73. Olav H. Hauge (1908-1994)

Har du någonsin funderat på vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Nej, men så här ligger det till. Det lilla samhället ligger vid en av Hardangerfjordens innersta grenar, två timmar från Bergen, i hjärtat av Norges äppelodlarregion. Här planterades de första äppelträden av cicerciensiska munkar redan på 1200-talet och de upptäckte raskt att området passar sig utmärkt för äppelodling. Ett milt klimat och långa sommardagar med upp till tjugo timmars sol gör att äpplena har gott om tid på sig att utveckla en fyllig smak. 

Jag hade inte haft denna kunskap om det inte vore för att det var här som poeten Olav H. Hauge levde hela sitt liv. På gården Hakestad i Ulvik förde han ett enkelt liv med bokläsning, diktskrivande, trädgårdsarbete och just äppelodling.

Den kanske enskilt viktigaste texten om Hauge är skriven av Jan Erik Vold. Året var 1967 när Vold reste till Hakestad och det var i den efterföljande essän "Det går an å leve u hverdagen òg" som den romantiska bilden av enslingen Olav H. Hauge etablerades: arbetsmannen med yxa i ena handen och penna i den andra, den vise äppelodlarskalden, och med tiden, den kärve fadersfiguren för norsk poesi. Genom åren bidrog essän till att en rad norska författare vallfärdade till gården (som även i norska mått mätt ligger avlägset) och beskrev sina upplevelser i entusiastiska texter. Hauge tog också emot författare från utlandet, däribland göteborgaren Claes Hylinger. Den senare beskriver mötet i Färdaminnen från 1973. De två författarna utbytte artigheter och Hylinger bjöd på det bästa Sverige kan erbjuda, det vill säga Östgöta Sädesbrännvin. (Ett alldeles utmärkt brännvin, om ni inte har provat.)

Det finns en del sanning i bilden av Hauge som de norska bergens zenmästare. Ta en dikt som "Kvardag".

Dei store stormane
har du attum deg.
Då spurde du ikkje
kvi du var til,
kvar du kom frå eller kvar du gjekk,
du berre var i stormen,
var i elden.
Men det gjeng an å leve
i kvardagen òg,
den grå stille dagen,
setja potetor, raka lauv
og bera ris,
det er so mangt å tenkje på her i verdi,
eit manneliv strekk ikkje til.
Etter strævet kan du steikja flesk
og lesa kinesiske vers.
Gamle Laertes skar klunger
og grov um fiketrei,
og let heltane slåst ved Troja.

Hauges ordsnideri är inte alldeles enkelt att förstå ens för en modern norsk läsare. Hans nynorska är full av äldre ord och böjningsformer. Men här följer en kort ordlista: "Attum" = bakom, "kvi" = varför, "klunger" = en sorts rosenväxt.

Perspektivet i dikten är en äldre man, som ser tillbaka på sitt liv. I ungdomen frågade han sig inte var han kom ifrån eller var han gick; han bara "var i stormen". Men så inser han att det går an att leva i vardagen också, med alldagliga sysslor som att sätta potatis, kratta löv och bära ris. Och efter det dagliga slitet kan man lyxa till det med fläsk och kinesisk poesi. 

Det går att tolka dikten som ett banalt konstaterande att vi alla har olika uppgifter i livet och att dessa förändras med åldern. Laertes, som nämns i slutet av dikten, var som bekant far till Odysseus. Medan han skötte om gården i Grekland slogs hjältarna i Troja. Vissa krigar för makt och ära, andra sätter potatis. En annan tolkning – den jag föredrar – är att det vardagliga livet är minst lika värdefullt som det till det yttre händelserika. Dikten sträcker ut en hand till den stressade samtidsmänniskan: det är okej om du inte blir känd eller gör karriär. Och till den ambitiöse kulturkonsumenten: du kommer aldrig att stilla din kunskapstörst; livet är för kort, böckerna och teveserierna för många. Fokusera på det närliggande arbetet och hitta glädjeämnen i det lilla. Inte konstigt att Hauge togs till hjärtat av många som letade efter andlig vägledning. 

Men Vold var ingen okritisk lärjunge till Hauge. Han hade ett ärende med sin text. Med brysk hand avfärdade han Hauges tidigare dikter, de är i Volds ögon fulla av högstämd symbolism och självömkan. Bra dikter ska beskriva eller "spegla" verkligheten runt omkring oss, inte mynna ut i romantisk självbespegling, där poeten får breda ut sig på verklighetens bekostnad. Det var först med samlingen Dropar i austavind, som kom ut 1966, som Hauge, enligt Vold, blev en mästerlig diktare. Det är från den diktsamlingen jag har plockat dikten "Kvardag". Antika referenser gick an, så länge inte diktaren själv tog för stor plats.

Men det var  framförallt Hauges så kallade "tingdikter" som Vold uppskattade. I dessa är utgångspunkten ett vardagligt föremål. Det kan vara ett metspö, en åra, en lie – eller en katt:

Katten
sit i tunet
når du kjem.
Snakk litt med katten.
Det er han som er varast i garden. 

Eller en slägga:

Eg er berre
ei sleggje.
Eg stend der no.
Eg lyt berre til
når det røyner på.

Gemensamt för dessa tingdikter är att de är skenbart enkla. Det finns alltid en spänning i dikterna, som leder tanken vidare. Varför är det katten som "er varast" (vet mest) på gården? Varför lyssnar släggan bara "når det røyner på" (när det gäller)? Det är diktens hjortsprång, för att tala med Katarina Frostenson. Som för läsaren till andra ting, andra sammanhang.

Men tingdikterna utgör bara en del av Hauges författarskap. Som Staffan Söderblom skriver i sin bok Och jag var länge död undvek Vold det svåra och skeva i många av Hauges dikter. Vold ville att Hauge skulle tala som människan och trädgårdsmästaren Olav H. Hauge, och valde därför att framhäva de dikter som bäst stämde överens med hans syn på vem Hauge borde vara. Kvar blev de dikter som talade ur andra erfarenhetsdjup. 

Vid millennieskiftet inträffade något som vände upp och ner på den etablerade bilden av Hauge. Då publicerades nämligen Hauges samlade dagböcker, 70 års skrivande och över 3700 boksidor, i fem band. Jag har läst det urval som kom ut på svenska 2015. Det är storartad läsning. Omtumlande. Framförallt för att vi kommer den fascinerande mannen så nära. Hauge var en läsare av rang. I en anteckning från när Hauge är sexton år gammal står det att han har läst 626 böcker. Det är "mycket lite", enligt den självkritiske författare. Hans anteckningar om sina läsupplevelser är intressanta att följa. Han ogillar Kierkegaard ("bluff och humbug") och Byron ("gymnasistlyrik"), men uppskattar Emerson, Ekelund, Weil och Pascal. "Beska saker" har jag skrivit i min anteckningsbok, utan att längre veta om det är min eller Hauges syn på sin föredragna läsning. 

Det visade sig i dagböckerna att Hauges tillvaro som äppelodlare inte var självvald, utan tvärtom en högst nödvändig inkomstkälla. Även den idylliska bilden av poeten som stod i ett högre förhållande med den norska naturen fick sig en törn. I dagboksanteckningarna suckar Hauge över allt arbete som trädgårdsarbetet innebar och över att man så ofta behöver spruta DDT (!) på äppelträden. Det viktigaste avslöjandet var ändå att Hauge genom hela livet brottades med sin mentala hälsa och att han vid ett flertal tillfällen, totalt sex år, vistades på Valand mentalsjukhus. Det kom som en nyhet för det litterära Norge och ställde hans författarskap och poetiska visioner i ett nytt ljus. Vad som mest hade uppfattats som litterära konstruktioner visade sig vara brännande verklighet. När Hauge fick sina anfall kände han "kosmisk energi", en "andens storm", blev våldsam och tungomålstalande.

Många av Hauges dikter refererar direkt eller indirekt till sjukdomen. En dikt som "Ved kinas dør" hade länge förbryllat norska poesiläsare.

De spør um eg kjenner Kina?
Ja spør de, berre spør.
Eg som i årevis venta
utanfor Kinas dør.

For døri ho var gul ho,
det var derifrån brødskiva kom.
Eg veit eg stend høgt i Kina.
og skuffa var aldrig tom.

Hur skulle man förstå att Hauge påstod sig ha stått utanför Kinas dörr i åravis? Att Hauge uppskattade kinesisk poesi var allmänt känd, men inte var han väl särskilt beryktad i det stora landet i öster? Och vad sjutton vill det säga att brödskivan kom därifrån? Litteraturkritikerna la sina pannor i djupa veck. Så läste de Hauges dagböcker och allting föll på plats. Dikten blir kanske inte bättre eller sämre – men den blir helt klart annorlunda! – när man vet att "Kina" i dikten inte refererar till landet, som alla hade trott, utan till matsalen i Valands mentalsjukhus, allmänt kallad "Kina" av de intagna.

Jag är övertygad om att jag kommer att komma till Hauges mer kryptiska och svårtydda dikter i mitt utforskande av hans författarskap. Men det här är inte platsen för långa diktanalyser och för stunden är det hans enkla dikter som tilltalar mig mest. Ett av mina bästa beslut de senaste åren har varit att följa Hauges Facebook-konto som modereras av en välvillig amerikan. Häromdagen möttes jag av "Teppet" från diktsamlingen Janglestrå (1980). Kärleken kom sent till den enslige mannen i Ulvik och då i form av textilkonstnären och väverskan Bodil Cappelen. Dikten var den första han skrev till henne:

Vev meg eit teppe, Bodil,
vev det av syner og draumar,
vev det av vind -
Slik at eg, som beduinen, kan
breida det ut når eg bed,
sveipa det um meg
når eg søv,
og kvar morgon ropa:
Bord duka er!
Vev det til
ei kappe
i kulden,
til eit segl
på min båt!
- Ein dag skal eg setja meg på teppet
og sigla burt på det
til ei onnor verd.

Så vill man att kärleken ska vara och kännas: lika värmande och upplyftande. Vad Vold skulle ha tyckt om just den här dikten? Tja, det spelar kanske mindre roll. Hauge behöll sitt oberoende livet ut. Som han skrev i en tidig anteckning: "Du skall ge fan i att fråga om dina tankar stämmer med andras." 

Det är svårt att sätta fingret på varför, men om och om igen slås jag av att Hauges dikter känns och smakar mer än andra poeters dikter. Kanske har det med omgivningarna att göra. När min hustru och jag för några år sedan företog oss en längre resa i Norge tillbringade vi en dag vid Hardangerfjorden. En smal serpentinväg tog oss upp i en grönskande dal. Ett både vackert och dramatiskt landskap sträckte ut sig framför oss. Vilken natur! Vilka vyer! Det var en regntung dag, men som av en himmelsk skickelse skingrades till slut molnen.

Vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Tjugo timmars sol. Det är vad som krävs.

74. Mads Mikkelsen (1965-)

Det är något visst med Mads Mikkelsens ansikte. Det är väl de markerade dragen, gissar jag. Hakan. Kindbenen. Är det inte nånting med överläppens form också? Hur som helst har han ett utseende som sticker ut, som bränner sig fast. Han ser liksom lite skev ut, samtidigt som det är lätt att förstå att han flera gånger blivit utsedd till Danmarks sexigaste man. Där finns en manlig kärvhet men också en sensuell känslighet. Han har kort och gott en filmstjärnas utstrålning.

Innan ni protesterar mot min beskrivning av hans ansikte som skevt på något sätt, så vill jag upplysa om att jag verkar ha Hollywood på min sida. Det kan åtminstone vara en förklaring till att drömfabriken förärat honom skurkroll efter skurkroll. Det stora genombrottet kom som blodgråtande Bondskurk i Casino Royal, en roll han landade så lätt att Bond själv (Daniel Craig) undrade om han hade legat sig till den. Han har spelat galen norsk viking, kanniballegenden Hannibal Lecter, superskurkar i både Marvel- och Harry Potteruniversumet, och – mest osympatisk av de alla – stenrik revisor i Rihannas sensationella musikvideo till "Bitch Better Have My Money".

Mads Mikkelsen gör dessa insatser med bravur. Han klagar inte. Han vet hur lyckligt lottad han är och han uppskattar Bond lika mycket som the next guy. Men han har också framhållit i intervjuer att han hoppas att hans danska filmer ska uppmärksammas lite mer och att även Hollywood kanske ska tilldela honom mer komplexa dramatiska roller än de gjort hittills. Mads Mikkelsen är ingen simpel Peter Stormare, trots allt. För alltmedan han ses som en briljant karaktärskådespelare i Amerikas filmvärld, så betraktas han som en fullödig skådespelarkonstnär (ja, och sexsymbol då) på hemmaplan i Danmark. I de danska dramafilmer han medverkat i – Susanne Biers skapelser, inte minst – har han gång på gång visat upp stor konstnärlig subtilitet och bredd. Mikkelsen kan på ett träffsäkert sätt, med små medel, skildra den inre kampen hos karaktärerna han spelar. En trött blick, ett osäkert leende. Men samtidigt, även i de mest realistiska danska dramerna, alltid med en filmstjärnas magnetism.

Man talar ofta om att någon "föddes till att bli" vad det nu är som personen utför med största självklarhet och briljans. Det är inte en tanke som Mikkelsen köper och det var långt ifrån uppenbart att han själv skulle hamna i filmens värld. De första nästan trettio åren av sitt liv sysslade han främst med annat. Som barn ägnade han sig åt gymnastik och de gymnastiska rörelserna kom sedan till nytta när han flyttade till Göteborg för att gå på Balettakademien. (Gymnastik och balett ger kanske överklassvibbar, men Mikkelsen växte upp i vad som då var arbetarkvarteren i Nørrebro.) Det är en lätt svindlande tanke: vår tids kanske allra största nordiska filmstjärna höll bara på med dans från sena tonåren och i nästan tio år framöver. Från hurtiga splits till dekadent smågangster kan steget tyckas långt, men det var det inte för Mikkelsen. När han bytt prioritet från dansen till skådespeleriet, tog det inte lång tid innan han fick möjlighet att spela karaktären Tonny i lågbudgetfilmen Pusher. Filmen blev omgående en kultklassiker och innebar ett genombrott både för regissören Nicholas Winding Refn och för Mikkelsen. Den senare gick fortfarande på dramaskola och blev utsparkad – det var inte tillåtet att göra filmer vid sidan av. (De tog tillbaka honom så småningom.)

Det stora publika genombrottet i Danmark kom emellertid med en tv-serie. Mordkommissionen sände under några år i början av 00-talet och från och med nu blev Mikkelsen igenkänd på gatan. En ny nivå av konstnärlig framgång nådde han i Biers Älskar dig för evigt; en insats som gjorde att han nominerades till flera fina filmpriser. Ja, och sedan kom Bond och karriären rullade på: konstnärligt utmanande prestationer på hemmaplan varvades med tidigare nämnda bad guy-roller i Hollywood. En höjdpunkt är insatsen i landsmannen Thomas Vinterbergs Jakten, för vilken Mikkelsen hämtade hem priset i Cannes för bästa skådespelare. I Jakten spelar Mikkelsen en man oskyldigt anklagad för ett pedofilt brott. Ett år senare traskar han runt i tv-serien Hannibal som kannibalmästaren själv. Två krävande roller, men på helt olika sätt. Inte många skådespelare kan med samma självklarhet spela så olika sorters karaktärer i så olika typer av filmer och serier, men Mikkelsen är en av dem. Framgångarna tycks heller inte stiga honom åt huvudet. Han framstår som jordnära och reflekterande i intervjuer. Intelligent, men också tillräckligt vanlig för att man ska kunna ta en bärs med honom och snart glömma bort att det är Mads Mikkelsen man småsnackar med. Några otrohetsskandaler eller liknande har jag inte hört talas om. Han bor i Köpenhamn med fru och barn, en familj han levt med i decennier. Inga konstigheter.

Och karriären tuffar på. För bara ett år sen gjorde han succé igen, som smygsupande gymnasielärare i Vinterbergs Oscarbelönade En runda till. Återigen en komplex dramatisk roll, som imponerar på konnässörerna (och säkert också hans gamla danslärare). Vad Mikkelsen gjorde efter att finsmakarapplåderna smattrat klart? Gav sig iväg för att delta i inspelningen av Indiana Jones 5, så klart. Pendeln fortsätter alltjämt att svänga. Filmkonstnären Mads Mikkelsen byter av filmstjärnan Mads Mikkelsen, och precis som mannen själv så klagar jag inte. Jag har inga problem med att ta av mig cineastglasögonen och ta fram popcornskålen, så länge jag vet att den alltid lika magnetiska dansken väntar på andra sidan skärmen. 

75. Lars H.U.G. (1953-)

Hör ni, var lite tysta nu, det är dags för en quizfråga! Vem frontade Nordens kanske bästa postpunkband någonsin, gick vidare och skapade sig en både kritikerrosad och framgångsrik solokarriär, fick som första rockmusiker arbetsstipendium från sitt lands statliga konstfond och blev citerad av den danska kronprinsen i dennes bröllopstal – men har ändå inte förärats med en svensk wikipediasida?

Någon...?

Visst är det en gammal välkänd sanning att vi svenskar inte bryr oss mycket om våra grannländers kultur. Kim Larsen? Jo, det ringer kanske en klocka. Men där någonstans brukar det ta stopp, särskilt om vi bara tar hänsyn till artister som verkar på sina inhemska språk. Jag är fullt medveten om att det förhåller sig så, men det är faktiskt ändå ganska märkligt att dansken Lars H.U.G. förblivit så okänd i Sverige. Jag menar, han är ju så himla ... bra.

Lars Haagesen, som han hette från början, hade egentligen börjat satsa på konstbanan när kärleken till musiken fick honom att prioritera om. Han bildade i slutet av 70-talet bandet Kliché, vilka snart skulle komma att beskrivas som "odanska". Kliché lät som Talking Heads och Gang of Four medan de tog sina visuella intryck från futuristiska band som Kraftwerk och Devo. Kliché var coola. Inspirationskällorna var inte det vanliga rock 'n' roll-lunket, utan framåtsyftande experimentatörer som (förutom de tidigare nämnda banden) Brian Eno, David Bowie och Roxy Music. Nog med namedropping – ni fattar. Och i främsta ledet stod en excentrisk ung man, som numera kallade sig Lars Hug, efter ett smeknamn han hade som barn. En tidningsrubrik basunerade ut att han var "rockens Preben Elkjaer", och för den som känner till den storrökande bohemiske fotbollsstjärnan kan jämförelsen vara upplysande.

Överst: från musikvideon till Okay Okays Boys. Nederst: från musikvideon till Bravo Charlie. 

Genombrottshitten var Militskvinder, en låt som tar avstamp i ett poem av Mao Zedung och handlar om, um, kinesiska militärkvinnor som älskar uniformer. Som flera av bandets bästa låtar är den närmast löjligt medryckande. Visst kunde Kliché mangla på i långa inåtvända nummer, och det med bravur, men det är ändå i de kortare låtarna, som studsar fram med oemotståndlig popglädje, som bandet imponerar allra mest på mig. De ovan länkade låtarna kommer från albumen Supertanker (1980) och Okay Okay Boys (1982). Några fler skivor blev det inte.

Nu började istället Lars Hugs solokarriär. Hans första album var en tonsättning av vännen Søren Ulrik Thomsens diktverk City Slang. (Ulrich tillhörde kretsen kring uppburna danska poeter som Michael Strunge och Pia Tafdrup). Här fanns fortfarande lite postpunkiga drag kvar, men när han 1987 kom ut med Kysser himlen farvel hade Lars H.U.G. transformerats till en storögd romantiker, ett mellanting mellan Mauro Scocco och Deacon Blue, och musiken var nu ljusare och storslagnare i sin poetiskt romantiska hållning. (Nej, jag har inte slarvat när jag tidigare skrev "Hug"men nu "H.U.G." En rik företagsknös som råkade heta Hug stämde honom i mitten av 80-talet, varpå Lars helt sonika bytte namn till Lars Hugh Uno Grammy, för att ha rätt att fortsätta uppträda under namnet Hug, numera i förkortningen H.U.G. "Den stackaren fick inte en krona", har H.U.G. med syrlig humor kommenterat saken.)

Minns ni att jag skrev att den danska kronprinsen citerat H.U.G. i sitt bröllopstal? Det var alltså prins Frederik, som när han under pompa och ståt höll tal till sin älskade Mary, avslutade med ett par rader ur "Mon de kan reparere dig" (ungefär: "Kanske kan de reparera dig"). Det är en av de låtar som blivit odödliga från Kysser himlen farvel. "Kom lad os gå kom lad os se / Gennem tusind verdner venter vægtløs kærlighed", sa Frederik, och publiken tårades till tankarna på "viktlös kärlek" som väntar "genom tusen världar". Fint, så klart. Men när något är viktlöst, så är det inte bara fjäderlätt och enkelt att bära. Det blåser också lätt bort.

Som regnen
Falder ned til blomsterne
Faldt du i armen på mig
Som vinden hvisker
I mit øre
Svæver du nu væk fra mig

Det är lätt att tänka sig att "Mon de kan reparere dig" handlar om sjukdom och – kanske – död. (Videon kan möjligen ge ledtrådar, om man vill låta sin tolkning styras av sådant.) Men som all den bästa konsten är den ambivalent, öppen för tolkning. När sången till slut ska ta ställning till titelns fråga, om den älskade – ett barn, en partner, en vän? – kan göras frisk igen, om de – läkarna, gudarna? – kan reparera personen, ja då blir svaret: "Det kan de nog". Kanske är det det bästa svaret vi kan hoppas på.

På den här skivan finns flera av de största klassikerna med Lars H.U.G. "Elsker dig for evigt" är skamlöst romantisk och ber inte om ursäkt för sig. Jag tror inte att Lars poserade. I en intervju har han sagt: "Jeg har aldrig lavet kunst eller musik for at blive rig eller berømt. Jeg skrev ikke 'Elsker dig for evigt', fordi jeg håbede, den ville tjene en masse penge. Jeg skrev den, fordi jeg ikke kunne andet." I en annan svarar han på frågan om vem han gärna skulle vilja möta: "Min elskede i et kys. En stille nat. Der varede for evigt." Intervjuaren följer upp med en fråga om när han senast fällde en tår. "Det er for privat og følsomt til at blive gengivet på papir. Så bliver det bare vådt."

Uppriktigheten, viljan att vara storslagen och befriad från ironisk distans, skiner igenom på Kysser himen farvel. Till och med när han bara skämtar till det, som i avslutningslåten, känns det mer som ett sätt att visa att han inte önskar vara svår och pretentiös, snarare än ett sätt att försöka vara cool. Kontrasten till dagarna i Kliché kunde knappast vara större. Skivan är dränkt i 80-talsmarkörer, men ändå tidlös eftersom kvaliteten är så hög.

Lars H.U.G. har sedan dess fortsatt att släppa skivor av hög klass, innehållandes pärlor som "Nattsværmer" och den bossa nova-doftande, jazzpoppiga "Happy Boy". Han har samarbetat med våra egna Lisa Ekdahl och Lill Lindfors. Parallellt med musiken har han också fortsatt att göra konst. Det är han själv som målat omslagen till flera av sina skivor. Mer eller mindre i skymundan har han också samarbetat med flera hjälporganisationer runt om i världen och gett gratiskonserter i Afrika. Som för att riktigt understryka vilken reko och bra man det rör sig om så bjöd danska ambassaden in om honom att närvara vid Obamas installation 2009.

Men det är förstås för den otroliga musik han skapade under 80- och tidigt 90-tal som han betyder något för mig. Detta trots att stora delar av det textmässiga innehållet går mig förbi eftersom jag tyvärr inte är särskilt bra på danska. Då känns det ändå bra att veta att han själv inte alltid visste vad han sjöng om heller. Vid ett tillfälle har han konstaterat att han aldrig riktigt förstått vad låten "Kysser himlen farvel" egentligen handlar om. Men man behöver inte förstå allting hela tiden, tror jag. Det räcker med att bara lyssna, och ta emot den viktlösa kärleken.

77 och 76. Peter Christen Asbjørnsen (1812-1885) och Jørgen Moe (1813-1882)

Har du någonsin undrat varför havsvattnet är så salt? Jo se det ska jag berätta för dig. Det var en gång två bröder, en rik och en fattig. När julafton kom gick den fattige mannen, som inte hade något att äta i hemmet, till sin bror för att be om en liten matbit. Den rika och snikna brodern tyckte inte om att hjälpa, men gjorde det under förutsättning att den nödställde gjorde vad han bad honom om. Den fattige brodern skulle få ett stycke skinka, om han lovade att fara raka vägen till trollen (utan syfte vad det verkar – ren sadism, således). Den fattige brodern lovade detta, tog skinkan och gav sig iväg för att leta rätt på trollen. 

Efter att ha vandrat genom skogen träffade han på en gammal man som högg julved. Av denne fick han upplysningen att trollen bodde alldeles i närheten och att de hemskt gärna skulle vilja ha skinkbiten. Men, sa vedhuggaren, be inte om pengar som ersättning för skinkan utan be om att få deras handkvarn. Den fattige mannen tog rådet till sig. När han mötte trollen och dessa trugade efter skinkan så gick han bara med på att lämna den ifrån sig om han fick kvarnen som ersättning. Sagt och gjort. När mannen kom tillbaka med kvarnen fick han höra av den gamla vedhuggaren att kvarnen kunde mala fram vad som helst bara man befallde den. Den fattiga mannen fick lära sig alla nödvändiga instruktioner och gav sig hemåt med kvarnen, där hans hungrande familj väntade. Med storögda ögon såg de hur kvarnen på befallning malde fram ljus, duk, porslin och den godaste julmaten man kunde tänka sig. Den malde och malde, och familjen kunde bjuda hela byn på utsökta läckerbitar i flera dagar. 

Den snikna brodern kände inte någon glädje för sin brors skull. Han blev avundsjuk och krävde att få köpa kvarnen. När den fattige brodern till slut gick med på detta och fick gott om pengar i retur, skyndade den rike brodern hem utan att bry sig om att lyssna till hur man skulle få stopp på kvarnen. Resultatet blev katastrofalt och hela byn höll på att översvämmas med mat. Desperat bad han sin fattige bror att ta tillbaka kvarnen. Den tidigare fattiglappen hade nu både pengar och kvarn, och kunde bygga sig en fin gård vid havet och leva bättre än sin rika bror någonsin gjort.

Den rika brodern flyr översvämmande gröt. Illustration av Tord Nygren.

Men så en dag stannade en skeppare till vid gården och bad enträget om att få köpa den beryktade handkvarnen. Han ville nämligen mala salt med den, så han slapp segla långt över havet efter den eftertraktade varan. Till slut gav mannen med sig. Tyvärr var även skepparen alltför ivrig och inväntade inga instruktioner på hur man skulle få stopp på kvarnen. När den nöjda köparen baxat mirakelmaskinen på båten och börjat segla iväg, dröjde det inte länge innan han befallde den att mala salt. Ordern uppfylldes genast och saltet sprutade fram utan hejd. Skepparen försökte få stopp på det hela, men lyckades inte, vad han än sa och vilka av kvarnens delar han än skruvade på. Följden blev att skeppet sjönk till botten, där kvarnen fortsätter att mala salt än idag.

Och det är alltså därför som havsvattnet är så salt, om ni inte visste det.

Den historien jag återberättat här har givits namnet Kvarnen som mal på havets botten och är en av de många folksagor, eller folkeeventyr, som norrmännen Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe samlade på sig och utgav i mitten av 1800-talet. Likt alla folksagor är den en kort uppdiktad berättelse som äger rum i ett fantastiskt och magiskt universum. Till skillnad från konstsagan är den emellertid inte uppdiktad av en enskild person, utan snarare folket som kollektiv. Folksagorna har berättats och återberättats i århundraden, med de dynamiska förändringar och variationer som all muntlig tradering för med sig. Kanske har folksagan, genom sin breda folkliga förankring, oftare än konstsagan en djupt allmänmänsklig klangbotten. De är allt som oftast enkla, på ytan ibland närmast banala, men med en tematik som är evig och en fantasifullhet som aldrig upphör att fängsla läsare.

Kvarnen som mal på havets botten kan också fungera som exempel på mycket av det som är typiskt för folksagan som genre. Berättelsen består av situationer som upprepas med olika variationer (kvarnen säljs om och om igen till olika personer, som reagerar likartat), huvudpersonen åläggs något uppdrag som måste utföras ("Ge dig av till trollen!") och i slutänden får de inblandade sin lön: den som uppträtt gott och värdigt belönas – påfallande ofta genom att vinna en skön ung prinsessas hand – och den som uppträtt sniket eller elakt straffas. Folksagorna är tidlösa, i bokstavlig bemärkelse; de kan ha utspelat sig lite när som helst, och lite var som helst. Med "Det var en gång" inleds så gott som samtliga, som för att säga att det inte är så viktigt exakt när, och ofta "i ett land långt borta", eftersom det inte är så viktigt exakt var. Vi kan nog lättare drömma oss bort tillsammans med en berättelse, om den är tid- och platslös. Den blir på en och samma gång mer allmänmänsklig och mer magisk om den inte smutsas ner av alltför konkreta kontexter. Inte sällan inleds folksagorna ganska realistiskt, men verklighetens ramar sprängs alltid förr eller senare.

Den ovan återgivna och diskuterade sagan tillhör inte de allra mest kända historierna som Asbjørnsen och Moe samlade på sig. Mest berömd är väl De tre bockarna Bruse, som jag gissar att nästan varenda svensk har ett mer eller mindre vagt obehagligt barndomsminne av. Det norska folkets egen variant av Skönheten och odjuret har också vunnit berömmelse, under namnet Östan om sol, västan om måne. Det är knappast heller bara i Norge eller Skandinavien som de norska folksagorna nått fascinerade människors ögon och öron. När Asbjørnsen och Moe 1841 till slut, efter att först ha fått utgivningen refuserad, fick den första samlingen med folksagor publicerad så dröjde det inte länge innan historierna spreds till stora delar av Europa. Tänka sig, Norge hade fått sina alldeles egna bröderna Grimm! Med det sagt så var det ändå i hemlandet som utgivningen av sagorna gjorde störst avtryck. I förordet till en gammal svensk utgåva har författaren Peter August Gödecke beskrivit hur norrmännen tog till sig av sagorna: "Man läste och läste, hela nationen kände igen sig, och Norges folk fann, att det egde en hel verld af skaldeverk utan skalder." Sagor som egentligen tillhörde hela folket, var förstås ändå inte allmänt kända överallt, och Asbjørnsen och Moe ska äras för att de fick sitt eget folk att inse vilka skatter som fanns över landet, att det runtom i Norge fanns "en hel verld af skaldeverk utan skalder".

Men det var inte bara folk i allmänhet som uppskattade berättelserna. Det är väl belagt att de norska folksagorna utövade stort inflytande på de litterära giganter som beträdde den litterära scenen mot slutet av 1800-talet. Den ena nationalförfattaren, Bjørnstjerne Bjørnson, uttryckte inför Asbjørnsen vilken betydelse sagorna haft för honom: "Gud skall veta, att det hade blifvit föga af mig, hade du icke varit." Den andra nationalförfattaren, Henrik Ibsen, var uppenbart influerad av den sagovärld Asbjørnsen och Moe hade öppnat upp för honom, när han skrev sitt berömda drama Peer Gynt. Själva ämnet och tematiken var saker som influerade samtida och efterföljande författare, men förmodligen var Asbjørnsen och Moes gärning ännu viktigare rent språkligt. Sagorna gavs en mer utpräglat norsk språkdräkt än vad som brukligt var i utgiven litteratur, och blev på så sätt mycket viktiga för det norska språkets gradvisa utbrytning ur danskan.

Jag har inte skrivit mycket om herrarna Asbjørnsen och Moe själva och jag tänker heller inte göra det. Men något kort bör ändå sägas. De var vänner ändå sedan barnsben, men intressant nog ganska olika karaktärer. Asbjørnsen hade ett stort naturvetenskapligt intresse och introducerade Darwin för det norska folket. Han levde med en älskarinna under många decennier utan att någonsin gifta sig. Moe var en helt annan typ. Han var den duktiga akademikern som också kom att bli en from präst. Moe var först i världen att få en professurtjänst i folkminnesvetenskap och statigt bidrag för att åka runt och samla folkminnen. Tillsammans utgjorde de en välfungerande duo: Moe den samvetsgranne och kritiska forskaren och Asbjørnsen mer av den konstnärligt skicklige epikern. De jobbade dock så mycket tillsammans och bearbetade varandras texter så mycket, att tonen i berättelserna är helt konsekvent. 

Slutligen bör vi ställa oss en fråga: vad är det egentligen som gör att Asbjørnsen och Moe är värda en plats på den här listan? De har ju inte skrivit sagorna själva, utan "bara" nedtecknat och bearbetat dem. Vem som helst kan väl åka runt och lyssna till några gamlingar som berättar några sköna historier? Nej, så enkelt är det förstås inte. Det kräver stort tålamod och rätt typ av personlighet för att vinna det förtroende som krävs för att människor ska vilja dela med sig av berättelser. Asbjørnsen kom själv från landsbygden och när han gav sig ut bland folket gjorde han det med bössan på axeln och metspöt i handen. Han lärde känna människor och blev omtyckt av dem. Nyckeln är att skapa förtroende och det kräver både eftertänksamhet och social kompetens. Sedan krävs det en disciplinerad forskares outtröttliga och systematiska arbete för att samla ihop och sortera alla (ofta fragmentariska delar av) historier man får höra. Därutöver krävs det förstås också konstnärlig talang för att klä materialet i folksagans enkla men vackra språkdräkt. (Apropå språkdräkt: Ibland behövde sagorna friseras en aning för att passa den borgerliga läsekretsens pryda smak: I Prinsessen som ingen kunne målbinde svarar prinsessan egentligen inte "det är varmare i glödhögen" utan "det är varmare i röven min!" Den senare versionen förblev otryckt.)

Kanske är det vi själva, vi alla som tillsammans utgör folket, som är värda att komma med på listan. Folksagornas skönhet och fantasirika historier är ett kvitto på mänsklighetens berättarkärlek och uppfinningsrikedom. Men minnet är bräckligt och det muntliga berättandets räckvidd begränsat i tid och rum. Vi ska vara tacksamma att det finns de som bestämt sig för att med metspöt och anteckningsblocket i hand ge sig ut och lyssna till folkets sagor, med målet att skriva ned dem åt alla oss andra.

78. Gunnar Sønsteby (1918-2012)

Den här texten blir skriven en eländig fredag. Det är november utanför mitt vardagsrumsfönster. Kallt och rått. Molnen på himlen letar sig in i varje själslig vrå. Det är ett väder som bara är. Det är den tiden på dagen då lövblåsarna har slutat med sitt värv, lämmeltågen med barn i reflexvästar har försvunnit från gatorna. Alla och allting kurar ihop sig inför vintern. Jag är småförkyld och sitter hukande framför laptopen. Som en oblomovsk hjälte med känslan av att stå lite vid sidan av händelserna i samhället. En svag nacksmärta gör sig påmind. Jag häller upp te. 

Uppgiften idag är att skriva om en av Norges största hjältar i modern tid, den mest dekorerade av motståndsmännen mot tyskarna under andra världskriget. Kontrasten mellan honom och mitt komfortabla och omstoppade liv kunde inte kännas större. Men jag ska ändå göra ett försök. Den första frågan man kan ställa sig är om det ens är möjligt att peka ut en enda hjälte bland så många tänkbara kandidater. Han var ju inte ensam.

I förberedelserna till den här listan såg jag Nio liv av Arne Skouen, som ofta hamnar högt i omröstningar om Norges bästa film. Det är den inte. (Den tveksamma utmärkelsen "Norges bästa film" – vad säger det egentligen att vara bäst på film, i Norge? – skulle jag ge till Erik Löchens Jakten eller den där nya av Joachim Trier som jag inte har hunnit se, men tror mycket på.) Det jag emellertid gillar med Nio liv är att den tydligt visar att motståndskampen mot tyskarna var en kollektiv kamp. Filmen utspelar sig 1943 och följer motståndsmannen Jan Baalsrud, som efter ett misslyckat sabotageförsök flyr till Sverige. Baalsrud får hjälp av en rad andra norrmän, när han stapplande tar sig över de snötäckta nordnorska fjällen. Han tar tacksamt emot både mat och husrum. Det är Baalsrud vi följer, det är han som är hjälten i berättelsen, men hjältemod utesluter inte att fråga efter eller ta emot hjälp av andra. Med det i tankarna blir det nästan lite absurt att ställa frågan vem som "bidrog mest" till motståndskampen. Det är ju inte det motståndskampen handlade om. Kampen fördes i varje sinne, i varje hem, under flera års tid. Ur den synvinkeln är frågan om vem som apterade sprängladdningen eller höll i tändstickan mindre viktig, mer en fråga om tillfälligheter och slump.

Men om man ändå ska ställa sig frågan. Vem eller vilka höll i tändstickan?

Bland motståndsmännen fanns det vissa som utmärkte sig, som nazisterna försökte komma åt extra mycket, för att de visste att den organiserade motståndskampen stod och föll på några dussin män. Bland dessa finner vi Max Manus, rockstjärnan bland motståndsmän, med sitt turbulenta liv och alkoholproblem; Jens Christian Hauge, chefen för MILORG, den hemliga militärorganisationen under ockupationen; Jochim Rønneberg, som var en av de ledande männen bakom aktionen mot tungvattenanläggningen på kraftverket Vemork vid Rjukan; och – min favorit som karaktär betraktad – Leif Larsen, "Shetlands-Larsen", den mest kände skepparen på rutten mellan Norge och Shetland. Shetlands-Larsen företog mellan 40 och 50 lyckade resor över Nordsjön, trots tyskarnas försök att stoppa hans framkomst. En av skutorna under hans kontroll blev praktiskt taget sönderskjuten under fötterna på honom. Shetlands-Larsen var en ovanligt tystlåten man och även efter den här incidenten löd hans rapport: "Inget anmärkningsvärt."

Valet föll till slut på Gunnar Sønsteby. Han får på vår lista representerade den samlade motståndskampen mot tyskarna. Sønsteby har skildrat ockupationsåren i den självbiografiska Rapport från Nr 24. Boken är verkligen skriven som en rapport. Det vill säga, inte så underhållande alltid, men noggrant och samvetsgrant. Intrycket är att ingenting väsentligt, med andra ord ingen sprängning, inget inbrott eller annan motståndsaktion, har utelämnats. 

De flesta som engagerade sig i motståndskampen mot tyskarna var unga män. Gunnar Sønsteby var inget undantag. När Tyskland anföll Norge, natten till den 9 april 1940, jobbade Sønsteby som revisorassistent. När han satt i lunchrummet på sitt jobb dagen därpå, den så kallade "panikdagen", kunde han inte ta ryktena om bombningar och evakuering på allvar. Låt mig få äta min lunch ifred, klagade han. (Eftersom Sønsteby var norrman bestod lunchen av smörgåsar och chokladmjölk.) Men när han vaknade upp den 11 april insåg han snart att det var allvar, Tyskland hade ockuperat Norge. Han talade med en god vän och de kom gemensamt fram till att det bara fanns en enda sak att göra: att ge sig iväg och slåss. Det säger något om Sønstebys naivitet att han först ställde sig frågan sig om han skulle få ledigt från jobbet av detta skäl. Han gick till sin arbetsgivare och frågade försiktigt om han kunde få ledigt. Svaret kom genast och resolut: "I himmelens namn, det är bara att ge sig iväg!" 

Sønsteby blev en jössing, som de norska motståndsmännen kom att bli kallade. Den första tiden efter Tysklands ockupation av Norge var motståndet sporadiskt och oorganiserat. Det handlade framförallt om att upprätta ett kontaktnät med likasinnade som kunde transportera information och människor fram och tillbaka över gränsområdet mellan Norge och Sverige. De upprättade också gömställen runt om i landet där människor, vapen och radioutrustning kunde gömmas. (Bara att inneha en radio kunde innebära att man blev arresterad.) Direkta aktioner mot tyskarna var få. Men sommaren 1941 tog kriget en ny vändning. Hitler bröt vänskapspakten med Sovjetunionen och invaderade landet på bred front. Med det inleddes samtidigt en ny fas i motståndsarbetet. Motståndsmännen räknade ut att kriget på östfronten skulle öka belastningen på Tysklands militära förmåga och intensifierade sitt motstånd. Vilket i sin tur ledde till att tyskarna hårdnade sitt grepp om civilbefolkningen i de ockuperade länderna. Tortyr av fångar blev allt vanligare och det förhatliga likvidationssystemet i koncentrationslägren nådde Norge. Så kallade NN-fångar, "nacht und nebel", som hade gjort sig skyldiga till sabotage eller motstånd, skickades till Tyskland för att där avrättas. 

Gunnar Sønsteby hade vuxit upp i Rjukan, en liten småstad i Telemark, men föredrog att agera i Oslo. Det var där han kunde gömma sig i massan, bakom sitt snälla och beskedliga yttre. Han sov med skjutvapen under kudden och bytte regelbundet uttjänta gömställen mot nya. För alla motståndsmän gällde det att akta sig för tyskarna och den norska specialpolisstyrkan. De flesta poliser sympatiserade med motståndskampen, men till specialpolisstyrkan rekryterades bara övertygade nazister. Sønsteby tog sig fram med cykel eller bil. Lite överraskande var det lättare med bil, eftersom tyskarna hade respekt för personer som färdades i ett fordon. Blev man ändå stoppad fick man hala upp ett av sina falska pass. Sønsteby gick, likt alla motståndsmän, under en mängd olika namn och alias. (Kjakan eller Nr 24 är de mest berömda.) Det kunde emellanåt bli humor av det hela. Sønsteby berättar om en gång då han av en parkvakt uppmanades att visa legitimation. Sønsteby blev irriterad – leder man motståndskampen vill man kanske inte besväras av en sketen parkvakt – och visade upp två pass med samma foto men med olika namn. Parkvakten gick ödmjukt därifrån. En annan gång höll det på att gå riktigt galet. Sønsteby blev stoppad vid en kontroll och halade upp ett av sina pass. En av poliserna lös upp: "Men Sekkelsten! Honom känner ju jag." Så, det finns flera som heter Sekkelsten, svarade Sønsteby. "Ja, men den Sekkelsten jag känner är också från Eidsberg." Sønsteby, nu lite mer svettig, svarade att det nog stämmer i alla fall, det finns nämligen en annan familj med det namnet i Eidsberg. "Ja, men den jag känner är ju också född samma år som ni." Ja, det kan inte jag rå för, försökte Sønsteby avsluta samtalet. Mannen blev irriterad och bad Sønsteby att köra åt sidan. I fickan på bakdörren hade Sønsteby en Colt 45. Tanken föresvävade honom att dra upp pistolen, skjuta och köra iväg. Men istället låtsades han bara köra in till vägkanten och satte plötsligt gasen i botten och körde mot Oslo. 

I maj 1943 tog sig Sønsteby efter flera försök till England, där han enrollerades i det beryktade Kompani Linge, som bestod av norska frivilliga. Sønsteby hade vid det här laget blivit ytterst självständig som motståndsman och hade svårt att inordna sig den militära disciplinen, men han lärde sig nyttiga saker som att aptera sprängladdningar och att hoppa fallskärm. Samma höst släpptes han i fallskärm över Norge för att fortsätta motståndskampen i hemlandet. I Oslo blev han nu ledare för Oslogjengen, en sabotagegrupp som strax inledde en rad aktioner mot tyskarna. Den tyska framryckningen mot Sovjetunionen hade haltat av och det blev tydligare för de flesta – även tyskarna – att Tyskland höll på att förlora kriget. Men det gjorde inte situationen lättare för människorna i de ockuperade länderna. Oslogjengen slog till mot industrier, banker, vapenfabriker, oljelager och järnvägstrafiken. Målet var att försvåra för tyskarna och hindra dem från att förlänga kriget. Vid ett tillfälle förstördes hålkortsmaskiner som användes för att kalla in norska ungdomar till tjänstgöring. Vid ett annat tillfälle räddades ett arkiv som innehöll dokumentation över tyskarnas krigsbrott. För att undvika repressalier mot den norska civilbefolkningen lämnade sabotagemännen ofta kvar engelska uniformsattiraljer, för att få det att se ut som om aktionerna var utförda av engelska fallskärmstrupper. 

Delar av Sønstebys självbiografiska bok har en hurtig ton, som om motståndskampen endast var en strapatsrik fjälltur i den norska naturen. Men det finns ett mörkt allvar bakom de humoristiska episoderna. Flera av Sønstebys vänner och bekanta togs till fånga och fick tillbringa tid på Grini, det norska koncentrationslägret. Andra torterades brutalt av tyskarna eller sköts till döds i hämndaktioner. Men Sønsteby undslapp varje gång tyskarnas försök att få fast honom. Oslogjengen blev den mest aktiva sabotagegruppen i Norge (och kanske även i Europa) vid krigets slutskede och Sønsteby den mest beryktade av motståndsmännen, en konstant nagel i ögat på tyskarna. Det är lätt att se framför sig hur Heinrich Fehlis och Josef Terboven (och allt vad de hette) svor över Nr 24 i sitt högkvarter. Det var först strax innan Tysklands kapitulation som Gestapo fick reda på Sønstebys riktiga namn. 

Gunnar Sønsteby var en hjälte och det är både vördnadsinbjudande och lite svårt att förhålla sig till. Sønsteby verkar i stort ha varit en vanlig grabb. Det finns inget upphöjt i vare sig hans person eller sätt att agera. Han var på rätt plats vid rätt tillfälle. Men inte alla hade gjort vad han gjorde. Inte alla hade gett upp sitt bekväma liv för en farofylld tillvaro, där risken var stor att man sköts till döds eller i bästa fall förfrös fötterna i en flykt genom kyla och snö. Jag hittar ingenting i Rapport från Nr 24 som egentligen förklarar varför Sønsteby tog upp vapen mot ockupationsmakten. Kanske var det en kombination av ungdomlig entusiasm och moraliskt övertygelse som avgjorde saken. Sønsteby kände att tyskarnas invasion av Norge var fruktansvärd och reagerade spontant och självklart. Det var varken genomtänkt eller överlagt. Men för honom fanns det inga andra alternativ. Ingen är hjälte på egen hand, men det är möjligt att alla hjältar på något vis har detta gemensamt.

Det får mig att fundera. Om ett fientlig land anföll Sverige imorgon – vad skulle jag göra då? Skulle jag släppa allt för handen och inleda motståndskampen? Jag häller upp mer te. Vädret har inte förändrats utanför mitt fönster. Möjligen har färgen på molnen gått från en ljusare till en mörkare nyans av grått. 

Det är lördag imorgon. Jag behöver åtminstone inte fråga om ledigt först.

79. Gustav Vigeland (1869-1943)

Vigelandsanlegget i Frognerparken (som ofta slarvigt kallas Vigelandsparken, även i den här texten) är en otrolig plats. Området i Oslo innehåller 214 skulpturer, uthuggna eller skapade av konstnären själv. När man kommer in där får man både gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att kunna ta in vad man har framför sig. 

Redan innan man kommer in i själva parken är det omöjligt att inte beundra huvudportalens utsmyckningar i smidesjärn. Väl inne går man över bron som kantas av 58 skulpturer i brons. Blicken söker parkens mittpunkt, Monoliten, en 17 meter hög kolumn. Den består av 121 människokroppar som slingrar sig runt och i varandra. När den stod färdig överhopades konstnären med frågor: Vad betyder den? Vad symboliserar den? Gustav Vigeland förblev förtegen. Man får tolka den som man vill, sa han. Vid ett annat tillfälle uttalade han sig kryptiskt att Monoliten är "min religion". 

Strax nedanför Monoliten syns Fontenen, en monumental skulpturgrupp, där sex giganter håller upp en enorm skål. Runt skålen står en samling trägrupper, som skildrar livet från vaggan till graven. Statygruppen väckte tidigt beundran. När den var färdig menade författaren Gunnar Heiberg att Oslo i framtiden kommer att vara känd som staden med fontänen. I parkens västra del finns Livshjulet, där en handfull människor, män, kvinnor och barn, med sina kroppar och lemmar tillsammans skapar en ofullständig cirkel. Men det är värt att stanna upp inför alla enskilda skulpturer. Intrycket är att varje kroppsställning, varje mänsklig känsla finns representerad. Att säga att Vigelandsparken är en allegori över det mänskliga livet känns nästan som att underdriva. Det är livet man har framför sig – groteskt, skrämmande och vackert. 

Monoliten

Fontenen

Livshjulet

Att besöka Vigelandsparken är det bästa sättet att uppleva Vigelands verk. Det är faktiskt också det enda. 1921 skrev Vigeland ett kontrakt med Oslo stad. Det är ett kontrakt som saknar motstycke i konsthistorien. I utbyte mot en ateljé (som nu är Vigelandsmuseet) och full konstnärlig frihet skänkte Vigeland alla sina verk och kommande verk till staden. Det är anledningen till varför det finns så få av Vigelands skulpturer utanför Norge. Vilket har den lite tråkiga konsekvensen att alltför få i Sverige och runt om i världen har sett Vigelands konst. 

Inte för att Vigeland själv skulle ha brytt sig. Han var helt övertygad om sina verks värde. Han skapade inte för människorna, de som levde då eller som lever nu, utan för evigheten. Dessutom såg han ogärna att hans skulpturer lämnade Norge. När en konstprofessor hörde av sig och ville ställa ut Vigelands skulpturer runt om i Europa svarade Vigeland att det var idiotiskt och ovärdigt att skicka stora skulpturer till andra länder. Blev pyramiderna och de indiska klipptemplen rullade Europa runt kanske? Nej, låt Europa komma till Oslo istället!

Att gå runt i Vigelandsparken är oändligt fascinerande och spännande. Nya detaljer dyker ständigt upp för ögat och det bästa man kan göra är att bara svepas med av alla intryck. Men när man väl kommer ut ur parken börjar man undra. Vem var Vigeland? Hur kan en enda man ligga bakom allt det här? Hur hade han tid? 

Ju mer man läser om konstnären, desto mer beklämd blir man. Jag tror inte att man måste lida under själsliga plågor för att skapa stor konst. Men det verkar ju finnas ett samband. Vigeland genomled en pietistisk och sträng uppväxt. Senare i livet uttryckte han vid ett flertal tillfällen att han ständigt bar barndomen med sig. Konsten blev en förlösare. Där kunde han få utlopp för all tvivel, ångest och skuld som samlades i hans bröst. När man tittar på hans ungdomsverk är det lätt att få intryck av att Vigelands känslor förmedlades från hans kropp ut till verktygen och stenen. De är som briljanta skisser eller utkast, där linjerna går mot maximal uttrycksfullhet och expressionism. I Forbannet (1891) skildras Kains gnagande själskval. Och i reliefen Helvete (1897) rör sig människor tyngda under plågor mot konstverkets vänsterkant, där galgen väntar. I mitten sitter Satan ensam, med huvudet vilande i händerna. Men visst har Satan mänskliga drag? Kanske är det egentligen inte ett religiöst helvete som Vigeland har skildrat. Kanske är personen i mitten inte Mefisto, Guds ärkefiende, utan ett av många självporträtt i Vigelands karriär. 

Helvete är hur som helst inte ett verk av en harmonisk person. Författaren Bjørnstjerne Bjørnson sa åt Vigeland att han inte kunde fortsätta på det här viset: "De brenner opp innvendig." Vigeland la nämligen ner hela sitt känsloliv i sina verk. De är kraftfulla och djupt pessimistiska. Inte ens en skulptur som Mann og kvinne (1906) är entydigt lycklig. Det är mannen som håller i kvinnan. Hennes händer hänger däremot längs med sidorna, och deras blickar möts inte. Visst finns det enstaka undantag. Mor og barn (1899) är en öm skildring av föräldrakärlek. Men i regel finns det ingen plats för glädje eller harmoni i Vigelands skulpturer.

Vigeland lugnade så småningom ner sig. Hans formspråk blev åtminstone mer avrundat och mjukt. Inte lika skissartat. Från 1902 till 1908 varade en lång Vigelandstrid. Den gällde stadens beslut att resa en staty över matematikern Niels Henrik Abel. En tävling utannonserades. Bidragen rasslade strax in, bland dem Vigelands eget bidrag. Till saken hör att det inte finns några helkroppsmålningar av Abel, och alla skulptörer var därför tvungna att utgå från en och samma målning av matematikern. Vigeland tyckte att Abel förtjänade mer och bättre. Istället för en byst bestämde han sig för att göra en modell för en helkroppsstaty, där Abel, naken och med vindfångat hår, står på ett par svävande andar. Det är Abel som Geniet, men också Abel som Vigeland betraktade sig själv. 19 bidrag kom in och efter ett långt sammanträde meddelade tävlingskommittén att inget bidrag höll måttet. Stort rabalder. Vigeland, övertygad om att ha och att få rätt, började tillverka sin skulptur ändå. I flera år arbetade han på skulpturen, innan staden omprövade beslutet och skulpturen kunde äntligen resas 1908. 

Man föds inte till hänsynslöst geni. Man blir det. I ett första utkast till en skulpturgrupp 1915 skriver Vigeland att han tog hänsyn till träden och de omgivande gatorna. I det andra utkastet skriver han att han tog hänsyn till gatorna och mindre hänsyn till träden. I det tredje och sista utkastet skriver han att han inte tog någon som helst hänsyn.  

Det är runt samma tid som Vigeland slutar att "bara" vara en fantastisk konstnär till att bli verkligt fascinerande. Det har med det vansinniga beslutet att utforma en stor skulpturpark att göra. Att färdigställa alla skulpturer till Vigelandsparken blev ett livsprojekt som växte över alla kanter och breddar. Arbetet med parken tog flera decennier och helt klar blev den först 1950, sju år efter Vigelands död. När Vigeland tillfrågades om han ville ha hjälp av en arkitekt med utformningen svarade han att ett barn inte kan ha två mödrar. Han ville göra allting själv. I det ensamma och rastlösa skapandet i sin ateljé var det som om Vigeland inledde en kapplöpning med tiden och döden. Samtidigt växte tvivlet på den egna förmågan. Konsten är ett martyrium, som han sa. Ett enda långt lidande. Vid flera tillfällen återkom han till motivet av en människa som brottas med en ödla. Ännu ett självporträtt, efter Satan och Abel? Är det Vigeland själv som brottas med sina tvivel och sin egenvalda ensamhet? Jag tror faktiskt det.

Det är nu passande att stanna upp, ta ett djupt andetag och fråga sig – varför? Varför inleda ett monstruöst, megalomaniskt projekt, som bara kan innebära lidande och själsliga plågor. Varför inte satsa på att göra enkla byster, dricka te och ha ett gott liv? 

För att man kan? För att man en gång har bestämt sig? För att det är det enda sättet att nå fram till konstnärliga sanningar?

Jag tror att frågan i grunden är omöjlig att besvara. Jag kan inte se in i Gustav Vigelands själ och även om jag kunde det så vet jag inte om jag skulle bli så mycket klokare. Vigelands livsval är inte vad man kan kalla föredömliga. Han valde att isolera sig och kunde i stunder ångra att han inte hade haft en "vanlig" ungdom. Men det var bara ögonblick av svaghet, innan han åter igen tog upp skulptörverktygen. Nej, Vigelands liv är inte så mycket att sträva efter. Däremot tror jag att författaren Sigbjørn Obstfelder var inne på något betydelsefullt när han skrev att det ger mod att se Vigelands arbeten. Det ger mod att se att någon har gått den vägen och försökt omsätta några mänskliga erfarenheter och upplevelser i konstnärlig form. Alla behöver inte följa efter, det räcker att någon har gjort det. Det låter kanske högtidligt, men jag tror att det är vad stora konstnärer kan skänka oss. Sedan är det upp till oss att ta emot gåvan eller inte. 

Du kanske tycker att det räcker att bildgoogla lite och läsa den här texten för att skaffa dig en uppfattning. Men för att verkligen uppleva Vigelands verk måste du ta dig till Norge. Jag kan rekommendera tåg. Det är miljövänligt och på resan har du tid att läsa och lyssna på dina favoritpoddar. En timme efter gränsen kliver du av i Oslo, staden med Fontenen.

80. Aleksis Kivi (1834-1872)

När Aleksis Kivi dog – 38 år gammal, försupen och sinnessjuk – var det nog inte många som såg framför sig att han i framtiden skulle betraktas som en finsk nationalikon. Hans roman Sju bröder hade gjort platt fall. Han var ett löfte som kastat bort sin talang. En sorglig parantes i litteraturhistorien. Och ändå hade förhoppningarna på honom varit så stora. Självaste Johan Vilhelm Snellman, fennomanernas store ledarfigur, hade ju sett honom som ett lovande författarämne och samlat in pengar för att stödja den fattige unge mannen. Kivi hade omgivits av intellektuella och förfinade stadsbor som med försiktiga puffar försökt styra den oborstade talangen i rätt riktning – det vill säga, i riktning mot rollen som den finskspråkiga litteraturens banbrytare. Att de lyckades med sin uppgift skulle stå klart först långt efter hans egen död.

Kivi föddes 1834 som Alexis Stenvall, son till en skomakare på den nyländska landsbygden. Han flyttade i tonåren till Helsingfors för att studera och var redan från början en outsider i den lärda miljön. Enligt uppgift från en studentkamrat till Kivi var denne en enstöring, tungsint, orolig och nervös. Han hade dåliga kläder, vanvårdade sitt yttre och ska inte ens ha ägt en kam. Han var en storrökare och stordrickare, men blev berusad redan efter två glas öl. Mer än en gång hamnade han i slagsmål. Han var i ständig brist på pengar och levde under långa perioder endast på bröd och mjölk. Kivi verkar kort sagt ha varit en sådan där person som folk tenderar att hålla på armslängds avstånd i klassrummet. Han kompenserade dock sina brister med att vara kvick och slagfärdig. Och han hade ett gott och generöst hjärta. Trots att rocken var sliten och pengarna få, var han i stånd att ge bort såväl rock som pengar till förbivandrande tiggare. 

Men framför allt var Kivi en litterär talang av stora mått. Redan hans samtid visade stor uppskattning för de många skådespel han skrev, varav Sockenskomakarna idag är det mest kända. Just detta verk tilldelades ett stort litterärt pris från staten, på bekostnad av självaste Runebergs Kungarne på Salamis. Kivi var också en pionjär för finskspråkig lyrik och har skrivit många vackra dikter. Gungan (1866) är en personlig favorit. Så här går första strofen:

Så kom då och gunga med mig,

min flicka med svanevit duk:

som brud på ett bröllop står hela naturen

nu denna pingstaftonskväll.

Svinga dig högre, min gunga,

och fladdra, min gullflickas duk,

genom vår ljumma kväll.

(Översättning Torsten Pettersson.)

De sista raderna ("Svinga dig högre, min gunga ..." osv)  återkommer som ett mantra genom dikten, som utvecklar sig till en allt mer extatisk drömsyn av ett "Livslyckans avlägsna land" dit diktaren och hans älskade ska flyga "på Västvindens vingar". Ändå fram till sista strofen där drömsynen tas ner på jorden igen:

Och kvällen och gryningen möts

och snabbt som en flödande fors 

drar tidens ständiga flodvågor bort mot

Glömskans grånande land. 

Stanna, min gunga, nu ser jag 

min gullflickas kinder blekna

genom vår ljumma kväll.

Det finns något typiskt finskt, ja kanske typiskt nordiskt, över hur vemodet alltid skymtar fram bakom naturens undersköna anlete.

En annan dikt jag fastnat för är Mitt hjärtas sång (1870). Det finns onekligen något både vackert och kusligt över denna vaggvisa om hur barnet skulle ha det mest fridfullt i Dödens rike:

Dödens lund är en lund av frid.

Fjärran lämnas hat och strid,

fjärran den svekfulla världen. 

(Översättning Torsten Pettersson.)

Den som sjunger vaggvisan är en hustru till en av bröderna i Sju bröder, den enda roman Kivi någonsin skrev och det verk hans berömmelse idag framför allt vilar på.

Sju bröder är en underhållande historia om de vilda bröderna i Jukola som när deras föräldrar dör tvingas klara sig själva på gården. Kivi ska vid något tillfälle ha sagt att hans vilja var att "skildra detta vårt folk i all dess storhet och ädelhet, i glädje och sorg, i fattigdom och omutligt tålamod", så att alla skulle älska det lika mycket som han själv gjorde. Och i de sju bröderna skapade Kivi något slags definition av den finska nationalkaraktären: de är tjurskalliga och hårda, temperamentsfulla och självständiga; de super, slåss, jagar björn och ägnar sig åt spelet "slå trissa" (en vad det verkar mycket energikrävande lek som går ut på att med trästockar slå någon form av hjul över en hed eller dylikt). Som det står på baksidan av den utgåva jag läste: "Har man någon gång tvekat om vad finsk sisu är, så gör man det inte efter att ha läst Sju bröder". Kivis födelsesocken Nurmijärvi var en plats som under hans uppväxt var mest känd för sina rövarband som härjade bygden i inte alltför avlägsna tider (en farfars bror till Kivi ska ha varit en på sin tid ökänd rövare). Bröderna i Sju bröder är inga rövare, men nog kan deras flykt från samhällets förpliktelser ha inspirerats av de ännu levande rövarsägner som florerade i Kivis uppväxtmiljö.

Den mustiga berättelsen bjuder på många höjdpunkter, men kanske gillar jag ändå nästan allra mest det vackra, både lyckliga och vemodiga, slutkapitlet, där det berättas om hur det sedan gick för var och en av bröderna i livet. Glädjen över att ha lyckats komma från deras vilda liv till en trygg och ärbar tillvaro som vuxna; men också den lätta sorgen över de äventyr som nu oåterkalleligen gått förlorade. Kapitlet ger ytterligare en dimension till romanen som helhet.

Nu har jag inte läst Sju bröder på originalspråket, men jag får ändå intrycket av att det finns något opolerat, kanske lite naivt, över hans skrivande. Det märks att Kivi inte var en författare skolad i skrivande sedan barnsben, utan en som prövar sig fram på tidigare okänt område, både rent personligen men också i den mening att den finskspråkiga litteraturen i hög grad var något okänt när han började skriva. Jag kan störa mig på detaljer, såsom den formmässigt lite märkliga kombination av roman och drama, där en stor del av texten består av repliker och den löpande texten ibland närmast kan kännas som en utvidgad scenanvisning. Men jag kan också charmas av det vildvuxna och ostyriga; av upptäckarlustan och nyfikenheten på en tidigare okänd värld – den finspråkiga litteraturen. Så sent som 1850, då Kivi var tonåring, utfärdades ett språkmanifest av den ryska övermakten, som förbjöd all litterär utgivning på finska språket, förutom religiös och ekonomisk sådan. Att mot den bakgrunden skriva på den första finskspråkiga romanen var naturligtvis inte bara en litterär utan också en politisk gärning. Efter att fennomanen Snellman 1863 fått kejsaren att utfärda ett nytt språkmanifest, som garanterade att finskan efter en 20 års övergångsperiod skulle uppnå status som officiellt språk i landet tillsammans med svenskan, sågs Kivi som en av de författare som skulle bidra till skapandet av ett användbart finskt skriftspråk. Sju bröder, den första finskspråkiga romanen, skulle bli den viktigaste byggstenen i detta arbete.

Mottagandet av romanen skulle dock bli en enorm missräkning för Kivi, som kanske rentav bidrog till hans slutliga fall ner i depression, sinnessjukdom och död. När Kivi blivit klar med manuskriptet till Sju bröder åkte han in till Helsingfors för att visa det för betydande personer där. Han var dock så berusad att det inte blev något av detta. Kivi var besviken på sig själv och planerade enligt uppgift att skjuta sig vid hemkomsten från huvudstaden. Finska litteratursällskapet, som Kivi lämnat manuskriptet till, dröjde ett halvt år med publiceringen och när romanen väl gavs ut drog man av 100 mark av de 700 som var Kivis honorar, för att betala en språkgranskare att rätta alla påstådda "fel". (Kivis vän Julius Krohn kom att utföra denna uppgift och gav sedan storsint tillbaka de 100 marken till Kivi.) Att Sju bröder över huvud taget blivit publicerad fick Kivi inte reda på förrän han fick ett brev från en vän med krav på att betala in en gammal skuld, nu när han hade fått en summa pengar för sin roman.

Romanen sablades ner av många kritiker, mest berömt av August Ahlqvist, dåtidens enda professor i finska språket och litteraturen, och en betydande auktoritet. Denne hade redan när Kivi fått sina första dikter publicerade sagt att "när man läser hans verk skulle man tro att Finland inte har ett litterärt språk, att finskan har varken grammatik eller regler". Sju bröder ansåg han vara skriven av en galning.  Ahlqvists motvilja mot Kivi framstår nästan som sjuklig. Efter att Kivi dött skrev han följande gravskrift:

Till "diktare" man döpte mig,

Kallade mig en Shakespeare,

Såg i mig en Väinös like:

Men jag var dock intet annat 

Än en klåpare förutan kunnande

Och en galen drinkare allenast.

Vilket slags människa gör en sådan sak? Visserligen ska det väl ses mot bakgrund av vissa Kivi-anhängares försök att försvara författaren genom att hänvisa till hans känsliga själ osv. snarare än att lyfta fram de litterära kvaliteter de själva inte verkar ha haft omdöme och/eller mod att uppfatta. Men ändå.

Det finska partiet ansåg bittert att deras förhoppningar på Kivi hade grusats. I tio år hade man väntat på romanen och Kivi hade under denna period hunnit skriva den tre gånger om. Det finska litteratursällskapet fann det befogat att inleda boken med ett slags försvarsskrift, där man på förhand erkände romanens svagheter. Kivis stjärna föll. Han började se smågubbar och tummelisor. I december 1870 fick han under ett anfall för sig att han hade djävulen själv instängd i en brännvinsflaska  och försökte genom häftiga skakningar göra tillvaron så besvärlig som möjligt för den onde. Våren 1871 skrevs han in på Allmänna sjukhusets patologisk-anatomiska avdelning, och en månad därefter på Lappvikens sinnessjukhus. Han ansågs lida av kronisk depression. Dryckenskap och "sårad författarära" angavs som tänkbara orsaker. Där sjönk han steg för steg allt djupare i sin sinnessjukdom. I början av 1872 överlämnades han i sin broder Alberts vård. Med en käpp spankulerade han runt i omgivningen och tittade in i de gårdar där han visste att det bjöds på kaffe. Han var sliten, smutsig och gjorde allt som oftast ett tokigt intryck. Skolpojkarna i trakten drev med Kivi och kastade hästskit på honom. Han kallades för "den galne magistern" i bygden. 

Nyårsafton 1872 avled han. Vad han dog av vet man inte med säkerhet. Troligtvis var det en lungsjukdom. När han dog trodde han att han befann sig i barndomshemmets vindskammare och var glad över att få dö där.

Det skulle dröja till sekelskiftet innan han i Finland erkändes som en genial författare och så småningom som Finlands andra nationaldiktare (tillsammans med Runeberg). Först 50 år efter hans död började hans böcker säljas med framgång. Idag betraktas Kivi som den finskspråkiga skönlitteraturens pionjär på både romanens, dramatikens och lyrikens område. Det vi uppfattar som typiskt finskt hos senare författare som Arto Paasilinna, Väinö Linna, Eeva Kilpi och Veijo Meri (den sistnämnde författare till den oerhört underhållande biografi som jag baserat stora delar av den här texten på) – grovkornigheten, galghumorn, ett slags illusionslös rakt-på-sak-mentalitet – alltihop tycks kunna spåras tillbaka till den enkle skomakarsonen från Palojoki. Inflytande på andra tidiga litterära banbrytare på finska språket, såsom Juhani Aho och Frans Eemil Sillanpää, är också uppenbart. Sju bröder har genom årens lopp behållit sin status som Den Stora Finska Romanen (ende konkurrent om den titeln är väl Väinö Linnas Okänd soldat).

De många anekdoterna om Kivi säger något om hur viktig myten om människan Aleksis Kivi är i Finland. Kanske är det i själva verket Kivi själv lika mycket som något av hans verk som blivit urtypen för det finska nationalkynnet – med sitt lantliga ursprung, med sitt supande och sin sorg, med sin förening av känslighet och grovkornighet, och (inte minst) med sin humor. Ett folk som väljer att resa monument och införa flaggdagar (Aleksis Kivis födelsedag 10 oktober är den finska litteraturens dag) för en sådan person, måste vara ett folk där underdog-mentaliteten varit en avgörande del av självbilden. I någon grad lever den kanske fortfarande kvar, trots att Finland idag är ett av världens mest välmående och välfungerande länder. Kanske fungerar Aleksis Kivi idag mest som ett slags påminnelse om vilka man en gång var?

En gång när Aleksis Kivi i slutet av sitt liv satt på trappan till broder Alberts stuga ska han ha sagt: "Herrarna kommer nog dragande med lagrar åt mig, men inte hjälper det mot hungern." Och nog fick han lagrar vad det led. Men då var Aleksis Kivi död sedan länge, borta tillsammans med sin hunger, sin sorg, sitt supande och sin oändligt stora kärlek för det finska folket och språket.