Det har alltid rått delade meningar om politiska unioner. I vår tid och på vår plats är det EU som är det stora transnationella projektet. På ena sidan finns de som hävdar att EU är fredsbevarande, för människor närmare varandra och underlättar handeln. På andra sidan hittar vi de som i första hand ser hur den egna nationen bakbinds av Bryssels lagar och som bekymras över att makten förflyttas än längre bort från den enskilda människan.
Det var förstås likadant i början av 1400-talet, när Sverige, Danmark och Norge tillsammans utgjorde en stor europeisk maktsfär. Pappren för den så kallade Kalmarunionen hade kritats på 1397, och det har ända sedan dess funnits vitt skilda åsikter om vilka fördelar och nackdelar den här unionen förde med sig: för de nordiska länderna som helhet, för de enskilda nationerna och för de individuella medborgarnas väl och ve. Men oavsett i vilket läger man hamnar så är det ofrånkomligen så att det finns något imponerande med stora maktsfärer; det kan man inte förneka.
Särskilt fascinerande är det kanske också eftersom det var en kvinna som låg bakom idén och genomförandet av Kalmarunionen. Margareta Valdermarsdotter hette hon, eftersom hon var dotter till danska kungen Valdemar Atterdag, men hon har blivit mer känd som Drottning Margareta. Förutom genomförandet av detta projekt så var det också hon som inledningsvis styrde den nya maktskutan, som var den största i hela Europa. Det var sannerligen inget lättnavigerat vatten, det ska gudarna veta.
Visst, det hade funnits och fanns en del kvinnor i maktpositioner vid den här tiden. Man behöver inte ens lämna de danska markerna för att hitta en: drottning Margareta Sambiria rattade nationens spakar i mitten av 1250-talet. (Naturligtvis endast i väntan på att en manlig avkomma skulle växa till sig, men ändå. Vi i Norden hade under medeltiden inte samma rykte av att vara jämställdhetsmässiga föregångsländer som vi har nuförtiden.) Ute i Europa härskade krönta monarker som Johanna av Neapel och Hedvig av Polen, båda samtida med Drottning Margareta.
Men ändå. Den oöverträffade politiska listen, de självständiga idéerna och besluten som ledde fram till denna otroliga makt. Den fullständigt självklara agensen. Intelligensen att inse precis vilken hand hon sitter på, vilka regler som gäller för henne och hur hon kan använda sig av dem för att sakta utöka sin makt. Drottning Margareta var något speciellt.
Det politiska tänkesättet fick den unge Margareta med bröstmjölken. Fadern var som sagt Valdemar Atterdag, för oss svenskar mest känd för erövringen av Gotland och brandskattning av Visby. Viktigare var att Atterdag enade Danmark efter en tid av splittring och kaos. Tillnamnet Atterdag betyder "åter dag" vilket säger något om hur man såg på hans insats för Danmark. Men den kanske största maktfaktorn i Norden vid den här tiden var Hansan: det handelsförbund mellan tyska och nordiska städer som helt dominerade Östersjöhandeln. De tyska köpmännen hade en storhetstid och ägde makten i flera svenska städer, inklusive Stockholm. Missnöje, orosmoment och inte minst stora ekonomiska skulder fanns konstant närvarande eller runt hörnet för den danska kungafamiljen.
I denna miljö växte den unga dottern Margareta upp. Redan som litet barn blev hon bortgift till den svenska kungen Magnus Erikssons barn Håkan, som hade fått titeln som kung över Norge. Det upprörde många svenskar eftersom, tja, i korthet: danskjävlarna inte var att lita på. I Sverige erbjöd man Albrecht av Mecklenburg makten, för man föredrog tyskarna framför Atterdags danska hot och den svekfulla svenske kung Magnus. Margareta var alltså redan som barn drottning av Norge och en bricka i den snåriga politiska spelet. Hon hade inga manliga syskon, så det var oklart vad som skulle hända gällande den danska kronan när Atterdag trillade av pinn.
När Atterdag väl dog så var Margareta 22 år gammal. Hon hade ingen laglig rätt till tronen i Danmark eftersom hon var kvinna. Makt tänkte hon skaffa sig ändå och hon inledde politiska kampanjer som gick ut på att bearbeta maktmän. Hastigt knöt hon sig till många av de viktigaste rösterna i landet. Hon smörade även för Hansan och lovade att de skulle få behålla stort inflytande, om hennes sexårige son Olof valdes som kung över Danmark. Så blev det. Några år senare dog hennes man Håkan, med följden att lille Olof blev kung även där. En sexåring har dock svårt att själv styra två riken, så i praktiken var det nu Margareta som härskade över Danmark och Norge. Det räckte naturligtvis inte: anspråk gjordes även på den svenska tronen.
1387 dog hennes son Olof hastig och olustigt. Ryktena gick att Margareta själv hade dödat sin son. En ganska grov anklagelse, får man lov att säga. Om vi leker med tanken att det var sant, så var det ett högt spel av den nu 35-åriga kvinnan. Å ena sidan fanns det nu inga manliga arvingar kvar, vilket kan tyckas göra sikten friare för Margaretas maktutövning. Å andra sidan fanns det ju som sagt ingen kvinnlig tronföljd, vilket skulle kunna innebära att garanten för att hon de facto skulle kunna styra, med sin son som rättfärdigande alibi, nu hade försvunnit. Resultatet blev hur som helt att hon utsågs till riksföreståndare och alltså även på papperet den som fick styra över Danmark och Norge (detta trots att Albrecht av Mecklenburg egentligen hade goda anspråk på Norge, men norrmännen hade inget till övers för tysken).
Nu återstod bara Sverige, och chansen dök upp när Bo Jonsson Grip, Sveriges rikaste man genom alla tider, avled. Plötsligt stod sisådär två tredjedelar av hela rikets egendomar (inklusive hela Finland – en skaplig grej att han på bankkontot) utan rättmätig ägare. Naturligtvis uppstod kaos och stridigheter, och någon behövde medla för att få lugn och ordning. Vem kunde göra detta bättre än den skickliga diplomaten och politikern Margareta? Den impopuläre Albrecht, som hade satt tyskar på snart sagt varje post i Sverige, avlägsnades och diverse förhandlingar senare stod hon där, som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde". Den bittra Albrecht ansåg sig fortfarande vara kung över Sverige och hånade Margareta med tillmälet "kung byxlös", men faktum kvarstod: Drottning Margareta styrde nu själv över Nordens tre riken. Albrecht samlade ihop tyska trupper och anföll Margaretas nordiska motsvarigheter, men fick se sig slagen.
En arvinge behövde under alla omständigheter utses eftersom inte ens Drottning Margareta var odödlig. Valet föll på ännu en pojkspoling, Margaretas släkting Bogislav, snart känd som Erik av Pommern. Det var vid Eriks kröning som kung över Sverige, Norge och Danmark, som den beryktade Kalmarunionen kom till. Vid samma ceremoni skrevs nämligen ett unionsbrev under, med signaturer från rikenas rådsherrar och andra mäktiga personer. Det innebar en gemensam politik på flera sätt, bland annat ingick länderna i ett slags mini-NATO, en försvarsallians som lovade att skydda varandra om något av rikena blev anfallet. Tonfallet i unionsbrevet var högtidligt: "Om Gud vill ska de tre rikena aldrig mer säras åt."
Även om Erik av Pommern snart nådde myndig ålder och var den som på papperet styrde unionen, så valde han att intressera sig mer för kvinnor medan Margareta fortfarande tog ansvar för det politiska arbetet. Hennes skicklighet visade sig på flera sätt. Hon såg till att hela tiden personligen utse fogdar, biskopar och andra viktiga personer för att säkerställa sig om att de inte skulle ställa till trubbel. Hon var noga med att inte göra om Albrechts misstag och skicka in massa främlingar på höga poster i Sverige, utan valde danskar som bott i "svenska" delar som Skåne, Halland och Blekinge, och därmed kunde svenska och kände till svenska förhållanden. Bestämde hon sig för att klämma till frälsefolket så såg hon samtidigt till att hålla sig väl med kyrkan och bönderna. Naturligtvis krävde styret också att hårdhandskar användes emellanåt, och särskilt i Sverige var drottningen rätt så impopulär, inte minst på grund av högt skattetryck.
Margareta (tillsammans med Erik) fortsatte att styra och ställa, bakom eller framför kulisserna, tills hon 59 år gammal dog i pesten.
Jag blir trött bara jag tänker på den politiska skicklighet som krävs för att hålla flera olika folk, samhällsklasser och riken någorlunda nöjda över tid. Den som spelat datorspelet Crusader Kings vet hur ansträngande det är att hålla kyrkans män, handelsfolket, rådsherrar och inte minst intrigerande släktingar nöjda, samtidigt som man själv försöker befästa eller stärka sin makt. Vem ska giftas bort med vem, vilka ska fjäskas för, när ska man visa hårdhet? Det är ofta en närmast omöjlig ekvation. Men Margareta lyckades förbluffande väl med det, och de nordiska länderna upplevde en sällsynt fred under hennes styre.
Hennes rykte har ständigt skiftat: var hon en fredssökande visionär med Nordens bästa för ögonen, eller en egoistisk manipulatör som skapade en union som gynnade Danmark på de andra ländernas bekostnad? Hon fick ofta kritik av samtiden, som plågades av hennes höga skatter. "Hon var i sitt liv mycket framgångsrik i vad det världsliga beträffar", sammanfattar Vadstenadiariet syrligt drottningens regeringstid. Hon ansågs vara skicklig, men hade inte folkets goda för ögonen. En modern genusanalys skulle kanske hitta problem med själva beskrivningarna av Margareta: var hon egentligen "listigare" (ett ord med negativ klang i dessa sammanhang) än många andra manliga regenter? Var hon inte bara ... tja, politiskt skicklig? Jag vet inte. Under skandinavismens blomstrande 1800-tal hyllades hon hur som helst igen, som en enande kraft för Norden. Annars har många svenska historiker varit skeptiska till hennes insatser, medan de danska hyllat henne. Även historiker (inte minst historiker) dras gärna med i nationalistisk yra.
Naturligtvis var Drottning Margareta inte bara en smart visionär, utan ibland också en ganska hänsynslös regent. Ingen blir härskare över någonting över huvud taget om den inte också har dessa stråk i sin personlighet. Om hon var bra eller inte, moraliskt (och långsiktigt politiskt) sett, vet jag inte. Men det känns inte som det viktigast här. I den stora soppa av monarker, despoter och regenter som styrt nationer och regioner genom historien, lyser Margareta som någonting lite speciellt, något annorlunda som oupphörligen fascinerar och inspirerar. Exakt vilken betydelse hon hade, och hur beundransvärda hennes insatser var, lär fortsätta diskuteras. Bortglömd tycks hon åtminstone aldrig bli, Drottning Margareta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar