Det fanns en tid när idrott var en lek. En fritidssysselsättning för gentlemän, ett mandomsprov för gossar eller bara en källa till enkel glädje när man för en gångs skull fick lägga vardagens hårda slit åt sidan. Nog var det viktigt att springa snabbare än granngårdens pojkar, men minuter och sekunder var det ingen som brydde sig om. Idrotten var inte kvantifierad. Ingen sprang med tidtagarur i händerna.
Den finske löparlegenden Paavo Nurmi var på så sätt en av den moderna idrottens pionjärer. Han hade ett mycket analytiskt förhållande till sin löpning, sprang alltid med stoppklocka, och har setts som pionjär för strategin att springa i en jämn takt. Medan andra sprang mot sina motståndare, sprang Nurmi mot sig själv – målet var att finslipa taktik och teknik till dess att motståndarnas insatser skulle vara irrelevanta. Han utvecklade ett systematiskt träningsprogram som sträckte sig över hela året och var en föregångsman för vetenskapligt grundade förberedelser inom idrotten. Detta tillsammans med hans matematiska kunskaper och ingenjörsutbildning gjorde att media gärna karakteriserade honom som något av en mänsklig maskin – ett närmast skrämmande exemplar av den moderna tidens människa.
Paavo Nurmi är så klart den överlägset mest berömde finske långlöparen. Men han var inte ensam. Faktum är att den finländska löpningen under 1900-talets första decennier var något av ett fenomen. Hannes Kolehmainen var mannen som först gjorde "flygande finländare" till ett begrepp. (Uttrycket har senare applicerats inte bara på andra löpare utan också på rallyförare och fotbollsspelare med udda målgester). Kolehmainen bärgade fyra OS-guld under sin karriär, tre i Stockholm 1912 och ett i Antwerpen 1920, på distanser från 5000 m till marathon. Hade inte ett världskrig kommit emellan hade det säkert blivit fler. Kolehmainens främste arvtagare (vid sidan av Nurmi) var Ville Ritola som under 1920-talet bärgade hela åtta olympiska medaljer i långdistanslöpning, varav fem guld. På Paris-OS 1924 tog han fyra guld och två silver vilket fortfarande är rekord i antal olympiska medaljer under ett och samma spel för en friidrottare.
Men ändå kan ingen av dem mäta sig med Paavo Nurmi. För att förklara varför kan jag helt enkelt inte låta bli att rabbla lite siffror:
- Nurmi tog 9 olympiska guld i sin karriär, ett rekord som matchades först på 60-talet och inte slogs förrän 2008 av Michael Phelps. Han är fortfarande delad tvåa på den listan.
- Nurmis rekord på flest olympiska medaljer stod sig också till 60-talet. Där är han delad femma idag.
- Nurmi tog under OS i Paris 1924 fem guld, fortfarande rekord för en friidrottare på ett och samma olympiska spel. Än mer imponerande blir prestationen av att de fem guldmedaljerna togs inom loppet av endast sex dagar.(Efteråt var han besviken över att den finländska ledningen inte lät honom ställa upp på 10 000 m också.)
- Nurmi satte under sin karriär 22 officiella världsrekord på sträckor mellan 1500 m och 20 km.
- Vid en tidpunkt höll han samtidigt världsrekorden på 1500 m, engelsk mil, 3000 m, 5000 m och 10 000 m.
- Under en period sprang han 121 lopp från 800 m och uppåt utan att gå miste om vinsten på ett enda.
- Han förlorade aldrig ett 10 000-meterslopp under hela sin 14-åriga elitkarriär.
Till detta kan läggas att Paavo Nurmi egentligen skulle ha ställt upp även i OS 1932 och då fokuserat på de längre grenarna 10 000 m och marathon, där han hade haft god chans att ta ytterligare medaljer att döma av de osannolika tider han ska ha uppnått på träning. IAAF ifrågasatte emellertid hans amatörstatus och hindrade honom med anledning av detta från att delta. Professionalismen var för 30-talets idrottsvärld ungefär vad doping är för vår. Misstänkta proffs jagades, stängdes av och fördömdes av idrottsetablissemanget. Men många var de idrottsmän som sysslade med det i skymundan och på mer eller mindre raffinerade vis försökte dölja det. I Nurmis fall ska det ha handlat om att han tagit emot pengar för att springa några lopp i Tyskland. Tusentals människor protesterade i Helsingfors mot behandlingen av löparstjärnan. Avstängningen verkar ha skett på lösa grunder och sågs allmänt som ett fult trick av högt uppsatta svenskar i organisationen (en uppfattning det tycks ligga en hel del sanning, om jag förstått saken rätt). Relationen mellan grannländerna försämrades och ledde bland annat till att Finnkampen lades ner mellan 1933 och 1939. (OS i Berlin 1936 blev en liten revansch: Nurmi, nu som tränare för de finska löparna, kunde se sina adepter nå framgångar med sammanlagt sju medaljer varav tre guld.)
Paavo Nurmi hade en stor betydelse för löparsportens utveckling. Många har velat se det som hans förtjänst att löpning blev en av de stora grenarna inom internationell idrott. Publik världen runt fascinerades av Nurmis resultat, ryste över hans maskinella effektivitet och själva faktumet att han var från Finland tycks också ha gett honom ett slags exotisk "appeal". (Ett exempel på det sistnämnda är den amerikanska skådespelerskan Maila Nurmi, känd för att spela karaktären Vampira i bland annat den berömda kult/kalkonfilmen Plan 9 from Outer Space, som påstod att hon var född i Finland som brorsdotter till löparlegenden – något som inte alls var sant, men som man får tänka sig passade in i hennes mystiska, exotiska, lite skrämmande image.)
Paavo Nurmi blev så småningom en viktig förebild för framtida löparstjärnor. Emil Zátopek brukade skrika "Jag är Nurmi! Jag är Nurmi!" när han tränade som barn och Hicham El Guerrouj blev inspirerad till att börja springa efter att ha hört sin farfar berätta historier om Nurmi under barndomen i Marocko.
Givetvis var och är Paavo Nurmi också en ikon i Finland. Han blev tidigt en symbol för den nya, självständiga nationen. Det säger något att historiens främste finländske monumentskulptör Wäinö Aaltonens mest kända verk är en hyllning av Nurmi. Han har förekommit på finländska sedlar och det har satts upp operor om honom – vi har haft högt älskade och beundrade idrottare även i Sverige, men kanske ändå inte någon som kommer upp i nivå med Nurmis betydelse i Finland.
Paavo Nurmi var under hela sitt liv en tillbakadragen och gåtfull karaktär. Man tror inte att han hade några nära vänner och han gjorde sällan framträdanden i media. "Världslig berömmelse och rykte är värt mindre än ett ruttet lingon" sade han på sin ålders höst. Efter karriären öppnade Nurmi en klädbutik i Helsingfors, gav sig in i byggarbranschen och på aktiemarknaden. Med stor framgång även här – arbetarsonen som slutat skolan vid 12 års ålder för att försörja sin familj blev så småningom en av Finlands rikaste män.
En av få tv-intervjuer Paavo Nurmi gick med på var på hans 70-årsdag, med självaste president Urho Kekkonen som intervjuare. Nurmi konstaterade för presidenten att han tyckte idrott var ett slöseri med tid jämfört med vetenskap och konst. Sex år senare dog han och det anordnades statsbegravning. President Kekkonen höll tal och sade bland annat (i engelsk översättning): "People explore the horizons for a successor. But none comes and none will, for his class is extinguished with him."
Urho Kekkonen hade sett mycket i sitt långa liv – makthavare och politiska kriser som kom och gick – men han visste att en man som Paavo Nurmi skulle varken han eller någon annan få se igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar