Det var fortfarande nästan tio minuter kvar och min erfarenhet sa mig att det inte var någon idé att vara där i god tid. Några minuter sen var spårvagnen ofta, men aldrig för tidig. Jag vände mig mot köksbänken. Tallriken från frukosten var odiskad och grötresterna hade redan börjat stelna. Det skulle bli ett mindre helvete att diska tallriken om den tilläts stå för länge, så jag tog fram diskborsten, duttade på lite diskmedel och började gnugga. Efter att ha ställt tallriken i diskstället snörade jag på mig skorna och gick ner till hållplatsen.
På vägen tog jag upp mobilen för att se om jag hade fått något meddelande. Ljud eller vibration hade jag aldrig på längre. Fördelen var att det ingav en känsla av kontroll. Jag hade också fått för mig att det var bra för nerverna. Tidigare hade jag ibland störts av att det plötsligt kunde plinga till, ett pling som tog mig ur den koncentration som var riktad mot en film eller en bok eller vad det nu var. Jag stördes numera aldrig på ett oväntat sätt: de digitala knackningarna på min dörr kunde komma när som helst, men det var upp till mig att lyssna till dem när det passade. Nackdelen var att jag självmant fick ta fram mobilen och kolla om någon hade hört av sig, vilket jag gjorde mycket oftare än jag ville erkänna för mig själv.
Solljuset bländade skärmen och jag var tvungen att lägga en kupad hand över den för att bättre kunna se. Rikard hade skrivit. "Jag sitter i bakre vagnen." Jag skickade en tumme upp som svar, innan jag lade ner telefonen i fickan igen. Precis då såg jag elvan rulla fram till hållplatsen och jag var tvungen att småspringa de sista stegen för att hinna fram. Det höll på att bli stressigt, eftersom framdörrarna var avstängda. Det hade de varit sedan pandemin skjutit fart. Jag var därför tvungen att ta mig ytterligare tio steg till nästa dörr. De övriga resenärerna hade hunnit på, men chauffören såg mig nog, för han lät dörrarna stå öppna några sekunder längre än normalt.
*
Det var som vanligt ganska mycket folk på Saltholmens klippor. Vi hade tur som hittade en plats med jämna och platta stenblock, vilket var sällsynt en solig sommardag. Rikard tog av sig t-shirten, satte på sig solglasögonen och lade sig ner för att värma kroppen inför stundande bad. Jag plockade fram handduken ur tygpåsen och bredde ut den på klippblocket. Sedan lade jag mig på mage på handduken och tog fram boken för att läsa. Jag tittade en stund på framsidan innan jag slog upp boken där jag hade lagt bokmärket, ungefär två tredjedelar in. Karl Ove och hans författarvän Geir har ett samtal om deras skrivande. Geir påpekar, inte utan avundsjuka, att Karl Ove har förmågan att låta ett banalt toalettbesök svälla ut över tjugo sidor och få det att tåras i ögonen på läsarna. Jag förstår vad Geir menar. Egentligen är det ironiskt att hela Min kamp-serien inleder med de vackra orden "För hjärtat är livet enkelt", eftersom alla de 3600 sidor som följer gör en poäng av att inte vara "vackert" skrivna, i någon litterär-estetisk mening. Knausgård "avsäger sig varje litterärt trick", som amerikanska författaren Jonathan Lethem träffande uttryckt det. Stilen framstår som nästan helt genomskinlig. Varför blir det så effektivt?
Den experimentella filmskaparen Jonas Mekas lyckas med något liknande. Mekas har ägnat en hel karriär åt att sätta samman filmer utifrån sina egna hemvideor. Det är klipp när han går i parken med sin familj, på katten som ligger på pianot, på kompisar som spelar krocket i trädgården, och så vidare. Det är fullständigt vardagligt och utan någon dramaturgi. Han poängterade rent av att klippen inte var sammanställda i någon särskild ordning. Jag minns att jag tittade på As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty och stundtals funderade på vad i hela fridens namn jag sysslade med, varför jag slösade bort timmar av mitt liv på att betrakta en främmande mans kaotiskt sammanställda dagboksliknande videoklipp från 70-talet. Men lika ofta satt jag där, starkt berörd, och kände att genom det partikulära och vardagliga skiner något allmängiltigt igenom, någon sorts vacker sanning om människan. Det är en fin gräns mellan den pretentiösa bluffen och det genuint sublima och det är svårt att säga hur gränsen ser ut.
– Är det spännande? Rör han med skeden i ett glas?
Rikard log när han fällde den skämtsamt föraktfulla kommentaren. Jag tittade upp från boksidorna och konstaterade att jo, det gör han, och det är riktigt spännande att läsa om. Rikard försökte läsa Min kamp men fastnade inte riktigt. För honom framstod de ordinära vardagsbeskrivningarna först och främst just som ordinära vardagsbeskrivningar. Han var mer förtjust i de essäistiska utvikningarna, om jag förstod honom rätt, och sådana finns det också ganska gott om i Knausgårds böcker, även om författarens årstidsböcker har mycket mer av den varan än Min kamp. Det är lustigt hur olika man kan uppfatta samma text. Min vän Sanna fullkomligt älskar de vardagliga detaljbeskrivningarna. Under en av våra promenader fångade hon kärnfullt sin upplevelse: "Jag kan läsa om hur han går över vägen och det känns verkligare än när jag själv går över vägen." En av Knausgårds stora bedrifter är just detta: han får oss uppmärksamma det banala och vardagliga, att liksom verkligen upptäcka det, utan att för den sakens skull ägna sig åt några litterära åthävor.
Litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglund har konstaterat att Knausgård genomgående i Min kamp återkommer till en fras, som nästan fungerar som ett credo: "Det gäller att fästa blicken". Författaren söker oupphörligt att fästa blicken, på de dramatiska stunderna likväl som de långa händelselösa tomrummen däremellan, som han hjälper oss inse faktiskt inte är så händelselösa trots allt. "Jag vet vad det vill säga att se något utan att fästa sig vid det", skriver Knausgård på ett ställe i serien. Hans skrivande kan ses som en kamp för att upptäcka det liv han, och vi alla, lever, hur ordinärt det livet än kan synas vara. Hägglund påpekar att dragningskraften i att läsa Min kamp inte består i att den tvingar dig att se hans liv med dina ögon, utan att den får dig att se ditt liv med hans ögon. Vi upptäcker allt det som pågår också i våra liv, genom att ta del av de otroligt specifika skildringarna av hans. Hägglund menar att medvetenheten om att allt detta en dag ska upphöra, att livet är ändligt, är vad som skänker alla ögonblicksbeskrivningar deras betydelse och mening: "Ja, känslan av förgänglighet är en inneboende del av själva ögonblickets strålglans."
Jag försökte läsa vidare i texten – fortfarande satt Karl Ove och Geir och diskuterade varandras skrivande – men tankarna ville inte fästa sig vid boksidorna. Istället började jag tänka på hur många paradoxer det finns mellan Knausgårds liv och litteratur. Han skriver ofta om hur mån han är att vara alla till lags och hur känslig han är för socialt tryck. Samtidigt fläker han ut inte bara sitt eget liv i böckerna, utan också sina närståendes. Han drar sig inte för att skriva genanta eller provokativa saker om ärligheten kräver det. Beter man sig så om man vill vara alla till lags? Han beskriver sig ofta som socialt inbunden, fåordig och tyst, men i litteraturen sväller hans ord över tusentals sidor. Han påstår att han är glömsk, men tycks kunna återge detaljerade skildringar av hur han höll i en cigarett på en fest när han var sexton. Den intressantaste paradoxen är kanske ändå det faktum att han ofta framhåller sitt liv som så banalt, samtidigt som det tycks vara värt att navelskåda in i minsta detalj. Men det är väl just det som Hägglund är inne på: kampen att äga sitt liv, uppmärksamma det, få det att betyda något. Kanske är han också ute efter att späka sig genom sitt litterära utlämnande, rena sig, i förhoppningen att nå fram till något heligt. Om och om igen återkommer Knausgård till sin fascination för religionen och för de heliga människornas livskänsla, som han känner avundsjuka inför.
– Ska vi ta ett dopp nu?
Rikards röst väckte mig ur mina tankar och jag lade ner boken. Övergången från den inre världen som jag hamnar i vid läsningen, när boken dessutom rent fysiskt fungerar som en sorts skärm mot omvärlden, till den ljusa sommardagen full med tjoande människor, tog det några sekunder att vänja mig vid. Jag reste mig sakta, drog med mig handduken som jag legat på, och började gå ner mot stegen. Framför mig gick två bikiniklädda flickor. När den ena plötsligt snubblade på en våt sten, skrek den andra till och tog tag i hennes arm, innan båda fnissade kokett åt det inträffade. Eftersom jag hade Knausgård i tankarna, och kanske för att jag själv är lärare, så gick associationerna genast till kontroversen kring den norska storsäljarens debutroman Ut ur världen. När den översattes till svenska dröjde det inte länge innan en debatt blossade upp. Romanen handlar om en manlig lärare som blir attraherad och romantiskt intresserad av en trettonårig elev. Litteraturprofessorn Ebba-Witt Brattström undrade varför unga flickor ofta tycks få bära upp den manliga genikulten och var helt enkelt inte särskilt förtjust i den "litterära pedofili" som hon menade att bland andra Knausgård ägnade sig åt. Norrmannen blev rasande och skrev en mycket läst och omdebatterad anklagelseskrift riktad mot svenskarna, detta trångsynta folk av "cykloper", som var mycket mer intresserad av moral än litteratur och som blev arga så fort någon skildrade delar av tillvaron som var ambivalent eller inte ansågs moraliskt korrekt. Texten kan användas som diskussionsunderlag för hela idén om PK-Sverige, landet där många menar att man om inte skräms så i alla fall skäms till tystnad ifall man inte skriver under på rådande konsesusuppfattning i en viss känslig fråga. Denna diskussion var kanske som allra livligast när inlägget publicerades, 2015. I andra delen av Min kamp återges flera reflektioner kring svenskarnas sätt att bete sig och Knausgård, som bott i Sverige många år, har sagt vid ett tillfälle att reaktionerna på hans debutbok bekräftade allt han skrev om svenskarna i denna del.
*
Samma kväll fortsatte jag läsa i Min kamp. Under tiden lade jag märke till att armarna blivit brunare efter dagens tur ut till Saltholmen. Det gladde mig lite, eftersom jag alltid hade förknippat brunhet med sommar, och sommaren var min favoritårstid på året. Badturen hade gjort gott, men också bidragit till viss utmattning, och det dröjde inte särskilt länge innan jag fick kämpa mot tröttheten. Eftersom boken saknar kapitelindelningar, så finns det inga naturliga avbrott i den. Jag bestämde mig därför för att stanna när jag kom fram till sida 500. Tjugo minuter senare var målet uppnått och jag lade boken på nattduksbordet, ovanpå Beng Liljegrens biografi över Adolf Hitler, och funderade på hur jag skulle formulera den text om Knausgård jag var ålagd att skriva som en del av ett bloggprojekt med mina vänner. Det skulle lösa sig, tänkte jag, och så släckte jag lampan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar