87. Elsa Laula Renberg (1877-1931)

Vad krävs för att en människa ska orka bli aktivist? Många uppfattar aktivister som störiga, humorlösa och krävande, så det kan knappast vara för att bli populär socialt. Sökande efter gemenskap? Visst, men då finns det väl mer avslappade gemenskaper som inte kräver att man ska ägna fredagskvällar åt att stå framför något myndighetshus med ett plakat och frysa tårna av sig. Dessutom har aktivisten ögonen på sig, eftersom det inte råder någon brist på personer som kommer att använda minsta snedsteg som bevis för falskhet och hyckleri. Det är ju heller inte – låt oss nu vara fullständigt ärliga – särskilt sexigt med ilskna aktivister. Nej, drivkraften måste stå att finna någon annanstans.

Svaret är väl så uppenbart att det lätt kan missas. De allra flesta outtröttliga rättskämpar har någon gång drabbats av en djupt känd känsla av att någonting är oacceptabelt fel. Jag kan inte tänka mig annat än att det i botten av aktivistens själ finns en insikt om djup orättvisa. Kanske är det många som bär på sådana insikter, men bara några som har de personlighetsdrag som krävs för att reagera med handling istället för resignation, med utåtagerande istället för (enbart) egen reflektion. Ibland har det funnits en definierande stund, när rättskänslan upprörts och ögonen öppnats, eller när ilskan helt enkelt nått någon form av bristningsgräns – stunden när aktivisten i en människa föds.

För Elsa Laula Renberg kan det definierande tillfället ha varit när hennes samiska familj drogs in i en tvist om rätten till sin mark, samtidigt som hennes far och lillebror dog i en märklig olycka som svenska staten inte tycktes vara intresserade av att utreda närmare. 21-åriga Elsa såg hur sin egen familjs äganderätt utmanades och hur familjemedlemmar omkom (mördades?) utan att det ansågs vara värt en närmare titt. Ja, kanske var det där och då, i Vilhelmina precis i slutet av 1800-talet, som kampviljan väcktes hos en av historiens viktigaste förkämpar för samernas rättigheter. 

Det var förstås inte en situation som uppstod i ett vakuum. Under 1600-talet, när den svenska centralmakten formades alltmer, ökade intresset för landets nordligaste delar. Pengaslukande krig och en växande statsapparat behövde bekostas på något sätt. "Något sätt" innebar i första hand skatt från befolkningen. Det vore därför bra om fler sysslade med beskattningsbart jordbruk. Men var fanns det plats för sådant? Ah, men se, däruppe i norr finns det ju hur mycket plats som helst. Visst, det fanns en del samer där, men det ansågs inte som något olösligt problem. Allt fler nybyggare flyttade uppåt och staten gav dem fina incitament att göra det, som exempelvis att slippa behöva rycka ut i krig. Redan då började tvister om äganderätt till mark uppkomma, och det blev värre när industrialiseringen tog fart på 1800-talet. Den krävde nämligen trä, malm och forsande vatten, sådant som det fanns gott om uppe i samernas trakter. Trycket ökade på samerna. Svenska staten såg till att samernas mark krympte och renhjordarna trängdes ihop på allt mindre områden (renskötsel var som bekant helt central för de flesta samernas försörjning). 

Hur kunde samerna behandlas på det här sättet? Förfarandet underlättades säkerligen av den rasistiska synen på dem. Samerna betraktades som förvuxna barn som det nog vore bäst om staten tog hand om ordentligt, det vill säga bestämde över. De ansågs ha karaktärsbrister som slöhet och feghet. Det vore ju förskräckligt om samerna skulle vänja sig vid ett bättre liv, så deras barn fick gå i skola i kåtor istället för hus. Sköna sängar och god mat skulle väl bara göra att de egoistiska samerna fick smak för det goda livet; det var bäst att hålla dem i kort koppel. Låt dem vara kvar på sin utvecklingsnivå. Tekniska och sociala framsteg rör inte dem. "Lapp ska vara lapp", som det hette. Sådana var tiderna, och sådana är väl tiderna i alltför stor utsträckning fortfarande.

Men Elsa Laula kunde inte acceptera det här. Familjens ägandetvist fick ett gott slut när Elsas mor åkte hela vägen ner till Stockholm för att argumentera för sin sak. Elsa fick se att någon sorts seger var möjlig. Skulle ännu större segrar, som inte bara gällde hennes egen familj utan hela det samiska folket, också kunna ligga inom räckhåll? Det här var trots allt en tid när sociala rörelser av alla de slag hade börjat, tja, röra på sig: arbetare, kvinnor, religiösa grupperingar, nykterhetsivrare, alla hade de börjat organisera sig och arbeta för en annan värld. Nu skulle även samerna börja strida.

Med rak rygg och beslutsam blick tittar Elsa Laula Renberg uppfordrande på oss. 

Elsa Laula skickades till Stockholm för att utbildas till barnmorska, men ägnade mesta tiden åt att knyta kontakter med politiker och engagerade rättskämpar. Inte minst kom hon i nära kontakt med Fredrika Bremer-förbundet, en kvinnoorganisation som hon lärde sig mycket av. Den intelligenta unga kvinnan lärde sig snabbt det juridiska, organisatoriska och administrativa. Viktigare var kanske ändå insikten om hur viktigt det är att samla sig, att gå ihop, att inte kämpa ensam på eget håll. Laula började agitera, tala inför folk; hon kritiserade makt och myndigheter. Det krävs bättre undervisning för samernas barn! Det måste finnas någon nödhjälp för de fattigaste! Rösträtten ska utvidgas! Laula hade inte bara reformistiska idéer utan också revolutionära: hon filade faktiskt på ett självständigt land för samerna. Så många andra folk hade ju sina egna nationer. Varför inte samerna?

Vid den här tiden, några år in på 1900-talet, hände det mycket i Elsa Laulas politiska liv. Hon bildade den första rikstäckande samiska organisationen, Lapparnas centralförbund. (En notering: ungefär tjugo år senare skulle samerna besluta att de ville bli omnämnda som just samer, inte lappar.) Det var en stor framgång för Laula, som menade att gemensam kamp var enda möjliga vägen framåt. Med förbundet i ryggen gav hon också ut ett manifest där hon skrev ner samernas förhållanden och kraven hon hade på förändring. Inför lif eller död: sanningsord i de lappska förhållandena gavs direkt ut i en på den tiden mycket stor förstaupplaga, hela 6000 exemplar trycktes. Svenskarnas syn på samerna presenterades, och Laula skrev ner den kontroversiella tanken att samerna inte var ett nomadfolk i grunden, utan hade tvingats till att bli det. Det ställdes krav gällande samernas äganderättigheter, barnens skolgång och representation i riksdagen. Det är, när man tänker på saken, ganska häftigt att den första boken skriven av en samisk kvinna är en sådan rättfram och radikal stridsskrift.

Elsa Laula var något av en liten kändis. Hon fick träffa kungen och lärde känna högt uppsatta politiker. Tidningarna skrev om henne och hon fick många beundrare. Naturligtvis var det också många som ogillade henne. När någon börjar synas och höras lite väl mycket uppstår det lätt irritation, kanske särskilt om det är någon påstridig person med obändig vilja. Någon som många inte tycker hör hemma i debatten, som borde hålla sig på sin kant (tänk Greta Thunberg). Det kan vara värt att påminna sig om att Elsa Laula alltså var en kvinna som verkade för rättigheter i ett land där kvinnor själva inte ens hade rösträtt ännu. Dessutom tillhörde hon ett folk som allmänt ansågs vara lägre stående än "vanliga" svenskar och norrmän. Men det ska sägas att motståndet också kom från hemmaplan. Laulas idéer var tillräckligt socialistiska för att effekten av dem skulle bli att de samer som hade det bäst ställt, som ägde många renar, faktiskt i vissa avseenden skulle få det sämre om hennes visioner blev verklighet.

Laula gav trots motstånd och brist på verkliga politiska förändringar inte upp, men fick med tiden en del annat att tänka på. Hon flyttade ifrån Sverige och bosatte sig i Norge där hon gifte sig med renskötaren Tomas Renberg och de började tillsammans sköta rendriften. De fick emellertid tillräckligt med hjälp av släktingar och (ja faktiskt) tjänstefolk för att också kunna lägga gemensamt fokus på politiken. Elsa Laula Renbergs största triumf anses allmänt vara det samiska landsmötet i Trondheim 1917. Äntligen skulle alla samer, oavsett nationalitet och kön, representeras. Det här var vad Laula Renberg hade strävat efter hela sitt liv. Runt 150 samer, varav 40 kvinnor, från olika delar av Sápmi samlades på samma ställe för att diskutera gemensamma frågor. Det skulle kunna bli startskottet för en kraftfull politisk rörelse. Optimismen var stor. Istället väntade en ekonomiskt katastrofal efterkrigstid där de flesta samerna var tvungna att lägga mer energi på den egna familjens överlevnad än politisk mobilisering. Illusionerna om förändring sprack, och Elsa Laula Renberg skulle, likt ett av hennes egna barn tidigare gjort, insjukna och dö i tuberkulos. Året var då 1931. Minnet av Elsa Laula Renberg föll alltmer i glömska och hennes drömmar hade inte blivit verklighet.

Men förändringar tar ofta tid, och under 1990-talet började saker hända. 1993 klubbas sjätte februari igenom som den officiella samiska nationaldagen. Plötsligt börjar man prata om den där gamla pionjären igen, Elsa Laula Renberg. 1997 tillerkänns samerna status som urfolk och tre år senare blir samiska ett nationellt minoritetsspråk. Det finns fortfarande mycket att göra i förhållandet mellan samer och svenskar och hade Laula Renberg levt idag hade hon troligen varit mycket mer arg över vad som återstår än stolt över framstegen. Någon kanske hade kunnat försöka glädja henne med att hon är en av de stora symbolerna för samernas rättighetskamp. Det hade hon dock säkert inte låtit nöja sig med, utan fortsatt att kräva allt möjligt av sig själv och alla andra. Typiskt störiga aktivister. Tur att vi har dem.

88. Algoth Niska (1888-1954)

Naturligtvis måste man ställa till med fest när man rott en fin affär i hamn. Smugglaren Hjalmar Engström hade gjort det till en vana: efter ett lyckat klipp – eller en lyckad kupp, kanske man ska säga – hyrde han Gåshaga värdshus och bjöd in sina vänner. Väl på plats sökte han genast upp hovmästaren. Engström tog sedan fram sin överfulla plånbok, bågnande av sedlar, och lämnade över den till mannen med åtföljande kommentar: "Säg till när det är slut".

Anekdoten säger något om smugglarkungarnas livsstil (och kanske något om hur vi andra vill minnas dem). Överdådigt och slösaktigt gled Svarte Filip, Lill-John, Rödlöga, Ernst Bremer och de andra runt som små Chicago-gangstrar och satte sprätt på sina kriminellt intjänade stålar. Spritförbudet i Finland och det kraftiga kontrollerandet av alkoholkonsumtionen i Norge och Sverige (den förhatliga motboken, ni vet) hade under sent 1910-tal och vidare genom 20-talet öppnat upp möjligheterna för den hugade och skrupelfria att på kort tid tjäna enorma summor pengar. Förskräckligt, eller? En påfallande stor del av befolkningen tyckte egentligen inte det, eftersom de nya spritlagarna var djupt impopulära i breda folklager. Ville finska skärgårdsbor eller törstiga Stockholmsvänner njuta av något starkare till maten, ja då var de tacksamma att det fanns smugglare som var villiga att ta stora risker för att tillgodose behoven.

Folkets största Robin Hood-figur, gentlemannaskurken framför alla andra, var finlandssvenske Algoth Niska. På flera sätt uppfyllde han den schablonbild av nyrik smugglarkung som jag målade upp ovan. Han vandrade runt i skräddarsydda kläder, åt på de bästa restaurangerna och njöt under lågsäsongen av sköna dagar på tyska badorter. Niska var dessutom mycket intresserad av den klassiska treenigheten vin, kvinnor och sång, vilket säkert kan ha bidragit till att inget av hans två äktenskap höll.

På flera andra sätt, däremot, skiljde han ut sig markant. Det är nog bäst att börja från början.

Algoth Niska föddes 1888 i vackra staden Viborg, som under Niskas livstid kom att pendla mellan att tillhöra Ryssland och Finland. Föräldrarna var svensktalande. Algoth var en del av en tvättäkta kulturfamilj: två syskon skulle bli hyllade artister på operascenerna, det tredje framgångsrik skådespelare och pjäsförfattare. Men unge Algoths intressen låg snarare i linje med den äventyrlige faderns, som var sjökapten. Om det inte vore för att Fart, flickor och faror redan vore det svenska namnet på en berömd Buster Keaton-film, så hade det kunnat passa som titel på Niskas självbiografi (nu heter den istället Mina äventyr, skriven 1931, strax innan spritförbudet lyftes).

Intresset för fart skulle så småningom få sitt främsta utlopp i rattandet av de snabba motorbåtar som krävdes för att köra ifrån tullens långsammare fartyg. Men till en början susade Niska förbi en helt annan typ av motståndare, nämligen shortsbeklädda män med dubbskor. Jag kanske inte sa det? Niska var i början av förra seklet en av Finlands absolut bästa fotbollsspelare. Den snabbe vänsteryttern spelade med sin klubb SK Unitas hem det allra första finländska mästerskapet i fotboll, som gick av stapeln 1908. Han deltog också i Stockholms-OS 1912, där det finska laget överraskande slog ut bland andra italienarna på väg mot en berömvärd fjärdeplats. 

Men det som vore en annan människas mest omskrivna livsinsats är mest en lustig detalj i berättelsen om Algoth Niskas levnadsbana. Efter bärgandet av hans andra finländska mästerskap 1916 lade han skorna på hyllan och snart skulle intresset för faror ta över. Politiskt sett var det en mycket dramatisk och omvälvande tid. Första världskriget rasade och Finland skulle inom loppet av bara ett halvår hinna både bli självständigt från den ryska överheten och genomlida ett inbördeskrig. Niska, som under den här turbulenta tiden tyckte det passade bra att ta en navigationsexamen, var under inbördeskriget nära att arkebuseras av kommunisterna. Men den avgörande händelsen för Niskas framtida liv var något på ytan mycket stillsammare: ett möte med en rysk affärsman vid namn Pletchikoff på restaurang Kapellet i Helsingfors. Krigen och oroligheterna var tills vidare över; de vita hade gått segrande ur inbördeskriget och politikerna kunde ägna tid åt att instifta nationella lagar för landets bästa. En av dessa innebar ett totalt spritförbud. För Pletchikoff innebar det här ett problem. Han råkade nämligen sitta på ett riktigt stort spritlager men skulle inom kort inte ha något lagligt sätt att sälja den på. Algoth Niska, ideologiskt upprörd över de nya spritlagarna vilka han såg som ett svek mot folket, hade inga problem med den lagliga biten. Han köpte genast upp hela Pletchikoffs lager. Smugglandet kunde sätta igång.

Niska vid en båt.

Niska med hund. Visst ser han trevlig ut?

Likt en annan Ingvar Kamprad började han från botten och kämpade sig uppåt. Det var nära att han bokstavligt talat tvingades börja på botten: den första skruttiga lilla murkna båten Niska använde för smugglandet höll på att sjunka med last och allt redan på jungfrufärden. Men skam den som ger sig, och smugglandet gav snabbt Niska pengar med vilka han kunde köpa övergivna ryska kustbevakningsfartyg, som var nästan dubbelt så snabba som tullens båtar. Sakta men säkert blev båtarna fler och "personalen" växte likaså. Hur gick smugglingen till? Jo, fartyg från Estland och Tyskland lastades med sprit i mängder med dunkar. Dessa fartyg ankrade sedan på internationellt vatten utanför de svenska och finska kusterna, dit smugglarna kom med mindre båtar, lastade över det som fick plats, och försökte sedan passera tull och polis tillbaka till väntande kunder på hemmaplan. 96-procentig sprit köptes för 40 öre litern, späddes ut till 40 procent och såldes sedan för uppemot tio kr litern. Som den någorlunda matematikbegåvade läsaren genast inser tjänade en skicklig smugglare snabbt otroliga summor. Niska kunde på en enda smugglingstur tjäna 30 000 kr, räknat i dåtidens penningvärde. Naturligtvis fanns det oerhörda risker med dessa företag. "Farorna är kronan på smugglarens verk", skrev han själv. För att undkomma lagens långa arm var det bästa smugglarvädret sådant väder som skrämmer alla andra: mörker, blåst och dimma. Oftast skedde de farofyllda resorna på havet nattetid.

Plåtdunkar fyllda med sprit.

Det hände mer än en gång att Niska fick hoppa i vattnet för att undkomma sina laglydiga förföljare. För jo, till skillnad från flera andra av de stora smugglarna så var Niska nästan alltid själv med ute på havet, likt en gammal konung som sätter en ära i att gå i främsta ledet i strid. Men Niska använde inte bara flyktmetoden för att undkomma polisen, utan minst lika ofta list. Den svenska polisen visste inte ens hur den berömde spritsmugglaren såg ut. Vid ett tillslag hjälpte han själv polisen att köra bort all beslagtagen sprit, poserande som en vanlig fiskare som bara vill hjälpa till. Men min favoritanekdot när det gäller Niskas olika sätt att undkomma lagens väktare är en annan. På grund av strul driver hans båt hjälplöst fram mot en tullkryssare. Det ser onekligen mörkt ut. Men den förslagne Niska tänker omedelbart ut en plan. Han målar över fartygsnamnet och skriver dit "Carita Cuxhaven" (Cuxhaven är en tysk hamnstad) och ger genast sin finska besättning order om att förvandlas till tyskar. Ett litet problem i sammanhanget är att det bara är Niska själv som faktiskt behärskar tyska (och en mängd andra språk, för övrigt). Nåväl, det får gå som det går, och besättningen ombeds helt enkelt att improvisera något tyskliknande språk för tulltjänstemännen. De förvirrade tjänstemännen luras tro att de stött på en tysk besättning, om än ett gäng som talar en osedvanligt obegriplig plattysk dialekt. Än en gång var Niska räddad.

Hur fascinerande dessa historier än är, hade de kanske inte räckt till för att förära Algoth Niska en plats på listan. Han var trots allt en skurk, även om han höll sig undan dödligt våld. Niska stoltserade med att aldrig ha avfyrat ett vapen mot varken tullare eller polis. Kanske finns det någon läsare som tycker att förbudet var trams i vilket fall, och instämmer med alla dem som menade att den alltid trevliga Niska snarare var en hjälte än en bedragare. Det var åtminstone hans egen syn på saken. När Niska vid ett tillfälle fick frågan om han själv kunde tänka sig att bli tullare lär han ha svarat: "Nej du, jag försörjer mig på hederligt arbete". Men nej, det räcker nog ändå inte till. Tur då att det finns ett otroligt kapitel till i Niskas livshistoria.

Under 1930-talet blev som bekant nazismen den dominerande politiska kraften i Tyskland och det visade sig snart att särskilt judarna var förskräckligt utsatta. Niska hade vid det här laget tvingats lägga ner sin smugglarverksamhet eftersom förbudet hade upphävts. Men smuggla var ju vad Niska kunde allra bäst, och efter att han kommit i kontakt med en judisk affärsman insåg han att det fanns en humanitär insats att göra. Utrustade med olika alias och en mängd falska pass gav han sig iväg för att rädda judar undan den nazistiska mordmaskinen. Sammantaget räddades ungefär 150 människor, något som staten Israel inte har glömt bort. Dessa insatser var inte bara ojämförligt viktigare utan också farligare än spritsmugglandet. Nu fick inte Niska bara några trötta svenska och finska poliser efter sig utan Gestapo. Strapatserna inkluderade en flykt från Estland när sovjeterna invaderade landet (roddbåt över öppna havet, 85 km) och en annan när han anlände till Danmark ungefär samtidigt som nazisterna ockuperade landet (han gömde sig i en tom bränsletank på ett fartyg på väg mot Sverige). Med sedvanlig list, uppfinningsrikedom, mod och viljestyrka undkom Niska även dessa faror. Men den här gången gjorde han det som verklig hjälte.

Vad Algoth Niska däremot inte kunde rymma ifrån var den hjärntumör som skulle ta hans liv, men först efter att ha gjort honom stum och förlamad. Niska var vid sitt frånfälle ensam, utfattig och mestadels bortglömd. Idag är han en mytomspunnen men ändå inte särskilt berömd figur. Men det finns något genuint inspirerande med en sådan färgstark och individualistisk karaktär under en tid när kollektivistiskt präglade ideologier och totalitära stater dominerade scenen i Europa. Niska gjorde det han själv ville, oavsett vad lagen råkade säga och oavsett om det syntes omöjligt. Han gick sin egen väg, som det så ofta heter. Om han inte funnits på riktigt, hade Sture Dahlström behövt uppfinna honom i någon av sina galna romaner. När livet känns grått och monotont kan man påminna sig om att Algoth Niska har existerat. Tänk den tanken för en kort stund. Visst känns det redan lite bättre?

89. Knut den store (ca 995-1035)

Legenden berättar att kung Knut av England en dag satt på stranden och såg tidvattnet komma rullande. Han beordrade vattnet att inte blöta ner honom. Det gick inte. Fötterna blev våta ändå.

"Crazy King Canute". Kung Knut som var så galen och så övertygad om sin egen makt, att han trodde sig kunna stoppa tidvattnet. Så har man ofta sett på honom på grund av den här episoden. Men det finns en fortsättning på historien. När Knut såg att hans befallning var förgäves ska han ha sagt: "Let all men know how empty and worthless is the power of kings, for there is none worthy of the name, but He whom heaven, earth, and sea obey by eternal laws."

Kanske var han inte så galen ändå.

*

Vid kyrkan i den lilla danska orten Jelling står ett par av Nordens mest berömda runstenar. Den första reste Gorm den gamle till minne av sin hustru Tyra Danebot. Den andra restes av Harald Blåtand till minne av Gorm, hans far. På denna andra sten, den så kallade "större Jellingestenen", berättar Harald också hur han lagt under sig Danmark och Norge, samt kristnat danerna. Harald Blåtand har gått till historien som den kung som införde kristendomen i Danmark. Hans passion för den nya religionen visas av att han ska ha låtit gräva upp sin hedniske fars lik ur marken och sedan begravt honom på nytt i ett monument vid Jelling.

Harald tycks ha skaffat sig ett säkrare och mer utvidgat grepp om Danmark än vad någon annan härskare tidigare hade haft. Haralds son Sven Tveskägg, som ledde ett uppror där fadern störtades och sedan själv tog över kronan, fortsatte på den inslagna vägen. Harald och Sven byggde infrastruktur, anlade fort och grundade städer (bland annat Roskilde och Lund) och höjde sig på så vis en smula över det kaosartade käbbel mellan olika släkter som annars var det normala i dåtidens Skandinavien.

Sven gifte sig med en polsk prinsessa som av eftervärlden kallats Sigrid Storråda. Deras första son och den naturlige arvtagaren till kungariket hette Harald, döpt efter farfar vilket tycks ha varit sed och bruk för förstfödda söner vid den här tiden.

Andra sonen hette Knut.

*

Knut var alltså född som nummer två. Det stod inte skrivet i stjärnorna att han skulle härska över någonting. Han var tvungen att skapa sitt eget öde och det någon annanstans än i Danmark. Som så många andra före honom riktade därför Knut blickarna västerut mot anglosaxarnas land och följde med när fadern Sven Tveskägg gav sig iväg ditåt år 1013 för ytterligare en nordisk vikingaräd.

Sven och Knut levde i en tid då vatten förenade snarare än skilde åt. Idag susar vi fram i bil genom den mest oländiga inlandsterräng – eller fuskar och tar flyget. Sådana möjligheter stod inte Knut och hans samtida till buds. Det var havet som bjöd på möjligheterna. Därför är det inte så konstigt att de brittiska öarna var en naturlig del av nordbornas intressesfär. Åker man västerut från Danmark i båt hamnar man förr eller senare i England, något de stackars engelsmännen bittert fått erfara vid ett flertal tillfällen. 

Knuts första englandsresa blev på kort sikt en besvikelse. Sven Tveskägg lyckades visserligen driva ut den engelske kung Ethelred (av eftervärlden tilldelad det lite taskiga tillnamnet "the unready" eller "den villrådige" på svenska), skaffa sig en maktbas i norra England och gifta bort sonen Knut med Aelfgifu av Northampton, dotter av en inflytelserik familj i regionen. Inte långt därefter dog dock Sven, knall och fall vad det verkar, och Ethelred kom tillbaka från Normandie dit han flytt med sin familj. Knut fick skynda hem igen i sådan brådska att han inte ens hann få med sig liket av sin far på båten. I Danmark härskade dock brorsan Harald och Knut hade inga planer på att stanna där någon längre tid, utan började istället bygga upp en ny armé att invadera England med.

1016 var det således dags igen. Läget var gynnsamt. Ethelred hade hamnat i konflikt med sin egen son Edmund Järnsida hemma i England. Knut tog chansen och hade knappt anlänt till England förrän Ethelred dessutom blev allvarligt sjuk och tvingades förlita sig på sin son och ovän Edmund när det gällde försvaret av landet. Knut och hans danska soldater slog ihjäl engelsmän på löpande band och Edmund tvingades snart fly till London. När Ethelred så dog i april 1016 uppstod en situation där vissa i den engelska eliten ville se Knut som kung och andra Edmund. Knuts styrkor visade sig snart vara starkare. Edmunds egna bundsförvanter började vända sig emot honom. Lojalitet var en värdefull men skör tillgång under 1000-talet. Vissa tycks ha gjort en konst av att ständigt befinna sig på rätt sida om stridslyckan. Den mäktige engelske adelsmannen Eadric streona ska således ha bytt sida åtminstone tre gånger under denna ganska korta konflikt. Efter att Edmund Järnsida dött en våldsam död, möjligtvis genom att ha blivit skjuten underifrån med ett armborst när han satt på dass, blev Knut vald till kung över England.

Som tur var för engelsmännen visade sig Knut vara en ny typ av nordisk englandsresenär. Erövrare snarare än härjare, strävande efter permanent makt mer än tillfälliga vinster. Där tidigare vikingar kommit för att plundra vad som plundras kunde och sedan åkt hem med bytet tills det var dags för nästa räd, så lovade Knut ett slut på alla plundringståg från öster. Naturligtvis i utbyte mot den engelska kronan. Affären måste trots allt ha framstått som ganska lockande för många engelsmän. Efter de obligatoriska avrättningarna kanske allt kunde återgå till det normala igen. Dessutom rörde det sig ju den här gången om kristet folk, vilket engelsmännen troligtvis måste ha sett som en viss förbättring jämfört med tidigare hedniskt slödder (även om själva armén nog fortfarande kunde bestå av en hel del sådant). Liksom för att betona kontinuiteten med det gamla lät Knut hämta hem den avlidne Ethelreds hustru Emma från Normandie och gifte sig med henne (tidigare hustrun Aelfgifu hade uppenbarligen spelat ut sin roll och sattes åt sidan). Emma kom så småningom att få ett stort inflytande över det engelska hovet.

Knappt hade Knut fått den engelska kronan i sin hand förrän det rapporterades från Danmark att hans bror Harald hade dött. Han begav sig genast dit och lät sig bli utsedd till dansk kung. Knut hade dock fullt upp i England och sände några år senare sin då femårige son Hardeknut (med några lojala rådgivare som hjälp får man förmoda) till Danmark för att fungera som ledare där i hans egen frånvaro. Knuts nordiska grannar började nu snegla oroligt och avundsjukt på hans framgångar. År 1026 allierade sig delar av den danska makteliten med den norske kungen Olof Haraldsson (senare känd som Olof den helige, Norges nationalhelgon) och den svenske kungen Anund Jakob (son till Olof Skötkonung), och attackerade Knuts ställningar i Danmark. Knut gav sig raskt av med en flotta till sitt gamla hemland och tryckte tillbaka erövringsförsöket. Han ska sedan ha blockerat Öresund med sina skepp och på så sätt stängt in norrmännen och svenskarna i Östersjön. Ett klassiskt danskt fulknep. Anund Jakob åkte väl helt enkelt hem med sina män, men för norrmännen var situationen värre. De tvingades till sist ta den beryktade inlandsvägen till Norge, under begynnande vinter dessutom, och kan knappast ha varit i särskilt stridsdugligt skick när de så småningom kom tillbaka till sina hem. Knut tog tillfället i akt, förde sin flotta till Norge och satte sin allierade Håkon Eriksson på tronen. Håkon dog några månader senare, varpå Knut istället skickade dit sin tonårige Sven tillsammans med dennes mor och Knuts första fru Aelfgifu (och löste då också på samma gång en gissningsvis lite stel hustrusituation hemma i England).

Knut hade nu makten över England, Danmark och Norge. Varken någon engelsk eller skandinavisk kung hade någonsin tidigare härskat över ett så stort område. Hans rykte och status steg i Europa. Påsken 1027 reste Knut till Rom för att som ett av två vittnen medverka vid kröningen av den tyskromerske kejsaren Konrad II. Det var så klart en stor ära och säger något om vilket anseende den unge mannen som var född som nummer två hade uppnått. På hemmaplan rådde nu dessutom fred och stabilitet – hittills nästan okända fenomen i Knuts liv. Med detta följde ökat välstånd och de flesta verkade nu vara tillfreds med dansken på den engelska tronen.

Men vad vinner en människa med all sin möda som hon gör sig under solen? Allt är förgänglighet och ett jagande efter vind.

Åtta år senare var Knut den store död.

*

Livet var jäktigt för kungarna på 1000-talet. Knappt hade man stuckit en knivspets i sin föregångares rygg, förrän man såg en annan sticka ut mellan de egna revbenen. När man betraktar den makabra karusellen av härskare som avlöser varandra är det lätt att få en stark känsla av meningslöshet, inte minst så här på tusen års avstånd, då dynastier och kungar alltmer framstår som enformiga räckor av namn och år, möjligtvis intressanta för kalenderbitare. Men säkert fanns känslan där redan på 1000-talet. Därav historien om tidvattnet.

Jag önskar att jag skulle kunna peka på något bestående i Knuts gärning. Att på så sätt kunna göra honom till något mer än en knappt skymtad, tusenårig skuggestalt med några imponerande landvinningar på sitt samvete. Och det är klart att, med tanke på hans stora betydelse i sin samtid, historien antagligen hade sett annorlunda ut utan honom. Men på vilket sätt är närapå hopplöst att spekulera i så här långt efteråt. Historiens möjliga förgreningar i sannolikhetens universum hinner på tusen år bli ett oöverskådligt virrvarr. I viss mån är det rena tillfälligheter som styr. Påfallande många i Knuts släkt dog plötsligt och i relativt ung ålder. Som vi sett gäller det både hans far Sven Tveskägg och brodern Harald. Själv kan han bara ha blivit runt 40 år.  Samma öde skulle drabba hans söner. Sonen Sven hade tvingats fly Norge till Danmark tillsammans med sin mor redan strax före Knuts död, då norrmännens missnöje efter några hårda år (om de nu orsakades av naturen eller av Sven och Aelfgifu) så småningom blivit för stort. Han dog 1034, ett år innan sin far. Knuts två andra söner – Harald (Aelfgifus andra son) och Hardeknut (son till Emma) – käbblade något år om makten, men eftersom Hardeknut hade fullt upp i Danmark tog så småningom Harald över efter sin far. Emma fördrevs från landet och Aelfgifu fick sin revansch. Lyckan (eller olyckan, beroende på från vems perspektiv man ser saken) blev dock kortvarig. Harald dog bara några år senare, 1040, och när även Hardeknut dog 1042 upplöstes hela konflikten av sig själv. 

Kanske hade Knut och hans familj någon form av ärftlig sjukdom. Den samtida beskrivningen av hur Hardeknut faller ihop i konvulsioner under en bröllopsfest tyder på någon form av stroke. Hur bestående Knuts gärningar hade blivit om medlemmarna i hans släkt fått leva längre kan vi inte veta. Kanske hade kulturen i såväl England som Danmark sett helt annorlunda ut. Som det blev nu föll det anglo-skandinaviska riket samman. Edvard Bekännaren ("the Confessor", en av Emmas söner med Ethelred) tog över makten efter Hardeknuts död. Länken till Skandinavien bröts. En anglo-skandinavisk elit fortsatte att göra avtryck i några decennier, men när vi kommer fram till 1066, ett av historiens mest berömda årtal då normanderna invaderade England, verkar den ha varit ett minne blott. Danska kungar å sin sida gjorde sporadiska försök att realisera sin upplevda rätt till landet i väster – samtliga misslyckades. Normandernas invasion blev bestående, nordbornas sveptes iväg av tidvattnet. Kanske var det Guds vilja.

90. Joachim "Jokke" Nielsen (1964-2000)

Han vaknar med ett ryck mitt i natten, med hjärtat i halsgropen och "noja langt inni tarmen". Svetten rinner i nacken. Tankarna mal och han försöker komma på vad det är han känner sig rädd för egentligen. "Jag føler meg som en forbryter som sakte og sikkert blir sirklet inn". Han konstaterar att han känner av det mesta som han stoppade i sig igår, "men har litt problemer med hvem och hvor och når". Madrassen bredvid honom är tom – varför en madrass, varför tom? Det är nånting att grubbla över, "men min hjerne er en langsom ting". Och så, i refrängen, visar sig försvarsmekanismen, hoppet som ska fungera som ångestdämpare: kanske var det bara en dröm. Låt oss hoppas på det. Det ringer på dörren och han rycker till, men det är bara "Goggen" (en vän?). Han kan andas ut. När vår protagonist äntligen kommer på spårvagnen känns det bättre, eftersom han slipper stå upp. Dessutom var det ju kanske bara en dröm ändå. Vad är det som han hoppas på ska vara en dröm? Möjligen något särskilt, som han själv inte riktigt minns vad det är, eller också hela skiten. Alltihopa. Det får vi inte veta.

Den som hört en bättre beskrivning av svår bakfylleångest räcker upp en hand.

Joachim "Jokke" Nielsen, låtskrivaren till "Eller var det en drøm", visste ett och annat om bakfyllor. Normalt sett ska man ju vara försiktig med att blanda ihop författare och berättarjag, det har ni alla hört på grundkurserna i litteraturvetenskap, men man får anstränga sig till det yttersta för att föreställa sig något annat än att Jokkes låtar utgår från honom själv. De handlar påfallande ofta om öl, och det var ingen hemlighet att den norska rockartisten själv gärna tog sig en bira eller sju. Faktum är att han uppträdde full regelbundet. Han framstod väl inte som helt nykter när han skulle ta emot priser på galor heller. Det kan frammana bilden av en stereotyp manlig rockartist, och det kanske han var på vissa sätt, men han var inte en bredbent machostjärna med flaskan i ena handen och en groupie i andra. Han var snarare en Charles Bukowski med gitarr, en skarp inifrån-skildrare av de utstötta, av förlorarna och alkoholisterna. 

De vardagsnära beskrivningarna, dekadensen och humorn som framkommer i "Eller var det en drøm" är typiska för Jokkes konstnärskap överlag. Det var ingredienser som fanns med redan från starten. 1982 bildade Jokke, en artonårig serietidningsnörd, bandet Jokke & Valentinerne i Oslo. Tre år senare gavs det ut en samlingskassett med nya norska band, där Jokkes band – ja, det var hans band; Jokke skrev nästan alla låtar, sjöng och spelade gitarr – var representerade med två låtar. En av dem var "Alt kan repareres" och den innehöll redan allt det som skulle bli typiskt för bandet: skramlig ljudbild, medryckande refränger och vardagsrealistiska betraktelser över det hårda livets bak(is)sidor. Men också dråpligheten och humorn. Jokke sjunger om hur jobbigt det är när man vaknar upp och mår dåligt över fylleslagsmålen man varit med om kvällen innan, men konstaterar hoppfullt, nästan jublande, att "alt kan repareres". Sen kommer sista versen, drypande av karaktäristisk självironi och svart humor:

Når jeg engang i min kiste ligger
På vei til graven med en sprukken lever og roser
Et følge i sort, woo-hoo

Da kan det hende at jeg blir for tung
At taket glepper og min, min kiste går i stykker
Jeg snur meg, jeg

For alt kan repareres
Alt kan repareres
Alt kan repareres

I "Hvis jeg var deg" tycker Jokke att den han hänger med borde bjuda honom på bärs och bli full tillsammans med honom. Han skojar om att du:et i låten kanske borde ge honom allt den äger också, det skulle väl lätta hjärtat? Det är rättframt, harmlöst, lite roligt så där. Men så får vi veta varför han så gärna vill dröja kvar där på puben:

For jeg orker ikke tanken på å gå ned til min seng
Ligge der i mørket og lytte til min by
En by som alle rømmer til, en kirkegård av drømmer
Og ingen veit helt hva dem vil, eller hvordan dem skal få det til

Vändningen är drastisk, men inte åt det dråpliga hållet den här gången, utan det sorgliga. Jokkes låtar handlar aldrig bara om bärs, utan alltid också om depression, skuld, hopp, vänskap, eller något annat. Hans låtskrivarkvaliteter, de musikaliska såväl som de textmässiga, gav inom bara några år hans band status som en av norsk rocks "fyra stora". De andra var deLillos, Raga Rockers och DumDum Boys. Jag har lyssnat ganska mycket på alla banden och kan utan att darra på manschetten utse Jokke & Valentinerne till tämligen överlägsna segrare i den interna kampen banden emellan. Det finns en sorts nakenhet och sårbarhet i uttrycket som de andra banden saknar. Även om själva musiken har sina stadiga rötter i punk och hardcore äger bandet ändå en stor originalitet. Jokkes personlighet och skickligt ihopsnickrade livsbetraktelser är avgörande för bandets unika karaktär.

Punk och hardcore, ja, men på 90-talet visade bandet också upp allt fler poppiga sidor. Ibland känns det nästan som om Jokke fått lyssna till någon sorts framtidsradio och bekantat sig med Göteborgsindie från 00-talet (tänk exempelvis Jonas Game). I studsiga "Ta meg med" har rent av reggaeinfluenser letat sig in. Bandet har vunnit erkännande och allt rullar på fint. Eller? Nej. I mitten av 90-talet skulle ett par avgörande förändringar inträffa i Jokkes liv. Dels en professionell, då Jokke & Valentinerne splittrades, dels en privat, då Jokke fastnade i heroinmissbruk.

Den första förändringen innebar att Jokke snart bildade ett nytt band tillsammans med några barndomsvänner (gitarristen och bassisten Peter Pogo följde med från Valentinerne). Det nya bandet, Jokke med Tourettes, hade kanske ett aningen mer polerat och vuxet sound, men mycket annat var sig likt. Jokke fortsatte att berätta små historier om stökiga liv, relationslängtan, vänskap, öl och klassåterträffar. Ett av flera underbara exempel är "Ut av byen", där de första två verserna återger ett bråk Jokke haft med en vän eller käresta. Varför är du alltid så dryg när du pratar med mig? Vad har jag gjort? Men visst, jag är ledsen för skiten jag hävde ur mig igår. Osv. Till slut slänger han ur sig att de kanske borde flytta till landet istället. Vi kan baka eget bröd! Ha en najs balkong och bara hålla alla jävlarna på långt avstånd. Men så tänker han ett varv till. Vad jobbigt det blir att skotta all snö ("fy faen") och alla jävla frön som måste sås ("fy faen") och så landar han i att det kanske är bäst att stanna i stan ändå. Vi har väl ändå blivit sams nu? Det är inte Bröderna Karamzov, men det enkla kan vara nog så svårt och låtarnas vardagligt konverserande stil fungerar utmärkt för låttextgenren.

Kanske var Jokke medveten om att hans låtar ofta hade slagsida åt det mörka hållet, för när han väl gör en peppig låt om kärlek är det som att han måste betona att den är ljus. I "Positiv kjærlighetssang" understryker han genast att det här är en positiv kärlekssång, som varken är bitter eller lång. Hela livet har han varit sarkastisk, "aldri et ekte smil", men så har han äntligen tänkt till, och kommit fram till att han är som andra: normal och jävla sentimental. Vad som följer är en vacker kärlekssång, klädd i jublande popdräkt. Sista versen är förbluffande rörande i all sin enkelhet. Ironin och sarkasmen är som bortblåst, helt i linje med vad första versen lovade oss:

Vi er gode venner
Vi er gode mer enn det
Mer enn gode venner
Kanskje vil du gifte deg med meg engang?

Men tvivlet och mörkret lämnade aldrig Joachim Nielsen. I "Verdiløse menn" riktar han sig till de värdelösa männen, en grupp han själv genast erkänner att han tillhör. De framgångsrika ber han snällt gå hem – den här sången är inte för dem. Jokke tycker att han och de andra värdelösa männen är för tråkiga, för ointressanta, de som alltid blir dumpade. Männen som aldrig kommer varken till himlen eller helvetet utan förblir i skärselden. Låten är sorglig att lyssna på, samtidigt som den tillhör artistens bästa alster. Det blir förstås än mer ledsamt när man beaktar hur det gick för Jokke själv. Den andra förändringen jag talade om tidigare, hans heroinmissbruk, hade han envetet försökt bekämpa genom att lägga in sig på flera rehabiliteringskliniker. Hans vänner trodde också att han tagit sig ur problematiken när de märkte att han fick tillbaka vikt på kroppen och färg om kinderna. Det var därför med extra stor bestörtning de vaknade upp till nyheten att deras vän hade dött i en heroinöverdos. Året var 2000 och Joachim Nielsen var 36 år gammal. 

Jag vet inte om kistan sprack när de bar honom till sista vilan, som han galghumoristiskt skaldade femton år tidigare. Jag vet inte om allt kan repareras. Men jag vet, kära Jokke, att du inte var en värdelös man. Du var Norges genom tiderna bästa rockartist. Hvis jeg var deg skulle jag vara otroligt stolt över det.

91. Anne Linnet (1953-)

Anne Linnets självbiografi heter Testamentet och kom ut 2012. I bokens början är det 70-tal och Linnet är fast i ett destruktivt förhållande med Holger Lauman, störig saxofonist i jazz-rockgruppen Tears. De bråkar, han slår. Det är ett förhållande som sakta löses upp, inte utan stormiga återföreningar. Linnet säger till sig själv att livet borde, ja måste vara någonting mer. Resten av boken blir på så vis en upptäcktsresa i vad detta "någonting mer" skulle kunna vara. Boken följer hennes livserfarenheter som ung mor, hennes spirituella intressen och ständiga strävan efter att förverkliga sig som musiker. 

Men framförallt är det en lysten kvinnlig blick läsaren möter.

Fyrtio sidor in på Testamentet förstår jag att det här inte är en vanlig självbiografi. Bandet Shit & Chanel ska repa för första gången och det tar, enligt Anne Linnet, en helvetes tid att få bas och trummor på plats. På väg upp till köket går bandmedlemmen Lis Sørensen före henne i trappan: "Hold kæft, hvor har hun en lækker røv." Jaja, men vad gör det, fortsätter Linnet, det har ju aldrig skadat någons gitarrspel, att ha en snygg röv. 

I ett annat avsnitt av boken jämför Linnet sig själv med Don Juan. Den senare älskade med över tusen kvinnor. Amatör! utbrister Linnet. Hon har älskat med långt fler, och då återstår dessutom att räkna alla män som har fallit för hennes kärlekskonster. Varenda en av kvinnorna har varit "smukke", underbara. De har (och nu återberättar jag ur boken) haft ett gudomligt ljus över sig, som om gudarna har givit dem en särskild förmåga att stråla. Ljuset har fångat Linnets uppmärksamhet och tänt hennes önskan att förena sig med det himmelska. Det är nämligen vad sexualakten är för Anne Linnet, en förening med gudarna. Gudarna är andra själar, andra kroppar. I en annan del av boken skriver Linnet om en trekant hon en gång hade tillsammans med sin lärare, musikkompositören Per Nörgård och en gemensam kvinnlig bekant. Linnet skildrar hur hon och kvinnan masserar och oljar in sig innan de går ner och "tilbyder denne gudindernes gyldne verden til guden". Nörgård har stängt sin flygel "og åpner indgangen til meningen med det jordiske liv, som er det Zeus, der nyder Afrodite og Venus". 

Ja herregud. Avsnittet ovan är till och med pinsamt på danska, och det säger en del. Men det Linnet gör i boken – och har gjort under hela sin karriär – är att skriva in sig i en tradition. Tove Ditlevsen, Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger och Märta Tikkanen är bara några andra exempel på kvinnor som har skrivit öppet och ärligt om intimsfären. Som har återerövrat den kvinnliga blicken och den kvinnliga subjektiviteten. Det är, utan omsvep, oerhört befriande att ta del av. Skämskudden är visserligen framme ganska ofta när man läser Testamentet, men lika bra är det – man behöver den för att fläkta sig med.

Holger Lauman var en skit, men det var med hans band Tears som Anne Linnet tog sina första steg i musikbranschen. Hon gjorde ett par album med dem och på egen hand. Det är album som utmärks av trevlig och lite folkig jazz-pop. På Kvindesind (1977) tog hon sig an Tove Ditlevsens dikter, och tog därmed ett rejält kliv fram mot ett eget uttryckssätt. Kvindesind har ett tydligt narrativ: förälskelse, äktenskap, mannens otrohet och skilsmässa. Det var första gången Linnet sjöng på danska och Linnet, som samtidigt brottades med relationen till Holger Lauman, hittade i Ditlevsens dikter ord och teman som talade till henne. Samma självständighet som drev Linnet i privatlivet gjorde också att hon tog musikaliska risker. Musikscenen i Danmark på 70-talet var oerhört mansdominerat och bandet Shit & Chanel bildades redan 1973 som ett försök att skapa ett helkvinnligt rockband. Bandets största hit var "Smuk og Dejlig", där Linnet sjunger om hur svårt det är att hålla tassarna borta från den hon åtrår. Bandnamnet stötte dock snart på problem. Modeföretaget Chanel var inte helt sålda på att bli sammanblandade med ett danskt folkrockband och, tja, skit. Efter ett domstolsbeslut 1981 bytte bandet namn till Shit & Chalou. Nu spelade det inte så stor roll, eftersom bandet ändå splittrades året därpå. Linnet slutade emellertid inte samarbeta med andra kvinnor. Tillsammans med Sanne Salomonsen och Lis Sørensen hade hon 1980 bildat Anne Linnets Band, som gav ut ett par skivor med allt från softrock till mer dansanta grejer. Under hela 80-talet skördade Linnet enorma framgångar. Här vill jag framförallt lyfta fram Barndomens gade (1986), där hon återkom till Ditlevsens dikter, och Jeg er jo lige her (1988) med dunderhiten "Tusind Stykker", som Björn Afzelius skapade en svensk klassiker av, och "Kærlighedens Farer" och "Forårsdag", vars öppenhjärtiga texter om kärlek och svek etablerade Linnet som en av Danmarks bästa textförfattare. 

Men jag föredrar hennes svarta sida.

Anne Linnet hade under början av 80-talet börjat resa en del. Hon besökte New York och gick på vilda sexklubbar. Erfarenheterna därifrån tog hon med sig hem in i bandet Marquis de Sade, som skilde sig musikaliskt från vad hon hade gett ut tidigare. Rytmen var hårdare och texterna hade tydliga sadomasochistiska influenser. "Glor på vinduer" och "Nattog" från deras självbetitlade första skiva osar av sex. I den tidigare låten sjunger Anne Linnet om vulkanen som väcks i hennes kropp varje gång hon börjar fantisera. Den är farlig för kropp och själ, men det finns faktiskt inget att göra åt saken, för "vulkaner spørg' jo ikk' om noget, vel?" Lustan bara väller fram. I den senare låten älskar hon på ett nattåg, till ljudet av metall mot metall, djupt i natten, där ingen kan säga vad man inte ska och inte bör göra. Anne Linnet visar sig här vara en äkta elev till Tove Ditlevsen. Ditlevsen tog nämligen avstånd från modernismens sakliga poesi, och såg ingen anledning att "bryta ut i sång om rostiga vattenrör, kloaker eller andra litet poetiska fenomen". På samma sätt ser Linnet ingen anledning att sjunga om nattågens egentligen smala och obekväma sovbritsar, som knappt gör mödan värd att man kryper ihop tätt intill varandra, och som gör att man av sömnbrist vaknar upp med huvudvärk av att tåget står still någonstans utanför Sundsvall. Nej, Linnets texter handlar om de stora sakerna i livet, om kärlek, svek och sex på tåg – och går rakt in i kroppen där det känns som bäst.

Uppföljaren Hvid magi med hiten "Venus" sålde ännu bättre. På "Hils din mor" skickar Linnet med sina älskarinnor ett pro-lesbiskt budskap: hälsa din mor att det är en tjej du är förälskad i och hälsa din far "At vi da ikke hele tiden er begravet i / Hinandens hår og lår". Linnet har aldrig varit intresserad av att bli accepterad genom att förneka den hon är. Efter ett par dåliga erfarenheter lämnade Linnet till slut den sadomasochistiska världen. Det är lätt att föreställa sig att även gungor och piskor blir tråkiga i slutändan. Hennes "svarta period" var över. Men hon provade på det. Hade kul. Och skrev om det. Utan att moralisera i efterhand eller vifta bort det som en omogen "fas".

När jag närmar mig slutet av Testamentet märker jag att jag börjar bli irriterad på den danska stjärnan. Linnet pratar om globalisering och kontaktskapande världen över (vakna upp i Köpenhamn, äta middag i London etc.) utan att i ett enda andetag fundera på om hennes ständiga resande är hållbart för jorden och klimatet. Dessutom undrar man som läsare i vilken mån Linnets självförverkligande har påverkat andra människor i hennes närhet. Det är tydligt att Linnet efter separationen med Holger Lauman började prioritera sig själv. Om man kallar det frigörande eller egoistiskt, ja det kanske har att göra med vem man är och vad man har för erfarenheter. Jag tycker att det är underhållande att läsa om när Linnet åker iväg på en spontan roadtrip bland Danmarks nakenstränder med en tillfällig flamma. Men har man erfarenheter av frånvarande föräldrar är det nog lättare att fundera på hur Linnets barn upplevde uppväxten. Jag säger verkligen inte att de blev nonchalerade, det vet jag ingenting om, men det är lätt att få det intrycket.

Jag kan inte låta bli att tänka att det delvis är tidsandan som talar genom Linnets livsval. Linnets generation drömde om att sova under bar himmel i Paris, eftersom de visste att det alltid fanns en backup plan om allt sket sig. Idag har drömmarna blivit mindre, som en trist konsekvens av att det som Linnets generation tog för givet (att det finns jobb, bostäder och framtid) inte längre är lika självklart. Nog blir jag ibland irriterad på Linnets sätt att vara, och visst förbannar jag världen som gör det så svårt att drömma större, men den kvardröjande känslan efter att ha läst Testamentet, som är lika tjock och omfångsrik som namnet antyder, är en gränslös beundran för Linnets mod och ärlighet. För det krävs en hel skopa av det för att göra det man har lust med. 

Även om detaljerna skiljer sig åt, tror jag att vi alla kan känna igen oss i Anne Linnets livssituation tidigt på 70-talet, innan hon tog klivet ut i världen. När hon plötsligt ställdes inför insikten: livet borde, ja måste vara någonting mer. 

92. Maija Isola (1927 - 2001)

Armi Ratia, Marimekkos grundare, var fjorton när hon år 1926 skrev i sin dagbok: "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken". Det visade sig vara ett profetiskt citat, för det är precis vad den samlade finländska formgivningen ville återskänka folket efter det andra världskriget: framtidstro, drömmar och skönhet. Med Alvar Aalto i spetsen hade finländsk arkitektur och formgivning spelat en viktig roll redan under den modernistiska rörelsen på 30-talet. Efter kriget tog utvecklingen fart på nytt och en hel rad unga finländska formgivare gjorde sig ett namn: Kaj Franck, Timo Sarpaneva, Tapio Wirkkala. Alla var de oerhört duktiga. Alla var de män. Samma sak gällde alla stora textil- och klädesföretag. De leddes av män. Med ett enda lysande undantag. 

Marimekko var också en produkt av kriget. Armi Ratia föddes i norra Karelen, som en av två flickor i en syskonskara av fem. De tre bröderna dog i strider mot ryssarna. Och Ratia tvingades fly Karelen efter Sovjetunionens angrepp. 1951 grundade hon textil- och klädesföretaget Marimekko. Det tog lång tid för Marimekko att bli en del av historien om finsk efterkrigsdesign. För Marimekko stack ut. Det var inte som andra modeföretag. Företaget var helt privatägt och tog inte emot någon extern finansiering. Men viktigare var att en kvinna stod i centrum. 

Armi Ratia

Armi Ratia var en imponerande person. Finland har haft sina företagsledare och entreprenörer. Jag tänker på ett par Nokialedare och – ja varför inte – Karl Fazer som grundade konfektyrföretaget Fazer. Men frågan är om inte Ratia var snäppet eller ett par snäpp vassare. Mitt omdöme baserar sig inte bara på hur populärt Marimekko har blivit. Efter att Jackie Kennedy syntes i en Marimekki-klänning vid slutet av 50-talet tog den internationella försäljningen fart. Efter Ratias död 1979 inleddes visserligen en nedgångsperiod, men Marimekkos mönster kom i modet igen vid millennieskiftet. Idag är företaget större och mer populärt än någonsin. Till den grad att märket har blivit synonymt med det moderna och framåtblickande Finland. En tacksam dragkrok för politiker att haka upp sig på, och för kommersiella krafter att exploatera. Marimekkos mönster syns på såväl pennskrin och tekoppar som luftballonger och flygplan.

Nej, mitt omdöme har med personen Armi Ratia att göra. När jag ser fotografier av henne får jag intryck av en person som får saker och ting gjorda. En naturkraft. När Marimekko stod på sin höjd envisades hon med att påstå att hon var den "sämst klädda kvinnan i Helsinki". Hon försökte ödmjukt distansera sig från bilden av en internationell trendsättare. Samtidigt lyckades hon med Marimekko skapa en fristad för kreativa kvinnliga formgivare, där friheten att experimentera var stor. På Marimekko får man göra vad man vill, var den allmänna meningen bland finska formgivare.

Amfora (1949)

Ratia var själv utbildad formgivare, men hennes skicklighet låg främst i att hitta talanger. 1949 fick Ratia syn på mönstret Amfora, av den då tjugotvååriga Maija Isola. Henne ska vi ha, tänkte Ratia. Samarbetet mellan Isola och Marimekko varade i över 38 år. Under den tiden skapade Isola hela 533 olika mönster. Stundtals var relationen mellan Ratia och Isola stormig. En schism ledde till att Isola 1961 flyttade till en egen studio. Men relationen var också produktiv. Ratia var tidig med att förorda geometriska mönster, i en tid när de flesta höll på med blommor. Som en reaktion på Ratias uttalande att hon "hatade blommönster" skapade Isola 1964 Unikko, som är så mycket blommönster ett mönster bara kan bli: rosa och röda vallmoblommor mot en vit bakgrund. Resten av historien är välkänd: Unikko kom att bli Marimekkos mest kända mönster. Ja, en symbol för allt företaget ville vara. 

Unikko (1964)

Att vi valde Isola över Ratia är inte alldeles självklart. Kanske är det alltför lätt att välja det kreativa geniet framför den som skapar förutsättningarna, målskytten framför tränaren som lägger upp taktiken. Å andra sidan är det Isolas mönster som alla älskar och kommer ihåg. 

De är ju så rasande bra. 

Isolas verk brukar delas upp i olika serier, som knyts samman av ett övergripande tema eller idé. En av de tidigaste är Luonto (1957), som består av tjugofyra mönster. Serien inspirerades av konsten att pressa växter. Isola målade inte mönstren, utan tog enskilda växter och exponerade dem mot en vit bakgrund. Sedan användes exponeringen för att tillverka silkscreentryck. Tillvägagångssättet var banbrytande. Resultatet är tja, helt okej. Det är talande för min smak att de mönster från den här serien som jag tycker är bäst är de där Isola har gjort något ytterligare. Där naturen inte bara har gjort ett naket avtryck. Mönster som Humiseva gör ett obehagligt intryck på mig. Det är naturligtvis bara en inbillning, men jag får känslan av att det fortsätter att växa när jag tittar bort. För mycket vindlande och myllrande. För mycket natur. I den mer balanserade Auringonkukka däremot har solrosorna stiliserats och förstorats.

Humiseva (1957)

Efter Luonto följde Ornamentti (1959) och Barokki (1962). Isola reste flitigt och serien Ornamentti är inspirerad av slovakisk folkkonst och Barokki av annan europeisk folkkonst. Marimekkis formgivning befann sig i en ständigt spänning mellan det traditionella och det samtida. I de här två serierna ligger tyngdpunkten på det första benet, snarare än det andra. Isola ville vid den här tidpunkten ta avstånd från den avskalade skandinaviska formgivningen. Vissa mönster i Ornamentti och Barokki tycker jag är spännande och häftiga, andra är åtminstone i mina ögon tunga och överbelastade.

Joonas (1961) däremot pekar fram emot Isolas bästa verk. Isola jobbade helst sittande på golvet, och det är i den ställningen hon oftast syns på fotografier. På knä eller i skräddarställning, mitt uppe i den skapande aktiviteten. Som vilken amerikansk abstrakt expressionist som helst. Det är inte för att bevisa textilkonstens värde jag jämför med målarkonsten, även om textilkonst, av vissa, orättvist har behandlats som en andra gradens konstart. Isola höll även på med oljemåleri och till hennes inspirationskällor hörde såväl Matisse, Picasso och Chagall, som amerikanska expressionister och popkonstnärer. Men vid skapandet av Joonas stod hon upp. Med penseln i handen och till ackompanjemang av musik skapade hon lekfulla asymmetriska mönster, inspirerade av vatten och ljus. De dansades fram.

Joonas (1961)

Melooni (1963)

Serien Arkkitehti (som skapades vid mitten av 60-talet) innehåller Isolas bästa verk. Bakgrundshistorien till Unikko har jag redan redogjort för, men det är värt att påminna sig om hur radikalt mönstret var. Det här var 1964, innan Flower Power, innan Carnaby Street i London och Haight-Ashbury i San Francisco fylldes av blommotiv. Unikko skapades för tusan samma år som Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte runt i USA med sin färgglada buss. Man ska leva i sin egen tid och lite före den, som Isola själv uttryckte saken. Men det är inte bara Unikko som är värd att lyfta fram från Arkkitehti. I serien lyckades Isola förena det geometriska med det organiska, det rigida med det dansanta. Mönster som Kaivo, Paprika, Albatrossi och Melooni är ikoniskt självklara och uppenbarligen gjorda av en formgivare med stort självförtroende. 

I andra mönster är inspirationen från omvärlden tydlig. Jag tänker på de Beatlesinspirerade Lovelovelove och Mansikkavuoret. Omvärlden gör sig även påmind i serien Avaruus (1969). Här är det månlandningen som är en tydlig inspiration. Jag är personligen väldigt förtjust i den här serien, med planeter och stjärnor mot en oändlig rymd. Isolas verk från 60-talet är djärva, lekfulla och framåtblickande, och jag känner ett visst vemod över att stora delar av kulturen de senaste årtiondena har fastnat i pastischer och ironi. Det är lätt att känna saknad över en tid när en ny serie mönster från ett finskt klädesföretag hälsades som en betydande händelse som gav upphov till bedömningar och diskussioner.

Mansikkavuoret (1969) eller Strawberry Fields?

Jag har i den här texten hållit mig till Isolas viktigaste serier och mönster. Marimekko som stilbildande företag peakade på 60-talet, men Isolas kreativitet sinade inte för det. Hon fortsatte att skapa mönster efter mönster. Isola började med tiden samarbeta med sin dotter Kristina och 1987 slutade hon på Marimekko för att koncentrera sig på måleri. Det är fint att Marimekko på nytt blev populärt vid slutet av 90-talet. Och att Isola fick uppleva det. Hon gick bort 2001.

Det finns andra formgivare knutna till Marimekko som är värda er uppmärksamhet. Vuokko Nurmesniemi och Annika Rimala bland andra. Men sammantaget är det nog inte en överdrift att säga att det är Isolas verk som bäst motsvarar Armi Ratias snart hundra år gamla dagboksanteckning. "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken".

Nu får ni ursäkta. Jag har några pennskrin och tekoppar att beställa hem.

93. Ivar Aasen (1813-1896)

En klassisk skämtteckning från 1919 visar en hop norrmän i färd med att puckla på varandra. Män och kvinnor har gevär, sopborstar och paraplyer i högsta hugg. Till och med ett par hundar är involverade i bråket. Vad som ser ut att vara en besökande bolsjevik riktar en nyfiken fråga till en man med ett gevär i armarna: "Nå, hvor langt er dere kommet med revolusjonen her i Norge?" Mannen ser sig om och svarar: "Foreløbig slåss vi om hvordan den staves." Norrmän är inget folk som skyggar för konflikter – det vet alla som har tillbringat en längre tid i landet –  men det alla norrmän gemensamt kan enas om, är att språkstriden går före allt annat. Andra frågor får faktiskt vänta ett tag, innan man har bråkat färdigt om hur man ska formulera dem. 

Vad allt bottnar i är språkstriden mellan bokmål och nynorska (nynorsk), en konflikt som går tillbaka till mitten av 1800-talet och som stundtals har varit hätsk. Det är den fortfarande i vissa läger. Många norrmän avskyr nynorsk för att de tvingas lära sig det i skolan, och en Facebook-grupp för avskaffandet av språket har samlat hundratusentals. Andra norrmän skriver medvetet på nynorsk för att de anser det vara det mest genuina norska skriftspråket. Framförallt är det företrädare för olika språkförbund som bråkar. Striderna gäller bland annat den norska språkpolitiken som kostar flera hundratals miljoner kronor varje år, och kravet att NRK (Norges motsvarighet till SVT) ska använda nynorsk i 25 procent av sina program.

Man behöver inte vara bolsjevik för att bli förvånad över bitterheten i dessa strider. När man betraktar den norska språkstriden utifrån är det med en lätt overklighetskänsla. Hur kan nynorskan väcka så mycket ont blod? Hur kan människor engagera sig så mycket i om man ska stava landet "Norge" eller "Noreg". Och – beroende på ens perspektiv – vem ska man skylla på eller höja till skyarna för att det har blivit så här?

Det här med skriftspråk har aldrig varit helt okomplicerat. De tidigaste skriftspråken (till exempel kilskrift) infördes inte för att människor skulle få uttrycka sig hur som helst, utan för att hålla koll på människor och hur mycket de ägde. Skriftspråken underlättade handel och skatteindrivning och var tätt sammanbundna med den tidens styre och samhällsform. Men varje stor uppfinning kan användas på mer än ett sätt. Snart började människor använda samma skriftspråk för att skriva ner upplevelser och berättelser. Och i förlängningen är det skriftspråket vi har att tacka för såväl Gilgamesh, Hjalmar Söderberg som vad nu än det här kan kallas. Varje nytt språk öppnar upp nya möjliga sätt att beskriva eller skildra vår gemensamma mänskliga tillvaro. Det är därför det är så tragiskt när språk, muntliga eller skriftliga, glöms bort eller dör. 

Som ni säkert inser var vi i Norden väldigt sena på bollen. Det första skriftspråket i Norden var urnordiska, och det är nästan helt obegripligt för en modern läsare. Inskriptionerna på Gallehushornen som hittades i Danmark på 1600-talet och som härstammar från 400-talet lyder så här:

Ek HlevagastiR holtijaR horna tawido
Eg/jeg/jag Legjest holtingen gjorde hornet

Vi känner igen "eg", "gjorde" och "horn". De övriga orden är höljda i dunkel, men vi kan ändå utläsa att en man vid namn HlevagastiR vill säga att det var han och inte någon annan som färdigställde hornen. Århundraden efter 400-talet präglades av pest, nödår och krig. Språket förändrade sig radikalt. Om HlevagastiR – uppenbarligen en man stolt över sin hantverksskicklighet – några århundraden senare ville förmedla samma sak, så hade hans inskriptioner sett helt annorlunda ut. 

Gallehushornen.

Med kristendomen kom de latinska bokstäverna, och det skriftspråk som började skrivas på 1000-talet kallas omväxlande för runsvenska, fornisländska, gammelnorsk – eller det mer neutrala norrönska. Norrmännen förde med sig norrönska till Island och alla de isländska sagorna är skrivna på språket. (Norrönska finns bevarat i isländska, vilket gör att dagens islänningar kan läsa de gamla sagorna i original.) På 1200-talet var Norge ett stort och mäktigt rike. Sedan inleddes en nedgångsperiod och från cirka 1400 till 1814 var landet i en (enligt vissa förnedrande) politisk union med Danmark. Under hela den tiden var danska det rådande skriftspråket i landet. Norska dialekter fanns naturligtvis i överflöd, men varje text (oavsett om det handlade om rättsdokument eller blödande kärleksdikter) författades på danska. Det är förhållanden som höll i sig länge. Islänningen Halldór Laxness, som föddes tidigt på 1900-talet, påstod att han lärde sig danska av att läsa Henrik Ibsen. De flesta norska författare, även under den så kallade norska guldåldern, skrev på ett språk som i stora drag såg precis ut som danska!

Under de första decennierna av 1800-talet blåste nationalismens vindar över Europa. Norge fick visserligen en egen konstitution 1814 men tvingades in i en (enligt vissa ännu mer förnedrande) politisk union med Sverige. Men hur markerar man självständighet gentemot en övermakt? Jo, delvis genom att ta makt över språket. På 1840-talet var frågan oerhört central och brännande: skulle man försöka förändra danskan så att den bättre anpassades efter norska förhållanden, eller skulle man hitta på ett eget skriftspråk? Författaren och den kulturella landsfadern Henrik Wergeland var en av dem som menade att danskan borde "förnorskas". Det skedde också. Arbetet med att "förnorska" danskan i Norge kan framförallt knytas till Knud Knudsen, "bokmålets fader". Den andra sidan i debatten, med historikern P.A. Munch i spetsen, menade däremot att danska ska förbli danska och att man borde skapa ett norskt skriftspråk baserat på norska dialekter och norrönska. Många var kallade, men få var utvalda, som det heter, och det blev upp till en lantbrukarson från gården Åsen i Hovdebygda att skapa det första helt norska skriftspråket.

Ivar Aasen var 28 när han 1841 företog sig sin första längre resa, till Bergen på den norska västkusten. Med sig hade han sina språkarbeten och dessutom – som en duktig liten skolpojke – 509 växter ordnade efter Linnés sexualsystem. Redan några år tidigare hade han i texten "Om vort Skriftsprog" formulerat idén om ett "huvudspråk" som inte skulle vara baserat på en enda dialekt, utan på hela landets dialekter. Resan till Bergen blev den utlösande faktorn i Aasens karriär som språkforskare. Han kom i kontakt med rätt personer (som blev imponerade av den självlärde unge mannen) och ansökte om ett resestipendium, som till slut beviljades. Sagt och gjort, han tog sin lusekofta och en ränsel och begav sig iväg. Under åren 1843 till -47 var han nästan konstant på resande fot och lyssnade på olika norska dialekter. Han skrev ner ord, uttryck och ordspråk. Han koncentrerade sig på Vestlandet, där han räknade med att hitta de bästa (det vill säga, minst danskpåverkade) dialekterna. 

Den traditionella bilden av Aasen är att han var en folkskygg särling som högst motvilligt pratade med folk. Det är en bild som okritiskt har levt kvar i litteraturhistorien och senare forskare har velat lyfta fram Aasen som en handlingskraftig man med ett visionärt projekt. Men det är över huvud taget inte lätt att komma Aasen nära. Han förde en omfattande dagbok, men enligt dem som har läst den innehåller den mest torra beskrivningar av vädret och personer han har träffat. Mitt främsta intryck av Aasen är att han var en väldigt ordentlig människa, som inte lämnade mycket utrymme för tillfälligheter. Ni vet, en av dem som håller sig till receptets enda vitlöksklyfta – och är nöjd med det. Allt tyder på att Aasen också var en ytterst ensam människa. Han letade efter en hustru, men förblev ogift trots upprepade raggningsförsök. 1856 skriver Aasen att han har pratat mycket med "damer" och diktat allvarliga verser till dem. Men han tog sig, trots verserna och sin burriga skepparkrans, aldrig så långt som till first base: "Jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang." Ja, vad ska man säga? Inte ens geniala språkforskare hittar alltid kärleken. 

1847 slog sig Aasen ner i Oslo med allt sitt material från resorna och började skriva. 1848 publicerades Det norsk Folkesprogs Grammatik och två år senare Ordbog over det norske Folkesprog. P.A. Munch menade att det var storverk som hela Norge borde vara stolta över. Nu hade Aasen lanserat ett eget språk, landsmålet, ett alternativ till dansk-norskan som var det dominerande skriftspråket i Norge. Landsmålet (som vi idag kallar nynorsk) möttes i början av entusiasm, böckerna sålde bra och den kända författaren Bjørnstjerne Bjørnson satte ner foten genom att säga att han numera skulle skriva på det nya språket. Men det dröjde inte länge innan hyllningskören tystnade. Den känsliga överklassen var orolig över att en övergång till ett språk som baserades på bönders dialekter skulle innebära en kulturell utarmning. Aasen fick ägna mer och mer tid åt att försvara landsmålet, som dessutom visade sig vara krångligt och otympligt att använda. 

Hur gick det sedan? För att göra en lång historia (med otaliga stavningsreformer) kort: bägge språken vann. Bokmål fortsatte att vara den mest populära formen, men nynorsk etablerade sig i områdena runt Vestlandet. Striden mellan bokmål och nynorsk har rasat sedan dess och rasar fortfarande. Eftersom nynorsk främst användes på landsbygden fick striden en prägel av konflikten mellan stad och land. Fram till början på 2000-talet försökte den norska staten medvetet föra samman de bägge språken till ett. Men samnorskan blev ett misslyckande och idag har Norge två skriftspråk som det är fritt att välja mellan. De är likställda i skolorna och all myndighetsinformation ska tillhandahållas på bägge språken. Här hittar vi nog förklaringen till det bittra motståndet till nynorsk. Visst, det kostar staten mycket pengar att bekosta satsningar på nynorskan. Men senast jag kollade var Norges oljefond fortfarande världens största. Nej, förklaringen har nog snarare att göra med att språket har pådyvlats många norrmän uppifrån, trots att det är så få (runt 10 procent) som faktiskt använder det. Precis som i det gamla Mesopotamien är dagens språkpolitik i Norge fortfarande tätt sammankopplat med det politiska styret och samhällsformen. Ett slags maktutövning helt enkelt, även om det handlar om något så behjärtansvärt som att rädda och bevara ett språk. Motståndet mot nynorsk går alltså till viss del att förstå, även om man förmodligen måste ha tragglat sig igenom biologi eller samhällskunskap på två språk i skolan för att verkligen känna oviljan i kroppen. Samtidigt innebär närvaron av nynorskan en rikedom, som kanske inte märks förrän den är borta. Vad man än tycker om de hundratals miljonerna till språksatsningar eller NRK:s programutbud, går det inte att komma runt att språket öppnade upp för nya och helt andra sätt att beskriva, skildra och berätta. 

Nynorskan har sina Gilgamesh.

Det kan komma som en överraskning, men Aasen använde själv aldrig det nyuppfunna språket. Hans språkvetenskapliga böcker, dagböcker och verser skrevs alltså på tidens dansk-norska. Det blev alltså upp till författare som Arne Garborg, Tarjei Vesaas och Olav H. Hauge att plocka upp där Aasen hade avslutat och få nynorskan att leva upp. Mästerverk som diktcykeln Haugtussa (1895) och romanen Fuglane (1957) gör sig särskilt bra i nynorsk språkdräkt. Och så här lyder "Når hausten kjem" ur Hauges diktsamling Dropar i austavind från 1966: 

Når hausten kjem,
når kulden kjem
og kveldane vert myrke,
sit eg ved elden
og hullar min song -
held liv i kvida,
manar fram solminne.

I jämförelsen mellan Hauges dikt och Aasens klagande "jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang" blir några saker tydliga. Notera danskans blöta "smage" och "meget", i jämförelse med nynorskans flitiga användning av "k", en bokstav som stupar vertikalt, likt de norska bergväggarna. Hauges dikt handlar om en person som om hösten nynnar fram soliga minnen. Dikten går att översätta till andra språk utan att det sakliga innehållet går förlorat. Men någonting följer inte riktigt med i översättningen. De nordiska språken är inte likvärdiga, i den meningen att allting går att uttrycka lika bra på de olika språken. Det korthuggna "når hausten kjem" är betydligt bättre än bokmålets "når høsten kommer" och svenskans "när hösten kommer". Samma sak gäller för "sit" istället för "sitter" och "held" istället för "håller". Nynorsk är ett språk som går rakt på sak och – i den mån poesi är detsamma förtätad betydelse – ett språk för poesi och allvarliga verser.

Ivar Aasen är naturligtvis inte i behov av kärleksråd. I nuläget alltså – han är sedan länge död och begraven. Men om jag hade fått viska några ord i örat på en både imponerande och en aning ömkansvärd språkforskare på 1800-talet, så vet jag vilket råd jag hade gett: prova att ragga på nynorsk istället!