Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tir forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres alldeles intet i alle dager.
Så skrev Sigrid Undset 1915 i Fortællinger om kong Arthur og ridderne av det runde bord, hennes återberättelse av den klassiska Arthursagan. Det går inte att tänka sig en bättre programförklaring till hennes i särklass mest lästa och älskade verk, trilogin Kristin Lavransdotter (1920-1922), som utspelar sig på en tid med andra seder och tankar än vår – men med precis samma bultande hjärtan.
Sigrid Undset hade slagit igenom redan 1911 med samtidsromanen Jenny, men det är för den episka historien om Kristin Lavransdotter som hon är mest känd. Trilogin följer Kristin och hennes liv i Norge på 1300-talet. I första delen Kransen (1920) är hon tonåring och blir himlastormande förälskad i Erlend Nikulausson, en riddare som visserligen är högättad, men dessvärre har en knepig bakgrundshistoria som gett honom ett dåligt rykte. I strid mot inte minst sin älskade fars vilja gör Kristin allt för att hon och Erlend ska kunna gifta sig.
Kärleken mellan Kristin och Erlend är passionerad och spännande, men jag måste erkänna att det är den oerhört fina och fint beskrivna kärleken mellan Kristin och hennes far Lavrans som verkligen får det att brista för mig. När Lavrans, efter att Kristin brutit sin trolovning med den man som varit utsedd åt henne, säger:
Du har vållat många sorg och harm med detta påfund, dotter min – men det vet du, att ditt väl ligger mig mest om hjärtat – Gud hjälpe mig, det vore nog så vad du än gjorde
så är de där berömda tårarna man ofta hänvisar till i alla fall nära att bryta fram. Kanske beror det på att jag har en dotter själv. Kanske är det bara så jävla bra skildrat så vilken någorlunda sensibel läsare som helst får nära att ta till lipen.
Kärleken mellan barn och föräldrar är något som skildras märkligt sällan i världslitteraturen och när det väl sker så är min känsla att kvinnliga författare generellt är bättre på det. Säkert har det väl att göra med kvinnans traditionellt omhändertagande roll – framför allt under den tid Sigrid Undset levde i gjorde den kanske att de kunde se förhållanden och känslor som deras manliga kollegor missade. Nåväl, den tråden kan ni garanterat följa upp på annat håll. Hur som helst så är Lavrans och hans hustru Ragnfrid nästan lika fascinerande karaktärer som deras dotter Kristin. Scenen mellan de två föräldrarna som avslutar trilogins första del är bland det starkaste jag någonsin läst.
Gun-Britt Sundström säger det så fint i förordet till den senaste svenska utgåvan av Kristin Lavransdotter, att Sigrid Undsets mästerskap ligger i beskrivningen av "den stora väven av olika slags relationer". Det finns inte bara ett slags kärlek som spelar roll i hennes universum. Där finns den erotiska kärleken mellan man och kvinna, kärleken mellan förälder och barn, och så givetvis också kärleken till Gud. Ingen av dem kan ersätta någon av de andra. Ibland hamnar de i obönhörlig konflikt. Och som ett prosaiskt, men minst lika betydelsefullt, nät över alltihop, finns naturligtvis också hedern och lagarna
I skildringen av dessa konflikter mellan olika former av kärlekar och värderingar ligger mycket av trilogins storslagna och laddade tragik. Det står också redan tidigt klart att de konflikter mellan olika passioner som drabbar Kristin och leder henne att bryta mot det som är rätt och riktigt – dessa konflikter har också upplevts av tidigare generationer, ja tycks i själva verket gå som en konstant underström nödtorftigt dold bakom de sociala normerna. (En annan dold underström är för övrigt den kvardröjande hedendom och folktro som stundtals skymtar i berättelsen.) Desto mer trovärdig blir skildringen eftersom Sigrid Undset själv hade upplevt alla dessa former av kärlekar. Man och barn, men liksom Kristin också en far som hon älskade. Ingvald Undset hette han och var en framstående arkeolog. Han dog när dottern Sigrid var blott 11 år gammal.
Och liksom Kristin hade Sigrid Undset även erfarenhet av kärleken till Gud. Inte långt efter att Kristin Lavransdotter var färdigställd konverterade hon till katolicismen. Jag kan inte historien i detalj, men jag utgår ifrån att här fanns en konflikt mellan passioner, eftersom hon samma år också valde att skilja sig från sin man sedan många år tillbaka, konstnären Anders Castus Svarstad. Uppenbarligen hade den förståelse Undset visar för Kristins religiositet en grund, inte bara i inlevelseförmåga, utan också i personlig tro. I Kristin Lavransdotter är det framför allt i de två senare delarna som kärleken till Gud hamnar i fokus. I andra delen Husfrun (1921), där Kristins tillvaro som hustru på gården Husaby skildras, finns en överväldigande skildring av hennes första besök i den väldiga katedralen i Nidaros. Och nu har jag sanningen att säga inte hunnit läsa längre än den andra delen, men jag vet ju att den tredje heter Korset (1922) och handlar om hur Kristin blir nunna i ett kloster. I slutändan tycks det vara kärleken till Gud som visar sig vara den mest bestående i det föränderliga virrvarr av passioner som utgör Kristin Lavransdotters, Sigrid Undsets och allas våra livs själva kärna.
Även om historien som berättas i Kristin Lavransdotter är påhittad så är konflikterna i sig inget konstruerat. De inträffar hela tiden i det verkliga livet – på medeltiden likaväl som idag. Sigrid Undset tilldelades nobelpriset i litteratur 1928 "spesielt for sine mektige beskrivelser av livet i Norden i middelalderen", som motiveringen löd. Det är länge sedan nu, nästan 100 år. Inte ens en nobelpristagare kan vara säker på att vara fortsatt aktuell och relevant efter så lång tid. Men jag är övertygad om att trilogin om Kristin Lavransdotter kommer läsas och älskas för långa tider framöver. Tidsepoker kommer och går – men det mänskliga hjärtat är ju trots allt alltid detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar