Det här med att välja tycks vara allmänt accepterat som en plågsam del av den mänskliga tillvaron. Vi talar om "beslutsångest" och om att vara i "valet och kvalet". En anledning till att det är så läskigt är väl för att det i någon mån är i det fria valet vi blir till som människor. Teoretiskt resonerande i all ära – i slutändan ska man ju också gå den ena eller den andra vägen här i livet, vilket närmast kan komma som en chock för vissa av oss.
Nödvändigheten – och ångesten – i att välja bildar fundamentet i Søren Kierkegaards filosofi. Liksom för att illustrera att valets svårigheter inte bara drabbar fältherrar, politiker och andra människor med det formella ansvarets tyngd vilande på sina axlar, så var den danske filosofens liv i yttre hänseende rätt händelselöst. Den definierande händelsen i hans liv kan till det yttre framstå som oerhört banal. Kierkegaard inledde ett förhållande med den unga Regine Olsen och de två förlovade sig. Efter bara ett år bröt emellertid Kierkegaard förlovningen. Denna lilla episod, som man får anta har inträffat tusen och åter tusen gånger i mänsklighetens historia, hade en enorm påverkan på filosofen. Han älskade Regine, men kunde samtidigt inte förmå sig att gifta sig med henne – en vanlig, fullt förståelig känsla, som emellertid skulle komma att eka i hela Kierkegaards skrivande (och vidare i den västerländska filosofins historia). Faktum är att en av de centrala passagerna i Antingen-eller (1843), verket som brukar anses vara Kierkegaards första betydande skrift, verkar vara direkt inspirerad av upplevelsen:
Gift dig, och du kommer att ångra det. Gift dig inte, och du kommer att ångra det också. Gift dig eller gift dig inte, du kommer att ångra bådadera. Antingen du gifter dig eller inte gifter dig ångrar du dig i vilket fall.
En sammanfattning så god som någon av varför det är så jobbigt att leva.
*
Antingen-eller har en raffinerad uppbyggnad. Den uppges vara skriven av en "Victor Emerita", som i inledningen berättar hur han i en hemlig låda i en gammal sekretär, hittar efterlämnade skrifter från två personer – "A", som i en samling texter uttrycker ett estetiskt förhållningssätt till livet, och så "B" (identifierad som en "assessor Wilhelm"), som i två brev till A försöker få honom att övergå till ett etiskt liv. För att ytterligare krångla till det hela består en av A:s skrifter – "Förförarens dagbok" – av en dagbok som en av A:s bekanta, förföraren Johannes, ska ha skrivit.
A:s del består av skrifter av vitt skilda former – aforismer, essäer, teaterrecensioner, dagböcker med mera – och just denna mångfald i form tycks korrespondera mot den utpräglade estetens ständiga jakt på nya upplevelser. Assesor Wilhelms del består å sin sida av två långa brev, med en förnuftig, lite torr och pedagogisk ton, som även den väl speglar innehållet. I centrum för assesorns utläggningar står just frågan om äktenskapet. Han påpekar inledningsvis att trots att så mycket i vår kultur och i våra liv kretsar kring att gifta sig, så är det ändå inte klart för de flesta vari det fina i äktenskapet egentligen ligger. Äktenskapet blir oftast en abstrakt "happy ending" – det är vägen dit som är det vackra i de flesta kärlekshistorier vi läser om i böcker. De slutar, som assessorn uttrycker det, där de egentligen skulle börja. För esteten upptas hela livet av att nå fram till ett eller annat mål, men när målet väl är uppfyllt börjar genast jakten på nästa; för etikern är det efter målets – i det här fallet äktenskapets – uppfyllande som det viktiga börjar: det etiska livet, ett liv som inte jagar upplevelser, utan som levs i enlighet med en viss princip. Detta liv är emellertid betydligt svårare att avbilda på ett konstnärligt sätt:
När jag vill framställa en hjälte som erövrar länder och riken är det ingen svårighet att göra det i momentet, men en korsbärare som varje dag tar upp sitt kors går aldrig att framställa, varken i poesin eller konsten, eftersom poängen är att han gör det varje dag.
Det etiska livet är inte bara ett liv som är mer "rätt" utan också ett liv som kan undfly den känsla av meningslöshet som tenderar att bli estetens ständige följeslagare. Så här skriver assessorn till A:
Du är över huvud taget outtröttlig när det gäller att leta upp illusioner som du kan krossa. Du talar så förståndigt, så erfaret att varje människa som inte känner dig bättre måste tro att du är en rotfast man. Emellertid har du inte alls kommit fram till det sanna. Du har blivit stående vid illusionen, och när du har tillintetgjort den i alla tänkbara riktningar så har du egentligen arbetat dig in in en ny illusion, den nämligen, att man kan förbli stående vid detta. Ja, min vän, du lever i en illusion och du uträttar intet.
När alla illusioner är krossade återstår för esteten endast meningslösheten. Det är kanske den största tragedin i hans liv.
Som det skulle visa sig allt tydligare i Søren Kierkegaards senare verk, så ansåg han emellertid inte att vare sig den estetiska eller den etiska livshållningen var den mest eftersträvansvärda. Det liv som man bör leva som människa är istället det religiösa och här blir valet kanske mer avgörande än någonsin. Kierkegaard vänder sig mot ceremonier, traditioner och gudsbevis – det avgörande sker inne i den enskilde individen när han eller hon väljer att ta sitt "leap of faith" (ett uttryck ofta tillskrivet Kierkegaard, som han dock själv aldrig använde) och bli en troende kristen.
*
Den komplexa uppbyggnaden i Antingen-eller är genialt genomförd och passar perfekt för Søren Kierkegaards syften. I ett normalt filosofiskt verk möter vi en filosof som presenterar och argumenterar för sina tankar i jag-form. Sen har vi förstås Platon, och många andra efter honom, som presenterar sin filosofi i dialog-form, där olika tankar får brytas mot varandra. Men det vi möter i Antingen-eller är något annat. Det är inte primärt en diskussion mellan två olika livshållningar, inte ett argumenterande för eller emot. Jo visst, assessor Wilhelm bjuder på en del sådant – men det är ju från hans perspektiv och det upptar mindre än halva verket. Det Kierkegaard har velat skapa tycks istället först och främst vara en djupdykning i två olika livssyner presenterade inifrån. Varför? Jo, för att det allra viktigaste för Kierkegaard inte är vad som är rätt eller fel, gott eller ont och så vidare, utan att det i grunden handlar om hur vi väljer att leva våra liv – ett val vi ofrånkomligen kommer att göra, medvetet eller omedvetet, bara genom leva.
Jag har själv läst moralfilosofi i många år och de flesta som gjort detsamma kan nog instämma i att det hela oftast blir ganska abstrakt och långt ifrån den levda verkligheten. När hemtentan är inlämnad och fyllediskussionen avslutad, så fortsätter livet och lämnar de moralfilosofiska resonemangen bakom sig. Det är här Søren Kierkegaards filosofi kommer in i bilden. Den är inte först och främst intresserad av resonemangen, utan av livet. Detta sätt att ta sig an filosofin på brukar man kalla för existentialism. Även om Kierkegaard själv aldrig tog ordet i sin mun – termen "existentialism" myntades först på 1940-talet av filosofen Gabriel Marcel – så brukar han anses som den förste existentialistiske filosofen. Hans betydelse för många senare, berömda filosofer, med existensens problem i fokus (exempelvis Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre), har varit stort. (Kierkegaard har för övrigt många roliga saker att säga om filosofernas teoretiserande. Till exempel: "Det filosoferna säger om verkligheten är ofta lika vilseledande som när man hos en krämare läser på en skylt: Här manglas. Skulle man komma med sin tvätt för att få den manglad så vore man narrad: endast skylten är till salu.")
Søren Kierkegaard skulle fortsätta att använda olika pseudonymer i flera av sina mest kända verk – Fruktan och bävan (1843), Begreppet ångest (1844) och Stadier på livets väg (1845), för att bara nämna ett fåtal titlar i hans omfångsrika bibliografi. Redan under sina universitetsstudier hade Kierkegaard varit känd för sin förmåga att laborera med olika ståndpunkter. Och även om hans syften är djupt allvarliga kan man ofta ändå ana en veritabel vällust vid att inta de olika perspektiven på livet – ju krassare och mer cyniska desto bättre. Som exempel kan nämnas den lilla essän "Växelbruket" från Antingen-eller som på ett både förfärligt och roligt sätt ger råd om hur man ska kunna undvika roten till allt ont – tråkigheten. Ett annat är modehandlarens utläggning i "Gästabudet" från Stadier på livets väg, om hur modet för kvinnorna går före såväl kärlek och religion, som det egna välmåendet ("Allt i livet är en modesak. Gudsfruktan är en modesak, och kärlek och stärkskjortor och en ring i näsan."). Och slutligen, givetvis, den ovan nämnda "Förförarens dagbok" – ett slags både underhållande och obehaglig The Game i dansk 1800-talsmiljö, om den diaboliske förföraren Johannes som för sitt eget nöjes skull manipulerar en ung kvinna vid namn Cordelia till att först älska och sedan bryta upp med honom. Johannes är ett slags extrem version av den estetiska livsföringen där allting underordnas det yttersta målet att göra livet så intressant som möjligt:
Att älska en är för lite, att älska alla är ytligt, att känna sig själv och älska så många som möjligt, att låta sin själ gömma alla kärlekens makter i sig, så att var och en får sin bestämda näring medan medvetandet ändå omfattar helheten – det är njutning, det är att leva.
Andra människors känslor blir inget annat än byggstenar i Förförarens projekt. Det provocerande i texten ligger just i det skamlösa och egoistiska maximerandet av vad både han och de flesta av oss andra uppfattar som ett av de mest magiska fenomenen som går att uppleva i livet – den äkta, romantiska kärleken. Att som författare tillåta sig dra den typen av cyniska inställningar till livet till sin spets tänker jag mig är både terapeutiskt, men också, tja, ganska roligt.
Man ska inte för den sakens skull tro att allt Søren Kierkegaard skrev under sina olika pseudonymer är parodier och överdrifter. Många passager verkar tvärtom mycket djupt kända – även av den verklige Kierkegaard. När han skriver saker som:
Vad är en diktare? En olycklig människa som i sitt hjärta gömmer djupa kval men vars läppar är så formade att när suckar och skrik strömmar över dem låter det som skön musik.
är det förmodligen mer än bara ett exempel på vad en typisk estet skulle kunna tänkas skriva. Över huvud taget tänker jag mig att det i hög grad är olika sidor av filosofens egen personlighet som kommer fram genom hans alter egon – på så sätt kan Antingen-eller, och hans livsverk i stort, kanske även ses som ett ovanligt fascinerande och mångfacetterat självporträtt.
*
Att Søren Kierkegaard utgår från levande livet ger honom ofta kvaliteter liknande en romanförfattare. Men en del av det fascinerande med honom är att han inte riktigt passar in i något fack – han är både diktare, filosof och teolog, men samtidigt inte riktigt något av detta. Jag minns att jag en tid efter det att jag hade läst ut Antingen-eller kände mig märkligt upplyft. Medvetandet om att man är en människa med egna val att göra är nämligen inte bara ångestladdat – det gör också att man känner sig lite mer mänsklig. På så sätt har Kierkegaards verk förmågan att ge en något som få romanförfattare, filosofer och teologer kan. Det kanske låter lite fånigt och det går alldeles säkert att destillera fram klämkäck självhjälpsfilosofi ur Kierkegaards tankar – men detta är naturligtvis inget dåligt i sig, utan tvärtom en styrka. Kierkegaards filosofi är filosofi som är till för att användas, för att ha till hands i livet – det är livsfilosofi.
Vad kan vara finare än det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar