Egil Skallagrimsson är sju år gammal och spelar boll med några äldre barn. Han blir bryskt behandlad, ger igen men blir satt på plats av en elvaåring. Då springer Egil iväg till den något äldre kompisen Tord. De pratar ihop sig och beger sig tillbaka till spelet. När elvaåringen ensam har bollen ger Egil och Tord sig på honom samtidigt. Egil klyver hans huvud i två delar med en yxa.
Några år senare spelar Egil och Tord boll med Egils pappa Skallagrim. Skallagrim blir sur för att det hela dagen har gått så bra för Egil och Tord, så han drämmer ner den senare i marken. Tord dör på studs. Skallagrim ger sig också på sin son, men blir stoppad i tid av en gammal kvinna. Skallagrim springer då efter henne och när hon har flytt ner i vattnet kastar han ett stenblock som landar mellan hennes skulderblad. Hon syns aldrig mer till.
Egil är såklart skitsur över att pappan har dödat hans kompis. Han klubbar därför ner en av Skallagrims bästa män. Efter det så talar far och son inte med varandra under en hel vinter.
Så börjar sagan om Egil Skallagrimsson, den mest underhållande av de isländska sagorna, som (kanske? förmodligen?) skrevs av Snorre Sturlasson.
Han är ingen bra förebild, Egil Skallagrimsson, med nutida mått mätt. Men han håller på sitt och sina, svingar sitt svärd så "svulten varg får föda" och kväder sånger utan dess like. Enligt religionshistorikern Åke Ohlmark var Egil "pirat och mandråpare, ful som ett bergatroll och girig som en grottdvärg [och] genial centrallyriker av Nordens skönaste märke". Egil Skallagrimsson förenade på så vis två isländska dygder: övermänsklig styrka och skön diktkonst.
Skaldekonsten var ursprungligen en norsk konstform, men kom med tiden av bli en isländsk angelägenhet. Skalderna var privilegierade och uppskattade gäster vid de nordiska kungahirderna. De presenterade sig vid hirden genom att framföra en dikt till kungens ära; kungens gärningar förevigades i historien och skalden kunde ta rikligt betalt i silver och guld. Skalderna kunde också följa med på resor till främmande länder. Egil framförde sina dikter både för olika nordiska kungar och för den engelska kungen.
Skaldekonsten nådde sin höjdpunkt på 900-talet, då Egil Skallagrimsson levde. När Snorre Sturlasson skrev ner sin skildring av Egil Skallagrimssons liv, i början av 1200-talet, var skaldekonsten inte alls lika populär och på nedgång. Det är lätt att betrakta den isländska medeltiden som en sammanhängande historisk period; ett enhetligt "då", utan spretigheter och nyanser. Men det är ett misstag. Snorre Sturlasson var kristen och skrev om förhållanden mer än tvåhundra år tidigare. Det är mer än vad som skiljer oss idag från Bacchanterna och Fredmans epistlar. Faktum är att Snorre delvis skrev ner sina berättelser om gamla skalder och historiska myter för att samtiden höll på att glömma bort dem. Han arbetade som en historiskt lärd antikvarie, som försökte hålla liv i den gamla traditionen.
Ragnarök, en kort sammanfattning: Fimbulvintern kommer. Snö driver från alla håll. Väldig köld och vassa vindar. Bröder dräper varandra av girighet. En varg slukar solen, en annan varg slukar månen. Stjärnorna försvinner från himlen. Jorden skälver så att träden lossnar från marken och bergen sjunker ihop. Den fjättrade Fenresulven kommer lös, det står eld ur hans mun och nos. Midgårdsormen tar sig upp på land och spottar sitt gift. Loke och hans män tågar fram. Nu börjar en himmelsk batalj mellan det goda och det onda. Främst av asagudarna rider Oden med sin guldhjälm. Tor dräper Midgårdsormen, men dör själv av ormens gift. Oden slukas av Fenresulven. Vidar hämnas honom genom att riva sönder ulvens käft. Jätten Surt slungar eld över jorden och bränner hela världen.
Snorre, som kristen, måste ju ha betraktat det här som underhållande trams. Snorres Edda (som man brukar skilja från den äldre poetiska Eddan), är både en handbok i poesi och en introduktion till den isländska mytologin. Den innehåller en kristen ramberättelse enligt vilken asatron är en "naturreligion", en tolkning av världen naturlig för de människor som ännu inte har nåtts av den kristna förkunnelsen. Asagudarna är enligt ramberättelsen vanliga människor, charlataner eller bedragare, som har fått folk att tro att de är av gudomlig släkt. Det gör dem nästan ännu häftigare, för enligt Snorre härstammar de ursprungligen från det historiska Troja. Precis som Aeneas enligt Vergilius flyr det trojanska kriget och grundar Rom, så flyr Oden från Troja och tar sig upp till dagens Frankrike, Danmark, Sverige (Sigtuna) och Norge, innan han med båt tar sig över till Island. Likt romarna är asagudarna alltså trojanernas släktingar!
I "Hur Gylfe blev lurad", den första delen av Snorres Edda, presenteras myterna i ett slags frågetävling, där den som inte kan besvara frågan eller som inte kan göra den andre svarslös, förlorar tävlingen. Ramberättelsen förklarar och sätter i sammanhang och Snorre kan själv inte en sekund ha trott på det som skildras. Texten präglas vidare av ett godmodigt, nästan ironiskt tonfall. Men jag skulle ändå inte hålla det emot honom om han någonstans lockades av berättelsernas kraft och medryckande schvung. Jag vill här också passa på att nämna Heimskringla (som i Sverige har getts ut under namnet Nordiska kungasagor), det tredje verk, vid sidan av Eddan och Egil Skallagrimssons saga, som Snorre Sturlassons är berömd för. Åke Ohlmark skriver att med Heimskringla skänkte Snorre Nordens folk deras första verkligt läsbara historia och dessutom "en rasande rolig och stilistiskt välskriven tegelstensroman". Sedär, ett lästips till sommaren!
Snorres eget liv är som taget ur en av hans berättelser. Han föddes 1179, som son till den mäktiga hövdingen Hvamm-Sturla Tordsson. När Snorre var liten hamnade fadern i bråk med en annan mäktig hövding på det isländska västlandet, Jón Loptsson. Hvamm-Sturla förlorade kampen och det slutade med att Jón Loptsson åtog sig att uppfostra Snorre. Här går skildringarna lite isär. Karl G. Johansson och Mats Malm (den senare ledamot i Svenska Akademien) menar att det här var "ett vanligt sätt att markera sin överlägsenhet gentemot en motståndare samtidigt som det befäste den ingångna uppgörelsen". Åke Ohlmark (som översatte Sagan om ringen på sitt eget sätt och kallade JRR Tolkien för en vresig gammal gubbe) skriver tvärtom att det var "ett ytterst hedersamt bud, då i regel den som fostrade en annans barn ansågs ringare än barnets egen far". Nå, man får tro på vem man vill.
Det hade, hur som helst, den effekten att Snorre Sturlasson hamnade på gården Odde, där han kom i kontakt med berättelser och texter från hela det lärda Europa. På gården stannade Snorre i tjugo år, innan Jón Loptsson hastigt avled 1197. Snorres framtid var tvungen att säkras. Som tur var kunde han med hjälp av två förmånliga äktenskap avancera i makthierarkin på det medeltida Island. (Snorres första hustru var, enligt Ohlmark, "stenrik, ful och folkilsken". Äktenskapet var djupt olyckligt, oklart varför. Hans andra äktenskap var lyckligare.) Med sin lärdom i bagaget avancerade Snorre till lagsagoman och slutligen till en av de mäktigaste männen i landet. Hans kulturella gärningar ska nog, som Karl G. Johansson och Mats Malm noggrant framhäver, egentligen förstås som en aspekt av hans statsmannaskap. Historieskrivning och allmän lärdom sågs på den här tiden som en självklar del av den politiska verksamheten, vilket minst sagt är något överraskande från ett nutida svenskt perspektiv.
Nåväl, Snorres maktposition skänkte honom samtidigt många fiender. Under en resa i Norge hamnade Snorre mitt i en maktkamp mellan jarlen Skule och den norske kungen Hakon Hakonsson. Hakon beordrade Snorre att stanna i Norge, men Snorre valde att trotsa kungens vilja. Haters gonna hate, liksom. Det ledde till att Snorre mördades året därpå, av en av sina före detta svärsöner.
Snorre Sturlassons historiska betydelse går inte att överskatta. I århundraden har det isländska folket läst och beundrat hans skrifter. Åke Ohlmark skriver att man under vintermörka "kvällsvakor" har reciterat dem i halvsjungande mässtoner. Om det nationella uppvaknandet på 1800- och 1900-talet kan liknas vid ett hus, så var Snorres berättelser såväl murstock och träpanel, som tiljor och takpannor. Men framförallt är den medeltida isländska litteraturen en kulturskatt av världsintresse, som helt saknar motsvarighet i Norden. Det är en litteratur som har format och för lång tid framöver kommer att forma vår bild av islänningen och hans kärnfullt korta liv.
Som listförfattaren Gabriel skrev när han fick höra om Egil Skallagrimssons ruskiga bedrifter: "Man börjar förstå varför det bor så få på Island."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar