Två författare tävlar om titeln som Finlands genom tiderna mest produktive. Den ene är Mika Waltari, författare till den internationella bestsellern Sinuhe egyptiern och tja, fruktansvärt mycket annat. Den andre är Zacharias Topelius. Den sistnämnde hann under sitt liv skriva flera långa romaner, sagor och läroböcker för barn, dramatik för teatern (bland annat librettot till Fredrik Pacius Kung Karls jakt, Finlands första opera), psalmer, vetenskapliga publikationer, samt otaliga dikter och tidningsartiklar. Efter hans död har omfattande volymer med dagböcker och korrespondens givits ut. Han var professor i historia, redaktör för Helsingfors Tidningar, Finska Konstföreningens förste sekreterare, Finska fornminnesföreningens förste ordförande, ordförande för svenska psalmbokskommittén och rektor för Helsingfors universitet. Han var också aktiv i samhällsdebatten, bland annat i frågor om djurskydd och kvinnans ställning i samhället.
Varje människa som ska uppnå dessa alphöjder av gärningar och tryckta boksidor behöver en drivkraft. Vad det var för Mika Waltari vet jag inte, annat än att han utöver denna okända sporre också behövde flaskan som stöd. För Zacharias Topelius räckte det med detta enda: fäderneslandet.
Som en nästan oförskämt pigg och frisk fläkt svepte Zacharias Topelius i mitten av 1800-talet in i finländskt kulturliv för att bidra till det nationella uppvaknande som hans något äldre kollegor – tungviktarna Runeberg, Lönnrot och Snellman – hade påbörjat. Hans insatser kom att få stor betydelse för synen på och kunskapen om Finlands historia och geografi, och var mycket viktiga för populariserandet av idén om Finland som en nation med egen historia. Det mest berömda exemplet är mastodontverket Fältskärns berättelser (1854-1867), en i runda slängar 2000 sidor lång roman uppdelad i fem så kallade "cykler", som kretsar kring de två släkterna Bertelskiöld och Larsson, och deras äventyr kopplade till en ring med magiska krafter. Redan i inledningen ges en vacker och underbart exalterad beskrivning av Topelius hemland:
Och Östersjön sträcker sina väldiga blå armar mot öster och norr och sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som uppvuxit ur deras sköte, som växer än idag och som höjer sina fasta klippor högt öfver sin moders hjässa. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än idag tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor.
Fältskärns berättelser är folkbildning när den är som bäst – läsaren snappar upp både det ena och andra ur finländsk historia, från stormaktstid till gustaviansk tid, samtidigt som det bjuds på spänning och underhållning längs vägen. Allt berättas ur ett finländskt perspektiv – kanske kan man säga att Topelius här, och i andra verk han skrev, skapade den finländska historien, åtminstone för det allmänna medvetandet.
Även poesin enrollerades av Zacharias Topelius i kampen för det finländska självmedvetandet, ofta via lovsånger till landets natur. "Den blå randen på havet" och "Islossningen i Uleå älv" är mäktiga hyllningar till våren. I den sistnämnda lyckas Topelius göra vårfloden till en storslagen, nationalistisk manifestation. I en dikt med namnet "Finlands höjning" sker något liknande med landhöjningen. Ett genomgående drag i Topelius lyrik är hans känsla för melodi och flyt – dikterna är alltid lätta och lediga, och går som ett rinnande vatten att läsa. Genomgående är också en ljus och optimistisk syn på tillvaron. Topelius är inte en av de där poeterna som tycker att jordelivet är idel fåfänglighet. Han intresserar sig för det stora och fina i livet, och hans dikter får ofta någon form av lyckligt slut. Salami och Zulamit i den astronomiska kärleksdikten "Vintergatan" får varandra till sist och till och med den tårframkallande "En liten pilt" (om ett litet barn som dött) slutar på något vis i dur. Det är ändå fint tycker jag. Sånt behöver man också ibland.
Zacharias Topelius om någon gjorde sig väl genom sin livsgärning förtjänt av att kallas "vuxen". Ändå går det inte att låta bli att tänka på honom som lite av ett barn. Den hejdlösa entusiasmen, friska optimismen och vad det verkar oskuldsfullt uppriktiga känslan av att vara bra på allt – allt detta är egenskaper som Topelius delade med det lilla barnet. Med den skillnaden att han faktiskt var bra på allt, vill man kanske tillägga. Men jag tror faktiskt inte det stämmer. Allt han skrev kan knappast ha blivit bra. Poängen här är att Topelius inte deppade ihop och lade av för det. Han fortsatte arbeta. Det finns något tilltalande i det.
Låt oss nu stanna upp ett tag och reflektera över hur fint det faktiskt är med kreativ produktivitet. Att inte sitta och tjuvhålla på sina talanger. Jag vet inte, kanske blev bara, säg, 20 procent av det Topelius skrev bra – med hans enorma produktion räcker det ändå till Fältskärns berättelser, x antal sagor, en drös med dikter och texten till "Sov du lilla videung" (som har en speciell plats i mitt hjärta i alla fall). Hade det varit bättre om han ägnat hela livet åt att knepa och knåpa med ett enda stort mästerverk, för att postumt bli hyllad som Mr. 100%? Topelius författarliv är något att inspireras av för alla er (förlåt, oss) som sitter på kammaren och beklagar att om inte om hade varit så hade de där hopknycklade papperna längst ner i skrivbordslådan varit en stor roman. Kör på, ut med det bara!
Nåväl. Zacharias Topelius produktivitet underlättades naturligtvis av att han på sin tid var oerhört populär och efterfrågad. Det är inte för inte som han har kallats för 1800-talets motsvarighet till 1900-talets Astrid Lindgren och Tove Jansson. Några av hans mest älskvärda alster är de på sin tid omåttligt populära sagorna för barn. Topelius menade att barnlitteraturen var mycket viktig för samhällets framtid, men avvisade samtidigt torra moralpredikningar som riskerade att uppfostra framtida generationer av "sladdrande papegojor". Skulle barnet få ut något av en saga, så måste den tala till barnets känsla och fantasi. Det är inte svårt att förstå att Topelius, med sin egen barnsliga entusiasm och optimism, kände stor sympati för barndomens lekfullhet och vidöppna förhållningssätt till världen. Om barnen skulle växa upp till fosterlandssinnade medborgare måste man (precis som Topelius gjort för egen del) använda sig av dessa fina egenskaper – inte bekämpa dem.
Liksom i lyriken finns i sagorna ett ljust och optimistiskt drag. Bröderna Grimms och H.C. Andersens sagor kan vara grymma och otäcka, med olyckliga slut. Inte Topelius berättelser. De verkar skapade för att ingjuta mod och framtidstro hos de läsande barnen – för att uppmuntra till bra saker, snarare än avskräcka från dåliga. Man behöver inte tvivla på hur sagan om Adalmina ska sluta, prinsessan som måste välja mellan å ena sidan skönhet, rikedom och klokhet, och å andra sidan ett ödmjukt hjärta – självklart får hon alltihop på slutet! Hos H.C. Andersen hade kammartjänarna och kammarjungfrurna som lät Adalmina rymma till skogs fått huvudena avhuggna utan pardon – i Topelius saga nöjer sig den ruskige bödeln (som trots allt finns med i berättelsen) med att hålla vakt utanför deras fängelsetorn (som de så klart släpps ut ifrån när allt blivit bra igen).
Och när vi ändå är inne på sagor, visst kommer ni ihåg Asbjørnsen och Moes historia om den där kvarnen, som stod på havets botten och bara fortsatte och fortsatte att spruta ur sig salt? Det är lite så jag ser på Zacharias Topelius, som en oändligt producerande kvarn som bara gjorde och gjorde, och skrev och skrev – storslagna romancykler, vackra dikter, banbrytande barnlitteratur och, vilket jag inte ens hunnit ta upp, pionjärinsatser på skräckens och detektivlitteraturens områden. Mycket bortglömt, men också en hel del som är hågkommet och uppskattat än idag. Topelius penna skrev fram Finland, och liksom havet inte kan tänkas utan sitt salt, går det knappast att föreställa sig den finska nationen utan hans ord.
Och hade han inte dött, så hade han väl skrivit än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar