Trots alla avslöjanden om vänskapskorruption och mutor som har fått sin beskärda del av medieutrymmet i Sverige de senaste åren, åtnjuter myndigheter och samhällets toppar fortfarande ett högt förtroende av allmänheten. Bestickning och smutsig korruption? Nej, inte här, inte hos oss. Inte i vårt finfina folkhem.
Det är inte konstigt om människor från andra länder surnar till och reagerar på den förträffliga svenska självbilden. Lars von Trier var en gång inbjuden till en högtidlig middag någonstans i södra Sverige. Han kände egentligen inte för att gå på ännu en trist tillställning, men såg en chans att bevisa att korruptionen i Sverige är lika stor, om inte större, som i resten av världen. Han ställde därför arrangören inför ett ultimatum: för att närvara på middagen ville han ha en svensk orden. Arrangören bad von Trier vänta ett tag och ett par telefonsamtal senare kunde han meddela den danske regissören att ordensutmärkelsen var ett faktum. von Trier gick naturligtvis inte på middagen – det var trots allt bara en trist tillställning i mängden och ordensutmärkelsen gav han blanka tusan i – men tesen var bevisad. Quod erat demonstrandum.
För att ta reda på sanningen går det bra att fråga ett fyllo eller ett barn. Det går också bra att anlita en dansk mästerprovokatör.
*
Han var en vanartig son. Men det fick han, till skillnad från Fritiof Nilsson Piratens alter ego, också lov till att vara. Lars von Triers kulturradikala föräldrar levde efter principen om fri uppfostran och den unge Lars fick klara sig bäst han ville. Det innebar att han inte hade några bestämda gränser att prövande forma sin egen identitet gentemot, inga förbud att uppröras över eller överträda. Lars fick skapa sina egna gränser, han blev sin egen förälder och bestraffare. Ett helt livs ångestproblematik har nog sin grund i barndomens skenbara frihet.
Men ångest kan kanaliseras på olika sätt. Barndomens upplevelser var inte bara psykiskt påfrestande, utan också en perfekt grogrund för konstnärligt skapande. Å ena sidan fick Lars ett grundmurat självförtroende; på filmskolan hängde han upp en skylt på sin dörr: "Här gör vi filmhistoria". Å andra sidan formades en narcissistisk självupptagenhet, där varje film är ett se mig! – ett rop på uppmärksamhet – och så småningom ett konstnärskap som både är ett studium över upphovsmannen själv och en serie spektakulärt utförda uppror mot det kulturradikala föräldrahemmet.
Det skapade också ett intressant förhållande till sanningen. Lars von Trier är en mytoman och själviscensättare, där det långt ifrån är självklart var det verkliga slutar och det påhittade börjar. (Det syns redan i hans namn: han föddes som Lars Trier och la till ett "von" för att det lät bra.) I flera intervjuer har von Trier pratat om människans behov av struktur och mening, och hur mycket av verkligheten man måste bortse från eller skära bort för att få en berättelse eller ett narrativ att hänga ihop. Kan man med det i tankarna ta hans berättelse om den traumatiska barndomen på allvar? Eller är det bara ännu en dimridå, ännu ett spår som leder oss vilse?
Tillsammans med regissörerna
Thomas Vinterberg,
Kristian Levring och
Søren Kragh-Jacobsen lanserade von Trier vid mitten av 90-talet filmrörelsen Dogma 95. Enligt rörelsens
manifest skulle alla kameror vara handhållna, inget ljud fick läggas på i efterhand och kulisser var strängeligen förbjudna; allt för att "tvinga fram sanningen" ur filmens karaktärer och miljöer. De fyra regissörerna fuskade redan tidigt med dessa regler, men manifestet hade ett enormt genomslag internationellt. Dogma blev ett begrepp. Man kan förledas att tro att von Trier med manifestet ville säga att Dogma-filmerna var mer "äkta" eller "sanna" än dyra studioproduktioner. Inget kunde vara längre ifrån sanningen.
Lars von Trier bestämde sig tidigt i sin karriär för att endast göra tre filmer i en stil, innan han bytte estetisk inriktning. Hans tre första filmer, Forbrydelsens element, Epidemic och Europa (tillsammans kallad Europa-trilogin) är inspirerad av vad von Trier och hans filmskolevänner internt kallade "rövmytologiskt", det vill säga Tarkovskijs filmer, människors skuggsida, patina och förfall. Särskilt den sista filmen, Europa, krävde oerhört mycket av den unge regissören. Enligt von Trier gjordes filmen "som ett mästerverk". Men all omsorg om scenografi och kameravinklar hämmade hans kreativitet. Dogma-manifestet var på så vis en sorts självbegränsning för att gynna skapandet. Om man kan betrakta von Triers filmografi som en enda lång rad uppror, vilket är helt rimligt att göra, så gjorde han med Dogma-manifestet uppror mot sin egen perfektionism.
Detsamma kan sägas om TV-serien
Riket, med
Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som den svenske överläkaren Stig Helmer. Lars von Trier hade precis filmat klart
Europa och såg med TV-serien en chans att göra en humoristisk nonsensserie om spöken på ett sjukhus. Det blev en oväntad tittarframgång och en av höjdpunkterna i von Triers karriär. Allt fungerar, från den dokumentära produktionen till ironin över såväl andeskådare som överspända vetenskapsmän. Med
Riket blev von Trier något så udda som en folkkär
enfant terrible. Till detta bidrog det lilla inslaget vid slutet av varje avsnitt, där von Trier, iförd
Dreyers gamla smoking, samtidigt som eftertexterna rullar, säger gonatt till det danska folket med ett kors- och ett djävulstecken. (Apropå det: efter succésamarbetet planerade von Trier en film om
Ingmar Bergman med Ernst-Hugo i huvudrollen. Det var i själva verket ett practical joke som von Trier och Ernst-Hugo läckte till pressen. De ville störa den gamla filmnestorns sömn med den säkert obekväma tanken på att bli porträtterad av Ernst-Hugo Järegård.)
Nej, sanningen i någon upphöjd mening har von Trier aldrig varit särskilt intresserad av. De tre filmer, Breaking the Waves, Idioterna och Dancer in the Dark, som (mer eller mindre) gjordes i enlighet med Dogma-manifestet utgjorde sålunda inget egentligt brott i filmografin. Det var bara ännu en period i danskens postmoderna stilföränderlighet. Som följdes av andra stilperioder: Dogville och Manderlays stiliserade teaterkänsla; Antichrist, Melancholia och Nymphomaniacs fokus på mänsklig sorg och förtvivlan. Samtliga är filmer som verkar vilja säga någonting om mellanmänskliga relationer eller den ömkliga existensen, men när von Trier själv får prata om sitt konstnärskap förnekar han att han över huvud taget har något budskap: "Jag vill visa dem något och få dem att uppleva något." Det har han sannerligen lyckats med. Det finns få regissörer som har lyckats skapa så ikoniska bilder som räven i Antichrist, avrättningen i Dancer in the Dark eller den annalkande och skrämmande planeten i Melancholia. Lars von Trier värjer sig sålunda från rollen som en regissör med ett budskap, som en övertydlig samhällskommentator. Han jobbar med mycket mer subtila metoder. Han vill visa upp den mänskliga grymheten, fåfängan och avundsjukan. Sedan får vi dra våra egna slutsatser.
Men samtidigt. All konst involverar en viss grad av manipulation. Det gäller per definition, eftersom man för att berätta en historia framhäver vissa aspekter av verkligheten och bortser från andra. von Triers geni ligger i att han lyckas berätta sina historier på ett så fängslande och medryckande vis att vi blir delaktiga i manipulationen. Vi vet ju att
Dogville bara är på låtsas, det räcker att ta en titt på det kritstrecksuppdelade betonggolvet för att inse det. Vi vet att
Björk är en isländsk musikartist och inte en tjeckisk invandrare på den amerikanska landsbygden. Men von Trier manipulerar oss, får oss att skratta, gråta eller förfärat vända oss bort ifrån duken. Det
känns på riktigt. Hur påhittat det än är. Samtidigt lär vi oss någonting om livet, existensen och döden. Låt oss kalla dessa sanningar, som växer fram ur och bärs av berättelserna, för poetiska.
Att Sverige är lika korrupt som andra länder, det skulle nog von Trier bara kalla ett vanligt fordømt faktum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar