torsdag 27 januari 2022

58. Petter Northug (1986-)

OS i Vancouver 2010. 50 km klassisk stil. 55 skidåkare från 22 länder beger sig stakande ut från Whistler Olympic Park klockan halv tio på morgonen, lokal tid. För vissa av åkarna är det karriärens höjdpunkt, de är glada bara att få deltaga. Andra drömmer om toppresultat och ädla medaljer. I vanlig ordning i masstarter är det ett samlat fält långt in i loppet. Åkarna i täten turas om att dra: Södergren, Sundby, Legkov och Bauer. Och så Södergren igen. Sundby. Cologna. Så rullar det på. En som inte är särskilt intresserad av att dra är norrmannen Petter Northug. Han ligger längre ner i fältet, bidar sin tid. Utan att förta sig, utan att gå upp i ledning och kämpa i motvinden. Men alla de övriga åkarna känner av hans närvaro – en rödklädd skugga eller en varg som vallar en fårskock? – och alla vet vad de måste göra innan loppet ska avgöras, innan spurten, för att ge någon annan chansen att kliva högst upp på prispallen. Deras enda chans är att skaka av sig honom. 

Ett femmilslopp är ett enda långt fysiskt och mentalt kraftprov, där förmågan att uthärda smärta prövas till sitt yttersta. All träning och alla minutiösa förberedelser är bortkastade om man misslyckas i att möta smärtan och ta sig igenom den. Med någon kilometer kvar tills målgång ser det ut som om tysken Axel Teichmann är den för dagen starkaste. Han skapar sig en liten lucka i en uppförsbacke och när de kommer ner på stadion är tysken i ledning, med ett avstånd ner till Northug och Johan Olsson. Men efter några kraftiga stavtag är Northug ikapp. Han har Olsson hack i häl. Nu ska allt avgöras. Det är löst före i svängen in till upploppet och Teichmann vinglar till. Dario Cologna, som har kommit starkt på slutet, drattar på ändan. Men Northug håller sig på benen. Han gör inga misstag så här nära mål. Han sätter stakningen perfekt och när han tar sig upp jämsides med Teichmann vet tysken redan att han har förlorat. Teichmann in som tvåa. Johan Olsson trea. Northugs första individuella OS-guld är bärgat. Han skriker ut sin glädje genom smärta och tårar. 

Dags att fira? Nej för tusan. Efter ett lopp är det viktigt att göra sig av med slaggprodukterna i benen och det är ju fler tävlingar om hörnet. Säsongen är inte slut och nästa år väntar hemma-VM i Oslo. Samma kväll ger sig Northug ut på en längre rekreationstur i de kanadensiska skogarna. Han är helt ensam i spåret och bara elljuset lyser upp den nyblivna mästaren. Vid ett tillfälle tar han sig förbi husen där de aktiva OS-deltagarna håller till. I ett rum firas det högljutt. Northug känner strax igen de tyska åkarna: Jens Filbrich, Tobias Angerer och Axel Teichmann, tvåan i loppet. De dricker champagne och skålar. Fira ett silver? Inte underligt att "det tyska skidundret" inte producerar några guld längre, tänker Northug och fortsätter sin runda.

Anekdoten, som finns med i Min historia, självbiografin som Northug gav ut 2018, är givetvis en del av ett självförhärligande narrativ. Den ensamma hjälten som går sina egna okonventionella vägar och är sprø nog för att ge sig ut på en träningsrunda samma dag som han har vunnit ett individuellt OS-guld. Men den är (förmodligen) inte desto mindre sann, och gav Northug ännu en chans att pika Teichmann, en av många skidåkare han genom åren hade sina orddueller med. Det var i rättvisans namn en ganska enahanda duell. Teichmann kritiserade Northug för att vara en omogen spoling. Och Northug var, tja, en omogen spoling. Under vinter-OS i Vancouver sa Teichmann något överraskande att Northug höll på att "ändra sig invändigt och bli en bättre sportsman och en bättre människa". Möjligen var det ett aningen förhastat omdöme. Northug hade i alla fall inga planer på att ändra sig. Efter att ha spurtslagit Teichmann i sprintstafetten, sa Northug bland annat att den enda som skulle kunna ge honom en match på upploppet är kameran. Fast vem vet, Teichmann kanske inte såg det som "kaxigt", utan som ett konstaterande av vad som redan var tydligt för alla som hade ögon att se. Northug var vid det här laget inte bara tidernas spurtfenomen, utan också världens bästa skidåkare.

Och mitt hjärta bultade för den egensinniga trøndern. Det var inte ett vanligt supporterskap, baserat på att jag är halvnorsk och uppvuxen med norska skidframgångar. Bjørn Dæhlie är förmodligen tidernas bäste manliga skidåkare. Ett unikum med enorm syreupptagningsförmåga. Men jag blev aldrig sur eller arg när Dæhlie (för en gångs skull) förlorade en tävling. Bra för sporten (och kul att andra norrmän fick chansen att vinna). Dæhlie var perfekt. Redan under sin aktiva karriär kanoniserades han och upptogs i den norska skidhistoriens pantheon. Han tillfredsställde alla kriterier för hur en älskad norsk skidåkare skulle vara och bete sig. En skidåkare från det norska folkdjupet, helt uppfylld av ärlig sportsmannaanda. När Northug slog igenom – januari 2006, då Northug blev norsk mästare efter att ha spurtslagit hela den norska skideliten – blev det snabbt tydligt för den norska idrottspubliken att den här killen är annorlunda. Samma dag som sin triumf fick han besked om att han inte var uttagen till OS 2006, senare på säsongen. Dagen därpå säkrade han segern för sitt lag i stafetten och utbrast vid målgången, med ord som föll tungt på landslagsledningen: "Och jag ska inte till OS?" En skidåkare som vågar trotsa landslagsledningen? En skidåkare som uttrycker sig utmanande i pressen? Det hade inte hänt tidigare och det säger sig självt att Northugs stil inte gick hem i alla stugor runt om i landet. Men jag älskade det. Om Northug förlorade tog jag det personligt. Det kunde förstöra en hel helg för mig. Eller längre tid än så. Och innan varje större tävling ängslades jag för hur det skulle gå. Hur var hans form den här dagen? Med Northug var det aldrig lätt att veta. Antingen var han i toppslag eller så var han helt under isen. Northug var allt det Dæhlie inte var. Det vill säga, inte förutsägbar, perfekt – eller tråkig.

Northug slog igenom i en tid när skidsporten höll på att förändras. Som ett svar på vikande publikintresse minskade antalet individuella starter och ersattes av publikfriande masstarter. Sprint hade premiär i VM 2001. Och säsongen 2006/2007 – säsongen efter Northugs norska genombrott – hade Tour de Ski premiär, en tävling där åkarna samlar poäng till en avslutande och jippoartad klättring uppför en slalombacke. Den här utvecklingen möttes inte med hurrarop från alla håll, särskilt inte från dem som var uppväxta med stillastående tevebilder på backkrön och snöklädda granar. Istället för att vänta in åkarna vid tidskontrollerna fick tittarna nu följa åkarna genom hela loppet. Även själva sporten förändrades. Åkare som klarade av att hålla en jämn fart genom hela loppen missgynnades av det nya tävlingsformatet. Vad som tvärtom premierades var taktisk körning och förmågan att hänga sig fast i klungor när farten var hög eller rycktes sönder av plötsliga tempoväxlingar. Spurten blev helt avgörande. 

Istället för till OS åkte Northug till junior-VM och kammade hem alla de individuella distanserna. Samma vinter tog han också karriärens första världscupseger, som den yngsta manliga utövaren någonsin; en spurtstrid mot tyskarna Tobias Angerer och Axel Teichmann. Men hans stora mediala genombrott i Sverige kom först i Sapporo 2007. Northug låg bra till inför upploppet i skiathlonen, men ramlade olyckligtvis. Så när han stod i startgroparna inför stafetten, 4x10 km, var han naturligtvis helt uppumpad av oförlöst energi. Med någon kilometer kvar av sista sträckan var Anders Södergren (Sverige), Jevgenij Dementiev (Ryssland) och Petter Northug (Norge ) samlade i täten. De norska kommentatorerna var oroliga för att Northug slängde blickar bakåt, mot ryssen. Men Northug hade full koll. Han gick upp vid sidan av Anders Södergren och accelererade sig rakt in i idrottshistorien. "Det är så lett! Barneskirenn!" utbrast den adrenalinstinna unggutten i målfållan. Med den typen av kommentarer, som väckte uppmärksamhet (ilska) långt utanför skidsportens ganska snäva gränser, blev Northug sportens stora affischnamn och räddning, på samma gång som han gynnades av skidsportens förändring från individuella starter till masstarter.

Men det var inte bara Northugs kommentarer som väckte ont blod. Lika upprörande var att han inte drog och hjälpte till. Som om det var Northugs (eller någons) ansvar att hålla uppe farten i en tävling, där det faktiskt handlar om att komma först fram till mål. Hur missriktad den kritiken än var, belyser den hur befäst den traditionella bilden av en god idrottsman var i mångas ögon. Northug använde naturligtvis kritiken som tändvätska och försökte hela tiden hitta sina motståndares känsliga punkter. Särskilt svenskarna stod i centrum för hans skämtlynne. Med mer eller mindre lyckade resultat. (Efter målgången i stafetten 2011, med en referens till ett klassiskt norskt sportreferat: "Kong Carl Gustaf, hör du mig? Björn Borg, Ingemar Stenmark. You guys took a hell of a beat today." Och det stämmer ju, även om det som provokation är lite väl uttänkt.) Northugs ryggtavla blev en van syn för svenska skidåkare under de här åren. Framförallt under mästerskapen. Northug var bara stundtals framgångsrik i världscupen eller Tour de Ski. Klättringen upp för en slalombacke passade inte Northugs fysik och han behövde mästerskapens ansamling av adrenalin och medial uppmärksamhet. Han var bäst när det verkligen gällde.

Stillbild från NRK:s dokumentär Northugs triumf.

Under hemma-VM i Oslo tog Northug fem medaljer, varav tre guld. Han stod på toppen av sin karriär och hade uppnått allt han hade velat uppnå. Det är inte så konstigt att han efter mästerskapet började tappa i motivation. Han tog visserligen VM-guld i Val di Fiemme 2013, men det var på grund av en enorm grundträning. I själva verket blev han i allt sämre form. Han la ner mindre energi i träningen. Han började festa och dricka alkohol. Kraschen såg ut att komma. Men få anade att det verkligen skulle innebära en faktisk krasch. 2014 satte sig en alkoholpåverkad Northug bakom ratten och körde sönder sin Audi A7. En idiotisk sak att göra. Men samtidigt ett mönster vi känner igen från andra toppidrottsmän som har tappat kontrollen. För Northug betydde idrotten länge allt. Men när idrotten inte längre finns där för att skänka mening och syfte till tillvaron – vad gör man då? Var tar man vägen med sitt behov av dopaminkickar? Som tur var tog Northug inte livet av någon, vare sig själv eller någon annan. Det motsägelsefulla är att kraschen var precis vad Northug behövde för att kunna fortsätta sin karriär. Nu siktade han fram emot VM i Falun 2015. Framgångar där, ja det skulle betyda att svenskarna sattes på plats, en gång för alla.

Kan skidåkning vara vacker? Jag tror det. Den kan åtminstone bli det under rätt förutsättningar. VM i Falun blev en stor framgång för Northug. Han vann sprinten, sprintstafetten och stafetten. Men det var i femmilen han skulle stå för den mest imponerande insatsen i sin karriär. Tävlingen blev som vanligt en kamp för alla deltagare, såväl mot de andra åkarna som mot den egna kroppens smärta och begränsningar. Men den här gången blev tävlingen också en kamp mot väderelementen. Under nästan hela loppet föll tung blötsnö ner över åkarna, med ett klistrigt och löst före som resultat. Med mindre än fyra kilometer kvar att åka ligger Northug sist i en stor klunga av åkare. På tevebilderna ser han trött ut, och han vajar oroande mycket med överkroppen. Med en kilometer kvar har till och med de norska kommentatorerna räknat bort honom. Upphämtningen som följer är bland det råaste jag har sett. Någonstans inom sig hittar han nya krafter. Det är som att han plötsligt, genom trötthetens dimmor, kommer på att han är med i en femmil – i Sverige! – och att en guldpeng står på spel. Fram till mål tar han sig, på varierande sätt, förbi nio världsklassåkare, som är lika trötta som han själv och som kämpar allt vad de kan för att först nå fram till mål. För den svenska publiken är det en upplevelse av kollektiv stress. Johan Olsson ligger också där framme i täten och när Northug tar sig förbi honom utstöter publiken ett besviket "NEEEJ!" Det ska inte gå att göra vad Northug gör, men det gick. Det sista genidraget – pricken över i:et – var att hitta en väg fram mellan vilt kämpande Lukáš Bauer och Maxim Vylegzhanin på upploppet.

Northug fick sin revansch och han kunde inte ha önskat sig ett bättre avslut på sin karriär. (Även om han fortsatte i ytterligare ett par år, utan större framgångar.) Svenskarna var tystade, en gång för alla. Men nog sjutton var det många – även svenskar – som klappade på läktarna. En god skidpublik vet att uppskatta en fantastisk prestation. De såg väl vad som var tydligt för alla som hade ögon att se. När Northug slog igenom var det fortfarande möjligt av en stormakt (nåja) som Sverige att placera en åkare som Anders Södergren på en sistasträcka i en stafett. När han la skidorna på hyllan hade Johannes Høsflot Klæbo precis slagit igenom. På så vis knyter han samman det som hade varit med det som skulle att komma. Men det går också att säga att Northug förenade det som var imponerande med den gamla tidens skidåkning (uthålligheten och förmågan att uthärda mjölksyra) med den nya tidens egenskaper (det taktiska sinnet och det ostoppbar rycket). Ingredienser i det som, tillsammans med de beryktade kontroverserna, gjorde Northug till den starkast lysande skidstjärnan den här sidan av millenniet. 

Jag kollar fortfarande mycket på skidor. Men det är inte samma sak utan skidvärldens enfant terrible

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar