Det sägs att det inte finns någonting som aktiverar minnescentrat i hjärnan lika mycket som en välbekant lukt. Det stämmer säkert, men vissa ljud är för mig lika indränkta av minnen. Det gäller i allmänhet ljud jag inte har hört på ett tag – poplåtar stora på 00-talet, vågskvalp och friska havsvindar – men i synnerhet de ljud som uppstår när någon står och duttar på en fotbollsplan i högsommarvärme: en torr läderboll mot en fot, ett lår, ett huvud eller en axel. Det dröjde därför inte många sekunder av Jørgen Leths dokumentär om Michael Laudrup innan jag vandrade nerför the memory lane. Det är nämligen det första man hör när man trycker på play, svagt i början, sedan tydligare, innan dansken själv syns i bild, utan benskydd men med vita strumpor och Patrick Laudrup-skor från 1988 med nedfälld plös. Bollen går från höger fot till vänster lår, sedan omväxlande höger, vänster, höger, vänster och höger fot igen; man kan se det framför sig, enbart med vägledning av ljuden, trots att Laudrup bara är synlig från bröstet och uppåt. Upp med bollen i luften – där är bollen äntligen! – dämpning på låret, en klackspark, en axeldutt. Avslappnat och lekfullt, fast med total koncentration och fullständig kontroll. Bilderna får mig att minnas: fotbollsträningar som höll på för evigt, sommarlov som aldrig tycktes ta slut, torr gräslukt i näsan, svett och solsveda på pannan. Att vinna matcher och cuper, jo för all del. Men den bästa känslan var ändå att på egen hand stå och trixa med bollen, så upptagen av den enkla leken att allt annat försvann i tankarna. Bara detta enda, att inte låta bollen nudda marken, att med hjälp av kroppens alla lemmar (förutom de fördömda händerna) få bollen att stanna i luften. Med gravitationen som enda motståndare. Det är vackert att tänka på, i kärleken till bollen och duttandet förenas superstjärnor som Michael Laudrup med pojklagsspelare världen över.
Det är värt att hålla fast vid den tanken, för det senaste decenniet har inte varit lätt för en fotbollsälskare. Visst, själva fotbollen är bättre än någonsin. Men det har varit med en känsla av besvikelse och lätt äckel som jag har bevittnat de senaste årens många avslöjanden om korruption inom de stora fotbollsorganisationerna. Att penningen har fått ett allt starkare grepp om sporten jag älskar är en sak, att fotbollen också har lierat sig med skurkstater och oljediktaturer är så långt bortom alla rimliga proportioner, att det krävs en oändlig självövervinnelse för att orka engagera sig. Det är klart att jag tittar, men jag bryr mig inte längre. Inte som tidigare. Men jag betalar och tittar – och är på så vis en del av problemet. Det är en logik jag inte gillar, men som jag inte kan blunda för. Men jag tittar och varje gång jag gör det är det för att än en gång få uppleva de där ögonblicken av magi som fotbollshistorien är så full av. Det är fortfarande den känslan jag söker efter, när jag inte kan slita mig från skärmen trots att jag egentligen helst av allt vill stänga av. Vissa ögonblick är fastetsade på näthinnan: Zidanes uppvisning mot Brasilien 2006, Messis soloräd mot Getafe, Michael Laudrups yttersidelobbpass mot Nigeria i åttondelsfinalen i VM 1998. DEN ÄR HELT OTROLIG. Titta på den flera gånger. Innan passningen har Laudrup precis tagit sig ur en tilltrasslad situation. Han borde vara i obalans och endast inriktad på att passa bollen så fort som möjligt till en framrusande Ebbe Sand. Det hade varit en svår pass, inte omöjlig, men svår. Istället har Laudrup sinnesnärvaro nog för att hitta ett utrymme bakom den nigerianska försvararen. Utförandet är perfekt. Han lyckas lobba bollen över försvararen med perfekt precision och tillräcklig fart; i själva verket till vänster om försvararen från målet sett, trots att han med kroppen är på väg åt andra hållet. Det ska inte vara möjligt. Jag minns att jag satt hemma och bara gapade. Passningen ledde fram till ett av målen i Danmarks 4-1-vinst mot Nigeria i mästerskapet, och var – skulle det visa sig – Laudrups sista stora insats som fotbollsspelare. Han la dojorna på hyllan strax efter kvartsfinalförlusten mot Brasilien. Det var slutet på en lång och ovanligt framgångsrik karriär.
Michael Laudrup var Köpenhamnskillen som via Brøndby IF tog sig ut i fotbollseuropa. Det var annorlunda då än nu, fotbollen hade ännu inte genomkommersialiserats och fotbollsspelare var inte supperrika globala varumärken. Lag i Europa tilläts bara ha fyra utlänningar i laget och tre på planen samtidigt. Laudrup gjorde det bra i Italien, det går inte att säga annat, med Juventus vann han scudetton. Men det är för åren i Spanien han är mest ihågkommen. Det var inte självklart att han skulle gå till FC Barcelona, en klubb som inte hade vunnit den spanska ligan på åtta år, men när Johan Cruyff talar så lyssnar man och när den legendariske holländaren vill ha en, ja då flyttar man. Laudrups första säsong i den katalanska huvudstaden var inte anmärkningsvärd. Det var först när lagets två andra utlänningar var borta från spel – Ronald Koeman skadad och Hristo Stoitjkov avstängd efter att ha stampat på en domares fot – som Laudrup fick en central roll i Cruyffs lagbygge. För några år sedan pratades det mycket om Messis nya roll som "falsk nia" i Pep Guardiolas Barcelona. Men Guardiola kopierade bara den roll som Laudrup hade i Cruyffs så kallade Dream Team. I rollen som attackerande mittfältare eller tillbakasjunken anfallare ledde Laudrup laget till fyra raka ligatitlar, en Copa del Rey-vinst och seger i Europacupen. Sedan genomförde han en kontroversiell flytt till ärkerivalen Real Madrid. Det är uppseendeväckande ur ett nutida perspektiv, men det finns mycket som talar för att Laudrup, när han kritade på för Real Madrid, faktiskt aldrig riktigt förstod hur kontroversiell flytten skulle bli. Romario hade precis kommit till Barcelona och Laudrup såg inte hur han själv skulle få plats på planen (med tanke på utlänningslagen). Nåväl, flytten blev av och Laudrup lyckades med sitt nya lag vinna en femte ligatitel på lika många år. En ofattbar bedrift. Och han är numera en av få spelare som är lika uppskattad av fans från bägge lagen. Det finns en rolig anekdot från hans tid i den spanska huvudstaden. Laudrup var ute på restaurang och pratade med en vän om att kanske dra sig tillbaka från fotbollen. Han började ju bli lite till åren, trots allt. Den spanske kungen råkade sitta vid bordet bredvid och hade uppfattat vad Laudrup talade om. Kungen reste sig upp, kom över till Laudrup och viskade i hans öra: "det låter som en bra idé, för då blir jag den ende kungen i stan."
Vem vet, anekdoten kanske till och med är sann, för Michael Laudrup kunde göra otroliga saker på en fotbollsplan. Sina två signaturtricks, la croqueta och the no look pass, utvecklade han till perfektion. Som spelare förenade han elegans med atletisk styrka (när han som tränare ledde Swansea i Premier League menade många av hans spelare att han fortfarande var bäst tränad – vid 48 års ålder). Platini har sagt att Laudrup bara hade ett enda fel: han var inte tillräckligt självisk. Även ställd inför ett öppet mål letade Laudrup efter ett passningsalternativ. Det är inte att undra på att han influerade en hel generation av spanska mittfältare, som hellre letar passningstrianglar vid mittplan än tar sig direkt mot mål. Efter varje träning rusade Xavi från La Masia för att få se Laudrup spela, och Iniesta hade en poster av dansken uppsatt på sitt rum. Laudrup var visserligen inte med i det Danmark som överraskande vann EM 1992, men man skulle kunna säga, även om det förstås är en smärre överdrift, att han på grund av Spaniens framgångar ett tag var både Europa- och världsmästare.
Nå, The Super League blev inte av och Ryssland blev av med årets Champions League-final. Men Qatar kommer att få hålla sitt öken-VM och The Public Investment Fund (det vill säga den saudiarabiska staten) tilläts köpa Newcastle United. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Så hackar fotbollsmaskinen sig fram till ständigt nya nivåer av hybris och ruttenhet. Till motsatsen bevisas kommer jag fortsätta att vara bedrövad över fotbollens utveckling. Men en sammanställning av Laudrups bästa passningar får mig, fortfarande och trots allt, att vilja leta fram min opumpade boll ur förrådet och bege mig ut till närmsta gräsplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar