Vi befinner oss i en föreläsningssal i Köpenhamn, 1888. Mumlet i bänkarna tystnar snabbt när en 46-årig man med fördelaktigt utseende äntrar scenen. Självförtroendet strålar från mannen. Det är inte ett friskt och extatiskt självförtroende, utan den avmätta, självklara sorten som vissa skulle kalla arrogans. Han vet sin betydelse. Det råder ingen tvekan om att det är han som sätter agendan bland de intellektuella, inte bara i sitt land utan i hela Norden. Arrogansen till trots är han älskad av sin publik. Den vördnadsbjudande kunskapen om tidens tankar och litteratur i kombination med det patos som han förmedlar sina idéer med, gör honom otroligt respektingivande.
Eller sina och sina: just denna dag är det den tyske filosofen Friedrich Nietzsches idéer han lägger fram. Åhörarna har aldrig hört talas om tysken, en okunskap som de delar med alla andra i de skandinaviska länderna. Knappt tyskarna själva känner till den enigmatiske fritänkaren. Men snart skulle den danska, norska och svenska intelligentsian vara införstådd med och influerad av Nietzsches tankevärld. Det var så det brukade gå när Georg Brandes talade om något. Kultureliten, åtminstone den radikalare och mer framåtsyftande delen av den, lyssnade och absorberade och lät sig påverkas. Nietzsches tankar om den överlägsna människan gav utrymme åt det fria författargeniet. Idéerna "ansågs ge litterärt berättigande åt den stolta gesten, det nyckfulla och överdådiga hos författare som d'Aunnunzio och Hamsun", för att citera den svenska litteraturhistorikern Gunnar Brandell. Brandes föreläsningar under 1888 hade alltså både direkt och indirekt stor påverkan på tidens stora författare. (Nietzsche själv hade för övrigt bara berömmande ord att säga om Brandes beskrivningar av honom och hans tankar.)
Några år senare skulle en aspirerande svensk författarinna vid namn Selma Lagerlöf ge ut sin debutroman, Gösta Berlings saga. Idag anses den som en av de stora svenska romanklassikerna och Lagerlöf skulle som bekant senare få Nobelpriset. Tidens kritiker rynkade emellertid på näsan åt boken. Vissa delade ut rejält elaka omdömen. Romanen sålde dessutom dåligt, så någon större publik nådde den inte heller.
Två år senare, när boken nådde Georg Brandes, gav han den en mycket positiv recension. Plötsligt ändrade en drös ledande svenska förståsigpåare sina uppfattningar och författarinnan själv inspirerades till att fortsätta sin karriär. Så kan makt också se ut.
Det där var bara ett par exempel på Brandes inflytande. Trots hans vid den här tiden relativt sett unga ålder hade hans betydelse som kulturkritiker varit uppenbar i 15-20 år, sedan det tidiga 70-talet. Det var då han började ge ut bokvolymerna Hovedstrømninger i det 19. Aarhundredes Litteratur, som byggde på en serie föreläsningar vid Köpenhamns universitet. Brandes var då nyss hemkommen från långa bildningsresor genom Europa, under vilka han träffade tidens intellektuella storheter, inklusive filosofen och liberalen John Stuart Mill. Influerad av bland annat Mills samhällsengagemang och positivisten Hippolyte Taines vetenskapliga synsätt också på litteraturen, gav sig Brandes i kast med att beskriva och bedöma 1800-talets litterära strömningar och författarskap. Här inleddes hans långvariga kamp att modernisera dansk litteratur. (Jag har själv läst i delar av bokserien, och Brandes imponerande bildning i kombination med hans retoriska effektfullhet utgör en potent kraft helt klart.) Enligt Brandes hade danskarna fastnat i verklighetsfrånvända efterdyningar av romantiken. Blek idealism och trötta poser präglade det danska (och nordiska) litterära klimatet. Istället ville Brandes att de samtida författarna skulle "sätta problem under debatt" och på så sätt verka för ökad frihet och rättvisa. Auktoriteter skulle utmanas, fördomar lyftas ut i ljuset och traditioner omprövas. Samhällsklimatet, som Brandes delvis var med och frammanade, innehöll brännande stoff för den diskussionsvillige. Inte minst handlade det om "kvinnosaksfrågor", inklusive äktenskapsdebatter, och bråk om arbetarnas rättigheter.
Även detta kan förvisso anses vara inlånade idéer. Göra Hägg låter nästintill avfärdande när han konstaterar att Brandes tankar huvudsakligen är franska. Det Hägg åsyftar är den franska naturalismen, den litterära rörelse som propagerade för detaljerad realism på såväl yttre som inre plan. (Ovan nämnde Taine var naturalismens teoretiska livgivare.) Tanken var att beskriva miljöer och mänskligt handlande på ett sätt influerat av naturvetenskapen, som del av experiment där oundvikliga kedjor av orsak och verkan gäller. Det ska dock understrykas att Brandes betonade litteraturens samhällskritiska uppgift mycket mer än det "vetenskapliga" tillvägagångssättet som naturalisterna förfäktade. Brandes influenser tycktes komma från hela Europa snarare än bara Frankrike.
Originell eller inte – Brandes blev gnistan och vägvisaren för en brytpunkt i nordisk litteratur. "Det moderna genombrottet" har historieböckerna valt att kalla tiden, och med denna beteckning vill man fånga hur flera betydande författare från och med ungefär 80-talet valde att, enligt Brandes anvisningar, fokusera realism och progressiv samhällskritik i sina verk. "Betydande författare" var närmast en underdrift: vi talar alltså om ikoniska storheter som Henrik Ibsen, August Strindberg och Bjørnstjerne Bjørnson. Bland Brandes egna landsmän kan nämnas bloggfavoriter som Herman Bang och J.P. Jacobsen. Ibsen, som tidigare inte varit påtagligt samhällstillvänd, kunde nu säga saker som: "I vår tid har varje diktning uppgiften att flytta gränspålar". Frågan är om en klassisk pjäs som "Ett dockhem" hade kommit till utan den riktningsförflyttning som Brandes till stor del ansvarade för.
Ytterligare en författare tillhörande det moderna genombrottet bör nämnas, av delvis tragiska orsaker: Victoria Benedictsson. Hon har idag en någorlunda befäst plats i den svenska litteraturhistorien, men var inte lika uppburen när det begav sig. Som så många andra fascinerades hon av den danske lärdomsgiganten. Problemet var att hon inte bara fascinerades, utan förtrollades. Benedictsson blev kraftigt förälskad i Brandes och denna kärlekshistoria, som tyvärr var olycklig för Benedictssons del, var förmodligen en av orsakerna till svenskans självmord. Historien är tragisk och jag är inte bekväm med att spekulera för mycket om den. Men något säger den sannolikt om Brandes aura.
80-talet övergick till 90-tal, och som alltid skiftar trenderna. Symbolism och esteticism blev på modet, och Brandes själv började röra sig i nya riktningar. Som nämndes tidigare var han viktig för att Selma Lagerlöfs karriär tog fart och hans roll som kritiker fortsatte att vara ofantligt stort. Men hans egna arbeten vände sig nu alltmer mot de "stora andarna". Tjocka monografier om Caesar, Shakespeare och Michelangelo kan exemplifiera denna nya tendens hos Brandes. Hyllandet av stora genier kan förstås ses som mer passande en idealistisk romantiker än en frän samhällskritiker, men egentligen hade Brandes alltid varit öppen för individens säregenhet och betydelse.
Brandes fortsatte att vara verksam ytterligare några decennier, men hans historiska betydelse vilar på det han gjorde under 1800-talets senare decennier.
En och annan som har läst så här långt undrar kanske nu i sitt stilla sinne varför en, tja, kritiker hamnar så här högt på en lista över de bästa nordborna (minus svenskar, då). Nu kan visserligen Brandes också betraktas som en författare i egen rätt, och genom sitt inflytande nästan som en politiker. Men ändå. Svaret är kanske att han någonstans representerar allt det där vi som driver den här bloggen önskar vara själva. Män med bred och djup bildning, koll på vad som ligger i tiden, smarta och eleganta. Visst, att hoppas på att ändra riktningen för litteraturhistorien är kanske att lägga Brandesribban lite väl högt, men det lilla vi gör här i bloggen när vi uttrycker en försiktig tanke om kultur, filosofi och litteratur, innebär faktiskt att vi i någon grad bär vidare en smula av Georg Brandes arv. Sett på det viset, kan vi nog ändå sträcka på våra ryggar lite grann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar