28. Anna Karina (1940-2019)

Don't have to be beautiful – but it helps  
Pet Shop Boys, "Love etc."

En dag satt filmkritikern Jean-Luc Godard och tittade på tv. Godard var en ung man, knappt trettio år, och en ambitiös sådan: framgångar som kritiker räckte inte för honom; han behövde skapa riktiga konstverk själv. Den slumrande franska filmkonsten törstade efter ny energi och fräscha idéer och Godard tänkte vara den livgivande gnistan. Egentligen hade väl fransmannen knappast tid att sitta framför dumburken. Han var nämligen i full färd med att rollbesätta sitt debutverk, det som skulle komma att bli startskottet för den franska nya vågen, klassikern Till sista andetaget. På tv:n visades reklam och Godard hade tydligen varken intresse, vett eller ork nog att stänga av. Plötsligt dök det upp en reklamfilm för tvål. Godard var inte överdrivet intresserad av tvål, det ska sägas. Men han var intresserad av vackra kvinnor, det ska också sägas. Och han visste vad han ville ha i sina filmer. Vem var kvinnan som tvålade in sig med skummande Palmolive?

Det var Henne Karin Bayer, som vid det här laget kallade sig Anna Karina. När flickan var sjutton år gammal hade hon lämnat sitt danska hemland och rymt till Frankrike. Hemma hade hon behövt stå ut med trassliga familjeförhållanden, inklusive en frånvarande far och en allt annat än godhjärtad styvfar. Den unga flickan levde periodvis hos morföräldrar och i familjehem. Redan som ung tonåring hade hon uppträtt i små cabareter och agerat modell i reklamfilmer. Men det var inte insatser som tog henne någonstans. Efter ett gräl med sin mor så tröttnade hon på allting och gav sig helt sonika iväg. 10 000 franc var allt hon hade. Franska? Hon kunde inte ett ord. Under den första tiden kunde det, påstod hon senare, gå flera veckor utan att hon åt någonting. Men efter att en främmande kvinna plötsligt närmat sig henne medan hon satt på ett berömt café, med frågan om hon ville ställa upp som modell, så var karriären igång igen. Hon arbetade bland annat för Elle och kom i kontakt med Coco Chanel. Det var tillsammans med Chanel som Bayer kom fram till artistnamnet Anna Karina, ett namn som förstås skulle ge associationer till Tolstojs berömda hjältinna. Snart fick hon också roller i reklamfilmer. Inklusive reklamfilmer för tvål.

Då var vi tillbaka där vi började. Godard förtjusades av den skumdrypande unga kvinnan och tog genast kontakt med henne. Han erbjöd henne en mindre roll i Till sista andetaget, men rollen medförde en nakenscen, och det fick Anna Karina att prompt avböja. En förvånad Godard undrade varför det var ett problem, eftersom hon hade varit naken i tvålreklamen. Inte alls, svarade Anna Karina, som betonade att hon hade haft baddräkt på sig och att skummet täckte henne ända upp till nacken. "Det var i din fantasi som jag var naken", konstaterade hon. Det blev ingen filmroll för henne den gången.

Några månader senare hörde Godard av sig igen, denna gång med erbjudande om en huvudroll – och utan nakenscener. Filmen, Den lilla soldaten, spelades in 1960 men släpptes inte förrän tre år senare. Vid det laget hade Godard och Karina redan hunnit spela in flera filmer ihop, och dessutom gift sig. Anna Karina blev snabbt en bländande representant för den nya coola franska filmen och en ikonisk symbol för hela 60-talet. För bara ett av alla klassiska exempel, se dansscenen från Leva sitt liv. Hon fick stå ut med mycket avundsjuka från kolleger som ansåg att hon fått sina framgångar och sin status gratis genom sin man. Men den som har sett en film med Anna Karina vet att hennes enigmatiska lyskraft är unik. Hon var bättre skådespelare än Brigitte Bardot, coolare än Sophia Loren, gåtfullare än Claudia Cardinale, snyggare än Jeanne Moreau, mer blodfull än Catherine Deneuve och, tja, mer europeisk än Jean Seberg. Naturligtvis var hon vacker, men det är uppenbart att hon hade något mer än bara yttre företräden. Hon var en sorts manic pixie dream girl före fenomenet existerade, och med mer djup i uttrycket än i princip alla quirkiga indieaktriser som följt i hennes fotspår.

Även om Anna Karina spelat i filmer av flera framstående regissörer (Fassbinder och Visconti är två exempel) så är det definitivt Godard hon är mest sammankopplad med. Detta så till den grad att hon kallats för "Godards musa", ett epitet som kan låta nedlåtande men som hon själv inte hade något emot. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Godards filmkonst. När jag hör namnet Godard, så sträcker jag mig efter min revolver. Det är otvetydigt så att han är en pionjär inom den franska nya vågen, en rörelse som bidrog med flera nymodigheter som jump-cuts, arrogant brytande av fjärde väggen, lekfull klippning, uppluckrande av konventionell dramaturgi och mycket annat. Men filmerna upplever jag ofta som outhärdligt självgoda och pretentiösa. Ändå fortsätter jag att titt som tätt utforska hans filmografi. En stor anledning till det är Anna Karinas medverkan i många av dem. Man kan heller inte förneka att de två passade bra tillsammans: Godards arroganta, lekfulla och respektlösa inställning till filmmediet gifte sig perfekt med Anna Karinas spjuveraktiga, förföriska och gåtfullt energiska uppenbarelse. 

Äktenskapet höll inte. Den tio år äldre Godard var inte särskilt närvarande och arbetade mycket (eller vad han nu gjorde – Anna visste sällan var han höll hus). Kanske var inte den förrymda danska unga kvinnan en helt enkel personlighet heller. Efter skilsmässan gjorde de två ytterligare någon film tillsammans, men det romantiska uppbrottet markerade ändå början till slutet på det intensiva samarbete de haft också som yrkesutövare.

Det ska sägas att Anna Karina hade talanger också för annat. Hennes romaner har jag inte läst och det är svårt att hitta omdömen om dem. Men musiken hon spelat in är härlig. Den berömda, och mycket franska, låtskrivaren Serge Gainsbourg skrev några låtar åt henne som var med i filmen Anna. Ett par av dessa blev hits, inte minst "Roller Girl". 

Det är förstås ändå som ikonisk filmstjärna, tidlös och tidsbunden på samma gång, som vi minns Anna Karina. Jag vet inte hur många gånger jag sett den här youtube-tributen till henne. Allt fångas där: den frisinnade energin, den coola attityden, känslan av att hon på samma gång är både blyg och farlig, sårbar och obeveklig. För att också få en uppskattning för hennes skådespelartalanger behöver man kanske se själva filmerna, vilket jag naturligtvis rekommenderar.

Den där tvålreklamen avslutas med att Anna Karina tittar upp mot oss och säger "Il n'est pas comme les autres". Den är inte som de andra. Den gången pratade hon om tvålen, men hon hade lika gärna kunna prata om sig själv. Hon var inte som de andra, den oefterlikneliga Anna Karina.