85. Peter Schmeichel (1963-)

Som anhängare av fotbollsklubben Liverpool FC har jag mått finfint de senaste knappa tio åren. Exalterande fotboll. Jürgen Klopp. Segrar i Premier League och Champions League. Den episka vändningen mot Barcelona. Luis Suárez, Mohamed Salah och, er, Mario Balotelli. Fantastiskt alltsammans. Men det räcker inte för att beskriva hur gött vi Liverpool-fans har haft det, för som varenda tysk vet finns det två sorters lycka: den som grundar sig i egna framgångar och så schadenfreude, den glädje som i korthet kan sägas uppstå när det går dåligt för fotbollsklubben Manchester United. På svenska säger vi att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det stämmer inte. Det är till exempel verkligt lyckobringande att få ett kärleksfullt leende från någon man tycker om. Men det är också, om jag nu inte sa det, roligt när det går dåligt för Manchester United. Sedan lagets legendariske manager Sir Alex Ferguson avgick 2013 har klubben anställt den ena misslyckade stortränaren efter den andre, med tungrodd fotboll och titeltorka som konsekvens. Föreningen har misskötts och laget ständigt underpresterat utifrån sina otroliga ekonomiska förutsättningar.

Varför tycker sadisten Martin att det är så roligt, kanske ni undrar? Visst, det finns en stark rivalitet mellan Liverpool och Manchester United, ett ingrott "hat" som liksom följer med på köpet om man väljer att supporta någon av klubbarna. Men det finns en rivalitet mellan Liverpool och stadskonkurrenten Everton också, och jag önskar ingen olycka över Everton. Nej, det handlar om något annat. Min motvilja mot Manchester United härstammar från barn- och ungdomen, när klubben vann allting hela tiden, kändes det som. Där satt jag i soffan och tillbringade hundratals timmar med att följa en liga som ändå alltid slutade med att några skrattande rödklädda män med en glasögonprydd skotte i täten lyfte segerbucklan. Manchester United var bäst helt enkelt, det var bara så det var, och det var tröttsamt att behöva konstatera. Men det var en sanning som inte gick att blunda för. Det gick heller inte att blunda för att en av de viktigaste spelarna i bygget av det här världslaget var den omutliga giganten i målvaktsburen: Peter Schmeichel, The Great Dane.

Gigantisk och great var han verkligen, inte bara i bildlig utan även bokstavlig bemärkelse. Mannen med specialgjorda XXXL-tröjor kunde upplevas som en utbredande mur för motståndarna. Ja, även som tv-tittare uppfattade man alltid hans oerhörd fysiska närvaro som ytterst påtaglig. Det var lätt att förvånas när man såg hans atletiska reflexräddningar. Kan något så stort och tungt verkligen röra sig så snabbt och smidigt? Ja, tydligen. Ibland agerade han både som fotbollsmålvakt och handbollsmålvakt, alltid fullständigt orädd. Peter Schmeichel är en av historiens bästa spelare i sin position och i början av 90-talet utsågs han till världens bästa målvakt två år i rad. 

Hade någon sagt det sju åtta år tidigare hade förmodligen de flesta som kände Peter Schmeichel satt sitt danska öl i halsen. När Schmeichel redan gott och väl hade passerat tjugoårstrecket – en ålder när de flesta fotbollstalangerna filar på sina kunskaper i ett eller annat världslag – arbetade Peter på golvfirmor och andra ströjobb för att få ihop ekonomin. Fotbollen fick han syssla med vid sidan av. Men bäst i världen? Jaja, det är klart han skulle bli det. När Bröndby 1987 slutligen plockade upp talangen och Peter för första gången skulle spela professionell fotboll, hade han redan auran av en arrogant (men enligt lagkamraterna ändå trevlig) stjärna som visste allt, inte minst att han själv skulle bli bättre än alla andra. Självsäkerheten stoppade honom emellertid inte från att bli riktigt nervös när han i sin första match för danska storlaget skulle lira inför 80 000 hängivna supportrar. Det var en tiodubbelt större publik än han någonsin spelat för tidigare. Inte var det hans egna supportrar heller. Portugalklubben Porto stod för motståndet och matchen var oerhört viktig: kvartsfinal i Europacupen (nuvarande Champions League). I en intervju berättar Schemichel att han hoppades att lagbussen skulle fastna i trafiken så han skulle slippa behöva spela matchen. Men när han väl tog klivet in på arenan insåg han att det ju var precis det här han arbetat så hårt för, det här som han alltid velat göra. Peter Schmeichel bestämde sig helt sonika där och då för att aldrig bli nervös igen.

Efter att ha hjälpt Bröndby till den ena ligasegern efter den andra ringde så en dag telefonen. Det var klubben han hejat på sedan barnsben, Manchester United, som ville att han skulle ta klivet över till the big boys i engelska ligan. Utmaningen var förstås stor. Vid den här tiden var det bara 12 andra spelare i hela ligan som kom från ett land utanför de brittiska öarna. Spelet var erkänt tufft och det fanns inget överseende med misslyckanden. Det hade kunnat gå snett, men istället började här en framgångssaga som i det närmaste saknar motstycke.

Manchester United inledde sin (andra) storhetstid och frågan är om Peter Schmeichel inte var den viktigaste spelaren under den här perioden, möjligen näst efter Eric Cantona. Snart skulle storstjärnor som Ryan Giggs, Roy Keane och David Beckham kräva sin del av uppmärksamheten, men Schmeichel var alltid lika viktig som dessa spelare. Han kom också bra in i gänget och hängde ofta med Steve Bruce, Gary Pallister och de andra ut på pubkvällar, även om han tydligen fick bli hemskjutsad tidigt. Det är märkligt att tänka sig att denna skräckinjagande jätte på planen, som dominerade sitt straffområde och ofta högljutt skällde ut sina stackars lagkamrater, kunde vara relativt vek när det gällde alkohol. I övrigt fanns åtminstone ingen vekhet, och årtiondet med den engelska storklubben slutade med lagets historiska trippel 1999: seger i ligan, FA-cupen och Champions League. Peter Schmeichel var i Roy Keanes frånvaro kapten i Champions League-finalen, och när hans skandinaviske lagkompis Ole Gunnar Solskjaer dunkade in det sena segermålet hjulade Schmeichel av glädje.

Mentalt slutkörd lämnade Schmeichel Manchester United efter dessa framgångar och även om han spelade vidare flera år till i olika klubbar så är det som ikon i United han är ihågkommen. Ja, och det danska landslaget förstås, som han representerat fler gånger än någon annan spelare. Danmark hade charmat världen i VM 1986 när Nordens brassar imponerade med offensivt och attraktivt spel. I början av 90-talet hade stommen i det laget slutat, bland andra tränaren Sepp Piontek och storstjärnan Michael Laudrup. När Sverige-EM 1992 drog igång fick danskarna plats enbart för att krigshärjade Jugoslavien var tvunget att dra sig ur. Yrvakna danska spelare fick avbryta sina semestrar och tillsammans med en rätt så impopulär tränare försöka undvika att skämma ut sig när turneringen skulle gå av stapeln. Hur det slutade? Med en mästerskapsskräll av en magnitud som fotbollsvärlden dittills aldrig tidigare skådat. Danmark trampade igång med full kraft och stannade inte förrän de stod med guldmedaljer om halsen. Viktigaste och bästa spelaren i det här laget var Peter Schmeichel, förstås. De sista matcherna i turneringen var han omutlig, och räddningen på Jürgen Klinsmanns skott i finalen ("Den går in 99 gånger av 100" har tysken själv imponerat suckat) var bara en av flera avgörande insatser.

Jag har nu tänkt över saken och jo, jag förlåter dig Peter för alla dina räddningar för Manchester United och danskjävlarna. Konsten står över futtiga rivaliteter, och målvaktskonsten har sällan nått så höga höjder som när The Great Dane rörde sig mellan stolparna. 

86. Halldór Laxness (1902-1998)

En österländsk saga berättar om en mästare som bor i en bambuhydda under ett mangoträd på en flodbank. En dag skickar han ner sin lärjunge till floden för att hämta vatten. På väg till floden möter lärjungen en underskön flicka. Lärjungen blir så hänförd att han faller på knä och anhåller om hennes hand. De gifter sig och börjar bruka jorden. De får barn och gör sig ett hem. Allt går väl för det unga paret. Men så blir det missväxt och barnen dör. Krig utbryter och sedan kommer pesten. Till slut återstår bara lärjungen, som vid det här laget är en utblottad gammal man, klädd i trasor. När han betraktar flodens stilla flöde erinrar han sig sitt ärende. Han tar sig tillbaka till sin mästare och faller på knä och ber om förlåtelse. Mästaren betraktar honom en stund, innan han ler älskvärt och säger: "Min vän, var är vattnet som jag bad dig hämta?"

*

Han hade skrivit så länge han kunde minnas. Var den kom ifrån, denna skrivklåda, die lust zum fabulieren, kunde han själv inte begripa. Andra barn lekte ute i det fria, han satt istället inne på sitt rum och skrev och skrev. Att det var ett otyg, det var alla överens om. Pojken skickades ut på uppdrag så att han inte skulle förskriva sig åt djävulen, vilket ibland hände pojkar som satt med näsan i böcker. Det hjälpte föga. Han tog långa omvägar och dagdrömde om nya romanuppslag. Hans fabuleringskonst innebar naturligtvis problem. I skolan var hans historiska uppsatser fulla av påhitt och fantastiska inslag. Men det var nu inte historiker han hade föresatt sig att bli. Pojken visste tidigt att han ville bli författare. Det var en väg som gick vid sidan av, ibland på tvärs med, sanningens allfarväg, och som han visste skulle kosta hans lärare mycket hårslitande frustration och honom själv mycket hårt arbete.

Han föddes i Reykavik som Halldór Guðjónsson 1902. Det var först senare han tog namnet efter den gård dit hans föräldrar flyttade när han var några år gammal, Laxness i Mosfellsbær. Det var där han växte upp, nära fjällheden och jöklarna. Han var pojken på tunet. Det tog sin tid, men han blev till slut Islands nationalförfattare, kanske Nordens enda av sitt slag. Under flera decennier var det runt Halldór Laxness som Islands övriga litteratur cirkulerade. Hela nationen stod i väntan på en ny bok av honom, som sedan blev föremål för intensiv debatt. När han dog 1998 hade han levt under nästan hela 1900-talet, det längsta av alla isländska århundraden. Landet hade gått från att vara ett fattigt fisk- och fårland till ett europeiskt mönsterland som exporterade allt från högteknologi till musik. 

För att bli författare visste han att han var tvungen att lämna tunet. Han kunde inte stanna på Island, en avlägsen ö långt ifrån alla vibrerande europeiska kultursamtal. Den första, men långt ifrån sista, resan gick till Köpenhamn. Han hade inga större tankar om danskarnas litteratur. Han klarade inte av H.C. Andersens överlärarmoralism och skrev beskt att danskarna var bättre på att baka wienerbröd än på att skriva epik. Han valde Danmark av rent praktiska skäl. För många islänningar var den forna kolonialmaktens huvudstad ett fönster mot världen. I Danmark stötte han på utlänningarnas fördomar om islänningarna, detta fattiga och kulturlösa folk i Atlanten som endast åt fårkött. Han avfärdade med kraft alla sådana fördomar – även fisk stod ofta på menyn, kunde han berätta. I Danmark lärde sig Halldór att äta gott och dricka öl och snaps. Men han gjorde också bilden av det akterseglade Island till sin egen. Genom hela sitt liv skulle han bibehålla en ambivalent inställning till sitt hemland. Å ena sidan förakt för det provinsiella och inskränkta, å andra sidan en enorm stolthet över islänningarnas seghet och de gamla isländska sagorna.

I Köpenhamn blev han strax en del av en ny generation unga isländska författare, som var fulla av självförtroende och åsikter om hur man inte skulle skriva. De dömde ut all nyutkommen isländsk litteratur, den bestod mest av trista bondeberättelser och jolmig senromantisk poesi. I ett brev till Halldór skriver Þórbergur Þórðarson att de två är de enda som har något nytt att komma med, "allt det andra var nattståndet piss som hade råkat bli över när man tvättade i urin på 1800-talet." Med inspiration av favoriterna Hemingway, Hamsun och Strindberg, och inte minst daoistisk filosofi, skrev Halldór Den store vävaren från Kashmir, som tog modernismen till Island och som etablerade honom som den unga generationens starka röst. Vid den här tidpunkten fanns det ingen hejd på hans ambitioner. Han ville bli en internationell författare av rang och frågan virvlade i hans bröst, skulle han skriva på isländska eller på andra språk. På danska kanske, eller varför inte på engelska?

Sommaren 1927 tog han sig till Hollywood med storslagna planer. Med sig hade han ett par filmmanus som han hoppades – ja nästan utgick från att kunna – sälja in till något stort filmbolag. Han hade sett några filmer och bildat sig en åsikt: det var för lite konst i filmkonsten. Han gillade Asta Nielsen, Charlie Chaplin och Greta Garbo, men det mesta som gjordes var kommersiellt strunt. Den sistnämnda skulle spela huvudrollen i hans Salka Valka och inspelningen skulle ske hemma på Island. Det hade han redan bestämt. Till slut lyckades han intressera MGM, som dessutom avsatte flera tiotusentals dollar till projektet. Men i sista hand hoppade de av. Det var väl för dyrt och Island för långt bort. Halldór fick sig en rejäl näsbränna, men deppade inte ihop för det. Det var inte fel på honom eller hans skrivförmåga, utan på krämarna i den genomruttna filmindustrin. "Här kommer man ingenstans med genialitet" klagade han och begav sig hem igen.

På ett oväntat vis var erfarenheterna från USA med och formade Halldór som författare. Paradoxen i hans förhållande till Island var att ju längre ifrån landet han befann sig, desto mer tänkte han på det. Nu bestämde han sig för att i fortsättningen skriva på isländska och motgångarna i USA tog han med sig in i skrivandet av Fria män, som handlar om bonden Bjarturs kamp mot det isländska klimatet och världens jävlighet. Boken har en struktur som en klassisk tragedi i fem delar. I slutet av varje del förlorar Bjartur någonting som betyder mycket för honom: han förlorar sin hustru Rosa, han förlorar all sin boskap, han förskjuter sin dotter, och får lämna sitt älskade hem. I slutet av sista delen beger Bjartur upp på fjällheden med sin döende dotter i famnen. Det är en scen som påminner om Einar Jonssons skulptur Den fredlöse, som Halldór hade sett som ung.

Bjartur är prisgiven åt ideal som inte stämmer med verkligheten. Istället för att ge upp eller be om hjälp driver han sig själv mot undergången. Halldór skrev Fria män som ett svar på Hamsuns idealistiska Markens gröda, en nybyggarsaga om en fattig bonde som kämpar sig till välstånd och självrespekt. Hjälten Isak Sellanraa i Markens gröda känns overklig i sin dådkraft. Bjartur är en tragisk karaktär och finns däremot överallt där människor kämpar för sin existens. Att vi som läsare föredrar Bjartur framför Isak Sellanraa handlar nog om att det är lättare att uppbåda sympati för olycksfåglarna. Man föredrar förlorarna framför vinnarna, Kalle Anka framför Alexander Lukas. Halldórs världssyn var nu helt utmejslad. Strax efter USA-resan skrev han i ett brev: "Nederlaget är regel, segern är ett undantag, en slump." Det enda som går att göra som människa är att kämpa på. Och i Bjarturs slitsamma strävanden och frihetslängtan såg Halldór mänsklighetens apoteos. 

 

Berättelsens andra tyngdpunkt befinner sig i dottern Asta Solliljas bröst. Hennes medkänsla uppfattas av brodern Nonni (som senare drar ut i världen för att studera sång) när han ser henne bryta ihop, i en vacker passage som är värd att citera i sin helhet.

Det var första gången, som han såg in i människosjälens labyrint. Det var långtifrån att han förstod det. Men det som bättre var: han led med henne. Långt, långt senare återupplevde han detta minne i sång; både i sin skönaste sång och i världens skönaste sång. Ty förståelsen av själens värnlöshet, av kampen mellan de två polerna, det är icke urkällan till den högsta sången. Medlidandet är källan till den högsta sången. Medlidandet med Asta Sollilja på jorden.

Halldór skrev flera andra berättelser som har fått plats i den nordiska litteraturhistorien. Jag tänker närmast på Islands klocka, som utspelar sig under den danska ockupationen på 1600-talet, med ett odödligt persongalleri: Jón Hreggviðssons kamp mot överheten, Arnas Arnæus jakt på gamla isländska sagor, och den gåtfulla och vackra Snæfríður Íslandssól. Jag tänker också på den enormt uppmärksammade Atomstationen, en vass kritik av samtidens historielöshet och den amerikanska närvaron på Island efter andra världskriget. (Som med tiden har blivit en aning trubbig; samhällskritik åldras snabbt.) I en längre text hade jag också gått in på Halldórs vilsna politiska kompass. Han var länge en försvarare av Sovjetunionen och satt otroligt nog med i slutet av de förfärliga Moskvaprocesserna, en rad skenrättegångar då Stalin ställde tidigare medlemmar av kommunistpartiet till svars. Som en duktig idiot rapporterade han hem om hur korrekt allt hade gått till. Han gjorde senare avbön, inte utan att fabricera och snygga till sina tidigare åsikter i efterhand. 

Men det är Fria män som för mig motiverar Halldórs plats på den här listan. Här finns allt det man älskar med hans episka berättarkonst: underifrånperspektivet, där han alltid tog parti för de små och fattiga, de förorättade och förfördelade, och framförallt medkänslan med allt som existerar.

Halldór var ingen man som led av dåligt självförtroende. Han axlade sin roll som nationalförfattare med självklarhet och pondus. Nobelpriset 1955 kom som av bara farten, även om Svenska Akademien hade vissa betänkligheter mot hans politiska tidningstexter. Men möjligen kan det sena 60-talet beskrivas som ett slags skapandekris. Kanske fick han inte tillräcklig uppmärksamhet. Kanske var det romanens död som diskuterades i alldeles för hög grad. Kanske var det vindarna från ungdomsgenerationens nya kultursmak som gjorde att han kände sig utanför och bortglömd. Själavård vid jökeln från 1968 är en märklig bok. På ytan handlar den om en ombudsman som skickas ut i obygden för att undersöka själavården – hanteringen av döda och odöda – i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Boken innehåller bisarra inslag, ett slags magisk realism. Men det är framförallt en idéroman om språkets och ordens begränsningar. Mot orden ställer Halldór den vackra musiken och fåglarnas kvitter. Boken har en sorgsen ton. Sorgsenheten kommer sig av att författaren inte längre trodde på romanens förmåga att väcka sympati med människorna, med Asta Sollilja här på jorden.

Han försökte ta konsekvenserna av sina tvivel och övergick en tid till dramatik. Det var en kostym som passade ganska illa till hans episka kroppshydda. Som tur var visade sig Själavård vid jökeln bara vara en tillfällig svacka. Halldór blev åter igen övertygad om att kunna beröra människor med sina texter. 70-talet blev ett av hans mest produktiva decennier, och han hann med att publicera inte mindre än fyra minnesberättelser om sin barn- och ungdom. Han kunde inte sluta skriva. Om han inte på sin ålderdom hade drabbats av afasi – en för författare förskräcklig sjukdom – hade han skrivit in i döden. Då bodde han sedan några årtionden tillbaka på en egen gård nära sitt barndomshem i Laxness. Han reste långväga för att nå sitt mål. Men han kom tillbaka, pojken på tunet. 

Den österländska sagan i den här textens inledning återfinns i Ung var jag fördom, en av Halldórs många minnesberättelser. Kanske såg han likheter mellan sig själv och lärjungen som blir distraherad av skönheten och som i slutet av livet återvänder hem. Kanske ville han bara dela med sig av en bra berättelse. Något han ägnat sitt liv åt att göra.

87. Elsa Laula Renberg (1877-1931)

Vad krävs för att en människa ska orka bli aktivist? Många uppfattar aktivister som störiga, humorlösa och krävande, så det kan knappast vara för att bli populär socialt. Sökande efter gemenskap? Visst, men då finns det väl mer avslappade gemenskaper som inte kräver att man ska ägna fredagskvällar åt att stå framför något myndighetshus med ett plakat och frysa tårna av sig. Dessutom har aktivisten ögonen på sig, eftersom det inte råder någon brist på personer som kommer att använda minsta snedsteg som bevis för falskhet och hyckleri. Det är ju heller inte – låt oss nu vara fullständigt ärliga – särskilt sexigt med ilskna aktivister. Nej, drivkraften måste stå att finna någon annanstans.

Svaret är väl så uppenbart att det lätt kan missas. De allra flesta outtröttliga rättskämpar har någon gång drabbats av en djupt känd känsla av att någonting är oacceptabelt fel. Jag kan inte tänka mig annat än att det i botten av aktivistens själ finns en insikt om djup orättvisa. Kanske är det många som bär på sådana insikter, men bara några som har de personlighetsdrag som krävs för att reagera med handling istället för resignation, med utåtagerande istället för (enbart) egen reflektion. Ibland har det funnits en definierande stund, när rättskänslan upprörts och ögonen öppnats, eller när ilskan helt enkelt nått någon form av bristningsgräns – stunden när aktivisten i en människa föds.

För Elsa Laula Renberg kan det definierande tillfället ha varit när hennes samiska familj drogs in i en tvist om rätten till sin mark, samtidigt som hennes far och lillebror dog i en märklig olycka som svenska staten inte tycktes vara intresserade av att utreda närmare. 21-åriga Elsa såg hur sin egen familjs äganderätt utmanades och hur familjemedlemmar omkom (mördades?) utan att det ansågs vara värt en närmare titt. Ja, kanske var det där och då, i Vilhelmina precis i slutet av 1800-talet, som kampviljan väcktes hos en av historiens viktigaste förkämpar för samernas rättigheter. 

Det var förstås inte en situation som uppstod i ett vakuum. Under 1600-talet, när den svenska centralmakten formades alltmer, ökade intresset för landets nordligaste delar. Pengaslukande krig och en växande statsapparat behövde bekostas på något sätt. "Något sätt" innebar i första hand skatt från befolkningen. Det vore därför bra om fler sysslade med beskattningsbart jordbruk. Men var fanns det plats för sådant? Ah, men se, däruppe i norr finns det ju hur mycket plats som helst. Visst, det fanns en del samer där, men det ansågs inte som något olösligt problem. Allt fler nybyggare flyttade uppåt och staten gav dem fina incitament att göra det, som exempelvis att slippa behöva rycka ut i krig. Redan då började tvister om äganderätt till mark uppkomma, och det blev värre när industrialiseringen tog fart på 1800-talet. Den krävde nämligen trä, malm och forsande vatten, sådant som det fanns gott om uppe i samernas trakter. Trycket ökade på samerna. Svenska staten såg till att samernas mark krympte och renhjordarna trängdes ihop på allt mindre områden (renskötsel var som bekant helt central för de flesta samernas försörjning). 

Hur kunde samerna behandlas på det här sättet? Förfarandet underlättades säkerligen av den rasistiska synen på dem. Samerna betraktades som förvuxna barn som det nog vore bäst om staten tog hand om ordentligt, det vill säga bestämde över. De ansågs ha karaktärsbrister som slöhet och feghet. Det vore ju förskräckligt om samerna skulle vänja sig vid ett bättre liv, så deras barn fick gå i skola i kåtor istället för hus. Sköna sängar och god mat skulle väl bara göra att de egoistiska samerna fick smak för det goda livet; det var bäst att hålla dem i kort koppel. Låt dem vara kvar på sin utvecklingsnivå. Tekniska och sociala framsteg rör inte dem. "Lapp ska vara lapp", som det hette. Sådana var tiderna, och sådana är väl tiderna i alltför stor utsträckning fortfarande.

Men Elsa Laula kunde inte acceptera det här. Familjens ägandetvist fick ett gott slut när Elsas mor åkte hela vägen ner till Stockholm för att argumentera för sin sak. Elsa fick se att någon sorts seger var möjlig. Skulle ännu större segrar, som inte bara gällde hennes egen familj utan hela det samiska folket, också kunna ligga inom räckhåll? Det här var trots allt en tid när sociala rörelser av alla de slag hade börjat, tja, röra på sig: arbetare, kvinnor, religiösa grupperingar, nykterhetsivrare, alla hade de börjat organisera sig och arbeta för en annan värld. Nu skulle även samerna börja strida.

Med rak rygg och beslutsam blick tittar Elsa Laula Renberg uppfordrande på oss. 

Elsa Laula skickades till Stockholm för att utbildas till barnmorska, men ägnade mesta tiden åt att knyta kontakter med politiker och engagerade rättskämpar. Inte minst kom hon i nära kontakt med Fredrika Bremer-förbundet, en kvinnoorganisation som hon lärde sig mycket av. Den intelligenta unga kvinnan lärde sig snabbt det juridiska, organisatoriska och administrativa. Viktigare var kanske ändå insikten om hur viktigt det är att samla sig, att gå ihop, att inte kämpa ensam på eget håll. Laula började agitera, tala inför folk; hon kritiserade makt och myndigheter. Det krävs bättre undervisning för samernas barn! Det måste finnas någon nödhjälp för de fattigaste! Rösträtten ska utvidgas! Laula hade inte bara reformistiska idéer utan också revolutionära: hon filade faktiskt på ett självständigt land för samerna. Så många andra folk hade ju sina egna nationer. Varför inte samerna?

Vid den här tiden, några år in på 1900-talet, hände det mycket i Elsa Laulas politiska liv. Hon bildade den första rikstäckande samiska organisationen, Lapparnas centralförbund. (En notering: ungefär tjugo år senare skulle samerna besluta att de ville bli omnämnda som just samer, inte lappar.) Det var en stor framgång för Laula, som menade att gemensam kamp var enda möjliga vägen framåt. Med förbundet i ryggen gav hon också ut ett manifest där hon skrev ner samernas förhållanden och kraven hon hade på förändring. Inför lif eller död: sanningsord i de lappska förhållandena gavs direkt ut i en på den tiden mycket stor förstaupplaga, hela 6000 exemplar trycktes. Svenskarnas syn på samerna presenterades, och Laula skrev ner den kontroversiella tanken att samerna inte var ett nomadfolk i grunden, utan hade tvingats till att bli det. Det ställdes krav gällande samernas äganderättigheter, barnens skolgång och representation i riksdagen. Det är, när man tänker på saken, ganska häftigt att den första boken skriven av en samisk kvinna är en sådan rättfram och radikal stridsskrift.

Elsa Laula var något av en liten kändis. Hon fick träffa kungen och lärde känna högt uppsatta politiker. Tidningarna skrev om henne och hon fick många beundrare. Naturligtvis var det också många som ogillade henne. När någon börjar synas och höras lite väl mycket uppstår det lätt irritation, kanske särskilt om det är någon påstridig person med obändig vilja. Någon som många inte tycker hör hemma i debatten, som borde hålla sig på sin kant (tänk Greta Thunberg). Det kan vara värt att påminna sig om att Elsa Laula alltså var en kvinna som verkade för rättigheter i ett land där kvinnor själva inte ens hade rösträtt ännu. Dessutom tillhörde hon ett folk som allmänt ansågs vara lägre stående än "vanliga" svenskar och norrmän. Men det ska sägas att motståndet också kom från hemmaplan. Laulas idéer var tillräckligt socialistiska för att effekten av dem skulle bli att de samer som hade det bäst ställt, som ägde många renar, faktiskt i vissa avseenden skulle få det sämre om hennes visioner blev verklighet.

Laula gav trots motstånd och brist på verkliga politiska förändringar inte upp, men fick med tiden en del annat att tänka på. Hon flyttade ifrån Sverige och bosatte sig i Norge där hon gifte sig med renskötaren Tomas Renberg och de började tillsammans sköta rendriften. De fick emellertid tillräckligt med hjälp av släktingar och (ja faktiskt) tjänstefolk för att också kunna lägga gemensamt fokus på politiken. Elsa Laula Renbergs största triumf anses allmänt vara det samiska landsmötet i Trondheim 1917. Äntligen skulle alla samer, oavsett nationalitet och kön, representeras. Det här var vad Laula Renberg hade strävat efter hela sitt liv. Runt 150 samer, varav 40 kvinnor, från olika delar av Sápmi samlades på samma ställe för att diskutera gemensamma frågor. Det skulle kunna bli startskottet för en kraftfull politisk rörelse. Optimismen var stor. Istället väntade en ekonomiskt katastrofal efterkrigstid där de flesta samerna var tvungna att lägga mer energi på den egna familjens överlevnad än politisk mobilisering. Illusionerna om förändring sprack, och Elsa Laula Renberg skulle, likt ett av hennes egna barn tidigare gjort, insjukna och dö i tuberkulos. Året var då 1931. Minnet av Elsa Laula Renberg föll alltmer i glömska och hennes drömmar hade inte blivit verklighet.

Men förändringar tar ofta tid, och under 1990-talet började saker hända. 1993 klubbas sjätte februari igenom som den officiella samiska nationaldagen. Plötsligt börjar man prata om den där gamla pionjären igen, Elsa Laula Renberg. 1997 tillerkänns samerna status som urfolk och tre år senare blir samiska ett nationellt minoritetsspråk. Det finns fortfarande mycket att göra i förhållandet mellan samer och svenskar och hade Laula Renberg levt idag hade hon troligen varit mycket mer arg över vad som återstår än stolt över framstegen. Någon kanske hade kunnat försöka glädja henne med att hon är en av de stora symbolerna för samernas rättighetskamp. Det hade hon dock säkert inte låtit nöja sig med, utan fortsatt att kräva allt möjligt av sig själv och alla andra. Typiskt störiga aktivister. Tur att vi har dem.

88. Algoth Niska (1888-1954)

Naturligtvis måste man ställa till med fest när man rott en fin affär i hamn. Smugglaren Hjalmar Engström hade gjort det till en vana: efter ett lyckat klipp – eller en lyckad kupp, kanske man ska säga – hyrde han Gåshaga värdshus och bjöd in sina vänner. Väl på plats sökte han genast upp hovmästaren. Engström tog sedan fram sin överfulla plånbok, bågnande av sedlar, och lämnade över den till mannen med åtföljande kommentar: "Säg till när det är slut".

Anekdoten säger något om smugglarkungarnas livsstil (och kanske något om hur vi andra vill minnas dem). Överdådigt och slösaktigt gled Svarte Filip, Lill-John, Rödlöga, Ernst Bremer och de andra runt som små Chicago-gangstrar och satte sprätt på sina kriminellt intjänade stålar. Spritförbudet i Finland och det kraftiga kontrollerandet av alkoholkonsumtionen i Norge och Sverige (den förhatliga motboken, ni vet) hade under sent 1910-tal och vidare genom 20-talet öppnat upp möjligheterna för den hugade och skrupelfria att på kort tid tjäna enorma summor pengar. Förskräckligt, eller? En påfallande stor del av befolkningen tyckte egentligen inte det, eftersom de nya spritlagarna var djupt impopulära i breda folklager. Ville finska skärgårdsbor eller törstiga Stockholmsvänner njuta av något starkare till maten, ja då var de tacksamma att det fanns smugglare som var villiga att ta stora risker för att tillgodose behoven.

Folkets största Robin Hood-figur, gentlemannaskurken framför alla andra, var finlandssvenske Algoth Niska. På flera sätt uppfyllde han den schablonbild av nyrik smugglarkung som jag målade upp ovan. Han vandrade runt i skräddarsydda kläder, åt på de bästa restaurangerna och njöt under lågsäsongen av sköna dagar på tyska badorter. Niska var dessutom mycket intresserad av den klassiska treenigheten vin, kvinnor och sång, vilket säkert kan ha bidragit till att inget av hans två äktenskap höll.

På flera andra sätt, däremot, skiljde han ut sig markant. Det är nog bäst att börja från början.

Algoth Niska föddes 1888 i vackra staden Viborg, som under Niskas livstid kom att pendla mellan att tillhöra Ryssland och Finland. Föräldrarna var svensktalande. Algoth var en del av en tvättäkta kulturfamilj: två syskon skulle bli hyllade artister på operascenerna, det tredje framgångsrik skådespelare och pjäsförfattare. Men unge Algoths intressen låg snarare i linje med den äventyrlige faderns, som var sjökapten. Om det inte vore för att Fart, flickor och faror redan vore det svenska namnet på en berömd Buster Keaton-film, så hade det kunnat passa som titel på Niskas självbiografi (nu heter den istället Mina äventyr, skriven 1931, strax innan spritförbudet lyftes).

Intresset för fart skulle så småningom få sitt främsta utlopp i rattandet av de snabba motorbåtar som krävdes för att köra ifrån tullens långsammare fartyg. Men till en början susade Niska förbi en helt annan typ av motståndare, nämligen shortsbeklädda män med dubbskor. Jag kanske inte sa det? Niska var i början av förra seklet en av Finlands absolut bästa fotbollsspelare. Den snabbe vänsteryttern spelade med sin klubb SK Unitas hem det allra första finländska mästerskapet i fotboll, som gick av stapeln 1908. Han deltog också i Stockholms-OS 1912, där det finska laget överraskande slog ut bland andra italienarna på väg mot en berömvärd fjärdeplats. 

Men det som vore en annan människas mest omskrivna livsinsats är mest en lustig detalj i berättelsen om Algoth Niskas levnadsbana. Efter bärgandet av hans andra finländska mästerskap 1916 lade han skorna på hyllan och snart skulle intresset för faror ta över. Politiskt sett var det en mycket dramatisk och omvälvande tid. Första världskriget rasade och Finland skulle inom loppet av bara ett halvår hinna både bli självständigt från den ryska överheten och genomlida ett inbördeskrig. Niska, som under den här turbulenta tiden tyckte det passade bra att ta en navigationsexamen, var under inbördeskriget nära att arkebuseras av kommunisterna. Men den avgörande händelsen för Niskas framtida liv var något på ytan mycket stillsammare: ett möte med en rysk affärsman vid namn Pletchikoff på restaurang Kapellet i Helsingfors. Krigen och oroligheterna var tills vidare över; de vita hade gått segrande ur inbördeskriget och politikerna kunde ägna tid åt att instifta nationella lagar för landets bästa. En av dessa innebar ett totalt spritförbud. För Pletchikoff innebar det här ett problem. Han råkade nämligen sitta på ett riktigt stort spritlager men skulle inom kort inte ha något lagligt sätt att sälja den på. Algoth Niska, ideologiskt upprörd över de nya spritlagarna vilka han såg som ett svek mot folket, hade inga problem med den lagliga biten. Han köpte genast upp hela Pletchikoffs lager. Smugglandet kunde sätta igång.

Niska vid en båt.

Niska med hund. Visst ser han trevlig ut?

Likt en annan Ingvar Kamprad började han från botten och kämpade sig uppåt. Det var nära att han bokstavligt talat tvingades börja på botten: den första skruttiga lilla murkna båten Niska använde för smugglandet höll på att sjunka med last och allt redan på jungfrufärden. Men skam den som ger sig, och smugglandet gav snabbt Niska pengar med vilka han kunde köpa övergivna ryska kustbevakningsfartyg, som var nästan dubbelt så snabba som tullens båtar. Sakta men säkert blev båtarna fler och "personalen" växte likaså. Hur gick smugglingen till? Jo, fartyg från Estland och Tyskland lastades med sprit i mängder med dunkar. Dessa fartyg ankrade sedan på internationellt vatten utanför de svenska och finska kusterna, dit smugglarna kom med mindre båtar, lastade över det som fick plats, och försökte sedan passera tull och polis tillbaka till väntande kunder på hemmaplan. 96-procentig sprit köptes för 40 öre litern, späddes ut till 40 procent och såldes sedan för uppemot tio kr litern. Som den någorlunda matematikbegåvade läsaren genast inser tjänade en skicklig smugglare snabbt otroliga summor. Niska kunde på en enda smugglingstur tjäna 30 000 kr, räknat i dåtidens penningvärde. Naturligtvis fanns det oerhörda risker med dessa företag. "Farorna är kronan på smugglarens verk", skrev han själv. För att undkomma lagens långa arm var det bästa smugglarvädret sådant väder som skrämmer alla andra: mörker, blåst och dimma. Oftast skedde de farofyllda resorna på havet nattetid.

Plåtdunkar fyllda med sprit.

Det hände mer än en gång att Niska fick hoppa i vattnet för att undkomma sina laglydiga förföljare. För jo, till skillnad från flera andra av de stora smugglarna så var Niska nästan alltid själv med ute på havet, likt en gammal konung som sätter en ära i att gå i främsta ledet i strid. Men Niska använde inte bara flyktmetoden för att undkomma polisen, utan minst lika ofta list. Den svenska polisen visste inte ens hur den berömde spritsmugglaren såg ut. Vid ett tillslag hjälpte han själv polisen att köra bort all beslagtagen sprit, poserande som en vanlig fiskare som bara vill hjälpa till. Men min favoritanekdot när det gäller Niskas olika sätt att undkomma lagens väktare är en annan. På grund av strul driver hans båt hjälplöst fram mot en tullkryssare. Det ser onekligen mörkt ut. Men den förslagne Niska tänker omedelbart ut en plan. Han målar över fartygsnamnet och skriver dit "Carita Cuxhaven" (Cuxhaven är en tysk hamnstad) och ger genast sin finska besättning order om att förvandlas till tyskar. Ett litet problem i sammanhanget är att det bara är Niska själv som faktiskt behärskar tyska (och en mängd andra språk, för övrigt). Nåväl, det får gå som det går, och besättningen ombeds helt enkelt att improvisera något tyskliknande språk för tulltjänstemännen. De förvirrade tjänstemännen luras tro att de stött på en tysk besättning, om än ett gäng som talar en osedvanligt obegriplig plattysk dialekt. Än en gång var Niska räddad.

Hur fascinerande dessa historier än är, hade de kanske inte räckt till för att förära Algoth Niska en plats på listan. Han var trots allt en skurk, även om han höll sig undan dödligt våld. Niska stoltserade med att aldrig ha avfyrat ett vapen mot varken tullare eller polis. Kanske finns det någon läsare som tycker att förbudet var trams i vilket fall, och instämmer med alla dem som menade att den alltid trevliga Niska snarare var en hjälte än en bedragare. Det var åtminstone hans egen syn på saken. När Niska vid ett tillfälle fick frågan om han själv kunde tänka sig att bli tullare lär han ha svarat: "Nej du, jag försörjer mig på hederligt arbete". Men nej, det räcker nog ändå inte till. Tur då att det finns ett otroligt kapitel till i Niskas livshistoria.

Under 1930-talet blev som bekant nazismen den dominerande politiska kraften i Tyskland och det visade sig snart att särskilt judarna var förskräckligt utsatta. Niska hade vid det här laget tvingats lägga ner sin smugglarverksamhet eftersom förbudet hade upphävts. Men smuggla var ju vad Niska kunde allra bäst, och efter att han kommit i kontakt med en judisk affärsman insåg han att det fanns en humanitär insats att göra. Utrustade med olika alias och en mängd falska pass gav han sig iväg för att rädda judar undan den nazistiska mordmaskinen. Sammantaget räddades ungefär 150 människor, något som staten Israel inte har glömt bort. Dessa insatser var inte bara ojämförligt viktigare utan också farligare än spritsmugglandet. Nu fick inte Niska bara några trötta svenska och finska poliser efter sig utan Gestapo. Strapatserna inkluderade en flykt från Estland när sovjeterna invaderade landet (roddbåt över öppna havet, 85 km) och en annan när han anlände till Danmark ungefär samtidigt som nazisterna ockuperade landet (han gömde sig i en tom bränsletank på ett fartyg på väg mot Sverige). Med sedvanlig list, uppfinningsrikedom, mod och viljestyrka undkom Niska även dessa faror. Men den här gången gjorde han det som verklig hjälte.

Vad Algoth Niska däremot inte kunde rymma ifrån var den hjärntumör som skulle ta hans liv, men först efter att ha gjort honom stum och förlamad. Niska var vid sitt frånfälle ensam, utfattig och mestadels bortglömd. Idag är han en mytomspunnen men ändå inte särskilt berömd figur. Men det finns något genuint inspirerande med en sådan färgstark och individualistisk karaktär under en tid när kollektivistiskt präglade ideologier och totalitära stater dominerade scenen i Europa. Niska gjorde det han själv ville, oavsett vad lagen råkade säga och oavsett om det syntes omöjligt. Han gick sin egen väg, som det så ofta heter. Om han inte funnits på riktigt, hade Sture Dahlström behövt uppfinna honom i någon av sina galna romaner. När livet känns grått och monotont kan man påminna sig om att Algoth Niska har existerat. Tänk den tanken för en kort stund. Visst känns det redan lite bättre?

89. Knut den store (ca 995-1035)

Legenden berättar att kung Knut av England en dag satt på stranden och såg tidvattnet komma rullande. Han beordrade vattnet att inte blöta ner honom. Det gick inte. Fötterna blev våta ändå.

"Crazy King Canute". Kung Knut som var så galen och så övertygad om sin egen makt, att han trodde sig kunna stoppa tidvattnet. Så har man ofta sett på honom på grund av den här episoden. Men det finns en fortsättning på historien. När Knut såg att hans befallning var förgäves ska han ha sagt: "Let all men know how empty and worthless is the power of kings, for there is none worthy of the name, but He whom heaven, earth, and sea obey by eternal laws."

Kanske var han inte så galen ändå.

*

Vid kyrkan i den lilla danska orten Jelling står ett par av Nordens mest berömda runstenar. Den första reste Gorm den gamle till minne av sin hustru Tyra Danebot. Den andra restes av Harald Blåtand till minne av Gorm, hans far. På denna andra sten, den så kallade "större Jellingestenen", berättar Harald också hur han lagt under sig Danmark och Norge, samt kristnat danerna. Harald Blåtand har gått till historien som den kung som införde kristendomen i Danmark. Hans passion för den nya religionen visas av att han ska ha låtit gräva upp sin hedniske fars lik ur marken och sedan begravt honom på nytt i ett monument vid Jelling.

Harald tycks ha skaffat sig ett säkrare och mer utvidgat grepp om Danmark än vad någon annan härskare tidigare hade haft. Haralds son Sven Tveskägg, som ledde ett uppror där fadern störtades och sedan själv tog över kronan, fortsatte på den inslagna vägen. Harald och Sven byggde infrastruktur, anlade fort och grundade städer (bland annat Roskilde och Lund) och höjde sig på så vis en smula över det kaosartade käbbel mellan olika släkter som annars var det normala i dåtidens Skandinavien.

Sven gifte sig med en polsk prinsessa som av eftervärlden kallats Sigrid Storråda. Deras första son och den naturlige arvtagaren till kungariket hette Harald, döpt efter farfar vilket tycks ha varit sed och bruk för förstfödda söner vid den här tiden.

Andra sonen hette Knut.

*

Knut var alltså född som nummer två. Det stod inte skrivet i stjärnorna att han skulle härska över någonting. Han var tvungen att skapa sitt eget öde och det någon annanstans än i Danmark. Som så många andra före honom riktade därför Knut blickarna västerut mot anglosaxarnas land och följde med när fadern Sven Tveskägg gav sig iväg ditåt år 1013 för ytterligare en nordisk vikingaräd.

Sven och Knut levde i en tid då vatten förenade snarare än skilde åt. Idag susar vi fram i bil genom den mest oländiga inlandsterräng – eller fuskar och tar flyget. Sådana möjligheter stod inte Knut och hans samtida till buds. Det var havet som bjöd på möjligheterna. Därför är det inte så konstigt att de brittiska öarna var en naturlig del av nordbornas intressesfär. Åker man västerut från Danmark i båt hamnar man förr eller senare i England, något de stackars engelsmännen bittert fått erfara vid ett flertal tillfällen. 

Knuts första englandsresa blev på kort sikt en besvikelse. Sven Tveskägg lyckades visserligen driva ut den engelske kung Ethelred (av eftervärlden tilldelad det lite taskiga tillnamnet "the unready" eller "den villrådige" på svenska), skaffa sig en maktbas i norra England och gifta bort sonen Knut med Aelfgifu av Northampton, dotter av en inflytelserik familj i regionen. Inte långt därefter dog dock Sven, knall och fall vad det verkar, och Ethelred kom tillbaka från Normandie dit han flytt med sin familj. Knut fick skynda hem igen i sådan brådska att han inte ens hann få med sig liket av sin far på båten. I Danmark härskade dock brorsan Harald och Knut hade inga planer på att stanna där någon längre tid, utan började istället bygga upp en ny armé att invadera England med.

1016 var det således dags igen. Läget var gynnsamt. Ethelred hade hamnat i konflikt med sin egen son Edmund Järnsida hemma i England. Knut tog chansen och hade knappt anlänt till England förrän Ethelred dessutom blev allvarligt sjuk och tvingades förlita sig på sin son och ovän Edmund när det gällde försvaret av landet. Knut och hans danska soldater slog ihjäl engelsmän på löpande band och Edmund tvingades snart fly till London. När Ethelred så dog i april 1016 uppstod en situation där vissa i den engelska eliten ville se Knut som kung och andra Edmund. Knuts styrkor visade sig snart vara starkare. Edmunds egna bundsförvanter började vända sig emot honom. Lojalitet var en värdefull men skör tillgång under 1000-talet. Vissa tycks ha gjort en konst av att ständigt befinna sig på rätt sida om stridslyckan. Den mäktige engelske adelsmannen Eadric streona ska således ha bytt sida åtminstone tre gånger under denna ganska korta konflikt. Efter att Edmund Järnsida dött en våldsam död, möjligtvis genom att ha blivit skjuten underifrån med ett armborst när han satt på dass, blev Knut vald till kung över England.

Som tur var för engelsmännen visade sig Knut vara en ny typ av nordisk englandsresenär. Erövrare snarare än härjare, strävande efter permanent makt mer än tillfälliga vinster. Där tidigare vikingar kommit för att plundra vad som plundras kunde och sedan åkt hem med bytet tills det var dags för nästa räd, så lovade Knut ett slut på alla plundringståg från öster. Naturligtvis i utbyte mot den engelska kronan. Affären måste trots allt ha framstått som ganska lockande för många engelsmän. Efter de obligatoriska avrättningarna kanske allt kunde återgå till det normala igen. Dessutom rörde det sig ju den här gången om kristet folk, vilket engelsmännen troligtvis måste ha sett som en viss förbättring jämfört med tidigare hedniskt slödder (även om själva armén nog fortfarande kunde bestå av en hel del sådant). Liksom för att betona kontinuiteten med det gamla lät Knut hämta hem den avlidne Ethelreds hustru Emma från Normandie och gifte sig med henne (tidigare hustrun Aelfgifu hade uppenbarligen spelat ut sin roll och sattes åt sidan). Emma kom så småningom att få ett stort inflytande över det engelska hovet.

Knappt hade Knut fått den engelska kronan i sin hand förrän det rapporterades från Danmark att hans bror Harald hade dött. Han begav sig genast dit och lät sig bli utsedd till dansk kung. Knut hade dock fullt upp i England och sände några år senare sin då femårige son Hardeknut (med några lojala rådgivare som hjälp får man förmoda) till Danmark för att fungera som ledare där i hans egen frånvaro. Knuts nordiska grannar började nu snegla oroligt och avundsjukt på hans framgångar. År 1026 allierade sig delar av den danska makteliten med den norske kungen Olof Haraldsson (senare känd som Olof den helige, Norges nationalhelgon) och den svenske kungen Anund Jakob (son till Olof Skötkonung), och attackerade Knuts ställningar i Danmark. Knut gav sig raskt av med en flotta till sitt gamla hemland och tryckte tillbaka erövringsförsöket. Han ska sedan ha blockerat Öresund med sina skepp och på så sätt stängt in norrmännen och svenskarna i Östersjön. Ett klassiskt danskt fulknep. Anund Jakob åkte väl helt enkelt hem med sina män, men för norrmännen var situationen värre. De tvingades till sist ta den beryktade inlandsvägen till Norge, under begynnande vinter dessutom, och kan knappast ha varit i särskilt stridsdugligt skick när de så småningom kom tillbaka till sina hem. Knut tog tillfället i akt, förde sin flotta till Norge och satte sin allierade Håkon Eriksson på tronen. Håkon dog några månader senare, varpå Knut istället skickade dit sin tonårige Sven tillsammans med dennes mor och Knuts första fru Aelfgifu (och löste då också på samma gång en gissningsvis lite stel hustrusituation hemma i England).

Knut hade nu makten över England, Danmark och Norge. Varken någon engelsk eller skandinavisk kung hade någonsin tidigare härskat över ett så stort område. Hans rykte och status steg i Europa. Påsken 1027 reste Knut till Rom för att som ett av två vittnen medverka vid kröningen av den tyskromerske kejsaren Konrad II. Det var så klart en stor ära och säger något om vilket anseende den unge mannen som var född som nummer två hade uppnått. På hemmaplan rådde nu dessutom fred och stabilitet – hittills nästan okända fenomen i Knuts liv. Med detta följde ökat välstånd och de flesta verkade nu vara tillfreds med dansken på den engelska tronen.

Men vad vinner en människa med all sin möda som hon gör sig under solen? Allt är förgänglighet och ett jagande efter vind.

Åtta år senare var Knut den store död.

*

Livet var jäktigt för kungarna på 1000-talet. Knappt hade man stuckit en knivspets i sin föregångares rygg, förrän man såg en annan sticka ut mellan de egna revbenen. När man betraktar den makabra karusellen av härskare som avlöser varandra är det lätt att få en stark känsla av meningslöshet, inte minst så här på tusen års avstånd, då dynastier och kungar alltmer framstår som enformiga räckor av namn och år, möjligtvis intressanta för kalenderbitare. Men säkert fanns känslan där redan på 1000-talet. Därav historien om tidvattnet.

Jag önskar att jag skulle kunna peka på något bestående i Knuts gärning. Att på så sätt kunna göra honom till något mer än en knappt skymtad, tusenårig skuggestalt med några imponerande landvinningar på sitt samvete. Och det är klart att, med tanke på hans stora betydelse i sin samtid, historien antagligen hade sett annorlunda ut utan honom. Men på vilket sätt är närapå hopplöst att spekulera i så här långt efteråt. Historiens möjliga förgreningar i sannolikhetens universum hinner på tusen år bli ett oöverskådligt virrvarr. I viss mån är det rena tillfälligheter som styr. Påfallande många i Knuts släkt dog plötsligt och i relativt ung ålder. Som vi sett gäller det både hans far Sven Tveskägg och brodern Harald. Själv kan han bara ha blivit runt 40 år.  Samma öde skulle drabba hans söner. Sonen Sven hade tvingats fly Norge till Danmark tillsammans med sin mor redan strax före Knuts död, då norrmännens missnöje efter några hårda år (om de nu orsakades av naturen eller av Sven och Aelfgifu) så småningom blivit för stort. Han dog 1034, ett år innan sin far. Knuts två andra söner – Harald (Aelfgifus andra son) och Hardeknut (son till Emma) – käbblade något år om makten, men eftersom Hardeknut hade fullt upp i Danmark tog så småningom Harald över efter sin far. Emma fördrevs från landet och Aelfgifu fick sin revansch. Lyckan (eller olyckan, beroende på från vems perspektiv man ser saken) blev dock kortvarig. Harald dog bara några år senare, 1040, och när även Hardeknut dog 1042 upplöstes hela konflikten av sig själv. 

Kanske hade Knut och hans familj någon form av ärftlig sjukdom. Den samtida beskrivningen av hur Hardeknut faller ihop i konvulsioner under en bröllopsfest tyder på någon form av stroke. Hur bestående Knuts gärningar hade blivit om medlemmarna i hans släkt fått leva längre kan vi inte veta. Kanske hade kulturen i såväl England som Danmark sett helt annorlunda ut. Som det blev nu föll det anglo-skandinaviska riket samman. Edvard Bekännaren ("the Confessor", en av Emmas söner med Ethelred) tog över makten efter Hardeknuts död. Länken till Skandinavien bröts. En anglo-skandinavisk elit fortsatte att göra avtryck i några decennier, men när vi kommer fram till 1066, ett av historiens mest berömda årtal då normanderna invaderade England, verkar den ha varit ett minne blott. Danska kungar å sin sida gjorde sporadiska försök att realisera sin upplevda rätt till landet i väster – samtliga misslyckades. Normandernas invasion blev bestående, nordbornas sveptes iväg av tidvattnet. Kanske var det Guds vilja.

90. Joachim "Jokke" Nielsen (1964-2000)

Han vaknar med ett ryck mitt i natten, med hjärtat i halsgropen och "noja langt inni tarmen". Svetten rinner i nacken. Tankarna mal och han försöker komma på vad det är han känner sig rädd för egentligen. "Jag føler meg som en forbryter som sakte og sikkert blir sirklet inn". Han konstaterar att han känner av det mesta som han stoppade i sig igår, "men har litt problemer med hvem och hvor och når". Madrassen bredvid honom är tom – varför en madrass, varför tom? Det är nånting att grubbla över, "men min hjerne er en langsom ting". Och så, i refrängen, visar sig försvarsmekanismen, hoppet som ska fungera som ångestdämpare: kanske var det bara en dröm. Låt oss hoppas på det. Det ringer på dörren och han rycker till, men det är bara "Goggen" (en vän?). Han kan andas ut. När vår protagonist äntligen kommer på spårvagnen känns det bättre, eftersom han slipper stå upp. Dessutom var det ju kanske bara en dröm ändå. Vad är det som han hoppas på ska vara en dröm? Möjligen något särskilt, som han själv inte riktigt minns vad det är, eller också hela skiten. Alltihopa. Det får vi inte veta.

Den som hört en bättre beskrivning av svår bakfylleångest räcker upp en hand.

Joachim "Jokke" Nielsen, låtskrivaren till "Eller var det en drøm", visste ett och annat om bakfyllor. Normalt sett ska man ju vara försiktig med att blanda ihop författare och berättarjag, det har ni alla hört på grundkurserna i litteraturvetenskap, men man får anstränga sig till det yttersta för att föreställa sig något annat än att Jokkes låtar utgår från honom själv. De handlar påfallande ofta om öl, och det var ingen hemlighet att den norska rockartisten själv gärna tog sig en bira eller sju. Faktum är att han uppträdde full regelbundet. Han framstod väl inte som helt nykter när han skulle ta emot priser på galor heller. Det kan frammana bilden av en stereotyp manlig rockartist, och det kanske han var på vissa sätt, men han var inte en bredbent machostjärna med flaskan i ena handen och en groupie i andra. Han var snarare en Charles Bukowski med gitarr, en skarp inifrån-skildrare av de utstötta, av förlorarna och alkoholisterna. 

De vardagsnära beskrivningarna, dekadensen och humorn som framkommer i "Eller var det en drøm" är typiska för Jokkes konstnärskap överlag. Det var ingredienser som fanns med redan från starten. 1982 bildade Jokke, en artonårig serietidningsnörd, bandet Jokke & Valentinerne i Oslo. Tre år senare gavs det ut en samlingskassett med nya norska band, där Jokkes band – ja, det var hans band; Jokke skrev nästan alla låtar, sjöng och spelade gitarr – var representerade med två låtar. En av dem var "Alt kan repareres" och den innehöll redan allt det som skulle bli typiskt för bandet: skramlig ljudbild, medryckande refränger och vardagsrealistiska betraktelser över det hårda livets bak(is)sidor. Men också dråpligheten och humorn. Jokke sjunger om hur jobbigt det är när man vaknar upp och mår dåligt över fylleslagsmålen man varit med om kvällen innan, men konstaterar hoppfullt, nästan jublande, att "alt kan repareres". Sen kommer sista versen, drypande av karaktäristisk självironi och svart humor:

Når jeg engang i min kiste ligger
På vei til graven med en sprukken lever og roser
Et følge i sort, woo-hoo

Da kan det hende at jeg blir for tung
At taket glepper og min, min kiste går i stykker
Jeg snur meg, jeg

For alt kan repareres
Alt kan repareres
Alt kan repareres

I "Hvis jeg var deg" tycker Jokke att den han hänger med borde bjuda honom på bärs och bli full tillsammans med honom. Han skojar om att du:et i låten kanske borde ge honom allt den äger också, det skulle väl lätta hjärtat? Det är rättframt, harmlöst, lite roligt så där. Men så får vi veta varför han så gärna vill dröja kvar där på puben:

For jeg orker ikke tanken på å gå ned til min seng
Ligge der i mørket og lytte til min by
En by som alle rømmer til, en kirkegård av drømmer
Og ingen veit helt hva dem vil, eller hvordan dem skal få det til

Vändningen är drastisk, men inte åt det dråpliga hållet den här gången, utan det sorgliga. Jokkes låtar handlar aldrig bara om bärs, utan alltid också om depression, skuld, hopp, vänskap, eller något annat. Hans låtskrivarkvaliteter, de musikaliska såväl som de textmässiga, gav inom bara några år hans band status som en av norsk rocks "fyra stora". De andra var deLillos, Raga Rockers och DumDum Boys. Jag har lyssnat ganska mycket på alla banden och kan utan att darra på manschetten utse Jokke & Valentinerne till tämligen överlägsna segrare i den interna kampen banden emellan. Det finns en sorts nakenhet och sårbarhet i uttrycket som de andra banden saknar. Även om själva musiken har sina stadiga rötter i punk och hardcore äger bandet ändå en stor originalitet. Jokkes personlighet och skickligt ihopsnickrade livsbetraktelser är avgörande för bandets unika karaktär.

Punk och hardcore, ja, men på 90-talet visade bandet också upp allt fler poppiga sidor. Ibland känns det nästan som om Jokke fått lyssna till någon sorts framtidsradio och bekantat sig med Göteborgsindie från 00-talet (tänk exempelvis Jonas Game). I studsiga "Ta meg med" har rent av reggaeinfluenser letat sig in. Bandet har vunnit erkännande och allt rullar på fint. Eller? Nej. I mitten av 90-talet skulle ett par avgörande förändringar inträffa i Jokkes liv. Dels en professionell, då Jokke & Valentinerne splittrades, dels en privat, då Jokke fastnade i heroinmissbruk.

Den första förändringen innebar att Jokke snart bildade ett nytt band tillsammans med några barndomsvänner (gitarristen och bassisten Peter Pogo följde med från Valentinerne). Det nya bandet, Jokke med Tourettes, hade kanske ett aningen mer polerat och vuxet sound, men mycket annat var sig likt. Jokke fortsatte att berätta små historier om stökiga liv, relationslängtan, vänskap, öl och klassåterträffar. Ett av flera underbara exempel är "Ut av byen", där de första två verserna återger ett bråk Jokke haft med en vän eller käresta. Varför är du alltid så dryg när du pratar med mig? Vad har jag gjort? Men visst, jag är ledsen för skiten jag hävde ur mig igår. Osv. Till slut slänger han ur sig att de kanske borde flytta till landet istället. Vi kan baka eget bröd! Ha en najs balkong och bara hålla alla jävlarna på långt avstånd. Men så tänker han ett varv till. Vad jobbigt det blir att skotta all snö ("fy faen") och alla jävla frön som måste sås ("fy faen") och så landar han i att det kanske är bäst att stanna i stan ändå. Vi har väl ändå blivit sams nu? Det är inte Bröderna Karamzov, men det enkla kan vara nog så svårt och låtarnas vardagligt konverserande stil fungerar utmärkt för låttextgenren.

Kanske var Jokke medveten om att hans låtar ofta hade slagsida åt det mörka hållet, för när han väl gör en peppig låt om kärlek är det som att han måste betona att den är ljus. I "Positiv kjærlighetssang" understryker han genast att det här är en positiv kärlekssång, som varken är bitter eller lång. Hela livet har han varit sarkastisk, "aldri et ekte smil", men så har han äntligen tänkt till, och kommit fram till att han är som andra: normal och jävla sentimental. Vad som följer är en vacker kärlekssång, klädd i jublande popdräkt. Sista versen är förbluffande rörande i all sin enkelhet. Ironin och sarkasmen är som bortblåst, helt i linje med vad första versen lovade oss:

Vi er gode venner
Vi er gode mer enn det
Mer enn gode venner
Kanskje vil du gifte deg med meg engang?

Men tvivlet och mörkret lämnade aldrig Joachim Nielsen. I "Verdiløse menn" riktar han sig till de värdelösa männen, en grupp han själv genast erkänner att han tillhör. De framgångsrika ber han snällt gå hem – den här sången är inte för dem. Jokke tycker att han och de andra värdelösa männen är för tråkiga, för ointressanta, de som alltid blir dumpade. Männen som aldrig kommer varken till himlen eller helvetet utan förblir i skärselden. Låten är sorglig att lyssna på, samtidigt som den tillhör artistens bästa alster. Det blir förstås än mer ledsamt när man beaktar hur det gick för Jokke själv. Den andra förändringen jag talade om tidigare, hans heroinmissbruk, hade han envetet försökt bekämpa genom att lägga in sig på flera rehabiliteringskliniker. Hans vänner trodde också att han tagit sig ur problematiken när de märkte att han fick tillbaka vikt på kroppen och färg om kinderna. Det var därför med extra stor bestörtning de vaknade upp till nyheten att deras vän hade dött i en heroinöverdos. Året var 2000 och Joachim Nielsen var 36 år gammal. 

Jag vet inte om kistan sprack när de bar honom till sista vilan, som han galghumoristiskt skaldade femton år tidigare. Jag vet inte om allt kan repareras. Men jag vet, kära Jokke, att du inte var en värdelös man. Du var Norges genom tiderna bästa rockartist. Hvis jeg var deg skulle jag vara otroligt stolt över det.

91. Anne Linnet (1953-)

Anne Linnets självbiografi heter Testamentet och kom ut 2012. I bokens början är det 70-tal och Linnet är fast i ett destruktivt förhållande med Holger Lauman, störig saxofonist i jazz-rockgruppen Tears. De bråkar, han slår. Det är ett förhållande som sakta löses upp, inte utan stormiga återföreningar. Linnet säger till sig själv att livet borde, ja måste vara någonting mer. Resten av boken blir på så vis en upptäcktsresa i vad detta "någonting mer" skulle kunna vara. Boken följer hennes livserfarenheter som ung mor, hennes spirituella intressen och ständiga strävan efter att förverkliga sig som musiker. 

Men framförallt är det en lysten kvinnlig blick läsaren möter.

Fyrtio sidor in på Testamentet förstår jag att det här inte är en vanlig självbiografi. Bandet Shit & Chanel ska repa för första gången och det tar, enligt Anne Linnet, en helvetes tid att få bas och trummor på plats. På väg upp till köket går bandmedlemmen Lis Sørensen före henne i trappan: "Hold kæft, hvor har hun en lækker røv." Jaja, men vad gör det, fortsätter Linnet, det har ju aldrig skadat någons gitarrspel, att ha en snygg röv. 

I ett annat avsnitt av boken jämför Linnet sig själv med Don Juan. Den senare älskade med över tusen kvinnor. Amatör! utbrister Linnet. Hon har älskat med långt fler, och då återstår dessutom att räkna alla män som har fallit för hennes kärlekskonster. Varenda en av kvinnorna har varit "smukke", underbara. De har (och nu återberättar jag ur boken) haft ett gudomligt ljus över sig, som om gudarna har givit dem en särskild förmåga att stråla. Ljuset har fångat Linnets uppmärksamhet och tänt hennes önskan att förena sig med det himmelska. Det är nämligen vad sexualakten är för Anne Linnet, en förening med gudarna. Gudarna är andra själar, andra kroppar. I en annan del av boken skriver Linnet om en trekant hon en gång hade tillsammans med sin lärare, musikkompositören Per Nörgård och en gemensam kvinnlig bekant. Linnet skildrar hur hon och kvinnan masserar och oljar in sig innan de går ner och "tilbyder denne gudindernes gyldne verden til guden". Nörgård har stängt sin flygel "og åpner indgangen til meningen med det jordiske liv, som er det Zeus, der nyder Afrodite og Venus". 

Ja herregud. Avsnittet ovan är till och med pinsamt på danska, och det säger en del. Men det Linnet gör i boken – och har gjort under hela sin karriär – är att skriva in sig i en tradition. Tove Ditlevsen, Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger och Märta Tikkanen är bara några andra exempel på kvinnor som har skrivit öppet och ärligt om intimsfären. Som har återerövrat den kvinnliga blicken och den kvinnliga subjektiviteten. Det är, utan omsvep, oerhört befriande att ta del av. Skämskudden är visserligen framme ganska ofta när man läser Testamentet, men lika bra är det – man behöver den för att fläkta sig med.

Holger Lauman var en skit, men det var med hans band Tears som Anne Linnet tog sina första steg i musikbranschen. Hon gjorde ett par album med dem och på egen hand. Det är album som utmärks av trevlig och lite folkig jazz-pop. På Kvindesind (1977) tog hon sig an Tove Ditlevsens dikter, och tog därmed ett rejält kliv fram mot ett eget uttryckssätt. Kvindesind har ett tydligt narrativ: förälskelse, äktenskap, mannens otrohet och skilsmässa. Det var första gången Linnet sjöng på danska och Linnet, som samtidigt brottades med relationen till Holger Lauman, hittade i Ditlevsens dikter ord och teman som talade till henne. Samma självständighet som drev Linnet i privatlivet gjorde också att hon tog musikaliska risker. Musikscenen i Danmark på 70-talet var oerhört mansdominerat och bandet Shit & Chanel bildades redan 1973 som ett försök att skapa ett helkvinnligt rockband. Bandets största hit var "Smuk og Dejlig", där Linnet sjunger om hur svårt det är att hålla tassarna borta från den hon åtrår. Bandnamnet stötte dock snart på problem. Modeföretaget Chanel var inte helt sålda på att bli sammanblandade med ett danskt folkrockband och, tja, skit. Efter ett domstolsbeslut 1981 bytte bandet namn till Shit & Chalou. Nu spelade det inte så stor roll, eftersom bandet ändå splittrades året därpå. Linnet slutade emellertid inte samarbeta med andra kvinnor. Tillsammans med Sanne Salomonsen och Lis Sørensen hade hon 1980 bildat Anne Linnets Band, som gav ut ett par skivor med allt från softrock till mer dansanta grejer. Under hela 80-talet skördade Linnet enorma framgångar. Här vill jag framförallt lyfta fram Barndomens gade (1986), där hon återkom till Ditlevsens dikter, och Jeg er jo lige her (1988) med dunderhiten "Tusind Stykker", som Björn Afzelius skapade en svensk klassiker av, och "Kærlighedens Farer" och "Forårsdag", vars öppenhjärtiga texter om kärlek och svek etablerade Linnet som en av Danmarks bästa textförfattare. 

Men jag föredrar hennes svarta sida.

Anne Linnet hade under början av 80-talet börjat resa en del. Hon besökte New York och gick på vilda sexklubbar. Erfarenheterna därifrån tog hon med sig hem in i bandet Marquis de Sade, som skilde sig musikaliskt från vad hon hade gett ut tidigare. Rytmen var hårdare och texterna hade tydliga sadomasochistiska influenser. "Glor på vinduer" och "Nattog" från deras självbetitlade första skiva osar av sex. I den tidigare låten sjunger Anne Linnet om vulkanen som väcks i hennes kropp varje gång hon börjar fantisera. Den är farlig för kropp och själ, men det finns faktiskt inget att göra åt saken, för "vulkaner spørg' jo ikk' om noget, vel?" Lustan bara väller fram. I den senare låten älskar hon på ett nattåg, till ljudet av metall mot metall, djupt i natten, där ingen kan säga vad man inte ska och inte bör göra. Anne Linnet visar sig här vara en äkta elev till Tove Ditlevsen. Ditlevsen tog nämligen avstånd från modernismens sakliga poesi, och såg ingen anledning att "bryta ut i sång om rostiga vattenrör, kloaker eller andra litet poetiska fenomen". På samma sätt ser Linnet ingen anledning att sjunga om nattågens egentligen smala och obekväma sovbritsar, som knappt gör mödan värd att man kryper ihop tätt intill varandra, och som gör att man av sömnbrist vaknar upp med huvudvärk av att tåget står still någonstans utanför Sundsvall. Nej, Linnets texter handlar om de stora sakerna i livet, om kärlek, svek och sex på tåg – och går rakt in i kroppen där det känns som bäst.

Uppföljaren Hvid magi med hiten "Venus" sålde ännu bättre. På "Hils din mor" skickar Linnet med sina älskarinnor ett pro-lesbiskt budskap: hälsa din mor att det är en tjej du är förälskad i och hälsa din far "At vi da ikke hele tiden er begravet i / Hinandens hår og lår". Linnet har aldrig varit intresserad av att bli accepterad genom att förneka den hon är. Efter ett par dåliga erfarenheter lämnade Linnet till slut den sadomasochistiska världen. Det är lätt att föreställa sig att även gungor och piskor blir tråkiga i slutändan. Hennes "svarta period" var över. Men hon provade på det. Hade kul. Och skrev om det. Utan att moralisera i efterhand eller vifta bort det som en omogen "fas".

När jag närmar mig slutet av Testamentet märker jag att jag börjar bli irriterad på den danska stjärnan. Linnet pratar om globalisering och kontaktskapande världen över (vakna upp i Köpenhamn, äta middag i London etc.) utan att i ett enda andetag fundera på om hennes ständiga resande är hållbart för jorden och klimatet. Dessutom undrar man som läsare i vilken mån Linnets självförverkligande har påverkat andra människor i hennes närhet. Det är tydligt att Linnet efter separationen med Holger Lauman började prioritera sig själv. Om man kallar det frigörande eller egoistiskt, ja det kanske har att göra med vem man är och vad man har för erfarenheter. Jag tycker att det är underhållande att läsa om när Linnet åker iväg på en spontan roadtrip bland Danmarks nakenstränder med en tillfällig flamma. Men har man erfarenheter av frånvarande föräldrar är det nog lättare att fundera på hur Linnets barn upplevde uppväxten. Jag säger verkligen inte att de blev nonchalerade, det vet jag ingenting om, men det är lätt att få det intrycket.

Jag kan inte låta bli att tänka att det delvis är tidsandan som talar genom Linnets livsval. Linnets generation drömde om att sova under bar himmel i Paris, eftersom de visste att det alltid fanns en backup plan om allt sket sig. Idag har drömmarna blivit mindre, som en trist konsekvens av att det som Linnets generation tog för givet (att det finns jobb, bostäder och framtid) inte längre är lika självklart. Nog blir jag ibland irriterad på Linnets sätt att vara, och visst förbannar jag världen som gör det så svårt att drömma större, men den kvardröjande känslan efter att ha läst Testamentet, som är lika tjock och omfångsrik som namnet antyder, är en gränslös beundran för Linnets mod och ärlighet. För det krävs en hel skopa av det för att göra det man har lust med. 

Även om detaljerna skiljer sig åt, tror jag att vi alla kan känna igen oss i Anne Linnets livssituation tidigt på 70-talet, innan hon tog klivet ut i världen. När hon plötsligt ställdes inför insikten: livet borde, ja måste vara någonting mer.