19. Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Under den här listans gång har vi resonerat en del kring det här med nationalkaraktär. Vi har gjort det i samband med litteratur, musik och resor genom Grönland – men det allra mest effektiva mediet för att skapa en uppfattning om vad som är typiskt för ett folk i ett visst land är nog ändå bildkonsten. När vi listade världshistoriens 101 bästa svenskar resonerade jag en del om detta i samband med vad som får sägas vara vår nationalmålare framför alla andra – Carl Larsson. Och eftersom finnarna enligt gängse uppfattning är ett mustigare och vildare folk än oss svenskar, så kunde väl ingenting falla sig mer naturligt än att deras egen nationalmålare bäst kan beskrivas som just en mustigare, vildare och mycket finsk motsvarighet till Carl Larsson. Hans namn var Akseli Gallen-Kallela och liksom sin svenska motsvarighet skapade han inte bara konst med pensel och målarduk – nej, själva hans liv var något av ett konstverk i sig.

*

Perioden 1880-1910 i finländsk konsthistoria präglades av nationalromantik och anses vara den finländska konstens guldålder. Störst av alla periodens konstnärer var just Akseli Gallen-Kallela. Hans speciella karaktär, det där vilda och otämjda som känns typiskt för honom, syns redan i verk från hans tidiga naturalistiska fas.

Pojke med kråka (1884)

Gumma med katt (1885)

Till Gumma med katt ville Gallen-Kallela hitta en modell som skulle förmedla samma stämning som det höstlika landskapet i bakgrunden. Gumman på bilden var en lokal särling, en hemlös gammal tant som brukade sova i lador och ibland under öppen sky. Hennes uppenbarelse var precis vad konstnären var ute efter. En människa så härjad av naturen att hon framstod som en del av naturen själv. Värt att notera är att båda verken ovan föreställer en människa och ett djur – jag föreställer mig att det Gallen-Kallela var ute efter var någon form av bild av samhörigheten mellan människa och natur. Att i sin jakt på den finländska nationalkaraktären söka upp människor han uppfattade som "orörda av civilisationen" – i någon mening närmare den så kallade naturen – skulle som vi kommer att se bli ett återkommande tema i hans konst. Intellektuellt kan man så klart se mycket problematiskt med det här sättet att tänka – men det konstnärliga resultatet blev fantastiskt.

Det var naturligtvis närmast ödesbestämt att Akseli Gallen-Kallela skulle ge sig i kast med Kalevala. För konstnären fanns det en röd tråd mellan hans naturalistiska skildringar av finnar på landsbygden och de avbildningar med motiv från det finska nationaleposet som han sedermera skulle bli så berömd för. I nationalromantisk anda såg han det finska folket som ättlingar till Väinämöinen, Lemminkäinen och de andra hjältarna i eposet. Detta innebar inte att Gallen-Kallela väjde för tragiska aspekter av landsbygdens liv – tvärtom sökte han närmast upp dem. Se till exempel Den vilsegångna som föreställer en kvinna som just dödat sitt spädbarn (motivet var inspirerat av Faustlegendens Gretchen). Kanske ville han visa på ett slags mänsklig styrka som lyste igenom även i tragedins djupaste ögonblick – tragedin är ju för övrigt aldrig långt borta i Kalevala heller.

Den vilsegångna (1886)

Akseli Gallen-Kallela får nog sägas ha skapat den definitiva bilden av hur Kalevala "ser ut" och har gjort flera underbara verk med motiv från nationaleposet, som tar fram och rentav förhöjer dess magi. Ainotriptyken markerar hans definitiva språng in i Kalevalas värld. Tavlan skildrar historien om den stackars Aino som dränker sig hellre än att gifta sig med den gamle Väinämöinen. Den naturalistiska stilen är fortfarande kvar men appliceras nu på sagans värld. Den fantastiska guldfärgade ramen lyfter verket från vardaglig realism till en annan sfär. Gallen-Kallela skulle fortsätta på den inslagna vägen med Vattenfall vid Mäntykoski något år senare. Vattenfallet i sig är en realistisk naturstudie i likhet med tidigare verk av hans hand. Men över hela bilden går fyra gyllene streck och påminner oss om strängarna på Finlands traditionella nationalinstrument kantelen (enligt traditionen uppfunnen av Väinämöinen själv). Naturen blir till saga – sagan blir till natur.

Ainotriptyken (1890)

Vattenfall vid Mäntykoski (1892-1894)

Ett verk som kanske har mer indirekt anknytning till Akseli Gallen-Kallelas fosterländska strävanden är Symposion (eller Problem som målningen hette i en annan version). Det är ett fantastiskt dekadent symbolistiskt verk med en glasartat stirrande Jean Sibelius i en av huvudrollerna. Platsen är restaurang Kämp i Helsingfors; personerna från den unga finländska kultureliten – kompositörerna Sibelius (mannen längst till höger) och Oskar Merikanto, dirigenten Robert Kajanus och så Gallen-Kallela själv längst till vänster. Många har förmodligen varit med om den där känslan en sen festkväll då man druckit alldeles för mycket och tillsammans med några andra i samma tillstånd plötsligt tycker sig kunna lösa alla tillvarons problem. Jag gissar att det är i precis det stadiet av kvällen herrarna på bilden befinner sig. Nyckeln till Finlands andliga renässans tycks vara precis inom räckhåll – lika nära som den under påföljande morgons bakfylla kommer kännas långt bort, frestas man att tillägga. Som jag förstår det var dock Gallen-Kallela helt oironisk när han målade tavlan – han och hans vänner trodde verkligen att de satt på nycklarna till Finlands framtid. Och tja, med män som Gallen-Kallela och Sibelius i sällskapet – vem kan klandra dem? En fantastisk målning är det hur som helst, ett av de främsta exemplen på dekadent symbolism som jag kan komma på.

Symposion (1894)

Problem (1894)

År 1895 flyttade Akseli Gallen-Kallela in i det kombinerade hemmet och ateljén Kalela vid sjön Ruovesi. Träpalatset, ritat av konstnären själv, blev en nationalromantisk förebild och var bland annat menat att sälja in idén om honom som en sann representant för Kalevalas folk. Det var också efter att Gallen-Kallela flyttat in i huset som han började skapa de mer stiliserade Kalevalaskildringar som han idag är allra mest berömd för. Kalela gav honom en hel livsmiljö inspirerad av det finländska nationaleposet. Konsten började sippra ut genom ramarna och in i hans liv. Likheterna med Carl Larsson och Sundborn är slående. Gallen-Kallela kom emellertid att uppföra inte bara ett överdådigt ateljéhus, utan två. I början av 1910-talet var Kalela satt i ett tillstånd av allt värre förfall. Gallen-Kallela gav sig i kast med att designa och uppföra en ny ateljé till sig själv. Tarvaspää färdigställt 1916 blev en blandning av medeltida kyrkoarkitektur, finsk folkkonst och italiensk renässans. Idag ligger ett museum tillägnat Gallen-Kallela där.

Kalela

Tarvaspää

En av de mest berömda Kalevala-målningarna i den nya stilen är Sampos försvarare. Den monstruösa Louhi från det mörka Pohjola attackerar Väinämöinens båt och försöker ta den magiska artefakten Sampo ifrån honom. Det är en bild fylld av våldsam energi. En del har tolkat det som en kamp mellan könen (ett ämne som ju ofta tycks ligga nära till hands för kulturmän med övermänniskokomplex vid den här tiden). Den allra mest berömda av Gallen-Kallelas Kalevalabilder är kanske emellertid Lemminkäinens moder – en skildring av moderskärleken och en hyllning till konstnärens egen mor. Scenen föreställer den döde Lemminkäinen vars kroppsdelar slängts i floden som leder till dödsriket. Hans mor har emellertid samlat ihop kroppsdelarna, sytt ihop hans kropp och väntar nu på att ett litet bi (det kan ses ovanför hennes huvud) ska komma med honung från guden Ukko som kan ge sonen livet åter. (I bakgrunden tittar den gåtfulla Tuonelas svan på, som Sibelius bara något år tidigare tillägnat en fantastisk tondikt.)

Sampos försvarare (1896)

Lemminkäinens moder (1897)

*

Att kalla Akseli Gallen-Kallela för en målarkonstnär är visserligen helt korrekt, men han var också mycket mer än så. Som vi redan sett var han aktiv inom byggnadskonsten. Utöver det sysslade Gallen-Kallela också med konsthantverk – han ritade möbler, textiler, glasmålningar och prydnadsföremål. Finsk design har under 1900-talet varit en framgångssaga, kanske kan man se Gallen-Kallela som dess fader. Man bör också nämna hans insatser inom grafiken, med bland annat nyskapande illustrationer av Kalevala. Denna rastlösa jakt på nya konstnärliga fält att verka på kan nog sättas i samband med att konsten för honom var något större än bara vackra tavlor – den tjänade ett högre syfte som strävade utanför målningarnas fysiska ramar. Som vi redan varit inne på var hans liv i sig en del av denna konstnärliga strävan – ett exempel på det är hans namn, det var inte förrän 1907 som han förfinskade det svenska Axel Gallén till Akseli Gallen-Kallela (under den nationalromantiska perioden i Finland var det oerhört många finländare som förfinskade sina namn på liknande sätt). Det är nog inte för mycket att säga att konsten var ett slags religion för Gallen-Kallela – när två av hans barn döptes 1899 så var det med hans egen visionära målning Ad Astra som altartavla.

Ad Astra (1894)

För Akseli Gallen-Kallela själv räckte det därför inte med att "bara" vara en mångsidig konstnär. Han ville vara ett geni, nej mer än så – han ville vara en hjälte. Han var en man som slets mellan en önskan att befinna sig ute i stora världen och en rakt motsatt önskan att leva som eremit. Kalela kunde beroende på hans humör kännas antingen som en tillflykt eller ett fängelse. Han har själv beskrivit hur han varje höst när han såg tranorna lämna Finland för varmare platser längtade efter att få följa med dem ut i stora världen. I ett sådant längtande tillstånd målade han för övrigt en av sina bästa målningar – Båtens klagan.

Båtens klagan (1906)

Det ligger också nära till hands att se den nedgångna båten som en bild av konstnärens egen annalkande ålderdom. Det var dock knappast så att äventyren upphörde när Gallen-Kallela blev äldre. Snarare tvärtom. År 1909 for han till Brittiska Östafrika, dagens Kenya, och slog sig tillsammans med sin familj ner i utkanten av Nairobi, varifrån han gjorde långa safariutflykter i den omkringliggande vildmarken. Återigen var det en mänsklig tillvaro i nära samklang med naturen som han var på jakt efter – trots bildernas olikhet så går det en röd tråd från gumman och katten till Homo Victor.

Homo Victor (1910)

Under inbördeskriget 1918 deltog Gallen-Kallela på den vita sidan. Den äventyrlige konstnären hade nog gärna velat slåss vid fronten, men de vitas kloke överbefälhavare satte honom snart på att designa flaggor och uniformer istället. Lite plåster på såren var det nog när Gallen-Kallela 1919 blev Mannerheims adjutant. Under parader och mottagningar kunde han sola sig i glansen av den man som åtminstone halva Finland såg som nationens räddare. Man kan tänka sig att konstnärens ego blev tillfredsställt. 

Mannerheim sittandes, bakom honom en stolt Gallen-Kallela

I december 1923 for Gallen-Kallela över Atlanten för en utställning i Chicago. Han kom att stanna i Amerika i två och ett halvt år, en tid under vilken han reste över hela kontinenten. Inte minst inspirerades han av indianerna – även dessa får man förmoda påminde honom om Kalevalas hjältar och om en tid innan den moderna civilisationen och dess förödande påverkan på mänskligheten. 

Indian Chief Clear Water (1924)

*

I målningen Väinämöinens avresa skildrade Akseli Gallen-Kallela symboliskt hur hedendomen i Finland fick ge vika för kristendomen. Väinämöinen reser med bister min iväg med sin träbåt, medan ett skimmer lyser över det Kristuslika barnet i bakgrunden. Nya tider väntar.

Väinämöinens avresa (1906)

Men den uppmärksamme betraktaren kan se att Väinämöinen glömt kvar något på land. En liten pojke sitter och fingrar på en kantele. Kanske ville Gallen-Kallela säga att även om de gamla gudarna lämnat oss, så lät de nyckeln till konsten vara kvar. Så länge den finns kommer något slags band till sagans dagar bestå.

När Akseli Gallen-Kallela målade pojken med kantelen vill jag gärna tro att det han för sitt inre öga såg var sig själv som barn, med prövande fingrar kännandes på målarpenslarna.