Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig ...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut ...
Denna fina lilla dikt satt länge på vårt kylskåp här hemma. Den heter "En önskan" och är en dikt som passar för ett kylskåp. Full av hemtrevnad och mys, men med ett vagt understråk av melankoli och längtan. Dikten är skriven av Edith Södergran och är från hennes tidiga period, då hon precis började slå igenom i Finland. Kontrasten är stor mellan den inåtvända och stillsamma atmosfär som präglar "En önskan" och det himlastormande tonläge man brukar förknippa med hennes lyrik.
Med facit i hand anar man något som vibrerar under den där stillsamma längtan, något som längtar efter att bli förlöst. Något som vill mer, mycket mer, än att hängas upp på en kylskåpsdörr.
*
Den finlandssvenska modernismen var ett fascinerande fenomen av världslitterärt intresse. Långt innan den rikssvenska eller finskspråkiga litteraturen kunde uppvisa något liknande, så framträder ett helt gäng modernistiska finlandssvenska lyriker. Inspirationen kom främst från tyska och östeuropeiska expressionister. Förklaringen till att finlandssvenskarna kunde ligga så långt före har antagligen att göra både med den svenskspråkiga överklassens kosmopolitiska liv och flerspråkighet, men också med dess slutenhet – karaktären av en liten bubbla där alla känner alla, och där de flesta är intellektuella.
Flera finlandssvenska modernister förtjänar så klart ett omnämnande: Elmer Diktonius, Hagar Olsson, Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Men först, störst och bäst var Edith Södergran. Hon är en av svenska språkets stora poeter och har förblivit läst och älskad av många människor (något som knappast kan sägas om alla modernister). Hennes dikter är fantastiska som de är, men deras extatiska egomani gör så klart än större intryck med tanke på hennes liv i krigets och sjukdomens skugga.
Edith Södergran föddes i St Petersburg 1892. Hon led sedan unga år av tuberkulos och tillbringade mycket tid i Davos i Schweiz, en metropol för tuberkulospatienter. Där stiftade hon bekantskap med den senaste utvecklingen inom den europeiska kulturen. Hennes debutsamling Dikter som kom ut hösten 1916 ses ofta som den finlandssvenska modernismens födelse. Strax därefter utbröt den ryska revolutionen och hennes familj förlorade sin förmögenhet. Hon levde därefter under knappa förhållanden tillsammans med sin mor i Raivola på Karelska näset (som idag tillhör Ryssland). Midsommardagen 1923 ryckte hennes sjukdom bort henne från världen, endast 31 år gammal.
*
Jag tycker mig se tre faser i Edith Södergrans diktning. Den första utgörs av debutsamlingen, där dikterna i regel är stillsamma och melankoliska. De tycks företräda ett diktarjag drabbat av olycklig kärlek, som låter sina känslor avspeglas i naturen. Berömd är "Dagen svalnar ...":
Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
I samlingen finns rentav några rimmade dikter. Södergran har ännu inte helt släppt taget om de traditionella lyriska konventionerna. Hon har ännu inte kastat bojorna och påbörjat själens resa mot det oändliga och gränslösa.
I nästa fas, från och med Septemberlyran 1918, så förlöses emellertid diktaren i en extatisk, nietzscheansk upphöjning av jaget vid dödens rand. Den ryska revolutionen har brutit ut, familjen har förlorat sin förmögenhet – otryggheten står vid dörren och Edith Södergran tycks bejaka den. I den inledande anmärkning hon skrev till Septemberlyran råder det inte något som helst tvivel om att hon inte längre anser att rim och dylikt passar henne och att hennes hållning över huvud taget har förändrats:
Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motstridiga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdlösa handanteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Jag blir lycklig varje gång jag läser denna underbart fräcka och självupphöjande inledning. Den yttersta poängen med Edith Södergrans modernism är inte att experimentera, inte att stå i något diktlaboratorium och prova ut nya lyriska substanser att utsätta läsarna för. Nej, poängen här är modernismen som personlig frigörelse, att spränga de litterära formerna som ett verktyg för att spränga gränserna för den egna själen. Som nykter betraktare kan man kanske tycka att dessa anspråk på vad litteraturen ska kunna förmå göra med oss är överdrivna, nästan lite fåniga. Men Södergrans poesi inbjuder oss till att bli något annat än nyktra betraktare i förhållande till litteraturen. Den inbjuder oss till att bli något mer i största allmänhet, om inte till det yttre så till det inre:
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
vet av ingenting annat än sol.
De våldsamma omständigheter som råder i världen under samlingens tillkomst avspeglar sig i flera av dikterna. I en heter det:
Världen badar i blod för att Gud måtte leva.
Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.
I en annan:
Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Kombinationen av hoten utifrån och den inre extasen – och hur det ibland är svårt att avgöra var det ena slutar och det andra börjar – är en del av vad som gör hennes dikt så fascinerande.
Efter Septemberlyran släppte Edith Södergran ytterligare ett par lysande diktsamlingar i liknande stil. En favorit för mig är den extatiskt förebådande Framtidens skugga, med dikter som "Stjärnorna vimla":
Stjärnorna stiga! Stjärnorna vimla. Sällsamma afton.
Tusen händer lyfta doken från den nya tidens ansikte.
Den nya tiden blickar ned på jorden: smältheta blickar.
Sakta rinner vanvett i människornas hjärtan.
Gyllne dårskap famnar människornas tröskel
med unga rankors lidelse.
Människorna öppna sina fönster för en ny längtan.
Människorna glömma allt på jorden för att lyssna till
en röst som sjunger uppe:
Varje stjärna kastar med djärv hand sin skärv på jorden:
klingande mynt.
Från varje stjärna kommer smitta över skapelsen:
den nya sjukdomen, den stora lyckan.
Jag tycker mig emellertid också se en tredje fas i Edith Södergrans diktning, som omfattar några dikter från 1922 (sista delen av den postumt utgivna samlingen Landet som icke är), där hon tycks finna frid i en barnatro nära kopplad till naturen. Se till exempel dikten "Hemkomst":
Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.
Edith Södergrans diktning är en hyllning till det vackra och stora i livet. Febrigare och mer "larger than life" blir nog inte poesi. Jag tolkar hennes verk som att de ytterst handlar om att bejaka livet i dödens skugga. Hon vet att hon förmodligen kommer dö snart. Hon ser världen omkring sig rämna i krig. Hur hantera detta? Jo, genom att bejaka livet till det yttersta! Om så bara genom dikten. Därav övermänniskoposen – som annars kan framstå som närmast lite obehaglig stundtals, exempelvis i strofer som denna:
Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.
Tvinga, tvinga
människornas hav,
forma, forma
människornas stora massa
till en fröjd åt gudar.
Men det hon egentligen ville forma var sig själv –att bli något annat och större, något mer än en sjuk kvinna som sitter med ett brev i knät. Till ett subjekt som tar plats i världen – den stora, farliga, okända, grymma och skrämmande världen – men likafullt den enda värld många av oss känner till och den enda värld vi kan ta plats i, om vi över huvud taget ska ta plats någonstans.
Till och med stjärnorna slocknar förr eller senare, men dessförinnan lyser de starkt. Och deras ljus lever kvar långt efter att de själva försvunnit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar