Vi hade fram tills helt nyligen fyra årstider här i Norden. Vinter, vår, sommar och höst. För mig är de starkt förknippade med barndomen och dess magi. Vintern var aldrig så mycket vinter som när jag var barn, sommaren aldrig så mycket sommar. (Möjligen var våren fortfarande något diffus, och fick kanske sin speciella karaktär först i samband med sexualdriftens uppvaknande.) I takt med att jag blir äldre blir det tyvärr alltmer så att årstiderna flyter ihop till två stora sjok: ett vinterhalvår som känns lite deppigare och ett sommarhalvår som känns lite gladare. Klimatförändringarna har så klart en del i att vintern smält ihop till ett enda halvårslångt mörv. Men ännu mer handlar det nog om något som skett i mitt huvud. Jag tror inte att jag har tappat förmågan att uppleva årstidernas magi – kanske har jag helt enkelt bara inte tid längre?
*
Det finns litteratur som kan göra livet förtrollande igen, om så bara för en liten stund. Tove Jansson är en av de stora barnboksförfattarna, även ur ett internationellt perspektiv. Allt i hennes produktion, om det så är bild eller text, för barn eller för vuxna, genomsyras av samma säregna magi. Mest känd är hon så klart för böckerna om mumintrollen och deras vänner. Stämningsfulla, fina och finurliga, bär de på en svårfångad mystik, som påminner en om vaga minnen och fantasier från barndomen. Ofta är de starkt kopplade till någon av de fyra årstiderna och deras förvandling av landskapet. I Trollvinter (1957) vaknar Mumintrollet (som vanligtvis ligger i dvala under vintern) upp till en snötäckt värld som ser helt annorlunda ut än han är van vid. I böcker som Trollkarlens hatt (1948) och Farlig midsommar (1954) är det sommaren som skildras – i den sistnämnda drabbas Mumindalen dessutom av en översvämning som lägger större delen av landskapet under vatten. När vi läser dessa böcker upplever vi årstidernas förvandling som något allt annat än alldagligt. Vi upplever den som ett slags förtrollning.
Muminböckerna präglas dock inte bara av magi, utan också av en alldeles speciell mysighet, som även den är nära kopplad till barndomen för mig. Jag tror den har att göra med hur det lilla livets hemtrevnad kombineras med det stora äventyret och de hisnande perspektiven. En känsla av att världen är mycket liten och oerhört stor på en och samma gång. Basen är alltid det trygga muminhuset, med mysiga fikastunder och lekfulla upptåg i trädgården. Men inte långt därifrån tornar bergen upp sig. Snusmumriken kommer vandrande med sitt munspel och blir en länk mellan tryggheten hemma och äventyret långt borta. I Kometen kommer (ursprungligen utgiven som Kometjakten 1946) är kontrasten särskilt tydlig. Muminhusets hemtrevnad förstärks genom det ständigt närvarande hotet av en annalkande komet i bakgrunden. Boken kom ut strax efter andra världskrigets slut – skildringen av magiska barndomsmiljöer mot en fond av mullrande bakgrundshot och flyktingströmmar ligger inte alltför långt ifrån vad Tove Jansson måste ha upplevt i verkligheten.
Något som heller aldrig är långt bort är sorgen och melankolin. Tillvaron i Mumindalen är på många sätt en bild av den perfekta lyckan. Ingen arbetar, alla leker (Mumminmammans ständiga pysslande i hemmet är möjligen ett undantag från regeln). Man äter gott, går på upptäcktsfärd och lever sitt liv i ett slags evigt, upphöjt sommarlov. Men i skogen finns den olyckliga Mårran och vid stranden står Muminpappan och längtar efter något annat. Små rännilar av mörker sipprar in i paradiset. Även den mest oskuldsfullt lyckliga barndom är full av antydningar om det oundvikliga – att den någon gång tar slut.
*
När jag själv först stiftade bekantskap med mumintrollen var det via den
japanska tecknade TV-serien från början av 90-talet. Signaturmelodin var töntig och det går säkert att hävda att serien som helhet presenterade en banaliserad version av Tove Janssons böcker. Men det viktigaste lyckades den ändå förmedla. Jag blev förtrollad och underhållen – men anade samtidigt den underliggande melankolin och mystiken. Långt upp i vuxen ålder förblev den min främsta ingång till mumintrollens värld. Den proggiga
svenska 70-talsversionen, där trollen en bit in plockar av sig sina huvuden och framträder som vanliga människor, vände jag mig däremot ifrån med avsky när den någon gång repriserades under min barndom. Ett sådant brutalt avförtrollande av världen var raka motsatsen till vad jag älskade med muminvärlden. Och är fortfarande, får jag nog lov att erkänna.
Även som vuxna är vi nämligen i behov av någon form av förtrollning av världen. I novellen "Dockskåpet" (från novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser, 1978) börjar en pensionerad hantverkare bygga ett stort dockskåp (inte helt olikt mumintrollens hus). Han går tillväga med minutiös noggrannhet och omsorg om detaljerna. Byggandet av dockskåpet upptar allt mer av hans tillvaro. I en vuxnare ton än i muminböckerna skildrar här Tove Jansson magin som ligger i att även som vuxen ägna sig åt att skapa egna världar. Pillande och knåpande med något som egentligen är helt meningslöst, men som samtidigt tycks vara själva nyckeln till att uppleva verklig meningsfullhet i livet. Ett slags upphöjd lek, inte utan potentiellt skadliga konsekvenser för livet i övrigt (vilket visar sig i novellens slut). Kan man tänka sig att det Jansson gjorde när hon skrev om sina mumintroll var något liknande – eller, för den delen, det jag, Martin och Johannes gör när vi skriver våra listor?
*
Den magi vi tror på när vi läser muminböckerna kan tyckas vara en fantasi, en verklighetsflykt, en trösterik illusion. Men är det verkligen så? Sätt dig ner på en bänk på stan och se dig omkring. Vilka lustiga typer som finns där ute! Kostymnissar, akvarelltanter, hipsters och kulturbarn; hemuler, filifjonkor och små knytten som ingen kan trösta. Eller sätt dig för den delen på en sten i skogen och öppna sinnena för allt som finns där. Kanske inga hattifnattar, men desto fler eldlöss, skäggriskor, stjärtmesar och tusenskönor. Självklart är det inget fel i att försöka förklara det vi ser, men varje förklaring ger upphov till nya frågor, vars svar ger upphov till åter nya – och så vidare i det oändliga. Vi kan aldrig helt avförtrolla världen, hur mycket vi än försöker.
Skogsdungen du lekte i som barn kommer huggas ner, det mysiga fiket stängas, mumintrollet kommer ta av sig sitt huvud och planeten som vi känner den gå under. Vi får försöka se det magiska i asfalten istället, i en fika på Espresso house, i
Lasse Pöystis nuna, i spillrorna som blir kvar. Inte för att det skulle vara något bra att de finns där eller för att det inte skulle vara värt att kämpa emot så länge vi kan. Utan av ren självbevarelsedrift. Vi behöver magi i våra liv och den finns där om vi bara vill se den.
Det har Tove Jansson lärt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar