du-du-du-du-du-du-du, du-du-du, du-du-du, och så vidare. Alla har hört tonerna. De har använts av föräldrar som skoj-jagar sina barn runt huset, de har visslats av psykopater i filmklassiker, de har dundrats ut över salar i konserthus och de har, ända sedan de första gången spelades till Henrik Ibsens drama Peer Gynt 1876, ätit sig in i människors hjärnor.
Vad kompositören själv tyckte? Han stod inte ut med "I bergakungens sal". I förbifarten och nästan lite avfärdande konstaterar Edvard Grieg i ett brev att "jag har också skrivit något för scenen i bergakungens sal", vilket alltså är scenen i Ibsens pjäs när huvudkaraktären Peer Gynt i en drömlik fantasi möter trollkungen. Odjuret sitter på sin tron i en grottsal, omgiven av allsköns märkliga varelser. Det hela blir snart stökigt och Gynt blir jagad av trollen i ett slags dans. Griegs musik är tänkt att fånga denna pompösa och snart kaotiska situation. Kompositören har dock medvetet valt att överdriva, så till den grad att han själv inte klarar av att lyssna på stycket, eftersom det "fullständigt stinker av komockor, överdriven norsk nationalism och självbelåtenhet". Ibsen låter såväl Peer Gynt som trollen representera mindre smickrande sidor av det norska nationalromantiska lynnet, så det var sannolikt detta Grieg ville bygga vidare på i en enligt honom närmast parodisk tappning. Skulle publiken uppfatta driften? Grieg var inte särskilt orolig. Han "hoppades att ironin kommer att märkas". Ett av de mest välkända styckena i västerländsk klassisk musik skrevs alltså som en sorts ironisk lol, en drift med det ultra-nationalistiskt norska.
Inte för att Grieg var anti-nationalist – tvärtom.
En femtonårig Edvard, upptäckt av den norska demonviolinisten Ole Bull (en superstjärna på sin tid), skickades till det högt aktade och Mendelssohn-grundade Leipzig-konservatoriet. Där fick han inte bara lära sig hur tysk musik skulle låta utan även skandinavisk. Danske stilpolisen Niels Gade hade stakat ut riktlinjerna för vad som ansågs typiskt "skandinaviskt" och inom denna tradition var det tänkt att Grieg skulle arbeta. Men i tider av bubblande fosterlandskärlek, av nationalistiska språkstrider och vilja att lösgöra sig från unionen med Sverige, tänkte Grieg inte rätta sig efter vare sig tyskar eller danskar. (Detta trots att jag måste påpeka att Gade är en alldeles utmärkt kompositör.) Nej, Edvard Grieg skulle göra norsk musik.
Hur gör man musik som andas ett visst land eller kultur? Vart vänder man sig? Till folkmusiken, förstås. Från den hämtade Grieg inspiration när man han tonsatte stycken som frammanade bilder av höga fjäll, ringlande fjordar, hurtiga byfester och vad det nu är norrmännen är så stolta över. Det måste sägas att han lyckades häpnadsväckande väl. Grieg blev en kändis redan under sin livstid, vilket inte var vanligt för kompositörer. Hans rykte spreds sig dessutom internationellt. Mäktiga stycken som "I bergakungens sal" är aparta och udda i hans katalog. Från samma orkesterverk, det vill säga skådespelsmusiken till Peer Gynt, hittar vi pittoreska små Fylkedoftande stycken som "Morgonstämning", smärtsamt vackra sånger som "Solveigs sång" och muntra dansnummer som "Anitras dans" (som för övrigt finns i störtskön boogieversion av Charlie Norman). Den här typen av musik var mer typisk för Grieg: vacker, melodisk och lätt att tycka om.
Eller, om man så vill, lättsam och lättuggad. Grieg har fått dras med ett rykte att inte vara verkligt djupsinnig och inte genuint nyskapande. Hans brott är att musiken är aningen för trevlig. Kanske är det en orsak till att han aldrig fått den riktigt höga statusen bland världskompositörerna, trots att han är Nordens mest kända klassiska musikskapare genom alla tider och ihop med tidigare nämnda Ibsen förmodligen den internationellt mest berömda norrmannen. En annan anledning kan vara att han inte satsade på symfonier, operor och andra "stora" verk. Han arbetade istället nästan alltid i det lilla formatet. Korta "lyriska stycken", som 66 av hans pianokompositioner kommit att kallas, är tydliga exempel. Ställ Grieg bredvid Wagner och han ser väldigt liten ut – och inte bara för att han endast var 154 centimeter lång. De lyriska styckena utgörs var och en av ett par minuter varm, melodisk och lagom känslomässig pianomusik. Behövs det verkligen mer än så? All musik måste inte vara Beethovens femte symfoni. Den behöver, för den delen, inte heller vara atonala Schönberg-experiment. Trevligt går bra. Trevligt kan vara helt okej.
Kritiker fanns redan i samtiden. Syrligast var kanske kollegan Claude Debussy, som menade att Grieg visserligen var en skicklig uttolkare av sitt lands folkmusik, men därutöver bara var "en skicklig musiker, mer mån om effekter än om äkta konst". Om Griegs romanser – musikstilen alltså, inte hans kärlekshistorier – uttryckte sig Debussy med utsökt förminskande ironi, när han kallade de "mycket rara och oskuldsfulla, musik som ruskar om konvalescenterna i burgna bostadskvarter". (Svårare är det kanske att förstå Debussys kommentar att Grieg skulle vara "en skär karamell inslagen i snö".)
Med det sagt fanns också tillskyndare redan i samtiden. Att Grieg nådde stor berömmelse har jag redan nämnt, så publiken älskade honom. Men förutom Ole Bull så fanns det andra storheter som såg något extra i norrmannen. Det ungerska pianogeniet Franz Liszt behövde bara ögna igenom noterna till Griegs pianokonsert för att inse dess genialitet. En pianokonsert som för övrigt idag tillhör de allra mest spelade någonsin. Ryske giganten Tjajkovskij var också en uttalat varm beundrare av den lille mustaschprydde Bergenbon.
Även om Griegs musik har tydliga kännetecken: rikt melodisk, norskt folkmusikinspirerad, lättsmält men vacker, känslomässig men sällan sentimental – så var han ingen one trick pony. Det är stor skillnad på "I bergakungens sal" och hans pianokonsert, på hans romanser och den 1700-talsdoftande hyllningen till Ludvig Holberg. Men i slutänden andas allting ändå Edvard Grieg. Hans musik är kanske inte omskakande (för andra än konvalescenter i burgna bostadskvarter, då), men det finns väl tillräckligt mycket i vår krigshärjade värld som är omskakande. Griegs musik är vacker, skön och trevlig. Det kommer man långt på. Att den också är norsk är lätt att ha överseende med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar