En kväll i Hamburg år 1845. H.C. Andersen är på väg till teatern med en vän, då de kommer förbi ett stort och upplyst hus. Det första häftet av Andersens sagor, Eventyr fortalte for Børn, har kommit ut tio år tidigare, och sagorna är redan spridda och populära över stora delar av Europa. Vännen, målaren Otto Speckter, övertalar Andersen att följa med upp i huset, trots att det är hög tid att skynda sig till teatern; han är övertygad om att de små barnen i huset har sina huvuden fulla av Andersens sagor. Och mycket riktigt, det dröjer inte länge efter att H.C. Andersens namn har avslöjats, förrän barnen samlas kring den långa gänglige dansken. Man kan nog inte överskatta barnens hänförelse. Som Fredrik Böök skriver i sin klassiska H.C. Andersen-biografi: "där står han plötsligt livslevande, trollkarlen, den blide häxmästaren, och med lysande ögon lyssna alla till den saga han förtäljer – stunden därefter är han försvunnen." Poff! som i en saga.
Det är en underbar anekdot. Framför oss ser vi hur H.C. Andersen lever sig in i berättelserna och dramatiserar med hela kroppen för en trollbunden publik. Han hade visserligen de senaste åren rest runt i Europa och läst upp sina sagor vid kungliga och kejserliga hov, men här fick han tillfälle att möta sina yngsta och kanske mest hänförda läsare. I den här anekdoten framstår H.C. Andersen som den magiske sagokung vi vill att han ska vara.
Men det finns andra anekdoter. En gång var H.C. Andersen på en förnäm middag. Samtalet kom in på en norsk kollega som hade börjat talas om sig: Henrik Ibsen. Andersens bordsdam vände sig till den danske författaren med frågan om han kände till Ibsen. Andersen utbrast sårad: "Nej, det gör jag inte – men jag känner en dansk diktare som heter Hans Christian Andersen!" Varpå han stormade ut.
En annan gång var dansken på besök på Gads Hill Place, Charles Dickens lantställe. Han satt glad och lycklig vid middagsbordet, då han fick ett brev från Danmark. I brevet framgick att hans senaste roman hade blivit nedgjord av en anonym dansk kritiker. Av detta blev Andersen så förtvivlad att han sprang ut i en skogslund och kastade sig gråtande i gräset. När Dickens fru hittade honom trodde hon först att brevet hade kommit med nyheten om en kär persons död. Sedan kom Charles Dickens och undrade om recensionen verkligen hade varit så hemsk. Andersen fick då, under tårar, medge att han inte hade läst den.
Det tar emot, men vi får nog försöka oss på den svåra sporten att hålla två saker i huvudet samtidigt. H.C. Andersen var både den skimrande sagokungen och en barnsligt fåfäng man, som aldrig riktigt upplevde att han fick den uppskattning han tyckte att han förtjänade. Av alla motstridigheter i H.C. Andersens liv är denna den största: självsäkerheten var det inget fel på, han var sedan barnsben övertygad om att han var ämnad för något stort, men det var ju inte sagorna som skulle leda till ära och berömmelse. Han kallade själv första sagohäftet för "en obetydlighet" och arbetade hela livet igenom frenetiskt med att slå igenom som "seriös" författare. Han ville bli som sina idoler, Oehlenschläger och Holberg, hyllad och prisad för sina dikter, romaner och pjäser. Samtidigt växte hans sagor, hans obetydligheter, i betydelse.
Hans Christian Andersen växte upp som ett fattigt ensambarn, vars främste glädjekälla var fantasin. Han gillade att krypa under en krusbärsbuske, i regn såväl som i solsken, och följa bladens utveckling under de skiftande årstiderna. Samtidigt älskade han att vara medelpunkten för skratt och uppmärksamhet. Han hittade på och ljög för sina kamrater i hemstaden Odense. På moderns fråga vad det skulle bli av honom svarade han självsäkert "jag skall bli berömd". Som 14-åring flyttade han till Köpenhamn, för att försöka slå igenom som sångare eller skådespelare. Det gick väl sådär. Han lyckades landa ett par statistroller, men han hade den långa och gängliga kroppen emot sig. Dessutom gick han konstigt, för att skyla över det faktum att hans kläder passade illa. Vind för våg-existensen tog till slut ut sin rätt: han gick runt med trasiga skor och blöta fötter, frös och hungrade, men vägrade envist att återvända till Odense eller ägna sig åt ett borgerligt yrke. Så han började skriva. Med viss framgång, men utan att någonsin närma sig den stjärnstatus han såg framför sig. Människor i hans omgivning försökte ta ner den unge drömmaren på jorden. Ett brev till den unge aspirerande författaren 1823, skrivet av vännen Henriette Wulff, är fullt av värme och välvilja. Men också av förmaningar: "Ni tror, gode Andersen, att ni är född till något stort, till en stor diktare. Nej, det är ni inte, och allra minst får ni tänka det själv." Och lite senare i brevet: "För allt i världen, käre Andersen, smickra er inte med att bli en Oehlenschläger, en Walter Scott, en Shakespeare, en Goethe, en Schiller, och fråga aldrig mera, vem av dessa ni skall bilda er efter – ty ni blir ingen av dem!" Hårda ord, men skrivna med en genuin omtanke om vännen som fortsatte att drömma om berömmelse.
Så skrev han sagorna. En genre han utvecklade till mästerskap, till trots för alla andra misslyckanden i livet. Så blev han världsberömd. Så förändrades hans liv. Men utan att det i grunden förändrade vem han var. Han fortsatte att se saker och ting ur den fattige pojkens synvinkel, och fortsatte att vara hopplöst fåfäng och fullständigt besatt av andra människors, och särskilt sina landsmäns, åsikter om honom.
Tur är väl det, får vi lov att säga. För sagoformen tillät H.C. Andersen att omvandla all sin osäkerhet till psykologisk skarpsyn. Parallellerna mellan sagorna och Andersens eget liv är nämligen tydliga från allra första början.
Elddonet är den första sagan i det första publicerade sagohäftet, och handlar om en enkel soldat som kommer över ett magiskt elddon. Soldaten nöjer sig äregirigt inte med kopparslantarna eller silverslantarna som han kan roffa åt sig i början av sagan – han är ute efter guldet, prinsessan och hela kungariket. Soldatens drömmar är Andersens egna uppförstorade och betraktade i ett slags skrattspegel. Sagan har vad vi idag skulle kalla en tveksam moral: soldaten når sina drömmars mål genom att hugga huvudet av häxan som inte har gjort honom något ont och mörda det överbeskyddande kungaparet. Men den innehåller också skarpa iakttagelser om hur pengar påverkar en människas popularitet. När soldaten förlorar sina pengar förlorar han dessutom sina vänner, och när han åter blir rik kommer vännerna tillbaka.
Den fula ankungen läses ibland som en fin saga om att alla har något vackert i sig; i själva verket är det en skoningslös vidräkning med ett utseendefixerat samhälle. Ankungen blir socialt accepterad genom att bli en svan. Andersen såg förmodligen sig själv i den fula ankungen, men i Andersens fall var det en saga utan lyckligt slut. Han förblev ogift livet igenom och två av Andersens övriga sagor har kopplingar till hans olyckliga kärlekssituation. Näktergalen handlar om Andersens crush på Jenny Lind, och Den lilla sjöjungfrun, som i efterhand har lyfts fram som en queer klassiker, handlar om H.C. Andersens olyckliga kärlek i sin ungdomsvän, Edvard Collin. Det är Edvards traditionella giftermål som skildras i sagan och den lilla sjöjungfruns, Andersens, stigande förtvivlan inför detta.
Sagornas popularitet bland barn (och det faktum att de alltid finns på barnavdelningen på biblioteken, ofta i en mesigare version) har fått många att tro att de skrevs för bara barn i åtanke. Så är inte fallet. H.C. Andersen var tydlig med att sagorna också skrevs för en vuxen publik och de blir bara bättre ju äldre du blir. Du måste ha livserfarenhet för att verkligen känna den fula ankungen eller den lilla sjöjungfruns smärta i bröstet. De avnjuts bäst i läsfåtöljen, med en whisky i handen.
H.C. Andersens samtida, den danske fysikern Hans Christian Ørsted, var en god litteraturkännare. Ørsted menade att "Andersen är störst i det humoristiska." Det hade han helt rätt i. Som barn uppskattar du den hisnande farten i berättelserna och fantasirikedomen. Som vuxen uppskattar du samhällssatiren och den råa humorn.
Lill-Klas och Stor-Klas är omöjlig att läsa utan att skrocka åt de brutala inslagen. Men ingen återgivning gör humorn rättvisa. Kejsarens nya kläder, vidare, kan vara det bästa som har skrivits om den allmänna meningen. Redan filosofen John Locke urskiljde tre sorters lagar i samhället: Guds lag, mänskliga lagar och den allmänna meningen (public opinion). Den sista är den mest skrämmande. Mänskliga lagar kan ändras och Guds lagar kan tolkas på nytt, men den allmänna meningen kan ingen rå på. Till och med kejsaren är utsatt för den, vilket Andersen påvisar i sin korta men briljanta berättelse. Cicero skrev om de människor som har mod att gå emot den allmänna meningen. Det finns några få lysande undantag. Men han glömde nämna alla barn, som med klar blick och hög röst vågar utbrista att kejsaren faktiskt är naken.
Låt oss inte ha några illusioner om människan H.C. Andersen. Han var förmodligen lika feg som vem som helst. Men han visste vad det innebär att älska obesvarat, hur det känns att sukta för högre ting och som författare vara utlämnad åt den mäktiga allmänna meningen, vars erkännande han eftertraktade livet igenom. När hans sagor är som bäst har de barnets ogrumlade blick inför världens många brister och orättvisor. Lägg därtill elaka häxor, talande leksaker och hundar med ögon stora som Rundetårn, och det är inte så konstigt att sagorna har stått sig genom tiderna. Vid sidan av Snorres isländska sagor, Nordens enda egentliga bidrag till världslitteraturen.
Om han inte fortfarande gråter åt den anonyma danska recensionen, kan han i efterlivet glädjas åt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar