55. Marit Bjørgen (1980-)

Min entusiasm för längdskidåkning har varit väldigt varierande genom åren. Första gången jag verkligen fastnade kan ha varit OS i Nagano 1998. Möjligtvis var det mest en ursäkt för att få sitta uppe framför TV:n sent på natten. Kanske kom det egentliga intresset först senare. Hur som helst associerar jag den första gryende kärleken till längdskidåkningen med sportlovsmys, mellantider och så inte minst de där koskällorna som folk väsnas med på varje längdtävling värd namnet. Tanken på det ljudet kan fortfarande sända vällustrysningar längs min ryggrad. 

Men under rätt långa perioder har intresset också legat nere, framför allt de tio senaste åren. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Att tv-rättigheterna till OS köptes upp Discovery kanske. Eller att typ alla längdtävlingar nu för tiden är masstarter där åkarna kör runt och runt i en oändlighet kring en och samma lilla bana. (Den tävling jag följt mest konsekvent det senaste decenniet är Vasaloppet, som har den karaktär av episk resa genom vintrig skog mitt romantiska jag tycker att ett riktigt skidlopp ska ha.) Måhända har det att göra med att jag liksom många andra insett att skidskytte, hur konstruerad tävlingsgren det än är, faktiskt är ganska mycket roligare att titta på. Eller kanske helt enkelt att vintrarna är så dåliga nu för tiden – kom igen liksom, det finns ingen snö, ta av skidorna och spring istället.

Men det kan ju också vara så att det har med norrmännen att göra.

Det går inte att komma ifrån att det gnager lite hos oss svenskar att norrmännen är så förbannat bra på att åka skidor. Vi är också bra, absolut, men inte som Norge. De har ju sådana resurser säger vi. Den oljestinna statsapparaten pumpar in pengar i längdskidåkningen. De använder astmamedicin och läppsalva. De är överlag ett gäng töntiga friskusar som gillar att "gå på tur". Snö har de på vintern också. Det om något måste väl ändå räknas som fusk?

Dåliga förlorare är vi.

Till saken hör att de norska skidåkarna känns så omänskliga. Visst var inte Petter Northug bra i varje tävling, men när han väl drog igång den där spurten, då gick han helt enkelt inte att slå.

Och Marit Bjørgen ska vi inte ens tala om.

*

För att beskriva Marit Bjørgens storhet finns nog ingen annan råd än att börja med siffrorna. Hon är tidernas mest framgångsrika vinterolympier med sina 15 OS-medaljer – 8 guld, 4 silver, 3 brons. Den första från OS i Salt Lake City 2002 (en evighet sedan), den sista från OS i Pyeongchang 2018 (vilket ju känns som helt nyligen). OS i Beijing, vars inledningsceremoni hålls precis samma dag som detta publiceras, blir det första vinter-OS på över 20 år där hon inte deltar. Det kommer kännas tomt. 

Marit Bjørgens VM-facit är lika imponerande: 26 VM-medaljer – 18 guld, 5 silver och 3 brons. Och så har vi antalet individuella segrar i världscupen – 114 stycken, flest någonsin. Då hade hon ändå några relativt svaga år 2006-2009, åtminstone i mästerskapen, då det känns som om det hade kunnat gå bättre. Att hon tagit såväl VM- som OS-guld på både de längsta och kortaste mästerskapsdistanserna säger något om hennes bredd. Att hon efter att ha lagt av 2018 gjorde en comeback som långloppsåkare i bland annat Vasaloppet 2021, 40 år gammal, säger något om vilken övermänniska hon är. (Har jag förstått det rätt ska hon vara med i år igen.)

För att uttrycka det kort: Marit Bjørgen är tidernas bästa längdskidåkare på damsidan. Om Bjørn Dæhlie på sista tiden börjat bli åtminstone lite flåsad i nacken, så är Bjørgen än så länge helt ohotad (trots hyfsad konkurrens genom åren).

Alla känner till Petter Northugs explosiva spurter. Det är inte lika lätt att sätta fingret på Marit Bjørgens storhet som skidåkare. Idéhistorikern Sverker Sörlin gör ett försök i boken Kroppens geni - Marit, Petter och skidåkning som lidelse från 2011:

Björgen vinner inte med hugg. Hon åker bara fortare. /.../ Björgens storhet är berättande, Northugs poetisk. Northug arbetar med ögonblicket. Bokstavligen i klipp. Björgen arbetar med tiden, som en roman som först kan te sig trevande men som sida för sida tränger sig in i läsaren och så småningom uppfyller en fullständigt, eller som en symfoni av Mahler. Då bara sluter man ögonen och låter tårarna komma.

På sitt sätt motsvaras Petter Northugs och Marit Bjørgens olika sätt att vinna av deras skilda personligheter: spelevinken Northug med sina fräcka spurter; den plikttrogna, tålmodiga, snälla och ordentliga Bjørgen med hårt arbete under ett helt lopp. 

Plikttrogenhet och tålamod är egenskaper som hör till landsbygdens traditionella dygder. Och det är också där vi hittar hennes bakgrund. Marit Bjørgen växte, likt otaliga generationer av familjen Bjørgen före henne, upp på gården Bjørga, högt belägen mellan fjället och älven nära den lilla byn Rognes. Hon började träna som 10-åring med en man på orten vid namn Idar Terje Belsvik, en utbildad skidledare som skramlade ihop de få barn som fanns där – Marit och hennes bror Anders, samt Idars egen 12-årige bror Hans Kjetil – och började åka skidor med dem. De tränade flera dagar i veckan. För Marit, en flicka som aldrig kunde sitta still, passade det perfekt. I den närbelägna Troøybacken (idag heter den Bjørgenbacken) tränade man med rullskidor om somrarna. I Rognes många brutalt branta backar sprangs det med stavar. Ibland passade man på att samla ihop får på de omkringliggande gårdarna. Det gav pengar som behövdes till tävlingarna – till bensin, startavgifter och valla. 

Sin första tävling vann Marit Bjørgen när hon var sju. Hon verkar sedan ha vunnit varje tävling hon ställde upp i. (För att citera svenska Wikipedia: "Första gången hon inte vann ett lopp var en gång i Funäsdalen då hon var i 14-15-årsåldern.") Men när den unga Bjørgen fick frågan om att börja på skidgymnasium, så valde hon istället att stanna i Rognes – med sina föräldrar, tränaren Idar och de träningsrutiner hon var van vid. Det var där hon trivdes bäst. När hon som sjuttonåring vann alla distanser på Norgemästerskapen, tillhörde hon den lilla, lilla byklubben Rognes IL – och det har hon fortsatt göra sedan dess. Idag har ingen annan klubb i Norge fler olympiska guld på damsidan. 

Kanske kan vi se Marit Bjørgens framgångar som en seger för den norska landsbygd, som är så mycket mer levande än den svenska. Möjligheten att leva och verka i de små byarna, som en del av framgångsreceptet för den norska skidåkningen. Kanske hänger detta också ihop med varför de norska skidåkarna är så folkkära, ja varför skidåkning är så viktigt för norrmännen. Som Sörlin skriver: "En god och lönsam gård med äkta brukare är den högsta livsform som kan tänkas i det idealtypiska bygde-Norge." Framgångsrika skidåkare med Bjørgens bakgrund förstärker en norsk självbild med djupa historiska rötter. Detta även om sportens karaktär gradvis förändrats från "det enkla gårdsfolkets hävdelseväg" till "en ganska dyr och livsstilsskiljande överklassport i världens rikaste land".

Petter Northug och Marit Bjørgen är hur som helst båda uppvuxna på gårdar på den tröndska landsbygden. Under vinter-OS 2010 i Vancouver såg de tillsammans till att nästan hälften av längdskidsmedaljerna i detta mästerskap togs av landskapet Trøndelag mitt i Norge. Det finns något vackert i det.

 *

Det är ett lite knäckande faktum här i livet att vissa helt enkelt är bättre än andra. Som barn tror man sig vara åtminstone potentiellt bäst på allt. Men som Sverker Sörlin skriver i sin bok: "Vissa människor skapar Gud med stora lungor och särskilda blodkroppar. Ingen vet varför." Det är inte rättvist, men så är det. Detsamma gäller väl när man jämför två olika nationer och deras skicklighet i en viss sport. Som Norges och Sveriges i längdskidåkning.

Innerst inne njuter vi kanske lite av att vara sämre än norrmännen. Av att vara underdogs och slå underifrån. Det gör segrarna, när de väl kommer, mer njutbara. Att bara vinna hela tiden blir trist i längden, tänker vi.

Fast vi gör nog bäst i att inte fråga Marit Bjørgen om det.

56. Peder Severin Krøyer (1851-1909)

Jag har varit på Skagen en gång. Det var (precis som med allt annat i Danmark) någon gång under min barndom. Jag kommer ihåg det som att det var den sommar då jag precis kommit i målbrottet, men kanske minns jag fel. Det som verkligen stannat kvar i minnet från Skagen är sand, blå himmel och hav – allt sammanfattat i bilden av den där lilla sandudden, Danmarks nordspets, gränsen mellan Skagerack och Kattegatt, där turisterna turades om att ta bilder av varandra. Säkert finns det någon bild även av mig när jag står där, med solen i ögonen och håret fladdrande i vinden.

Jag vet inte om de minnesbilder jag ser när jag sluter mina ögon och tänker på Skagen är direkt från platsen eller om de är från VHS-inspelningar av den – troligtvis är det väl en kombination – men hur som helst så badar dem i ljus. Starkt, klart solljus. Mer än något annat så var det kanske just detta ljus som lockade målarna till Skagen. Martinus Rørbye, en fin målare från den danska guldåldern, var förste konstnär på platsen. Men de konstnärer vi framför allt förknippar med Skagen är så klart den gruppering som var där under 1800-talets sista decennier och som brukar benämnas "Skagenmålarna": Anna och Michael Ancher, Viggo Johansen, Christian Krogh och många fler. Bäst och mest berömd av dem alla var Peder Severin Krøyer.

Krøyer har på ett självklart sätt blivit en symbol för Skagenmåleriet. Ingen annan målning fångar platsens treenighet av sand-hav-himmel lika fint som "Sommerdag ved Skagens Sønderstrand", ett verk där Skagen framstår som ett sorglöst, solglittrande paradis. 

Sommerdag ved Skagens Sønderstrand (1884)

Men mitt i sommaridyllen finns också en laddning i kontrasten mellan de nakna, lekande pojkarna i vattnet och den ensamma, svartklädda flickan på stranden. En konkret gestaltning av skillnader i pojkar och flickors livsvillkor – men kanske också en symbolisk bild av spänningen mellan social livsglädje och svartsynt nedstämdhet hos konstnären själv.

*

Det var först sommaren 1882 som Peder Severin Krøyer – över 30 år gammal och redan en ansedd konstnär – för första gången satte sin fot på Skagen. Vid det laget hade redan flera danska målare upptäckt platsen, inte minst paret Michael och Anna Ancher som var bosatta där. Det första verket Krøyer färdigställde på Skagen var "I købmandens bod, når der ikke fiskes". Michael Ancher var inte odelat positiv till att Krøyer klampade in på hans domäner och började konkurrera med motiv liknande hans egna – "det påminner om den rike mannen, som hade många får, men slaktade den fattiges enda lamm" skrev han i ett brev till Krøyer – men tråkigt nog för Anchers del hade konstnärskollegan fått blodad tand. Sommaren därpå ger Krøyer ett snapshot av konstnärstillvaron på Skagen i målningen "Konstnärslunch på Brøndums hotell". Verket är ett exempel på konstnärens nya, mer impressionistiska stil och blev en stor framgång.

"I købmandens bod, når der ikke fiskes" (1882)

Ved frokosten (1883)

Men det är en annan lunchtillställning vi idag mest förknippar Peder Severin Krøyer med. Inspirationen till det som skulle bli "Hip hip hurra!" kom från ett fotografi av en konstnärslunch i paret Anchers trädgård. Målningen tog flera år att färdigställa, delvis eftersom det tog tid för Krøyer att få tag på alla de personer han ville avbilda vid bordet. Idag hänger tavlan på Göteborgs konstmuseum och betraktas som Krøyers kanske allra finaste verk.

Hip hip hurra! (1888)

På myriader olika sätt faller ljuset genom buskar och champagneglas. På nästan lika många sätt yttrar sig glädjen genom festdeltagarnas ansikten. De flesta av de bekanta Skagennamnen är där: Viggo Johansen, Christian Krogh, Michael och Anna Ancher, Krøyer själv så klart – förenade i ett ögonblick av lycka och ljus. Glädjen är i regel något flytande, omöjligt att nagla fast i stunden. Höjdpunkten på en glad fest går oftast att peka ut först i efterhand. Men i "Hip hip hurra!" är denna flyktiga materia för en gångs skull fångad, mer levande än i något fotografi, påminnande oss om att varje ögonblick av glädje är ett ögonblick av nåd.

En som dock inte var med på denna bild var Marie Krøyer, som vid det här laget fortfarande hette Marie Triepcke. Tycket mellan de två uppstod något senare medan Marie var Krøyers elev. 1889 gifte de sig i Augsburg. Den älskade Marie började efter giftermålet förekomma som ett vanligt motiv i konstnärens målningar. Som exempel kan nämnas den vackra "Roser. Haveparti fra Skagen med kunstnerens hustru siddende i en havestol". Mest förknippar man väl henne dock med några fantastiskt fina skildringar av sommarkvällen på Skagen.

Sommeraften på Skagen Sønderstrand (1894), med Anna Ancher och Marie Krøyer

Sommeraften ved Skagen (1892)

Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru (1899)

Inte minst "Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru" (1899) är en underbar målning och en bild som jag mer än de flesta andra har haft många tillfällen att betrakta (en reproduktion av den hänger på väggen i mitt sovrum). Jag har dock alltid tyckt att månskenet, som nog kan sägas vara målningens egentliga huvudperson, ser lite artificiellt, ja nästan påklistrat ut. Det sken Krøyer och hans hustru betraktar och beundrar framstår inte som en integrerad del av den vackra sommarkvällen, utan snarare som ett slags mystisk uppenbarelse av skönhet som sänkt sig från ovan ner till jorden och abrupt hejdat konstnärsparet på deras promenad. Kanske kan målningen därmed ses, inte som en realistisk avbildning av en sommarkväll på Skagen, utan som en symbolisk gestaltning av ljusets och skönhetens förmåga att förbluffa människan. När Krøyer på bilden förundrar sig över månljuset, är det alltså på sätt och vis den mystiska kraften i sitt eget konstnärskap han förundrar sig över – det där som gör att vi drabbas, stannar upp och häpnar inför det vackra. Kanske var det också något liknande han hade upplevt i mötet med Marie.

Kärleken må vara vacker, men den är också brutal. När målningen av paret på Skagens strand färdigställdes 1899 hade deras relation börjat försämras. Krøyer fick allt starkare anfall av depression. År 1902 inledde Marie en relation med den svenske tonsättaren Hugo Alfvén (som ironiskt nog först fick upp ögonen för hennes skönhet genom Krøyers målningar). Några år därefter blev Marie havande med Alfvéns barn och fick slutligen igenom den skilsmässa hon länge hade eftersökt. 

Peder Severin Krøyers tio sista år blev svåra. Han var periodvis intagen på sinnessjukhus (där han enligt vittnesmål ska ha ställt till bekymmer genom att väcka sina medpatienter mitt i natten för att måla deras porträtt). Krøyers sista stora verk blev "Sankt Hansblus på Skagen strand" från 1906.

Sankt Hansblus på Skagen strand (1906)

Återigen är konstnärsvännerna samlade, men den här gången (frestas man att säga) till avsked. Visst är midsommaren en fest, men givet omständigheterna har jag svårt att tolka målningen som något annat än en dramatisk och bitterljuv dödshymn i eld till Skagen.

*

Den 21 november 1909 dog Krøyer, omgiven av bland annat sin dotter Vibeke och paret Ancher. I en nekrolog skrev den store Georg Brandes om sin vän att: "Uppsluppenhetens och nedslagenhetens perioder växlade hos honom." Krøyer tycks verkligen ha varit manodepressiv under stora delar av sitt liv. När han hade sina bra dagar flödade han över av livsglädje och kreativitet. De dåliga dagarna fungerade han inte alls. De sistnämnda tog tyvärr överhanden mot slutet av hans liv – men i hans konst är det livsglädjen som segrar. Genom VHS-kassetters brus och oljemålningars fernissa lever minnet av ljuset, himlen, havet och glädjen vidare.

57. Leif Eriksson (ca 970-1020)

Under en resa till Grönland i slutet av 900-talet förirrade sig en man vid namn Bjarni Herjulfsson på sin färd. Han drev ur kurs västerut och observerade på sin irrfärd tre aldrig tidigare skådade länder, som senare kom att kallas för Helluland, Markland och Vinland. Bjarni verkar ha varit en föga nyfiken person och klev aldrig i land på något av ställena. Men får vi tro Grönlänningarnas saga så var han den förste nordbo som såg Amerika.

När Bjarni till sist lyckades komma till Grönland berättade han om sina fynd, vilket gjorde en man vid namn Erik den röde nyfiken. Erik var mannen som en gång i tiden upptäckt, bebyggt och namngivit Grönland. Hade allt gått som det var tänkt, så hade det varit han som hade lett den nya resa det nu började förberedas för. På väg till skeppet föll emellertid Erik av sin häst och skadade sig. Med en typisk isländsk lakonism konstaterade han: "Det är inte meningen att jag skall finna fler länder än detta vi nu bor i. Längre än hit far vi inte." 

Uppgiften överläts till sonen Leif.

*

Om denne Leif Eriksson och hur han var vet vi egentligen inte mycket. I Grönlänningarnas saga beskrivs han som en "stor och stark man, klok och hovsam på alla sätt". Särskilt mycket mer än så får vi inte veta om hans personlighet. Uppgifterna om vad Leif gjorde är knapphändiga och osäkra. De är till största delen hämtade från två isländska sagor – Grönlänningarnas saga och Erik den rödes saga – precis som andra sådana nedtecknade ett par hundra år efter händelserna de skildrar. Sagorna skiljer sig dessutom åt gällande vem som gjorde vad och när. Båda har dem i alla fall gemensamt att Leif (eller någon i hans besättning) är den som först sätter sin fot på det nya landet. Och just detta, att vara den som är först på en annan kontinent, tycks, närmast vare sig vi vill det eller inte, utöva en magnetisk kraft på oss. Det har rests statyer över Leif Eriksson och i USA firar de "Leif Erikson Day" den 9 oktober varje år. Leif Erikssons namn har överlevt genom århundradena, medan nästan alla av hans samtida nordbor är helt okända för de flesta.

Trots detta är det egentligen inte Leif Eriksson som får mest utrymme i Vinlandssagorna. Enligt Grönlänningarnas saga var det visserligen han som först gav sig av och utforskade länderna som Bjarni tidigare hade sett. Först klev han iland på Helluland (vilket troligen motsvarar dagens Baffin Island). Vid landstigningen konstaterade han, som en markering mot sin mindre äventyrslystne föregångare på platsen, att: "Nu kan man inte säga om oss och detta land som man sade om Bjarni att vi inte gick iland." Därefter gjorde han ett kort besök på Markland (förmodligen någonstans längs Labradorhalvöns kust). På det tredje av de upptäckta landen (gissningsvis på Newfoundland, men därom tvistar de lärde) slog sig Leif och hans mannar slutligen ner och bestämde sig för att tillbringa vintern. Efter att en tysk vid namn Tyrkir hittat vindruvor, döpte Leif landet till Vinland. Med båten full med druvor åkte de sedan hem igen till Grönland framåt våren.

Redogörelsen i Erik den rödes saga är dock mycket knappare. Här nämns Leif Erikssons besök i Nordamerika bara kort och närmast i förbifarten – han kommer dit av misstag på väg till Grönland från Norge och upptäcker såväl vinträd som veteåkrar som sår sig själva (troligtvis ris), men sen får vi inte veta så mycket mer. Det hela liknar Bjarni Herjulfssons irrfärd i Grönlänningarnas saga, med den enda skillnaden att Leif faktiskt går iland. Istället är det i Erik den rödes saga handelsmannen Þorfinn Karlsefni som mer aktivt upptäcker, utforskar och börjar bebygga det nya landet. Efter att ha fått höra om Leif Erikssons slumpmässiga upptäckt anordnar Karlsefni en expedition till Vinland tillsammans med två män vid namn Þorvald (Leifs bror) och Þorvarđ (gift med Leifs dotter Freydis). Expeditionen tycks göra ungefär samma resa längs den amerikanska kusten som Leif gjorde i Grönlänningarnas saga. Vin upptäcks, liksom självsått vete – men också "så mycket fågel att det knappt gick att ta sig fram för alla ägg". 

Efter ett tag stöter Þorfinn Karlsefni och hans mannar på de så kallade "skrälingarna", det vill säga ursprungsbefolkningen på de nordamerikanska landområden som nordborna precis upptäckt. Dessa är "småvuxna fula män med tunt hår på huvudet", som åker i skinnbåtar där de gör märkliga signaler med träbitar. Skrälingarna dyker upp även i Grönlänningarnas saga. I denna saga är det Leifs bror Þorvald som under en ny resa till landet i väst blir först med att stöta på dem. Strid utbryter genast och Þorvald blir själv träffad av en skrälings pil och dör. Efter att ha läst Grönlänningarnas saga förväntar sig således läsaren ett blodbad, men Karlsefni och hans mannar överraskar istället med att välvilligt tolka de kryptiska signalerna som ett fredstecken. Det första mötet stannar vid ömsesidig nyfikenhet och förundran. Skrälingarna och nordborna skiljs åt utan strid. Vid nästa möte är skrälingarna fler, men istället för strid idkas byteshandel. Skrälingarna är intresserade av nordbornas röda tyg, som de byter till sig i utbyte mot skinnfållar och därpå virar runt huvudet. Det hela avlöper fredligt och pågår ända till en av Karlsefnis tjurar råkar skrämma iväg nordbornas nya bekanta. Vid det tredje mötet händer så det oundvikliga – skrälingarna kommer emot Karlsefni och hans mannar skrikandes och svängande sina trän motsols (istället för medsols som vid första mötet). Nordborna svarar med att visa upp en röd sköld istället för en vit sköld. Detta signalspel, kanske världshistoriens första exempel på framgångsrik kommunikation mellan två kulturer på varsin sida av Atlanten, får avsett resultat – strid utbryter. 

I denna strid utmärker sig inte minst Leif Erikssons ruskiga syster Freydis. Hon hånar sina manliga följeslagare för att de flyr och går (trots att hon är gravid) emot skrälingarna, blottar sitt ena bröst och bultar sitt svärd emot det. Åsynen av detta är tillräcklig för att skrämma iväg nordbornas motståndare. Denna Freydis utmärker sig för övrigt även i Grönlänningarnas saga, där hon anordnar en Vinlandsresa tillsammans med två bröder vid namn Helgi och Finnbogi. Väl på plats i Vinland lyckas Freydis med ränker och lögner få bröderna och alla deras mannar dödade. När ingen av hennes egna mannar förmår slå ihjäl fem kvinnor som också hört till brödernas besättning, ber Freydis om en yxa och gör själv slag i saken. Därefter lägger hon beslag på de dödade brödernas skepp och far hem igen. Säga vad man vill om den förfärliga Freydis, men nog gör hon i alla fall ett mer minnesvärt intryck på läsaren än den personlighetslöse brodern Leif.

I sagorna om Vinland finns också stundtals rent fantastiska inslag. Som exempel kan nämnas den så kallade "enfoting" (vad nu det kan tänkas vara) som Þorfinn Karlsefni stöter på efter att ha begett sig vidare på sin expedition efter ovan nämnda strid med skrälingarna. Episoden är mest minnesvärd för den underbara oneliner som Leif Erikssons bror Þorvald yttrar efter att enfotingen skjutit en pil i honom. Þorvald drar ut pilen och säger: "Här finns gott om isterfett. Vi har hittat ett gott land, men vi lär knappast få njuta av det." Kort därefter dör han. 

*

Är det någon på den här listan som är med som en ren symbolfigur, så är det väl Leif Eriksson. Att han satte sin fot på det vi idag kallar för Amerika hade knappast någon konkret, historisk betydelse. Bosättningen där verkar ha blivit kortlivad (även om sporadiska resor till Markland för att hämta timmer och annat kan ha utförts av nordbor i ytterligare ett antal hundra år). Arkeologisk evidens för att nordborna faktiskt befunnit sig i Nordamerika kom först på 60-talet med Helge och Anne Stine Ingstads banbrytande utgrävningar vid L'Anse aux Meadows på Newfoundland. Om det för Leif Eriksson och hans samtida var så mycket häftigare att upptäcka Vinland än Grönland är väl dock tveksamt. Vad visste väl de om New York, Vilda Västern och Den Amerikanska Drömmen? 

På något vis handlar kanske fascinationen över Leif Eriksson om ett slags projicering bakåt i tiden av känslor man egentligen har för Christoffer Columbus – vars bedrift onekligen var historiskt betydande (även om den givetvis kan problematiseras på många sätt). Kort sagt: Columbus upptäckte Amerika och inledde en ny epok i mänsklighetens historia. Men Leif Eriksson var före. Och dessutom nordbo!

Men visst finns det också något i Leif Erikssons gärning som talar till en djupt mänsklig dröm om det ultimata äventyret. Om resan till det okända och utforskandet av vår världs vita fläckar – ja, om en värld där det över huvud taget finns några vita fläckar kvar att tala om. 

Drömmen om att bara ta båten och styra den rätt ut, utanför kartan. 

58. Petter Northug (1986-)

OS i Vancouver 2010. 50 km klassisk stil. 55 skidåkare från 22 länder beger sig stakande ut från Whistler Olympic Park klockan halv tio på morgonen, lokal tid. För vissa av åkarna är det karriärens höjdpunkt, de är glada bara att få deltaga. Andra drömmer om toppresultat och ädla medaljer. I vanlig ordning i masstarter är det ett samlat fält långt in i loppet. Åkarna i täten turas om att dra: Södergren, Sundby, Legkov och Bauer. Och så Södergren igen. Sundby. Cologna. Så rullar det på. En som inte är särskilt intresserad av att dra är norrmannen Petter Northug. Han ligger längre ner i fältet, bidar sin tid. Utan att förta sig, utan att gå upp i ledning och kämpa i motvinden. Men alla de övriga åkarna känner av hans närvaro – en rödklädd skugga eller en varg som vallar en fårskock? – och alla vet vad de måste göra innan loppet ska avgöras, innan spurten, för att ge någon annan chansen att kliva högst upp på prispallen. Deras enda chans är att skaka av sig honom. 

Ett femmilslopp är ett enda långt fysiskt och mentalt kraftprov, där förmågan att uthärda smärta prövas till sitt yttersta. All träning och alla minutiösa förberedelser är bortkastade om man misslyckas i att möta smärtan och ta sig igenom den. Med någon kilometer kvar tills målgång ser det ut som om tysken Axel Teichmann är den för dagen starkaste. Han skapar sig en liten lucka i en uppförsbacke och när de kommer ner på stadion är tysken i ledning, med ett avstånd ner till Northug och Johan Olsson. Men efter några kraftiga stavtag är Northug ikapp. Han har Olsson hack i häl. Nu ska allt avgöras. Det är löst före i svängen in till upploppet och Teichmann vinglar till. Dario Cologna, som har kommit starkt på slutet, drattar på ändan. Men Northug håller sig på benen. Han gör inga misstag så här nära mål. Han sätter stakningen perfekt och när han tar sig upp jämsides med Teichmann vet tysken redan att han har förlorat. Teichmann in som tvåa. Johan Olsson trea. Northugs första individuella OS-guld är bärgat. Han skriker ut sin glädje genom smärta och tårar. 

Dags att fira? Nej för tusan. Efter ett lopp är det viktigt att göra sig av med slaggprodukterna i benen och det är ju fler tävlingar om hörnet. Säsongen är inte slut och nästa år väntar hemma-VM i Oslo. Samma kväll ger sig Northug ut på en längre rekreationstur i de kanadensiska skogarna. Han är helt ensam i spåret och bara elljuset lyser upp den nyblivna mästaren. Vid ett tillfälle tar han sig förbi husen där de aktiva OS-deltagarna håller till. I ett rum firas det högljutt. Northug känner strax igen de tyska åkarna: Jens Filbrich, Tobias Angerer och Axel Teichmann, tvåan i loppet. De dricker champagne och skålar. Fira ett silver? Inte underligt att "det tyska skidundret" inte producerar några guld längre, tänker Northug och fortsätter sin runda.

Anekdoten, som finns med i Min historia, självbiografin som Northug gav ut 2018, är givetvis en del av ett självförhärligande narrativ. Den ensamma hjälten som går sina egna okonventionella vägar och är sprø nog för att ge sig ut på en träningsrunda samma dag som han har vunnit ett individuellt OS-guld. Men den är (förmodligen) inte desto mindre sann, och gav Northug ännu en chans att pika Teichmann, en av många skidåkare han genom åren hade sina orddueller med. Det var i rättvisans namn en ganska enahanda duell. Teichmann kritiserade Northug för att vara en omogen spoling. Och Northug var, tja, en omogen spoling. Under vinter-OS i Vancouver sa Teichmann något överraskande att Northug höll på att "ändra sig invändigt och bli en bättre sportsman och en bättre människa". Möjligen var det ett aningen förhastat omdöme. Northug hade i alla fall inga planer på att ändra sig. Efter att ha spurtslagit Teichmann i sprintstafetten, sa Northug bland annat att den enda som skulle kunna ge honom en match på upploppet är kameran. Fast vem vet, Teichmann kanske inte såg det som "kaxigt", utan som ett konstaterande av vad som redan var tydligt för alla som hade ögon att se. Northug var vid det här laget inte bara tidernas spurtfenomen, utan också världens bästa skidåkare.

Och mitt hjärta bultade för den egensinniga trøndern. Det var inte ett vanligt supporterskap, baserat på att jag är halvnorsk och uppvuxen med norska skidframgångar. Bjørn Dæhlie är förmodligen tidernas bäste manliga skidåkare. Ett unikum med enorm syreupptagningsförmåga. Men jag blev aldrig sur eller arg när Dæhlie (för en gångs skull) förlorade en tävling. Bra för sporten (och kul att andra norrmän fick chansen att vinna). Dæhlie var perfekt. Redan under sin aktiva karriär kanoniserades han och upptogs i den norska skidhistoriens pantheon. Han tillfredsställde alla kriterier för hur en älskad norsk skidåkare skulle vara och bete sig. En skidåkare från det norska folkdjupet, helt uppfylld av ärlig sportsmannaanda. När Northug slog igenom – januari 2006, då Northug blev norsk mästare efter att ha spurtslagit hela den norska skideliten – blev det snabbt tydligt för den norska idrottspubliken att den här killen är annorlunda. Samma dag som sin triumf fick han besked om att han inte var uttagen till OS 2006, senare på säsongen. Dagen därpå säkrade han segern för sitt lag i stafetten och utbrast vid målgången, med ord som föll tungt på landslagsledningen: "Och jag ska inte till OS?" En skidåkare som vågar trotsa landslagsledningen? En skidåkare som uttrycker sig utmanande i pressen? Det hade inte hänt tidigare och det säger sig självt att Northugs stil inte gick hem i alla stugor runt om i landet. Men jag älskade det. Om Northug förlorade tog jag det personligt. Det kunde förstöra en hel helg för mig. Eller längre tid än så. Och innan varje större tävling ängslades jag för hur det skulle gå. Hur var hans form den här dagen? Med Northug var det aldrig lätt att veta. Antingen var han i toppslag eller så var han helt under isen. Northug var allt det Dæhlie inte var. Det vill säga, inte förutsägbar, perfekt – eller tråkig.

Northug slog igenom i en tid när skidsporten höll på att förändras. Som ett svar på vikande publikintresse minskade antalet individuella starter och ersattes av publikfriande masstarter. Sprint hade premiär i VM 2001. Och säsongen 2006/2007 – säsongen efter Northugs norska genombrott – hade Tour de Ski premiär, en tävling där åkarna samlar poäng till en avslutande och jippoartad klättring uppför en slalombacke. Den här utvecklingen möttes inte med hurrarop från alla håll, särskilt inte från dem som var uppväxta med stillastående tevebilder på backkrön och snöklädda granar. Istället för att vänta in åkarna vid tidskontrollerna fick tittarna nu följa åkarna genom hela loppet. Även själva sporten förändrades. Åkare som klarade av att hålla en jämn fart genom hela loppen missgynnades av det nya tävlingsformatet. Vad som tvärtom premierades var taktisk körning och förmågan att hänga sig fast i klungor när farten var hög eller rycktes sönder av plötsliga tempoväxlingar. Spurten blev helt avgörande. 

Istället för till OS åkte Northug till junior-VM och kammade hem alla de individuella distanserna. Samma vinter tog han också karriärens första världscupseger, som den yngsta manliga utövaren någonsin; en spurtstrid mot tyskarna Tobias Angerer och Axel Teichmann. Men hans stora mediala genombrott i Sverige kom först i Sapporo 2007. Northug låg bra till inför upploppet i skiathlonen, men ramlade olyckligtvis. Så när han stod i startgroparna inför stafetten, 4x10 km, var han naturligtvis helt uppumpad av oförlöst energi. Med någon kilometer kvar av sista sträckan var Anders Södergren (Sverige), Jevgenij Dementiev (Ryssland) och Petter Northug (Norge ) samlade i täten. De norska kommentatorerna var oroliga för att Northug slängde blickar bakåt, mot ryssen. Men Northug hade full koll. Han gick upp vid sidan av Anders Södergren och accelererade sig rakt in i idrottshistorien. "Det är så lett! Barneskirenn!" utbrast den adrenalinstinna unggutten i målfållan. Med den typen av kommentarer, som väckte uppmärksamhet (ilska) långt utanför skidsportens ganska snäva gränser, blev Northug sportens stora affischnamn och räddning, på samma gång som han gynnades av skidsportens förändring från individuella starter till masstarter.

Men det var inte bara Northugs kommentarer som väckte ont blod. Lika upprörande var att han inte drog och hjälpte till. Som om det var Northugs (eller någons) ansvar att hålla uppe farten i en tävling, där det faktiskt handlar om att komma först fram till mål. Hur missriktad den kritiken än var, belyser den hur befäst den traditionella bilden av en god idrottsman var i mångas ögon. Northug använde naturligtvis kritiken som tändvätska och försökte hela tiden hitta sina motståndares känsliga punkter. Särskilt svenskarna stod i centrum för hans skämtlynne. Med mer eller mindre lyckade resultat. (Efter målgången i stafetten 2011, med en referens till ett klassiskt norskt sportreferat: "Kong Carl Gustaf, hör du mig? Björn Borg, Ingemar Stenmark. You guys took a hell of a beat today." Och det stämmer ju, även om det som provokation är lite väl uttänkt.) Northugs ryggtavla blev en van syn för svenska skidåkare under de här åren. Framförallt under mästerskapen. Northug var bara stundtals framgångsrik i världscupen eller Tour de Ski. Klättringen upp för en slalombacke passade inte Northugs fysik och han behövde mästerskapens ansamling av adrenalin och medial uppmärksamhet. Han var bäst när det verkligen gällde.

Stillbild från NRK:s dokumentär Northugs triumf.

Under hemma-VM i Oslo tog Northug fem medaljer, varav tre guld. Han stod på toppen av sin karriär och hade uppnått allt han hade velat uppnå. Det är inte så konstigt att han efter mästerskapet började tappa i motivation. Han tog visserligen VM-guld i Val di Fiemme 2013, men det var på grund av en enorm grundträning. I själva verket blev han i allt sämre form. Han la ner mindre energi i träningen. Han började festa och dricka alkohol. Kraschen såg ut att komma. Men få anade att det verkligen skulle innebära en faktisk krasch. 2014 satte sig en alkoholpåverkad Northug bakom ratten och körde sönder sin Audi A7. En idiotisk sak att göra. Men samtidigt ett mönster vi känner igen från andra toppidrottsmän som har tappat kontrollen. För Northug betydde idrotten länge allt. Men när idrotten inte längre finns där för att skänka mening och syfte till tillvaron – vad gör man då? Var tar man vägen med sitt behov av dopaminkickar? Som tur var tog Northug inte livet av någon, vare sig själv eller någon annan. Det motsägelsefulla är att kraschen var precis vad Northug behövde för att kunna fortsätta sin karriär. Nu siktade han fram emot VM i Falun 2015. Framgångar där, ja det skulle betyda att svenskarna sattes på plats, en gång för alla.

Kan skidåkning vara vacker? Jag tror det. Den kan åtminstone bli det under rätt förutsättningar. VM i Falun blev en stor framgång för Northug. Han vann sprinten, sprintstafetten och stafetten. Men det var i femmilen han skulle stå för den mest imponerande insatsen i sin karriär. Tävlingen blev som vanligt en kamp för alla deltagare, såväl mot de andra åkarna som mot den egna kroppens smärta och begränsningar. Men den här gången blev tävlingen också en kamp mot väderelementen. Under nästan hela loppet föll tung blötsnö ner över åkarna, med ett klistrigt och löst före som resultat. Med mindre än fyra kilometer kvar att åka ligger Northug sist i en stor klunga av åkare. På tevebilderna ser han trött ut, och han vajar oroande mycket med överkroppen. Med en kilometer kvar har till och med de norska kommentatorerna räknat bort honom. Upphämtningen som följer är bland det råaste jag har sett. Någonstans inom sig hittar han nya krafter. Det är som att han plötsligt, genom trötthetens dimmor, kommer på att han är med i en femmil – i Sverige! – och att en guldpeng står på spel. Fram till mål tar han sig, på varierande sätt, förbi nio världsklassåkare, som är lika trötta som han själv och som kämpar allt vad de kan för att först nå fram till mål. För den svenska publiken är det en upplevelse av kollektiv stress. Johan Olsson ligger också där framme i täten och när Northug tar sig förbi honom utstöter publiken ett besviket "NEEEJ!" Det ska inte gå att göra vad Northug gör, men det gick. Det sista genidraget – pricken över i:et – var att hitta en väg fram mellan vilt kämpande Lukáš Bauer och Maxim Vylegzhanin på upploppet.

Northug fick sin revansch och han kunde inte ha önskat sig ett bättre avslut på sin karriär. (Även om han fortsatte i ytterligare ett par år, utan större framgångar.) Svenskarna var tystade, en gång för alla. Men nog sjutton var det många – även svenskar – som klappade på läktarna. En god skidpublik vet att uppskatta en fantastisk prestation. De såg väl vad som var tydligt för alla som hade ögon att se. När Northug slog igenom var det fortfarande möjligt av en stormakt (nåja) som Sverige att placera en åkare som Anders Södergren på en sistasträcka i en stafett. När han la skidorna på hyllan hade Johannes Høsflot Klæbo precis slagit igenom. På så vis knyter han samman det som hade varit med det som skulle att komma. Men det går också att säga att Northug förenade det som var imponerande med den gamla tidens skidåkning (uthålligheten och förmågan att uthärda mjölksyra) med den nya tidens egenskaper (det taktiska sinnet och det ostoppbar rycket). Ingredienser i det som, tillsammans med de beryktade kontroverserna, gjorde Northug till den starkast lysande skidstjärnan den här sidan av millenniet. 

Jag kollar fortfarande mycket på skidor. Men det är inte samma sak utan skidvärldens enfant terrible. 

59. Zacharias Topelius (1818-1898)

Två författare tävlar om titeln som Finlands genom tiderna mest produktive. Den ene är Mika Waltari, författare till den internationella bestsellern Sinuhe egyptiern och tja, fruktansvärt mycket annat. Den andre är Zacharias Topelius. Den sistnämnde hann under sitt liv skriva flera långa romaner, sagor och läroböcker för barn, dramatik för teatern (bland annat librettot till Fredrik Pacius Kung Karls jakt, Finlands första opera), psalmer, vetenskapliga publikationer, samt otaliga dikter och tidningsartiklar. Efter hans död har omfattande volymer med dagböcker och korrespondens givits ut. Han var professor i historia, redaktör för Helsingfors Tidningar, Finska Konstföreningens förste sekreterare, Finska fornminnesföreningens förste ordförande, ordförande för svenska psalmbokskommittén och rektor för Helsingfors universitet. Han var också aktiv i samhällsdebatten, bland annat i frågor om djurskydd och kvinnans ställning i samhället.

Varje människa som ska uppnå dessa alphöjder av gärningar och tryckta boksidor behöver en drivkraft. Vad det var för Mika Waltari vet jag inte, annat än att han utöver denna okända sporre också behövde flaskan som stöd. För Zacharias Topelius räckte det med detta enda: fäderneslandet.

Som en nästan oförskämt pigg och frisk fläkt svepte Zacharias Topelius i mitten av 1800-talet in i finländskt kulturliv för att bidra till det nationella uppvaknande som hans något äldre kollegor – tungviktarna Runeberg, Lönnrot och Snellman – hade påbörjat. Hans insatser kom att få stor betydelse för synen på och kunskapen om Finlands historia och geografi, och var mycket viktiga för populariserandet av idén om Finland som en nation med egen historia. Det mest berömda exemplet är mastodontverket Fältskärns berättelser (1854-1867), en i runda slängar 2000 sidor lång roman uppdelad i fem så kallade "cykler", som kretsar kring de två släkterna Bertelskiöld och Larsson, och deras äventyr kopplade till en ring med magiska krafter. Redan i inledningen ges en vacker och underbart exalterad beskrivning av Topelius hemland:

Och Östersjön sträcker sina väldiga blå armar mot öster och norr och sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som uppvuxit ur deras sköte, som växer än idag och som höjer sina fasta klippor högt öfver sin moders hjässa. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än idag tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor.

Fältskärns berättelser är folkbildning när den är som bäst – läsaren snappar upp både det ena och andra ur finländsk historia, från stormaktstid till gustaviansk tid, samtidigt som det bjuds på spänning och underhållning längs vägen. Allt berättas ur ett finländskt perspektiv – kanske kan man säga att Topelius här, och i andra verk han skrev, skapade den finländska historien, åtminstone för det allmänna medvetandet.

Även poesin enrollerades av Zacharias Topelius i kampen för det finländska självmedvetandet, ofta via lovsånger till landets natur. "Den blå randen på havet" och "Islossningen i Uleå älv" är mäktiga hyllningar till våren. I den sistnämnda lyckas Topelius göra vårfloden till en storslagen, nationalistisk manifestation. I en dikt med namnet "Finlands höjning" sker något liknande med landhöjningen. Ett genomgående drag i Topelius lyrik är hans känsla för melodi och flyt – dikterna är alltid lätta och lediga, och går som ett rinnande vatten att läsa. Genomgående är också en ljus och optimistisk syn på tillvaron. Topelius är inte en av de där poeterna som tycker att jordelivet är idel fåfänglighet. Han intresserar sig för det stora och fina i livet, och hans dikter får ofta någon form av lyckligt slut. Salami och Zulamit i den astronomiska kärleksdikten "Vintergatan" får varandra till sist och till och med den tårframkallande "En liten pilt" (om ett litet barn som dött) slutar på något vis i dur. Det är ändå fint tycker jag. Sånt behöver man också ibland.

Zacharias Topelius om någon gjorde sig väl genom sin livsgärning förtjänt av att kallas "vuxen". Ändå går det inte att låta bli att tänka på honom som lite av ett barn. Den hejdlösa entusiasmen, friska optimismen och vad det verkar oskuldsfullt uppriktiga känslan av att vara bra på allt  –  allt detta är egenskaper som Topelius delade med det lilla barnet. Med den skillnaden att han faktiskt var bra på allt, vill man kanske tillägga. Men jag tror faktiskt inte det stämmer. Allt han skrev kan knappast ha blivit bra. Poängen här är att Topelius inte deppade ihop och lade av för det. Han fortsatte arbeta. Det finns något tilltalande i det.

Låt oss nu stanna upp ett tag och reflektera över hur fint det faktiskt är med kreativ produktivitet. Att inte sitta och tjuvhålla på sina talanger. Jag vet inte, kanske blev bara, säg, 20 procent av det Topelius skrev bra – med hans enorma produktion räcker det ändå till Fältskärns berättelser, x antal sagor, en drös med dikter och texten till "Sov du lilla videung" (som har en speciell plats i mitt hjärta i alla fall). Hade det varit bättre om han ägnat hela livet åt att knepa och knåpa med ett enda stort mästerverk, för att postumt bli hyllad som Mr. 100%? Topelius författarliv är något att inspireras av för alla er (förlåt, oss) som sitter på kammaren och beklagar att om inte om hade varit så hade de där hopknycklade papperna längst ner i skrivbordslådan varit en stor roman. Kör på, ut med det bara!

Nåväl. Zacharias Topelius produktivitet underlättades naturligtvis av att han på sin tid var oerhört populär och efterfrågad. Det är inte för inte som han har kallats för 1800-talets motsvarighet till 1900-talets Astrid Lindgren och Tove Jansson. Några av hans mest älskvärda alster är de på sin tid omåttligt populära sagorna för barn. Topelius menade att barnlitteraturen var mycket viktig för samhällets framtid, men avvisade samtidigt torra moralpredikningar som riskerade att uppfostra framtida generationer av "sladdrande papegojor". Skulle barnet få ut något av en saga, så måste den tala till barnets känsla och fantasi. Det är inte svårt att förstå att Topelius, med sin egen barnsliga entusiasm och optimism, kände stor sympati för barndomens lekfullhet och vidöppna förhållningssätt till världen. Om barnen skulle växa upp till fosterlandssinnade medborgare måste man (precis som Topelius gjort för egen del) använda sig av dessa fina egenskaper – inte bekämpa dem.

Liksom i lyriken finns i sagorna ett ljust och optimistiskt drag. Bröderna Grimms och H.C. Andersens sagor kan vara grymma och otäcka, med olyckliga slut. Inte Topelius berättelser. De verkar skapade för att ingjuta mod och framtidstro hos de läsande barnen – för att uppmuntra till bra saker, snarare än avskräcka från dåliga. Man behöver inte tvivla på hur sagan om Adalmina ska sluta, prinsessan som måste välja mellan å ena sidan skönhet, rikedom och klokhet, och å andra sidan ett ödmjukt hjärta – självklart får hon alltihop på slutet! Hos H.C. Andersen hade kammartjänarna och kammarjungfrurna som lät Adalmina rymma till skogs fått huvudena avhuggna utan pardon – i Topelius saga nöjer sig den ruskige bödeln (som trots allt finns med i berättelsen) med att hålla vakt utanför deras fängelsetorn (som de så klart släpps ut ifrån när allt blivit bra igen).

Och när vi ändå är inne på sagor, visst kommer ni ihåg Asbjørnsen och Moes historia om den där kvarnen, som stod på havets botten och bara fortsatte och fortsatte att spruta ur sig salt? Det är lite så jag ser på Zacharias Topelius, som en oändligt producerande kvarn som bara gjorde och gjorde, och skrev och skrev – storslagna romancykler, vackra dikter, banbrytande barnlitteratur och, vilket jag inte ens hunnit ta upp, pionjärinsatser på skräckens och detektivlitteraturens områden. Mycket bortglömt, men också en hel del som är hågkommet och uppskattat än idag. Topelius penna skrev fram Finland, och liksom havet inte kan tänkas utan sitt salt, går det knappast att föreställa sig den finska nationen utan hans ord.

Och hade han inte dött, så hade han väl skrivit än.

60. Karl Ove Knausgård (1968-)

Spårvagnen skulle gå 10.11 från Stigbergstorget. Det tog bara några minuter att gå ner, så jag var tvungen att komma på något att göra ett litet tag till för att inte behöva stå och vänta vid hållplatsen. Tygpåsen, som jag hade fått från Backateatern efter att ha deltagit i någon sorts undersökning, stod färdigpackad vid dörren. Hade jag kommit ihåg att stoppa ner allt? Badbyxorna låg där. De var egentligen lite för korta, och jag kände mig fånig i dem, men det enda andra alternativet var mina träningsshorts och jag hade tidigare gjort misstaget att bada i dem. Redan när jag var i vattnet insåg jag problemet och när jag sedan tog de första kliven upp på trappstegen bekräftades farhågorna. Byxorna smet åt kring kroppen på ett alltför avslöjande sätt. Det hade inte varit förödande genant, men ändå tillräckligt för att inse att jag hellre kände mig fånig än blottad. Handduken och vattenflaskan var också nedstoppade, samt en pocketversion av Karl Ove Knausgårds självbiografiska roman Min kamp, andra delen. Hur tjock hade en volym innehållandes alla delar behövt vara? Jag hade läst någonstans att det rörde sig om 3600 sidor totalt. Ett litet leende kom över mig när jag föreställde mig hur löjeväckande det skulle se ut. Den hade förmodligen inte ens fått plats i tygpåsen. 

Det var fortfarande nästan tio minuter kvar och min erfarenhet sa mig att det inte var någon idé att vara där i god tid. Några minuter sen var spårvagnen ofta, men aldrig för tidig. Jag vände mig mot köksbänken. Tallriken från frukosten var odiskad och grötresterna hade redan börjat stelna. Det skulle bli ett mindre helvete att diska tallriken om den tilläts stå för länge, så jag tog fram diskborsten, duttade på lite diskmedel och började gnugga. Efter att ha ställt tallriken i diskstället snörade jag på mig skorna och gick ner till hållplatsen. 

På vägen tog jag upp mobilen för att se om jag hade fått något meddelande. Ljud eller vibration hade jag aldrig på längre. Fördelen var att det ingav en känsla av kontroll. Jag hade också fått för mig att det var bra för nerverna. Tidigare hade jag ibland störts av att det plötsligt kunde plinga till, ett pling som tog mig ur den koncentration som var riktad mot en film eller en bok eller vad det nu var. Jag stördes numera aldrig på ett oväntat sätt: de digitala knackningarna på min dörr kunde komma när som helst, men det var upp till mig att lyssna till dem när det passade. Nackdelen var att jag självmant fick ta fram mobilen och kolla om någon hade hört av sig, vilket jag gjorde mycket oftare än jag ville erkänna för mig själv. 

Solljuset bländade skärmen och jag var tvungen att lägga en kupad hand över den för att bättre kunna se. Rikard hade skrivit. "Jag sitter i bakre vagnen." Jag skickade en tumme upp som svar, innan jag lade ner telefonen i fickan igen. Precis då såg jag elvan rulla fram till hållplatsen och jag var tvungen att småspringa de sista stegen för att hinna fram. Det höll på att bli stressigt, eftersom framdörrarna var avstängda. Det hade de varit sedan pandemin skjutit fart. Jag var därför tvungen att ta mig ytterligare tio steg till nästa dörr. De övriga resenärerna hade hunnit på, men chauffören såg mig nog, för han lät dörrarna stå öppna några sekunder längre än normalt.

*

Det var som vanligt ganska mycket folk på Saltholmens klippor. Vi hade tur som hittade en plats med jämna och platta stenblock, vilket var sällsynt en solig sommardag. Rikard tog av sig t-shirten, satte på sig solglasögonen och lade sig ner för att värma kroppen inför stundande bad. Jag plockade fram handduken ur tygpåsen och bredde ut den på klippblocket. Sedan lade jag mig på mage på handduken och tog fram boken för att läsa. Jag tittade en stund på framsidan innan jag slog upp boken där jag hade lagt bokmärket, ungefär två tredjedelar in. Karl Ove och hans författarvän Geir har ett samtal om deras skrivande. Geir påpekar, inte utan avundsjuka, att Karl Ove har förmågan att låta ett banalt toalettbesök svälla ut över tjugo sidor och få det att tåras i ögonen på läsarna. Jag förstår vad Geir menar. Egentligen är det ironiskt att hela Min kamp-serien inleder med de vackra orden "För hjärtat är livet enkelt", eftersom alla de 3600 sidor som följer gör en poäng av att inte vara "vackert" skrivna, i någon litterär-estetisk mening. Knausgård "avsäger sig varje litterärt trick", som amerikanska författaren Jonathan Lethem träffande uttryckt det. Stilen framstår som nästan helt genomskinlig. Varför blir det så effektivt?

Den experimentella filmskaparen Jonas Mekas lyckas med något liknande. Mekas har ägnat en hel karriär åt att sätta samman filmer utifrån sina egna hemvideor. Det är klipp när han går i parken med sin familj, på katten som ligger på pianot, på kompisar som spelar krocket i trädgården, och så vidare. Det är fullständigt vardagligt och utan någon dramaturgi. Han poängterade rent av att klippen inte var sammanställda i någon särskild ordning. Jag minns att jag tittade på As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty och stundtals funderade på vad i hela fridens namn jag sysslade med, varför jag slösade bort timmar av mitt liv på att betrakta en främmande mans kaotiskt sammanställda dagboksliknande videoklipp från 70-talet. Men lika ofta satt jag där, starkt berörd, och kände att genom det partikulära och vardagliga skiner något allmängiltigt igenom, någon sorts vacker sanning om människan. Det är en fin gräns mellan den pretentiösa bluffen och det genuint sublima och det är svårt att säga hur gränsen ser ut.

– Är det spännande? Rör han med skeden i ett glas?

Rikard log när han fällde den skämtsamt föraktfulla kommentaren. Jag tittade upp från boksidorna och konstaterade att jo, det gör han, och det är riktigt spännande att läsa om. Rikard försökte läsa Min kamp men fastnade inte riktigt. För honom framstod de ordinära vardagsbeskrivningarna först och främst just som ordinära vardagsbeskrivningar. Han var mer förtjust i de essäistiska utvikningarna, om jag förstod honom rätt, och sådana finns det också ganska gott om i Knausgårds böcker, även om författarens årstidsböcker har mycket mer av den varan än Min kamp. Det är lustigt hur olika man kan uppfatta samma text. Min vän Sanna fullkomligt älskar de vardagliga detaljbeskrivningarna. Under en av våra promenader fångade hon kärnfullt sin upplevelse: "Jag kan läsa om hur han går över vägen och det känns verkligare än när jag själv går över vägen." En av Knausgårds stora bedrifter är just detta: han får oss uppmärksamma det banala och vardagliga, att liksom verkligen upptäcka det, utan att för den sakens skull ägna sig åt några litterära åthävor. 

Litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglund har konstaterat att Knausgård genomgående i Min kamp återkommer till en fras, som nästan fungerar som ett credo: "Det gäller att fästa blicken". Författaren söker oupphörligt att fästa blicken, på de dramatiska stunderna likväl som de långa händelselösa tomrummen däremellan, som han hjälper oss inse faktiskt inte är så händelselösa trots allt. "Jag vet vad det vill säga att se något utan att fästa sig vid det", skriver Knausgård på ett ställe i serien. Hans skrivande kan ses som en kamp för att upptäcka det liv han, och vi alla, lever, hur ordinärt det livet än kan synas vara. Hägglund påpekar att dragningskraften i att läsa Min kamp inte består i att den tvingar dig att se hans liv med dina ögon, utan att den får dig att se ditt liv med hans ögon. Vi upptäcker allt det som pågår också i våra liv, genom att ta del av de otroligt specifika skildringarna av hans. Hägglund menar att medvetenheten om att allt detta en dag ska upphöra, att livet är ändligt, är vad som skänker alla ögonblicksbeskrivningar deras betydelse och mening: "Ja, känslan av förgänglighet är en inneboende del av själva ögonblickets strålglans."

Jag försökte läsa vidare i texten – fortfarande satt Karl Ove och Geir och diskuterade varandras skrivande – men tankarna ville inte fästa sig vid boksidorna. Istället började jag tänka på hur många paradoxer det finns mellan Knausgårds liv och litteratur. Han skriver ofta om hur mån han är att vara alla till lags och hur känslig han är för socialt tryck. Samtidigt fläker han ut inte bara sitt eget liv i böckerna, utan också sina närståendes. Han drar sig inte för att skriva genanta eller provokativa saker om ärligheten kräver det. Beter man sig så om man vill vara alla till lags? Han beskriver sig ofta som socialt inbunden, fåordig och tyst, men i litteraturen sväller hans ord över tusentals sidor. Han påstår att han är glömsk, men tycks kunna återge detaljerade skildringar av hur han höll i en cigarett på en fest när han var sexton. Den intressantaste paradoxen är kanske ändå det faktum att han ofta framhåller sitt liv som så banalt, samtidigt som det tycks vara värt att navelskåda in i minsta detalj. Men det är väl just det som Hägglund är inne på: kampen att äga sitt liv, uppmärksamma det, få det att betyda något. Kanske är han också ute efter att späka sig genom sitt litterära utlämnande, rena sig, i förhoppningen att nå fram till något heligt. Om och om igen återkommer Knausgård till sin fascination för religionen och för de heliga människornas livskänsla, som han känner avundsjuka inför.

– Ska vi ta ett dopp nu?

Rikards röst väckte mig ur mina tankar och jag lade ner boken. Övergången från den inre världen som jag hamnar i vid läsningen, när boken dessutom rent fysiskt fungerar som en sorts skärm mot omvärlden, till den ljusa sommardagen full med tjoande människor, tog det några sekunder att vänja mig vid. Jag reste mig sakta, drog med mig handduken som jag legat på, och började gå ner mot stegen. Framför mig gick två bikiniklädda flickor. När den ena plötsligt snubblade på en våt sten, skrek den andra till och tog tag i hennes arm, innan båda fnissade kokett åt det inträffade. Eftersom jag hade Knausgård i tankarna, och kanske för att jag själv är lärare, så gick associationerna genast till kontroversen kring den norska storsäljarens debutroman Ut ur världen. När den översattes till svenska dröjde det inte länge innan en debatt blossade upp. Romanen handlar om en manlig lärare som blir attraherad och romantiskt intresserad av en trettonårig elev. Litteraturprofessorn Ebba-Witt Brattström undrade varför unga flickor ofta tycks få bära upp den manliga genikulten och var helt enkelt inte särskilt förtjust i den "litterära pedofili" som hon menade att bland andra Knausgård ägnade sig åt. Norrmannen blev rasande och skrev en mycket läst och omdebatterad anklagelseskrift riktad mot svenskarna, detta trångsynta folk av "cykloper", som var mycket mer intresserad av moral än litteratur och som blev arga så fort någon skildrade delar av tillvaron som var ambivalent eller inte ansågs moraliskt korrekt. Texten kan användas som diskussionsunderlag för hela idén om PK-Sverige, landet där många menar att man om inte skräms så i alla fall skäms till tystnad ifall man inte skriver under på rådande konsesusuppfattning i en viss känslig fråga. Denna diskussion var kanske som allra livligast när inlägget publicerades, 2015. I andra delen av Min kamp återges flera reflektioner kring svenskarnas sätt att bete sig och Knausgård, som bott i Sverige många år, har sagt vid ett tillfälle att reaktionerna på hans debutbok bekräftade allt han skrev om svenskarna i denna del.

*

Samma kväll fortsatte jag läsa i Min kamp. Under tiden lade jag märke till att armarna blivit brunare efter dagens tur ut till Saltholmen. Det gladde mig lite, eftersom jag alltid hade förknippat brunhet med sommar, och sommaren var min favoritårstid på året. Badturen hade gjort gott, men också bidragit till viss utmattning, och det dröjde inte särskilt länge innan jag fick kämpa mot tröttheten. Eftersom boken saknar kapitelindelningar, så finns det inga naturliga avbrott i den. Jag bestämde mig därför för att stanna när jag kom fram till sida 500. Tjugo minuter senare var målet uppnått och jag lade boken på nattduksbordet, ovanpå Beng Liljegrens biografi över Adolf Hitler, och funderade på hur jag skulle formulera den text om Knausgård jag var ålagd att skriva som en del av ett bloggprojekt med mina vänner. Det skulle lösa sig, tänkte jag, och så släckte jag lampan.

61. Sonja Henie (1912-1969)

1971 gav en jugoslavisk filmregissör sju kolleger uppdraget att på under tre minuter spela in en film. De enda instruktionerna var att det skulle ske i ett sovrum, filmas med en statisk kamera och att meningen "I miss Sonja Henie" skulle vara med. Torts att respekterade storheter som Milos Forman och Frederick Wiseman deltog i projektet så liknar resultatet mest en tramsig filmskoleövning. Det intressanta är snarare instruktionen de fick. Vem var Sonja Henie egentligen och varför hade någon anledning att sakna henne? När det här filmexperimentet spelades in hade det bara gått två år sedan Henie avlidit, men känslan är att saknaden sträckte sig längre tillbaka än så. Det människor egentligen saknade var den Henie som tog över såväl idrottsvärld som underhållningsindustri på 30-talet. Den charmiga superstjärnan Sonja Henie, som på toppen av sin karriär sålde ut arenor och biosalonger med godmodiga leenden och häpnadsväckande dansturer på isen.

Men innan Sonja Henie blev ett, ska vi kalla det livsöde, så var hon en hårt arbetande och exempellöst framgångsrik idrottare. Henie är ett bra exempel på att det inte skadar att få "rätt" förutsättningar från början, om man vill nå framgång. Hennes pappa var en gammal världsmästare i cykel och hade blivit rik på pälsförsäljning. Den lilla flickan uppmuntrades mycket tidigt att testa flera sporter och hon visade sig ofattbart talangfull i flera av dem, skidor och tennis inte minst. Men det stod ändå tidigt klart att det var konståkningen som skulle bli flickans framtid. Att den verkligen skulle bli hennes framtid, det hade pappan beslutat sig för. Det dröjde inte länge innan han tog sin dotter ur skolan och anlitade världsledande tränare och experter, däribland en prisad rysk prima ballerina, för att Sonja nu skulle ha både tid och förutsättningar att bli bäst.

Vägen var utstakad, men naturligtvis krävs det mer än bara goda omständigheter och maniskt pushande föräldrar för att nå framgång. Det krävs egen talang och skicklighet och det hade Sonja Henie i överflöd. Annars hade hon inte kunnat sopa hem de norska mästerskapen i konståkning vid tio års ålder och medverka i de olympiska spelen vid elva års ålder, yngst av alla deltagande. Några få år senare, 1927, åkte den då fjortonåriga Sonja hem sitt första VM-guld. Segern omgärdades av viss kontrovers, eftersom det satt flera norska domare i juryn. Men att den unga flickan var bäst i världen på konståkning kunde snart ingen förneka. Under de närmaste tio åren dominerade hon sporten på ett sätt som knappt kan ha någon motsvarighet i idrottshistorien. Hon vann tio raka världsmästerskap, tre raka OS-guld och från och med 1931 också sex raka Europamästerskap. Det är sinnessjukt på en rent idrottslig nivå, men det säger ändå inte allt om hennes inflytande. Hon förändrade sporten på flera sätt: de bland damerna numera typiska korta kjolarna och vita skridskorna var det hon som populariserade, hon bidrog med skridskoåkningsmässiga innovationer, och hennes glamorösa uppträdande väckte sådan uppståndelse att det snart ansågs som en självklarhet att konståkningen skulle accepteras som olympisk idrott (det hade inte varit en självklarhet tidigare). Därutöver gjorde hon ett alldeles särskilt intryck på publiken. Den charmades, blev förtjust och förälskad.

En som blev förtjust var tyska rikskanslern, Adolf Hitler. Det tredje av de ovan nämnda Olympiska spelen gick av stapeln i Tyskland och Hitler tyckte mycket om den söta nordiska kvinnan. Den tjugofyraåriga Henie heilade tanklöst när så behövdes, och mottog glatt ett signerat fotografi av Hitler. Det hela var kanske mer aningslöst än avskyvärt, men när kriget väl drog igång skulle hon hamna i större politiskt blåsväder.

Mycket hände dock mellan 1936 och krigets utbrott. Sonja Henie hade efter det tio år långa segertåget inget kvar att bevisa längre som professionell idrottare. Sa jag professionell? Jag menade förstås amatöridrottare, eftersom det vid den här tiden inte var tillåtet att delta i de Olympiska spelen om man samtidigt tjänade pengar på sin sport. Den mycket ambitiösa och entreprenöriellt lagda familjen Henie var lite väl förtjusta i den nya lyxiga livsstilen för att vilja låta sig begränsas av amatörreglerna. De ville kunna slå mynt av kändisskapet. Nålen på kartan sattes ner i USA. Redan som barn hade hon bestämt sig för att bli filmstjärna efter idrottskarriären och nu var det dags. Inom kort tid hade hon lyckats få in både en och två skridskoklädda fötter i filmbranschen. Hennes första film, One in a Million, blev en stor kassasuccé. Henie var ingen stor skådespelare, men filmerna byggde till stor del på vackert koreograferade isdansscener och genren var lättsam humoristisk musikal, så hon behövde inte vara någon Isabelle Huppert för att nå framgång. Parallellt med det nya livet som filmstjärna turnerade hon USA runt med konståkningsshower. Överallt sålde hon ut arenor. Nya filmer väntade, också dessa stora succéer.

I hela livet hade Sonja Henie fått stå i centrum av all uppmärksamhet och förväntat sig att bli framgångsrik, vilket hon också blev. Hon hade levt i en bubbla, skyddad från omvärlden av överbeskyddande föräldrar som var konstant närvarande. Pengar hade hon skaffat sig mer än nästan någon annan kvinna: det finns bedömare som menar att hon var en av världens rikaste kvinnor vid den här tiden, om man bara räknar till egen intjänad förmögenhet. Kanske är det inte receptet för att bli den mest sympatiska personen. En gammal skridskokollega säger i en dokumentär att det var två eller tre saker Sonja Henie ville ha av en man: "Power, money, and maybe love." Henie var charmig, men hon var också av allt att döma en ganska självupptagen diva.

Vad skulle divan göra när Tyskland plötsligt invaderade Norge och norska styrkor som befann sig i Kanada bad henne om finansiell hjälp? Ingenting som imponerade på sina landsmän. Henie, numera amerikansk medborgare, ville inte ta sida i kriget eftersom USA själva var neutrala. Det kunde ses som olämpligt, resonerade hon. Kanske kan man förstå hennes förvirring: Henie levde i en sagovärld, hennes filmer utgjorde sagovärldar, och hon var uppfostrad att tro att hon själv var viktigast i världen. När det plötsligt krävdes av henne att ta moraliskt och politisk ansvar, så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Efter att USA väl gått med i kriget så började Henie engagera sig ganska kraftfullt på olika sätt. Men det ursprungliga sveket hade norrmännen svårt att förlåta.

Kriget fortsatte att plåga världen, och Sonja fortsatte att åka skridskor. Men stjärnan började dala. Filmpubliken hade tyckte det var kul med konståkningsuppvisningarna ett tag, men nyhetens behag hade lagt sig och nu drog inte hennes filmer in lika mycket pengar längre. Efter att ha tagit flera dåliga företagsrelaterade beslut så började också hennes shower inför publik att bli mindre inkomstbringande. Den drygt trettioåriga norskan befann sig inte längre på toppen av världen och det hade hon förtvivlat svårt att acceptera. Hon vände sig till flaskan. Kriget hade tagit slut men det hade också Sonja Henies storhetstid.

Det fanns fortfarande rum för vissa bejublade återkomster, inte minst är det glädjande att konstatera att Norge till slut tycktes acceptera henne igen efter sveket under kriget. Men det skulle aldrig bli som förr och när hon träffade en norsk företagare så lade hon ner skridskoåkningen för gott. Den nya passionen blev konst och mycket tyder på att hon ändå levde ganska lyckligt under slutdelen av sitt liv. I mitten av 60-talet diagnosticerades hon med leukemi, och hon avled 1969 på väg till en operation.

Hela den här texten har varit en genomgång av hennes liv. Men det är också hennes liv som fascinerar, som är det dramatiska konstverket. Sonja Henie förändrade en hel sport och blev under några år centrum i världens största underhållningsindustri. Samtidigt, i bakgrund och förgrund om vartannat, så pågick omvälvande världshändelser. Henie var ibland tvungen att förhålla sig till dem, men lyckligast var hon alldeles säkert när hon kunde stänga ute världen utanför arenorna och inför en beundrande publik sväva runt på isen. Då fick hon stå i centrum och njuta av smattrande applåder. Då fick hon, kort sagt, vara älskad.