Det anses svårt och tråkigt. Det ger en hel del människor ångest. Nej, jag pratar inte om den årliga deklarationen, Ingmar Bergmans filmografi eller nya styrningsmetoder som vi kommunala tjänstemän måste inrätta oss efter (hej tillitsbaserad styrning). Jag pratar naturligtvis om matematik. Nu kanske det knyter sig i era magar. Själv tillhör jag dem som blir rentav lyriska när matematik kommer på tal. Det kan ha att göra med att ett så självförsjunket och navelskådande ämne känns som en motståndshandling i en tid när all verksamhet ska värderas utifrån samhällelig eller ekonomisk nytta. Det kan också vara för att matematik representerar drömmen om en ordnad värld i en kaotisk tid; ett himmelskt och vackert glaspärlespel, utan kontakt med den smutsiga verkligheten därunder. Enkelt uttryckt: Låt oss prata om Pythagoras sats istället för om klusterbomber och flockimmunitet. (Och för ett ögonblick ignorera det faktum att de där sakerna i högsta grad har med matematik att göra.)
För mig är anledningen också högst personlig.
Några korta biografiska fakta om dagens nordbo, innan jag förklarar mig närmare. Niels Henrik Abel växte upp på Gjerstads prästgård i södra Norge, med en äldre bror, tre yngre bröder och en syster. Han hemskolades av sin far innan han som trettonåring skickades till katedralskolan i Kristiania. Abel utmärkte sig inte nämnvärt från skolbänken. Skolans matematiklärare var en "Caligula"; en gång pryglade han en elev så grundligt att eleven avled av skadorna. En aning hårt kan man tycka och att bete sig så gick inte ens för sig för att upprätthålla ordningen i ett klassrum på 1800-talet. Som femtonåring fick Abel därför en ny lärare: Bernt Michael Holmboe. Den nya läraren kom med pedagogiska nymodigheter som större frihet för eleverna och självständiga uppgifter. Holmboe kom att betyda oerhört mycket för den unge Abel. Nu tändes hans gnista för matematik. Abel slutade låna skönlitteratur på biblioteket och gav sig strax i kast med Newton och Euler. "Man skall studera mästarna och inte deras lärjungar", uttryckte han sig lillgammalt. Men ingen kan säga att det inte gick framåt. Vid nitton års ålder var Abel den som visste mest om matematik i hela Norge.
Från samma år härrör en av Abels stora upptäckter och en av matematikhistoriens klassiker. Inom matematiken kan det vara lika intressant att bevisa det omöjliga som att bevisa det möjliga. Abel bevisade sålunda att det inte finns någon algebraisk lösning för femtegradsekvationer. Han kom fram till sitt bevis genom att se samband mellan olika matematiska fält, en begåvning eller förmåga som låg bakom många av hans upptäckter.
Norge var vid den här tidpunkten ett struntland i Europas periferi, inte ens en självständig nation. Sitt arbete om femtegradsekvationer publicerade Abel därför på franska för att nå ut internationellt, och gissa om han blev glad när han fick ett stipendium för att vistas i Tyskland och Frankrike under ett år. I Berlin fann han sig snart tillrätta i sällskapslivet och det sägs att han stundtals var så högljudd att filosofen Hegel, som bodde i lägenheten ovanför, klagade. I Paris blev han så småningom (1826) klar med sitt stora Parisarbete om elliptiska funktioner. Vad det gick ut på? Ja, vet ni vad. Man får olika svar beroende på vem man frågar, och det har att göra med att Abel, sin vana trogen, arbetade tvärs över olika matematiska fält. Men man kanske kan säga att arbetet hittade nya, tidigare okända, samband mellan algebra, matematisk analys och geometri. Abels stjärna var på uppåtgående. Det ryktades om en professorstjänst för det unge snillet. Två år senare diagnosticerades han med tuberkulos. Det var i princip en dödsdom, de enda behandlingar som fanns tillgängliga var blodiglar och åderlåtning. (Behandlingar som inte bara var obehagliga, utan obehagliga och meningslösa.) Abel dog 1829, ogift, barnlös och relativt okänd. Han blev 26 år gammal. Två dagar efter dödsfallet utnämndes han till matematikprofessor i Berlin, som en poetisk bekräftelse på alltings förjävlighet och en påminnelse om att inte ens genier och särskilt inte ens snygga matematikgenier står fredade för dödens långa klor.
Idag är Abel allmänt betraktad som Norges (och Nordens) mest framträdande matematiker. Hans upptäckter ligger till grund för innovationer inom datorprocessorer, grafisk design och gudarna vet vad mer. Matematik innan Abel var mest inriktad på praktisk tillämpbarhet (för fysiken eller astronomin) men i och med Abels upptäckter började matematiken bli alltmer abstrakt. Kanske kan man säga att Abels stora betydelse var att göra matematiken till en vetenskap i egen rätt. Det är en imponerande bedrift av en nordbo.
Lika imponerande är Gustav Vigelands skulptur av Abel, rest på en åtta meter hög pelare. Norge hade precis blivit en självständig nation och här och var och överallt skulle det resas statyer av nationens hjältar. Vigeland ville inte göra en skulptur av den sjuke Abel när han satt på sitt rum och hostade. Istället gjorde han Abel till en Hercules, som för att säga att matematik inte är ett gebit för veka lättingar; nej, för att brottas med tillvarons elementa behöver man mod, ett vågigt hår och en deffad kropp.
 |
| Abelmonumentet (1908) |
I Vigeland vision av matematiken är den en plats för stordåd och heroiska bedrifter. Det är möjligt att den är det på de högsta höjderna – det vet jag ingenting om – men det var inte därför jag kom att älska matematik som barn.
I början var det bara kul. Jag löste matematikproblem på löpande band och tävlade med klasskamraterna med att hinna klart med matematikböckerna så snabbt som möjligt (Richard och Erika var mina största konkurrenter). Men sedan kom förpuberteten och den både förnöjsamma och obehagliga upptäckten av kroppen. Plötsligt var det som om allting man sa och gjorde var pinsamt och konstigt. Och det som tidigare bara var kul blev en nödvändighet. I matematikböckerna mötte jag ordning och struktur och en lockande förutsägbarhet. För en blyg liten pojke kan matematiken vara ett tryggt rum, där reglerna är lätta att förstå och man inte behöver förhålla sig till det svåra sociala samspelet. Pythagoras sats och elliptiska funktioner i all ära, men för mig är det när matematiken fungerar så som den är som allra vackrast.
Om det var så också för Abel är svårt och förmodligen omöjligt att idag få reda på. Men har man sett en klasskamrat pryglas till döds är det inte så konstigt, tänker jag – även om det är ren spekulation från min sida – att man söker sig till något tryggt och förutsägbart.
Går det bland alla dessa bilder – den snygge festprissen som stör tyska filosofers nattro, den himlastormande Hercules, det sjuke snillet hostandes på sitt rum, den unge pojken som vänder sig till matematiken på grund av en vedervärdig omvärld – få syn på den riktiga Abel? Kanske. Det är möjligt. Men sånt där är historikers jobb. För mig samlas alla bilder till en enda: Niels Henrik Abel, Nordens matematikkung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar