Det är den 6 mars 1903 och Kristian Birkeland ska demonstrera sin elektromagnetiska kanon i Kristiania universitets bankettsal. Föreställningen är helt utsåld och publiken väntar i spänning på vad som ska hända. Birkeland lugnar dem genom att säga att kanonen kommer att vara helt tyst och att det inte finns anledning till oro. Men visst finns det dem som skruvar nervöst på sig på stolarna; det går inte att komma ifrån att kanonen är en prototyp och att Birkelands tidigare påhitt har varit både farliga och olycksdrabbade. På första raden sitter förvarsministern, arméchefen, chefen för kustartilleriet, högste operative chefen och flera andra officerare. Deras förhoppning är att kanonen ska komma till militär nytta. Mellan generatorn och den tretton centimeter tjocka måltavlan av trä har Birkeland spärrat av en smal korridor. Där får naturligtvis inga människor befinna sig. Men nog tusan sitter det ändå en person där, en man med barskt utseende och borstig mustasch: polarforskaren, äventyraren, och Birkelands gode vän, Fridtjof Nansen. Han sitter innanför det farliga området och vägrar flytta på sig. Vad gör man? Inte ber man en av Norges nationalidoler att flytta på sig. Nansen får sitta kvar. Det går nog bra.
Men det gör det ju inte. Kanonen kortsluts av den tretusen ampere starka spänningen. Ett öronbedövande vrål fyller salen och en stor ljusbåge skjuter ut mot publiken. Alla som befinner sig där får panik och försöker i tumultartad ordning tränga sig ut ur lokalen. Nåja, kanske inte riktigt alla. Nu rör vi oss in på spekulativt område, men jag vill tro att den erfarne äventyraren, när larmet slutligen lagt sig och den sönderbrända kanonen stillnat, lugnt och metodiskt reser sig upp, dammar av sina kläder och lämnar byggnaden. Han hade varit med förr, så att säga.
*
Vi har flera gånger i den här bloggen återkommit till Nordens respektive nationalkaraktärer, som det danska hygget och det finländska svårmodet. Om det är någonting som, åtminstone från ett svenskt perspektiv, sticker ut med Norge så är det den oförblommerade patriotismen som exploderar varje gång det vankas en tävling. Det ska jublas, det ska hejas och det ska viftas med flaggor. Norrmännen syns och hörs, även när de är undertaliga. Det här gör varje svensk lite obekväm till mods, innerst inne, även om vi samtidigt också önskar att vi kunde släppa loss på samma sätt. Det verkar krocka med Sveriges moderna självförståelse. Det där med nationalism har vi väl ändå lämnat bakom oss, så upplysta världsmedborgare som vi är? Att vifta med flaggor och ha sig är förvisso inte rasistiskt, men... är det inte i alla fall lite pinsamt?
Vill man förklara norrmännens patriotism är det lätt att peka på motståndskampen under andra världskriget. Jovisst, men danskarna levde också under ockupation och de beter sig inte som tokiga varje gång landets färger ska försvaras. Svårigheterna under andra världskriget kan bara vara en delförklaring. En annan, minst lika viktig förklaring, är att Norge under egentligen hela sin historia har befunnit sig i underläge. Landet har aldrig riktigt haft en stormaktstid – om man inte räknar med 1200-talet, då Norge enligt vissa bedömare var Europas största rike, men ingen norrman kan minnas så långt tillbaka i tiden – och har därför heller aldrig haft några slavkolonier eller fåniga stormaktsdrömmar att tala om. Under flera århundraden tillhörde Norge Danmark och för bara lite mer än hundra år sedan befann sig landet i en union med Sverige. (Trots att det är väldigt få svenskar som faktiskt känner till nämnda faktum. Blir vi påminda mumlar vi jajustja eller något om den svenska skolan.) Sammantaget har norrmän många historiska skäl att känna sig förringade och nedtryckta, vilket har bidragit till ett kollektivt mindervärdeskomplex. Är det då så konstigt att de känner behov av att tävla och att utmärka sig med fysiska bravader? Det här ska vi bli bäst på. Det här ska de inte kunna ta ifrån oss. För norrmän blev på så vis tävlingen, och möjligheten att knäppa søte bror på näsan, livets sötma.
Det norska revanschbehovet går alltså långt tillbaka i tiden. Det finns ingen naturlig startpunkt och man kan inte plocka ut en enda händelse som skänker ljus åt alla tävlingsbedrifter och häpnadsväckande fysiska prestationer som norrmän har stått för under 1900-talet. Men om man ändå skulle tillåta sig själv att försöka plocka ut en sådan händelse, så tror jag att man inte kan komma på en bättre kandidat än Fridtjof Nansens Grönlandsexpedition 1888.
1888 var Fridtjof Nansen en ung vetenskapsman som hade specialiserat sig på pirålens nervsystem. Han hade också utmärkt sig som äventyrare och god skidåkare. Sådana går det visserligen tretton på dussinet av i Norge, men Nansens envishet och viljestyrka gjorde att han stack ut i mängden. En idé hade börjat forma sig i hans huvud. Drömmen att korsa Grönlands inland hade lockat generationer av äventyrare, men ingen hade lyckats med vågstycket. Det vetenskapliga syftet med en sådan expedition var att ta reda på om isen sträckte sig hela vägen från öst till väst. Det var inget man med säkerhet visste vid den här tiden. Mer eller mindre fantasifulla förslag om vad som fanns i mitten av Grönland diskuterades på fullt allvar. Kunde isen gömma skogar, djurliv eller andra mänskliga civilisationer? Men framförallt handlade drömmen om att korsa Grönland om att nå dit ingen tidigare hade nått, att lyckas där andra tidigare hade misslyckats, att spränga vallarna för vad som ansågs vara möjligt. Nansen började därför planera för en expedition.
Till skillnad från tidigare expeditioner som försökt korsa Grönland från västsidan ville Nansen starta från den fruktade östsidan, som utmärktes av svårbemästrade kastbyar och eländigt klimat. Men hade man väl tagit sig iland, var Nansens tanke, kunde man därifrån relativt enkelt ta sig över till den lugnare västra sidan. Nansens idé blev starkt kritiserad av andra (och äldre) experter, men han vidhöll att det var bättre att möta faran på en gång, än att skjuta upp den till resans slut. En båt och utrustning införskaffades, sex erfarna expeditionsmedlemmar anlitades. Med sälfångarskutan Jason försökte Nansen och hans besättning sensommaren 1888 i flera dagar ta sig i land, utan att lyckas. Till slut frös båten fast i ett isflak som sakta drev in mot land. Besättningen delade då upp sig i två mindre båtar och tillbringade tolv dygn (i kyla och snålblåst) med att ro och segla norrut, för att hitta den ideala platsen för en landstigning. De gick slutligen iland på Grönland den 15 augusti 1888. Den farligaste etappen var avklarad.
Nansen har skildrat Grönlandexpeditionen i boken Paa ski over Grønland (1890). Det är en spännande och välskriven och ibland poetiskt vacker bok. Så här skriver han om tiden strax efter landstigningen på ön:
I den stilla, vackra natten fortsatte vi västerut, solen hade gått ned, himlen glödde i kvällsfärgerna, havet gungade blankt, och tankarna kretsade kring det okända äventyr på gott eller ont som väntade där borta i väster. Detta liv – är det egentligen mer än minnen av det som varit och hopp om det som skall komma?
Naturligtvis gick resten inte enkelt. Men i jämförelse med landstigningen och östsidans strapatser gick det förvånansvärt lätt för expeditionen, med häst och släde (snart bara släde), tack vare Nansens noggranna förberedelser, att ta sig tvärs över den kylslagna ön. Nej, det inre Grönland gömde inga exotiska skogar, djur eller folkslag, det var bara mil efter mil av is och snö. Den 29 september nådde expeditionen Ameralikfjorden och staden Nuuk. Nansen och hans expeditionsmedlemmar hade med gemensamma krafter klarat av vad ingen annan tidigare hade klarat av. Några hästar hade fått sätta livet till, men i det stora hela var expeditionen en stor succé. När Nansen kom tillbaka till Norge från Grönland var en tredjedel av Oslos befolkning ute på gatorna. I publikhavet stod en sjuttonårig Roald Amundsen, med ögon glansiga av drömmar om egna expeditioner och upptäckter.
Fridtjof Nansen kom att genomföra andra expeditioner (fem år senare återanvände han ett knep från Grönlandsexpeditionen, han lät skeppet Fram frysa fast i ett isflak och lät det driva mot Nordpolen; expeditionen misslyckades, men Nansen kom närmare Nordpolen än någon dittills hade kommit), men i betydelse finns det ingen som överträffar Grönlandsexpeditionen. Den visade att det var möjligt, att det kunde göras, och blev starten för den norska polarforskningens guldålder. På liknande sätt som Sex Pistols energi fick engelska ungdomar att plocka upp gitarren och Nikolaj Gogol fick unga ryssar att fatta pennan, fick Nansen varje norsk pojke att dra på sig sin lusekofta och hoppa på närmsta skepp med destination något kallt jävla ställe vid polerna.
Men den satte också igång något annat, något i slutändan kanske ännu mer betydelsefullt. Nansen blev snabbt en nationalidol och oerhört betydelsefull för de självständighetskänslor som var på uppgång i landet. Vad Grönlandsexpeditionen gjorde var att skapa ett oupplösligt band mellan nationell stolthet och fysiska prestationer. Det uppdämda behovet av att hävda sig fick på så vis sin förlösning. Här kan vi hävda oss, här är vi bäst. Svenska polarexpeditioner gick på grund, de norska däremot kröntes med framgångar och lagrar. Sedan överflyttades stoltheten från polarexpeditioner till prestationer på tävlingsarenor eller i längdskidspåren. I Sverige är idrottsprestationer imponerande och beundransvärda, i Norge är de mycket mer betydelsefulla än så. Ett missat stafettguld i ett större mästerskap är att likna vid ett nationellt trauma. När Northug hyschade publiken och stoppsladdade i mål var det i Sverige ett tydligt exempel på osportsligt beteende. Många var upprörda även i Norge, men det uppfattades också, trots alla decennier av norska idrottsframgångar, som bra och välbehövligt å sette svenskerne på plass. Endelig. Det var på tia.
Och det händer fortfarande i Norge att nutida idrottsprestationer jämförs med Grönlandsexpeditionen. "Det största sen Nansen korsade Grönland" ropade de norska tidningarna ut efter Rosenborgs seger mot AC Milan på San Siro 1996. Det är fortfarande den stora prestationen att mäta sig med. På ett märkligt vis den flaggviftande norska idrottens urscen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar