78. Gunnar Sønsteby (1918-2012)

Den här texten blir skriven en eländig fredag. Det är november utanför mitt vardagsrumsfönster. Kallt och rått. Molnen på himlen letar sig in i varje själslig vrå. Det är ett väder som bara är. Det är den tiden på dagen då lövblåsarna har slutat med sitt värv, lämmeltågen med barn i reflexvästar har försvunnit från gatorna. Alla och allting kurar ihop sig inför vintern. Jag är småförkyld och sitter hukande framför laptopen. Som en oblomovsk hjälte med känslan av att stå lite vid sidan av händelserna i samhället. En svag nacksmärta gör sig påmind. Jag häller upp te. 

Uppgiften idag är att skriva om en av Norges största hjältar i modern tid, den mest dekorerade av motståndsmännen mot tyskarna under andra världskriget. Kontrasten mellan honom och mitt komfortabla och omstoppade liv kunde inte kännas större. Men jag ska ändå göra ett försök. Den första frågan man kan ställa sig är om det ens är möjligt att peka ut en enda hjälte bland så många tänkbara kandidater. Han var ju inte ensam.

I förberedelserna till den här listan såg jag Nio liv av Arne Skouen, som ofta hamnar högt i omröstningar om Norges bästa film. Det är den inte. (Den tveksamma utmärkelsen "Norges bästa film" – vad säger det egentligen att vara bäst på film, i Norge? – skulle jag ge till Erik Löchens Jakten eller den där nya av Joachim Trier som jag inte har hunnit se, men tror mycket på.) Det jag emellertid gillar med Nio liv är att den tydligt visar att motståndskampen mot tyskarna var en kollektiv kamp. Filmen utspelar sig 1943 och följer motståndsmannen Jan Baalsrud, som efter ett misslyckat sabotageförsök flyr till Sverige. Baalsrud får hjälp av en rad andra norrmän, när han stapplande tar sig över de snötäckta nordnorska fjällen. Han tar tacksamt emot både mat och husrum. Det är Baalsrud vi följer, det är han som är hjälten i berättelsen, men hjältemod utesluter inte att fråga efter eller ta emot hjälp av andra. Med det i tankarna blir det nästan lite absurt att ställa frågan vem som "bidrog mest" till motståndskampen. Det är ju inte det motståndskampen handlade om. Kampen fördes i varje sinne, i varje hem, under flera års tid. Ur den synvinkeln är frågan om vem som apterade sprängladdningen eller höll i tändstickan mindre viktig, mer en fråga om tillfälligheter och slump.

Men om man ändå ska ställa sig frågan. Vem eller vilka höll i tändstickan?

Bland motståndsmännen fanns det vissa som utmärkte sig, som nazisterna försökte komma åt extra mycket, för att de visste att den organiserade motståndskampen stod och föll på några dussin män. Bland dessa finner vi Max Manus, rockstjärnan bland motståndsmän, med sitt turbulenta liv och alkoholproblem; Jens Christian Hauge, chefen för MILORG, den hemliga militärorganisationen under ockupationen; Jochim Rønneberg, som var en av de ledande männen bakom aktionen mot tungvattenanläggningen på kraftverket Vemork vid Rjukan; och – min favorit som karaktär betraktad – Leif Larsen, "Shetlands-Larsen", den mest kände skepparen på rutten mellan Norge och Shetland. Shetlands-Larsen företog mellan 40 och 50 lyckade resor över Nordsjön, trots tyskarnas försök att stoppa hans framkomst. En av skutorna under hans kontroll blev praktiskt taget sönderskjuten under fötterna på honom. Shetlands-Larsen var en ovanligt tystlåten man och även efter den här incidenten löd hans rapport: "Inget anmärkningsvärt."

Valet föll till slut på Gunnar Sønsteby. Han får på vår lista representerade den samlade motståndskampen mot tyskarna. Sønsteby har skildrat ockupationsåren i den självbiografiska Rapport från Nr 24. Boken är verkligen skriven som en rapport. Det vill säga, inte så underhållande alltid, men noggrant och samvetsgrant. Intrycket är att ingenting väsentligt, med andra ord ingen sprängning, inget inbrott eller annan motståndsaktion, har utelämnats. 

De flesta som engagerade sig i motståndskampen mot tyskarna var unga män. Gunnar Sønsteby var inget undantag. När Tyskland anföll Norge, natten till den 9 april 1940, jobbade Sønsteby som revisorassistent. När han satt i lunchrummet på sitt jobb dagen därpå, den så kallade "panikdagen", kunde han inte ta ryktena om bombningar och evakuering på allvar. Låt mig få äta min lunch ifred, klagade han. (Eftersom Sønsteby var norrman bestod lunchen av smörgåsar och chokladmjölk.) Men när han vaknade upp den 11 april insåg han snart att det var allvar, Tyskland hade ockuperat Norge. Han talade med en god vän och de kom gemensamt fram till att det bara fanns en enda sak att göra: att ge sig iväg och slåss. Det säger något om Sønstebys naivitet att han först ställde sig frågan sig om han skulle få ledigt från jobbet av detta skäl. Han gick till sin arbetsgivare och frågade försiktigt om han kunde få ledigt. Svaret kom genast och resolut: "I himmelens namn, det är bara att ge sig iväg!" 

Sønsteby blev en jössing, som de norska motståndsmännen kom att bli kallade. Den första tiden efter Tysklands ockupation av Norge var motståndet sporadiskt och oorganiserat. Det handlade framförallt om att upprätta ett kontaktnät med likasinnade som kunde transportera information och människor fram och tillbaka över gränsområdet mellan Norge och Sverige. De upprättade också gömställen runt om i landet där människor, vapen och radioutrustning kunde gömmas. (Bara att inneha en radio kunde innebära att man blev arresterad.) Direkta aktioner mot tyskarna var få. Men sommaren 1941 tog kriget en ny vändning. Hitler bröt vänskapspakten med Sovjetunionen och invaderade landet på bred front. Med det inleddes samtidigt en ny fas i motståndsarbetet. Motståndsmännen räknade ut att kriget på östfronten skulle öka belastningen på Tysklands militära förmåga och intensifierade sitt motstånd. Vilket i sin tur ledde till att tyskarna hårdnade sitt grepp om civilbefolkningen i de ockuperade länderna. Tortyr av fångar blev allt vanligare och det förhatliga likvidationssystemet i koncentrationslägren nådde Norge. Så kallade NN-fångar, "nacht und nebel", som hade gjort sig skyldiga till sabotage eller motstånd, skickades till Tyskland för att där avrättas. 

Gunnar Sønsteby hade vuxit upp i Rjukan, en liten småstad i Telemark, men föredrog att agera i Oslo. Det var där han kunde gömma sig i massan, bakom sitt snälla och beskedliga yttre. Han sov med skjutvapen under kudden och bytte regelbundet uttjänta gömställen mot nya. För alla motståndsmän gällde det att akta sig för tyskarna och den norska specialpolisstyrkan. De flesta poliser sympatiserade med motståndskampen, men till specialpolisstyrkan rekryterades bara övertygade nazister. Sønsteby tog sig fram med cykel eller bil. Lite överraskande var det lättare med bil, eftersom tyskarna hade respekt för personer som färdades i ett fordon. Blev man ändå stoppad fick man hala upp ett av sina falska pass. Sønsteby gick, likt alla motståndsmän, under en mängd olika namn och alias. (Kjakan eller Nr 24 är de mest berömda.) Det kunde emellanåt bli humor av det hela. Sønsteby berättar om en gång då han av en parkvakt uppmanades att visa legitimation. Sønsteby blev irriterad – leder man motståndskampen vill man kanske inte besväras av en sketen parkvakt – och visade upp två pass med samma foto men med olika namn. Parkvakten gick ödmjukt därifrån. En annan gång höll det på att gå riktigt galet. Sønsteby blev stoppad vid en kontroll och halade upp ett av sina pass. En av poliserna lös upp: "Men Sekkelsten! Honom känner ju jag." Så, det finns flera som heter Sekkelsten, svarade Sønsteby. "Ja, men den Sekkelsten jag känner är också från Eidsberg." Sønsteby, nu lite mer svettig, svarade att det nog stämmer i alla fall, det finns nämligen en annan familj med det namnet i Eidsberg. "Ja, men den jag känner är ju också född samma år som ni." Ja, det kan inte jag rå för, försökte Sønsteby avsluta samtalet. Mannen blev irriterad och bad Sønsteby att köra åt sidan. I fickan på bakdörren hade Sønsteby en Colt 45. Tanken föresvävade honom att dra upp pistolen, skjuta och köra iväg. Men istället låtsades han bara köra in till vägkanten och satte plötsligt gasen i botten och körde mot Oslo. 

I maj 1943 tog sig Sønsteby efter flera försök till England, där han enrollerades i det beryktade Kompani Linge, som bestod av norska frivilliga. Sønsteby hade vid det här laget blivit ytterst självständig som motståndsman och hade svårt att inordna sig den militära disciplinen, men han lärde sig nyttiga saker som att aptera sprängladdningar och att hoppa fallskärm. Samma höst släpptes han i fallskärm över Norge för att fortsätta motståndskampen i hemlandet. I Oslo blev han nu ledare för Oslogjengen, en sabotagegrupp som strax inledde en rad aktioner mot tyskarna. Den tyska framryckningen mot Sovjetunionen hade haltat av och det blev tydligare för de flesta – även tyskarna – att Tyskland höll på att förlora kriget. Men det gjorde inte situationen lättare för människorna i de ockuperade länderna. Oslogjengen slog till mot industrier, banker, vapenfabriker, oljelager och järnvägstrafiken. Målet var att försvåra för tyskarna och hindra dem från att förlänga kriget. Vid ett tillfälle förstördes hålkortsmaskiner som användes för att kalla in norska ungdomar till tjänstgöring. Vid ett annat tillfälle räddades ett arkiv som innehöll dokumentation över tyskarnas krigsbrott. För att undvika repressalier mot den norska civilbefolkningen lämnade sabotagemännen ofta kvar engelska uniformsattiraljer, för att få det att se ut som om aktionerna var utförda av engelska fallskärmstrupper. 

Delar av Sønstebys självbiografiska bok har en hurtig ton, som om motståndskampen endast var en strapatsrik fjälltur i den norska naturen. Men det finns ett mörkt allvar bakom de humoristiska episoderna. Flera av Sønstebys vänner och bekanta togs till fånga och fick tillbringa tid på Grini, det norska koncentrationslägret. Andra torterades brutalt av tyskarna eller sköts till döds i hämndaktioner. Men Sønsteby undslapp varje gång tyskarnas försök att få fast honom. Oslogjengen blev den mest aktiva sabotagegruppen i Norge (och kanske även i Europa) vid krigets slutskede och Sønsteby den mest beryktade av motståndsmännen, en konstant nagel i ögat på tyskarna. Det är lätt att se framför sig hur Heinrich Fehlis och Josef Terboven (och allt vad de hette) svor över Nr 24 i sitt högkvarter. Det var först strax innan Tysklands kapitulation som Gestapo fick reda på Sønstebys riktiga namn. 

Gunnar Sønsteby var en hjälte och det är både vördnadsinbjudande och lite svårt att förhålla sig till. Sønsteby verkar i stort ha varit en vanlig grabb. Det finns inget upphöjt i vare sig hans person eller sätt att agera. Han var på rätt plats vid rätt tillfälle. Men inte alla hade gjort vad han gjorde. Inte alla hade gett upp sitt bekväma liv för en farofylld tillvaro, där risken var stor att man sköts till döds eller i bästa fall förfrös fötterna i en flykt genom kyla och snö. Jag hittar ingenting i Rapport från Nr 24 som egentligen förklarar varför Sønsteby tog upp vapen mot ockupationsmakten. Kanske var det en kombination av ungdomlig entusiasm och moraliskt övertygelse som avgjorde saken. Sønsteby kände att tyskarnas invasion av Norge var fruktansvärd och reagerade spontant och självklart. Det var varken genomtänkt eller överlagt. Men för honom fanns det inga andra alternativ. Ingen är hjälte på egen hand, men det är möjligt att alla hjältar på något vis har detta gemensamt.

Det får mig att fundera. Om ett fientlig land anföll Sverige imorgon – vad skulle jag göra då? Skulle jag släppa allt för handen och inleda motståndskampen? Jag häller upp mer te. Vädret har inte förändrats utanför mitt fönster. Möjligen har färgen på molnen gått från en ljusare till en mörkare nyans av grått. 

Det är lördag imorgon. Jag behöver åtminstone inte fråga om ledigt först.

79. Gustav Vigeland (1869-1943)

Vigelandsanlegget i Frognerparken (som ofta slarvigt kallas Vigelandsparken, även i den här texten) är en otrolig plats. Området i Oslo innehåller 214 skulpturer, uthuggna eller skapade av konstnären själv. När man kommer in där får man både gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att kunna ta in vad man har framför sig. 

Redan innan man kommer in i själva parken är det omöjligt att inte beundra huvudportalens utsmyckningar i smidesjärn. Väl inne går man över bron som kantas av 58 skulpturer i brons. Blicken söker parkens mittpunkt, Monoliten, en 17 meter hög kolumn. Den består av 121 människokroppar som slingrar sig runt och i varandra. När den stod färdig överhopades konstnären med frågor: Vad betyder den? Vad symboliserar den? Gustav Vigeland förblev förtegen. Man får tolka den som man vill, sa han. Vid ett annat tillfälle uttalade han sig kryptiskt att Monoliten är "min religion". 

Strax nedanför Monoliten syns Fontenen, en monumental skulpturgrupp, där sex giganter håller upp en enorm skål. Runt skålen står en samling trägrupper, som skildrar livet från vaggan till graven. Statygruppen väckte tidigt beundran. När den var färdig menade författaren Gunnar Heiberg att Oslo i framtiden kommer att vara känd som staden med fontänen. I parkens västra del finns Livshjulet, där en handfull människor, män, kvinnor och barn, med sina kroppar och lemmar tillsammans skapar en ofullständig cirkel. Men det är värt att stanna upp inför alla enskilda skulpturer. Intrycket är att varje kroppsställning, varje mänsklig känsla finns representerad. Att säga att Vigelandsparken är en allegori över det mänskliga livet känns nästan som att underdriva. Det är livet man har framför sig – groteskt, skrämmande och vackert. 

Monoliten

Fontenen

Livshjulet

Att besöka Vigelandsparken är det bästa sättet att uppleva Vigelands verk. Det är faktiskt också det enda. 1921 skrev Vigeland ett kontrakt med Oslo stad. Det är ett kontrakt som saknar motstycke i konsthistorien. I utbyte mot en ateljé (som nu är Vigelandsmuseet) och full konstnärlig frihet skänkte Vigeland alla sina verk och kommande verk till staden. Det är anledningen till varför det finns så få av Vigelands skulpturer utanför Norge. Vilket har den lite tråkiga konsekvensen att alltför få i Sverige och runt om i världen har sett Vigelands konst. 

Inte för att Vigeland själv skulle ha brytt sig. Han var helt övertygad om sina verks värde. Han skapade inte för människorna, de som levde då eller som lever nu, utan för evigheten. Dessutom såg han ogärna att hans skulpturer lämnade Norge. När en konstprofessor hörde av sig och ville ställa ut Vigelands skulpturer runt om i Europa svarade Vigeland att det var idiotiskt och ovärdigt att skicka stora skulpturer till andra länder. Blev pyramiderna och de indiska klipptemplen rullade Europa runt kanske? Nej, låt Europa komma till Oslo istället!

Att gå runt i Vigelandsparken är oändligt fascinerande och spännande. Nya detaljer dyker ständigt upp för ögat och det bästa man kan göra är att bara svepas med av alla intryck. Men när man väl kommer ut ur parken börjar man undra. Vem var Vigeland? Hur kan en enda man ligga bakom allt det här? Hur hade han tid? 

Ju mer man läser om konstnären, desto mer beklämd blir man. Jag tror inte att man måste lida under själsliga plågor för att skapa stor konst. Men det verkar ju finnas ett samband. Vigeland genomled en pietistisk och sträng uppväxt. Senare i livet uttryckte han vid ett flertal tillfällen att han ständigt bar barndomen med sig. Konsten blev en förlösare. Där kunde han få utlopp för all tvivel, ångest och skuld som samlades i hans bröst. När man tittar på hans ungdomsverk är det lätt att få intryck av att Vigelands känslor förmedlades från hans kropp ut till verktygen och stenen. De är som briljanta skisser eller utkast, där linjerna går mot maximal uttrycksfullhet och expressionism. I Forbannet (1891) skildras Kains gnagande själskval. Och i reliefen Helvete (1897) rör sig människor tyngda under plågor mot konstverkets vänsterkant, där galgen väntar. I mitten sitter Satan ensam, med huvudet vilande i händerna. Men visst har Satan mänskliga drag? Kanske är det egentligen inte ett religiöst helvete som Vigeland har skildrat. Kanske är personen i mitten inte Mefisto, Guds ärkefiende, utan ett av många självporträtt i Vigelands karriär. 

Helvete är hur som helst inte ett verk av en harmonisk person. Författaren Bjørnstjerne Bjørnson sa åt Vigeland att han inte kunde fortsätta på det här viset: "De brenner opp innvendig." Vigeland la nämligen ner hela sitt känsloliv i sina verk. De är kraftfulla och djupt pessimistiska. Inte ens en skulptur som Mann og kvinne (1906) är entydigt lycklig. Det är mannen som håller i kvinnan. Hennes händer hänger däremot längs med sidorna, och deras blickar möts inte. Visst finns det enstaka undantag. Mor og barn (1899) är en öm skildring av föräldrakärlek. Men i regel finns det ingen plats för glädje eller harmoni i Vigelands skulpturer.

Vigeland lugnade så småningom ner sig. Hans formspråk blev åtminstone mer avrundat och mjukt. Inte lika skissartat. Från 1902 till 1908 varade en lång Vigelandstrid. Den gällde stadens beslut att resa en staty över matematikern Niels Henrik Abel. En tävling utannonserades. Bidragen rasslade strax in, bland dem Vigelands eget bidrag. Till saken hör att det inte finns några helkroppsmålningar av Abel, och alla skulptörer var därför tvungna att utgå från en och samma målning av matematikern. Vigeland tyckte att Abel förtjänade mer och bättre. Istället för en byst bestämde han sig för att göra en modell för en helkroppsstaty, där Abel, naken och med vindfångat hår, står på ett par svävande andar. Det är Abel som Geniet, men också Abel som Vigeland betraktade sig själv. 19 bidrag kom in och efter ett långt sammanträde meddelade tävlingskommittén att inget bidrag höll måttet. Stort rabalder. Vigeland, övertygad om att ha och att få rätt, började tillverka sin skulptur ändå. I flera år arbetade han på skulpturen, innan staden omprövade beslutet och skulpturen kunde äntligen resas 1908. 

Man föds inte till hänsynslöst geni. Man blir det. I ett första utkast till en skulpturgrupp 1915 skriver Vigeland att han tog hänsyn till träden och de omgivande gatorna. I det andra utkastet skriver han att han tog hänsyn till gatorna och mindre hänsyn till träden. I det tredje och sista utkastet skriver han att han inte tog någon som helst hänsyn.  

Det är runt samma tid som Vigeland slutar att "bara" vara en fantastisk konstnär till att bli verkligt fascinerande. Det har med det vansinniga beslutet att utforma en stor skulpturpark att göra. Att färdigställa alla skulpturer till Vigelandsparken blev ett livsprojekt som växte över alla kanter och breddar. Arbetet med parken tog flera decennier och helt klar blev den först 1950, sju år efter Vigelands död. När Vigeland tillfrågades om han ville ha hjälp av en arkitekt med utformningen svarade han att ett barn inte kan ha två mödrar. Han ville göra allting själv. I det ensamma och rastlösa skapandet i sin ateljé var det som om Vigeland inledde en kapplöpning med tiden och döden. Samtidigt växte tvivlet på den egna förmågan. Konsten är ett martyrium, som han sa. Ett enda långt lidande. Vid flera tillfällen återkom han till motivet av en människa som brottas med en ödla. Ännu ett självporträtt, efter Satan och Abel? Är det Vigeland själv som brottas med sina tvivel och sin egenvalda ensamhet? Jag tror faktiskt det.

Det är nu passande att stanna upp, ta ett djupt andetag och fråga sig – varför? Varför inleda ett monstruöst, megalomaniskt projekt, som bara kan innebära lidande och själsliga plågor. Varför inte satsa på att göra enkla byster, dricka te och ha ett gott liv? 

För att man kan? För att man en gång har bestämt sig? För att det är det enda sättet att nå fram till konstnärliga sanningar?

Jag tror att frågan i grunden är omöjlig att besvara. Jag kan inte se in i Gustav Vigelands själ och även om jag kunde det så vet jag inte om jag skulle bli så mycket klokare. Vigelands livsval är inte vad man kan kalla föredömliga. Han valde att isolera sig och kunde i stunder ångra att han inte hade haft en "vanlig" ungdom. Men det var bara ögonblick av svaghet, innan han åter igen tog upp skulptörverktygen. Nej, Vigelands liv är inte så mycket att sträva efter. Däremot tror jag att författaren Sigbjørn Obstfelder var inne på något betydelsefullt när han skrev att det ger mod att se Vigelands arbeten. Det ger mod att se att någon har gått den vägen och försökt omsätta några mänskliga erfarenheter och upplevelser i konstnärlig form. Alla behöver inte följa efter, det räcker att någon har gjort det. Det låter kanske högtidligt, men jag tror att det är vad stora konstnärer kan skänka oss. Sedan är det upp till oss att ta emot gåvan eller inte. 

Du kanske tycker att det räcker att bildgoogla lite och läsa den här texten för att skaffa dig en uppfattning. Men för att verkligen uppleva Vigelands verk måste du ta dig till Norge. Jag kan rekommendera tåg. Det är miljövänligt och på resan har du tid att läsa och lyssna på dina favoritpoddar. En timme efter gränsen kliver du av i Oslo, staden med Fontenen.

80. Aleksis Kivi (1834-1872)

När Aleksis Kivi dog – 38 år gammal, försupen och sinnessjuk – var det nog inte många som såg framför sig att han i framtiden skulle betraktas som en finsk nationalikon. Hans roman Sju bröder hade gjort platt fall. Han var ett löfte som kastat bort sin talang. En sorglig parantes i litteraturhistorien. Och ändå hade förhoppningarna på honom varit så stora. Självaste Johan Vilhelm Snellman, fennomanernas store ledarfigur, hade ju sett honom som ett lovande författarämne och samlat in pengar för att stödja den fattige unge mannen. Kivi hade omgivits av intellektuella och förfinade stadsbor som med försiktiga puffar försökt styra den oborstade talangen i rätt riktning – det vill säga, i riktning mot rollen som den finskspråkiga litteraturens banbrytare. Att de lyckades med sin uppgift skulle stå klart först långt efter hans egen död.

Kivi föddes 1834 som Alexis Stenvall, son till en skomakare på den nyländska landsbygden. Han flyttade i tonåren till Helsingfors för att studera och var redan från början en outsider i den lärda miljön. Enligt uppgift från en studentkamrat till Kivi var denne en enstöring, tungsint, orolig och nervös. Han hade dåliga kläder, vanvårdade sitt yttre och ska inte ens ha ägt en kam. Han var en storrökare och stordrickare, men blev berusad redan efter två glas öl. Mer än en gång hamnade han i slagsmål. Han var i ständig brist på pengar och levde under långa perioder endast på bröd och mjölk. Kivi verkar kort sagt ha varit en sådan där person som folk tenderar att hålla på armslängds avstånd i klassrummet. Han kompenserade dock sina brister med att vara kvick och slagfärdig. Och han hade ett gott och generöst hjärta. Trots att rocken var sliten och pengarna få, var han i stånd att ge bort såväl rock som pengar till förbivandrande tiggare. 

Men framför allt var Kivi en litterär talang av stora mått. Redan hans samtid visade stor uppskattning för de många skådespel han skrev, varav Sockenskomakarna idag är det mest kända. Just detta verk tilldelades ett stort litterärt pris från staten, på bekostnad av självaste Runebergs Kungarne på Salamis. Kivi var också en pionjär för finskspråkig lyrik och har skrivit många vackra dikter. Gungan (1866) är en personlig favorit. Så här går första strofen:

Så kom då och gunga med mig,

min flicka med svanevit duk:

som brud på ett bröllop står hela naturen

nu denna pingstaftonskväll.

Svinga dig högre, min gunga,

och fladdra, min gullflickas duk,

genom vår ljumma kväll.

(Översättning Torsten Pettersson.)

De sista raderna ("Svinga dig högre, min gunga ..." osv)  återkommer som ett mantra genom dikten, som utvecklar sig till en allt mer extatisk drömsyn av ett "Livslyckans avlägsna land" dit diktaren och hans älskade ska flyga "på Västvindens vingar". Ändå fram till sista strofen där drömsynen tas ner på jorden igen:

Och kvällen och gryningen möts

och snabbt som en flödande fors 

drar tidens ständiga flodvågor bort mot

Glömskans grånande land. 

Stanna, min gunga, nu ser jag 

min gullflickas kinder blekna

genom vår ljumma kväll.

Det finns något typiskt finskt, ja kanske typiskt nordiskt, över hur vemodet alltid skymtar fram bakom naturens undersköna anlete.

En annan dikt jag fastnat för är Mitt hjärtas sång (1870). Det finns onekligen något både vackert och kusligt över denna vaggvisa om hur barnet skulle ha det mest fridfullt i Dödens rike:

Dödens lund är en lund av frid.

Fjärran lämnas hat och strid,

fjärran den svekfulla världen. 

(Översättning Torsten Pettersson.)

Den som sjunger vaggvisan är en hustru till en av bröderna i Sju bröder, den enda roman Kivi någonsin skrev och det verk hans berömmelse idag framför allt vilar på.

Sju bröder är en underhållande historia om de vilda bröderna i Jukola som när deras föräldrar dör tvingas klara sig själva på gården. Kivi ska vid något tillfälle ha sagt att hans vilja var att "skildra detta vårt folk i all dess storhet och ädelhet, i glädje och sorg, i fattigdom och omutligt tålamod", så att alla skulle älska det lika mycket som han själv gjorde. Och i de sju bröderna skapade Kivi något slags definition av den finska nationalkaraktären: de är tjurskalliga och hårda, temperamentsfulla och självständiga; de super, slåss, jagar björn och ägnar sig åt spelet "slå trissa" (en vad det verkar mycket energikrävande lek som går ut på att med trästockar slå någon form av hjul över en hed eller dylikt). Som det står på baksidan av den utgåva jag läste: "Har man någon gång tvekat om vad finsk sisu är, så gör man det inte efter att ha läst Sju bröder". Kivis födelsesocken Nurmijärvi var en plats som under hans uppväxt var mest känd för sina rövarband som härjade bygden i inte alltför avlägsna tider (en farfars bror till Kivi ska ha varit en på sin tid ökänd rövare). Bröderna i Sju bröder är inga rövare, men nog kan deras flykt från samhällets förpliktelser ha inspirerats av de ännu levande rövarsägner som florerade i Kivis uppväxtmiljö.

Den mustiga berättelsen bjuder på många höjdpunkter, men kanske gillar jag ändå nästan allra mest det vackra, både lyckliga och vemodiga, slutkapitlet, där det berättas om hur det sedan gick för var och en av bröderna i livet. Glädjen över att ha lyckats komma från deras vilda liv till en trygg och ärbar tillvaro som vuxna; men också den lätta sorgen över de äventyr som nu oåterkalleligen gått förlorade. Kapitlet ger ytterligare en dimension till romanen som helhet.

Nu har jag inte läst Sju bröder på originalspråket, men jag får ändå intrycket av att det finns något opolerat, kanske lite naivt, över hans skrivande. Det märks att Kivi inte var en författare skolad i skrivande sedan barnsben, utan en som prövar sig fram på tidigare okänt område, både rent personligen men också i den mening att den finskspråkiga litteraturen i hög grad var något okänt när han började skriva. Jag kan störa mig på detaljer, såsom den formmässigt lite märkliga kombination av roman och drama, där en stor del av texten består av repliker och den löpande texten ibland närmast kan kännas som en utvidgad scenanvisning. Men jag kan också charmas av det vildvuxna och ostyriga; av upptäckarlustan och nyfikenheten på en tidigare okänd värld – den finspråkiga litteraturen. Så sent som 1850, då Kivi var tonåring, utfärdades ett språkmanifest av den ryska övermakten, som förbjöd all litterär utgivning på finska språket, förutom religiös och ekonomisk sådan. Att mot den bakgrunden skriva på den första finskspråkiga romanen var naturligtvis inte bara en litterär utan också en politisk gärning. Efter att fennomanen Snellman 1863 fått kejsaren att utfärda ett nytt språkmanifest, som garanterade att finskan efter en 20 års övergångsperiod skulle uppnå status som officiellt språk i landet tillsammans med svenskan, sågs Kivi som en av de författare som skulle bidra till skapandet av ett användbart finskt skriftspråk. Sju bröder, den första finskspråkiga romanen, skulle bli den viktigaste byggstenen i detta arbete.

Mottagandet av romanen skulle dock bli en enorm missräkning för Kivi, som kanske rentav bidrog till hans slutliga fall ner i depression, sinnessjukdom och död. När Kivi blivit klar med manuskriptet till Sju bröder åkte han in till Helsingfors för att visa det för betydande personer där. Han var dock så berusad att det inte blev något av detta. Kivi var besviken på sig själv och planerade enligt uppgift att skjuta sig vid hemkomsten från huvudstaden. Finska litteratursällskapet, som Kivi lämnat manuskriptet till, dröjde ett halvt år med publiceringen och när romanen väl gavs ut drog man av 100 mark av de 700 som var Kivis honorar, för att betala en språkgranskare att rätta alla påstådda "fel". (Kivis vän Julius Krohn kom att utföra denna uppgift och gav sedan storsint tillbaka de 100 marken till Kivi.) Att Sju bröder över huvud taget blivit publicerad fick Kivi inte reda på förrän han fick ett brev från en vän med krav på att betala in en gammal skuld, nu när han hade fått en summa pengar för sin roman.

Romanen sablades ner av många kritiker, mest berömt av August Ahlqvist, dåtidens enda professor i finska språket och litteraturen, och en betydande auktoritet. Denne hade redan när Kivi fått sina första dikter publicerade sagt att "när man läser hans verk skulle man tro att Finland inte har ett litterärt språk, att finskan har varken grammatik eller regler". Sju bröder ansåg han vara skriven av en galning.  Ahlqvists motvilja mot Kivi framstår nästan som sjuklig. Efter att Kivi dött skrev han följande gravskrift:

Till "diktare" man döpte mig,

Kallade mig en Shakespeare,

Såg i mig en Väinös like:

Men jag var dock intet annat 

Än en klåpare förutan kunnande

Och en galen drinkare allenast.

Vilket slags människa gör en sådan sak? Visserligen ska det väl ses mot bakgrund av vissa Kivi-anhängares försök att försvara författaren genom att hänvisa till hans känsliga själ osv. snarare än att lyfta fram de litterära kvaliteter de själva inte verkar ha haft omdöme och/eller mod att uppfatta. Men ändå.

Det finska partiet ansåg bittert att deras förhoppningar på Kivi hade grusats. I tio år hade man väntat på romanen och Kivi hade under denna period hunnit skriva den tre gånger om. Det finska litteratursällskapet fann det befogat att inleda boken med ett slags försvarsskrift, där man på förhand erkände romanens svagheter. Kivis stjärna föll. Han började se smågubbar och tummelisor. I december 1870 fick han under ett anfall för sig att han hade djävulen själv instängd i en brännvinsflaska  och försökte genom häftiga skakningar göra tillvaron så besvärlig som möjligt för den onde. Våren 1871 skrevs han in på Allmänna sjukhusets patologisk-anatomiska avdelning, och en månad därefter på Lappvikens sinnessjukhus. Han ansågs lida av kronisk depression. Dryckenskap och "sårad författarära" angavs som tänkbara orsaker. Där sjönk han steg för steg allt djupare i sin sinnessjukdom. I början av 1872 överlämnades han i sin broder Alberts vård. Med en käpp spankulerade han runt i omgivningen och tittade in i de gårdar där han visste att det bjöds på kaffe. Han var sliten, smutsig och gjorde allt som oftast ett tokigt intryck. Skolpojkarna i trakten drev med Kivi och kastade hästskit på honom. Han kallades för "den galne magistern" i bygden. 

Nyårsafton 1872 avled han. Vad han dog av vet man inte med säkerhet. Troligtvis var det en lungsjukdom. När han dog trodde han att han befann sig i barndomshemmets vindskammare och var glad över att få dö där.

Det skulle dröja till sekelskiftet innan han i Finland erkändes som en genial författare och så småningom som Finlands andra nationaldiktare (tillsammans med Runeberg). Först 50 år efter hans död började hans böcker säljas med framgång. Idag betraktas Kivi som den finskspråkiga skönlitteraturens pionjär på både romanens, dramatikens och lyrikens område. Det vi uppfattar som typiskt finskt hos senare författare som Arto Paasilinna, Väinö Linna, Eeva Kilpi och Veijo Meri (den sistnämnde författare till den oerhört underhållande biografi som jag baserat stora delar av den här texten på) – grovkornigheten, galghumorn, ett slags illusionslös rakt-på-sak-mentalitet – alltihop tycks kunna spåras tillbaka till den enkle skomakarsonen från Palojoki. Inflytande på andra tidiga litterära banbrytare på finska språket, såsom Juhani Aho och Frans Eemil Sillanpää, är också uppenbart. Sju bröder har genom årens lopp behållit sin status som Den Stora Finska Romanen (ende konkurrent om den titeln är väl Väinö Linnas Okänd soldat).

De många anekdoterna om Kivi säger något om hur viktig myten om människan Aleksis Kivi är i Finland. Kanske är det i själva verket Kivi själv lika mycket som något av hans verk som blivit urtypen för det finska nationalkynnet – med sitt lantliga ursprung, med sitt supande och sin sorg, med sin förening av känslighet och grovkornighet, och (inte minst) med sin humor. Ett folk som väljer att resa monument och införa flaggdagar (Aleksis Kivis födelsedag 10 oktober är den finska litteraturens dag) för en sådan person, måste vara ett folk där underdog-mentaliteten varit en avgörande del av självbilden. I någon grad lever den kanske fortfarande kvar, trots att Finland idag är ett av världens mest välmående och välfungerande länder. Kanske fungerar Aleksis Kivi idag mest som ett slags påminnelse om vilka man en gång var?

En gång när Aleksis Kivi i slutet av sitt liv satt på trappan till broder Alberts stuga ska han ha sagt: "Herrarna kommer nog dragande med lagrar åt mig, men inte hjälper det mot hungern." Och nog fick han lagrar vad det led. Men då var Aleksis Kivi död sedan länge, borta tillsammans med sin hunger, sin sorg, sitt supande och sin oändligt stora kärlek för det finska folket och språket.

81. Peter Wessel Zapffe (1899-1990)

- Vet du hvad for et sted dette er, Peter?
- Ja, far.
- Ja?
- En kirkegaard, far.
- Vet du hvad en kirkegaard er for noget da, Peter?
- Det er der de døde er begravet, far.
- Riktig.

Året är 1905 och en man och hans son är ute på en söndagspromenad. Det är en vacker sommardag, solen skiner och naturen står i full blom. De kommer förbi en kyrkogård. Fadern, Fritz Gottlieb Zapffe, förenar gärna nytta med nöje och ser kyrkogården som en möjlighet till undervisning. Han frågar sin femårige son om han vet vad som händer med de döda, efter begravningen. Det vet sonen inte. Fritz är en nykter man och vill inte slå blå dunster i de små pojkögonen; det är viktigt med en naturlig syn på döden. Därför berättar han för sonen att kroppen består av äggviteämnen och fett som spaltas vid jäsning, lite som en bröddeg, och precis som en bröddeg, förändras också kroppen av jäsningen som påbörjas vid dödens inträde. Inälvorna, huden och hjärnan – alltsammans liksom väller ut, förklarar Fritz, innan det förvandlas till slem. 

Jag tror att den här berättelsen är en nyckel till den Peter Wessel Zapffe kom att bli. Det är i alla fall inte omöjligt att tänka sig att denna skräckupplevelse satte spår i den femåriga pojken. Hela Zapffes barndom var ett enda långt uppror mot faderns stränghet och dominans. Det var ett uppror som kom till sin ändpunkt när Zapffe i tjugoårsåldern, mot faderns vilja, valde att bli författare och filosof istället för att fortsätta sin juristbana. Men som så ofta är fallet blev upproret aldrig fullständigt. Far och son kom att dela samma krassa inställning till livet och allt levande. Zapffe berömde sig om att vara en av dem som "ser". Han menade att han hade ett slags "röntgenblick" med vilken han kunde se världen som den egentligen var. När han pratade med människor hände det att deras personlighet försvann för hans ögon och de blev till skelett eller "anatomiskt-fysiologiske system". För den som har röntgenblick blir andra människor löjliga, motbjudande och likgiltiga. Det här är inte ett recept för den som vill ha hälsosamma relationer till sina medmänniskor eller till sina egna känslor. Zapffe brottades livet igenom med sina begär och sin lust, som i seendets avförtrollande blick naturligtvis blir lika löjlig, motbjudande och likgiltig. "Hvem kan leve", klagade Zapffe, "naar kysset blir til en slemhindeberöring med vedtatt symbolsk betydning". 

En annan nyckel är systern Signes bortgång i tuberkulos. Zapffe var vid tidpunkten tjugosju år gammal och tog systerns bortgång hårt. Hennes lidande kändes så onödig och meningslös. Där och då bestämde sig Zapffe för att inte sätta några liv till världen. Inga fler nya små människor som skulle längta, lida och dö, "det sverger jeg saasandt hjælpe mig Gud den almægtige og alvidende". Inte för att han egentligen trodde på Gud eller någonting bortom det biologiska livet. En anekdot berättar om när den unge Zapffe, redan då en hängiven bergsklättare, en gång klättrade upp i kyrktoppen i hemstaden Tromsø. Efter klättringen förklarade Zapffe muntert: "Nærmare himmelen kommer jeg ikke med kirkens hjelp."

Nej, det var inte så gøy att vara Peter Wessel Zapffe. Faderns stränghet och systerns död var upplevelser som formade honom, och som delvis kan förklara varför Zapffe ofta ställs bredvid Schopenhauer, Lovecraft och Cioran i ett slags pessimismens kanon. Han avskydde verkligen livet. Inte bara sitt eget, utan allas. Eller rättare sagt: livet som sådant.

För att förstå Zapffes livssyn räcker det med att läsa två korta texter. Först "Parabeln om katterna", som är tagen från hans doktorsavhandling Om det tragiska från 1941. Texten är ett tankeexperiment. Ett skepp med katter har gått på grund på en avlägsen ö. Öns enda invånare är en art av lekfulla men oätliga skalbaggar. Men i den mjuka leran vid vattenbrynet upptäcker katterna till slut välsmakande snäckor. Mums, tänker det stora flertalet. Men för vissa av katterna känns det inte särskilt värdigt att gräva i lera istället för att på katters vis smyga sig på och överraska sina byten. Det är bara det senare som i dessa katters mening utgör ett ett värdigt kattliv. En spricka uppstår strax mellan de katter som gräver i leran efter snäckor och de som svälter på land. De snäckätande katterna ser ner på de stolta jägarkatterna och kallar dem för neurotiker och psykopater. Men det är – enligt Zapffe – ett förakt fyllt med självhat, eftersom de inser vad som krävdes för att de skulle få äta sig mätta, nämligen att de avsade sig den värdiga jakten. Jägarkatterna blir i sin tur pessimister, eftersom de inte kan fullgöra sin inneboende potential – och de slutar att föröka sig. Det är uppenbart från texten att Zapffe såg sig själv som en jägarkatt, som avstod från sinnliga njutningar för den större tillfredsställelsen av ett högre och värdigt mål. Zapffe hade ett par längre relationer, men försökte att leva i celibat. Hans enda riktiga last var choklad och jag tror att det säger någonting om hans inställning till livet att han innan han slängde in chokladbiten i munnen tog en lång titt på den, som för att föregripa njutningen.

I "Den siste Messias" från 1933 utvecklar Zapffe sin idé om mänskligheten som en biologisk paradox, ja som ett misstag. Zapffe jämför människan med ett förhistoriskt hjortdjur, den irländska älgen (Megaloceros giganteus), som med evolutionens hjälp utvecklade enormt stora horn. Men just den egenskapen som utgjorde hjortens storhet, de stora hornen, gjorde djuret tungt och klumpigt och bidrog till att arten dog ut. På samma sätt menar Zapffe att människan har förmågor, rationellt tänkande och självmedvetenhet, som gör att hon känner en sorts "kosmisk panik" i förhållande till universums oändlighet. Men vi har ju inte dött ut? Det menar Zapffe beror på att människan har utvecklat strategier för att hålla den kosmiska paniken i schack. Dessa är isolering, förankring, distraktion och sublimering. Isolering är egentligen inte mycket till strategi, den går ut på att helt enkelt låta bli att tänka på saken. Mer intressant är förankring som handlar om att sätta sin tillit till olika trygghetsskapande värdesystem. Barndomen är (förhoppningsvis) stabil och trygg eftersom vi har föräldrar som klappar oss på huvudet och säger att allting kommer att bli bra. Olika livsmål kan också betraktas som ett slags förankring. Vissa människor offrar allt för en karriär, andra för olika rättvisefrågor. Vad gäller distraktion är allt tillåtet så länge det håller den kosmiska paniken borta: film, musik, sex – eller choklad. Sublimering är den mest intressanta av dessa strategier. I sublimeringen omvandlar vi den kosmiska paniken till en konstnärlig skapelse. Zapffe skriver själv att hans essä är ett exempel på en sådan sublimering. Efter att ha gått igenom dessa fyra strategier beskriver Zapffe "den siste Messias", den man som har tagit konsekvenserna av sitt eget tänkande och sin egen vanmakt. Han vänder sig, som en Messias, en frälsare, till hela mänskligheten, med ett radikalt och annorlunda budskap: "vær ufruktbare og la jorden bli stille etter Eder". Mänskligheten har inte dött ut och den kommer förmodligen inte att dö ut, men den bör dö ut.

Snygga men för stora horn.

Det tar tretton minuter – snabbaste vägen – från min mormors hus i Asker, där jag tillbringade många sommarlov, till huset där Zapffe bodde stora delar av sitt liv. Jag minns loven i Norge som fulla av liv. Mormor bredde smörgåsar med krydderost (ett slags mjukost), banan och jordgubbar. Jag och mina syskon sprang nakna i mormors trädgård och vi cyklade till Oslofjorden för att svalka oss i havet. Cyklar man ner för Skytterveien och svänger av vänster och följer Slemmestadsveien mot Hvalstrand, den närmast belägna sandstranden, cyklar man vid ett tillfälle ungefär hundra meter från Zapffes tidigare bostad. Zapffe gillade själv att ta sig runt i Asker på cykel, men kände sig utsatt av den intensiva biltrafiken. Därför cyklade han gärna med småsten i fickorna, ifall han skulle bli överfallen av en bil, beredd att ge sig på bilfönster och glänsande bilkarosser om attackerna inte slutade. Men 1990 hade han cyklat färdigt. Samtidigt som jag tillbringade sommaren i Asker hade Zapffe inte långt kvar att leva. Han dog i oktober det året och är gravlagd på samma kyrkogård (Askers kirke) som min mormor. Kontrasten mellan det lekande barnet och den döende äldre mannen blir extra tydlig eftersom Zapffe avskydde fruktbarheten och det stora kretsloppet. Sin krassa syn på livet behöll han på dödsbädden. Den norske filosofen och gode vännen Arne Næss besökte honom på slutet. Næss satt vid sängkanten, när Zapffe utstötte en suck: "livet är mystiskt". Næss var tvungen att dubbelkolla, hade den gamle nihilisten möjligen ändrat sig på det yttersta? Han lutade sig fram och frågade: "Menar du djupt underligt?" Ja, det gjorde han. Livet blev aldrig något mysterium i positiv mening för Zapffe.  

Jag har nästan svårt att ta Zapffes antinatalism – läran om att reproduktionen har ett negativt värde och att vi därför ska sluta sätta barn till världen – på allvar. Menade han verkligen att mänskligheten frivilligt ska dö ut? Av barmhärtighet? Som råd känns det både omänskligt och utopiskt. Omänskligt eftersom det går emot många människors drömmar om att skaffa barn. Utopiskt eftersom det aldrig kommer att efterlevas. I förlängningen är jag rädd att rådet öppnar upp för eugenisk folkkontroll, även om Zapffe själv var tydlig med att rådet skulle följas på frivillig basis. Nåja, det är antinatalismen hos Zapffe som har fått störst uppmärksamhet, men det är inte den delen av hans tänkande som jag tycker är mest intressant och tankeväckande. 

Det kan tyckas förvånande att Zapffe ägnade så mycket tid åt frågan om ett värdigt liv. Om livet i sig saknar värde, varför ska man då bry sig om hur man lever det? Frågan är kanske felställd. Kanske är det just på grund av att livet saknar värde som det är så viktigt att klura ut vad som utmärker ett liv värt att leva. I sina texter, många skrivna med glimten i ögat, återkommer Zapffe till frågan. Han var till exempel starkt emot användningen av flygmaskinen för att upptäcka nya landområden, eftersom det hindrar människor från heroiska bedrifter. Han hade bara förakt till övers för samtidens "reseboskap" som transporteras över hela jordklotet: "bekvämlighetsnjutare, med tidningen i ena handen och cigaretten i den andra, betalande segerherrar, som ser ut att ha blivit lovade en cocktail." Zapffe skulle utan tvekan förkasta all teknik som bara gör livet mer bekvämt och som inte bidrar till själslig utveckling. Det är ideal som avspeglas i Zapffes egen livsföring. Han gillade att hugga ved, bära in vatten och klättra upp för berg. Det är en livsföring som kan sammanfattas i  Arne Næss utmanande ord: "rikt liv, enkle midler". Men den som tror att Zapffe för den sakens skull var en allvarlig dysterkvist får tänka om. 1942 gav han ut en bok med titeln Vett og uvett, som samlar 49 humoristiska berättelser från Nordnorge. Det stämmer verkligen till eftertanke att Nordens största pessimist också skrev en bok som har kallats för den nordnorska humorbibeln.

Ett kanske överraskande faktum är att Zapffe har fått förnyad aktualitet i och med klimatkrisen. Då är det Zapffe som naturtänkare och ekolog som lyfts fram. Han var en tidig förespråkare för naturvård (eller naturskydd som det tidigare kallades) och var starkt kritisk mot människans (och framförallt norrmännens) giriga jakt efter att profitera på jordens naturresurser. Zapffe slog igenom som författare vid en tid då norsk industri slog rekord efter rekord. Ett par årtionden senare, vid mitten av 1900-talet, upptäcktes enorma oljefyndigheter och miljarderna rullade in i statskassan – samtidigt som miljöskulden ökade i samma takt. Det här är en utveckling som ännu inte har vänts och som inte går ihop med schablonbilden av det naturälskande brödrafolket. 

När elsparkscyklar kläggar igen vår infrastruktur, när nya appar lanseras för att täcka behov vi inte har, och när ny grön teknik lanseras som den enda lösningen för att vända klimatförändringarna, ja då tänker jag på den cyklande norske pessimisten med grus i fickorna. 

82. Peter Wessel Tordenskiold (1690-1720)

På våren 1714 går en norsk kapten verksam i den danska flottan iland vid Torekov, på den svenska kusten. Med sig har han ett par matroser. Det dröjer inte länge innan en trupp svenska dragoner uppenbarar sig. De två matroserna lägger genast benen på ryggen och lämnar sin kapten i sticket. Han ser sig om efter en flyktväg, men tre dragoner skär av hans väg mot vattnet. De uppmanar honom att ge upp och överlämna sin värja. Men när en av dragonerna närmar sig och sträcker fram handen för att ta emot värjan får han ett slag över armen: "Inte den här gången!" ropar den norske kaptenen och störtar sig fram mellan dragonerna, kastar sig i vattnet och simmar ikapp de flyende matroserna med värjan i munnen. Vilken man!

Man får förmoda att de svenska dragonerna återvände hemåt besvikna och modstulna, men kanske även lite stolta över att ha överrumplats av den berömda Peter Wessel Tordenskiold. Nu hade de något att berätta för barnbarnen.

För den här texten har jag tagit hjälp av Oswald Kuylenstiernas bok Tordenskiold: Nordens ryktbaraste sjöhjälte från 1930. Det är en personligt färgad skildring av Tordenskiolds liv, från barndomen i Trondheim till tjänsten som dansk amiral under det stora nordiska kriget. Tordenskiolds bedrifter sammanföll med att den svenska krigsmakten var på dekis efter slaget vid Poltava 1709. Vid den tidpunkten var Tordenskiold en simpel sjökadett. Men han avancerade snabbt i graderna och fick bossa över ett eget skepp redan 1711, som tjugoettåring. I nästan tio år kom han att gäcka de svenska trupperna. Tordenskiold utmärkte sig i kontrast till det övriga danska försvaret. Peter den Store sa skämtsamt att "danskarna buro sig åt med sin flotta som en gammal äkta man mot en ung hustru, han kelar med henne och kysser henne, men något vidare blir det inte av". Underförstått: danskarna är så rädda om sin flotta, att de inte vill riskera några förluster. Tordenskiold gav sig däremot gärna in i strider, och gärna mot större och bättre utrustade skepp. Tordenskiold var ung, snygg och kunde manövrera skeppen bättre än någon annan. När han adlades 1716 valde han namnet Tordenskiold eftersom han som ett tordön, ett åskväder, överraskade och slog ner på sina fiender. 

Kuylenstierna är uppenbart fascinerad av sitt studieobjekt. Han placerar sjöhjälten i sin kader av Stora Män, bredvid Peter den Store och Karl XII. (Den danske kungen Fredrik IV var däremot en feg stackare och får förlita sig på att historiens glömska lägger sig över hans oansenliga bedrifter.) Kuylenstierna bryr sig föga om att Tordenskiold slogs för den danska flottan och därför mot Sverige. Tordenskiold tillhör, skriver han, samma vikingastam som svenskarna och tillhör därför hela Norden. Till råga på allt är Kuylenstierna, likt de flesta män i sin generation, militärt överintresserad. Jag får reda på vad som skiljer linjeskepp från fregatter, skottpråmar från galejor och galärer; och sjöslagen skildras noggrant för den presumtivt lika intresserade läsaren. Över alla strider i boken ligger dessutom en aura av nobless, som konflikter gentlemän emellan. En av Tordenskiolds blodiga strider beskrivs som "ett hårt nappatag med svenskarna". I en passage nämns en annan norsk-dansk sjöman, Christian Jakobsen Drakenberg, vars ryktbarhet främst kommer sig av att han uppnådde den imponerande åldern av 146 år. Kuylenstierna ser ingen anledning att betvivla uppgiften. 

Nej, Kuylenstiernas biografi över Tordenskiold kan inte kallas helt tillförlitlig. Det är ett hyllningsporträtt, ingen historisk avhandling. Men vad spelar det för roll? I Tordenskiolds fall är jag bara delvis intresserad av människan av kött och blod. Lika intressant är myten om Tordenskiold. Redan under sin livstid blev Tordenskiold föremål för ryktbildning och legender spanns kring hans namn. I alla dessa anekdoter om Tordenskiold är det svårt, ja nästintill omöjligt, att särskilja verklighet från dikt.

En gång hamnade Tordenskiold i en strid med en svensk kapare (ett slags legala sjörövare). Efter ett häftigt sjöslag började Tordenskiold få slut på krut. Han skickade då över en av sina trumpetare till fiendesidan med en anhållan om att få låna krut från motståndaren. Denne svarade att han inte hade mer krut än han själv behövde. När bombardemanget stillnade låg de två skeppen så nära varandra att befälhavarna kunde ropa till varandra. Eftersom de bägge hade slut på krut återstod bara att skåla i ett glas vin och hurra. (För att de klarade livhanken, får man förmoda.) För det här tilltaget ställdes Tordenskiold inför krigsrätt – man skålar inte med fienden – men frikändes efter att ha försvarat sig lysande i rätten. 

En av Tordenskiolds starka sidor var att han var ytterst välunderrättad. Han rekognoscerade flitigt och begagnade sig även av svenska spioner. Det gick historier om att Tordenskiold själv klädde ut sig som fiskare och även lyckades ta sig ombord på svenska skepp. Det är med all säkerhet inte sant, säger vän av ordning. Under attacken mot Marstrand 1719 åt Tordenskiold frukost med den svenska befälhavare von Utfall. Han ska då ha låtit samma truppstyrka upprepade gånger passera förbi utanför fönstret, för att ge sken av att den var större än den egentligen var. Inte heller den historien är sann. Sedan har vi den nattliga överrumplingen av Nya Varvet 1719, då Tordenskiold mötte en vaktbåt och på frågan "wer da?" (vem där?) med bullrande röst svarade "Tordenskiold!" och tillade: "Vänd om och hälsa er kommendant från mig och säg, att jag är här för att lära honom att hålla sig vaken!" Om det är sant? Ja, vem vet, men det är en bra historia.

Sant är i alla fall att Tordenskiold var högst delaktig i mytbildningen kring sin egen person. Efter slaget vid Dynekilen (då han överraskade en svensk transportflotta och vann en överlägsen seger) överdrev han de svenska styrkorna i ett brev till sin arbetsgivare Fredrik IV. Och efter den misslyckade attacken mot Strömstad (där Tordenskiold för första gången sårades: en kula i vänstra armen och en annan genom låret), och där hans samlade förluster uppgick till 104 döda och 246 sårade, skrev han till kungen att de svenska förlusterna var tre eller fyra gånger så stora. I verkligheten var de inte ens hälften så stora.

Tordenskiold framstår i dessa anekdoter som något av en pojkhjälte. Precis lika djärv och företagsam som de protagonister som dyker upp i åtskilliga ungdomsromaner. En Biggles på de sju haven. Anekdoterna skvallrar om hur skrämmande han var i det svenska medvetandet. De fungerade säkert också som tröst för de svenska styrkorna: man ville inte gärna bli slagen av en klåpare. Om man överdrev fiendens skicklighet behövde man inte erkänna de egna svagheterna. I juli 1720 slöts slutligen ett fredsfördrag mellan Danmark och Sverige på Frederiksborg. Det stora nordiska kriget var tillända. Tillända var också Tordenskiolds livs bana. Han dog senare samma år i en framprovocerad duell. Det var som om högre makter ville säga att hans liv var oupplösligt förenat med kriget.

Kuylenstiernas bok är högstämd och historiskt tveksam. Den är skriven av en person som förmodligen aldrig har tagit del av ett sjöslag. Hur var det på de där båtarna egentligen? Det var säkert oerhört skitigt och jobbigt om man inte var del av befälsledet. För den största delen av manskapet var tiden på sjön fylld av outhärdlig tristess. Och när man väl var inbegripen i ett slag var risken stor att man dog. Det finns ingenting att romantisera här. Krig utan enormt lidande är en illusion och stornationsdrömmar fåniga.

Men ändå.

Det kanske är för att jag läste Biggles när jag var liten och även närde pojkdrömmar om äventyr på de sju haven. Skattkammarön har format mig.

Istället för att likt Kuylenstierna se Tordenskiold som "den sista vikingen" eller som en representant för det nordiska, tar jag hellre fasta vid att Tordenskiold återkommande gånger tog våghalsiga beslut som bröt mot flottans regler och riktlinjer. Han kastade sig in i faran, han levde på den knivsegg som skiljer segern från misslyckandet. Det var där han trivdes. I grund och botten är det kanske inte mycket som skiljer Tordenskiold från de sjörövare som drog omkring på världshaven. Han hittade bara ett sätt att göra det han ville inom en militärmakt. Han la snärtiga one-liners och dog ung som en förmögen och pensionerad sjöhjälte. En sorts havets rockstjärna, även om Tordenskiold ofint nog överlevde sitt tjugosjunde år med några jordsnurr. Men ingen kunde ju räkna på den tiden.

Jag säger inte att min bild av Tordenskiold är mer sann eller historisk korrekt än Kuylenstiernas. Men den är banne mig så mycket roligare.

83. Karen Blixen (1885-1962)

I Karen Blixens novell "Peter och Rosa" sitter femtonårige Peter vid fönstret i sitt rum och tragglar med böckerna om kyrkohistoria. Plötsligt hör han suset från flyttfåglarna och drömmen om ett annat liv tar fart. Peter är en föräldralös pojke som uppfostras av sin morbror, en präst, men han är varken lämpad för eller intresserad av ett hemmasittande liv med disciplinerat och pliktskyldigt studerande. 

Peter ville gå till sjöss, men hans morbror, prästen, höll honom vid boken. I kväll, vid det öppna fönstret, gick han långsamt och allvarligt igenom sitt förflutna och sin framtid, och lovade högtidligt sig själv att rymma sin väg och bli sjöman. I detta ögonblick förlät han sina böcker och funderade inte längre på att bränna upp dem allesammans. "Låt dem samla damm", tänkte han, "eller falla i händerna på dammiga människor, som passar för böcker." Själv skulle han leva under segel, på ett gungande däck, och se en ny horisont stiga upp med varje morgonsol. Då han sålunda fattat sitt beslut, fylldes han av tacksamhet, och knäppte händerna på fönsterkarmen. Han hade fått en from uppfostran, hans tack riktades till Gud, men det gjorde små avstickare på vägen, som om regnet drivit det ur kursen, han tackade våren, fåglarna och själva det strömmande regnet.

Vad som sedan följer är trettio sidor om längtan, kärlek, svek och ljuv död. Det bibliska varvas med det vardagliga, sagans förhöjda tillstånd med den psykologiska realismens skärpa. Allting berättat med stor människokännedom och empati. Peters och jämnåriga flickan Rosas tankar och våndor skildras med rörande träffsäkerhet och i slutet av berättelsen är det svårt att hålla känslorna borta. Allt detta är typiskt för Karen Blixens novellkonst.

Anledningen till att jag inledde med ett längre citat ur "Peter och Rosa" var inte först och främst för ge ett smakprov på hennes stil, utan för att Peters situation påminner så tydligt om Karen Blixens egen. Karen, född med efternamnet Dinesen, föddes i slutet av 1800-talet på släktgården Rungstedlund, där författarpionjären Johannes Ewald bott på 1700-talet. Hennes far var äventyrare: kaptenen och konstnärssjälen som för den unga flickan Karen representerade det vilda, det spännande, erotiken. Mamman var den strikt religiöse allvarskvinnan från en rik borgerlig släkt. Precis som för Peter i novellen så var slitningarna mellan det plikttrogna livet och det frigörande lustfyllda något som unge Karen brottades med. Hon insåg emellertid tidigt att fadern var hennes sammansvurne, den vars karaktär hon delade. Chocken när han tog livet av sig var därför stor och innebar den tioåriga flickans första stora sorg i livet.

När Karen nådde ungdomsålder och bekantade sig med landsmannen Søren Kierkegaards texter, läste hon om filosofens kontrasteringar av det estetiska och det etiska livet. Parallellerna till hennes föräldrars olika livsinställningar kan knappast ha undgått henne och Kierkegaard skulle bli en stor influens på hennes egen litteratur. Under 1900-talets första decennium ägnade hon sig åt konststudier och skrivande. Hennes berättelser refuserades med undantag av några få enstaka historier som publicerades i olika tidskrifter. Men hellre än att vara författare, önskade hon "resa, dansa, leva och ha frihet att måla", som hon sa till en vän. Det estetiska livet tycks ha lockat mer än det etiska, för att återknyta till Kierkegaard. Hennes motto säger någonting om inställningen: "det är nödvändigt att segla; det är inte nödvändigt att leva." Sven Delblanc har skrivit om henne att hon "tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk."

Karen hade ärvt faderns drömska rastlöshet och hon började längta bort från Danmark. En passionerad förälskelse i sin svenske kusin besvarades inte, och Karen blev djupt deprimerad. Om det var trots, hämnd, uppgivenhet eller äkta känslor som gjorde att hon istället förlovade sig med den älskades bror, det är svårt att säga. Men det gjorde hon i alla fall, och Karen Dinesen blev Karen Blixen, efter att ha gift sig med brodern, som passande nog hette Bror. Paret delade den äventyrlig ådran, och när giftermålet gick av stapeln var de redan på väg ner till Kenya. Bror von Blixen-Finecke hade, som den uppmärksamma precis insett, en adelstitel och med hjälp av kontakterna den medförde och Karens mammas pengar kunde de genomföra flytten till Afrika, där de skulle starta och driva en kaffefarm tillsammans. Det var Brors idé och det faktum att han inte visste något om kaffe ansågs inte som något hinder. 

Det borde det ha gjort. Farmen gick aldrig bra ekonomiskt eftersom Bror var ansvarslös med pengar och okunnig när det gällde driften av ett företag. Karen blev ändå kvar vid Ngongbergen, nära Nairobi, i nästan tjugo år. Hon stannade där efter att paret till slut separerade och skötte farmen själv, med hjälp av olika insatser från familjemedlemmar. Men efter nya kärlekssorger (hennes nya livskamrat Denys dog i en flygkrasch) och en slutlig acceptans av misslyckandet med farmens ekonomi, flyttade hon tillbaka till Danmark. Karen Blixen var då 46 år gammal, arbetslös, barnlös och djupt sorgsen över såväl Denys död som att lämna sina afrikanska vänner bakom sig. Hon hade älskat livet i Ngong: de vilda djuren, resorna i Denys flygplan och jakten under safari-turer. Hon hade också till skillnad från många andra vita verkligen brytt sig om de afrikanska invånarna och var genuint intresserad av deras sätt att leva.

Nu fanns det bara en sak att göra: börja skriva. Allt det stoff hon samlat på sig under samvaron med stamfolken i Kenya, alla historier hon berättat för Denys under deras långa nätter tillsammans och all den sorg hon upplevt skulle nu omformas till litteratur. "Man kan bära vilket lidande som helst om man använder det i sitt historieberättande", har hon sagt, och det visade hon prov på nu. Hon skrev på engelska, språket som hon tillsammans med swahili hade pratat i nästan tjugo års tid. Hon trodde också att hennes berättelser skulle passa den engelskspråkiga publiken bäst. Det här var modernismens storhetstid, men Blixens prosa är av en mer konventionell sort. Det är en form av lägereldsberättande, långt ifrån de hyllade samtidskollegornas svårbegripliga experimenterande och nydanande angreppssätt. 

Hennes första verk, novellsamlingen Gotiska berättelser, refuserades på hemmaplan men accepterades av ett förlag i USA. Gensvaret lät inte vänta på sig. Isak Dinesen, som var hennes författaralias, gjorde succé. Det dröjde inte länge innan hennes riktiga identitet avslöjades och den internationella uppmärksamheten kring Blixen blev stor. Snart gavs samlingen ut även på andra håll (inklusive i Danmark) och nya framgångar skulle följa med det verk som Blixen är internationellt mest känd för, Den afrikanska farmen, som består av en samling minnen över tiden i Kenya.

Den afrikanska farmen är intressant som en skildring av vitas liv i det svarta Afrika och boken har analyserats av postkolonialt intresserade akademiker. Men konstnärligt? Mja, helt okej, men den kan inte jämföras med hennes otroliga noveller. Det är i dessa sagolika, inkännande, ofta mytiskt färgade noveller som hennes storhet ligger. Kanske nådde hon sin största stund med samlingen Vintersagor. Flera av berättelserna där handlar om barn och unga som på olika sätt känner sig ensamma och missförstådda, men samtidigt bär på en egendomlig känsla av att vara utvalda. Ödet tycks styra händelseförloppen på ett sätt som fått vissa att karaktärisera Blixen som fatalist. Men det ödesmättade i historierna skänker dem också en särskild skönhet och sorgsenhet, som är svår att värja sig mot. Novellerna säger något om livet, men jag vet inte alltid exakt vad det är. Men vad det än är, så är det åtminstone något som vanlig sakprosa aldrig kan ersätta. Kanske var det just den upplevelsen Blixen hoppades att hennes historier skulle skänka, när hon konstaterade att "konst är sanningen om fakta." 

När Blixen mot slutet av sitt liv besöker USA gör hon det som litterär superstjärna. Hon intervjuas i tv-program och träffar Marilyn Monroe. Karen Blixen njöt av uppmärksamheten, men hennes nya kändistillvaro innebar inte att hon glömde bort sina tidigare erfarenheter, sina tidigare vänner, sitt tidigare liv. "Jag har en känsla av att var jag än kommer att vara i framtiden, så kommer jag alltid undra om det regnar i Ngong." Detta uppriktiga intresse för människor och platser utgjorde tillsammans med hennes fantasifulla gestaltningsförmåga förutsättningarna för hennes sympatiska litteratur. Nu när novembermörkret ligger tungt över oss (jag vet inte hur det är i Ngong, men det regnar i Göteborg) är det en glädje att få ta del av hennes bitterljuvt värmande små historier.

84. Oluf Høst (1884-1966)

Vissa personer kan helt enkelt inte släppa taget. De får en idé, intresserar sig för ett motiv, halkar in på ett tema – och sedan finns det inte längre några begränsningar för hur många gånger det kan repeteras. I privatlivet kallar vi dem ältande, i kulturens värld inte sällan genier. Yasujiro Ozu regisserade jag vet inte hur många filmer med samma kameravinkel, samma skådespelare, samma teman och (näst intill) samma titlar. Allihop är lysande och den envetna konsekvensen i utförandet gör att man älskar dem ännu mer. Inom målarkonsten har vi Claude Monet med sina höstackar. 

Motivet den danske konstnären Oluf Høst inte kunde släppa taget om var en gårdsbyggnad på Bornholm med en liten öppning ut mot havet. Samma sak målat ur samma vinkel. Gång på gång på gång.

Det är lätt att dra slutsatsen att motivet i dessa fall inte spelar någon roll; att den som målar på ett sådant vis egentligen bara bryr sig om former, färger och måhända olika ljusförhållanden – eller (om det är en expressionist det rör sig om) egna själstillstånd. Det faktiska föremål som befinner sig framför målarens staffli? Oväsentligt!

Jag tror inte riktigt det är så enkelt, åtminstone inte i fallet Oluf Høst. Hans motiv är knappast valt slumpmässigt. Alla förutsättningar för att skapa berörande konst som säger något om livet finns ju där. Marken i förgrunden och himlen i fonden  – färgsjok som sätter den grundläggande stämningen. Huskroppen som livets kompakta massa, vardagen, ordningen, kulturen. Och viktigast av allt: husets port, öppningen mot världen utanför, glipan mot något annat, kaoset, drömmarna, fantasin  – eller tomrummet där detta hade kunnat finnas.

Oluf Høst provade på många stilar under sitt långa målarliv. Men så vitt jag kan se är det på 30-talet som hans konst börjar bli riktigt fascinerande med expressiva färger och en tung, laddad stämning över bilderna. Van Gogh tar över som inspirationskälla efter tidigare idolen Cezanne. Intressant nog sammanfaller detta måleri nästan precis med att Høst börjar tillbringa större delen av året på Bornholm och över huvud taget börjar intressera sig mer för allt som har med ön att göra – ja, han börjar rentav skriva på dialekten "bornholmsk" i sina dagböcker. (Oluf Høst skrev nämligen också. Dagböcker, eller som han själv kallade dem: loggböcker. Mer än 1300 ska finnas bevarade på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.) Bornholm var en trendig plats för danska konstnärer under början av 1900-talet, men till skillnad från de flesta av sina kollegor var Oluf Høst född och uppvuxen på ön, och skulle också tillbringa de sista decennierna av sitt liv där. Detta är ytterligare ett tecken på att det inte bara är en lek med färger vi har att göra med. Här finns en genuin känsla för platsen, för det konkreta. En laddning i själva miljön, som kanske var och en som någon gång återvänt till sin barndomstrakt efter en tids uppehåll kan känna igen sig i. En fixering vid det ursprungliga i hembygdens natur och kultur, vid det nordiska över huvud taget, som så klart också kan vara farlig. Høst får en aktiv förespråkare i den inflytelserike, österrikiske konstkritikern Fritz Waschnitius – från 1936 uttalad nazist och senare ledare för ockupationsmakten Tysklands censur av den danska radion. Via bland annat Waschnitius inflytande blir Oluf Høsts son Ole övertygad nazist och går med som frivillig i SS. År 1943 dör han på östfronten. Det går strax efter kriget illvilliga rykten (bland annat spridda av konstnärskollegan, ovännen och kommunisten Niels Lergaard) om att Oluf själv haft nazistiska sympatier. Dessa har i så fall strukits ut ur loggböckerna (som har en del luckor på 30-talet) och det verkar svårt att avgöra om det finns någon sanning i ryktena. 

När Oluf Høst på 30-talet börjar med den serie målningar han idag är mest känd för är han i 50-årsåldern. Bondgården som skulle bli Høsts favoritmotiv förvärvas av konstnären 1935 och får sedermera namnet Bognemark. Høst har målat av gården redan tidigare, men då ofta ytterst neutralt framställd, som en typisk bornholmsk bondgård i vitt och brunt, med ljusblå himmel och några antydda figurer. Det är efter förvärvandet  av gården som Bognemark blir närmast en besatthet för Høst. Att han köper gården från första början har troligtvis att göra med utsikten över havet, en självklart åtråvärd tillgång för en konstnär. Desto mer anmärkningsvärt att han oftast låter denna utsikt blockeras helt, eller nästan helt, av gårdsbyggnadens huskropp. I regel försvinner också människorna från bilderna. Huset, marken och himlen får tala för sig själva. Genom att hitta ett sätt att begränsa naturen, att sätta en ram runt den, kan konstnären uttrycka sina känslor för den starkare än någonsin. En bild som till exempel Nat ved hamnen (1935) är mäktig, men saknar trots allt laddningen som finns i en målning som Vinterdagen dör (1943), där solnedgången och havet känns vidunderliga just eftersom vi bara skymtar dem.

Nat ved havnen. 1935.

Vinterdagen dör. 1943.

(Sen är det en annan sak att man i verkligheten aldrig har kunnat se solen gå ner genom porten ifråga – denna solnedgång finns bara i Høsts konst.)

Variationen av mänskliga känslor och tillstånd som kan uttryckas av detta om och om igen upprepade motiv är häpnadsväckande. Jämför till exempel Vinterdagen dör ovan med Nyfalden sne från 1936. 

Nyfalden sne. 1936

Här är allt vitt och grått. Verkligheten har tappat sina dimensioner till den grad att den blivit nästan lika platt som duken den avbildas på. Inte en tillstymmelse till utsikt. Ingen horisont, ingen rymd, inga drömmar. Istället för en glipa, en stängd port – ett stumt, brunsvart mörker. Det är en fantastisk bild – både av en mulen, snöig vinter och av ett själstillstånd. Och kontrasten mot en brännande, färgstark och förebådande bild som Vinterdagen dör kunde inte ha varit större.

Ibland, som i exemplet nedan till höger, dyker faktiskt figurer upp i Bognemarkbilderna, men de är genomskinliga som om de inte riktigt existerar, eller endast är tillfälligt besökande vålnader på gårdsplanen. Kanske kan man se det som ett uttryck för att individerna förgår, medan de mänskliga grundvillkoren består.

Vinterlandskab. Gården indvendig, 1940.

Till de mänskliga grundvillkoren hör så klart vädret. Oluf Høst har sagt att "billeder skal være sådan at man kan aflæse vejrets temperatur på dem" och han är en mästare på just detta. När det är vinter på Høsts målningar (och det är det ofta), fryser betraktaren.

Blåkoldt.

Den som kan måla temperaturer har också goda förutsättningar att måla känslor. När vi säger att någon blir kall av skräck eller känner en varm känsla av tillfredsställelse sprida sig genom kroppen – ja, till och med när vi blir heta av kärlek – så är det i förvånansvärt hög grad inte poetiska liknelser. Det känns faktiskt precis så.

Ibland finns en stark biografisk bakgrund till bilderna. Se hur intensivt kvällssolen lyser genom porten till Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo från 1943, samtidigt som resten av bilden har reducerats till suddiga konturer; en dröm så stark att verkligheten tycks upplösas omkring den. 

Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo. 1943.

Titeln ger en ledtråd till vad konstnären haft i tankarna när han målat tavlan. Barwenkowo är namnet på den by i Ukraina där sonen Ole några månader tidigare mött sitt öde. Står det röda solljuset för en smärtsam saknad – eller kanske hoppet om att sonen hamnat på en bättre plats, bortom det jordiska? Den materiella verklighetens obeständighet framgår i alla fall klart och tydligt.

Och kanske är det den viktigaste lärdomen vi kan få av Oluf Høsts konst. Ta dig tid att betrakta det till synes oansenliga, inom dig och utom dig. Betrakta himlen, marken och huset. Ljusets skiftningar och årstidernas växlingar. Passa på att betrakta porten du har mitt framför dig varje dag –  för det kommer en stund då du ska gå ut genom den.