(Ett litet avskilt rum i ett café. Två små runda bord och några stolar är placerade i mitten av scenen. Till vänster står ett dammigt piano. Uppepå pianot finns några odiskade kaffekoppar kvarlämnade. I bakgrunden en vägg med några landskapsmålningar uppsatta som dekoration. Till höger finns ingången till rummet.)
(Författarna August Strindberg och Anne Charlotte Leffler samt tidens stora litteraturkritiker Georg Brandes kliver småpratandes in genom dörren till höger och slår sig ner vid bordet med kaffe och cigaretter. Brandes bär också på en dagstidning som han lägger på bordet.)
Strindberg: Jaha, vad ska han hitta på den här gången då, den gamla norska blåstrumpan. Hedda Gabler heter tydligen stycket – ännu en kvinnopjäs, får man förmoda. Jag borde ha stannat hemma. Nåväl, det är två timmar kvar innan vi behöver gå mot teatern, så jag hinner väl vänja mig vid tanken på att tillbringa kvällen med ett moralistiskt skådespel.
Brandes (med ett milt leende): Jag förmodar att du i smyg anklagar mig för denna utveckling? Visserligen påpekade jag Ibsens storhet tidigt, just som han hade farit utomlands och skrivit sina genombrottsdramer Brand och Pe
Strindberg: Jag anklagar dig inte i smyg – jag gör det helt öppet och ogenerat. Och förmäten kan du inte låta bli att vara hur mycket du än låtsas försöka. Men för all del, fortsätt ...
Brandes: Ha! Du är en bitter stolle, August, men skriva kan du. Någon dag får du försöka komma över det faktum att diskussionen om din debutroman, Röda rummet, drunknade i debatterna om Ett dockhem. Nå. Ibsens främsta verk pratade vi om. Allsköns borgerliga illusioner träder där fram i dagen, klart och skoningslöst. Fasaderna och förljugenheten tål inte Ibsens klara dagsljus. Det är klart att etablissemanget blir oroliga och upprörda. Hade makten fått välja skulle vare sig äktenskapsfrågan, kvinnosaksfrågan eller någon annan "fråga" som kan röra till det i de välordnade hemmen fått uppta plats på debattsidorna eller kring matborden.
Strindberg: Min käre Georg, du låter som en föreläsare även när du sitter på café och talar med vänner. Du är outhärdlig, men kan åtminstone ett och annat om litteratur, annars hade jag direkt rest mig för att gå. Med det sagt har jag svårt att förlåta dig för något inflytande du kan ha haft på Ett dockhem. Ibsen gaddade där ihop sig med det täcka könet, kelade med den bortskämda kvinnan – och nu ser alla plötsligt underkuvade kvinnor överallt. Nej, tacka vet jag Brand, som influerade mig djupt. Ja, och Peer Gynt förstås – ett mustigt och fantasifullt symboldrama som säger lika mycket om den norska belägenheten som någonsin hans samtidsdramer. Den pjäsen har dessutom fördelen att ackompanjeras av god musik. Känner du herr Grieg, fru Leffler?
Leffler: Nej, det gör jag inte. Däremot känner jag Nora mycket väl, huvudkaraktären i Ett dockhem. Jag har träffat många sådana kvinnor. Du har säkert förträngt hela historien, August, men tillåt mig friska upp ditt minne: Nora inser mot slutet av dramat att hon levt i ett skenäktenskap, där hon och hennes man varit mer upptagna av att visa upp en fasad av fungerande samliv än att på djupet lära känna varandra. Hon har levt i "ett dockhem", varit en docka – och det är mannen som hållit i trådarna. När det går upp för henne att Torvald, den äkta mannen, bryr sig om sitt rykte mer än om henne, då lämnar hon honom för att slutligen försöka bli en människa istället för en marionett. I uppbrottets stund försöker Torvald försvara sig och säger: "Det finns ingen som offrar sin ära för den man älskar." Nora svarar: "Det har hundra tusen kvinnor gjort." Jag förstår att du är bitter över dina egna erfarenheter av kvinnor, August, men ser du verkligen inte alla dessa frustrerade Nora-dockor runt omkring dig?
Strindberg: Frustrerade – eller otacksamma? Nåväl, så länge inflytandet inte sträcker sig över till Sveriges gränser kan jag ändå motvilligt uppskatta Ibsens klara psykologiska blick och mästerliga sätt att bygga upp dramerna; hur hemligheterna saktar vecklar ut sig, och hur man som betraktare får ... vad säger du, fru Leffler?
Leffler: Jag sa: inflytandet har redan nått Sverige. Men du har förstås inte sett någon uppsättning av mina egna dramer.
Strindberg: Jag har inte haft tid – jag har haft så många arga brev att skriva ...
Brandes: Ha, där är åtminstone du och Ibsen lika. Det finns väl inte en enda kritiker, teaterdirektör eller bokförlagsansvarig som han inte skickat långa brev med ingående utläggningar till. Jag har själv länge haft god kontakt med honom även om han bott utomlands i över två decennier. Märkligt, det där, hur han kunnat säga så mycket om den norska samtiden och kommenterat det politiska tillståndet här, trots att han levt i Italien och Tyskland så länge. Men barndoms- och ungdomsåren i Skien har förstås satt djupa spår.
Leffler: Om du kunde sluta föreläsa en stund, Georg, och du August kunde tänka dig att fimpa både din cigarett och din butterhet, så kanske vi kan börja röra oss mot teatern. Den börjar snart.
Strindberg: Gud hjälpe mig. Nå, vi går.
(Sällskapet lämnar scenen. Ridån går ner i någon minut innan den går upp igen. Scenen är samma som innan, men ljuset är lite mer dämpat. Brandes, Strindberg och Leffler kommer återigen in genom dörren till höger, livligt diskuterandes med varandra.)
Strindberg: Det är uppenbart! Ibsen försöker ha ihjäl mig, om än endast på teatern. I Vildanden var den patetiske förloraren Hjalmar Ekdal uppenbart ett parodiförsök på mig, och nu hette karln Ejlert Lövborg – båda gångerna verkar karaktärernas självmord nära till hands ... någonting försöker han säga mig.
Brandes: Allt handlar inte om dig. Alla karaktärer är inte parodier på dig.
Strindberg: Jaså, är det därför gubbfan har satt upp en bild på mig, sin enda rival bland nordiska dramatiker, över sitt skrivbord i sitt arbetsrum? Han vill väl påminnas om sin fiende ... och sedan fylla sin dramer med så många nidbilder av mig han kan.
Brandes: Äh, du pratar strunt, Ibsen både läser och gillar dig. Det vet jag. Men åter till kvällens upplevelse. Jag är lite förvirrad. Ibsen tycks otydligare här – vad vill han säga? Hm. Hedda Gabler är en galen, närmast psykotiskt kvinna ...
Leffler: ... så som man blir i kvävande, kärlekslösa och meningslösa relationer. Naturligtvis har Ibsen slagit ännu ett slag för kvinnornas frigörelse.
Brandes: Det kan du inte mena? Hennes nyckfullhet passar ju om något precis in på stereotypbilden av kvinnan som oförklarlig och irrationell.
Leffler: Inte alls oförklarlig. Tristess, besvikelse och en känsla för dramatik – där har du alla nödvändiga ingredienser för att förstå hennes beteende.
Brandes: Alls inte. Men någonting säger mig att detta är ett drama som kommer fortsätta ge upphov till vitt skilda tolkningar. Ett tecken på stor konst, denna ambivalens.
Strindberg: En galen kvinna, var hon ja. Ibsens kanske allra mest verklighetstrogna pjäs hittills, således.
Brandes: Du himlar med ögonen, Fru Leffler ...
Leffler: Kalla mig Ann Charlotte.
Brandes: ... men låt oss strunta i herr Strindbergs poserande kvinnohat ...
Strindberg: Poser är mig främmande.
Brandes: ... och istället återgå till analyser av Ibsens dramatik. Som jag sa, är jag nästan säker på att Hedda Gabler kommer att bli omdiskuterad i århundraden. Kanske kommer den att ge upphov till lika många djupgående analyser som Vildanden? Ni har förstås sett den, eller läst den i manustryck. Så synd det är om Hedvig, den oskyldiga lilla flickan ... Vildanden är verkligen både isande tragisk och skrockande lustig. Litteraturhistorien kommer säkerligen hålla den som den första stora tragikomedin, om den inte redan gör det. Pjäsens centrala tema kretsar kring den obehagliga frågan: är livslögnen ibland värd att bevara? Gör sanningen oss verkligen lyckligare, och om inte – är den då värd att eftersträva?
Strindberg (tänder en ny cigarett): Så har han åter klivit upp i predikstolen, Fru Leffler. (vänder huvudet mot Brandes) Du är så förälskad i Ibsens samtidsdramer, att du antagligen lyckats förtränga att han som sitt bästa verk håller Kejser og Galilæer. Du hittar ingen "Nora" eller "Hedda" där inte.
Brandes: Vad bryr jag mig om vad Ibsen tycker? Min smak är överlägsen hans.
Leffler: Nej, mina uppblåsta herrvänner, nu får det vara nog med självgodhet för en kväll. Jag tackar för sällskapet, och lämnar er. Godkväll. (lämnar).
Brandes: Vad, självgodhet? Förstår du vad kvinnan talade om?
Strindberg: Jag förstår inga kvinnor.
Brandes: Nåväl, för att bäst förklara Ibsens storhet kanske man ändå bör vända sig till hans egna ord. Han skrev ju nästan ingen prosa alls, men några rader om sin barndom fäste han på papper innan han gav upp en fortsatt biografisk skildring. Han berättar där att hans allra första barndomsminne är när en piga tog med honom upp i kyrkans torn, där han fick se ut över Skien. Uppifrån, från gudarnas plats, betraktade han världen. Nere i kyrkans sal kände han sig aldrig riktigt hemma, men i kyrktornet – där var hans plats. Som diktare var det där han hörde hemma; inte bland människorna, utan ensam i tornet, tvingad till att för alltid skildra de mänskliga tragedier som utspelade sig nedanför honom.
Strindberg: Herr Georg Brandes, jag tänker inte betala dig för dessa utläggningar, om du hade hoppats på det. Jag tänker gå hem och skriva brev. Verner von Heidenstam, den åsnan, har skrivit något påfallande obegåvat i gårdagens tidning. (Strindberg lämnar).
Brandes: Nu har visserligen alla lämnat rummet, men jag vill ändå framhålla att Ibsen trots allt har sina kritiker, också bland de som förstår sig på litteratur. Hamsun menade att hans karaktärer saknade både liv- och lyskraft. Ja, och så kan man tillägga ...
(Ljuset försvinner mer och mer innan mörkret helt lägger sig över scenen, alltmedan Brandes fortgående prat sakta tynar bort.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar