26. Kirsten Flagstad (1895-1962)

Varför imponeras vi så mycket av operasångare? I ärlighetens namn är det inte många av oss som så särskilt ofta vänder oss till konstformen. Opera kan framstå som lite väl teatralisk teater, och musiken kräver en nivå av uppmärksamhet, tålmodighet och engagemang som den moderna människan med sin splittrade tillvaro och distraktionsfyllda livsstil sällan orkar uppbåda. När vi just har skummat klart nyheterna på mobilen och har elva minuter kvar innan det är dags att gå av bussen, kanske vi inte trycker igång en ödesdiger Wagneropera. Likaledes är en filmkväll med tacos både billigare och enklare än att pallra sig iväg till ett fyratimmars-evenemang på stadens operahus. Vi har inte tid. Vi pallar inte.

Ändå fascineras vi av operasångare på ett sätt som vi sällan gör av popartister. Operastjärnornas hela väsen är präglat av storslagen tragik. Är du en person som varje helg ikläder dig rollen som Isolde på planetens mest vördade operahus får du en annan aura än om du sjunger popsånger på Roskildefestivalen. Dessutom: de imposanta karaktärerna, de självgoda divalaterna, den enorma röststyrkan, den otroliga rösttekniken – villigt eller motvilligt imponeras vi av detta. Kort sagt, de största operasångarna är larger than life. Kanske är det det som vi älskar?

Ovanstående beskrivningar stämde hur som helst in på norska sopranen Kirsten Flagstad. Hennes obesvärade förmåga att öka röstens volym till hisnande höjder, utan att verka ansträngd och utan att darra på tonmanschetten, gav henne epitetet "århundradets röst". Till detta ska läggas hennes dramatiska talang. Flagstad skulle bli berömd som den största Wagneruttolkaren av dem alla, och med tanke på hur ödesdigert storslagna Wagners verk är kan man ana vilken utstrålning och teatralisk förmåga som krävdes för att fylla ut kostymen. Flagstad var med andra ord en sanslöst skicklig operasångare, en av de största i historien. Trots det handlar de flesta skildringar av Kirsten Flagstad om någonting annat – nämligen hur hennes hemland behandlade henne under och efter den nazistiska epoken i Europa.

Kirsten Flagstad växte upp och började uppträda i Norge, men skulle göra sig ett namn på Stora Teatern i Göteborg. Det var där (eller här, eftersom jag sitter och skriver det här i nyss nämnda stad) som hon några år in på 1930-talet blev upptäckt av Metropolitanoperans ("Mets") styrelseordförande. Norskans talang var naturligtvis det som fick ordföranden att försöka locka henne till sig, men hennes ungdomliga och slanka utseende var också en viktig faktor. (Dirigenten Artur Bodanzky lät meddela henne att hon "först och främst inte skulle bli tjock" under tiden som hon övade in de Wagnerroller Met hade avsatt åt henne.) Flagstad ville först inte åka – faktum är att hon helt hade övervägt att sluta med opera – men beslutade sig till sist för att ta chansen. Hennes man, affärsmannen Henry Johansen, stannade kvar på hemmaplan. Han skulle spela en viktig roll i den sorgliga historia som senare utspelade sig.

Succén lät inte vänta på sig. Mer eller mindre över en natt blev Kirsten Flagstad såväl publikens som kritikernas gunstling. Hänförda deklarerade de att en ny superstjärna hade tagit plats på scenen, och under andra halvan av 30-talet befäste hon sin position som den förmodligen största sopranen i världen. I alla händelser var hon den ojämförligt bästa Wagnersångerskan. Det är ont om rörliga bilder på Flagstad när hon sjunger, men ett kort tv-uppträdande när hon framför valkyrieropet "Hojotoho" ger ett härligt exempel på hur det kunde se ut och låta, även om det finns anledning att tro att framförandet är lite polerat för att passa den breda tv-publiken. Flagstad spelade flera av de stora Wagnerrollerna: Brünhilde i Wagners tre operor Valkyrian, Siegfried och Ragnarök, Isolde i Tristan och Isolde, Elsa i Lohengrin, med flera. När Flagstads karriär började ta slut i början av 50-talet hade hon spelat Isolde 182 gånger. Det är många, om någon undrar.

Flagstad kunde göra mer än bara tolka Wagner. Hon har sjungit in fina psalmer, klassiska Bachkantater och på ett underbart sätt tagit sig an sin landsman Grieg. Det märks i dessa inspelningar att hon inte bara kunde fläska på, utan också förmedla subtila och berörande känslor med mer nedtonade medel. För egen del är det i dessa inspelningar jag tycker som mest om Kirsten Flagstad.

Var var vi någonstans? Just det: succén på Met med efterföljande världsrykte. Men så kom kriget. Hennes man Henry hade som sagt stannat hemma och 1941 började Kirsten få oroväckande telegram som tydde på att Henry behövde henne. Alla, inklusive före detta presidenten Herbert Hoover, avrådde henne från att åka tillbaka till det krigshärjade Europa, men Kirsten valde i det här läget kärleken till sin man före karriären. Problemet var att det handlade om kärlek till en man som hade tjänat pengar på kriget och som ansågs ha nazistkopplingar. Kirsten Flagstad själv uppträdde under krigsåren bara i neutrala stater (inklusive Sverige) och avstod aktivt från att uppträda för tyskarna. Men det spreds rykten att hon uppträtt för Hitler, och när kriget väl var över var det många norrmän som såg på Flagstad som, om inte en kollaboratör, så åtminstone en feg person som underhållit européer medan norrmännen slagits för sin frihet och sina liv på hemmaplan. Den negativa inställningen spred sig till Amerika. Norska ambassaden i USA tog sin hand från Flagstad och amerikanarna, som dyrkat sin stjärna, blev nu mer och mer tveksamma. Vid en konsert efter krigsslutet såg protesterna ut så här:

Chefen för Met, som hade tagit tillbaka Flagstad, hade en enkel och tydlig förklaring till varför han lät henne kliva upp på deras scen igen: "Århundradets bästa sopran måste uppträda i världens bästa operahus". Så blev det också, men inte utan protester.

Alltsedan andra världskrigets slut har kampen om Kirsten Flagstads eftermäle dominerat skildringarna av henne. En dokumentär om sångerskan fokuserar nästan enbart på att rentvå henne från beskyllningarna. Robert Tuggle, under decennier chefsarkivarie på Met och som i åratal arbetade på en bok om Flagstad, säger sig ha blivit "fysiskt och psykiskt illamående" av att lära sig om hur hon blev behandlad. En kvinna ur motståndsrörelsen berättar om trösten hon kände när hon lyssnade på Flagstads ljuva röst under de tuffa krigsåren. Med undertryckt ilska förklarar hon att vi människor är värdelösa, om vi inte längre klarar av att värdera och respektera människor som står högre än oss själva. På Flagstads sida stod också den mest berömda av alla norska motståndsmän, Gunnar Sønsteby, som med emfas intygade att sångerskan inte var nazist, utan snarare anti-nazist.

Utifrån det jag läst och förstått så verkar anklagelserna mot Flagstad vara orättvisa. Idag har Norge också vänt i synen på Flagstad, vilket visar sig i att hennes ansikte syns på både sedlar och flygplan. Hennes amerikanska status som en av historiens största inom sitt fält kan symboliseras av att hon tillsammans med Sonja Henie är den enda norska personen som förärats en stjärna på Hollywoods "walk of fame". Men i slutänden är det inte främst för hennes omvälvande livshistoria eller framstående plats i operahistorien som vi idag beundrar Kirsten Flagstad, utan för hennes sång. Kvinnan ur motståndsrörelsen, som jag nämnde ovan, sammanfattade sin ödmjuka tacksamhet genom att säga: "Tänk att jag får lov att höra en så stor röst!"

Många, än idag, skulle påstå att den största rösten av dem alla tillhörde Kirsten Flagstad.

27. Helene Schjerfbeck (1862-1946)

År 2003 såldes ett självporträtt på Bukowskis för cirka 900 000 euro och blev ett av de dyraste finländska konstverken någonsin. Det är en målning av sällsynt suggestiv verkan, skapad av en konstnär som snart skulle dö. De mänskliga anletsdragen är nästan utplånade. Man kan få intryck av att betrakta en dödsmask – men en dödsmask med själ. 

Självporträtt, ljus och skugga (1945)

Målningen är inte någon höjdpunkt, inte en kulmen – utan slutet på en lång resa, där hela resan på något vis syns i porträttet. Det är ett av de sista konstverken som den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck någonsin målade.

*

När Helene Schjerfbeck var fyra år gammal ramlade hon en dag nerför en trappa och fick en fraktur på höften. Skadan fick läkas utan vård, vilket ledde till att hon blev rörelsehindrad och stillasittande redan från tidig ålder och genom hela sitt långa liv. En potentiellt tom och trist tillvaro, som hon redan som ung flicka lyckades göra meningsfull med hjälp av skapande. Schjerfbeck var nämligen något av ett underbarn som vid blotta elva års ålder kom in på Finska Konstföreningens ritskola (som normalt tog in elever när de var i 16-17-årsåldern) och redan som artonåring for på stipendium för målarstudier i Paris. 

Finland var ett föregångsland för konstnärlig utbildning för flickor. Den Finska Konstföreningens ritskolor tog redan då de öppnades på 1840-talet emot talanger utan några restriktioner kopplade till kön. Som jämförelse kan nämnas att den svenska konstakademin inte öppnades för kvinnliga elever förrän 1864 och då avskilt i den så kallade "fruntimmersateljén". Gemensam undervisning för kvinnor och män, som var det som gällde redan från första början i Finland, påbörjades först under 1900-talet i vårt land. Kanske är det en förklaring till att en i jämförelse med andra länder ovanligt hög andel av de allra bästa konstnärerna från 1800-talet och tidigt 1900-tal i Finland har varit kvinnor. (Utöver Helene Schjerfbeck kan till exempel Fanny Churberg och Ellen Thesleff nämnas.)

Att Helene Schjerfbeck var så bra som gammal gör att man nästan kan glömma bort ibland vilken fantastisk konstnär hon var redan som mycket ung. De underbart vackra Balskorna och Lövhyddohögtid målade hon som 20-åring. Strax därefter ställde hon ut på Parissalongen för första gången.

Balskorna (1882)

Lövhyddohögtid (1883)

Under en resa i Bretagne vid samma tid målade hon Gata i Pont-Aven och Dörren – fascinerande förebud om hennes senare stil, som dock blev så kritiserade av hennes målarkamrater att de ställdes undan och inte plockades fram förrän flera decennier senare.

Gata i Pont-Aven (1883)

Dörren (1884)

Den mest berömda målningen från Helene Schjerfbecks 1800-tal är dock Konvalescenten. Tavlan har blivit något av en symbol för hela hennes generations 1800-talsmåleri. Den är målad i St Ives i England och föreställer en sjuk flicka som med lätt febriga ögon betraktar en vårgrön kvist i ett glas. En tolkning av konstverket har varit att det är en kommentar till hennes egen kroniska höftskada; en annan att det speglar "tillfrisknandet" från sorgen efter en nyligen bruten förlovning. Senare skulle Schjerfbeck säga att det var tur att hon aldrig blev gift då ett äktenskap hade förstört hennes möjligheter att ägna sig åt måleriet. Konvalescentmotivet skulle återkomma i hennes skapande under hela hennes liv – kanske som en blinkning till just detta faktum.

Konvalescenten (1888)

Helene Schjerfbeck reste mycket i sina unga år – till Frankrike, England, Italien och många andra platser i Europa. Men tidigt i trettioårsåldern upphörde resorna och hon kom efter det aldrig att lämna Norden. I ungefär ett decennium kring sekelskiftet föll hennes konstnärskarriär också ner i en rejäl svacka. Det hade många anledningar. Hennes åtaganden som lärare vid Finska Konstföreningens ritskola, fysiska och psykiska besvär, hennes mor som flyttade in hos henne och krävde omhändertagande, samt en ovilja att följa med i tidens nationalromantiska trend. I början av 1900-talet flyttade Schjerfbeck tillsammans med modern ut från Helsingfors till en liten lägenhet i Hyvinge och glömdes bort av stora delar av konstetablissemanget. Hon var nu i 40-årsåldern – en konstnärstalang vars bana planat ut, en kvinna som (i tidens ögon) misslyckats med att skaffa barn och bilda familj. En fysiskt nedbruten person som resten av livet tvingades använda käpp när hon var ute och gick.

Och ändå var detta inte slutet. Det var i själva verket bara början.

*

"Min väg har varit mörk och ... först när hoppet var borta gav livet något." 

Så skrev Helene Schjerfbeck om sig själv i ett brev 1917. Under 1910-talet började en och annan gallerist och konstkännare få upp ögonen för henne. Hennes målningar började säljas, hennes personliga stil uppskattas. I september 1917 anordnades rentav en separatutställning av Schjerfbecks konst. Många blev förvånade över att hon över huvud taget levde – och att hon var så bra sen! De nyare målningarna, som skapats under den långa frånvaron från rampljuset, blev dock en vattendelare. Hagar Olsson skrev i ett kåseri om utställningsbesökarna:

Genom rummen med de äldre tavlorna gingo de lugna och tillfreds; detta var gammalt och beprövat och man visste vad man hade framför sig och vad som var meningen, detta var konst, helt enkelt. Men ack! Snart var det slut med tryggheten och konsten och alltsammans och man såg på varandra i en ytterlig hjälplöshet, vilket var enbart rörande. Man gick från den ena moderna så kallade tavlan till den andra och allt befanns vara översatt till ett främmande språk och man begrep – rakt ingenting.

Något hade mycket riktigt hänt i Helene Schjerfbecks konst. Under hennes svåra år i början av 1900-talet hade hennes måleri börjat koncentrera sig i plana ytor – befriad från omsorgen om detaljer tycks hon ha börjat hitta fram till något slags essens av sitt skapande. Tidiga exempel är ett par porträtt av modern samt den fantastiskt vackra Arbeterskan. Ofta är det just kvinnoporträtt det rör sig om – lågmälda i grundtonen, men med färgklickar som sticker ut och suger in betraktaren. (Se till exempel Kostymbild II och Skidåkerskan.)

Min mor (1902)

Arbeterskan (1903)

Kostymbild II (1909)

Skidåkerskan (1909)

I ett brev från denna tid skriver hon: "80-talets målning har blifvit en död fotografi för mig och passade mig aldrig. Jag tror att hvar och en borde måla så som den tycker det är vackert /.../". Isoleringen skärpte hennes konst och hennes blick för det vackra och väsentliga i de avbildade motiven. 

Denna blick skulle snart riktas mot henne själv, i vad som kanske är hennes allra mest fascinerande målningar.

*

Innan hon fyllde 50 hade Helene Schjerfbeck bara skapat ett mycket litet antal självporträtt. Det var först som äldre kvinna hon på allvar började ägna sig åt bilden av sig själv och påbörjade en av de mest fascinerande serier av självporträtt jag över huvud taget kan komma på i konsthistorien. Schjerfbeck själv uttryckte en praktisk inställning till det hela – i ett brev från 1921 skrev hon:

När jag nu så sällan orkar måla har jag börjat ett sjelvporträtt, man har modellen tillhands, det är bara inte alls roligt att se sig sjelv.

Men var och en som betraktar Helene Schjerfbecks självporträtt måste känna att det finns något mer i dem än bara ett ansikte som råkade finnas nära tillhands. Visst var det säkert så att de röda rosfläckarna på kinderna, som med åren framträder allt tydligare i hennes bilder av sig själv, tilltalade hennes estetiska sinnelag. Men de säger också något om henne och hennes kamp för att få ägna sig åt måleriet. Rosfläckarna är ett spår av många års målarstudier i kalla ateljéer. Att låta dem få en markerad plats i hennes självporträtt skulle kunna ses som ett sätt för Schjerfbeck att lyfta fram sig själv som kämpande konstnär.

Självporträtt (1912)

Självporträtt med svart fond (1915)

En fascinerande aspekt av Helene Schjerfbecks konst var hur hon kunde arbeta om vissa av sina verk under flera års tid. Ett exempel är självporträttet nedan som omarbetades i hela tretton år. Målningen blev nästan bokstavligt talat levande och förändrades i takt med de förändringar som skedde hos konstnären själv. Sällan kommer liv och konst så nära varandra.

Självporträtt (1913-1926)

*

1920-talet blev Helene Schjerfbecks mest produktiva decennium sedan ungdomsåren på 1880-talet – detta trots att hon nu var i sextioårsåldern. Delvis hade det väl att göra med att hennes mor dog i början av 1923. Det var en sorg, men också en befrielse för hennes skapandelust. Under detta decennium återkom hon bland annat till motiv från ungdomen, exempelvis tidigare nämnda Konvalescenten, och framställde dem i ny stil.

Konvalescenten II (1927)

I mitten av 30-talet, nu över 70 år gammal, fick hon sitt stora genombrott i Stockholm tack vare ett par utställningar i den svenska huvudstaden. Konstkritikern Gotthard Johansson menade i sin recension av separatutställningen i Stockholm år 1937 att:

Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt eller nytt, ja, till och med gott eller dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum.

Man skulle nästan bli lite generad av ett sådant uttalande om det inte vore för att det var sant. 

Den folkskygga Schjerfbeck fick plötsligt finna sig i att folk knackade på hemma hos henne och ville köpa tavlor eller få henne att ställa upp på intervju. Naturligtvis fortsatte hon ändå att skapa fantastiska målningar.

Margareta Wind (1934)

80 år gammal blev hon invald som ledamot av Konstakademin i Stockholm. Ett par år senare flyttade hon till Sverige, undan kriget och bomberna i Finland. Där dog hon på Saltsjöbadens badhotell 1946 efter att ha varit aktiv målare i ungefär 70 år.

Att titta på självporträtten från hennes sista decennium i livet är som att se en människa dö framför sina ögon. Ändå är det så vackert. Ändå är det så, ja faktiskt, hoppingivande.

Självporträtt med palett (1937)

Självporträtt (1942)

Självporträtt med röd fläck (1944)

*

Helene Schjerfbeck var den enda finländska konstnär som vandrade hela vägen från naturalism till modernism. Under nästan hela sitt liv producerade hon fantastiska målningar – och hennes liv var som vi sett långt. Som museimannen Lena Holger skriver i en bok om henne: "Helene Schjerfbecks liv var måleriet. Det var hennes arbete, hennes barn, hennes familj. Hennes början och hennes slut." Även om hon verkade i många olika stilar så tycker jag också att hennes egen konstnärspersonlighet lyser igenom under hela hennes karriär. Hennes målningar är alltid "Schjerfbeck-målningar"; hennes förhållande till rådande konstrender alltid självständigt – de delar hon tyckte var intressanta plockade hon ut och använde i sitt eget skapande.

Vari består egentligen det säregna i Helene Schjerfbecks konst, det som gör att den känns så unik och att jag tycker så mycket om den? Så gott som alla hennes målningar är i en rent "ytlig" mening vackra – betraktaren upplever en omedelbar, visuell tillfredsställelse. Samtidigt finns nästan alltid också något annat där - vågar man kalla det för något andligt? - någon form av djup i alla fall, något som bjuder in en under den vackra ytan, in i "själen" hos de avbildade föremålen och personerna. Hennes långa liv som aktiv målare, den konsekventa (men samtidigt ständigt utvecklade) stilen och de många självporträtten, gör också att man i osedvanligt hög grad får känslan av att följa och komma nära en människas liv när man betraktar hennes konst. Det känns personligt och vackert – men också heroiskt: konsten som ett sätt att övervinna de trista och begränsande ramarna som omvärlden vill sätta runt en. Ni ser en 50-årig barnlös gumma med käpp som bor tillsammans med sin mamma – men det här är mitt verkliga jag. 

Vilket får mig att tänka på konvalescentmotivet igen. Kanske var det detta som var innebörden? Helene Schjerfbeck som flickan i stolen. Konsten som den vårgröna kvisten i glaset.

28. Anna Karina (1940-2019)

Don't have to be beautiful – but it helps  
Pet Shop Boys, "Love etc."

En dag satt filmkritikern Jean-Luc Godard och tittade på tv. Godard var en ung man, knappt trettio år, och en ambitiös sådan: framgångar som kritiker räckte inte för honom; han behövde skapa riktiga konstverk själv. Den slumrande franska filmkonsten törstade efter ny energi och fräscha idéer och Godard tänkte vara den livgivande gnistan. Egentligen hade väl fransmannen knappast tid att sitta framför dumburken. Han var nämligen i full färd med att rollbesätta sitt debutverk, det som skulle komma att bli startskottet för den franska nya vågen, klassikern Till sista andetaget. På tv:n visades reklam och Godard hade tydligen varken intresse, vett eller ork nog att stänga av. Plötsligt dök det upp en reklamfilm för tvål. Godard var inte överdrivet intresserad av tvål, det ska sägas. Men han var intresserad av vackra kvinnor, det ska också sägas. Och han visste vad han ville ha i sina filmer. Vem var kvinnan som tvålade in sig med skummande Palmolive?

Det var Henne Karin Bayer, som vid det här laget kallade sig Anna Karina. När flickan var sjutton år gammal hade hon lämnat sitt danska hemland och rymt till Frankrike. Hemma hade hon behövt stå ut med trassliga familjeförhållanden, inklusive en frånvarande far och en allt annat än godhjärtad styvfar. Den unga flickan levde periodvis hos morföräldrar och i familjehem. Redan som ung tonåring hade hon uppträtt i små cabareter och agerat modell i reklamfilmer. Men det var inte insatser som tog henne någonstans. Efter ett gräl med sin mor så tröttnade hon på allting och gav sig helt sonika iväg. 10 000 franc var allt hon hade. Franska? Hon kunde inte ett ord. Under den första tiden kunde det, påstod hon senare, gå flera veckor utan att hon åt någonting. Men efter att en främmande kvinna plötsligt närmat sig henne medan hon satt på ett berömt café, med frågan om hon ville ställa upp som modell, så var karriären igång igen. Hon arbetade bland annat för Elle och kom i kontakt med Coco Chanel. Det var tillsammans med Chanel som Bayer kom fram till artistnamnet Anna Karina, ett namn som förstås skulle ge associationer till Tolstojs berömda hjältinna. Snart fick hon också roller i reklamfilmer. Inklusive reklamfilmer för tvål.

Då var vi tillbaka där vi började. Godard förtjusades av den skumdrypande unga kvinnan och tog genast kontakt med henne. Han erbjöd henne en mindre roll i Till sista andetaget, men rollen medförde en nakenscen, och det fick Anna Karina att prompt avböja. En förvånad Godard undrade varför det var ett problem, eftersom hon hade varit naken i tvålreklamen. Inte alls, svarade Anna Karina, som betonade att hon hade haft baddräkt på sig och att skummet täckte henne ända upp till nacken. "Det var i din fantasi som jag var naken", konstaterade hon. Det blev ingen filmroll för henne den gången.

Några månader senare hörde Godard av sig igen, denna gång med erbjudande om en huvudroll – och utan nakenscener. Filmen, Den lilla soldaten, spelades in 1960 men släpptes inte förrän tre år senare. Vid det laget hade Godard och Karina redan hunnit spela in flera filmer ihop, och dessutom gift sig. Anna Karina blev snabbt en bländande representant för den nya coola franska filmen och en ikonisk symbol för hela 60-talet. För bara ett av alla klassiska exempel, se dansscenen från Leva sitt liv. Hon fick stå ut med mycket avundsjuka från kolleger som ansåg att hon fått sina framgångar och sin status gratis genom sin man. Men den som har sett en film med Anna Karina vet att hennes enigmatiska lyskraft är unik. Hon var bättre skådespelare än Brigitte Bardot, coolare än Sophia Loren, gåtfullare än Claudia Cardinale, snyggare än Jeanne Moreau, mer blodfull än Catherine Deneuve och, tja, mer europeisk än Jean Seberg. Naturligtvis var hon vacker, men det är uppenbart att hon hade något mer än bara yttre företräden. Hon var en sorts manic pixie dream girl före fenomenet existerade, och med mer djup i uttrycket än i princip alla quirkiga indieaktriser som följt i hennes fotspår.

Även om Anna Karina spelat i filmer av flera framstående regissörer (Fassbinder och Visconti är två exempel) så är det definitivt Godard hon är mest sammankopplad med. Detta så till den grad att hon kallats för "Godards musa", ett epitet som kan låta nedlåtande men som hon själv inte hade något emot. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Godards filmkonst. När jag hör namnet Godard, så sträcker jag mig efter min revolver. Det är otvetydigt så att han är en pionjär inom den franska nya vågen, en rörelse som bidrog med flera nymodigheter som jump-cuts, arrogant brytande av fjärde väggen, lekfull klippning, uppluckrande av konventionell dramaturgi och mycket annat. Men filmerna upplever jag ofta som outhärdligt självgoda och pretentiösa. Ändå fortsätter jag att titt som tätt utforska hans filmografi. En stor anledning till det är Anna Karinas medverkan i många av dem. Man kan heller inte förneka att de två passade bra tillsammans: Godards arroganta, lekfulla och respektlösa inställning till filmmediet gifte sig perfekt med Anna Karinas spjuveraktiga, förföriska och gåtfullt energiska uppenbarelse. 

Äktenskapet höll inte. Den tio år äldre Godard var inte särskilt närvarande och arbetade mycket (eller vad han nu gjorde – Anna visste sällan var han höll hus). Kanske var inte den förrymda danska unga kvinnan en helt enkel personlighet heller. Efter skilsmässan gjorde de två ytterligare någon film tillsammans, men det romantiska uppbrottet markerade ändå början till slutet på det intensiva samarbete de haft också som yrkesutövare.

Det ska sägas att Anna Karina hade talanger också för annat. Hennes romaner har jag inte läst och det är svårt att hitta omdömen om dem. Men musiken hon spelat in är härlig. Den berömda, och mycket franska, låtskrivaren Serge Gainsbourg skrev några låtar åt henne som var med i filmen Anna. Ett par av dessa blev hits, inte minst "Roller Girl". 

Det är förstås ändå som ikonisk filmstjärna, tidlös och tidsbunden på samma gång, som vi minns Anna Karina. Jag vet inte hur många gånger jag sett den här youtube-tributen till henne. Allt fångas där: den frisinnade energin, den coola attityden, känslan av att hon på samma gång är både blyg och farlig, sårbar och obeveklig. För att också få en uppskattning för hennes skådespelartalanger behöver man kanske se själva filmerna, vilket jag naturligtvis rekommenderar.

Den där tvålreklamen avslutas med att Anna Karina tittar upp mot oss och säger "Il n'est pas comme les autres". Den är inte som de andra. Den gången pratade hon om tvålen, men hon hade lika gärna kunna prata om sig själv. Hon var inte som de andra, den oefterlikneliga Anna Karina.

29. Drottning Margareta (1353-1412)

Det har alltid rått delade meningar om politiska unioner. I vår tid och på vår plats är det EU som är det stora transnationella projektet. På ena sidan finns de som hävdar att EU är fredsbevarande, för människor närmare varandra och underlättar handeln. På andra sidan hittar vi de som i första hand ser hur den egna nationen bakbinds av Bryssels lagar och som bekymras över att makten förflyttas än längre bort från den enskilda människan.

Det var förstås likadant i början av 1400-talet, när Sverige, Danmark och Norge tillsammans utgjorde en stor europeisk maktsfär. Pappren för den så kallade Kalmarunionen hade kritats på 1397, och det har ända sedan dess funnits vitt skilda åsikter om vilka fördelar och nackdelar den här unionen förde med sig: för de nordiska länderna som helhet, för de enskilda nationerna och för de individuella medborgarnas väl och ve. Men oavsett i vilket läger man hamnar så är det ofrånkomligen så att det finns något imponerande med stora maktsfärer; det kan man inte förneka. 

Särskilt fascinerande är det kanske också eftersom det var en kvinna som låg bakom idén och genomförandet av Kalmarunionen. Margareta Valdermarsdotter hette hon, eftersom hon var dotter till danska kungen Valdemar Atterdag, men hon har blivit mer känd som Drottning Margareta. Förutom genomförandet av detta projekt så var det också hon som inledningsvis styrde den nya maktskutan, som var den största i hela Europa. Det var sannerligen inget lättnavigerat vatten, det ska gudarna veta.

Visst, det hade funnits och fanns en del kvinnor i maktpositioner vid den här tiden. Man behöver inte ens lämna de danska markerna för att hitta en: drottning Margareta Sambiria rattade nationens spakar i mitten av 1250-talet. (Naturligtvis endast i väntan på att en manlig avkomma skulle växa till sig, men ändå. Vi i Norden hade under medeltiden inte samma rykte av att vara jämställdhetsmässiga föregångsländer som vi har nuförtiden.) Ute i Europa härskade krönta monarker som Johanna av Neapel och Hedvig av Polen, båda samtida med Drottning Margareta.

Men ändå. Den oöverträffade politiska listen, de självständiga idéerna och besluten som ledde fram till denna otroliga makt. Den fullständigt självklara agensen. Intelligensen att inse precis vilken hand hon sitter på, vilka regler som gäller för henne och hur hon kan använda sig av dem för att sakta utöka sin makt. Drottning Margareta var något speciellt.

Det politiska tänkesättet fick den unge Margareta med bröstmjölken. Fadern var som sagt Valdemar Atterdag, för oss svenskar mest känd för erövringen av Gotland och brandskattning av Visby. Viktigare var att Atterdag enade Danmark efter en tid av splittring och kaos. Tillnamnet Atterdag betyder "åter dag" vilket säger något om hur man såg på hans insats för Danmark. Men den kanske största maktfaktorn i Norden vid den här tiden var Hansan: det handelsförbund mellan tyska och nordiska städer som helt dominerade Östersjöhandeln. De tyska köpmännen hade en storhetstid och ägde makten i flera svenska städer, inklusive Stockholm. Missnöje, orosmoment och inte minst stora ekonomiska skulder fanns konstant närvarande eller runt hörnet för den danska kungafamiljen. 

I denna miljö växte den unga dottern Margareta upp. Redan som litet barn blev hon bortgift till den svenska kungen Magnus Erikssons barn Håkan, som hade fått titeln som kung över Norge. Det upprörde många svenskar eftersom, tja, i korthet: danskjävlarna inte var att lita på. I Sverige erbjöd man Albrecht av Mecklenburg makten, för man föredrog tyskarna framför Atterdags danska hot och den svekfulla svenske kung Magnus. Margareta var alltså redan som barn drottning av Norge och en bricka i den snåriga politiska spelet. Hon hade inga manliga syskon, så det var oklart vad som skulle hända gällande den danska kronan när Atterdag trillade av pinn.

När Atterdag väl dog så var Margareta 22 år gammal. Hon hade ingen laglig rätt till tronen i Danmark eftersom hon var kvinna. Makt tänkte hon skaffa sig ändå och hon inledde politiska kampanjer som gick ut på att bearbeta maktmän. Hastigt knöt hon sig till många av de viktigaste rösterna i landet. Hon smörade även för Hansan och lovade att de skulle få behålla stort inflytande, om hennes sexårige son Olof valdes som kung över Danmark. Så blev det. Några år senare dog hennes man Håkan, med följden att lille Olof blev kung även där. En sexåring har dock svårt att själv styra två riken, så i praktiken var det nu Margareta som härskade över Danmark och Norge. Det räckte naturligtvis inte: anspråk gjordes även på den svenska tronen.

1387 dog hennes son Olof hastig och olustigt. Ryktena gick att Margareta själv hade dödat sin son. En ganska grov anklagelse, får man lov att säga. Om vi leker med tanken att det var sant, så var det ett högt spel av den nu 35-åriga kvinnan. Å ena sidan fanns det nu inga manliga arvingar kvar, vilket kan tyckas göra sikten friare för Margaretas maktutövning. Å andra sidan fanns det ju som sagt ingen kvinnlig tronföljd, vilket skulle kunna innebära att garanten för att hon de facto skulle kunna styra, med sin son som rättfärdigande alibi, nu hade försvunnit. Resultatet blev hur som helt att hon utsågs till riksföreståndare och alltså även på papperet den som fick styra över Danmark och Norge (detta trots att Albrecht av Mecklenburg egentligen hade goda anspråk på Norge, men norrmännen hade inget till övers för tysken).

Nu återstod bara Sverige, och chansen dök upp när Bo Jonsson Grip, Sveriges rikaste man genom alla tider, avled. Plötsligt stod sisådär två tredjedelar av hela rikets egendomar (inklusive hela Finland – en skaplig grej att han på bankkontot) utan rättmätig ägare. Naturligtvis uppstod kaos och stridigheter, och någon behövde medla för att få lugn och ordning. Vem kunde göra detta bättre än den skickliga diplomaten och politikern Margareta? Den impopuläre Albrecht, som hade satt tyskar på snart sagt varje post i Sverige, avlägsnades och diverse förhandlingar senare stod hon där, som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde". Den bittra Albrecht ansåg sig fortfarande vara kung över Sverige och hånade Margareta med tillmälet "kung byxlös", men faktum kvarstod: Drottning Margareta styrde nu själv över Nordens tre riken. Albrecht samlade ihop tyska trupper och anföll Margaretas nordiska motsvarigheter, men fick se sig slagen.

En arvinge behövde under alla omständigheter utses eftersom inte ens Drottning Margareta var odödlig. Valet föll på ännu en pojkspoling, Margaretas släkting Bogislav, snart känd som Erik av Pommern. Det var vid Eriks kröning som kung över Sverige, Norge och Danmark, som den beryktade Kalmarunionen kom till. Vid samma ceremoni skrevs nämligen ett unionsbrev under, med signaturer från rikenas rådsherrar och andra mäktiga personer. Det innebar en gemensam politik på flera sätt, bland annat ingick länderna i ett slags mini-NATO, en försvarsallians som lovade att skydda varandra om något av rikena blev anfallet. Tonfallet i unionsbrevet var högtidligt: "Om Gud vill ska de tre rikena aldrig mer säras åt." 

Även om Erik av Pommern snart nådde myndig ålder och var den som på papperet styrde unionen, så valde han att intressera sig mer för kvinnor medan Margareta fortfarande tog ansvar för det politiska arbetet. Hennes skicklighet visade sig på flera sätt. Hon såg till att hela tiden personligen utse fogdar, biskopar och andra viktiga personer för att säkerställa sig om att de inte skulle ställa till trubbel. Hon var noga med att inte göra om Albrechts misstag och skicka in massa främlingar på höga poster i Sverige, utan valde danskar som bott i "svenska" delar som Skåne, Halland och Blekinge, och därmed kunde svenska och kände till svenska förhållanden. Bestämde hon sig för att klämma till frälsefolket så såg hon samtidigt till att hålla sig väl med kyrkan och bönderna. Naturligtvis krävde styret också att hårdhandskar användes emellanåt, och särskilt i Sverige var drottningen rätt så impopulär, inte minst på grund av högt skattetryck. 

Margareta (tillsammans med Erik) fortsatte att styra och ställa, bakom eller framför kulisserna, tills hon 59 år gammal dog i pesten.

Jag blir trött bara jag tänker på den politiska skicklighet som krävs för att hålla flera olika folk, samhällsklasser och riken någorlunda nöjda över tid. Den som spelat datorspelet Crusader Kings vet hur ansträngande det är att hålla kyrkans män, handelsfolket, rådsherrar och inte minst intrigerande släktingar nöjda, samtidigt som man själv försöker befästa eller stärka sin makt. Vem ska giftas bort med vem, vilka ska fjäskas för, när ska man visa hårdhet? Det är ofta en närmast omöjlig ekvation. Men Margareta lyckades förbluffande väl med det, och de nordiska länderna upplevde en sällsynt fred under hennes styre.

Hennes rykte har ständigt skiftat: var hon en fredssökande visionär med Nordens bästa för ögonen, eller en egoistisk manipulatör som skapade en union som gynnade Danmark på de andra ländernas bekostnad? Hon fick ofta kritik av samtiden, som plågades av hennes höga skatter. "Hon var i sitt liv mycket framgångsrik i vad det världsliga beträffar", sammanfattar Vadstenadiariet syrligt drottningens regeringstid. Hon ansågs vara skicklig, men hade inte folkets goda för ögonen. En modern genusanalys skulle kanske hitta problem med själva beskrivningarna av Margareta: var hon egentligen "listigare" (ett ord med negativ klang i dessa sammanhang) än många andra manliga regenter? Var hon inte bara ... tja, politiskt skicklig? Jag vet inte. Under skandinavismens blomstrande 1800-tal hyllades hon hur som helst igen, som en enande kraft för Norden. Annars har många svenska historiker varit skeptiska till hennes insatser, medan de danska hyllat henne. Även historiker (inte minst historiker) dras gärna med i nationalistisk yra.

Naturligtvis var Drottning Margareta inte bara en smart visionär, utan ibland också en ganska hänsynslös regent. Ingen blir härskare över någonting över huvud taget om den inte också har dessa stråk i sin personlighet. Om hon var bra eller inte, moraliskt (och långsiktigt politiskt) sett, vet jag inte. Men det känns inte som det viktigast här. I den stora soppa av monarker, despoter och regenter som styrt nationer och regioner genom historien, lyser Margareta som någonting lite speciellt, något annorlunda som oupphörligen fascinerar och inspirerar. Exakt vilken betydelse hon hade, och hur beundransvärda hennes insatser var, lär fortsätta diskuteras. Bortglömd tycks hon åtminstone aldrig bli, Drottning Margareta.

30. Sigrid Undset (1882-1949)

Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tir forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres alldeles intet i alle dager.

Så skrev Sigrid Undset 1915 i Fortællinger om kong Arthur og ridderne av det runde bord, hennes återberättelse av den klassiska Arthursagan. Det går inte att tänka sig en bättre programförklaring till hennes i särklass mest lästa och älskade verk, trilogin Kristin Lavransdotter (1920-1922), som utspelar sig på en tid med andra seder och tankar än vår – men med precis samma bultande hjärtan. 

Sigrid Undset hade slagit igenom redan 1911 med samtidsromanen Jenny, men det är för den episka historien om Kristin Lavransdotter som hon är mest känd. Trilogin följer Kristin och hennes liv i Norge på 1300-talet. I första delen Kransen (1920) är hon tonåring och blir himlastormande förälskad i Erlend Nikulausson, en riddare som visserligen är högättad, men dessvärre har en knepig bakgrundshistoria som gett honom ett dåligt rykte. I strid mot inte minst sin älskade fars vilja gör Kristin allt för att hon och Erlend ska kunna gifta sig.

Kärleken mellan Kristin och Erlend är passionerad och spännande, men jag måste erkänna att det är den oerhört fina och fint beskrivna kärleken mellan Kristin och hennes far Lavrans som verkligen får det att brista för mig. När Lavrans, efter att Kristin brutit sin trolovning med den man som varit utsedd åt henne, säger:

Du har vållat många sorg och harm med detta påfund, dotter min – men det vet du, att ditt väl ligger mig mest om hjärtat – Gud hjälpe mig, det vore nog så vad du än gjorde

så är de där berömda tårarna man ofta hänvisar till i alla fall nära att bryta fram. Kanske beror det på att jag har en dotter själv. Kanske är det bara så jävla bra skildrat så vilken någorlunda sensibel läsare som helst får nära att ta till lipen. 

Kärleken mellan barn och föräldrar är något som skildras märkligt sällan i världslitteraturen och när det väl sker så är min känsla att kvinnliga författare generellt är bättre på det. Säkert har det väl att göra med kvinnans traditionellt omhändertagande roll – framför allt under den tid Sigrid Undset levde i gjorde den kanske att de kunde se förhållanden och känslor som deras manliga kollegor missade. Nåväl, den tråden kan ni garanterat följa upp på annat håll. Hur som helst så är Lavrans och hans hustru Ragnfrid nästan lika fascinerande karaktärer som deras dotter Kristin. Scenen mellan de två föräldrarna som avslutar trilogins första del är bland det starkaste jag någonsin läst.

Gun-Britt Sundström säger det så fint i förordet till den senaste svenska utgåvan av Kristin Lavransdotter, att Sigrid Undsets mästerskap ligger i beskrivningen av "den stora väven av olika slags relationer". Det finns inte bara ett slags kärlek som spelar roll i hennes universum. Där finns den erotiska kärleken mellan man och kvinna, kärleken mellan förälder och barn, och så givetvis också kärleken till Gud. Ingen av dem kan ersätta någon av de andra. Ibland hamnar de i obönhörlig konflikt. Och som ett prosaiskt, men minst lika betydelsefullt, nät över alltihop, finns naturligtvis också hedern och lagarna

I skildringen av dessa konflikter mellan olika former av kärlekar och värderingar ligger mycket av trilogins storslagna och laddade tragik. Det står också redan tidigt klart att de konflikter mellan olika passioner som drabbar Kristin och leder henne att bryta mot det som är rätt och riktigt – dessa konflikter har också upplevts av tidigare generationer, ja tycks i själva verket gå som en konstant underström nödtorftigt dold bakom de sociala normerna. (En annan dold underström är för övrigt den kvardröjande hedendom och folktro som stundtals skymtar i berättelsen.) Desto mer trovärdig blir skildringen eftersom Sigrid Undset själv hade upplevt alla dessa former av kärlekar. Man och barn, men liksom Kristin också en far som hon älskade. Ingvald Undset hette han och var en framstående arkeolog. Han dog när dottern Sigrid var blott 11 år gammal. 

Och liksom Kristin hade Sigrid Undset även erfarenhet av kärleken till Gud. Inte långt efter att Kristin Lavransdotter var färdigställd konverterade hon till katolicismen. Jag kan inte historien i detalj, men jag utgår ifrån att här fanns en konflikt mellan passioner, eftersom hon samma år också valde att skilja sig från sin man sedan många år tillbaka, konstnären Anders Castus Svarstad. Uppenbarligen hade den förståelse Undset visar för Kristins religiositet en grund, inte bara i inlevelseförmåga, utan också i personlig tro. I Kristin Lavransdotter är det framför allt i de två senare delarna som kärleken till Gud hamnar i fokus. I andra delen Husfrun (1921), där Kristins tillvaro som hustru på gården Husaby skildras, finns en överväldigande skildring av hennes första besök i den väldiga katedralen i Nidaros. Och nu har jag sanningen att säga inte hunnit läsa längre än den andra delen, men jag vet ju att den tredje heter Korset (1922) och handlar om hur Kristin blir nunna i ett kloster. I slutändan tycks det vara kärleken till Gud som visar sig vara den mest bestående i det föränderliga virrvarr av passioner som utgör Kristin Lavransdotters, Sigrid Undsets och allas våra livs själva kärna.

Även om historien som berättas i Kristin Lavransdotter är påhittad så är konflikterna i sig inget konstruerat. De inträffar hela tiden i det verkliga livet – på medeltiden likaväl som idag. Sigrid Undset tilldelades nobelpriset i litteratur 1928 "spesielt for sine mektige beskrivelser av livet i Norden i middelalderen", som motiveringen löd. Det är länge sedan nu, nästan 100 år. Inte ens en nobelpristagare kan vara säker på att vara fortsatt aktuell och relevant efter så lång tid. Men jag är övertygad om att trilogin om Kristin Lavransdotter kommer läsas och älskas för långa tider framöver. Tidsepoker kommer och går – men det mänskliga hjärtat är ju trots allt alltid detsamma.

31. Jens Ferdinand Willumsen (1863-1958)

Kommer ni ihåg Vilhelm Hammershøi? Ja precis, han med de sobra interiörerna och frånvända kvinnorna. När han gick på konstakademin i Köpenhamn hade han en märklig klasskamrat, en man med stort självförtroende och intensiv blick. De höll bägge på med samma typ av måleri och blev vänner, trots att de både personlighetsmässigt och konstnärligt egentligen var varandras motsatser. 

I målningen Fem portrætt från 1901 sitter fem av Hammershøis konstnärsvänner runt ett smalt bord, upplysta av två tända vaxljus. Och där sitter han, Jens Ferdinand Willumsen, som den märklige mannen hette, i målningens mittpunkt, med sin genomträngande järnblick. Kompositionen skvallrar om att det här är ingen sammanhållen grupp med en gemensam vision; det här är individer som var och en på egen hand ville intränga i människolivets gåtfulla själsliv. Det gällde i högsta grad Willumsen. 

Fem portrætt (1901)

Vad var det nu Hammershøi ville med sin konst? Jo, fånga det partikulära och enskilda; livets snabbt förbipasserande ögonblick. Det var en ambition där konstnärens subjektiva blick undertrycktes så mycket som möjligt. Perspektivet i Hammershøis målningar är neutralt och objektivt, och motivkretsen begränsad till det borgerliga hemmet under skiftande ljusförhållanden eller en svartklädd kvinna som läser i en bok. 

Willumsen då? Ja, han hade tillräckligt mycket ego för att på en målning sätta sitt eget ansikte på en tiger. Svävande i rymden. Hell yeah.

Himmelgåden (1938)

Vilken kontrast till Hammershøi! De klara färgerna, den skulpturala kroppsligheten, den enorma självhävdelsen!

I en recension av en symbolistutställning kritiserade Hammershøi en kollegas stil: på vissa av målningarna är grässtråna och bladen på träden fyrkantiga, på andra är bladen och gräset och alltihop istället runt. Man kan förstå att Hammershøi – som i sitt skapande var så konsekvent och stringent – avskydde den slappa ombytligheten. Dessutom avskydde han alla former av symbolism. Han kunde inte tåla om det som syntes på målningen betydde någonting annat. Det var antitesen till vad han själv ville uppnå med sitt måleri.

Det gör han inte, men det är nästan så att han beskriver Willumsens konst. Himmelgåden är förvisso en målning av en förmänskligad tiger. Men det är framförallt en målning som handlar om någonting annat, nämligen Willumsen själv.

Ta en titt på En bjergbestigerske från 1912. Det är klart att målningen föreställer en specifik kvinna, med rött hår, markerad näsa, spatserkäpp, etc. Men på ett annat plan är det inte en enskild kvinna Willumsen har avbildat. Han har målat av Kvinnan; kvinnan som arketypisk idé, som monumentaliserad natur – som hon existerade i Willumsens huvud. Ännu tydligare är det i Den grønne pige. Här är motivet istället kvinnan som njutningsvarelse, som erotiskt objekt.

Så jobbade han. Allting i hans målningar drog mot det mytiska, det hisnande och det symboliska. Eller som han själv uttryckte saken vid 73 års ålder: "Kunst er Syner, Følelser, Tanker materialiserede!"

En bjergbestigerske (1912)

Den grønne pige (1922)

Ni har säkert redan ställt er själva frågan, hur kunde de här två inbördes så olika konstnärerna över huvud taget vara vänner? I rättvisans namn ska det sägas att det tog ett tag innan Willumsens symbolism slog ut i full blom. När de ungefär samtidigt drog ner till Paris på 1890-talet var det som likartade målare. Men Willumsen lät sig i högre grad influeras av det franska avantgardet, av Odilon Redon, Seurat och Gauguin. 

Och säger man inte att motsatser attraherar varann? Under en period hade Hammershøi kontakt med en berömd fransk konsthandlare. Här öppnades en dörr till den franska konstvärlden. Men Hammershøi brydde sig inte om att upprätthålla kontakten, av ointresse eller lathet må vara osagt. Kontrasten till Willumsen kunde inte vara större. Den senare kämpade med näbbar och klor för att slå igenom i Frankrike och för att få sin egen pionjärinsats erkänd. Hammershøi ville plåna ut sig själv, Willumsen sätta sig själv på piedestal.

Vem man föredrar kan ju vara en fråga om läggning. Men också om dagsform. Ibland vill man ha Hammershøis stillhet och melankoli, ibland vill man ha det här:

Naturskræk. Efter stormen nr. 2 (1916)

Den mänskliga gestalten i förgrunden till Naturskræk ser ut att försöka vilja undkomma havets vågor och solens bländande ljus. Hur ska den här målningen förstås? Som en maktkamp mellan hav och sol, med människan i mitten? Som en skildring av mänsklig ångest? Solreflexionerna i havet bildar ett eller flera kors. Är det en religiös målning? 

 

Funderingar eller tolkningar av det här slaget leder tankarna lite fel. En viktigare fråga att ställa sig, i förhållande till Willumsens målningar – åtminstone om man tillmäter konstnärens egna åsikter någon vikt – är vad de gör med oss. Willumsen ville förändra konstbesökarna i grunden. Konstverket skulle fungera som en katalysator till nya medvetandeskikt: "God Kunst er det eneste, som fører Folk over i Evigheden." Exakt vad Willumsen menade med detta är för mig kryptiskt och oklart. Men det räcker att veta att konstnären hade sådana ambitioner, för att betrakta målningarna på ett nytt sätt. Vet ni vad, de blir bättre.

 

San Travaso Kanalen i Venedig. Måneskin. (1930)

Med blicken fäst bortom vår sinnliga värld, men tillräckligt fåfäng för att bry sig om sitt eftermäle på jorden. Willumsens museum, grundat 1957, ett år innan Willumsens död, blev ett av Danmarks första museer tillägnad ett enda konstnärskap. Det behöver väl knappast nämnas att Willumsen hade ett eller flera fingrar med i spelet.

Mitt i museet hänger vad Willumsen själv kallade sitt livsverk. Det store relief är en enorm relief (cirka två gånger tre meter) av marmor och förgylld brons, som enligt konstnären själv visar den mänskliga utvecklingen, från kaos till andlig befrielse. I mitten syns två giganter med armarna utsträckta, den vänstra representerar förnuft och den högra representerar instinkt; figurerna längst upp till vänster representerar krig och fred, de längst upp till höger representerar vilja och omtanke, och så vidare. Den mänskliga utvecklingen kulminerar så med det gyllene paret till höger, som kärleksfullt omfamnande varandra är vända mot framtiden.

Det store relief (1928)

Det gyllene paret.

Att stå framför reliefen är en häftig upplevelse. Att vara på Willumsens museum likaså. 

Det finns konstvetare som avfärdar Willumsens konst för att vara icke-harmonisk och kitschig. De har inte fel. Hans figurer är påtagligt kroppsliga. Hans kompositioner är dramatiska. Hans symbolism påträngande. Men det är samtidigt vad som gör hans målningar så starka och bra.

Det mest paradoxala i Willumsens konstsyn är att han, trots att han la så stor viktig vid det subjektiva uttrycket, och trots att han ville framhäva sig själv på alla sätt och vis, samtidigt menade att konsten kunde sudda bort gränser mellan människor. Jag har ingen aning om vad Willumsen menade med evigheten, men jag vet precis vad det innebär att låta tankarna vandra i betraktande av ett konstverk och att glömma bort sig själv.

Det är inte en oangenäm känsla. 

32. C.V. Jørgensen (1950-)

Det var ett sånt där tillfälle då verkligheten överträffar dikten. Vi kom i bil från längre upp i Sverige, oroliga över hur det skulle fungera vid gränsen till Danmark. Det var pandemins andra sommar, och i ett industriområde i Malmö stannade vi vid ett av de där testföretagen som ploppat upp som oönskade svampar så fort någon hade kommit på att det går att göra pengar på människors reslust.

Testet visade negativt. Nå, det var ju bra det. Vi körde obehindrat över Öresundsbron (ingen jävel kollade våra intyg) och klev ur bilen någonstans i Nørrebro. Vi skulle hälsa på min syster, som av många goda anledningar bor där. Vi välkomnades av en ljum vind och några välbekanta toner:

Sommersøndag nationen holder fri
Nogen høre Arne Myggen
Selv høre jeg David Bowie
Solen skinner & genbokonen flager
Med dannebrog over et kaffebord
Fyldt med likør & tørre kager
Alt er så simpelt & såre godt
Rul hende en joint & stik mig lidt pot

Tre kvinnor i medelåldern satt vid en trapp och rökte gräs i solen. De lyssnade på C.V. Jørgensen. De hade det bra. 

I "Bellevue" från Storbyens små oaser (1977) finns allt som gör C.V. Jørgensen till C.V. Jørgensen: den milda ironin över danskheten, de överraskande rimmen (godt/pot, fri/Bowie) och de för svenskar svårförståeliga referenserna. (Arne Myggen, vem?) Allt det här förklarar varför han i hemlandet är en omhuldad kultfigur, medan han i Sverige är praktiskt taget okänd. Ulf Lundell fick en gång av en förväntansfull dansk musikjournalist frågan om sin relation till C.V. Jørgensen. Lundell var tvungen att göra journalisten besviken, han hade varken hört talas om C.V. eller lyssnat på en enda låt av den danska musikskalden.

C.V. Jørgensen är helt klart inte Kim Larsen. Men de tillhör samma generation av danska rockpoeter, som med vardagsrealistiska texter på danska slog igenom på 70-talet. Kim Larsen tog Gasolin-raketen rakt upp bland stjärnorna. Andra artister som Sebastian, Gnags och C.V. Jørgensen fick nöja sig med att stå hostandes i sotstoftet och bittert mumla vafan hände. Så kan en historieskrivning se ut, som inte tar hänsyn till vad som skulle kunna ha hänt. Faktum är att C.V. Jørgensen i slutet av 70-talet konkurrerade med Kim Larsen om samma publik. Det var en kamp där Kim Larsen inte alltid drog det längsta strået. Under turnén till Vild i varmen (1978) var alla medlemmar av Gasolin inbjudna till en spelning. En skakad Kim Larsen lämnade redan efter en halvtimme med orden: "Nu er det sket! De æder os! De æder os!"

Det ska understrykas att "C.V. Jørgensen" vid den här tidpunkten var ett band. C.V. stod för låttexter, sång och gitarrspel, men de övriga medlemmarna var minst lika viktiga för att skapa det driviga och tajta soundet. Den klassiska medlemsuppsättningen Erik Falck, René Wulff, Ivan Horn och C.V. Jørgensen (som tillsammans också gick under namnet Det Ganske Lille Band) följdes åt under tre skivor: förutom Vild i varmen, den redan nämnda Storbyens små oaser och Solgt til stanglakrids (1979). De här tre skivorna har bland C.V.-fans närmast ikonisk status. Sedan splittrades bandet, som en följd av en lång maktkamp mellan den konflikträdda ensamvargen C.V. och de övriga medlemmarna. Ironiskt nog ledde splittringen till att C.V. ett år senare släppte sin bäst säljande skiva. Tidens tern (1980) med hiten "Costa Del Sol" sålde över 100 000 exemplar och har sedermera fått plats i den danska kulturkanon.

Men Kim Larsen kunde andas ut. C.V. Jørgensen var aldrig ämnad för de allra största rubrikerna. Efter den oväntade succén med Tidens tern gjorde C.V. allt för att skaka av sig den oönskade populariteten. Han försökte ett tag att helt undvika att skapa hits. Jag vet vad publiken vill ha, jag vill bara inte ge dem det, som han uttryckte saken. Den tjurskalliga inställningen förklaras av att C.V. i grunden är en idealist. En hit lyssnar du på – och glömmer i samma sekund som tonerna klingar bort. C.V. vill skänka människor förlösning med sin musik. Och för det krävs det att sången känns som ett personligt meddelande. (Det förklarar också varför han, under sin aktiva karriär, la ner oerhört mycket tid på sina texter. De blev oftast inte klara förrän precis vid inspelningsskedet.) Sedan peaken med Tidens tern har C.V. gett ut sex album, som inget – till upphovsmannens stora lättnad – har gjort större väsen av sig, varken i Danmark eller utomlands. Han kunde ha blivit en stjärna och som folkkär åldrande musiker en regelbunden gäst i diverse mysprogram på teve. Det blev inget av det. Och tur är väl det. C.V. Jørgensens texter fungerar bättre ur ett outsider-perspektiv.

Den ironiska blicken på samhället och samtiden fanns där redan från början. C.V. Jørgensen rimmade syrligt om danska överklassflickor och rikemansfamiljer. "Entertaineren" är en drift med jet set-underhållare som håller "monologer uden mening i", och "Et satanisk mesterværk" en vidräkning med hur pengabegär äter upp människor inifrån. I "Maskemesteren" gör sig C.V. lustig över gråa kontorsmän, med sina resväskor och oklanderliga kostymer. Han naglar fast en av dem i sin sång: "Han er totalt blottet for humor & farveløs som gelé / Han titulerer sig selv diplomat & attaché". Men i slutändan är även kostymnissen ett offer för systemet, någon som måste skriva för brödfödan: "Men selv om hans håndskrift har det helt korrekte svaj / Er & bli'r han blækhusarbejder ligesom mig." 

C.V. Jørgensen hade emellertid inga ambitioner om att leda en revolution eller förändra samhället. Han såg sig själv snarare som en protestsångare i Bob Dylans efterföljd, en person som vittnar från samhällets skuggsida. Och han tummade aldrig på den poetiska formen. I "Datadisciplin" gör C.V. narr av åttiotalets själlösa yuppie-samhälle, genom att helt enkelt ställa upp och rimma på tidens populära inne-ord:

Digital hjernedød konservatisme
Nådesløs illoyal funktionalisme
Creditcard kokain Cadillac disciplin
Hjerteløs asocial chauvinisme
Legitim eksklusiv liberalisme

I takt med att 80-talet framskred letade sig ett melankoliskt stråk in i C.V. Jørgensens texter. På Vennerne og vejen (1985) är utanförskapet och pessimismen tydlig, som på "Vennerne og mig" där inte ens vännerna skänker glädje till poetens liv: "De smiler når de glider / Uden ord til farvel / Vennerne bli'r skygger af sig selv". Vid ungefär samma tid vände C.V. sig inåt. Samhällets ofullkomlighet störde honom fortfarande, men det gav inte längre upphov till arga utfall. På "Livet er lykken" från Indian summer (1988) erkänner C.V. att han har det som allra bäst när han är "tanketom": "Alt hva' jeg forlanger på en dag som i dag / er sød country-musik uden stop".

C.V. Jørgensens strävan efter spiritualitet och nya själsliga insikter kulminerade sedan med Sjælland (1994). Skivan markerade att C.V. Jørgensens tid som rockig samhällskritiker var förbi. Borta var de arga gitarrerna. Istället präglas skivan av vad C.V. Jørgensen kallar ett "Miles Davis-sound" (nåja) och texter som snarare än att peka ut missförhållanden i samhället betonar det stora sammanhang alla världens skapelser är en del av. Det här är verkligen inte en dålig sak, vilket den vackra "Skygger af skønhed" kan få illustrera. Hade den cyniska protestsångaren blivit flummig hippie på äldre dar? Nja, så enkelt är det kanske ändå inte. C.V. Jørgensen hyste fortfarande sympati för samhällets medellösa och utstötta och på omslaget till skivan står C.V. naken bland jättebjörnlokor som tornar upp sig kring honom. Ja, vi ska älska naturen men det är inte säkert att naturen älskar oss tillbaka. 

*

Hur ska man förklara att vi, tre kulturnördar i Sverige, älskar en dansk rockpoet så pass mycket att han hamnar på plats 32 på en sådan här lista? Jag kan bara svara för mig själv, men när jag upptäckte C.V. Jørgensen för några år sedan och tragglande började dechiffrera hans texter, var det som en uppenbarelse. 

Det har nog med identifikation att göra. När jag var yngre letade jag efter arga uppkäftiga sångare, vars utanförskap jag kunde känna med hela kroppen. Det var ungdomens aggressiva avståndstagande från samhället, dess libidinösa jakt efter normöverträdelse. 

Men vafan, man växer ju upp. Samhället är lika idiotiskt som förut, men det blir allt svårare att se sig själv i ett ungdomsuppror och allt lättare att identifiera sig med en sångare som på behövligt avstånd och med poetisk ackuratess sätter ord på människors förljugenhet och hyckleri.

En sådan sångare är C.V. Jørgensen.