Är det bara jag som har lite kluvna känslor för genren art pop? En respekt för många av dess utövare, men samtidigt känslor av irritation, ibland närmast aversion, mot själva genren? Klart jag gillar "art" liksom. Klart jag gillar pop. Men art pop (eller pop art för den delen), jag vet inte riktigt? Som i alla genrer finns det sådant som är bra och sådant som är mindre bra – det jag stör mig på är kanske pretentionerna som ligger i själva begreppet. Att det rör sig om popmusik som är så himla annorlunda och speciell, så den når ända upp till Den Sanna Konstens skimrande alptoppar. Detta samtidigt som genren präglas av minst lika mycket återkommande manér och klyschor som annan musik. Kanske handlar det helt enkelt om besvikelsen som uppstår när man lyssnar på något som gör anspråk på att vara unikt, men inte är det.
Men så finns det naturligtvis de artister inom art pop-genren som verkligen är något alldeles särskilt. En sådan är Björk Guðmundsdóttir – som artist känd som kort och gott Björk. I viss popmusik fungerar experimentell produktion, storslagna arrangemang och vackra melodier som fodral för ett artistämne som i sig kanske inte är så fantastiskt. I andra fall är det tvärtom en naturbegåvning som lyfter ett material som kanske inte hade framstått som lika lysande i en mer ordinär sångares händer. Björk tillhör de rätt sällsynta fall då de båda förenas.
Björks första genombrott på den internationella scenen kom med det isländska rockbandet The Sugarcubes. Ärligt talat är jag inget stort fan av deras musik – det mest fascinerande med den tycker jag nog i själva verket är att den kanske bättre än något annat illustrerar hennes förmåga att få ungefär vad som helst att framstå som unik konst. På större delen av bandets mest kända album Life’s Too Good (1988) är avståndet mellan Björk och allt annat på skivan närmast komiskt. Lite som om Lionel Messi varit från Island och blivit världens bäste fotbollsspelare medan han fortfarande spelade i Valur – “den där killen har något extra va?” Det finns ett undantag från regeln och det är den underbara singeln “Birthday”, där allting klaffar och man får en hint om de höjder hon sedermera skulle nå med rätt musikalisk omgivning omkring sig. Naturligtvis är låten fortfarande otänkbar utan Björk. Att fråga sig om “Birthday” hade varit lika bra med en annan sångare är en orimlighet, eftersom säkert hälften av lätena på låten inte hade kunnat framkallas av någon annan än henne. Hade någon annan sjungit, så hade det helt enkelt inte varit “Birthday”.
The Sugarcubes blev Islands dittills internationellt mest framgångsrika rockband. 1992 splittrades emellertid bandet och Björk började söka sig nya vägar för sin talang. Hon flyttade till London och träffade producenten Nellee Hooper – tillsammans spelade de in "Human Behaviour" som, inte minst tack vare sin musikvideo av Michel Gondry, blev hennes första hitlåt som soloartist. Redan 1977, då Björk var 11 år gammal, hade en skiva släppts i hennes namn – bland annat innehållande en cover på isländska av Beatleslåten "The Fool on the Hill"; när nu hennes första album som vuxen soloartist släpptes fick det heta Debut (1993), liksom för att sätta parentestecken kring barnartisteri och isländska postpunkband, och markera att det var nu artisten Björk föddes på riktigt.
Albumet blev en enorm framgång hos både publik och kritiker. Snart spelade Björk in låtar med trip hop-ikonen Tricky och skrev musik till Madonna. En ny stjärna hade tagit plats på den stora scenen. Men Björk var inte vilken stjärna som helst. Debut introducerade en egen fundamentalt udda och unik artist i popvärlden. Bara rena födelsefakta gick så klart en bra bit i den riktningen: hon hette Björk, hon kom från Island och sjöng med isländsk dialekt – alltihop mycket annorlunda för den anglosaxiskt dominerade popvärlden. Sen var det så klart musiken: produktionen på Debut var innovativ och nyskapande – hela albumet präglades av quirky produktionsval som, till skillnad från i mycket annan art pop, åtminstone nästan hela tiden kändes motiverade. (Att med hjälp av Bollywoodstråkar och tablas skapa en så fantastiskt vacker poplåt som "Venus as a Boy" framstår som ett av hela 90-talets främsta musikaliska genidrag.) Men i centrum för alltihop stod naturligtvis rösten; viskande och oändligt skör ena sekunden, vrålande, nästan growlande i nästa – men när refrängen väl kommer fullt kapabel att demonstrera en röstkapacitet som skulle kunna golva vilken Idoljury som helst. Detta skifte mellan röst- och känslolägen är typiskt för Björk. Ett utmärkt exempel är det inledande partiet av hennes andra album Post (1995) där öppningslåten – den rasande “Army of Me” – på ett effektfullt sätt glider över i den skört vackra “Hyperballad”. Något liknande hade skett redan på Debut med “Human Behaviour” och “Venus as a Boy” och skulle senare ske även på ett album som Homogenic (1997) med övergången från "Hunter" till "Jóga". Jag uppfattar det som ett slags statement – vad ni än gör, försök inte att begränsa mig till en röst, ett känsloläge, ett sätt att vara som artist.
Björks skapande kom inte heller att begränsa sig till musiken. Det finns ett underbart klipp från ett TV-framträdande av "Violently Happy", som visar hur hennes artistiska vision spretar åt alla möjliga håll – basfiol, trummor, orgel, en mystisk man som spelar på vattenglas – samtidigt som hon på något sätt får alltihop att kännas naturligt och svängigt. Det hela blir till något som transcenderar musiken – det blir till show i ordets bästa bemärkelse. Det känns inte alls konstigt att demonregissören Lars von Trier vid den här tiden fick för sig att den teatraliskt lagda Björk skulle lämpa sig utmärkt bra även som skådespelare och lät henne spela huvudrollen i mästerverket Dancer in the Dark (2000) – något hon gjorde så bra att hon fick pris som bästa skådespelerska på filmfestivalen i Cannes. (Sen är det en annan sak att relationen mellan de två var oerhört infekterad under inspelningen.)
Jag inledde denna text med att skriva om det lite fåniga i artpopens enorma pretentioner. Stundtals kan man få den känslan även av Björk. Albumet Biophilia (2011) kan tjäna som exempel. Det lanserades som det första "app-albumet", flera specialversioner släpptes (bland annat en innehållande tio stämgafflar i olika färger, var och en speciellt anpassad till en av skivans låtar) och åtföljdes av en turné med flera specialgjorda instrument framförda på en rund scen konstruerad så att åskådarna fritt skulle kunna röra sig bland de musikaliska underverken. Själva musiken är så klart bra men det är lätt att få känslan av att den närmast hamnade i bakgrunden för hela spektaklet. (Nästa album Vulnicura (2015) fortsatte på samma spår och åtföljdes bland annat av en Björkretrospektiv på MoMA och virtual reality-utställningen Björk Digital.)
På ett sätt är väl allt detta bara en förlängning av det intresse för de artistiska bitarna utanför själva musiken, som delas av flera popartister genom historien och som på många sätt varit en av popmusikens viktigaste beståndsdelar. Frågan att ställa är kanske: var går gränsen mellan fåniga pretentioner och genuint inspirerande konstnärliga ambitioner? Jag har inte svaret på den frågan. Som tur är gör Björks unika kvaliteter som artist det enkelt att bara släppa hela frågeställningen, ladda ner appen, ta på VR-glasögonen och bege sig ut i tidigare okända musikaliska sfärer. Om dessa sfärer sedan kan klassas som Sann Konst eller bara vanlig pop är kanske en rätt oväsentlig fråga.
Det viktigaste är huruvida man vill stanna i dem. Och det vill jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar