17. Magnus Carlsen (1990-)

Den norske poeten och schackentusiasten André Bjerke diktade såhär om spelet han älskade och satte så högt:

Hva gjør en mann til kunstner? Ingen vet
det helt bestemt. Men ofte er det nok
at han har sære vaner, pannelokk,
er full av vin og full av hemmelighet.

En komponist, en maler, en poet
kan bløffe selv kritikkens kloke flokk.
Det finnes ingen sikker målestokk
som garanterer verkets kvalitet.

Alene sjakkens kunst har faste normer
for godt og dårlig: Hva man duger til,
må nemlig vise seg i vunnet spill.

All bløff blir avslørt der - i alle former.
Og derfor bør den sanne kunstner vie
seg til det rene kunstverk: sjakkpartiet.

Visst hade Bjerke rätt: det går inte att bluffa i schack. Försöker du göra det blir du skoningslöst avslöjad. Man kan spela aggressivt, behärskat eller oförutsägbart, men vad som är bra schack avgörs i slutändan på schackbrädet. Det intressanta med Bjerkes syn på schack, som den kommer till uttryck i den högst personliga schackboken Spillet i mitt liv (1975), är att han på andra ställen i boken formulerar sig annorlunda, ja faktiskt på ett rakt motsatt sätt. 

Vid ett tillfälle diskuterar Bjerke fenomenet "ren matt". En ren matt är när varje fält runt omkring en kung är otillgängligt av bara en anledning. Ta en titt på nedanstående uppställning. Svart kung schackas av den vita springaren på d5. Han måste fly! Tyvärr är fälten d6, d8 och f8 otillgängliga på grund av andra svarta pjäser. Han kan inte heller röra sig till fälten d7, e8 och e6, eftersom de bevakas både av den vita springaren på e5 och löparen på f7. Att slå ut den vita löparen på f7 är inte att tänka på, eftersom den försvaras av springaren på e5. Och det finns, slutligen, inga andra pjäser han kan flytta på för att förhindra det kommande ödet. Kungen är körd, han är schack matt. 

Uppställningen är ett resultat av en öppningsfälla som härstammar från Sire de Légal, världens bästa schackspelare mellan åren 1730 och 1755. Alla bra schackspelare känner till fällan och hur man försvarar sig mot den, men den kan överraska en mindre van spelare. Fällan är uppseendeväckande eftersom vit offrar sin dam – den enskilt mest värdefulla pjäsen på ett schackbräde – för att nå en strategisk fördel. Ett drottningsoffer som på det här viset leder fram till schack matt anses vara extra beundransvärt och vackert. 

Schackspelet har uppenbarligen en estetik: att offra en drottning för att vinna ett spel smäller högre än att offra en springare eller en bonde. Och det är stor skillnad på matt och matt. Den vackraste av dem alla, åtminstone enligt Bjerke, är den rena matten: "Den som har sett og oppfattet hva en ren matt er, han har samtidig opplevet noe fundamentalt i all kunst og all vitenskapelig tenkning: loven om midlenes økonomi." Schackens estetik går alltså ut på att göra saker och ting så enkelt och effektivt och med så lite ansträngning som möjligt. Man ska inte överdriva eller ta till den stora släggan, när det räcker med en knuff i rätt riktning. 

Bjerke menar, intressant nog, att schacken även har en etik: man ska sätta anden högre än materian. Svarts beslut att plocka åt sig den vita drottningen, hans girighet och hunger efter materiell vinning, leder honom i fördärvet. 

*

Mitt eget intresse för schack har jag min morfar att tacka för. Jag minns hans ådriga händer över schackbrädet, hans värme, tålamod och noggrannhet. Han lät mig aldrig vinna med flit, det skulle gå rätt till.

En gång blev jag rasande. Jag hade flyttat fram en bonde två steg från linjen av bönder man startar med. Morfar tog då en av sina framskjutna bönder och flyttade den diagonalt över brädet och ställde den precis bakom min egen nyss framflyttade pjäs, samtidigt som han greppade tag om min bonde med samma hand. Ett upphöjt leende spreds över hans ansikte. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin framöver råka ut för en passant igen. Vilket jag förstås har fått äta upp många gånger. 

Jag spelar fortfarande schack, men mer sporadiskt och utan några som helst ambitioner om att bli verkligt bra. Det jag uppskattar med schack är att reglerna är förhållandevis lätta att lära sig, men att det krävs oerhört mycket mer för att bemästra spelet. Det handlar förstås om övning. Ju mer man spelar, desto lättare är det att se mönster och sammanhang och desto bättre spelar man. Men salighet upplever man bara ibland. Det kan komma plötsligt. Man sitter där, framåtlutad över brädet eller framför en mobilskärm, och funderar över en särskilt komplicerad uppställning. Då kan det hända att man hittar ett drag som överraskar motståndaren och även en själv; ett drag som framstår som både nödvändigt och vackert, men först i efterhand, som i ett förklarat ljus. Att man inte såg det tidigare! Det är svårt att beskriva exakt vad som då händer. En knut som löses upp? En himmel som klarnar? En glimt av något högre? 

André Bjerke beskriver det kanske bäst. I all konst finns det två rum. I det första kan alla ta sig in och se sig om. Innanför finns det ytterligare ett rum, ett mycket större. Dit behöver man hjälp att ta sig.

*

Magnus Carlsen är vegetarian (typ) och socialdemokrat, han gillar att spela poker och fantasy football. Han är en helt vanlig norsk kille.

Han är också världens genom tidernas bästa schackspelare.

Jag tror att vi kan slå fast det, även om Garry Kasparov säkert också skulle vilja göra anspråk på tronen. Carlsens överlägsenhet över tid är anmärkningsvärd. Sedan juli 2011 har han varit rankad som den bäste schackspelaren i världen, med en högsta rating på 2882. (För er som inte förstår vad siffran betyder: det är väldigt högt, i själva verket högst någonsin.) I klassisk schack blev Carlsen världsmästare 2013, när han finalslog Viswanathan Anand. Sedan dess har han lyckats försvarat titeln vid fyra tillfällen, senast förra året. 2014 blev han även världsmästare i snabbschack och blixtschack, vilket gjorde att han blev den förste att inneha de tre världsmästartitlarna samtidigt.

I en schackvärld full av beskedliga nördar har Carlsen en aura av att vara en lite mindre beskedlig nörd. Han hejar på Real Madrid i fotboll och han har ofta en humoristisk (och kanske provocerande) replik beredd i rockärmen. Särskilt vid presskonferenser. När Carlsen konfronterades med sitt rykte om att vara en "arrogant bad boy" svarade han: "Bad boy är jag inte så säker på. Arrogant kan jag vara." Efter en av titelmatcherna mot Fabiano Caruana 2018 ombads Carlsen och Caruana att välja sina favoritspelare ur historien. Amerikanen Caruana valde sin landsman Bobby Fischer, som utmanade den sovjetiska hegemonin på 60- och 70-talen. Carlsens svar? "Probably myself, like, three or four years ago."

Det är svårt att komma ihåg en tid innan Magnus Carlsen. Han har ju varit med så länge. Magnus Carlsen var underbarnet som charmade Norge och som trettonåring spelade jämnt mot självaste Kasparov. (Det är så mycket som är roligt med klippet, inte minst Kasparovs uppenbara huvudbry och att Carlsen vid ett tillfälle ger sig av från brädet för att titta på andra matcher.) Kasparov har senare sagt att Carlsen som schackspelare är som "en dödlig kombination av Bobby Fischer och Anatolij Karpov". Det vill säga att Carlsen förenar Fischers styrka att aldrig ge upp, att slåss till den sista pjäsen, med Karpovs förmåga att använda alla pjäser på ett bräde med maximal effekt. Hur ska man kunna försvara sig mot det? 

Det har ingen hittills kunnat göra, ja förutom de avancerade schackdatorer som har lämnat alla mänskliga hjärnor långt bakom sig.

Det finns de som menar att datorernas inträde i schackvärlden har gjort spelet förutsägbart och tråkigt. Visst, de bästa spelarna lägger numera den mesta av sin tid åt att sparra mot datorer och blir på så vis bättre spelare. Schack idag handlar mer än någonsin tidigare om att minnas enorma mängder av schackpositioner. Men tills den dagen vi tillåter datorer att ställa upp så spelas schackmästerskap av människor – felbara och irrationella varelser av kött och blod. 

Magnus Carlsen har stoltserat med att han tillhör den siste generationen av schackspelare som lärde sig spela schack innan datorernas inträde. Det är möjligt, men frågan är om det är så mycket att skryta om.

Vad jag vill säga med den här texten är att det mänskliga alltid gör en återkomst. Lite som en mullvad i Whac-A-Mole.

Ja, vad som är bra schack är redan bestämt. Det finns ett facit, det visste André Bjerke redan på sjuttiotalet. Datorerna gör det bara tydligare. I titelmatcher kan vi i realtid följa vem som, enligt datorn, har övertaget. Men för spelarna handlar det om att faktiskt hitta dragen, bland alla tusentals miljoner möjliga drag som under en hel match står till buds. Och att det finns ett facit hindrar inte oss människor från att tycka att vissa drag eller vissa sätt att spela är vackra, eleganta eller moraliska. 

Det måste vara så. Annars skulle vi inte hålla på.