28. Anna Karina (1940-2019)

Don't have to be beautiful – but it helps  
Pet Shop Boys, "Love etc."

En dag satt filmkritikern Jean-Luc Godard och tittade på tv. Godard var en ung man, knappt trettio år, och en ambitiös sådan: framgångar som kritiker räckte inte för honom; han behövde skapa riktiga konstverk själv. Den slumrande franska filmkonsten törstade efter ny energi och fräscha idéer och Godard tänkte vara den livgivande gnistan. Egentligen hade väl fransmannen knappast tid att sitta framför dumburken. Han var nämligen i full färd med att rollbesätta sitt debutverk, det som skulle komma att bli startskottet för den franska nya vågen, klassikern Till sista andetaget. På tv:n visades reklam och Godard hade tydligen varken intresse, vett eller ork nog att stänga av. Plötsligt dök det upp en reklamfilm för tvål. Godard var inte överdrivet intresserad av tvål, det ska sägas. Men han var intresserad av vackra kvinnor, det ska också sägas. Och han visste vad han ville ha i sina filmer. Vem var kvinnan som tvålade in sig med skummande Palmolive?

Det var Henne Karin Bayer, som vid det här laget kallade sig Anna Karina. När flickan var sjutton år gammal hade hon lämnat sitt danska hemland och rymt till Frankrike. Hemma hade hon behövt stå ut med trassliga familjeförhållanden, inklusive en frånvarande far och en allt annat än godhjärtad styvfar. Den unga flickan levde periodvis hos morföräldrar och i familjehem. Redan som ung tonåring hade hon uppträtt i små cabareter och agerat modell i reklamfilmer. Men det var inte insatser som tog henne någonstans. Efter ett gräl med sin mor så tröttnade hon på allting och gav sig helt sonika iväg. 10 000 franc var allt hon hade. Franska? Hon kunde inte ett ord. Under den första tiden kunde det, påstod hon senare, gå flera veckor utan att hon åt någonting. Men efter att en främmande kvinna plötsligt närmat sig henne medan hon satt på ett berömt café, med frågan om hon ville ställa upp som modell, så var karriären igång igen. Hon arbetade bland annat för Elle och kom i kontakt med Coco Chanel. Det var tillsammans med Chanel som Bayer kom fram till artistnamnet Anna Karina, ett namn som förstås skulle ge associationer till Tolstojs berömda hjältinna. Snart fick hon också roller i reklamfilmer. Inklusive reklamfilmer för tvål.

Då var vi tillbaka där vi började. Godard förtjusades av den skumdrypande unga kvinnan och tog genast kontakt med henne. Han erbjöd henne en mindre roll i Till sista andetaget, men rollen medförde en nakenscen, och det fick Anna Karina att prompt avböja. En förvånad Godard undrade varför det var ett problem, eftersom hon hade varit naken i tvålreklamen. Inte alls, svarade Anna Karina, som betonade att hon hade haft baddräkt på sig och att skummet täckte henne ända upp till nacken. "Det var i din fantasi som jag var naken", konstaterade hon. Det blev ingen filmroll för henne den gången.

Några månader senare hörde Godard av sig igen, denna gång med erbjudande om en huvudroll – och utan nakenscener. Filmen, Den lilla soldaten, spelades in 1960 men släpptes inte förrän tre år senare. Vid det laget hade Godard och Karina redan hunnit spela in flera filmer ihop, och dessutom gift sig. Anna Karina blev snabbt en bländande representant för den nya coola franska filmen och en ikonisk symbol för hela 60-talet. För bara ett av alla klassiska exempel, se dansscenen från Leva sitt liv. Hon fick stå ut med mycket avundsjuka från kolleger som ansåg att hon fått sina framgångar och sin status gratis genom sin man. Men den som har sett en film med Anna Karina vet att hennes enigmatiska lyskraft är unik. Hon var bättre skådespelare än Brigitte Bardot, coolare än Sophia Loren, gåtfullare än Claudia Cardinale, snyggare än Jeanne Moreau, mer blodfull än Catherine Deneuve och, tja, mer europeisk än Jean Seberg. Naturligtvis var hon vacker, men det är uppenbart att hon hade något mer än bara yttre företräden. Hon var en sorts manic pixie dream girl före fenomenet existerade, och med mer djup i uttrycket än i princip alla quirkiga indieaktriser som följt i hennes fotspår.

Även om Anna Karina spelat i filmer av flera framstående regissörer (Fassbinder och Visconti är två exempel) så är det definitivt Godard hon är mest sammankopplad med. Detta så till den grad att hon kallats för "Godards musa", ett epitet som kan låta nedlåtande men som hon själv inte hade något emot. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Godards filmkonst. När jag hör namnet Godard, så sträcker jag mig efter min revolver. Det är otvetydigt så att han är en pionjär inom den franska nya vågen, en rörelse som bidrog med flera nymodigheter som jump-cuts, arrogant brytande av fjärde väggen, lekfull klippning, uppluckrande av konventionell dramaturgi och mycket annat. Men filmerna upplever jag ofta som outhärdligt självgoda och pretentiösa. Ändå fortsätter jag att titt som tätt utforska hans filmografi. En stor anledning till det är Anna Karinas medverkan i många av dem. Man kan heller inte förneka att de två passade bra tillsammans: Godards arroganta, lekfulla och respektlösa inställning till filmmediet gifte sig perfekt med Anna Karinas spjuveraktiga, förföriska och gåtfullt energiska uppenbarelse. 

Äktenskapet höll inte. Den tio år äldre Godard var inte särskilt närvarande och arbetade mycket (eller vad han nu gjorde – Anna visste sällan var han höll hus). Kanske var inte den förrymda danska unga kvinnan en helt enkel personlighet heller. Efter skilsmässan gjorde de två ytterligare någon film tillsammans, men det romantiska uppbrottet markerade ändå början till slutet på det intensiva samarbete de haft också som yrkesutövare.

Det ska sägas att Anna Karina hade talanger också för annat. Hennes romaner har jag inte läst och det är svårt att hitta omdömen om dem. Men musiken hon spelat in är härlig. Den berömda, och mycket franska, låtskrivaren Serge Gainsbourg skrev några låtar åt henne som var med i filmen Anna. Ett par av dessa blev hits, inte minst "Roller Girl". 

Det är förstås ändå som ikonisk filmstjärna, tidlös och tidsbunden på samma gång, som vi minns Anna Karina. Jag vet inte hur många gånger jag sett den här youtube-tributen till henne. Allt fångas där: den frisinnade energin, den coola attityden, känslan av att hon på samma gång är både blyg och farlig, sårbar och obeveklig. För att också få en uppskattning för hennes skådespelartalanger behöver man kanske se själva filmerna, vilket jag naturligtvis rekommenderar.

Den där tvålreklamen avslutas med att Anna Karina tittar upp mot oss och säger "Il n'est pas comme les autres". Den är inte som de andra. Den gången pratade hon om tvålen, men hon hade lika gärna kunna prata om sig själv. Hon var inte som de andra, den oefterlikneliga Anna Karina.

29. Drottning Margareta (1353-1412)

Det har alltid rått delade meningar om politiska unioner. I vår tid och på vår plats är det EU som är det stora transnationella projektet. På ena sidan finns de som hävdar att EU är fredsbevarande, för människor närmare varandra och underlättar handeln. På andra sidan hittar vi de som i första hand ser hur den egna nationen bakbinds av Bryssels lagar och som bekymras över att makten förflyttas än längre bort från den enskilda människan.

Det var förstås likadant i början av 1400-talet, när Sverige, Danmark och Norge tillsammans utgjorde en stor europeisk maktsfär. Pappren för den så kallade Kalmarunionen hade kritats på 1397, och det har ända sedan dess funnits vitt skilda åsikter om vilka fördelar och nackdelar den här unionen förde med sig: för de nordiska länderna som helhet, för de enskilda nationerna och för de individuella medborgarnas väl och ve. Men oavsett i vilket läger man hamnar så är det ofrånkomligen så att det finns något imponerande med stora maktsfärer; det kan man inte förneka. 

Särskilt fascinerande är det kanske också eftersom det var en kvinna som låg bakom idén och genomförandet av Kalmarunionen. Margareta Valdermarsdotter hette hon, eftersom hon var dotter till danska kungen Valdemar Atterdag, men hon har blivit mer känd som Drottning Margareta. Förutom genomförandet av detta projekt så var det också hon som inledningsvis styrde den nya maktskutan, som var den största i hela Europa. Det var sannerligen inget lättnavigerat vatten, det ska gudarna veta.

Visst, det hade funnits och fanns en del kvinnor i maktpositioner vid den här tiden. Man behöver inte ens lämna de danska markerna för att hitta en: drottning Margareta Sambiria rattade nationens spakar i mitten av 1250-talet. (Naturligtvis endast i väntan på att en manlig avkomma skulle växa till sig, men ändå. Vi i Norden hade under medeltiden inte samma rykte av att vara jämställdhetsmässiga föregångsländer som vi har nuförtiden.) Ute i Europa härskade krönta monarker som Johanna av Neapel och Hedvig av Polen, båda samtida med Drottning Margareta.

Men ändå. Den oöverträffade politiska listen, de självständiga idéerna och besluten som ledde fram till denna otroliga makt. Den fullständigt självklara agensen. Intelligensen att inse precis vilken hand hon sitter på, vilka regler som gäller för henne och hur hon kan använda sig av dem för att sakta utöka sin makt. Drottning Margareta var något speciellt.

Det politiska tänkesättet fick den unge Margareta med bröstmjölken. Fadern var som sagt Valdemar Atterdag, för oss svenskar mest känd för erövringen av Gotland och brandskattning av Visby. Viktigare var att Atterdag enade Danmark efter en tid av splittring och kaos. Tillnamnet Atterdag betyder "åter dag" vilket säger något om hur man såg på hans insats för Danmark. Men den kanske största maktfaktorn i Norden vid den här tiden var Hansan: det handelsförbund mellan tyska och nordiska städer som helt dominerade Östersjöhandeln. De tyska köpmännen hade en storhetstid och ägde makten i flera svenska städer, inklusive Stockholm. Missnöje, orosmoment och inte minst stora ekonomiska skulder fanns konstant närvarande eller runt hörnet för den danska kungafamiljen. 

I denna miljö växte den unga dottern Margareta upp. Redan som litet barn blev hon bortgift till den svenska kungen Magnus Erikssons barn Håkan, som hade fått titeln som kung över Norge. Det upprörde många svenskar eftersom, tja, i korthet: danskjävlarna inte var att lita på. I Sverige erbjöd man Albrecht av Mecklenburg makten, för man föredrog tyskarna framför Atterdags danska hot och den svekfulla svenske kung Magnus. Margareta var alltså redan som barn drottning av Norge och en bricka i den snåriga politiska spelet. Hon hade inga manliga syskon, så det var oklart vad som skulle hända gällande den danska kronan när Atterdag trillade av pinn.

När Atterdag väl dog så var Margareta 22 år gammal. Hon hade ingen laglig rätt till tronen i Danmark eftersom hon var kvinna. Makt tänkte hon skaffa sig ändå och hon inledde politiska kampanjer som gick ut på att bearbeta maktmän. Hastigt knöt hon sig till många av de viktigaste rösterna i landet. Hon smörade även för Hansan och lovade att de skulle få behålla stort inflytande, om hennes sexårige son Olof valdes som kung över Danmark. Så blev det. Några år senare dog hennes man Håkan, med följden att lille Olof blev kung även där. En sexåring har dock svårt att själv styra två riken, så i praktiken var det nu Margareta som härskade över Danmark och Norge. Det räckte naturligtvis inte: anspråk gjordes även på den svenska tronen.

1387 dog hennes son Olof hastig och olustigt. Ryktena gick att Margareta själv hade dödat sin son. En ganska grov anklagelse, får man lov att säga. Om vi leker med tanken att det var sant, så var det ett högt spel av den nu 35-åriga kvinnan. Å ena sidan fanns det nu inga manliga arvingar kvar, vilket kan tyckas göra sikten friare för Margaretas maktutövning. Å andra sidan fanns det ju som sagt ingen kvinnlig tronföljd, vilket skulle kunna innebära att garanten för att hon de facto skulle kunna styra, med sin son som rättfärdigande alibi, nu hade försvunnit. Resultatet blev hur som helt att hon utsågs till riksföreståndare och alltså även på papperet den som fick styra över Danmark och Norge (detta trots att Albrecht av Mecklenburg egentligen hade goda anspråk på Norge, men norrmännen hade inget till övers för tysken).

Nu återstod bara Sverige, och chansen dök upp när Bo Jonsson Grip, Sveriges rikaste man genom alla tider, avled. Plötsligt stod sisådär två tredjedelar av hela rikets egendomar (inklusive hela Finland – en skaplig grej att han på bankkontot) utan rättmätig ägare. Naturligtvis uppstod kaos och stridigheter, och någon behövde medla för att få lugn och ordning. Vem kunde göra detta bättre än den skickliga diplomaten och politikern Margareta? Den impopuläre Albrecht, som hade satt tyskar på snart sagt varje post i Sverige, avlägsnades och diverse förhandlingar senare stod hon där, som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde". Den bittra Albrecht ansåg sig fortfarande vara kung över Sverige och hånade Margareta med tillmälet "kung byxlös", men faktum kvarstod: Drottning Margareta styrde nu själv över Nordens tre riken. Albrecht samlade ihop tyska trupper och anföll Margaretas nordiska motsvarigheter, men fick se sig slagen.

En arvinge behövde under alla omständigheter utses eftersom inte ens Drottning Margareta var odödlig. Valet föll på ännu en pojkspoling, Margaretas släkting Bogislav, snart känd som Erik av Pommern. Det var vid Eriks kröning som kung över Sverige, Norge och Danmark, som den beryktade Kalmarunionen kom till. Vid samma ceremoni skrevs nämligen ett unionsbrev under, med signaturer från rikenas rådsherrar och andra mäktiga personer. Det innebar en gemensam politik på flera sätt, bland annat ingick länderna i ett slags mini-NATO, en försvarsallians som lovade att skydda varandra om något av rikena blev anfallet. Tonfallet i unionsbrevet var högtidligt: "Om Gud vill ska de tre rikena aldrig mer säras åt." 

Även om Erik av Pommern snart nådde myndig ålder och var den som på papperet styrde unionen, så valde han att intressera sig mer för kvinnor medan Margareta fortfarande tog ansvar för det politiska arbetet. Hennes skicklighet visade sig på flera sätt. Hon såg till att hela tiden personligen utse fogdar, biskopar och andra viktiga personer för att säkerställa sig om att de inte skulle ställa till trubbel. Hon var noga med att inte göra om Albrechts misstag och skicka in massa främlingar på höga poster i Sverige, utan valde danskar som bott i "svenska" delar som Skåne, Halland och Blekinge, och därmed kunde svenska och kände till svenska förhållanden. Bestämde hon sig för att klämma till frälsefolket så såg hon samtidigt till att hålla sig väl med kyrkan och bönderna. Naturligtvis krävde styret också att hårdhandskar användes emellanåt, och särskilt i Sverige var drottningen rätt så impopulär, inte minst på grund av högt skattetryck. 

Margareta (tillsammans med Erik) fortsatte att styra och ställa, bakom eller framför kulisserna, tills hon 59 år gammal dog i pesten.

Jag blir trött bara jag tänker på den politiska skicklighet som krävs för att hålla flera olika folk, samhällsklasser och riken någorlunda nöjda över tid. Den som spelat datorspelet Crusader Kings vet hur ansträngande det är att hålla kyrkans män, handelsfolket, rådsherrar och inte minst intrigerande släktingar nöjda, samtidigt som man själv försöker befästa eller stärka sin makt. Vem ska giftas bort med vem, vilka ska fjäskas för, när ska man visa hårdhet? Det är ofta en närmast omöjlig ekvation. Men Margareta lyckades förbluffande väl med det, och de nordiska länderna upplevde en sällsynt fred under hennes styre.

Hennes rykte har ständigt skiftat: var hon en fredssökande visionär med Nordens bästa för ögonen, eller en egoistisk manipulatör som skapade en union som gynnade Danmark på de andra ländernas bekostnad? Hon fick ofta kritik av samtiden, som plågades av hennes höga skatter. "Hon var i sitt liv mycket framgångsrik i vad det världsliga beträffar", sammanfattar Vadstenadiariet syrligt drottningens regeringstid. Hon ansågs vara skicklig, men hade inte folkets goda för ögonen. En modern genusanalys skulle kanske hitta problem med själva beskrivningarna av Margareta: var hon egentligen "listigare" (ett ord med negativ klang i dessa sammanhang) än många andra manliga regenter? Var hon inte bara ... tja, politiskt skicklig? Jag vet inte. Under skandinavismens blomstrande 1800-tal hyllades hon hur som helst igen, som en enande kraft för Norden. Annars har många svenska historiker varit skeptiska till hennes insatser, medan de danska hyllat henne. Även historiker (inte minst historiker) dras gärna med i nationalistisk yra.

Naturligtvis var Drottning Margareta inte bara en smart visionär, utan ibland också en ganska hänsynslös regent. Ingen blir härskare över någonting över huvud taget om den inte också har dessa stråk i sin personlighet. Om hon var bra eller inte, moraliskt (och långsiktigt politiskt) sett, vet jag inte. Men det känns inte som det viktigast här. I den stora soppa av monarker, despoter och regenter som styrt nationer och regioner genom historien, lyser Margareta som någonting lite speciellt, något annorlunda som oupphörligen fascinerar och inspirerar. Exakt vilken betydelse hon hade, och hur beundransvärda hennes insatser var, lär fortsätta diskuteras. Bortglömd tycks hon åtminstone aldrig bli, Drottning Margareta.

30. Sigrid Undset (1882-1949)

Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tir forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres alldeles intet i alle dager.

Så skrev Sigrid Undset 1915 i Fortællinger om kong Arthur og ridderne av det runde bord, hennes återberättelse av den klassiska Arthursagan. Det går inte att tänka sig en bättre programförklaring till hennes i särklass mest lästa och älskade verk, trilogin Kristin Lavransdotter (1920-1922), som utspelar sig på en tid med andra seder och tankar än vår – men med precis samma bultande hjärtan. 

Sigrid Undset hade slagit igenom redan 1911 med samtidsromanen Jenny, men det är för den episka historien om Kristin Lavransdotter som hon är mest känd. Trilogin följer Kristin och hennes liv i Norge på 1300-talet. I första delen Kransen (1920) är hon tonåring och blir himlastormande förälskad i Erlend Nikulausson, en riddare som visserligen är högättad, men dessvärre har en knepig bakgrundshistoria som gett honom ett dåligt rykte. I strid mot inte minst sin älskade fars vilja gör Kristin allt för att hon och Erlend ska kunna gifta sig.

Kärleken mellan Kristin och Erlend är passionerad och spännande, men jag måste erkänna att det är den oerhört fina och fint beskrivna kärleken mellan Kristin och hennes far Lavrans som verkligen får det att brista för mig. När Lavrans, efter att Kristin brutit sin trolovning med den man som varit utsedd åt henne, säger:

Du har vållat många sorg och harm med detta påfund, dotter min – men det vet du, att ditt väl ligger mig mest om hjärtat – Gud hjälpe mig, det vore nog så vad du än gjorde

så är de där berömda tårarna man ofta hänvisar till i alla fall nära att bryta fram. Kanske beror det på att jag har en dotter själv. Kanske är det bara så jävla bra skildrat så vilken någorlunda sensibel läsare som helst får nära att ta till lipen. 

Kärleken mellan barn och föräldrar är något som skildras märkligt sällan i världslitteraturen och när det väl sker så är min känsla att kvinnliga författare generellt är bättre på det. Säkert har det väl att göra med kvinnans traditionellt omhändertagande roll – framför allt under den tid Sigrid Undset levde i gjorde den kanske att de kunde se förhållanden och känslor som deras manliga kollegor missade. Nåväl, den tråden kan ni garanterat följa upp på annat håll. Hur som helst så är Lavrans och hans hustru Ragnfrid nästan lika fascinerande karaktärer som deras dotter Kristin. Scenen mellan de två föräldrarna som avslutar trilogins första del är bland det starkaste jag någonsin läst.

Gun-Britt Sundström säger det så fint i förordet till den senaste svenska utgåvan av Kristin Lavransdotter, att Sigrid Undsets mästerskap ligger i beskrivningen av "den stora väven av olika slags relationer". Det finns inte bara ett slags kärlek som spelar roll i hennes universum. Där finns den erotiska kärleken mellan man och kvinna, kärleken mellan förälder och barn, och så givetvis också kärleken till Gud. Ingen av dem kan ersätta någon av de andra. Ibland hamnar de i obönhörlig konflikt. Och som ett prosaiskt, men minst lika betydelsefullt, nät över alltihop, finns naturligtvis också hedern och lagarna

I skildringen av dessa konflikter mellan olika former av kärlekar och värderingar ligger mycket av trilogins storslagna och laddade tragik. Det står också redan tidigt klart att de konflikter mellan olika passioner som drabbar Kristin och leder henne att bryta mot det som är rätt och riktigt – dessa konflikter har också upplevts av tidigare generationer, ja tycks i själva verket gå som en konstant underström nödtorftigt dold bakom de sociala normerna. (En annan dold underström är för övrigt den kvardröjande hedendom och folktro som stundtals skymtar i berättelsen.) Desto mer trovärdig blir skildringen eftersom Sigrid Undset själv hade upplevt alla dessa former av kärlekar. Man och barn, men liksom Kristin också en far som hon älskade. Ingvald Undset hette han och var en framstående arkeolog. Han dog när dottern Sigrid var blott 11 år gammal. 

Och liksom Kristin hade Sigrid Undset även erfarenhet av kärleken till Gud. Inte långt efter att Kristin Lavransdotter var färdigställd konverterade hon till katolicismen. Jag kan inte historien i detalj, men jag utgår ifrån att här fanns en konflikt mellan passioner, eftersom hon samma år också valde att skilja sig från sin man sedan många år tillbaka, konstnären Anders Castus Svarstad. Uppenbarligen hade den förståelse Undset visar för Kristins religiositet en grund, inte bara i inlevelseförmåga, utan också i personlig tro. I Kristin Lavransdotter är det framför allt i de två senare delarna som kärleken till Gud hamnar i fokus. I andra delen Husfrun (1921), där Kristins tillvaro som hustru på gården Husaby skildras, finns en överväldigande skildring av hennes första besök i den väldiga katedralen i Nidaros. Och nu har jag sanningen att säga inte hunnit läsa längre än den andra delen, men jag vet ju att den tredje heter Korset (1922) och handlar om hur Kristin blir nunna i ett kloster. I slutändan tycks det vara kärleken till Gud som visar sig vara den mest bestående i det föränderliga virrvarr av passioner som utgör Kristin Lavransdotters, Sigrid Undsets och allas våra livs själva kärna.

Även om historien som berättas i Kristin Lavransdotter är påhittad så är konflikterna i sig inget konstruerat. De inträffar hela tiden i det verkliga livet – på medeltiden likaväl som idag. Sigrid Undset tilldelades nobelpriset i litteratur 1928 "spesielt for sine mektige beskrivelser av livet i Norden i middelalderen", som motiveringen löd. Det är länge sedan nu, nästan 100 år. Inte ens en nobelpristagare kan vara säker på att vara fortsatt aktuell och relevant efter så lång tid. Men jag är övertygad om att trilogin om Kristin Lavransdotter kommer läsas och älskas för långa tider framöver. Tidsepoker kommer och går – men det mänskliga hjärtat är ju trots allt alltid detsamma.

31. Jens Ferdinand Willumsen (1863-1958)

Kommer ni ihåg Vilhelm Hammershøi? Ja precis, han med de sobra interiörerna och frånvända kvinnorna. När han gick på konstakademin i Köpenhamn hade han en märklig klasskamrat, en man med stort självförtroende och intensiv blick. De höll bägge på med samma typ av måleri och blev vänner, trots att de både personlighetsmässigt och konstnärligt egentligen var varandras motsatser. 

I målningen Fem portrætt från 1901 sitter fem av Hammershøis konstnärsvänner runt ett smalt bord, upplysta av två tända vaxljus. Och där sitter han, Jens Ferdinand Willumsen, som den märklige mannen hette, i målningens mittpunkt, med sin genomträngande järnblick. Kompositionen skvallrar om att det här är ingen sammanhållen grupp med en gemensam vision; det här är individer som var och en på egen hand ville intränga i människolivets gåtfulla själsliv. Det gällde i högsta grad Willumsen. 

Fem portrætt (1901)

Vad var det nu Hammershøi ville med sin konst? Jo, fånga det partikulära och enskilda; livets snabbt förbipasserande ögonblick. Det var en ambition där konstnärens subjektiva blick undertrycktes så mycket som möjligt. Perspektivet i Hammershøis målningar är neutralt och objektivt, och motivkretsen begränsad till det borgerliga hemmet under skiftande ljusförhållanden eller en svartklädd kvinna som läser i en bok. 

Willumsen då? Ja, han hade tillräckligt mycket ego för att på en målning sätta sitt eget ansikte på en tiger. Svävande i rymden. Hell yeah.

Himmelgåden (1938)

Vilken kontrast till Hammershøi! De klara färgerna, den skulpturala kroppsligheten, den enorma självhävdelsen!

I en recension av en symbolistutställning kritiserade Hammershøi en kollegas stil: på vissa av målningarna är grässtråna och bladen på träden fyrkantiga, på andra är bladen och gräset och alltihop istället runt. Man kan förstå att Hammershøi – som i sitt skapande var så konsekvent och stringent – avskydde den slappa ombytligheten. Dessutom avskydde han alla former av symbolism. Han kunde inte tåla om det som syntes på målningen betydde någonting annat. Det var antitesen till vad han själv ville uppnå med sitt måleri.

Det gör han inte, men det är nästan så att han beskriver Willumsens konst. Himmelgåden är förvisso en målning av en förmänskligad tiger. Men det är framförallt en målning som handlar om någonting annat, nämligen Willumsen själv.

Ta en titt på En bjergbestigerske från 1912. Det är klart att målningen föreställer en specifik kvinna, med rött hår, markerad näsa, spatserkäpp, etc. Men på ett annat plan är det inte en enskild kvinna Willumsen har avbildat. Han har målat av Kvinnan; kvinnan som arketypisk idé, som monumentaliserad natur – som hon existerade i Willumsens huvud. Ännu tydligare är det i Den grønne pige. Här är motivet istället kvinnan som njutningsvarelse, som erotiskt objekt.

Så jobbade han. Allting i hans målningar drog mot det mytiska, det hisnande och det symboliska. Eller som han själv uttryckte saken vid 73 års ålder: "Kunst er Syner, Følelser, Tanker materialiserede!"

En bjergbestigerske (1912)

Den grønne pige (1922)

Ni har säkert redan ställt er själva frågan, hur kunde de här två inbördes så olika konstnärerna över huvud taget vara vänner? I rättvisans namn ska det sägas att det tog ett tag innan Willumsens symbolism slog ut i full blom. När de ungefär samtidigt drog ner till Paris på 1890-talet var det som likartade målare. Men Willumsen lät sig i högre grad influeras av det franska avantgardet, av Odilon Redon, Seurat och Gauguin. 

Och säger man inte att motsatser attraherar varann? Under en period hade Hammershøi kontakt med en berömd fransk konsthandlare. Här öppnades en dörr till den franska konstvärlden. Men Hammershøi brydde sig inte om att upprätthålla kontakten, av ointresse eller lathet må vara osagt. Kontrasten till Willumsen kunde inte vara större. Den senare kämpade med näbbar och klor för att slå igenom i Frankrike och för att få sin egen pionjärinsats erkänd. Hammershøi ville plåna ut sig själv, Willumsen sätta sig själv på piedestal.

Vem man föredrar kan ju vara en fråga om läggning. Men också om dagsform. Ibland vill man ha Hammershøis stillhet och melankoli, ibland vill man ha det här:

Naturskræk. Efter stormen nr. 2 (1916)

Den mänskliga gestalten i förgrunden till Naturskræk ser ut att försöka vilja undkomma havets vågor och solens bländande ljus. Hur ska den här målningen förstås? Som en maktkamp mellan hav och sol, med människan i mitten? Som en skildring av mänsklig ångest? Solreflexionerna i havet bildar ett eller flera kors. Är det en religiös målning? 

 

Funderingar eller tolkningar av det här slaget leder tankarna lite fel. En viktigare fråga att ställa sig, i förhållande till Willumsens målningar – åtminstone om man tillmäter konstnärens egna åsikter någon vikt – är vad de gör med oss. Willumsen ville förändra konstbesökarna i grunden. Konstverket skulle fungera som en katalysator till nya medvetandeskikt: "God Kunst er det eneste, som fører Folk over i Evigheden." Exakt vad Willumsen menade med detta är för mig kryptiskt och oklart. Men det räcker att veta att konstnären hade sådana ambitioner, för att betrakta målningarna på ett nytt sätt. Vet ni vad, de blir bättre.

 

San Travaso Kanalen i Venedig. Måneskin. (1930)

Med blicken fäst bortom vår sinnliga värld, men tillräckligt fåfäng för att bry sig om sitt eftermäle på jorden. Willumsens museum, grundat 1957, ett år innan Willumsens död, blev ett av Danmarks första museer tillägnad ett enda konstnärskap. Det behöver väl knappast nämnas att Willumsen hade ett eller flera fingrar med i spelet.

Mitt i museet hänger vad Willumsen själv kallade sitt livsverk. Det store relief är en enorm relief (cirka två gånger tre meter) av marmor och förgylld brons, som enligt konstnären själv visar den mänskliga utvecklingen, från kaos till andlig befrielse. I mitten syns två giganter med armarna utsträckta, den vänstra representerar förnuft och den högra representerar instinkt; figurerna längst upp till vänster representerar krig och fred, de längst upp till höger representerar vilja och omtanke, och så vidare. Den mänskliga utvecklingen kulminerar så med det gyllene paret till höger, som kärleksfullt omfamnande varandra är vända mot framtiden.

Det store relief (1928)

Det gyllene paret.

Att stå framför reliefen är en häftig upplevelse. Att vara på Willumsens museum likaså. 

Det finns konstvetare som avfärdar Willumsens konst för att vara icke-harmonisk och kitschig. De har inte fel. Hans figurer är påtagligt kroppsliga. Hans kompositioner är dramatiska. Hans symbolism påträngande. Men det är samtidigt vad som gör hans målningar så starka och bra.

Det mest paradoxala i Willumsens konstsyn är att han, trots att han la så stor viktig vid det subjektiva uttrycket, och trots att han ville framhäva sig själv på alla sätt och vis, samtidigt menade att konsten kunde sudda bort gränser mellan människor. Jag har ingen aning om vad Willumsen menade med evigheten, men jag vet precis vad det innebär att låta tankarna vandra i betraktande av ett konstverk och att glömma bort sig själv.

Det är inte en oangenäm känsla. 

32. C.V. Jørgensen (1950-)

Det var ett sånt där tillfälle då verkligheten överträffar dikten. Vi kom i bil från längre upp i Sverige, oroliga över hur det skulle fungera vid gränsen till Danmark. Det var pandemins andra sommar, och i ett industriområde i Malmö stannade vi vid ett av de där testföretagen som ploppat upp som oönskade svampar så fort någon hade kommit på att det går att göra pengar på människors reslust.

Testet visade negativt. Nå, det var ju bra det. Vi körde obehindrat över Öresundsbron (ingen jävel kollade våra intyg) och klev ur bilen någonstans i Nørrebro. Vi skulle hälsa på min syster, som av många goda anledningar bor där. Vi välkomnades av en ljum vind och några välbekanta toner:

Sommersøndag nationen holder fri
Nogen høre Arne Myggen
Selv høre jeg David Bowie
Solen skinner & genbokonen flager
Med dannebrog over et kaffebord
Fyldt med likør & tørre kager
Alt er så simpelt & såre godt
Rul hende en joint & stik mig lidt pot

Tre kvinnor i medelåldern satt vid en trapp och rökte gräs i solen. De lyssnade på C.V. Jørgensen. De hade det bra. 

I "Bellevue" från Storbyens små oaser (1977) finns allt som gör C.V. Jørgensen till C.V. Jørgensen: den milda ironin över danskheten, de överraskande rimmen (godt/pot, fri/Bowie) och de för svenskar svårförståeliga referenserna. (Arne Myggen, vem?) Allt det här förklarar varför han i hemlandet är en omhuldad kultfigur, medan han i Sverige är praktiskt taget okänd. Ulf Lundell fick en gång av en förväntansfull dansk musikjournalist frågan om sin relation till C.V. Jørgensen. Lundell var tvungen att göra journalisten besviken, han hade varken hört talas om C.V. eller lyssnat på en enda låt av den danska musikskalden.

C.V. Jørgensen är helt klart inte Kim Larsen. Men de tillhör samma generation av danska rockpoeter, som med vardagsrealistiska texter på danska slog igenom på 70-talet. Kim Larsen tog Gasolin-raketen rakt upp bland stjärnorna. Andra artister som Sebastian, Gnags och C.V. Jørgensen fick nöja sig med att stå hostandes i sotstoftet och bittert mumla vafan hände. Så kan en historieskrivning se ut, som inte tar hänsyn till vad som skulle kunna ha hänt. Faktum är att C.V. Jørgensen i slutet av 70-talet konkurrerade med Kim Larsen om samma publik. Det var en kamp där Kim Larsen inte alltid drog det längsta strået. Under turnén till Vild i varmen (1978) var alla medlemmar av Gasolin inbjudna till en spelning. En skakad Kim Larsen lämnade redan efter en halvtimme med orden: "Nu er det sket! De æder os! De æder os!"

Det ska understrykas att "C.V. Jørgensen" vid den här tidpunkten var ett band. C.V. stod för låttexter, sång och gitarrspel, men de övriga medlemmarna var minst lika viktiga för att skapa det driviga och tajta soundet. Den klassiska medlemsuppsättningen Erik Falck, René Wulff, Ivan Horn och C.V. Jørgensen (som tillsammans också gick under namnet Det Ganske Lille Band) följdes åt under tre skivor: förutom Vild i varmen, den redan nämnda Storbyens små oaser och Solgt til stanglakrids (1979). De här tre skivorna har bland C.V.-fans närmast ikonisk status. Sedan splittrades bandet, som en följd av en lång maktkamp mellan den konflikträdda ensamvargen C.V. och de övriga medlemmarna. Ironiskt nog ledde splittringen till att C.V. ett år senare släppte sin bäst säljande skiva. Tidens tern (1980) med hiten "Costa Del Sol" sålde över 100 000 exemplar och har sedermera fått plats i den danska kulturkanon.

Men Kim Larsen kunde andas ut. C.V. Jørgensen var aldrig ämnad för de allra största rubrikerna. Efter den oväntade succén med Tidens tern gjorde C.V. allt för att skaka av sig den oönskade populariteten. Han försökte ett tag att helt undvika att skapa hits. Jag vet vad publiken vill ha, jag vill bara inte ge dem det, som han uttryckte saken. Den tjurskalliga inställningen förklaras av att C.V. i grunden är en idealist. En hit lyssnar du på – och glömmer i samma sekund som tonerna klingar bort. C.V. vill skänka människor förlösning med sin musik. Och för det krävs det att sången känns som ett personligt meddelande. (Det förklarar också varför han, under sin aktiva karriär, la ner oerhört mycket tid på sina texter. De blev oftast inte klara förrän precis vid inspelningsskedet.) Sedan peaken med Tidens tern har C.V. gett ut sex album, som inget – till upphovsmannens stora lättnad – har gjort större väsen av sig, varken i Danmark eller utomlands. Han kunde ha blivit en stjärna och som folkkär åldrande musiker en regelbunden gäst i diverse mysprogram på teve. Det blev inget av det. Och tur är väl det. C.V. Jørgensens texter fungerar bättre ur ett outsider-perspektiv.

Den ironiska blicken på samhället och samtiden fanns där redan från början. C.V. Jørgensen rimmade syrligt om danska överklassflickor och rikemansfamiljer. "Entertaineren" är en drift med jet set-underhållare som håller "monologer uden mening i", och "Et satanisk mesterværk" en vidräkning med hur pengabegär äter upp människor inifrån. I "Maskemesteren" gör sig C.V. lustig över gråa kontorsmän, med sina resväskor och oklanderliga kostymer. Han naglar fast en av dem i sin sång: "Han er totalt blottet for humor & farveløs som gelé / Han titulerer sig selv diplomat & attaché". Men i slutändan är även kostymnissen ett offer för systemet, någon som måste skriva för brödfödan: "Men selv om hans håndskrift har det helt korrekte svaj / Er & bli'r han blækhusarbejder ligesom mig." 

C.V. Jørgensen hade emellertid inga ambitioner om att leda en revolution eller förändra samhället. Han såg sig själv snarare som en protestsångare i Bob Dylans efterföljd, en person som vittnar från samhällets skuggsida. Och han tummade aldrig på den poetiska formen. I "Datadisciplin" gör C.V. narr av åttiotalets själlösa yuppie-samhälle, genom att helt enkelt ställa upp och rimma på tidens populära inne-ord:

Digital hjernedød konservatisme
Nådesløs illoyal funktionalisme
Creditcard kokain Cadillac disciplin
Hjerteløs asocial chauvinisme
Legitim eksklusiv liberalisme

I takt med att 80-talet framskred letade sig ett melankoliskt stråk in i C.V. Jørgensens texter. På Vennerne og vejen (1985) är utanförskapet och pessimismen tydlig, som på "Vennerne og mig" där inte ens vännerna skänker glädje till poetens liv: "De smiler når de glider / Uden ord til farvel / Vennerne bli'r skygger af sig selv". Vid ungefär samma tid vände C.V. sig inåt. Samhällets ofullkomlighet störde honom fortfarande, men det gav inte längre upphov till arga utfall. På "Livet er lykken" från Indian summer (1988) erkänner C.V. att han har det som allra bäst när han är "tanketom": "Alt hva' jeg forlanger på en dag som i dag / er sød country-musik uden stop".

C.V. Jørgensens strävan efter spiritualitet och nya själsliga insikter kulminerade sedan med Sjælland (1994). Skivan markerade att C.V. Jørgensens tid som rockig samhällskritiker var förbi. Borta var de arga gitarrerna. Istället präglas skivan av vad C.V. Jørgensen kallar ett "Miles Davis-sound" (nåja) och texter som snarare än att peka ut missförhållanden i samhället betonar det stora sammanhang alla världens skapelser är en del av. Det här är verkligen inte en dålig sak, vilket den vackra "Skygger af skønhed" kan få illustrera. Hade den cyniska protestsångaren blivit flummig hippie på äldre dar? Nja, så enkelt är det kanske ändå inte. C.V. Jørgensen hyste fortfarande sympati för samhällets medellösa och utstötta och på omslaget till skivan står C.V. naken bland jättebjörnlokor som tornar upp sig kring honom. Ja, vi ska älska naturen men det är inte säkert att naturen älskar oss tillbaka. 

*

Hur ska man förklara att vi, tre kulturnördar i Sverige, älskar en dansk rockpoet så pass mycket att han hamnar på plats 32 på en sådan här lista? Jag kan bara svara för mig själv, men när jag upptäckte C.V. Jørgensen för några år sedan och tragglande började dechiffrera hans texter, var det som en uppenbarelse. 

Det har nog med identifikation att göra. När jag var yngre letade jag efter arga uppkäftiga sångare, vars utanförskap jag kunde känna med hela kroppen. Det var ungdomens aggressiva avståndstagande från samhället, dess libidinösa jakt efter normöverträdelse. 

Men vafan, man växer ju upp. Samhället är lika idiotiskt som förut, men det blir allt svårare att se sig själv i ett ungdomsuppror och allt lättare att identifiera sig med en sångare som på behövligt avstånd och med poetisk ackuratess sätter ord på människors förljugenhet och hyckleri.

En sådan sångare är C.V. Jørgensen.

33. Vilhelm Hammershøi (1864-1916)

I Jean-Paul Sartres huvudverk Varat och intet (1943) har vi stämt möte med författarens gode vän Pierre på ett kafé. Men Pierre kommer inte och långsamt förändras hela lokalen. Den fylls av Pierres frånvaro. Icke-Pierre erövrar snart rummet från allt som finns där: kaffekoppen framför oss, de stökande gästerna, rökluften. Det är till slut det enda vi lägger märke till. Frånvaron. 

Sartres poäng är att våra förväntningar om världen är delaktiga i att skapa den. Världen finns inte i en från människor avskild verklighet, utan skapas i vårt möte med den.

Jag tänker på Pierres frånvaro när jag betraktar Vilhelm Hammershøis interiörer.

Interiör, Strandgade 30 (1904)

En öppen dörr som leder blicken mot ett sparsmakat möblerat rum. En ensam tavla på väggen. En soffa. Ett bord med två stolar, där en av stolarna är utdragen från bordet. Som om den som satt där precis har lämnat rummet. Det råder en påtaglig och tryckande frånvaro. En frånvaro som liksom rymmer sin motsats.

1898 flyttade Vilhelm Hammershøi in i en lägenhet på Strandgade 30 i stadsdelen Christianshavn i Köpenhamn. Christianshavn anlades 1619 av Kristian IV med Amsterdam som förebild, och man får förmoda att Vilhelm Hammershøi – som uppskattade holländsk arkitektur och måleri – trivdes i lägenheten. Varken huset eller gatan finns kvar idag, men det gör de 60 interiörer som Hammershøi målade i lägenheten under en tioårsperiod. Det är mer än dubbelt så många målningar som han hade färdigställt de tidigare tio åren. Det var något med lägenhetens olika rum och ljusskiftningar som fick Hammershøi att om och om igen fatta penseln.

Hammershøi uttalade sig sällan om sin konst. Målningarna talade för sig själva, ansåg han. Men han erkände i alla fall att det var linjerna och ljuset han lockades av i ett motiv. Så får vi föreställa oss Hammershøi i lägenheten: han flyttade runt sitt staffli, öppnade och stängde dörrar och fönster, ställde fram och plockade bort föremål; allt för att hitta det ideala ljuset, de rätta linjerna.

Många av interiörerna är lika avskalade som den från 1904. De enstaka föremålen i målningarna – stenkrukor, tavlor, blomkrukor, porslinsskålar – påverkar inte det övergripande intrycket. De understryker snarare tomheten och frånvaron.

I andra syns Vilhelm Hammershøis fru Ida, bortvänd och klädd i svart.

Interiör, Strandgade 30 (1901)

Interiör, Strandgade 30 (1906-8)

De två interiörerna är målade med fem års mellanrum. Inte mycket skiljer dem åt. De är målade på samma sätt, med samma slags gråtonskala och under nästan exakt samma ljusförhållanden. På den tidigare sitter Ida på en stol. Bredvid henne, på ett lågt bord, ligger en bok. På den senare har två tavlor tillkommit på väggen till vänster. Bordet med boken är borta. Två dörrar är öppnade på vid gavel och Ida står nu i det bortre rummet. Hammershøi tycks behandla Ida på samma sakliga och opersonliga sätt som stolen eller tavlan. Han ger inte sin fru någon sorts särställning i målningen. Det gör att vi som åskådare inte upplever rummet från hennes perspektiv, utan "utifrån".

Jag tänker på Virginia Woolf, som i ett kapitel av Vågorna (1931) försökte skildra det som händer i ett rum när ingen är där för att erfara vad som händer. Texten är inte skriven ur ett mänskligt perspektiv, utan är så objektiv det är möjligt att komma. Som jag minns texten registrerar den solljuset som faller in genom ett fönster, skuggspelet som uppstår av fönsterspröjsen, dammkornen som dansar i solstrålarna.

Dammkornens dans i solstrålarna (1900)

I själva verket är det en illusion. Det finns alltid en synvinkel, världen skapas alltid i en betraktares ögon. I sista instans av oss som läser texten eller betraktar tavlan. Det finns ingen neutral punkt från vilken man kan betrakta världen. Men i sin strävan att skapa objektiva "ögonblicksbilder" är Hammershøis interiörer det närmaste Virginia Woolfs försök man kan komma i målarkonsten. 

Man kan säga att den modernistiska konsten vid slutet av 1800-talet tog endera av två vägar. Antingen maximal subjektivitet och uttrycksfullhet. Det var en väg som gick över tydlig symbolism och expressionism. Eller så ville man tvärtom reducera konstnären så mycket som möjligt. Tänk på impressionismens ambitioner att så exakt som möjligt fånga ljusreflexioner på duken eller post-impressionismens nästan vetenskapliga tillvägagångssätt. Det är målning som fotografi. 

Nu är det förstås möjligt att tolka Hammershøis interiörer symboliskt. Att i den ensamma kvinnan i lägenheten se den moderna människans alienation i massamhället, eller liknande. Men det är dels att gå emot Hammershøis egna visioner (han föraktade symbolismen), dels att missa vad jag tycker är den viktigaste aspekten av Hammershøis målningar: att de i sin sakliga och opersonliga objektivitet får oss att se andra saker i vår omgivning än vad vi annars hade gjort. 

Subjektiviteten gör här en återkomst. Hammershøis målningar beskriver för mig ett erfarenhetstillstånd, de stunder av naken kontemplation av tillvaron man ibland drabbas av. När man tittar upp över laptopens ljusskärm. Och ser rum som griper tag och försvinner i andra rum.

De fyra rummen (1914)

Det är också helt omöjligt att undvika att fylla Hammershøis målningar med subjektivt innehåll. Ola Billgren har noterat att Hammershøis melankoli är "moralisk". Rilke, som uppskattade Hammershøi och som även planerade att skriva en biografi över den danska konstnären, har skrivit att "fattigdom är ett stort ljus inifrån".

Det finns en uppmaning här. Som eventuellt är outhärdlig för den som är uppvuxen i en protestantisk prästfamilj, men som betraktad från andra sidan millennieskiftet, då Gud har dött flera gånger om och återvänt i form av kändisdyrkan och krass kommersialism, kan te sig ganska så lockande.

Det handlar inte om religionens uppmaning om att inte förhäva sig själv eller att inordna sig faderliga auktoriteter. När Rilke skriver att fattigdom är ett stort ljus, så syftar han inte på materiell fattigdom, utan snarare om att göra sig mottaglig för världens rikedom och kärlek. Det är först då, när vi har gjort oss själva "fattiga" i själen, som vi inser att det finns storhet i det lilla och att kärlek inte alltid innebär de största gesterna.

Det blir tydligt i Hammershøis porträtt. Han slog igenom som konstnär redan 1885, tjugoett år gammal, med ett porträtt av sin syster Anna Hammershøi. Det är en målning som utstrålar ömhet och sårbarhet. 

Fem år senare målar han av Ida Ilsted. Vid den här tidpunkten var de ännu inte gifta, men Ida har förlovningsringen på höger hand. Hennes blick är fast inborrad i betraktaren, Vilhelm Hammershøis egen. Jag kan inte på ett rationellt sätt förklara varför målningen är så gripande. Men liksom med interiörerna tycks det ha med frånvaro och tomhet att göra. Hur mycket jag än ser in i Idas blick kan jag inte urskilja vad hon tänker och känner. Är det förvåning, tristess, kärlek eller ömhet? Det är en naken blick, en blick som avslöjar lika mycket som den döljer. Och med Ola Billgrens ord: denna nakenhet är Hammershøis vision av kärleken.

Åtminstone för mig är porträttet av Ida Ilsted en av de stora kärleksskildringarna i konsthistorien.

34. Tarjei Vesaas (1897-1970)

Det är klart att du kommer ihåg, men minns du hur det var?

När du bråkade i skolan, blev kär eller träffade en ny kompis, och sedan mötte vuxenvärldens oförståelse inför det oerhörda i de här händelserna. Det var väl inte så att de vuxna inte var intresserade, men de var det ofta på fel sätt. De ställde fel frågor och missförstod. Kommunikationen räckte inte ända fram. Från bägge hållen. Vad som var stort eller smått var heller inte alldeles självklart. En gång lovade jag pappa att ringa ett telefonsamtal till min fotbollstränare innan sommaruppehållet. Men jag ringde aldrig. Dagarna gick och pappa utgick från att jag hade ringt. Varje dag jag vaknade upp var det där. En klump i magen som bara växte. Jag sa ingenting och ingen frågade. Ett helt sommarlov förstördes av tanken på det uteblivna telefonsamtalet. 

Från ett vuxet perspektiv är det här bara ännu ett exempel på hur barn kan förstora upp små bagateller till att betyda livet, och det är lätt att avfärda det hela som omogna barnsligheter. För att däremot se saken ur barnets perspektiv måste man ha ett känsligt sinne. I en artikel från 60-talet skriver Jan Erik Vold om ett besök på gården Vinje i Telemark, där den norske författaren Tarjei Vesaas bodde hela sitt liv. Mitt under intervjun upptäcker Vesaas ett övergivet fågelbo uppe vid taknocken: "Nej sjå, kor fint!", utbrister han, innan han bär ner boet och lägger det varsamt på marken, trots att det är övergivet. Som i vördnad för något som inte bör kränkas, skriver Vold.

Så var han, Tarjei Vesaas. 

Och när det kommer till att skriva om barn, liksom inifrån, från deras egen horisont, har han ingen like. Isslottet (1963) är en berättelse om Siss och Unn. Siss är den populära flickan i skolan, den självklara ledargestalten. Unn är ny i klassen och håller sig på sin kant. Ändå är det något hos Unn som lockar Siss, som drar i henne. När de väl möts en kväll inser de bägge att det är inledningen på en intensiv vänskap. Siss vet att hon varit med om någonting ovanligt och hemlighetsfullt, men hon har svårt att sätta ord på det hela. Det blir hennes hemlighet och hon lovar sig själv att vårda den ömt. Dagen därpå vill Unn inte träffa Siss i skolan. Hon vill vara själv med sina tankar och bestämmer sig för att stanna ute hela dagen, trots att det är vinter och isande kallt. Hon tar sig till den vackra isformation som har bildats av ett fruset vattenfall: isslottet. Hon kommer bort. En stor räddningsinsats inleds. Unn har inga andra vänner i skolan och det faller sig naturligt att letarna vänder sig till Siss med frågor: Vad sa hon till dig? Vad är det du vet? Siss deltar också i letandet, men blir ständigt ansatt av frågor från omgivningen och till slut kollapsar hon av utmattning.

De vuxna vill inget ont. Det är inte det det handlar om. De är oroliga och vill så snabbt som möjligt hitta Unn. Men i sin iver att hitta Unn är de helt blinda för Siss verklighet. Siss vet mycket riktigt någonting, men det är en sak som har med vänskapen mellan två unga flickor att göra och ingenting med Unns försvinnande. Vesaas verk är fulla av den här typen av missförstånd, där språket inte riktigt räcker till för att överbrygga avståndet mellan barnen och de vuxna.

I novellen "G som i Gudny" från novellsamlingen En vacker dag (1959) är det kommunikationen mellan Arve och modern som inte fungerar. De talar förbi varandra. En dag, han vet själv inte varför, ristar han in ett "G" på ett gammal skjul i trädgården. Som så ofta i Vesaas berättelser är det naturen och vårens hemlighetsfulla krafter som får människor att handla:

Han kände nog hur hemligt det var. Farligt och sött och hemligt. Det som ibland var en hotelse, blev i andra stunder till en söt frestelse. Det var sällsamt. Men han ville vara med och han förstod att han måste göra något för att visa att han var med.

På samma gång som han ristar in bokstaven i skjulet får han en känsla av att något betydelsefullt har hänt, att en gräns är passerad. Flickan Gudny, som bor i närheten, får reda på vad Arve har gjort. Är det för hennes skull han har ristat in bokstaven? Nej, inte direkt – men kanske ändå. När Arve och Gudny väl möts bubblar det av återhållsam attraktion och förväntningar. Tyvärr är kommunikationen mellan generationskamraterna inte bättre än att Gudny går besviken därifrån. Det "farliga" (det lockande och sexuella) blir inte uttalat, men det påverkar honom i grunden. När modern träffar Arve strax därefter har hon inte förmåga att se allt omvälvande som har hänt: "Mor sa Gudny precis på samma sätt som hon sa allt annat. Spade, morot, Gudny. Allt lika vardagligt." Modern är inte medvetet ointresserad, men sättet hon säger Gudny på förråder för Arve att hon inte kan förstå honom. Både Isslottet och "G som i Gudny" fångar på så vis det ömtåliga skede i livet då barndomens trygghet i förhållande till vuxenvärlden har övergått i tvivel och misstänksamhet. 

Det finns inget romantiskt eller idylliserande i Vesaas syn på barndomen eller naturen. I en av novellerna från novellsamlingen Vindarna (1952) får vi följa en myras liv, hans strävsamma arbete med att hämta fler strå till stacken och de faror som lurar bakom varje krök. Novellen slutar med att myran blir uppkäkad av ännu mindre kryp. Det är verkligen ett allas krig mot alla. Det är i samma novellsamling vi för första gången möter Mattis. Ett barn i mångas ögon, en halvidiot. Han bor med sin syster i utmarkerna. Det är hon som tjänar in till brödfödan, men Mattis vill också bidra till hushållet. Så en dag blir han tilltalad av en lång kraftig man, som frågar om han vill ta en famnvedshuggning. Det vill han gärna. Han pyser av stolthet och vågar äntligen möta andra människors blick. Men det går sådär med arbetet. Mattis är klen till fysiken och han blir ständigt avbruten av naturens skönhet och sina egna funderingar. Men mitt i björkskogen, efter att ha fällt en tjock björk, upplever Mattis en stund av lycka, en stund av nåd:

Först haglade det av regndroppar i ryggen när trädet skalv före fallet. Så kom fallet och suset av löven genom regnväven. Så susar det nog när man ska dö, tänkte han plötsligt. Det här är suset genom mitt eget hjärta.

Han såg sig omkring för att se efter att ingen hört det han tänkte sist. Han hade tänkt det högt. Han darrade av glädje över att han lyckats tänka något sådant. Han önskade att de kloka hade hört det. Han sa det ännu en gång:

– Detta är suset som går genom mitt eget hjärta!

– När det regnar! lade han till.

– När sniglarna går upp på veden, lade han till igen.

Det kom för honom bara, det ena efter det andra. Han tyckte att det lät så bra att han måste sluta upp med att hugga och sätta sig ned och mumla det en gång till.

Det här skulle de hört, de som – ja allihop. Han trodde att han skulle kunnat tänka ut vad som helst just nu – allt som fanns i världen.

Så utan all gräns!

Mattis får på så vis revansch på alla "kloka", de som skrattat åt honom och sagt att han inte duger till någonting. Lyckan i att uppleva detta och lyckan i att formulera och skapa världen med språkets hjälp. Det är en oerhört vacker passage och väldigt utmärkande för Tarjei Vesaas, där sympatin för de värnlösa och barnsliga och språkets centrala betydelse går som röda trådar genom hela författarskapet. Men människans värld är lika brutal som myrans. Mannen som gav Mattis jobbet besöker hygget för att se hur det går. Mattis försöker urskulda sig, han vet att en ordentlig arbetskarl skulle ha klarat av mycket mer. Men han har så mycket i sig och det bubblar fram ur honom. Han pekar på en snigel som sitter på en träspån: "Varför går de upp på trä så fort det regnar?" Mannen bara skakar på huvudet åt Mattis enfaldiga fråga. Kontrasten mellan Mattis barnsliga nyfikenhet och mannens vuxna rationalitet är oerhört drabbande. 

Mattis och hans syster återkommer i Tarjei Vesaas mest kända roman, Fåglarna (1957). Vold har skrivit att det var med Fåglarna som Vesaas blev Vesaas. Med det menade han den specifika blandning av naivism, språklig koncentration och symbolism som finns i boken. Det är inte riktigt sant. Fåglarna är förvisso Vesaas mästerverk, men samma blandning finns tidigare i författarskapet, bland annat i Tornet (1948) och Vårnatt (1954).

Så när blev Vesaas Vesaas? Jag vet inte vad Vesaas-forskningen säger om saken, men jag vill förlägga starten till tiden för det andra världskriget. 1940 gav Vesaas ut Grodden, en studie av massmänniskan och människans inneboende ondska. Samma år ockuperades Norge av Nazityskland och fem år senare gav Vesaas ut Huset i mörkret, där motståndskampen och situationen under ockupationen framställs genom ett raster av symboler: landet Norge är ett knakande hus där gestalterna rör sig spöklikt i korridorerna och nazisternas påbud framställs som gyllene pekande pilar. Det är en lockande tanke att Vesaas började skriva annorlunda samtidigt med andra världskrigets fasor och omöjligheten att uttrycka dem i ord. Vesaas symbolism kulminerar sedan i Branden (1961), ett djärvt modernistisk experiment som fortfarande har förmåga att överraska en modern läsare. 

Det är när symbolismen och realismen smälter samman som Vesaas är som bäst. I Tornet är tornet dels ett riktigt torn av skrot, dels en symbol för skulden över ett dött barn. Och isslottet i berättelsen om Siss och Unn är både ett riktigt isslott, skapat av kylan och vattnets krafter, och en symbol för naturens dubbelnatur: vacker och livsfarlig. Genom att ladda språket med innebörder och undertoner lyckas Vesaas göra verkligheten extra verklig, på ett sätt som saknar motstycke i nordisk litteraturhistoria. Böckerna är häpnadsväckande att läsa och att återkomma till. 

Vold skriver att det är svårt att sätta ord på vad Vesaas betyder för en. Det är "noko namnlaust". Men för mig handlar det framförallt om att han i böckerna kommer så nära det som betyder något, livets brusande ström. 

Det är lätt att bli vuxen. Det går med automatik, utan att man reflekterar över saken. Man tar en examen, får ett jobb, inordnar sitt liv efter rutiner och vanor. Det händer allt mer sällan att man blir förundrad av någonting i livet eller i världen. Det händer allt mer sällan att man tänker en ny tanke eller känner någonting nytt. 

Så blir man påmind, av en bok.