Scenen har beskrivits tidigare på listan. Den sjuttonårige Roald Amundsen som bevittnar Fridtjof Nansens triumftåg genom Oslo efter hemkomsten från Grönland 1888 och börjar spinna drömmar om egna storslagna bedrifter. Han var säkerligen inte ensam bland den norska huvudstadens sjuttonåringar om att hysa sådana drömmar. Vi kan föreställa oss att många djärva idéer och fantasier föddes denna festdag i Oslo. Få blev förverkligade. Men Amundsens blev det. Vad krävdes för att gå från dröm till verklighet?
*
Roald Amundsens drömmar om att bli äventyrare hade i själva verket vaknat redan ett par år tidigare, när han som femtonåring läste upptäckaren John Franklins berättelser om sina expeditioner till Arktis. I sin självbiografi My Life as an Explorer (1927) skulle Amundsen senare skriva att "my career has been a steady progress toward a definite goal since I was fifteen years of age". Sjuttonåringen som såg Fridtjof Nansen firas av Oslos befolkning visste redan vad han ville. För de flesta av oss, hur fascinerade vi än kan vara av upptäcktsresor och äventyr, skulle kanske Franklins redogörelse för hur han under en av sina resor behövde äta upp sina läderskor för att överleva, ha åtminstone en viss avskräckande effekt. Men för Amundsen var det precis tvärtom – i självbiografin hävdar han att det rentav var lidandet Franklin och hans mannar uthärdade under sina expeditioner som lockade honom mest. Tonårsromantisering av lidande är väl kanske i och för sig inte heller något helt ovanligt, men för Amundsen satte sig uppenbarligen denna idé djupare än vad den gör hos de flesta andra människor. I den unge Roalds träning inför (fortfarande mycket eventuella) framtida arktiska äventyr ingick givetvis skidåkning – men också att sova med fönstren öppna på vintern för att härda sig inför kommande prövningar. Amundsens mamma ville emellertid inte att sonen skulle till sjöss och fick honom att lova att han skulle bli läkare istället. Amundsen höll också löftet under hela sin mors livstid – när hon dog var han 21 år gammal och slutade genast på universitetet för att förverkliga sina drömmar om ett liv som äventyrare.
Ett slags generalrepetition inför kommande äventyr blev Roald Amundsen och en jämnårigs försök att korsa bergsplatån mellan Oslo och Bergen – en strapats som redan den höll på att kosta honom livet. Åren 1897-1899 följde han med som styrman på belgaren Adrien de Gerlaches expedition till Antarktis. På grund av flera mindre lyckade val tvingades skeppet med hela besättningen att övervintra på kontinenten, något som inte ingick i expeditionens planer och som ingen någonsin tidigare hade gjort. I tretton långa månader låg expeditionen fångad i den antarktiska isen. Hela besättningen fick skörbjugg och en del tappade förståndet under den långa infrysningen. Enligt Amundsens egen redogörelse fick han själv efter en tid ta över befälet efter att såväl de Gerlache som båtens kapten blivit utslagna av skörbjugg. Den dåligt förberedda övervintringen under minst sagt kärva förhållanden gav Amundsen många lärdomar för framtiden.
Året efter hemkomsten från sin resa med de Gerlache till Antarktis tog Roald Amundsen sin skepparlicens och började förbereda för sin första egna expedition. Målet var att ta sig igenom Nordvästpassagen över Kanada, från Atlanten till Stilla havet. Idolen Fridtjof Nansen hjälpte honom generöst att hitta de rätta kontakterna för att bistå med företaget. Att skaffa fram medel till expeditionen var dock inte det enklaste och avresan 1903 skedde enligt Amundsen i skydd av mörkret och närmast som en flykt från en långivare som hotat stämma äventyraren om han inte fick tillbaka sina pengar.
Färden genom Nordvästpassagen 1903-1906 blev Roald Amundsens första stora bedrift. Ingen hade någonsin tagit sig igenom passagen tidigare. Expeditionen bestod av endast sex män som tog sig fram på den lilla fiskebåten Gjøa. Hela två vintrar tvingades man tillbringa på King William Island där Amundsen under tiden lärde känna de lokala inuiterna av vilka han fick många lärdomar som skulle visa sig komma väl till pass under hans senare äventyr. Den 5 december 1905 kunde han från telegrafstationen i den lilla bosättningen Eagle på gränsen mellan Kanada och USA, meddela att expeditionen hade lyckats. Amundsen och hans kamrater hade blivit de första någonsin att genomfara Nordvästpassagen.
 |
| Fiskebåten Gjøa som tog Roald Amundsen genom Nordvästpassagen. Idag kan den beskådas på Frammuseet i Oslo. |
Roald Amundsens nästa projekt skulle bli det som mer än något annat skrev in hans namn i historieböckerna. I en expedition något decennium tidigare hade Fridtjof Nansen tagit sig längre norrut än någon människa tidigare hade gjort genom att med båten Fram frysa fast i och sedan driva med packisen mot Nordpolen (som han emellertid inte lyckades ta sig ända fram till). Nu var det dags för samma Fram att dammas av igen för en resa så långt bort det över huvud taget var möjligt att komma från de platser dit Nansen fört skeppet – Fram skulle ta Roald Amundsen till Sydpolen. I juni 1910 lämnade skeppet Norge för den långa resan till Antarktis. Det var emellertid först under ett stopp på Madeira som besättningen fick reda på var de skulle någonstans. Ursprungligen hade nämligen en expedition till Nordpolen planerats, men när såväl Frederick Cook som Robert Peary hävdade att de tagit sig dit 1909 ändrade Amundsen planen – utan att berätta det för någon. (Huruvida Peary och Cook verkligen hade varit på Nordpolen har diskuterats och betvivlats. För Amundsen stod dock saken klar: "Når en mand som Peary sier han har vært på polen, da har han også vært der.")
Väl framme i Antarktis satte Roald Amundsen upp en bas som han döpte till "Framheim". Oktober 1911 började sedan färden mot Sydpolen. Tre månader senare blev han i spetsen för fem andra män den första människan någonsin att nå jordklotets sydligaste punkt. Det hela gick faktiskt förvånansvärt enkelt. Peter Wessel Zapffe skriver i en minnestext om Amundsen att: "slædereisen blev utført på tre måneder med en elegance så suveræn og med et sådant overskudd i enhver henseende, at hele polarhistorien ikke kan opvise noget liknende". Norrmännen kan som vi vet det här med att åka skidor och av inuiterna hade Amundsen lärt sig både hur man transporterar gods med hjälp av slädhundar och att det bästa sättet att klä sig under dessa förhållanden var med djurpälsar istället för med de tjocka ullkläder som tidigare varit vanliga vid expeditioner av den här typen.
(Som en tragisk parallell till Roald Amundsens segertåg genom Antarktis löper historien om Robert Falcon Scott. Engelsmannen nådde bara någon månad efter Amundsen också Sydpolen, men dog tillsammans med sina kamrater på vägen tillbaka (vilket visar hur oerhört riskfylld en sådan här expedition trots allt var). Scott hade lämnat Storbritannien nästan precis samtidigt som Amundsen lämnade Norge, i likhet med alla andra helt ovetande om norrmannens planer. Inte förrän Scott var i Melbourne för ett av de sista stoppen innan färden mot Antarktis fick han genom ett telegram direkt från Amundsen reda på att denne också var på väg mot Sydpolen. Att Amundsen hunnit före stod klart för Scott först när han kom fram till Sydpolen och såg en norsk flagga vaja där. "Well, it is something to have got here" konstaterade engelsmannen i sin dagbok efter den bittra upptäckten. Ett par månader senare hade han och hela hans grupp frusit ihjäl.)
Roald Amundsen kunde dock återvända med alla mannar (och åtminstone elva av sina slädhundar) i behåll och telegraferade den 7 mars 1912 de glada nyheterna från Hobart på Tasmanien. Som Zapffe påpekar i sin hyllningstext så är det remarkabelt att vare sig denna eller någon annan av Amundsens egna expeditioner kostade några människoliv, något Zapffe menar till stor del kan förklaras med Amundsens personliga egenskaper som expeditionsledare. Som vi sett var förberedelserna allt för Amundsen – som han själv beskriver det så var ju hela hans liv från unga år en enda stor förberedelse inför de stora uppgifterna i polartrakterna. Den minutiöst planerade expeditionen till Sydpolen visar hur förhållandevis enkelt det kunde gå att göra något ingen annan någonsin hade gjort om man bara var förberedd.
 |
| Roald Amundsen och hans mannar är framme vid sitt mål. Den norska flaggan vajar på Sydpolen. |
År 1918 seglade Roald Amundsen från Norge för att via Nordostpassagen försöka nå Nordpolen på skeppet Maud. Expeditionen pågick i flera år men misslyckades i slutändan med att nå sitt mål. Men det fick inte Amundsen att ge upp. Första världskriget hade blivit det definitiva genombrottet för flyget och norrmannen var inte sen med att utnyttja den tekniska utvecklingen. Den 12 maj 1926 blev han på luftskeppet Norge tillsammans med femton andra män den förste som helt säkert nådde Nordpolen. Amundsen blev alltså troligtvis (tillsammans med kompanjonen Oscar Wisting) den förste att nå såväl Syd- som Nordpolen. Lägger man till att han också var den förste att genomfara Nordvästpassagen så kan vi konstatera att Amundsen var först med att klara tre av de fyra klassiska uppgifterna för en polarfarare. Ett imponerande facit måste man säga. (Den fjärde hade redan avklarats av en annan nordbo, finlandssvensken Adolf Erik Nordenskiöld, som år 1878-1879 hade blivit den förste att ta sig igenom Nordostpassagen.)
Enligt Peter Wessel Zapffe var emellertid flygfarkosternas inträde i polarhistorien början på en ny era, där människans heroiska närkamp mot naturen i allt högre grad blev ett slags tjuv- och rackarspel där naturen skulle övervinnas (eller "narres" som Zapffe uttrycker det) med fiffiga tekniska uppfinningar: "Utfaldet avgjøres ikke så meget i sneskavlen som i laboratoriet." Polarresornas heroiska karaktär tynade allt mer bort, liksom i förlängningen det passionerade intresse hos befolkningen som kunde driva en tredjedel av Oslos befolkning ut på gatorna för att hylla Nansen. Hade en sjuttonårig Amundsen som levt några decennier senare blivit lika exalterad av idén om att flyga till Nordpolen? Zapffe verkar tvivla på den saken och går så långt som att uttrycka det som att Amundsen "solgte sin sjæl til maskinernes dæmon" när han började använda sig av flygfarkosterna. Bedriften att korsa Nordpolen med ett flygskepp hade enligt Zapffe en helt annan karaktär än den att till fots nå Sydpolen. I expeditionen med Fram hade varje steg framåt varit en seger i sig, vilket kan kontrasteras mot Nordpolsresan där uppdragets uppfyllelse blir ett "øde faktum", och den resulterande berömmelsen får en "månekolde glans".
I slutändan skulle också flyget bli Roald Amundsens död. I juni 1928 försvann han under ett flyguppdrag över Barents hav för att rädda luftskeppet Italia. Hans kvarlevor har fortfarande inte hittats. För Zapffe hade Amundsens död en symbolisk karaktär:
Teltet og slæden, de var strenge i sin utvælgelse. Maskinen bærer eller svikter, utan forskjel, stymper og profet, forbryder og samaritan, flyktning og hero.
Efter ett liv av förberedelser som gång på gång möjliggjort för Roald Amundsen att göra det till synes omöjliga, var hans död i slutändan resultatet av en fallerande maskin. Allt som kunde kontrolleras hade Amundsen haft kontroll över. Mänskligt sett var han fulländad som polarfarare – det var bara det att polarresorna tappat sin mänskliga karaktär.
I slutet av sin text frågar sig Zapffe om Roald Amundsens död verkligen kan beskrivas som en tragedi:
Tragedie? En død, ædel av slumpens nåde efter et liv i bekræftelse – eller en alderdom på Svartskog som pièce de resistance i sitt eget museum – i sitt nittiende år kanske ikke engang istand til å motta jubilæets talere?
Enligt Zapffe hade den verkliga tragedin varit om Amundsen behövt vara vittne till det han själv blev banbrytare för – en tid då polarresor kunde genomföras i bekvämlighet, med segerherrar smuttande på cocktails: "Ingen tragedie er værre end den å bli sine bedrifters narr. Høiere og mere raffinert kan ikke dæmonerne hovere." Lägg därtill tragiken att se en sådan man som Amundsen bli fysiskt och psykiskt försvagad av ålderdomen – nä kanske var inte flygkraschen så tragisk ändå.
För var det något Roald Amundsen inte var förberedd för så var det ett liv på åldershem. Döden? Den hade han varit förberedd på sedan han var femton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar