82. Peter Wessel Tordenskiold (1690-1720)

På våren 1714 går en norsk kapten verksam i den danska flottan iland vid Torekov, på den svenska kusten. Med sig har han ett par matroser. Det dröjer inte länge innan en trupp svenska dragoner uppenbarar sig. De två matroserna lägger genast benen på ryggen och lämnar sin kapten i sticket. Han ser sig om efter en flyktväg, men tre dragoner skär av hans väg mot vattnet. De uppmanar honom att ge upp och överlämna sin värja. Men när en av dragonerna närmar sig och sträcker fram handen för att ta emot värjan får han ett slag över armen: "Inte den här gången!" ropar den norske kaptenen och störtar sig fram mellan dragonerna, kastar sig i vattnet och simmar ikapp de flyende matroserna med värjan i munnen. Vilken man!

Man får förmoda att de svenska dragonerna återvände hemåt besvikna och modstulna, men kanske även lite stolta över att ha överrumplats av den berömda Peter Wessel Tordenskiold. Nu hade de något att berätta för barnbarnen.

För den här texten har jag tagit hjälp av Oswald Kuylenstiernas bok Tordenskiold: Nordens ryktbaraste sjöhjälte från 1930. Det är en personligt färgad skildring av Tordenskiolds liv, från barndomen i Trondheim till tjänsten som dansk amiral under det stora nordiska kriget. Tordenskiolds bedrifter sammanföll med att den svenska krigsmakten var på dekis efter slaget vid Poltava 1709. Vid den tidpunkten var Tordenskiold en simpel sjökadett. Men han avancerade snabbt i graderna och fick bossa över ett eget skepp redan 1711, som tjugoettåring. I nästan tio år kom han att gäcka de svenska trupperna. Tordenskiold utmärkte sig i kontrast till det övriga danska försvaret. Peter den Store sa skämtsamt att "danskarna buro sig åt med sin flotta som en gammal äkta man mot en ung hustru, han kelar med henne och kysser henne, men något vidare blir det inte av". Underförstått: danskarna är så rädda om sin flotta, att de inte vill riskera några förluster. Tordenskiold gav sig däremot gärna in i strider, och gärna mot större och bättre utrustade skepp. Tordenskiold var ung, snygg och kunde manövrera skeppen bättre än någon annan. När han adlades 1716 valde han namnet Tordenskiold eftersom han som ett tordön, ett åskväder, överraskade och slog ner på sina fiender. 

Kuylenstierna är uppenbart fascinerad av sitt studieobjekt. Han placerar sjöhjälten i sin kader av Stora Män, bredvid Peter den Store och Karl XII. (Den danske kungen Fredrik IV var däremot en feg stackare och får förlita sig på att historiens glömska lägger sig över hans oansenliga bedrifter.) Kuylenstierna bryr sig föga om att Tordenskiold slogs för den danska flottan och därför mot Sverige. Tordenskiold tillhör, skriver han, samma vikingastam som svenskarna och tillhör därför hela Norden. Till råga på allt är Kuylenstierna, likt de flesta män i sin generation, militärt överintresserad. Jag får reda på vad som skiljer linjeskepp från fregatter, skottpråmar från galejor och galärer; och sjöslagen skildras noggrant för den presumtivt lika intresserade läsaren. Över alla strider i boken ligger dessutom en aura av nobless, som konflikter gentlemän emellan. En av Tordenskiolds blodiga strider beskrivs som "ett hårt nappatag med svenskarna". I en passage nämns en annan norsk-dansk sjöman, Christian Jakobsen Drakenberg, vars ryktbarhet främst kommer sig av att han uppnådde den imponerande åldern av 146 år. Kuylenstierna ser ingen anledning att betvivla uppgiften. 

Nej, Kuylenstiernas biografi över Tordenskiold kan inte kallas helt tillförlitlig. Det är ett hyllningsporträtt, ingen historisk avhandling. Men vad spelar det för roll? I Tordenskiolds fall är jag bara delvis intresserad av människan av kött och blod. Lika intressant är myten om Tordenskiold. Redan under sin livstid blev Tordenskiold föremål för ryktbildning och legender spanns kring hans namn. I alla dessa anekdoter om Tordenskiold är det svårt, ja nästintill omöjligt, att särskilja verklighet från dikt.

En gång hamnade Tordenskiold i en strid med en svensk kapare (ett slags legala sjörövare). Efter ett häftigt sjöslag började Tordenskiold få slut på krut. Han skickade då över en av sina trumpetare till fiendesidan med en anhållan om att få låna krut från motståndaren. Denne svarade att han inte hade mer krut än han själv behövde. När bombardemanget stillnade låg de två skeppen så nära varandra att befälhavarna kunde ropa till varandra. Eftersom de bägge hade slut på krut återstod bara att skåla i ett glas vin och hurra. (För att de klarade livhanken, får man förmoda.) För det här tilltaget ställdes Tordenskiold inför krigsrätt – man skålar inte med fienden – men frikändes efter att ha försvarat sig lysande i rätten. 

En av Tordenskiolds starka sidor var att han var ytterst välunderrättad. Han rekognoscerade flitigt och begagnade sig även av svenska spioner. Det gick historier om att Tordenskiold själv klädde ut sig som fiskare och även lyckades ta sig ombord på svenska skepp. Det är med all säkerhet inte sant, säger vän av ordning. Under attacken mot Marstrand 1719 åt Tordenskiold frukost med den svenska befälhavare von Utfall. Han ska då ha låtit samma truppstyrka upprepade gånger passera förbi utanför fönstret, för att ge sken av att den var större än den egentligen var. Inte heller den historien är sann. Sedan har vi den nattliga överrumplingen av Nya Varvet 1719, då Tordenskiold mötte en vaktbåt och på frågan "wer da?" (vem där?) med bullrande röst svarade "Tordenskiold!" och tillade: "Vänd om och hälsa er kommendant från mig och säg, att jag är här för att lära honom att hålla sig vaken!" Om det är sant? Ja, vem vet, men det är en bra historia.

Sant är i alla fall att Tordenskiold var högst delaktig i mytbildningen kring sin egen person. Efter slaget vid Dynekilen (då han överraskade en svensk transportflotta och vann en överlägsen seger) överdrev han de svenska styrkorna i ett brev till sin arbetsgivare Fredrik IV. Och efter den misslyckade attacken mot Strömstad (där Tordenskiold för första gången sårades: en kula i vänstra armen och en annan genom låret), och där hans samlade förluster uppgick till 104 döda och 246 sårade, skrev han till kungen att de svenska förlusterna var tre eller fyra gånger så stora. I verkligheten var de inte ens hälften så stora.

Tordenskiold framstår i dessa anekdoter som något av en pojkhjälte. Precis lika djärv och företagsam som de protagonister som dyker upp i åtskilliga ungdomsromaner. En Biggles på de sju haven. Anekdoterna skvallrar om hur skrämmande han var i det svenska medvetandet. De fungerade säkert också som tröst för de svenska styrkorna: man ville inte gärna bli slagen av en klåpare. Om man överdrev fiendens skicklighet behövde man inte erkänna de egna svagheterna. I juli 1720 slöts slutligen ett fredsfördrag mellan Danmark och Sverige på Frederiksborg. Det stora nordiska kriget var tillända. Tillända var också Tordenskiolds livs bana. Han dog senare samma år i en framprovocerad duell. Det var som om högre makter ville säga att hans liv var oupplösligt förenat med kriget.

Kuylenstiernas bok är högstämd och historiskt tveksam. Den är skriven av en person som förmodligen aldrig har tagit del av ett sjöslag. Hur var det på de där båtarna egentligen? Det var säkert oerhört skitigt och jobbigt om man inte var del av befälsledet. För den största delen av manskapet var tiden på sjön fylld av outhärdlig tristess. Och när man väl var inbegripen i ett slag var risken stor att man dog. Det finns ingenting att romantisera här. Krig utan enormt lidande är en illusion och stornationsdrömmar fåniga.

Men ändå.

Det kanske är för att jag läste Biggles när jag var liten och även närde pojkdrömmar om äventyr på de sju haven. Skattkammarön har format mig.

Istället för att likt Kuylenstierna se Tordenskiold som "den sista vikingen" eller som en representant för det nordiska, tar jag hellre fasta vid att Tordenskiold återkommande gånger tog våghalsiga beslut som bröt mot flottans regler och riktlinjer. Han kastade sig in i faran, han levde på den knivsegg som skiljer segern från misslyckandet. Det var där han trivdes. I grund och botten är det kanske inte mycket som skiljer Tordenskiold från de sjörövare som drog omkring på världshaven. Han hittade bara ett sätt att göra det han ville inom en militärmakt. Han la snärtiga one-liners och dog ung som en förmögen och pensionerad sjöhjälte. En sorts havets rockstjärna, även om Tordenskiold ofint nog överlevde sitt tjugosjunde år med några jordsnurr. Men ingen kunde ju räkna på den tiden.

Jag säger inte att min bild av Tordenskiold är mer sann eller historisk korrekt än Kuylenstiernas. Men den är banne mig så mycket roligare.

83. Karen Blixen (1885-1962)

I Karen Blixens novell "Peter och Rosa" sitter femtonårige Peter vid fönstret i sitt rum och tragglar med böckerna om kyrkohistoria. Plötsligt hör han suset från flyttfåglarna och drömmen om ett annat liv tar fart. Peter är en föräldralös pojke som uppfostras av sin morbror, en präst, men han är varken lämpad för eller intresserad av ett hemmasittande liv med disciplinerat och pliktskyldigt studerande. 

Peter ville gå till sjöss, men hans morbror, prästen, höll honom vid boken. I kväll, vid det öppna fönstret, gick han långsamt och allvarligt igenom sitt förflutna och sin framtid, och lovade högtidligt sig själv att rymma sin väg och bli sjöman. I detta ögonblick förlät han sina böcker och funderade inte längre på att bränna upp dem allesammans. "Låt dem samla damm", tänkte han, "eller falla i händerna på dammiga människor, som passar för böcker." Själv skulle han leva under segel, på ett gungande däck, och se en ny horisont stiga upp med varje morgonsol. Då han sålunda fattat sitt beslut, fylldes han av tacksamhet, och knäppte händerna på fönsterkarmen. Han hade fått en from uppfostran, hans tack riktades till Gud, men det gjorde små avstickare på vägen, som om regnet drivit det ur kursen, han tackade våren, fåglarna och själva det strömmande regnet.

Vad som sedan följer är trettio sidor om längtan, kärlek, svek och ljuv död. Det bibliska varvas med det vardagliga, sagans förhöjda tillstånd med den psykologiska realismens skärpa. Allting berättat med stor människokännedom och empati. Peters och jämnåriga flickan Rosas tankar och våndor skildras med rörande träffsäkerhet och i slutet av berättelsen är det svårt att hålla känslorna borta. Allt detta är typiskt för Karen Blixens novellkonst.

Anledningen till att jag inledde med ett längre citat ur "Peter och Rosa" var inte först och främst för ge ett smakprov på hennes stil, utan för att Peters situation påminner så tydligt om Karen Blixens egen. Karen, född med efternamnet Dinesen, föddes i slutet av 1800-talet på släktgården Rungstedlund, där författarpionjären Johannes Ewald bott på 1700-talet. Hennes far var äventyrare: kaptenen och konstnärssjälen som för den unga flickan Karen representerade det vilda, det spännande, erotiken. Mamman var den strikt religiöse allvarskvinnan från en rik borgerlig släkt. Precis som för Peter i novellen så var slitningarna mellan det plikttrogna livet och det frigörande lustfyllda något som unge Karen brottades med. Hon insåg emellertid tidigt att fadern var hennes sammansvurne, den vars karaktär hon delade. Chocken när han tog livet av sig var därför stor och innebar den tioåriga flickans första stora sorg i livet.

När Karen nådde ungdomsålder och bekantade sig med landsmannen Søren Kierkegaards texter, läste hon om filosofens kontrasteringar av det estetiska och det etiska livet. Parallellerna till hennes föräldrars olika livsinställningar kan knappast ha undgått henne och Kierkegaard skulle bli en stor influens på hennes egen litteratur. Under 1900-talets första decennium ägnade hon sig åt konststudier och skrivande. Hennes berättelser refuserades med undantag av några få enstaka historier som publicerades i olika tidskrifter. Men hellre än att vara författare, önskade hon "resa, dansa, leva och ha frihet att måla", som hon sa till en vän. Det estetiska livet tycks ha lockat mer än det etiska, för att återknyta till Kierkegaard. Hennes motto säger någonting om inställningen: "det är nödvändigt att segla; det är inte nödvändigt att leva." Sven Delblanc har skrivit om henne att hon "tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk."

Karen hade ärvt faderns drömska rastlöshet och hon började längta bort från Danmark. En passionerad förälskelse i sin svenske kusin besvarades inte, och Karen blev djupt deprimerad. Om det var trots, hämnd, uppgivenhet eller äkta känslor som gjorde att hon istället förlovade sig med den älskades bror, det är svårt att säga. Men det gjorde hon i alla fall, och Karen Dinesen blev Karen Blixen, efter att ha gift sig med brodern, som passande nog hette Bror. Paret delade den äventyrlig ådran, och när giftermålet gick av stapeln var de redan på väg ner till Kenya. Bror von Blixen-Finecke hade, som den uppmärksamma precis insett, en adelstitel och med hjälp av kontakterna den medförde och Karens mammas pengar kunde de genomföra flytten till Afrika, där de skulle starta och driva en kaffefarm tillsammans. Det var Brors idé och det faktum att han inte visste något om kaffe ansågs inte som något hinder. 

Det borde det ha gjort. Farmen gick aldrig bra ekonomiskt eftersom Bror var ansvarslös med pengar och okunnig när det gällde driften av ett företag. Karen blev ändå kvar vid Ngongbergen, nära Nairobi, i nästan tjugo år. Hon stannade där efter att paret till slut separerade och skötte farmen själv, med hjälp av olika insatser från familjemedlemmar. Men efter nya kärlekssorger (hennes nya livskamrat Denys dog i en flygkrasch) och en slutlig acceptans av misslyckandet med farmens ekonomi, flyttade hon tillbaka till Danmark. Karen Blixen var då 46 år gammal, arbetslös, barnlös och djupt sorgsen över såväl Denys död som att lämna sina afrikanska vänner bakom sig. Hon hade älskat livet i Ngong: de vilda djuren, resorna i Denys flygplan och jakten under safari-turer. Hon hade också till skillnad från många andra vita verkligen brytt sig om de afrikanska invånarna och var genuint intresserad av deras sätt att leva.

Nu fanns det bara en sak att göra: börja skriva. Allt det stoff hon samlat på sig under samvaron med stamfolken i Kenya, alla historier hon berättat för Denys under deras långa nätter tillsammans och all den sorg hon upplevt skulle nu omformas till litteratur. "Man kan bära vilket lidande som helst om man använder det i sitt historieberättande", har hon sagt, och det visade hon prov på nu. Hon skrev på engelska, språket som hon tillsammans med swahili hade pratat i nästan tjugo års tid. Hon trodde också att hennes berättelser skulle passa den engelskspråkiga publiken bäst. Det här var modernismens storhetstid, men Blixens prosa är av en mer konventionell sort. Det är en form av lägereldsberättande, långt ifrån de hyllade samtidskollegornas svårbegripliga experimenterande och nydanande angreppssätt. 

Hennes första verk, novellsamlingen Gotiska berättelser, refuserades på hemmaplan men accepterades av ett förlag i USA. Gensvaret lät inte vänta på sig. Isak Dinesen, som var hennes författaralias, gjorde succé. Det dröjde inte länge innan hennes riktiga identitet avslöjades och den internationella uppmärksamheten kring Blixen blev stor. Snart gavs samlingen ut även på andra håll (inklusive i Danmark) och nya framgångar skulle följa med det verk som Blixen är internationellt mest känd för, Den afrikanska farmen, som består av en samling minnen över tiden i Kenya.

Den afrikanska farmen är intressant som en skildring av vitas liv i det svarta Afrika och boken har analyserats av postkolonialt intresserade akademiker. Men konstnärligt? Mja, helt okej, men den kan inte jämföras med hennes otroliga noveller. Det är i dessa sagolika, inkännande, ofta mytiskt färgade noveller som hennes storhet ligger. Kanske nådde hon sin största stund med samlingen Vintersagor. Flera av berättelserna där handlar om barn och unga som på olika sätt känner sig ensamma och missförstådda, men samtidigt bär på en egendomlig känsla av att vara utvalda. Ödet tycks styra händelseförloppen på ett sätt som fått vissa att karaktärisera Blixen som fatalist. Men det ödesmättade i historierna skänker dem också en särskild skönhet och sorgsenhet, som är svår att värja sig mot. Novellerna säger något om livet, men jag vet inte alltid exakt vad det är. Men vad det än är, så är det åtminstone något som vanlig sakprosa aldrig kan ersätta. Kanske var det just den upplevelsen Blixen hoppades att hennes historier skulle skänka, när hon konstaterade att "konst är sanningen om fakta." 

När Blixen mot slutet av sitt liv besöker USA gör hon det som litterär superstjärna. Hon intervjuas i tv-program och träffar Marilyn Monroe. Karen Blixen njöt av uppmärksamheten, men hennes nya kändistillvaro innebar inte att hon glömde bort sina tidigare erfarenheter, sina tidigare vänner, sitt tidigare liv. "Jag har en känsla av att var jag än kommer att vara i framtiden, så kommer jag alltid undra om det regnar i Ngong." Detta uppriktiga intresse för människor och platser utgjorde tillsammans med hennes fantasifulla gestaltningsförmåga förutsättningarna för hennes sympatiska litteratur. Nu när novembermörkret ligger tungt över oss (jag vet inte hur det är i Ngong, men det regnar i Göteborg) är det en glädje att få ta del av hennes bitterljuvt värmande små historier.

84. Oluf Høst (1884-1966)

Vissa personer kan helt enkelt inte släppa taget. De får en idé, intresserar sig för ett motiv, halkar in på ett tema – och sedan finns det inte längre några begränsningar för hur många gånger det kan repeteras. I privatlivet kallar vi dem ältande, i kulturens värld inte sällan genier. Yasujiro Ozu regisserade jag vet inte hur många filmer med samma kameravinkel, samma skådespelare, samma teman och (näst intill) samma titlar. Allihop är lysande och den envetna konsekvensen i utförandet gör att man älskar dem ännu mer. Inom målarkonsten har vi Claude Monet med sina höstackar. 

Motivet den danske konstnären Oluf Høst inte kunde släppa taget om var en gårdsbyggnad på Bornholm med en liten öppning ut mot havet. Samma sak målat ur samma vinkel. Gång på gång på gång.

Det är lätt att dra slutsatsen att motivet i dessa fall inte spelar någon roll; att den som målar på ett sådant vis egentligen bara bryr sig om former, färger och måhända olika ljusförhållanden – eller (om det är en expressionist det rör sig om) egna själstillstånd. Det faktiska föremål som befinner sig framför målarens staffli? Oväsentligt!

Jag tror inte riktigt det är så enkelt, åtminstone inte i fallet Oluf Høst. Hans motiv är knappast valt slumpmässigt. Alla förutsättningar för att skapa berörande konst som säger något om livet finns ju där. Marken i förgrunden och himlen i fonden  – färgsjok som sätter den grundläggande stämningen. Huskroppen som livets kompakta massa, vardagen, ordningen, kulturen. Och viktigast av allt: husets port, öppningen mot världen utanför, glipan mot något annat, kaoset, drömmarna, fantasin  – eller tomrummet där detta hade kunnat finnas.

Oluf Høst provade på många stilar under sitt långa målarliv. Men så vitt jag kan se är det på 30-talet som hans konst börjar bli riktigt fascinerande med expressiva färger och en tung, laddad stämning över bilderna. Van Gogh tar över som inspirationskälla efter tidigare idolen Cezanne. Intressant nog sammanfaller detta måleri nästan precis med att Høst börjar tillbringa större delen av året på Bornholm och över huvud taget börjar intressera sig mer för allt som har med ön att göra – ja, han börjar rentav skriva på dialekten "bornholmsk" i sina dagböcker. (Oluf Høst skrev nämligen också. Dagböcker, eller som han själv kallade dem: loggböcker. Mer än 1300 ska finnas bevarade på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.) Bornholm var en trendig plats för danska konstnärer under början av 1900-talet, men till skillnad från de flesta av sina kollegor var Oluf Høst född och uppvuxen på ön, och skulle också tillbringa de sista decennierna av sitt liv där. Detta är ytterligare ett tecken på att det inte bara är en lek med färger vi har att göra med. Här finns en genuin känsla för platsen, för det konkreta. En laddning i själva miljön, som kanske var och en som någon gång återvänt till sin barndomstrakt efter en tids uppehåll kan känna igen sig i. En fixering vid det ursprungliga i hembygdens natur och kultur, vid det nordiska över huvud taget, som så klart också kan vara farlig. Høst får en aktiv förespråkare i den inflytelserike, österrikiske konstkritikern Fritz Waschnitius – från 1936 uttalad nazist och senare ledare för ockupationsmakten Tysklands censur av den danska radion. Via bland annat Waschnitius inflytande blir Oluf Høsts son Ole övertygad nazist och går med som frivillig i SS. År 1943 dör han på östfronten. Det går strax efter kriget illvilliga rykten (bland annat spridda av konstnärskollegan, ovännen och kommunisten Niels Lergaard) om att Oluf själv haft nazistiska sympatier. Dessa har i så fall strukits ut ur loggböckerna (som har en del luckor på 30-talet) och det verkar svårt att avgöra om det finns någon sanning i ryktena. 

När Oluf Høst på 30-talet börjar med den serie målningar han idag är mest känd för är han i 50-årsåldern. Bondgården som skulle bli Høsts favoritmotiv förvärvas av konstnären 1935 och får sedermera namnet Bognemark. Høst har målat av gården redan tidigare, men då ofta ytterst neutralt framställd, som en typisk bornholmsk bondgård i vitt och brunt, med ljusblå himmel och några antydda figurer. Det är efter förvärvandet  av gården som Bognemark blir närmast en besatthet för Høst. Att han köper gården från första början har troligtvis att göra med utsikten över havet, en självklart åtråvärd tillgång för en konstnär. Desto mer anmärkningsvärt att han oftast låter denna utsikt blockeras helt, eller nästan helt, av gårdsbyggnadens huskropp. I regel försvinner också människorna från bilderna. Huset, marken och himlen får tala för sig själva. Genom att hitta ett sätt att begränsa naturen, att sätta en ram runt den, kan konstnären uttrycka sina känslor för den starkare än någonsin. En bild som till exempel Nat ved hamnen (1935) är mäktig, men saknar trots allt laddningen som finns i en målning som Vinterdagen dör (1943), där solnedgången och havet känns vidunderliga just eftersom vi bara skymtar dem.

Nat ved havnen. 1935.

Vinterdagen dör. 1943.

(Sen är det en annan sak att man i verkligheten aldrig har kunnat se solen gå ner genom porten ifråga – denna solnedgång finns bara i Høsts konst.)

Variationen av mänskliga känslor och tillstånd som kan uttryckas av detta om och om igen upprepade motiv är häpnadsväckande. Jämför till exempel Vinterdagen dör ovan med Nyfalden sne från 1936. 

Nyfalden sne. 1936

Här är allt vitt och grått. Verkligheten har tappat sina dimensioner till den grad att den blivit nästan lika platt som duken den avbildas på. Inte en tillstymmelse till utsikt. Ingen horisont, ingen rymd, inga drömmar. Istället för en glipa, en stängd port – ett stumt, brunsvart mörker. Det är en fantastisk bild – både av en mulen, snöig vinter och av ett själstillstånd. Och kontrasten mot en brännande, färgstark och förebådande bild som Vinterdagen dör kunde inte ha varit större.

Ibland, som i exemplet nedan till höger, dyker faktiskt figurer upp i Bognemarkbilderna, men de är genomskinliga som om de inte riktigt existerar, eller endast är tillfälligt besökande vålnader på gårdsplanen. Kanske kan man se det som ett uttryck för att individerna förgår, medan de mänskliga grundvillkoren består.

Vinterlandskab. Gården indvendig, 1940.

Till de mänskliga grundvillkoren hör så klart vädret. Oluf Høst har sagt att "billeder skal være sådan at man kan aflæse vejrets temperatur på dem" och han är en mästare på just detta. När det är vinter på Høsts målningar (och det är det ofta), fryser betraktaren.

Blåkoldt.

Den som kan måla temperaturer har också goda förutsättningar att måla känslor. När vi säger att någon blir kall av skräck eller känner en varm känsla av tillfredsställelse sprida sig genom kroppen – ja, till och med när vi blir heta av kärlek – så är det i förvånansvärt hög grad inte poetiska liknelser. Det känns faktiskt precis så.

Ibland finns en stark biografisk bakgrund till bilderna. Se hur intensivt kvällssolen lyser genom porten till Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo från 1943, samtidigt som resten av bilden har reducerats till suddiga konturer; en dröm så stark att verkligheten tycks upplösas omkring den. 

Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo. 1943.

Titeln ger en ledtråd till vad konstnären haft i tankarna när han målat tavlan. Barwenkowo är namnet på den by i Ukraina där sonen Ole några månader tidigare mött sitt öde. Står det röda solljuset för en smärtsam saknad – eller kanske hoppet om att sonen hamnat på en bättre plats, bortom det jordiska? Den materiella verklighetens obeständighet framgår i alla fall klart och tydligt.

Och kanske är det den viktigaste lärdomen vi kan få av Oluf Høsts konst. Ta dig tid att betrakta det till synes oansenliga, inom dig och utom dig. Betrakta himlen, marken och huset. Ljusets skiftningar och årstidernas växlingar. Passa på att betrakta porten du har mitt framför dig varje dag –  för det kommer en stund då du ska gå ut genom den.

85. Peter Schmeichel (1963-)

Som anhängare av fotbollsklubben Liverpool FC har jag mått finfint de senaste knappa tio åren. Exalterande fotboll. Jürgen Klopp. Segrar i Premier League och Champions League. Den episka vändningen mot Barcelona. Luis Suárez, Mohamed Salah och, er, Mario Balotelli. Fantastiskt alltsammans. Men det räcker inte för att beskriva hur gött vi Liverpool-fans har haft det, för som varenda tysk vet finns det två sorters lycka: den som grundar sig i egna framgångar och så schadenfreude, den glädje som i korthet kan sägas uppstå när det går dåligt för fotbollsklubben Manchester United. På svenska säger vi att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det stämmer inte. Det är till exempel verkligt lyckobringande att få ett kärleksfullt leende från någon man tycker om. Men det är också, om jag nu inte sa det, roligt när det går dåligt för Manchester United. Sedan lagets legendariske manager Sir Alex Ferguson avgick 2013 har klubben anställt den ena misslyckade stortränaren efter den andre, med tungrodd fotboll och titeltorka som konsekvens. Föreningen har misskötts och laget ständigt underpresterat utifrån sina otroliga ekonomiska förutsättningar.

Varför tycker sadisten Martin att det är så roligt, kanske ni undrar? Visst, det finns en stark rivalitet mellan Liverpool och Manchester United, ett ingrott "hat" som liksom följer med på köpet om man väljer att supporta någon av klubbarna. Men det finns en rivalitet mellan Liverpool och stadskonkurrenten Everton också, och jag önskar ingen olycka över Everton. Nej, det handlar om något annat. Min motvilja mot Manchester United härstammar från barn- och ungdomen, när klubben vann allting hela tiden, kändes det som. Där satt jag i soffan och tillbringade hundratals timmar med att följa en liga som ändå alltid slutade med att några skrattande rödklädda män med en glasögonprydd skotte i täten lyfte segerbucklan. Manchester United var bäst helt enkelt, det var bara så det var, och det var tröttsamt att behöva konstatera. Men det var en sanning som inte gick att blunda för. Det gick heller inte att blunda för att en av de viktigaste spelarna i bygget av det här världslaget var den omutliga giganten i målvaktsburen: Peter Schmeichel, The Great Dane.

Gigantisk och great var han verkligen, inte bara i bildlig utan även bokstavlig bemärkelse. Mannen med specialgjorda XXXL-tröjor kunde upplevas som en utbredande mur för motståndarna. Ja, även som tv-tittare uppfattade man alltid hans oerhörd fysiska närvaro som ytterst påtaglig. Det var lätt att förvånas när man såg hans atletiska reflexräddningar. Kan något så stort och tungt verkligen röra sig så snabbt och smidigt? Ja, tydligen. Ibland agerade han både som fotbollsmålvakt och handbollsmålvakt, alltid fullständigt orädd. Peter Schmeichel är en av historiens bästa spelare i sin position och i början av 90-talet utsågs han till världens bästa målvakt två år i rad. 

Hade någon sagt det sju åtta år tidigare hade förmodligen de flesta som kände Peter Schmeichel satt sitt danska öl i halsen. När Schmeichel redan gott och väl hade passerat tjugoårstrecket – en ålder när de flesta fotbollstalangerna filar på sina kunskaper i ett eller annat världslag – arbetade Peter på golvfirmor och andra ströjobb för att få ihop ekonomin. Fotbollen fick han syssla med vid sidan av. Men bäst i världen? Jaja, det är klart han skulle bli det. När Bröndby 1987 slutligen plockade upp talangen och Peter för första gången skulle spela professionell fotboll, hade han redan auran av en arrogant (men enligt lagkamraterna ändå trevlig) stjärna som visste allt, inte minst att han själv skulle bli bättre än alla andra. Självsäkerheten stoppade honom emellertid inte från att bli riktigt nervös när han i sin första match för danska storlaget skulle lira inför 80 000 hängivna supportrar. Det var en tiodubbelt större publik än han någonsin spelat för tidigare. Inte var det hans egna supportrar heller. Portugalklubben Porto stod för motståndet och matchen var oerhört viktig: kvartsfinal i Europacupen (nuvarande Champions League). I en intervju berättar Schemichel att han hoppades att lagbussen skulle fastna i trafiken så han skulle slippa behöva spela matchen. Men när han väl tog klivet in på arenan insåg han att det ju var precis det här han arbetat så hårt för, det här som han alltid velat göra. Peter Schmeichel bestämde sig helt sonika där och då för att aldrig bli nervös igen.

Efter att ha hjälpt Bröndby till den ena ligasegern efter den andra ringde så en dag telefonen. Det var klubben han hejat på sedan barnsben, Manchester United, som ville att han skulle ta klivet över till the big boys i engelska ligan. Utmaningen var förstås stor. Vid den här tiden var det bara 12 andra spelare i hela ligan som kom från ett land utanför de brittiska öarna. Spelet var erkänt tufft och det fanns inget överseende med misslyckanden. Det hade kunnat gå snett, men istället började här en framgångssaga som i det närmaste saknar motstycke.

Manchester United inledde sin (andra) storhetstid och frågan är om Peter Schmeichel inte var den viktigaste spelaren under den här perioden, möjligen näst efter Eric Cantona. Snart skulle storstjärnor som Ryan Giggs, Roy Keane och David Beckham kräva sin del av uppmärksamheten, men Schmeichel var alltid lika viktig som dessa spelare. Han kom också bra in i gänget och hängde ofta med Steve Bruce, Gary Pallister och de andra ut på pubkvällar, även om han tydligen fick bli hemskjutsad tidigt. Det är märkligt att tänka sig att denna skräckinjagande jätte på planen, som dominerade sitt straffområde och ofta högljutt skällde ut sina stackars lagkamrater, kunde vara relativt vek när det gällde alkohol. I övrigt fanns åtminstone ingen vekhet, och årtiondet med den engelska storklubben slutade med lagets historiska trippel 1999: seger i ligan, FA-cupen och Champions League. Peter Schmeichel var i Roy Keanes frånvaro kapten i Champions League-finalen, och när hans skandinaviske lagkompis Ole Gunnar Solskjaer dunkade in det sena segermålet hjulade Schmeichel av glädje.

Mentalt slutkörd lämnade Schmeichel Manchester United efter dessa framgångar och även om han spelade vidare flera år till i olika klubbar så är det som ikon i United han är ihågkommen. Ja, och det danska landslaget förstås, som han representerat fler gånger än någon annan spelare. Danmark hade charmat världen i VM 1986 när Nordens brassar imponerade med offensivt och attraktivt spel. I början av 90-talet hade stommen i det laget slutat, bland andra tränaren Sepp Piontek och storstjärnan Michael Laudrup. När Sverige-EM 1992 drog igång fick danskarna plats enbart för att krigshärjade Jugoslavien var tvunget att dra sig ur. Yrvakna danska spelare fick avbryta sina semestrar och tillsammans med en rätt så impopulär tränare försöka undvika att skämma ut sig när turneringen skulle gå av stapeln. Hur det slutade? Med en mästerskapsskräll av en magnitud som fotbollsvärlden dittills aldrig tidigare skådat. Danmark trampade igång med full kraft och stannade inte förrän de stod med guldmedaljer om halsen. Viktigaste och bästa spelaren i det här laget var Peter Schmeichel, förstås. De sista matcherna i turneringen var han omutlig, och räddningen på Jürgen Klinsmanns skott i finalen ("Den går in 99 gånger av 100" har tysken själv imponerat suckat) var bara en av flera avgörande insatser.

Jag har nu tänkt över saken och jo, jag förlåter dig Peter för alla dina räddningar för Manchester United och danskjävlarna. Konsten står över futtiga rivaliteter, och målvaktskonsten har sällan nått så höga höjder som när The Great Dane rörde sig mellan stolparna. 

86. Halldór Laxness (1902-1998)

En österländsk saga berättar om en mästare som bor i en bambuhydda under ett mangoträd på en flodbank. En dag skickar han ner sin lärjunge till floden för att hämta vatten. På väg till floden möter lärjungen en underskön flicka. Lärjungen blir så hänförd att han faller på knä och anhåller om hennes hand. De gifter sig och börjar bruka jorden. De får barn och gör sig ett hem. Allt går väl för det unga paret. Men så blir det missväxt och barnen dör. Krig utbryter och sedan kommer pesten. Till slut återstår bara lärjungen, som vid det här laget är en utblottad gammal man, klädd i trasor. När han betraktar flodens stilla flöde erinrar han sig sitt ärende. Han tar sig tillbaka till sin mästare och faller på knä och ber om förlåtelse. Mästaren betraktar honom en stund, innan han ler älskvärt och säger: "Min vän, var är vattnet som jag bad dig hämta?"

*

Han hade skrivit så länge han kunde minnas. Var den kom ifrån, denna skrivklåda, die lust zum fabulieren, kunde han själv inte begripa. Andra barn lekte ute i det fria, han satt istället inne på sitt rum och skrev och skrev. Att det var ett otyg, det var alla överens om. Pojken skickades ut på uppdrag så att han inte skulle förskriva sig åt djävulen, vilket ibland hände pojkar som satt med näsan i böcker. Det hjälpte föga. Han tog långa omvägar och dagdrömde om nya romanuppslag. Hans fabuleringskonst innebar naturligtvis problem. I skolan var hans historiska uppsatser fulla av påhitt och fantastiska inslag. Men det var nu inte historiker han hade föresatt sig att bli. Pojken visste tidigt att han ville bli författare. Det var en väg som gick vid sidan av, ibland på tvärs med, sanningens allfarväg, och som han visste skulle kosta hans lärare mycket hårslitande frustration och honom själv mycket hårt arbete.

Han föddes i Reykavik som Halldór Guðjónsson 1902. Det var först senare han tog namnet efter den gård dit hans föräldrar flyttade när han var några år gammal, Laxness i Mosfellsbær. Det var där han växte upp, nära fjällheden och jöklarna. Han var pojken på tunet. Det tog sin tid, men han blev till slut Islands nationalförfattare, kanske Nordens enda av sitt slag. Under flera decennier var det runt Halldór Laxness som Islands övriga litteratur cirkulerade. Hela nationen stod i väntan på en ny bok av honom, som sedan blev föremål för intensiv debatt. När han dog 1998 hade han levt under nästan hela 1900-talet, det längsta av alla isländska århundraden. Landet hade gått från att vara ett fattigt fisk- och fårland till ett europeiskt mönsterland som exporterade allt från högteknologi till musik. 

För att bli författare visste han att han var tvungen att lämna tunet. Han kunde inte stanna på Island, en avlägsen ö långt ifrån alla vibrerande europeiska kultursamtal. Den första, men långt ifrån sista, resan gick till Köpenhamn. Han hade inga större tankar om danskarnas litteratur. Han klarade inte av H.C. Andersens överlärarmoralism och skrev beskt att danskarna var bättre på att baka wienerbröd än på att skriva epik. Han valde Danmark av rent praktiska skäl. För många islänningar var den forna kolonialmaktens huvudstad ett fönster mot världen. I Danmark stötte han på utlänningarnas fördomar om islänningarna, detta fattiga och kulturlösa folk i Atlanten som endast åt fårkött. Han avfärdade med kraft alla sådana fördomar – även fisk stod ofta på menyn, kunde han berätta. I Danmark lärde sig Halldór att äta gott och dricka öl och snaps. Men han gjorde också bilden av det akterseglade Island till sin egen. Genom hela sitt liv skulle han bibehålla en ambivalent inställning till sitt hemland. Å ena sidan förakt för det provinsiella och inskränkta, å andra sidan en enorm stolthet över islänningarnas seghet och de gamla isländska sagorna.

I Köpenhamn blev han strax en del av en ny generation unga isländska författare, som var fulla av självförtroende och åsikter om hur man inte skulle skriva. De dömde ut all nyutkommen isländsk litteratur, den bestod mest av trista bondeberättelser och jolmig senromantisk poesi. I ett brev till Halldór skriver Þórbergur Þórðarson att de två är de enda som har något nytt att komma med, "allt det andra var nattståndet piss som hade råkat bli över när man tvättade i urin på 1800-talet." Med inspiration av favoriterna Hemingway, Hamsun och Strindberg, och inte minst daoistisk filosofi, skrev Halldór Den store vävaren från Kashmir, som tog modernismen till Island och som etablerade honom som den unga generationens starka röst. Vid den här tidpunkten fanns det ingen hejd på hans ambitioner. Han ville bli en internationell författare av rang och frågan virvlade i hans bröst, skulle han skriva på isländska eller på andra språk. På danska kanske, eller varför inte på engelska?

Sommaren 1927 tog han sig till Hollywood med storslagna planer. Med sig hade han ett par filmmanus som han hoppades – ja nästan utgick från att kunna – sälja in till något stort filmbolag. Han hade sett några filmer och bildat sig en åsikt: det var för lite konst i filmkonsten. Han gillade Asta Nielsen, Charlie Chaplin och Greta Garbo, men det mesta som gjordes var kommersiellt strunt. Den sistnämnda skulle spela huvudrollen i hans Salka Valka och inspelningen skulle ske hemma på Island. Det hade han redan bestämt. Till slut lyckades han intressera MGM, som dessutom avsatte flera tiotusentals dollar till projektet. Men i sista hand hoppade de av. Det var väl för dyrt och Island för långt bort. Halldór fick sig en rejäl näsbränna, men deppade inte ihop för det. Det var inte fel på honom eller hans skrivförmåga, utan på krämarna i den genomruttna filmindustrin. "Här kommer man ingenstans med genialitet" klagade han och begav sig hem igen.

På ett oväntat vis var erfarenheterna från USA med och formade Halldór som författare. Paradoxen i hans förhållande till Island var att ju längre ifrån landet han befann sig, desto mer tänkte han på det. Nu bestämde han sig för att i fortsättningen skriva på isländska och motgångarna i USA tog han med sig in i skrivandet av Fria män, som handlar om bonden Bjarturs kamp mot det isländska klimatet och världens jävlighet. Boken har en struktur som en klassisk tragedi i fem delar. I slutet av varje del förlorar Bjartur någonting som betyder mycket för honom: han förlorar sin hustru Rosa, han förlorar all sin boskap, han förskjuter sin dotter, och får lämna sitt älskade hem. I slutet av sista delen beger Bjartur upp på fjällheden med sin döende dotter i famnen. Det är en scen som påminner om Einar Jonssons skulptur Den fredlöse, som Halldór hade sett som ung.

Bjartur är prisgiven åt ideal som inte stämmer med verkligheten. Istället för att ge upp eller be om hjälp driver han sig själv mot undergången. Halldór skrev Fria män som ett svar på Hamsuns idealistiska Markens gröda, en nybyggarsaga om en fattig bonde som kämpar sig till välstånd och självrespekt. Hjälten Isak Sellanraa i Markens gröda känns overklig i sin dådkraft. Bjartur är en tragisk karaktär och finns däremot överallt där människor kämpar för sin existens. Att vi som läsare föredrar Bjartur framför Isak Sellanraa handlar nog om att det är lättare att uppbåda sympati för olycksfåglarna. Man föredrar förlorarna framför vinnarna, Kalle Anka framför Alexander Lukas. Halldórs världssyn var nu helt utmejslad. Strax efter USA-resan skrev han i ett brev: "Nederlaget är regel, segern är ett undantag, en slump." Det enda som går att göra som människa är att kämpa på. Och i Bjarturs slitsamma strävanden och frihetslängtan såg Halldór mänsklighetens apoteos. 

 

Berättelsens andra tyngdpunkt befinner sig i dottern Asta Solliljas bröst. Hennes medkänsla uppfattas av brodern Nonni (som senare drar ut i världen för att studera sång) när han ser henne bryta ihop, i en vacker passage som är värd att citera i sin helhet.

Det var första gången, som han såg in i människosjälens labyrint. Det var långtifrån att han förstod det. Men det som bättre var: han led med henne. Långt, långt senare återupplevde han detta minne i sång; både i sin skönaste sång och i världens skönaste sång. Ty förståelsen av själens värnlöshet, av kampen mellan de två polerna, det är icke urkällan till den högsta sången. Medlidandet är källan till den högsta sången. Medlidandet med Asta Sollilja på jorden.

Halldór skrev flera andra berättelser som har fått plats i den nordiska litteraturhistorien. Jag tänker närmast på Islands klocka, som utspelar sig under den danska ockupationen på 1600-talet, med ett odödligt persongalleri: Jón Hreggviðssons kamp mot överheten, Arnas Arnæus jakt på gamla isländska sagor, och den gåtfulla och vackra Snæfríður Íslandssól. Jag tänker också på den enormt uppmärksammade Atomstationen, en vass kritik av samtidens historielöshet och den amerikanska närvaron på Island efter andra världskriget. (Som med tiden har blivit en aning trubbig; samhällskritik åldras snabbt.) I en längre text hade jag också gått in på Halldórs vilsna politiska kompass. Han var länge en försvarare av Sovjetunionen och satt otroligt nog med i slutet av de förfärliga Moskvaprocesserna, en rad skenrättegångar då Stalin ställde tidigare medlemmar av kommunistpartiet till svars. Som en duktig idiot rapporterade han hem om hur korrekt allt hade gått till. Han gjorde senare avbön, inte utan att fabricera och snygga till sina tidigare åsikter i efterhand. 

Men det är Fria män som för mig motiverar Halldórs plats på den här listan. Här finns allt det man älskar med hans episka berättarkonst: underifrånperspektivet, där han alltid tog parti för de små och fattiga, de förorättade och förfördelade, och framförallt medkänslan med allt som existerar.

Halldór var ingen man som led av dåligt självförtroende. Han axlade sin roll som nationalförfattare med självklarhet och pondus. Nobelpriset 1955 kom som av bara farten, även om Svenska Akademien hade vissa betänkligheter mot hans politiska tidningstexter. Men möjligen kan det sena 60-talet beskrivas som ett slags skapandekris. Kanske fick han inte tillräcklig uppmärksamhet. Kanske var det romanens död som diskuterades i alldeles för hög grad. Kanske var det vindarna från ungdomsgenerationens nya kultursmak som gjorde att han kände sig utanför och bortglömd. Själavård vid jökeln från 1968 är en märklig bok. På ytan handlar den om en ombudsman som skickas ut i obygden för att undersöka själavården – hanteringen av döda och odöda – i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Boken innehåller bisarra inslag, ett slags magisk realism. Men det är framförallt en idéroman om språkets och ordens begränsningar. Mot orden ställer Halldór den vackra musiken och fåglarnas kvitter. Boken har en sorgsen ton. Sorgsenheten kommer sig av att författaren inte längre trodde på romanens förmåga att väcka sympati med människorna, med Asta Sollilja här på jorden.

Han försökte ta konsekvenserna av sina tvivel och övergick en tid till dramatik. Det var en kostym som passade ganska illa till hans episka kroppshydda. Som tur var visade sig Själavård vid jökeln bara vara en tillfällig svacka. Halldór blev åter igen övertygad om att kunna beröra människor med sina texter. 70-talet blev ett av hans mest produktiva decennier, och han hann med att publicera inte mindre än fyra minnesberättelser om sin barn- och ungdom. Han kunde inte sluta skriva. Om han inte på sin ålderdom hade drabbats av afasi – en för författare förskräcklig sjukdom – hade han skrivit in i döden. Då bodde han sedan några årtionden tillbaka på en egen gård nära sitt barndomshem i Laxness. Han reste långväga för att nå sitt mål. Men han kom tillbaka, pojken på tunet. 

Den österländska sagan i den här textens inledning återfinns i Ung var jag fördom, en av Halldórs många minnesberättelser. Kanske såg han likheter mellan sig själv och lärjungen som blir distraherad av skönheten och som i slutet av livet återvänder hem. Kanske ville han bara dela med sig av en bra berättelse. Något han ägnat sitt liv åt att göra.

87. Elsa Laula Renberg (1877-1931)

Vad krävs för att en människa ska orka bli aktivist? Många uppfattar aktivister som störiga, humorlösa och krävande, så det kan knappast vara för att bli populär socialt. Sökande efter gemenskap? Visst, men då finns det väl mer avslappade gemenskaper som inte kräver att man ska ägna fredagskvällar åt att stå framför något myndighetshus med ett plakat och frysa tårna av sig. Dessutom har aktivisten ögonen på sig, eftersom det inte råder någon brist på personer som kommer att använda minsta snedsteg som bevis för falskhet och hyckleri. Det är ju heller inte – låt oss nu vara fullständigt ärliga – särskilt sexigt med ilskna aktivister. Nej, drivkraften måste stå att finna någon annanstans.

Svaret är väl så uppenbart att det lätt kan missas. De allra flesta outtröttliga rättskämpar har någon gång drabbats av en djupt känd känsla av att någonting är oacceptabelt fel. Jag kan inte tänka mig annat än att det i botten av aktivistens själ finns en insikt om djup orättvisa. Kanske är det många som bär på sådana insikter, men bara några som har de personlighetsdrag som krävs för att reagera med handling istället för resignation, med utåtagerande istället för (enbart) egen reflektion. Ibland har det funnits en definierande stund, när rättskänslan upprörts och ögonen öppnats, eller när ilskan helt enkelt nått någon form av bristningsgräns – stunden när aktivisten i en människa föds.

För Elsa Laula Renberg kan det definierande tillfället ha varit när hennes samiska familj drogs in i en tvist om rätten till sin mark, samtidigt som hennes far och lillebror dog i en märklig olycka som svenska staten inte tycktes vara intresserade av att utreda närmare. 21-åriga Elsa såg hur sin egen familjs äganderätt utmanades och hur familjemedlemmar omkom (mördades?) utan att det ansågs vara värt en närmare titt. Ja, kanske var det där och då, i Vilhelmina precis i slutet av 1800-talet, som kampviljan väcktes hos en av historiens viktigaste förkämpar för samernas rättigheter. 

Det var förstås inte en situation som uppstod i ett vakuum. Under 1600-talet, när den svenska centralmakten formades alltmer, ökade intresset för landets nordligaste delar. Pengaslukande krig och en växande statsapparat behövde bekostas på något sätt. "Något sätt" innebar i första hand skatt från befolkningen. Det vore därför bra om fler sysslade med beskattningsbart jordbruk. Men var fanns det plats för sådant? Ah, men se, däruppe i norr finns det ju hur mycket plats som helst. Visst, det fanns en del samer där, men det ansågs inte som något olösligt problem. Allt fler nybyggare flyttade uppåt och staten gav dem fina incitament att göra det, som exempelvis att slippa behöva rycka ut i krig. Redan då började tvister om äganderätt till mark uppkomma, och det blev värre när industrialiseringen tog fart på 1800-talet. Den krävde nämligen trä, malm och forsande vatten, sådant som det fanns gott om uppe i samernas trakter. Trycket ökade på samerna. Svenska staten såg till att samernas mark krympte och renhjordarna trängdes ihop på allt mindre områden (renskötsel var som bekant helt central för de flesta samernas försörjning). 

Hur kunde samerna behandlas på det här sättet? Förfarandet underlättades säkerligen av den rasistiska synen på dem. Samerna betraktades som förvuxna barn som det nog vore bäst om staten tog hand om ordentligt, det vill säga bestämde över. De ansågs ha karaktärsbrister som slöhet och feghet. Det vore ju förskräckligt om samerna skulle vänja sig vid ett bättre liv, så deras barn fick gå i skola i kåtor istället för hus. Sköna sängar och god mat skulle väl bara göra att de egoistiska samerna fick smak för det goda livet; det var bäst att hålla dem i kort koppel. Låt dem vara kvar på sin utvecklingsnivå. Tekniska och sociala framsteg rör inte dem. "Lapp ska vara lapp", som det hette. Sådana var tiderna, och sådana är väl tiderna i alltför stor utsträckning fortfarande.

Men Elsa Laula kunde inte acceptera det här. Familjens ägandetvist fick ett gott slut när Elsas mor åkte hela vägen ner till Stockholm för att argumentera för sin sak. Elsa fick se att någon sorts seger var möjlig. Skulle ännu större segrar, som inte bara gällde hennes egen familj utan hela det samiska folket, också kunna ligga inom räckhåll? Det här var trots allt en tid när sociala rörelser av alla de slag hade börjat, tja, röra på sig: arbetare, kvinnor, religiösa grupperingar, nykterhetsivrare, alla hade de börjat organisera sig och arbeta för en annan värld. Nu skulle även samerna börja strida.

Med rak rygg och beslutsam blick tittar Elsa Laula Renberg uppfordrande på oss. 

Elsa Laula skickades till Stockholm för att utbildas till barnmorska, men ägnade mesta tiden åt att knyta kontakter med politiker och engagerade rättskämpar. Inte minst kom hon i nära kontakt med Fredrika Bremer-förbundet, en kvinnoorganisation som hon lärde sig mycket av. Den intelligenta unga kvinnan lärde sig snabbt det juridiska, organisatoriska och administrativa. Viktigare var kanske ändå insikten om hur viktigt det är att samla sig, att gå ihop, att inte kämpa ensam på eget håll. Laula började agitera, tala inför folk; hon kritiserade makt och myndigheter. Det krävs bättre undervisning för samernas barn! Det måste finnas någon nödhjälp för de fattigaste! Rösträtten ska utvidgas! Laula hade inte bara reformistiska idéer utan också revolutionära: hon filade faktiskt på ett självständigt land för samerna. Så många andra folk hade ju sina egna nationer. Varför inte samerna?

Vid den här tiden, några år in på 1900-talet, hände det mycket i Elsa Laulas politiska liv. Hon bildade den första rikstäckande samiska organisationen, Lapparnas centralförbund. (En notering: ungefär tjugo år senare skulle samerna besluta att de ville bli omnämnda som just samer, inte lappar.) Det var en stor framgång för Laula, som menade att gemensam kamp var enda möjliga vägen framåt. Med förbundet i ryggen gav hon också ut ett manifest där hon skrev ner samernas förhållanden och kraven hon hade på förändring. Inför lif eller död: sanningsord i de lappska förhållandena gavs direkt ut i en på den tiden mycket stor förstaupplaga, hela 6000 exemplar trycktes. Svenskarnas syn på samerna presenterades, och Laula skrev ner den kontroversiella tanken att samerna inte var ett nomadfolk i grunden, utan hade tvingats till att bli det. Det ställdes krav gällande samernas äganderättigheter, barnens skolgång och representation i riksdagen. Det är, när man tänker på saken, ganska häftigt att den första boken skriven av en samisk kvinna är en sådan rättfram och radikal stridsskrift.

Elsa Laula var något av en liten kändis. Hon fick träffa kungen och lärde känna högt uppsatta politiker. Tidningarna skrev om henne och hon fick många beundrare. Naturligtvis var det också många som ogillade henne. När någon börjar synas och höras lite väl mycket uppstår det lätt irritation, kanske särskilt om det är någon påstridig person med obändig vilja. Någon som många inte tycker hör hemma i debatten, som borde hålla sig på sin kant (tänk Greta Thunberg). Det kan vara värt att påminna sig om att Elsa Laula alltså var en kvinna som verkade för rättigheter i ett land där kvinnor själva inte ens hade rösträtt ännu. Dessutom tillhörde hon ett folk som allmänt ansågs vara lägre stående än "vanliga" svenskar och norrmän. Men det ska sägas att motståndet också kom från hemmaplan. Laulas idéer var tillräckligt socialistiska för att effekten av dem skulle bli att de samer som hade det bäst ställt, som ägde många renar, faktiskt i vissa avseenden skulle få det sämre om hennes visioner blev verklighet.

Laula gav trots motstånd och brist på verkliga politiska förändringar inte upp, men fick med tiden en del annat att tänka på. Hon flyttade ifrån Sverige och bosatte sig i Norge där hon gifte sig med renskötaren Tomas Renberg och de började tillsammans sköta rendriften. De fick emellertid tillräckligt med hjälp av släktingar och (ja faktiskt) tjänstefolk för att också kunna lägga gemensamt fokus på politiken. Elsa Laula Renbergs största triumf anses allmänt vara det samiska landsmötet i Trondheim 1917. Äntligen skulle alla samer, oavsett nationalitet och kön, representeras. Det här var vad Laula Renberg hade strävat efter hela sitt liv. Runt 150 samer, varav 40 kvinnor, från olika delar av Sápmi samlades på samma ställe för att diskutera gemensamma frågor. Det skulle kunna bli startskottet för en kraftfull politisk rörelse. Optimismen var stor. Istället väntade en ekonomiskt katastrofal efterkrigstid där de flesta samerna var tvungna att lägga mer energi på den egna familjens överlevnad än politisk mobilisering. Illusionerna om förändring sprack, och Elsa Laula Renberg skulle, likt ett av hennes egna barn tidigare gjort, insjukna och dö i tuberkulos. Året var då 1931. Minnet av Elsa Laula Renberg föll alltmer i glömska och hennes drömmar hade inte blivit verklighet.

Men förändringar tar ofta tid, och under 1990-talet började saker hända. 1993 klubbas sjätte februari igenom som den officiella samiska nationaldagen. Plötsligt börjar man prata om den där gamla pionjären igen, Elsa Laula Renberg. 1997 tillerkänns samerna status som urfolk och tre år senare blir samiska ett nationellt minoritetsspråk. Det finns fortfarande mycket att göra i förhållandet mellan samer och svenskar och hade Laula Renberg levt idag hade hon troligen varit mycket mer arg över vad som återstår än stolt över framstegen. Någon kanske hade kunnat försöka glädja henne med att hon är en av de stora symbolerna för samernas rättighetskamp. Det hade hon dock säkert inte låtit nöja sig med, utan fortsatt att kräva allt möjligt av sig själv och alla andra. Typiskt störiga aktivister. Tur att vi har dem.

88. Algoth Niska (1888-1954)

Naturligtvis måste man ställa till med fest när man rott en fin affär i hamn. Smugglaren Hjalmar Engström hade gjort det till en vana: efter ett lyckat klipp – eller en lyckad kupp, kanske man ska säga – hyrde han Gåshaga värdshus och bjöd in sina vänner. Väl på plats sökte han genast upp hovmästaren. Engström tog sedan fram sin överfulla plånbok, bågnande av sedlar, och lämnade över den till mannen med åtföljande kommentar: "Säg till när det är slut".

Anekdoten säger något om smugglarkungarnas livsstil (och kanske något om hur vi andra vill minnas dem). Överdådigt och slösaktigt gled Svarte Filip, Lill-John, Rödlöga, Ernst Bremer och de andra runt som små Chicago-gangstrar och satte sprätt på sina kriminellt intjänade stålar. Spritförbudet i Finland och det kraftiga kontrollerandet av alkoholkonsumtionen i Norge och Sverige (den förhatliga motboken, ni vet) hade under sent 1910-tal och vidare genom 20-talet öppnat upp möjligheterna för den hugade och skrupelfria att på kort tid tjäna enorma summor pengar. Förskräckligt, eller? En påfallande stor del av befolkningen tyckte egentligen inte det, eftersom de nya spritlagarna var djupt impopulära i breda folklager. Ville finska skärgårdsbor eller törstiga Stockholmsvänner njuta av något starkare till maten, ja då var de tacksamma att det fanns smugglare som var villiga att ta stora risker för att tillgodose behoven.

Folkets största Robin Hood-figur, gentlemannaskurken framför alla andra, var finlandssvenske Algoth Niska. På flera sätt uppfyllde han den schablonbild av nyrik smugglarkung som jag målade upp ovan. Han vandrade runt i skräddarsydda kläder, åt på de bästa restaurangerna och njöt under lågsäsongen av sköna dagar på tyska badorter. Niska var dessutom mycket intresserad av den klassiska treenigheten vin, kvinnor och sång, vilket säkert kan ha bidragit till att inget av hans två äktenskap höll.

På flera andra sätt, däremot, skiljde han ut sig markant. Det är nog bäst att börja från början.

Algoth Niska föddes 1888 i vackra staden Viborg, som under Niskas livstid kom att pendla mellan att tillhöra Ryssland och Finland. Föräldrarna var svensktalande. Algoth var en del av en tvättäkta kulturfamilj: två syskon skulle bli hyllade artister på operascenerna, det tredje framgångsrik skådespelare och pjäsförfattare. Men unge Algoths intressen låg snarare i linje med den äventyrlige faderns, som var sjökapten. Om det inte vore för att Fart, flickor och faror redan vore det svenska namnet på en berömd Buster Keaton-film, så hade det kunnat passa som titel på Niskas självbiografi (nu heter den istället Mina äventyr, skriven 1931, strax innan spritförbudet lyftes).

Intresset för fart skulle så småningom få sitt främsta utlopp i rattandet av de snabba motorbåtar som krävdes för att köra ifrån tullens långsammare fartyg. Men till en början susade Niska förbi en helt annan typ av motståndare, nämligen shortsbeklädda män med dubbskor. Jag kanske inte sa det? Niska var i början av förra seklet en av Finlands absolut bästa fotbollsspelare. Den snabbe vänsteryttern spelade med sin klubb SK Unitas hem det allra första finländska mästerskapet i fotboll, som gick av stapeln 1908. Han deltog också i Stockholms-OS 1912, där det finska laget överraskande slog ut bland andra italienarna på väg mot en berömvärd fjärdeplats. 

Men det som vore en annan människas mest omskrivna livsinsats är mest en lustig detalj i berättelsen om Algoth Niskas levnadsbana. Efter bärgandet av hans andra finländska mästerskap 1916 lade han skorna på hyllan och snart skulle intresset för faror ta över. Politiskt sett var det en mycket dramatisk och omvälvande tid. Första världskriget rasade och Finland skulle inom loppet av bara ett halvår hinna både bli självständigt från den ryska överheten och genomlida ett inbördeskrig. Niska, som under den här turbulenta tiden tyckte det passade bra att ta en navigationsexamen, var under inbördeskriget nära att arkebuseras av kommunisterna. Men den avgörande händelsen för Niskas framtida liv var något på ytan mycket stillsammare: ett möte med en rysk affärsman vid namn Pletchikoff på restaurang Kapellet i Helsingfors. Krigen och oroligheterna var tills vidare över; de vita hade gått segrande ur inbördeskriget och politikerna kunde ägna tid åt att instifta nationella lagar för landets bästa. En av dessa innebar ett totalt spritförbud. För Pletchikoff innebar det här ett problem. Han råkade nämligen sitta på ett riktigt stort spritlager men skulle inom kort inte ha något lagligt sätt att sälja den på. Algoth Niska, ideologiskt upprörd över de nya spritlagarna vilka han såg som ett svek mot folket, hade inga problem med den lagliga biten. Han köpte genast upp hela Pletchikoffs lager. Smugglandet kunde sätta igång.

Niska vid en båt.

Niska med hund. Visst ser han trevlig ut?

Likt en annan Ingvar Kamprad började han från botten och kämpade sig uppåt. Det var nära att han bokstavligt talat tvingades börja på botten: den första skruttiga lilla murkna båten Niska använde för smugglandet höll på att sjunka med last och allt redan på jungfrufärden. Men skam den som ger sig, och smugglandet gav snabbt Niska pengar med vilka han kunde köpa övergivna ryska kustbevakningsfartyg, som var nästan dubbelt så snabba som tullens båtar. Sakta men säkert blev båtarna fler och "personalen" växte likaså. Hur gick smugglingen till? Jo, fartyg från Estland och Tyskland lastades med sprit i mängder med dunkar. Dessa fartyg ankrade sedan på internationellt vatten utanför de svenska och finska kusterna, dit smugglarna kom med mindre båtar, lastade över det som fick plats, och försökte sedan passera tull och polis tillbaka till väntande kunder på hemmaplan. 96-procentig sprit köptes för 40 öre litern, späddes ut till 40 procent och såldes sedan för uppemot tio kr litern. Som den någorlunda matematikbegåvade läsaren genast inser tjänade en skicklig smugglare snabbt otroliga summor. Niska kunde på en enda smugglingstur tjäna 30 000 kr, räknat i dåtidens penningvärde. Naturligtvis fanns det oerhörda risker med dessa företag. "Farorna är kronan på smugglarens verk", skrev han själv. För att undkomma lagens långa arm var det bästa smugglarvädret sådant väder som skrämmer alla andra: mörker, blåst och dimma. Oftast skedde de farofyllda resorna på havet nattetid.

Plåtdunkar fyllda med sprit.

Det hände mer än en gång att Niska fick hoppa i vattnet för att undkomma sina laglydiga förföljare. För jo, till skillnad från flera andra av de stora smugglarna så var Niska nästan alltid själv med ute på havet, likt en gammal konung som sätter en ära i att gå i främsta ledet i strid. Men Niska använde inte bara flyktmetoden för att undkomma polisen, utan minst lika ofta list. Den svenska polisen visste inte ens hur den berömde spritsmugglaren såg ut. Vid ett tillslag hjälpte han själv polisen att köra bort all beslagtagen sprit, poserande som en vanlig fiskare som bara vill hjälpa till. Men min favoritanekdot när det gäller Niskas olika sätt att undkomma lagens väktare är en annan. På grund av strul driver hans båt hjälplöst fram mot en tullkryssare. Det ser onekligen mörkt ut. Men den förslagne Niska tänker omedelbart ut en plan. Han målar över fartygsnamnet och skriver dit "Carita Cuxhaven" (Cuxhaven är en tysk hamnstad) och ger genast sin finska besättning order om att förvandlas till tyskar. Ett litet problem i sammanhanget är att det bara är Niska själv som faktiskt behärskar tyska (och en mängd andra språk, för övrigt). Nåväl, det får gå som det går, och besättningen ombeds helt enkelt att improvisera något tyskliknande språk för tulltjänstemännen. De förvirrade tjänstemännen luras tro att de stött på en tysk besättning, om än ett gäng som talar en osedvanligt obegriplig plattysk dialekt. Än en gång var Niska räddad.

Hur fascinerande dessa historier än är, hade de kanske inte räckt till för att förära Algoth Niska en plats på listan. Han var trots allt en skurk, även om han höll sig undan dödligt våld. Niska stoltserade med att aldrig ha avfyrat ett vapen mot varken tullare eller polis. Kanske finns det någon läsare som tycker att förbudet var trams i vilket fall, och instämmer med alla dem som menade att den alltid trevliga Niska snarare var en hjälte än en bedragare. Det var åtminstone hans egen syn på saken. När Niska vid ett tillfälle fick frågan om han själv kunde tänka sig att bli tullare lär han ha svarat: "Nej du, jag försörjer mig på hederligt arbete". Men nej, det räcker nog ändå inte till. Tur då att det finns ett otroligt kapitel till i Niskas livshistoria.

Under 1930-talet blev som bekant nazismen den dominerande politiska kraften i Tyskland och det visade sig snart att särskilt judarna var förskräckligt utsatta. Niska hade vid det här laget tvingats lägga ner sin smugglarverksamhet eftersom förbudet hade upphävts. Men smuggla var ju vad Niska kunde allra bäst, och efter att han kommit i kontakt med en judisk affärsman insåg han att det fanns en humanitär insats att göra. Utrustade med olika alias och en mängd falska pass gav han sig iväg för att rädda judar undan den nazistiska mordmaskinen. Sammantaget räddades ungefär 150 människor, något som staten Israel inte har glömt bort. Dessa insatser var inte bara ojämförligt viktigare utan också farligare än spritsmugglandet. Nu fick inte Niska bara några trötta svenska och finska poliser efter sig utan Gestapo. Strapatserna inkluderade en flykt från Estland när sovjeterna invaderade landet (roddbåt över öppna havet, 85 km) och en annan när han anlände till Danmark ungefär samtidigt som nazisterna ockuperade landet (han gömde sig i en tom bränsletank på ett fartyg på väg mot Sverige). Med sedvanlig list, uppfinningsrikedom, mod och viljestyrka undkom Niska även dessa faror. Men den här gången gjorde han det som verklig hjälte.

Vad Algoth Niska däremot inte kunde rymma ifrån var den hjärntumör som skulle ta hans liv, men först efter att ha gjort honom stum och förlamad. Niska var vid sitt frånfälle ensam, utfattig och mestadels bortglömd. Idag är han en mytomspunnen men ändå inte särskilt berömd figur. Men det finns något genuint inspirerande med en sådan färgstark och individualistisk karaktär under en tid när kollektivistiskt präglade ideologier och totalitära stater dominerade scenen i Europa. Niska gjorde det han själv ville, oavsett vad lagen råkade säga och oavsett om det syntes omöjligt. Han gick sin egen väg, som det så ofta heter. Om han inte funnits på riktigt, hade Sture Dahlström behövt uppfinna honom i någon av sina galna romaner. När livet känns grått och monotont kan man påminna sig om att Algoth Niska har existerat. Tänk den tanken för en kort stund. Visst känns det redan lite bättre?