Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.
Så lyder den berömda inledningen. Sedan tar en lång irrfärd på Kristianias gator vid. Svältvarelsen, som aldrig nämns vid namn, hungrar och hallucinerar och beter sig högst högfärdigt gentemot sin omgivning. Det är i längden något tjatigt, men om man är på humör är det en oerhörd roman. Georg Brandes, det sena artonhundratalets främste smakdomare, tyckte att boken var "monoton", ett omdöme som det tog Hamsun tio år att smälta. Brandes hade rätt, men samtidigt fel om det var menat som en nedvärdering av boken.
Men för att få en bild av Hamsuns tidiga författarskap kan man egentligen slå upp vilken som helst av hans 90-talsromaner. De handlar alla om patologiska och smått löjliga övermänniskor: Svältvarelsen i Svält, Nagel i Mysterier och löjtnant Thomas Glahn i Pan. Det är långt ifrån några idolporträtt. Svältvarelsen pendlar mellan självömkan och att föraktfullt se ner på sin omgivning, pratkvarnen Nagel vill man inte hänga en längre stund med, och Thomas Glahn är en hemsk människa, vars stolthet försätter honom i olika pinsamma situationer och som omöjliggör varje form av kärleksrelation. Vi besväras av dessa övermänniskor, skrattar åt dem... och, när vi är helt ärliga, upptäcker vi också delar av oss själva i deras irriterande högfärd. Det finns ingen som har dekonstruerat övermänniskorollen lika bra som Knut Hamsun. Om det var meningen? Ja säg det. Men det spelar ingen roll. Som Sigrid Combüchen skriver i sin biografi över Knut Hamsun: han var en alldeles för bra författare för att bli en megafon åt enkla budskap eller ideologier.
Då hade det blivit rätt trist. För han var ju... nazist. Eller?
Jo, det var han. Åtminstone ett tag. Hamsun uttryckte beundran för Hitler och stödde Quisling. Han skrev för den nazistiska pressen under ockupationen och uppmanade de norska motståndsmännen, som handgripligen kämpade mot den tyska invasionen från april 1940 till september samma år, att slänga bössan och ge upp. När han konfronterades efter kriget svajade han mellan att stå för vad han hade gjort och påstå att han "ingenting fått veta". Hamsun hade visserligen inget till övers för det vulgära i nazismen. När unga beundrare i tysk uniform knackade på och ville ha sina exemplar av Pan eller Victoria signerade, vägrade Hamsun kategoriskt att öppna dörren. Det är roligt. Men det ursäktar naturligtvis inte alla hemskheter han bidrog till genom att ställa sig på tyskarnas sida. Och det ursäktar inte minnestexten han skrev när Hitler hade tagit självmord. Ingen uppmanade honom till att skriva den, men han gjorde det ändå. Vilken tjurskalle till gubbe. Hamsun sattes efter kriget i husarrest och en rättspsykiatrisk undersökning genomfördes. Denna kom fram till att Hamsun visserligen inte var mentalt sjuk men ändå inte var vid sina sinnens fulla bruk. Hamsun ansåg att undersökningen var onödig och kränkande, och skrev, trots att han egentligen sedan länge hade pensionerat sig från bokskrivandet, den både vackra och djupt personliga På igenvuxna stigar. Man får intryck av att han gjorde det på trots. I boken gör han ingen som helst avbön.
Hamsuns nazism är ett öppet sår i Norge. Det gjorde ont att nationens stolthet (internationellt beryktad, Nobelpristagare) ställde sig på fel sida när det betydde som mest. Man kan ha förståelse för att folk fortfarande är upprörda.
Det går att belägga Hamsuns antisemitism tidigare i författarskapet. Den var ingenting som plötsligt uppstod i och med ockupationen. Alldeles i slutet av Markens gröda, som bidrog till att han tilldelades Nobelpriset, finns några rader om judarna som förändrar hela sättet man läser boken på. Det är svårt att förhålla sig Hamsuns författarskap när man känner till allt detta.
Men det är inte omöjligt.
Jag minns inte vem som har sagt det, men det bästa rådet för att handskas med problematiska författare tycks mig vara: läs, men håll huvudet kallt. Läser man inte Hamsun går man nämligen miste om mycket.
Combüchen talar om det specifikt "hamsunska". Vad är det? I Pan vandrar löjtnant Glahn omkring i skogen. Han känner suset från träden, hör fåglarnas läten, lägger märke till en grön mätarlarv som tar sig fram på en gren. Han är förälskad, men inser det inte riktigt själv än. På originalets bokmål:
Jeg kjender de steder jeg passerer, trær og stener står der som før i ensomheten, løvet rasler under mine føtter. Det monotone sus og de kjendte trær og stener er for meget for mig, jeg blir fuld av en sælsom taknemmelighet, alt indlater sig med mig, blander sig med mig, jeg elsker alt. Jag tar op en tørkvist og holder den i hånden og ser på den mens jeg sitter der og tænker på mine ting, kvisten er næsten rotten, dens fattige bark gjør indtryk på mig, en medynk [ett medlidande] vandrer gjennom mit hjærte.
I förälskelsens ljuva skimmer känner Glahn, den stolta jägaren och militären, till och med medlidande med en rutten kvist! Istället för att kasta den ifrån sig lägger han kvisten fint ner på marken och står ett tag och tycker om den. Glahn framstår i början av boken som en rätt hygglig prick. Det är Hamsuns skicklighet som författare att kunna vända vår sympati till antipati, utan att förlora i psykologisk trovärdighet. Glahn blir mer och mer odräglig, tills han har förlorat både den han älskar och läsarens medkänsla.
Passagen vittnar också om en form av naturmystik som ofta återkommer i Hamsuns böcker.
Hamsun var framförallt anti-modernist. Den redan nämnda Markens Gröda har ett tydligt "tillbaka-till-jorden-budskap". Boken handlar om en gudfruktig och självförsörjande jordbrukare, Isak, och hans familj på nybyggargården Sellanrå. Genom hela romanen framställs den kapitalistiska moderniteten som det överhängande hotet. Det enkla, naturliga livet ställs i kontrast till urbaniteten och den tomma konsumtionen. Flera av familjemedlemmarna har övernaturliga upplevelser: Isak möter djävulen, frun Inger hör sjungande småfiskar och en av sönerna hör två änder prata med varandra om honom. Karl Ove Knausgård har skrivit att i så gott som alla Knut Hamsuns romaner "ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida" och huvudpersonerna rör sig fritt mellan dessa sfärer. Hamsun hyllade det enkla livet, bundenheten till land och arbete. De övernaturliga inslagen är liksom en naturlig en del av det livet.
Det "hamsunska" innefattar också en tydlig arbetsfördelning mellan könen. Männen ska arbeta med jorden, medan kvinnorna ska stanna hemma som familjens känslomässiga centrum. Här är det värt att påminna om Knut Hamsuns långa relation med Marie Hamsun. Hon var tjugotvå år yngre än honom och aktiv skådespelerska när de träffades. Knut såg inte med blida ögon på Maries karriärambitioner, och kvävde livsgnistorna så gott han kunde. Han ville ha en foglig hustru som kunde anpassa sig efter hans rutiner och hans behov av avskildhet och skrivro. Det gnissliga framochtillbaka-förhållandet har gestaltats väldigt bra av Max von Sydow och Ghita Nørby i Jan Troells film från 1996, efter manus av P.O. Enquist.
Och språket – språket! Det hände inte så sällan, skriver Combüchen, att Hamsun började gnola på en en psalm i köket på morgonen. När Hamsuns prosa är som bäst kan man likna den vid en mässande psalmsång, som dem man sjunger under kollekten.
Trots alla hans skavanker och felsteg tycker jag att man ska läsa Knut Hamsun. Så länge man håller huvudet kallt.
Som Combüchen kärnfullt har sammanfattat: "En bra författare kan bara vara en bra människa genom att särskilt tänka på det. Hamsun var – är – en fruktansvärt bra författare."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar