63. Sigbjørn Obstfelder (1866-1900)

Januari 1895. Den norske poeten Sigbjørn Obstfelder är på besök i Stockholm. Han avskyr det. Skärgården går väl an, men han kan inte stå ut med själva staden. I ett brev till sin bror skriver han att det inte är ett ställe för konstnärer. Det finns ingen storstadsluft och inga konstnärskaféer. I jämförelse med Kristiania är Stockholm som en kyrkogård, där invånarna spatserar omkring som "ståtliga lik". Han har aldrig varit i en mindre inspirerande stad. Men nu är han här. Det är isande kallt och Obstfelder känner av sin vanliga livsångest – han är "jordens elendigeste lus". Han går förbi en skridskobana, där glada och friska människor i par eller för sig själva svänger omkring på isen, och han drabbas av en tanke: melankoliska diktare gör i grunden inte lika mycket nytta i världen som ett par skridskor.

Han hade inte fel. Om vi gör ett snabbt överslag (som de lärde oss göra på matematiken i skolan) kommer vi snabbt fram till att skridskor förmodligen gör människor lyckligare och mer hälsosamma än melankoliska dikter. Det bara är så. Men varför fortsatte Obstfelder att skriva sina melankoliska dikter, trots att han uppenbarligen hyste en hel del tvivel om sysslan? Han kunde väl inte låta bli. För vissa människor är dikt detsamma som liv. En dikt ska vara som ett bröst som andas, har någon sagt, och det är ett ideal som Obstfelder genom hela sitt liv försökte och även lyckades förverkliga.

Diktare lever av verkligheten. Och som alla bra diktare hade Obstfelder arbetslivserfarenhet. Han studerade byggnadsteknik i Kristiania och arbetade även en tid som byggnadsingenjör i USA. Debuten kom med Digte 1894, efter hemkomsten till Norge. Han befann sig strax i en cirkel av nyromantiker, som tog avstånd från tidens tendenslitteratur där problem skulle "sättas under debatt". De hade samtliga Dostojevskij som stor idol, J.P. Jacobsen var den stora läromästaren, och Johannes Jørgensen med tidskriften Taarnet en välvillig ideolog för deras sak. Har man, som jag, varit tvungen att plöja igenom en hel del 1800-talslitteratur för att få en uppfattning om tidens smak, är det en uppenbarelse att komma fram till Obstfelders dikter. Här finns liv och uttrycksfulla känslor, uttalade av ett "jag". Det gör att det är lätt för en modern läsare att ta till sig Obstfelders diktning. 

Efter att ha läst igenom merparten av Obstfelders oeuvre – dikter, noveller, pjäser och några längre berättelser, utgivna i tre band av förlaget Gyldendal – tycker jag mig kunna urskilja de viktigaste delarna av hans författarskap. Det första temat är vilsenheten eller vantrivseln i skapelsen. I flera av Obstfelders texter ställs frågor som "varför finns jag till" och "vad är meningen med allt"? En dikt som "Jeg ser" (från Digte) är typisk. Här har vi en person som försöker finna sig en plats på jorden, men allt han ser är främmande:

Jeg ser på den hvide himmel,
jeg ser på de gråblå skyer,
jeg ser på den blodige sol.

Dette er altså verden.
Dette er altså klodernes hjem.

En regndråbe!

Jeg ser på de høie huse,
jeg ser på de tusende vinduer,
jeg ser på det fjerne kirketårn.

Dette er altså jorden.
Dette er altså menneskenes hjem.

De gråblå skyer samler sig. Solen blev borte.

Jeg ser på de velklædte herrer,
jeg ser på de smilende damer,
jeg ser paå de ludende heste.

Hvor de gråblå skyer blir tunge.

Jeg ser, jeg ser …
Jeg er vist kommet på en feil klode!
Her er så underligt …

Jaget i dikten studerar i tur och ordning himlen, staden och stadsborna. Han kan inte tro sina ögon. Det här är alltså världen och människornas hem? Genom hela dikten ljuder en obehaglig insikt: Jag hör inte hemma här. Obstfelder beskrivs på många ställen som ungdomens diktare. Men i så fall är det en ungdom som precis har tagit ett kliv ut i vuxenlivet, med all den förvåning och besvikelse det kan innebära. (Till skillnad från den mogna människans kanske mer liknöjda resignation inför sakernas tillstånd.) Om Edvard Munchs mest kända målningar går det att säga att de är ikoniska: de illustrerar ångest, avundsjuka och förtvivlan på ett sådant vis att de återverkar på begreppen själva. Går det att tänka ångest utan att se Skriet på näthinnan? "Jeg ser" har för mig blivit ikonisk. Jag har svårt att längre tänka rotlöshet eller existentiell vantrivsel utan att tänka på Obstfelders "Her er så underligt".

Ett annat av Obstfelders teman är erotiken som pockar, suckar och vibrerar. Men det finns inget fullbordat i Obstfelders erotik. Det handlar om otillfredsställda begär och ilska över att begäret sliter en itu. I dikten "Kval" skriker han ut sin ångest mot liljorna som skälver i vinden: "Død og helvede, hvorfor står I og dirrer?" Utbrottet hade varit helt obegripligt om vi inte tidigare hade fått veta att jordens blommor i själva verket är kvinnor, med vita fingrar, runda bröst och glödande pupiller – och att en av dem precis har format sina händer om hans hals. I dikter som "Kval" och "Elskovshvisken" är kvinnan nämligen en fresterska, som lockar mannens begär med sin kropp och sina behag. Stackars unge man som måste se allt detta lockande omkring sig! Det hindrar honom inte från att ställa orimligt höga krav på sin omgivning. Finns det på jorden en kvinna som är kysk, frågar sig Obstfelder i slutet av "Kval", och i "Drikkevise" drömmer han om en kvinna vars kropp förvisso har skapats av den stora Satan, men med en själ framdiktad av Gud. Här kan man med fog säga att Obstfelder håller upp kvinnor mot en dubbel måttstock. Å ena sidan ska de vara lockande, å andra sidan rena som snö.

Relief av Gustav Vigeland (1895)

Nog finns det där. Kvinnoföraktet och det febrigt och rastlöst destruktiva. Det sena 1800-talets motsvarighet till klagoropen på diverse incelforum. Det går att skylla på "tidsandan" men det gör det inte bättre. Killar av Obstfelders typ finns fortfarande. De drar inte längre runt på stadens gator och de skapar inte melankoliska dikter. De har skaffat sig en internetuppkoppling, men alienationen från mänskligt samliv är lika smärtsam och påträngande.

Drömmen om den rena kvinnan hänger samman med Obstfelders obotliga längtan efter det vackra och fullkomliga. Han sökte livet igenom efter "livets dejlighet". Överallt där han träffade människor, slogs han efter ett tag av all falskhet som finns bakom allt prat och alla de fina orden. Besviken över människornas värld tog han sig ut i naturen, där livet var renare och vackrare. Obstfelder slungades livet igenom fram och tillbaka från ångest och tungsinne till glädje och eufori. I dessa extatiska ögonblick närmade sig Obstfelder en panteistisk naturdyrkan, och med sin musikbakgrund såg han skapelsen grundtillstånd som ett slags "sfärernas musik". Där ville han vara. I takt med världsrytmen. En gemensam nämnare för Obstfelders alla dikter är nämligen rytmen och melodin. Obstfelder var en hängiven fiolspelare och övervägde genom sitt liv om det inte var musiken som var hans främsta kall. Han var tillbakadragen i större sällskap. Han tystnade och gick undan. Och tog fram fiolen och spelade. Då kunde det hända att sällskapet stannade upp i sina triviala meningsutbyten och bara lyssnade på mannen som spelade så vackert från rummet intill. 

Hela Obstfelders författarskap kulminerar i En prests dagbok, som han arbetade på de sista åren av sitt liv. En prests dagbok är ett försök att skildra en modern människas tankar och känslor. I boken är det en präst (förmodligen en ställföreträdare för Obstfelder själv) som skildrar sina pågående religiösa tvivel, mitt i en tidpunkt av rasande snabba industriella genombrott och storstadens rörelse och larm. Det är den rotlösa och tvivlande moderna människan som får sin röst i prästens klagorop. Varför är människan inte lycklig, trots samhällets och vetenskapens framsteg? Och behövs verkligen Gud i dessa tider? I slutet av boken ger sig prästen av ut i naturens avskildhet. Han tar sig upp på ett berg. (Obstfelder var en ivrig bergsvandrare.) Han är med om ett kraftigt åskväder och hela hans livskris slutar med att han talar med solen (!), och bestämmer sig för att återgå till människorna, till gemenskapen och, ja – till en kopp kaffe. En prests dagbok blev aldrig färdigskriven. Boken gavs ut 1900, strax efter Obstfelders för tidiga död i tuberkulos. Han skulle det året fylla 34. Men även om boken aldrig blev klar har den ett tydligt dramaturgiskt slut. De religiösa tvivlen är visserligen olösta, men efter en stund i ensamhet saknar prästen andra människor, deras varma skratt och enfaldiga buller. 

Obstfelders liv var tragiskt. Han var vilsen i skapelsen, vilsen i förhållande till sitt eget begär. Först i hans sista bok finns det en vändning mot någonting annat. Men det är framförallt dikterna som lyser efter mer än hundra år. De är vittnesbörd om en frustrerad, ensam och melankolisk själ. Att läsa dem är smärtsamt. Inte uppbyggligt men sant. En spegel som visar upp det man inte är stolt över hos sig själv.

Ett råd till alla incelkillar. Lägg undan laptopen. Skaffa dig... ett par skridskor.

64. Unto Mononen (1930-1968)

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen.

Så inleder Arto Paasilinna sin roman Kollektivt självmord, en tragikomisk berättelse om en grupp dystra finnar som ger sig ut på en bussresa för att gemensamt ta sig själva av daga. Citatet fångar på pricken en vanlig bild av Finland som en hemvist för ett synnerligen tungsint och svårmodigt folk. Helt passivt lägger man sig dock inte under svårmodets ok. Paasilinna fortsätter:

Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen.

Texten fortsätter med en skildring av det finska midsommarfirandet som ett slags heroiskt slag mot dysterheten. Inte utan offer – Finland är som alla vet också ett land med viss alkoholkonsumtion, med allt vad det innebär. 

Midsommarfirandet är emellertid inte det enda vapnet finnen har i sitt artilleri. Ett annat är den finska tangon. Inte heller den är helt utan offer. Det mest berömda hette Unto Mononen.

*

Tangon kom till Finland på 1910-talet och blev under det glada 20-talet populär bland den finska intelligentian. Under sin tidiga period var den starkt tyskinfluerad, men efterhand kom den att utveckla en alldeles egen nationell särprägel. När vi idag talar om den finska tangon är det som en helt egen genre, relaterad till, men på många sätt också tydligt skild från sin argentinska förlaga.

Medan internationell tango ofta går i dur, så går den finska tangon så gott som alltid i moll, oavsett känslan som ska uttryckas. Den finske kapellmästaren Jani Uhlenius har sagt att finnarna är det enda folk i världen som gläder sig i moll och Johanna Koljonen har i en text om efterkrigstidens finska schlager på 40- och 50-talet, jämfört den med diskomusiken i aids-epidemins New York: "det är musik unga människor ska dansa till, men alla texterna handlar på något plan om döden".

Jag hade fram tills helt nyligen ingen som helst kunskap om den finska tangon och har således varit i stort behov av en vägvisare i dess värld. En sådan har lyckligtvis erbjudit sig i form av ingen mindre än M.A. Numminen, vars underhållande roman Tango är min passion också fungerar som en guide till genren. Berättelsen kretsar kring Virtanen, en man som ägnar sitt liv åt tangon, samtidigt som han efter läsning av Platon bestämt sig för att undvika allt sexuellt umgänge innan han fyllt 36 år. Den sexuella lust, som av naturliga skäl inträffar titt som tätt på dansgolvet, tyglar han genom att piska sitt könsorgan. (Se där en träffande, om än kanske något tillspetsad, bild av den inbundna passion man gärna associerar med såväl finnen som den finska tangon.) I boken beskriver Numminen finnarnas sätt att dansa som att "trampa tango" – de argentinska utsvävningarna på dansgolvet är på tok för komplicerade för den genomsnittlige finnen: "Om en argentinsk tango-orkester uppenbarade sig på en österbottnisk dansbana, skulle männen i publiken troligen dra kniv: spela ordentligt, om livet är er kärt."

Låt argentinarna krumbukta sig, finnen trampar i takt med bastrumman.

*

Den finska tangon uppvisar tre distinkta blomstringsperioder: genombrottet på 40-talet (med kompositören Toivo Kärki som viktigaste figur), mitten av 50-talet (storhetstiden för mäktige sånglegenden Olavi Virta), och så guldåldern mellan 1962 och 1965 då tangofebern grasserade som aldrig förr i Finland. Det var under denna sistnämnda period som denna texts huvudperson, kompositören Unto Mononen, hade sin stora tid.

Tillsammans med Toivo Kärki är Unto Mononen den främste kompositören i den finska tangons historia. Tack vare sitt korta, bohemiska och delvis tragiska liv är han också den störste legenden av de två. Under sin ungdom hade Mononen sångardrömmar som grusades av en misslyckad strupoperation. Han fick istället satsa helhjärtat på en bana som kompositör och orkesterledare. Men med växande framgångar växte också Mononens oregelbundna levnadsvanor och problem med alkoholen. Samtidigt som hans bana som kompositör stod på sin topp i mitten av 60-talet var han flera gånger intagen på alkoholistanstalt. De intäkter som genererades av Mononens kompositioner gick åt till att betala skulder. 1968 sköt han ihjäl sig "i fyllan och villan" (Numminens ord) – om det var självmord eller en olycka vet man än idag inte med säkerhet. 

När jag under mina förberedelser till det här projektet lyssnade in mig på den finska tangon, så var Unto Mononen den tangokompositör jag föll absolut mest för. Delvis beror det kanske på att originalinspelningarna av hans tangor har ett mer modernt och varierat sound i jämförelse med exempelvis Toivo Kärkis, där inte minst de genialiska arrangemangen (ofta signerade producenten och arrangören Jaakko Salo) gör sitt till. Som exempel kan nämnas "Kangastus" (Hägring), vars arrangemang Numminens huvudkaraktär hyllar som "enormt och lavinartat" och med en mystisk stämning som får honom att känna som om han stod bland Saharas sanddyner. 

Men det är också så att Unto Mononens melodier har något alldeles särskilt. Trots stora variationer i låtarnas stil och arrangemang, är det enligt Numminen lätt att känna igen hans sätt att komponera: "Det är så egenartat och på samma gång så i grunden bekant – som taget ur en folksång, eller en psalm." Det stämmer, Mononens melodier är originella och självklara på en och samma gång. När man hör vackra tangor som "Jos nähdä voisin" (Om jag kunde se) och "Kohtalon tango" (Ödets tango)  är det svårt att inte få en diffus känsla av att man hört dem någon gång förut, kanske i en dröm eller ett tidigare liv. 

Ni som förstår finska får rätta mig om jag har fel, men Unto Mononen får det också att i alla fall kännas som att man förstår vad hans kompositioner handlar om, trots att man inte fattar ett dyft av vad sångaren faktiskt sjunger. (Spoiler alert: De handlar i regel om olycklig kärlek mellan man och kvinna – även om det faktiskt finns undantag, såsom evergreenen "Lapin tango" (Lapplandstango) som på klassiskt nordiskt manér hyllar naturen, i det här fallet den lappländska.) 

Den absolut mest berömda av Unto Mononens kompositioner är "Satumaa" (Sagolandet), låten som i den store Reijo Taipales tolkning inledde den finska tangons verkliga guldålder i mitten av 60-talet. "Satumaa" är den mest legendariska av finska tangor och har kallats för "Finlands nationaltango". (Huvudkaraktären i Numminens roman har datumet för dess utgivning 13/10 1962 uppskrivet i guldskrift på sin vägg.) Det var inte alltid som Mononen själv skrev texterna till sina låtar, men det gjorde han till "Satumaa". Att döma av den här svenska tolkningen av Arja Saijonmaa (med svensk text av finlandssvenske författaren Lars Huldén) är den helt fantastisk och borde kunna träffa rätt in i hjärtroten på var och en som någon gång upplevt omöjlig kärlek – eller bara i största allmänhet sett drömmar om något annat och bättre gå i kras:

Ack, om jag blott en enda gång fick flyga över dit.

Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit.

Men utan vingar som jag är, så får jag hållas här.

Blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där.

Den finska melankolin destillerad i fyra rader och en enkel melodi. 

*

I Finland har tangon fortsatt behålla sin styrka genom årtiondena och fylla en viktig funktion. ("I dansen kan även den verbalt tafatte finske mannen uttrycka hela skalan av känslor", har någon sagt.) Även efter att den egentliga finska tangon tappade i popularitet mot slutet av 60-talet och fick ge vika för rocken, så har den långt efter det fortsatt att leva vidare genom att många av de populäraste låtarna i Finland varit s.k. "smygtangor" – med samma rytm som tidigare, men med lite poppigare/rockigare sound. Sedan 80-talet arrangeras den stora Tangomarknaden i Östermyra som blivit en av Finlands största sommarfestivaler. (Här utses bland annat varje år en ny tangokung och tangodrottning.) 

Kanske är egentligen inte finnarna så mycket olyckligare än andra folk. Visst, deras 1900-talshistoria är förfärlig i jämförelse med Sveriges – men det gäller ju för nästan alla länder. Måhända är det som utmärker finnarna istället att de har ett väldigt öppet och avslappnat förhållningssätt till sin sorg. I Sverige blir sorgen gärna något lite upphöjt och estetiskt, som i likhet med Gud och skönheten bör hållas utanför vardagliga samtal. Finnarna, upplever i alla fall jag, är mer rakt på sak när det kommer till livets bekymmer. Den finska tangon är ett utmärkt exempel på det.

Är tangon då ett vapen mot eller för tungsinnet? En klassisk fråga som skulle kunna ställas om så gott som all musik – ja, om så gott som all konst. Hjälper den oss i tungsinnet eller lockar den oss bara att vältra oss i det ännu mer? Jag vet inte svaret på frågan, men det spelar heller ingen roll. Vi människor kommer i vilket fall fortsätta att klä vår sorg i dragspel och trumslag. Och trampa på över dansgolvet, mot sagolandet.

65. Kristian Zahrtmann (1843-1817)

Danskt kulturliv åtnjöt en sensationell storhetstid under första halvan av 1800-talet. Inspirerad av de tyska romantikerna komponerade danskarna musik, uppförde byggnader, skrev poesi och filosoferade som aldrig förr. Den allra mest framträdande konstformen under denna tid, som med rätta kommit att kallas den danska guldåldern, var nog ändå måleriet. C.W. Eckersberg har fått epitetet "den danska målarkonstens fader" och hans lärjungar skulle blända sin publik med skimrande konstverk.

Men det nya blir snabbt gammalt. Precis som i så många andra europeiska nationer så uppstod det under århundradets sista decennier ett motstånd mot det alltmer konventionella och institutionaliserade måleri som ländernas respektive konstakademier främjade. Frankrike hade Manet och de radikala impressionisterna och i Sverige var det Konstnärsförbundet, med Ernst Josephson i spetsen, som blev den ledande kraften mot Konstakademin. Danskarna bildade Kunstnernes Frie Studieskoler och Kristian Zahrtmann blev deras mest framstående och ihärdiga lärare. Om Eckersberg var den första fadern av danskt måleri, kan Zahrtmann betratas som den andra: den nya konstens, modernismens, fader. I över tjugo år inspirerade han sina studenter att hitta sina egna individuella uttryck, och bland hans elever hittar vi danska storheter som Fritz Syberg och Johannes Larsen, för att inte tala om modernistiska pionjärer som Harald Giersing, Olaf Rude och svenske Karl Isakson. Zahrtmanns inflytande på den danska konstutvecklingen, som en peppande mentor och inspirerande föregångsfigur, kan inte underskattas. Ändå ligger hans storhet i mina ögon inte i denna betydelse, utan den grundar sig på hans eget konstnärskap: ett verkligt besynnerligt sådant, som var genuint normbrytande såväl till stil som innehåll.

Zahrtmann målade 18 stora målningar med Leonora Christina som motiv.

Zahrtmann inledde sin konstnärsbana inom historiemåleriet. Han skildrade gärna färgstarka kvinnliga personligheter från den danska historien och inte minst kungadottern Leonora Christina. Hon var Kristian IV:s dotter och tog det sällsamt usla beslutet att gifta sig med legendariske skojaren-landsförrädaren-manipulatören Corfitz Ulfedt, vilket naturligtvis slutade illa för alla inblandade. Christina tillbringade många år i fångenskap och skrev där en numera klassisk självbiografi. Det som gör Zahrtmanns målningar av henne speciella, är framförallt hur Christina framställs. Kvinnor, kanske särskilt kungligheter, framställdes ofta som vackra, spröda och intagande. Zahrtmanns Christina är manhaftig och har stor kroppshydda. I vissa bilder är hon närmast ful, men aldrig på ett groteskt sätt. Det finns en psykologisk skärpa i skildringen av henne, oavsett om hon gör något så stillsamt som läser en bok (som i en av bilderna ovan) eller något så dramatiskt som att, tja, dö. 

En annan sak som utmärkte Zahrtmann redan i hans tidiga historiemålningar är den intensiva färgbehandlingen. Svenske konstkritikern Carl G. Laurin kallar den visserligen "något kvalmig" men erkänner att konstnären äger en sprudlande färgfantasi. Konstnärens samtida kritiker hade skilda åsikter om färgexplosionerna: någon kallade det för kakofoni, medan en annan föredrog symfoni. Så är det ofta med Zahrtmanns målningar: man fascineras, blir nästan lite illamående, men landar till slut ändå i att det hela är fantastiskt.

Verkligt stor konstnär blev Zahrtmann ändå först när han lät sin undertryckta sexualitet komma till uttryck i en serie bilder av nakna män. Visserligen är inget känt om Zahrtmanns kärleksliv, men när man ser bilderna på Adam i Paradiset, Prometheus och Loke, känner man sig ganska säker på att anledningen till att Zahrtmann aldrig gifte sig förmodligen var för att det täcka könet inte intresserade honom på det sättet. Om hans historiska kvinnor stack ut eftersom de tilläts vara något annat än passiva objekt uppdukade för betraktarens blick, så var hans skildringar av männen banbrytande för att de skildrades som, ja, passiva objekt uppdukade för betraktarens blick. Visserligen var han inte ensam (även om han var tidig) i nordiskt kulturliv att intressera sig för manskroppen på ett minst sagt homoerotiskt sätt. I Sverige fanns en själsfrände i Eugène Jansson. Men Zahrtmanns män är ännu fräckare, mer spjuveraktiga och utmanande. 

Uppifrån och ner: Loke, Adam och Prometheus.

Skildringen av Adam var särskilt provocerande för samtiden och den, likt flera andra av hans nakenmålningar, köptes inte in av någon offentlig institution. Adam sitter avslappnat och nonchalant i grönskan, lättsamt och retligt hållande en liten kvist för könet, alltmedan hans unga och muskulösa kropp är tillgänglig för betraktarens begärliga blickar. (Han får dock jobba lite på magrutorna innan han kommer upp i Prometheus klass, och minen är inte riktigt lika förföriskt lurig som Lokes, även om det är nära.) Färgbehandlingen är återigen påtaglig i sin uppskruvade grällhet, och återigen landar jag efter viss tvekan i att det är fantastiskt. Det är expressionistiskt och koloristiskt så det förslår. Hålla igen? Äsch, så tråkigt.

Att samtiden inte på samma uppenbara sätt som vi idag reagerade på det queera i hans målningar har, förutom uppenbara anledningar som att den typen av perspektiv ligger mycket närmare till hands idag, kanske också att göra med att Zarhtmann långt ifrån alltid målade sådana här motiv. Jag har fokuserat särskilt på dem här, tillsammans med skildringarna av Leonora Christina, för att jag tycker att de är de mest intressanta och slående konstverken han gjorde. Men han gjorde annat också, allt från vykortsvärdiga målningar till självporträtt. Den kontrovers som uppstod kring hans nakna män var heller inte något som totalt skandaliserade honom. Zahrtmann var en uppskattad konstnär också i sin samtid, inte bara bland sina tacksamma elever utan också publiken i stort. Med det sagt betraktades såväl han själv som hans konst som en aning märklig och egendomlig. Flera av hans senare målningar ansågs så groteska att de togs för att vara satiriska. Det skedet av hans karriär, när bland annat de nakna männen till största del tillkom och hans "excentriska lynne" tog överhanden (för att citera Georg Nordensvan i Nordisk familjebok), bedömdes inte som hans glansperiod. Det var snarare på de stora historiemålningarna och den intensiva färgbehandlingen som hans rykte då vilade.

När Zahrtmann firade sjuttio år uppmärksammades han med artiklar, telegram, till och med dikter. Men reportrarna insåg snart att huvudpersonen själv var borta. När journalisterna knackade på hans dörr svarade hushållerskan: "Idag finns Mr. Zahrtmann ingenstans." Det gjorde han förstås, men inte där. Han hade begett sig till annan ort och stannat där inkognito. Zahrtmann önskade inget ståhej och trivdes bra med att hålla sig undan. Jag hoppas inte att han vrider sig i sin grav över att bli uppmärksammad genom den här texten. Alltför få människor idag känner till denna andliga fader till den danska modernismen och inte tillräckligt många har njutit av hans färgsprakande och nyskapande skildringar av såväl kvinnor som män. Idag finns Mr. Zahrtmann någonstans, och det med rätta: i den kanoniserade danska konsthistorien.

66. Thor Heyerdahl (1914-2002)

– Er far och mor kommer att ta det mycket hårt när de får underrättelsen om er död.

Som peptalk betraktat har kommentaren vissa brister, men den högt uppsatta ambassadören var åtminstone ärlig när han talade med Thor Heyerdahl inför dennes ojämförligt modiga, eller dumdristiga, projekt. Den norska etnografen Heyerdahl hade nämligen en hypotes, stärkt med olika argument, som han hade lagt fram inför forskarvärlden. Problemet? Forskarvärlden skakade på huvudet åt hypotesen. Omöjligt. Tillbaka till ritbordet, mr Heyerdahl. Den sårade vetenskapsmannen bestämde sig därför för att helt sonika pröva hypotesen själv. Han var övertygad om att han hade rätt och om det skulle krävas att han förvandlades till en Indiana Jones-spektakulär äventyrare för att stärka sin tes – och det skulle det garanterat göra – ja, då fick det bli så. 

Men låt oss backa några steg. Vad var det för hypotes Heyerdahl la fram? Varför ansågs den omöjlig? Och vad tusan var det för självmordsuppdrag han åtog sig för att motbevisa sina tvivlare?

Idén tog snurr under en resa till Söderhavsöarna. Det hade alltid diskuterats varifrån ögruppernas isolerade invånare egentligen härstammade. Hur, när och varifrån befolkades öarna? Den gängse uppfattningen var att de kommit från det tämligen närliggande Asien, men Heyerdahl upptäckte att flera fenomen på Söderhavsöarna hade likheter med dem i Sydamerika. Stenstatyerna liknade varandra. Viss sorts föda fanns på båda platser och hade liknande namn. Urinvånarnas legender hade gemensamma namn och ursprung. Inte minst den legendariska Tiki, en sorts gudomlig urhövding, tycktes återfinnas i mytologin både i Polynesien och bland de sydamerikanska indianfolken. Heyerdahl la ihop ett och ett och fick en sensationell tvåa som resultat: Söderhavsöarna i Polynesien hade en gång befolkats av indianfolk från Sydamerika, närmare bestämt Peru. 

Varför var detta sensationellt? Varför ville forskare inte acceptera denna hypotes som trolig eller ens möjlig? Svaret är 8000 kilometer vidsträckt hav. Ta fram en jordglob och titta på avståndet mellan Sydamerikas kust och de polynesiska öarna. Tänk sedan att detta världshav ska ha korsats av människor vars metod att ta sig fram över vattnet var att guppa runt på flottar, och det är lätt att förstå de skakande huvudena. Det kan inte ha gått till på det sättet.

Struntprat, tyckte Thor Heyerdahl, och bestämde sig för att bygga en flotte enligt förhistoriska metoder, samla ihop några dödsföraktande vänner, och genomföra resan själv. Hans studier av de gamla indiankulturerna gjorde honom övertygad om att Tiki och hans närmaste tvingats ut över vattnet av rivaliserande stammar ungefär 500 år e.Kr. Och kunde Tiki driva fram över världshavet, kunde väl Thor. Det finns något vackert i att Heyerdahl litade på de gamla "primitiva" folkens kunskaper, så till den grad att han satsade sitt och sina vänners liv på övertygelsen om att de här gamla indianstammarna visste vad de sysslade med.

Men det fanns förstås vissa hinder. När man läser Heyerdahls bok om expeditionen så blir det tydligt att förberedelserna nästan var lika problemfyllda och strapatsrika som själva flottresan. Det var avgörande att flotten byggdes av balsaträ, samma träslag som användes på Tikis tid. Dessa träd fanns enkelt att få tag i i upphugget skick, men för att komma åt hela stammar var man tvungen att åka ut i Ecuadors djungel. Det råkade vara regnsäsong när Heyerdahl påbörjade förberedelserna, och nästan omöjligt att ta sig fram, men projektet kunde inte vänta. Resan in i djungeln och det livsfarliga djurliv de stötte på när de påbörjade nedhuggandet av balsaträden var ett äventyr i sig, men det riktigt problematiska var av gråare natur: bristen på pengar och administrativa krångel gällande tillstånd och liknande. Genombrottet blev ett möte med Perus president, och till slut hade Heyerdahl och hans fem vänner (förutom fyra norrmän också en svensk äventyrare och etnolog, Bengt Danielsson) de förutsättningar som krävdes för att bygga flotten och ge sig iväg ut på Stilla havet. 

Skepsisen bland de bättre vetande var stor. Heyerdahl skriver: "Om vi lade tillsammans allt det som de olika experterna pekade ut för oss som det avgörande felet med flotten, så fanns det inte en repstump, en knut eller en träbit på den som inte skulle vålla vår undergång." Undergång var precis vad som väntade de oerfarna sjöfararna om något skulle gå snett. Ute på havet skulle de vara ensamma, utan något räddningsfartyg på stand-by eller annat som kunde rädda dem. Ändå kändes det som en lättnad när förberedelserna var klara, och att de varit besvärliga bekräftas av det briljant ironiska meddelande Heyerdahl fick av sin egen mor under förberedelsernas gång: "Nu önskar jag bara att ni alla sex var samlade i trygghet och ro ombord på flotten." När det äntligen var dags för avfärd återstod bara att döpa flotten. Den fick heta Kon-Tiki.

Flotten Kon-Tiki (från Kon-Tiki-museet).

Heyerdahls lakoniska dagboksanteckningar säger något om hur livet på havet tedde sig. På Norges nationaldag skrev han följande: "17 maj. God vind. Jag är kock idag. Fann sju flygfiskar på däcket, en bläckfisk på taket och en okänd fisk i Torsteins sovsäck."

Besättningen ombord på Kon-Tiki var de första i världen att se en levande ormmakrill och det var en sådan som hade hamnat i Torsteins sovsäck.

Människan är anpassningsbar och livet på flotten blev snart vardag. Skräcken att se en hajs ryggfena sticka upp över vattenytan förbyttes snart i lekar med samma ryggar, och fiskandet av haj blev en vanlig syssla. Trots allt fanns väl viss respekt kvar, eftersom Heyerdahl i sin dagbok skriver: "Vi uppskattar dock inte särskilt mycket att ha dem omkring oss när vi badar." Ibland glömde männen nästan bort i vilket sammanhang de befann sig. När de satt inne i flottans lilla kajuta kändes det stora vida havet overkligt. När de däremot tog den lilla gummibåten de hade med sig och åkte en bit ut på havet för att betrakta flotten utifrån, drabbades de av en svindlande insikt om havets verklighet. Flotten uppfattades från den vinkeln som löjlig, som en patetisk liten flytande lada, och männen kunde inte hålla sig för skratt vid åsynen. Ett skräckblandat skratt, får man anta.

Mycket kunde ha gått snett. Repen som band samman timmerstockarna kunde ha skavts av, flotten kunde ha drivits med av strömmar som förde dem ur kurs, den femton meter långa valhajen de fick besök av vid ett tillfälle kunde ha vält flotten över ända, och när de till slut närmade sig Polynesiens öar så kunde de vassa korallreven och de väldiga bränningarna ha sänkt såväl farkost som manskap. Men fram kom de, och världsberömmelsen lät inte vänta på sig. (Inte heller mytologiseringen: än idag sägs det ofta att Heyerdahl inte ens kunde simma, men det lär ha varit en överdrift.)

Någon som inte väntade var Heyerdahls fru, som insåg att hennes man aldrig skulle bli en trygg hemmavarande familjeman. Det var en korrekt bedömning. Heyerdahl slog sig inte till ro. Han hade visat att de gamla indianfolken kunde ha korsat Stilla havet på sin tid, men det fanns fler radikala teorier att pröva. Han ville till exempel visa att det kunde ha etablerats kontakt mellan Centralamerikas indianfolk och Afrika. Med vassbåten Ra II tog han sig från Marocko till Barbados. Som besättning valde han medvetet en heterogen grupp människor med olika etniciteter, nationaliteter, religionstillhörigheter och politiska åsikter. Detta för att visa att människor kunde leva i fredlig samvaro, olikheter till trots, åtminstone i den lilla värld som livet på vassbåten utgjorde.

Det är värt att påpeka att Heyerdahl inte var någon sorts Göran Kropp-figur, en kicksökande äventyrare vars enda mål tycks vara att göra galna saker. Nej, han var en vetenskapsman. Poängen med resorna var inte att komma med i Guiness Rekord-bok eller i största allmänhet visa världen vilken otrolig snubbe han var. Åtminstone inte i första hand. Det var heller inte en sport, en tävling, någonting att göra för att bräcka andra. Heyerdahls korsande av världshaven var helt enkelt ett sätt att pröva vetenskapligt framarbetade hypoteser. Naturligtvis måste det samtidigt ha krävts en viss äventyrlig ådra, men själva huvudsyftet var ändå att bidra till vetenskapligt kunskapsproducerande. Det finns något både häftigt och sympatiskt med det, och jag tror det är anledningen till att Thor Heyerdahl är med på den här listan medan, säg, Fiann Paul inte är det.

Hade Heyerdahl rätt gällande de förhistoriska folkförflyttningarna över havet? Förmodligen inte. Den moderna forskningen tycker sig kunna bekräfta att Söderhavsöarna faktiskt befolkades från Asien och inte Sydamerika, även om det kan ha förekommit kontakt också mellan Sydamerika och nämnda öar. Men det känns faktiskt inte så viktigt om hans teorier stämde eller inte. Fascinationen för Heyerdahl handlar om något annat. Kontrasten mellan en hyperteknologisk värld och den enkla flotten, mellan en akademiker och en äventyrare, gör hans flott- och vassbåtsfärder till något nästan litterärt och magiskt, som taget ur en Jules Verne-roman. Och vem som helst som kan få vår krassa värld att framstå som en aning mer litterär och magisk, har en liten plats i mitt hjärta.

67. Runar Schildt (1885-1925)

De flesta av oss har någon gång promenerat genom parken en stilla höstdag, betraktat de vackra färgskiftningarna i omgivningens grönska, och känt ett gripande vemod ta oss i besittning. Skönheten i naturen förstärker vid dessa stunder melankolin; det är som om världen ville påminna oss om hur praktfull den är, medan själva livet som vi lever, omgiven av denna skönhet, aldrig lyckats leva upp till de förhoppningar vi en gång hade på det. Illusionerna har kanske inte krossats, utan snarare sakta och varsamt upplösts. Med mild resignation har vi sedan vandrat hemåt igen och skakat av oss vemodet.

Eller så levde vi kvar i det, och satte oss för att läsa Hjalmar Söderberg. Det är ju Söderbergs berättarkonst som för oss svenskar allra tydligast representerar den någorlunda unga människans sysslolösa tankfullhet och riktningslösa illusionslöshet. Klart och kärnfullt skrev han fram vemodet. "Och tåget gick." Ja, många av er vet säkert vad jag pratar om. (Om inte: läs genast.) Men hur många vet att det fanns en delvis samtida finlandssvensk motsvarighet som – jag dristar mig till att säga det – var precis lika skicklig på att fånga alla dessa stämningar jag just talat om?

Runar Schildt var precis som Söderberg en mästare i det korta formatet. Novellen skulle bli hans tveklöst främsta uttrycksform och i den mån Schildt äger någon berömmelse idag, är det på novellerna den vilar. Det finns ändå skillnader mellan författarna, förutom den att Söderberg också skrev fulländade romaner. Jag tycker att Söderbergs historier sammantaget utgör en snävare värld. Det är ofta unga män från den tidens medelklass som plågsamt flanerar sig igenom tillvaron i Stockholm. (Flanörlitteratur kallas det ju i Sverige, medan man i Finland på typiskt rättframt manér betecknar den "dagdrivarlitteratur".) Schildts persongalleri är större. Människor från toppen och botten av samhällsskiktet, män och kvinnor, konservativa och kommunister – alla turas de om att spela huvudrollen i Schildts berättelser. Visst är det ofta överkänsliga Helsingforsbohemer som står i centrum, men långt ifrån alltid, och även när så är fallet utspelas historierna mot en fond av tidens världshändelser: första världskriget, finländska inbördeskriget och dramatiska europeiska revolutioner. Blicken är något bredare, helt enkelt.

Stilen däremot är lika smärtsamt klar och skärskådande som hos Söderberg. Melankolin framträder inte bara i människornas sinnesstämningar, utan också i besjälade ting: "Klockan i rådhustornet slog åtta försynta tveksamma slag, som om den endast motvilligt fullgjort sin plikt att underrätta människorna om tidens flykt, om en struken timme av deras livslängd." Det citerade kommer från novellen "Zoja", som berättar historien om en ung rysk kvinna från överklassen, som tillsammans med sin familj tvingats fly revolutionen i Ryssland. I inledningen förstår vi att Zoja beslutat sig för att sälja sin kappa; ett av få värdefulla ting som någon i den allt fattigare överklassfamiljen fortfarande äger. Zoja, likt resten av familjen, avskyr livet i exil och drömmer om att få tillbaka en meningsfull tillvaro. I mer eller mindre fruktlösa försök att slå undan sina förtvivlade tankar läser hon böcker, promenerar runt i staden och besöker biografen. När hoppet om de vitas seger i hemstaden Petersburg väcks, vaknar familjen till liv, men naturligtvis skulle det visa sig vara falska förhoppningar. Mot slutet, när Zoja besöker en kyrkogård och fascineras extra mycket av en nittonårig flickas grav, får läsaren en föraning om vad som väntar. Novellen slutar som man kan tänka sig: i grymmaste, vackraste moll. 

Karaktärer som inser att tiden sprungit ifrån dem, eller åtminstone på ett eller annat sätt oåterkalleligt förändrat dem, är vanligt återkommande i Schildts berättelser. I den korta "Sinande källor" (från samlingen Perdita och andra noveller) stiftar vi bekantskap med en vad det verkar yngre medelålders herre, som fått i uppgift att släktforska på en artonårig kvinnas vägnar. Vi får endast ta del av den historieintresserade mannens brev till den unga kvinnan. Breven är genomgående artiga och gentlemannamässiga, om än pratigt tillkrånglade emellanåt. Snart börjar han i breven reflektera mer över tillvaron än hans släktforskande uppgift egentligen kräver. Det är som om mannen, i sitt samröre med den yngre brevvännen, upptäcker att han åldrats och att hans intressen numera tillhör en människa som stängt dörren till den stora världen och slutit sig kring sina böcker och sina inåtvända hobbyprojekt. 

Det var förfärligt vänligt tänkt av er – också om ni inte menar det – då ni skriver att ni fattat ett sådant intresse för oss halvgamla bokmalar och pappersråttor, som redan kunna räkna åtskilliga tjänsteår i fårorna i varandras ansikten. Tidens pekfingernagel är obehagligt vass.

Än så länge är det lite lätt ironiskt och distanserat skrivet av mannen, men så kan han inte låta bli att släppa garden lite:

Jag är inte så förfärligt gammal, åtminstone finns det ju en del individer som äro äldre än jag. Emellertid har jag redan hunnit uppleva två invasioner här i min barndoms stad. Den första kom från norr, om den är mycket litet att säga, den måste ju komma. Men den nya, den östliga! Jag går här som en främling och minst gynnad nation i mitt eget land, i min egen stad. Och alla portar är stängda.

I nästa brev ber han genast om ursäkt för sitt lilla känsloutbrott och återgår till att berätta om de upptäckter han gjort genom sin släktforskning. Men han kommer snart in på allmänna resonemang igen. Han avundas ungdomen som ser allt i svart eller vitt och har en stark tro, vilket krävs för att "kunna hoppas på en ljus och harmonisk framtid för detta vårt Finland, som är kluvet på alla leder, i alla dimensioner och mest i den fjärde, i den som inte kan mätas och vägas och pressas in i termer och slagord, men som kanske är den avgörande. Jag är mycket glad att ungdomen har den tron." 

När mannen släktforskat klart finns det inte längre någon anledning att fortsätta korrespondensen med den unga kvinnan, som dessutom ska ge sig iväg på en längre resa. Precis i slutet, i sista brevet, förstår vi att mannen en gång varit förälskad i kvinnans mor. Det beskrivs utsökt subtilt, nästan i förbifarten. Avslutningsraderna i det brevet, och novellen som helhet, är typiska för Schildts berättelser. Det viktigaste blir aldrig riktigt sagt, eller kanske inte längre kan sägas, och det spelar ändå ingen roll längre: "Ja, vad har jag mer att säga er? Ännu för en tid sedan tyckte jag det var så mycket jag ville ha sagt, men det var nog ett misstag; det kan allt sammanfattas i en enda önskan: lycka, lycka på resan."

De två noveller jag diskuterat närmare här kommer båda från hans senare novellsamlingar. Det ska dock inte misstolkas som att Schildt var gammal när han skrev dem. Debutsamlingen släppte han 1912 som 24-åring, och den sista, Häxskogen, publicerades när han bara var 32 år. Under denna korta tid hann Schildt förädla sitt mästerskap. Allra bäst är förmodligen nyss nämnda Häxskogen. Alla tre noveller i den är mycket bra ("Zoja" är en av dem) men ska ni bara läsa en, är det den lite längre titelnovellen ni ska ta er an. Redan inledningsmeningen fångar inte bara novellens stämning, utan hela dagdrivarlitteraturens: "Och åter hade Jacob Casimir förspillt en dag." Vad som sedan följer är en skirande vemodig betraktelse över livet, konsten och kärleken. Jag tänker inte säga mer än så om den – ni får läsa själva.

Schildt ställde sig alltid på den känsliga och psykologiskt "svaga" människans sida, oavsett om hon tillhörde en uppburen eller bespottad del av samhället. Den personen vars psyke inte riktigt var skapt för den hårda världen, intresserade honom. Det var kanske inte så konstigt, eftersom han tillhörde den gruppen människor själv. Schildt kom från en fin familj och arbetade vid sidan av sitt författarskap på respekterade kulturinstitutioner i Helsingfors. Men han kände sig aldrig stark. De existentiella grubblerierna som hemsöker hans karaktärer hemsökte också honom. När Schildts dröm att starta en bokhandel i den finska huvudstaden misslyckades, med konkurs som följd, blev han alltmer nedstämd. En månad före sin 37:e födelsedag tog Runar Schildt sitt liv. Det är, som alltid när människor inte längre vill leva, ofattbart tragiskt. Men hans litteratur är inte nedtyngande att läsa. All stor konst, även när den är vemodig eller sorglig, har en förmåga att snarare göra oss upprymda. Jag läser ännu en Schildtnovell och tänker: vad fantastiskt, att en människa har kunnat åstadkomma det här!

68. Jon Fosse (1959-)

"Jag vet inte vad det är eller var det kommer ifrån. Det är ett mysterium."

Jon Fosse försöker i dokumentären Jon Fosse - Det som inte kan sägas förklara sitt skrivande, men tvingas ge upp. Han verkar lika handfallen som vi andra, vi som läser denna litterära gigant – Norges mest spelade dramatiker sedan Henrik Ibsen och en ständig kandidat till Nobelpriset. Själv vet han bara att han lyssnar. Lyssnar på den andre Jon Fosse, den skrivande. I en intervju i tv-programmet Babel säger han något i stil med att "någonstans inne i Jon finns den skrivande Jon Fosse och han är inte alls lik den du pratar med nu". Skrivandet är en gåva, till stor del bortom författarens kontroll. En som skriver på det sättet måste vara ödmjuk inför sin uppgift. Kommer det så kommer det. Man kan inte tvinga fram det.

*

Det går inte att säga något annat än att Jon Fosse är en författare med en tydlig stil. En författare att göra parodier och pastischer på för den som så önskar. Hans texter är rytmiska, musikaliska, präglade av ständiga omtagningar och upprepningar. Ofta forsar orden fram i ett flöde som är svårt att slita sig ifrån. Man sveps med. Vissa författare övertygar en om sitt mästerskap redan på första boksidan. I andra fall övertygas man gradvis i takt med att den magnifika konstruktionen vecklas upp framför ens ögon. Jon Fosse besegrar en med sin envishet. Han vrider fram erkännandet ur en, ja nästan tjatar sig till det. Det börjar kanske med en replik av typen: "Jag är här / Och jag är inte här". Som läsare suckar man över det banala försöket att verka djupsinnig. Sen upprepas samma replik några gånger, lätt varierad. Ska man verkligen gå på det billiga knepet? Men Fosse ger sig inte. Omtagningarna fortsätter. Motståndet bryts långsamt ner. "Jag är här / Och jag är inte här." Plötsligt är det inte längre bara en fras.

Han har tagit sig in på andra sidan, om ni fattar vad jag menar. 

Jag skulle gärna ge exempel på hans sätt att skriva dramer och romaner, men hur jag än försöker kan jag inte hitta lämpliga ställen att avgränsa hans textflöden på. Delarna kräver helheten. Tagna ur sitt sammanhang skulle de bli något annat, kanske bra, men inte Jon Fosse. Men jag ska ge er en dikt i alla fall, som jag tycker säger något om hans klara, enkla sätt att uttrycka sig, om hans intresse för det osägbara i människan och (inte minst) om den säregna poesin i den nynorska han skriver på:

usynlege hender leier oss

rundt omkring ingen ser hendene ingen veit om dei

men utan desse hender ville dei svarte taka i hjarta våre

drive oss ned i ei trampande uro

der vi står

og ikkje kan sjå

Det er desse usynlege hender som legg sin stille musikk

inn i oss

som eit lyftande sug

inn mot den stilla

som gjer at dagen kan levast

*

Var kommer hans sätt att skriva ifrån? Kanske är det i Strandebarm på Vestlandet, där Jon Fosse växte upp, som vi kan hitta svaret. De snötäckta bergen i bakgrunden som påminner om livets storhet, människorna som kurar ihop sig i mörkret nedanför, det iskalla vattnet som kluckar mot slitna träbryggor. Fosses universum har det kallats, denna miljö där så många av hans verk utspelar sig. Det ligger nära till hands att se just vågorna som den yttersta inspirationskällan för Fosses språk – klart, böljande, repetitivt, men samtidigt ständigt föränderligt.

Författare skapar ofta karaktärer som passar deras sätt att skriva. För Jon Fosse handlar det om dementa, deprimerade och sinnessjuka. Han tar deras karakteristiska ältande och gör konst av det. Det tycks finnas en övertygelse hos Fosse om att det är så livet i grund och botten ser ut. Livet är ältande och upprepande, för alla. Vi människor har en otrolig tendens att köra fast. Syns det inte utåt, så kan man vara så gott som säker på att det sker inuti, i våra inre monologer. Vi är som flugan som studsar mot fönsterglaset.

Det faller sig väl därmed naturligt att hans texter oftast kretsar kring sorgen och lidandet. Omöjligheten att undvika dem. Den lika stora omöjligheten att acceptera dem. Karaktärerna i hans verk pendlar ofta mellan dessa två poler. Vi har till exempel det äldre paret i dramat Dödsvariationer (2002) som förlorat sitt enda barn: Det kan inte vara så. Men ändå är det så. Vi måste göra något. Men vi kan inte göra något. Eller konstnären Lars Hertervigs gamla syster i Melancholia (1995), som stretar uppför backen till sitt hem trots att hon inte orkar ta ett steg till. Men hon tar ett steg till. Och ett till. Och ett till. Jag orkar inte fortsätta. Jag fortsätter. De mest övertygande paradoxerna är oftast de enklaste och klarast framställda. Inga krusiduller, utan bara rakt på sak, två oförenliga men ändå nödvändiga faktum. Den karga och allvarstyngda nynorskan är ett perfekt språk för den här typen av sanningar. Det hade inte blivit detsamma på pratigt och käckt bokmål.

Det finns ofta något drömskt och overkligt över Fosses dramer. Karaktärerna har i regel inga namn utan kallas för "Den första kvinnan" och "Den andra kvinnan", eller "Den äldre mannen" och "Den yngre mannen" – eller kanske bara, kort och gott, för "Den ena" och "Den andra". De inledande scenanvisningarna till Jag är vinden (2008) är talande: "Jag är vinden utspelar sig i en tänkt och knappt ens antydd båt, och handlingarna är också tänkta, och ska inte utföras utan vara illusoriska." Det är det själsliga landskapet som är Fosses egentliga universum, Vestlandet blott en kuliss.

*

Mot slutet av ett av hans bästa verk, den så kallade Trilogin (2007-2014), antyder Jon Fosse att han själv härstammar från bokens huvudpersoner – spelmannen Asle och hustrun Alida. Han skriver därmed in sig i en linje av spelmän, av konstnärer under förbannelsen att skildra lidande och kärlek för andra, men samtidigt ständigt befinna sig utanför och lite på sidan. Det kan närmast tyckas vara ett uttryck för självgodhet, men i Fosses fall känns tilltaget befogat och trovärdigt. Om den fysiske Jon Fosse har spelmän i släkten vet jag inte, men det handlar inte heller om det. Det handlar ju om den andre Jon Fosse, den skrivande. Den skugglike gestalten i mysteriets mitt. Det är denna gåtfulla figur som bär på ett andligt släktskap med tidigare generationer av spelmän, konstnärer, schamaner och poeter  – ja, alla de som försöker säga något om det osägbara. De som för ett ögonblick får oss att känna att det finns en lösning på vårt livs paradoxer. En tillfällig utväg för flugan på fönsterglaset.

För det är väl det konsten är. Tröst och besvärjelse. En osynlig hand att bli både vaggad och väckt av. Likt de iskalla vågorna som kluckar mot slitna träbryggor i Strandebarm på Vestlandet.

69. Bjørn Dæhlie (1967-)

Gunde Svan var en allestädes närvarande superhjälte under min uppväxt. Där stod han i tv-rutan, den oantastliga idrottsidolen, och ropade på Pernilla Wahgren att skynda sig i Fångarna på fortet, när han inte piggt upplyste den slöa tv-tittaren om att "ingenting är omöjligt!" i programmet med samma namn. (Lätt för dig att säga Gunde, med dina fyra OS-guld, omänskliga träningsdisciplin och pigga utstrålning.) Gunde Svan är en av våra absolut största idrottsutövare någonsin och vid den här tiden sannolikt den allra främsta längdskidåkaren genom tiderna.

Men samtidigt som Gunde småpratade med Fader Fouras och glatt uppmuntrade nöjesprofiler att gräva djupare i de spindelfyllda krukorna, så tornade sig mörka moln upp över skidsportens himmel. Med "mörka moln" menar jag norrmän, och med norrmän menar jag först och främst Bjørn Dæhlie. Gunde Svan hade kanske trott sig få behålla titeln som längdskidåkningens främsta genom tiderna ett bra tag framöver. Håll min vattenflaska, var Dæhlies respons, när han under 90-talet tog guld efter guld efter guld. Han stannade inte förrän en rullskridskoolycka tvingade honom att avsluta karriären vid sekelskiftet. Vid det laget var han med sina åtta OS-guld vinterspelens största genom tiderna, och tillsammans med en hel hög VM-medaljer av olika valörer så rådde det inga tvivel om att han också var den mest framgångsrika längdskidåkaren.

Gissningsvis anade Gunde Svan vad som väntade, när han klev ut ur spåren och in i svenska folkets vardagsrum. I slutskedet av hans skidkarriär, vid VM i Val di Fiemme 1991, hade Gunde hoppats att ta hem ännu en guldmedalj i 15 km fritt. Vladimir Smirnov skulle bli en farlig utmanare, möjligen. Men ... vem är den här relativt okände norrmannen, Bjørn Dæhlie? Varför kör han så fort? Dæhlie tog nu sitt första guld, före Svan, och tronskiftet hade inletts.

Det var ändå först året därpå, 1992, som vintersportvärlden verkligen rätade på sig och gnuggade sina ögon. Dæhlie vann nu den totala världscupen för första gången (den skulle han närmast prenumerera på resten av 90-talet) men framförallt begav han sig till franska orten Albertville och delog i sina första olympiska spel. Det gick bra, får man väl lov att säga. Han sopade hem guld på tre distanser: stafetten (4*10 km), skiathlon (när man tävlar i båda åkstilarna, det vill säga klassiskt och fritt) samt den klassiska femmilen. Dæhlie och landsmannen Vegard Ulvang gjorde rent hus med alla konkurrenter. Var man inte redan trött på den norska flaggan, så blev man det nu.

Eftersom IOK hade beslutat att sommar- och vinter-OS inte längre skulle gå av stapeln samma år, så dröjde det bara två år innan Dæhlie fick chansen att delta i ännu ett OS. Den här gången på hemmaplan, i Lillehammer. Dessförinnan hade norrmannen varit fräck nog att sno några VM-guld från oss svenskar, genom att dominera mästerskapen i Falun 1993. Men det var på hemmaplan som han cementerade sin status som den allra bästa, med nya guld och silver. Mannen som inte ens hade tänkt satsa på skidor, utan på fotboll, var nu ostoppbar i spåren. Det var runt den här tiden som den unge Martin, nybliven sportfanatiker, befarade att han skulle behöva stå ut med att se norrmän vinna lopp efter lopp i turnering efter turnering. Det var ingen obefogad farhåga.

Visst, norrmännen fick se sig knäppta på näsan nu och då. I VM 1995 (Thunder Bay, Kanda) tog ryssarna faktiskt en medalj fler än norrmännen, och Vladimir Smirnov slog Dæhlie i såväl 10 som 30 kilometer klassisk stil. Men det var faktiskt undantag, och i vilket fall som helst var det inga svenskar som på allvar utmanade. Ja, åtminstone inte förrän det var dags för femmilen i Nagano-OS 1998. Åkarna lämnade startfållan med 30 sekunders mellanrum och precis före Dæhlie, halvminuten före med andra ord, hade svenske Niklas Jonsson kastat sig iväg. Jonsson var ingen av våra större skidåkarnamn och det kan inte ha förvånat någon att den norska guldfavoriten nästan omgående åkte ifatt svensken. Sida vid sida tuffade de sedan på, mil efter mil. Men kanske hade Jonsson sparat lite energi, för när det närmade sig upploppet, samlade han ihop alla sina krafter och slet sig lös från Dæhlie. Avståndet blev längre och längre, men problemet var bara att det inte var långt kvar till mållinjen. Skulle Jonsson hinna skaffa sig ett tillräckligt stort avstånd? Skulle han knäcka den överlägsna giganten i dennes sista stora show? Spoiler alert: nej, det skulle han inte. När Jonsson ramlat ihop efter mållinjen återstod bara en spänd väntan på Dæhlie. När den utmattade norrmannen passerat mållinjen (båda två ligger som slagna soldater i snön efter målgång) står det klart att han genomfört fem mil på skidor åtta sekunder snabbare än sin svenske utmanare. Femmilen i Nagano var det sista riktigt klassiska Dæhlie-loppet och markerar samtidigt klimax på hans karriär. "Det tuffaste loppet jag varit med om", enligt segraren själv. 

Efter detta väntade ett mindre lyckat VM i Österrike, där det bara blev ett silver och ett brons – undermåligt, med Dæhlie-mått mätt. Landsmannen Thomas Alsgaard och finnen Mika Myllylä dominerade turneringen på herrsidan, och vi får aldrig veta om Dæhlie hade tagit sig tillbaka upp på guldpallen. 33 år gammal snörade han på sig rullskridskorna, och en olycka senare var karriären över, även om han gjorde tappra försök att komma tillbaka.

När Dæhlie tvingades lägga av, så bytte han bara spår, så att säga, och fortsatte att göra succé inom andra områden. Likt en annan Björn Borg startade han ett blomstrande klädmärkesföretag, men det var inom fastighetsbranschen han nådde sina största finansiella framgångar. Han har bland annat låta bygga många fastigheter i Åre, till glädje för en och annan semestrande svensk barnfamilj. Dæhlie har efter sin karriär tjänat långt mycket mer pengar än han någonsin gjorde som skidåkningsstjärna. Hur mycket? Tja, i runda slängar sisådär en halv miljard kronor. (Det kanske var tur att han nobbade möjligheten att vara med och starta upp sportföretaget XXL, som idag omsätter flera miljarder kronor per år. Någon måtta får det ju vara. "Mitt livs misstag" har han sagt, den stackars stenrika, omhuldade norska hjälten.)

På senare tid har Dæhlie kommit med förslag till drastiska förändringar av längdskidsporten. Han har lyft tanken att det kanske är dags att slopa klassisk stil helt, eftersom det gör sporten så mycket dyrare att hålla på med. Nu krävs en uppsättning skidor och pjäxor för den ena stilen, och en annan för den andra. Dessutom är de allra flesta åkarna runtom i Europa ändå mer intresserad av fristil. Bakgrunden till utspelet är inte bara omsorg om barnfamiljers ekonomi, utan en oro för att intresset för sporten sjunker i takt med norrmännens allt kraftigare dominans. "Vi blir sämre och sämre på fotboll, men bara bättre och bättre på skidor" som Dæhlie kommenterat saken. Kan man göra det enklare och billigare att utöva sporten ökar chansen att fler runtom i Europa (och världen) kan satsa på den, och förhoppningsvis också konkurrera med de omöjliga norrmännen. Det är en god tanke, även om det vore ledsamt att se den klassiska stilen försvinna från schemat. I mitt stilla sinne undrar jag om Dæhlie också drevs att ett visst dåligt samvete när han gjorde sitt utspel. För det ska gudarna veta, att ingen har bidragit så mycket till längdskidåkningens popularitet i landet, och därmed också till dagens norska framgångar, som den störste av dem alla, Bjørn Dæhlie.