31. Jens Ferdinand Willumsen (1863-1958)

Kommer ni ihåg Vilhelm Hammershøi? Ja precis, han med de sobra interiörerna och frånvända kvinnorna. När han gick på konstakademin i Köpenhamn hade han en märklig klasskamrat, en man med stort självförtroende och intensiv blick. De höll bägge på med samma typ av måleri och blev vänner, trots att de både personlighetsmässigt och konstnärligt egentligen var varandras motsatser. 

I målningen Fem portrætt från 1901 sitter fem av Hammershøis konstnärsvänner runt ett smalt bord, upplysta av två tända vaxljus. Och där sitter han, Jens Ferdinand Willumsen, som den märklige mannen hette, i målningens mittpunkt, med sin genomträngande järnblick. Kompositionen skvallrar om att det här är ingen sammanhållen grupp med en gemensam vision; det här är individer som var och en på egen hand ville intränga i människolivets gåtfulla själsliv. Det gällde i högsta grad Willumsen. 

Fem portrætt (1901)

Vad var det nu Hammershøi ville med sin konst? Jo, fånga det partikulära och enskilda; livets snabbt förbipasserande ögonblick. Det var en ambition där konstnärens subjektiva blick undertrycktes så mycket som möjligt. Perspektivet i Hammershøis målningar är neutralt och objektivt, och motivkretsen begränsad till det borgerliga hemmet under skiftande ljusförhållanden eller en svartklädd kvinna som läser i en bok. 

Willumsen då? Ja, han hade tillräckligt mycket ego för att på en målning sätta sitt eget ansikte på en tiger. Svävande i rymden. Hell yeah.

Himmelgåden (1938)

Vilken kontrast till Hammershøi! De klara färgerna, den skulpturala kroppsligheten, den enorma självhävdelsen!

I en recension av en symbolistutställning kritiserade Hammershøi en kollegas stil: på vissa av målningarna är grässtråna och bladen på träden fyrkantiga, på andra är bladen och gräset och alltihop istället runt. Man kan förstå att Hammershøi – som i sitt skapande var så konsekvent och stringent – avskydde den slappa ombytligheten. Dessutom avskydde han alla former av symbolism. Han kunde inte tåla om det som syntes på målningen betydde någonting annat. Det var antitesen till vad han själv ville uppnå med sitt måleri.

Det gör han inte, men det är nästan så att han beskriver Willumsens konst. Himmelgåden är förvisso en målning av en förmänskligad tiger. Men det är framförallt en målning som handlar om någonting annat, nämligen Willumsen själv.

Ta en titt på En bjergbestigerske från 1912. Det är klart att målningen föreställer en specifik kvinna, med rött hår, markerad näsa, spatserkäpp, etc. Men på ett annat plan är det inte en enskild kvinna Willumsen har avbildat. Han har målat av Kvinnan; kvinnan som arketypisk idé, som monumentaliserad natur – som hon existerade i Willumsens huvud. Ännu tydligare är det i Den grønne pige. Här är motivet istället kvinnan som njutningsvarelse, som erotiskt objekt.

Så jobbade han. Allting i hans målningar drog mot det mytiska, det hisnande och det symboliska. Eller som han själv uttryckte saken vid 73 års ålder: "Kunst er Syner, Følelser, Tanker materialiserede!"

En bjergbestigerske (1912)

Den grønne pige (1922)

Ni har säkert redan ställt er själva frågan, hur kunde de här två inbördes så olika konstnärerna över huvud taget vara vänner? I rättvisans namn ska det sägas att det tog ett tag innan Willumsens symbolism slog ut i full blom. När de ungefär samtidigt drog ner till Paris på 1890-talet var det som likartade målare. Men Willumsen lät sig i högre grad influeras av det franska avantgardet, av Odilon Redon, Seurat och Gauguin. 

Och säger man inte att motsatser attraherar varann? Under en period hade Hammershøi kontakt med en berömd fransk konsthandlare. Här öppnades en dörr till den franska konstvärlden. Men Hammershøi brydde sig inte om att upprätthålla kontakten, av ointresse eller lathet må vara osagt. Kontrasten till Willumsen kunde inte vara större. Den senare kämpade med näbbar och klor för att slå igenom i Frankrike och för att få sin egen pionjärinsats erkänd. Hammershøi ville plåna ut sig själv, Willumsen sätta sig själv på piedestal.

Vem man föredrar kan ju vara en fråga om läggning. Men också om dagsform. Ibland vill man ha Hammershøis stillhet och melankoli, ibland vill man ha det här:

Naturskræk. Efter stormen nr. 2 (1916)

Den mänskliga gestalten i förgrunden till Naturskræk ser ut att försöka vilja undkomma havets vågor och solens bländande ljus. Hur ska den här målningen förstås? Som en maktkamp mellan hav och sol, med människan i mitten? Som en skildring av mänsklig ångest? Solreflexionerna i havet bildar ett eller flera kors. Är det en religiös målning? 

 

Funderingar eller tolkningar av det här slaget leder tankarna lite fel. En viktigare fråga att ställa sig, i förhållande till Willumsens målningar – åtminstone om man tillmäter konstnärens egna åsikter någon vikt – är vad de gör med oss. Willumsen ville förändra konstbesökarna i grunden. Konstverket skulle fungera som en katalysator till nya medvetandeskikt: "God Kunst er det eneste, som fører Folk over i Evigheden." Exakt vad Willumsen menade med detta är för mig kryptiskt och oklart. Men det räcker att veta att konstnären hade sådana ambitioner, för att betrakta målningarna på ett nytt sätt. Vet ni vad, de blir bättre.

 

San Travaso Kanalen i Venedig. Måneskin. (1930)

Med blicken fäst bortom vår sinnliga värld, men tillräckligt fåfäng för att bry sig om sitt eftermäle på jorden. Willumsens museum, grundat 1957, ett år innan Willumsens död, blev ett av Danmarks första museer tillägnad ett enda konstnärskap. Det behöver väl knappast nämnas att Willumsen hade ett eller flera fingrar med i spelet.

Mitt i museet hänger vad Willumsen själv kallade sitt livsverk. Det store relief är en enorm relief (cirka två gånger tre meter) av marmor och förgylld brons, som enligt konstnären själv visar den mänskliga utvecklingen, från kaos till andlig befrielse. I mitten syns två giganter med armarna utsträckta, den vänstra representerar förnuft och den högra representerar instinkt; figurerna längst upp till vänster representerar krig och fred, de längst upp till höger representerar vilja och omtanke, och så vidare. Den mänskliga utvecklingen kulminerar så med det gyllene paret till höger, som kärleksfullt omfamnande varandra är vända mot framtiden.

Det store relief (1928)

Det gyllene paret.

Att stå framför reliefen är en häftig upplevelse. Att vara på Willumsens museum likaså. 

Det finns konstvetare som avfärdar Willumsens konst för att vara icke-harmonisk och kitschig. De har inte fel. Hans figurer är påtagligt kroppsliga. Hans kompositioner är dramatiska. Hans symbolism påträngande. Men det är samtidigt vad som gör hans målningar så starka och bra.

Det mest paradoxala i Willumsens konstsyn är att han, trots att han la så stor viktig vid det subjektiva uttrycket, och trots att han ville framhäva sig själv på alla sätt och vis, samtidigt menade att konsten kunde sudda bort gränser mellan människor. Jag har ingen aning om vad Willumsen menade med evigheten, men jag vet precis vad det innebär att låta tankarna vandra i betraktande av ett konstverk och att glömma bort sig själv.

Det är inte en oangenäm känsla. 

32. C.V. Jørgensen (1950-)

Det var ett sånt där tillfälle då verkligheten överträffar dikten. Vi kom i bil från längre upp i Sverige, oroliga över hur det skulle fungera vid gränsen till Danmark. Det var pandemins andra sommar, och i ett industriområde i Malmö stannade vi vid ett av de där testföretagen som ploppat upp som oönskade svampar så fort någon hade kommit på att det går att göra pengar på människors reslust.

Testet visade negativt. Nå, det var ju bra det. Vi körde obehindrat över Öresundsbron (ingen jävel kollade våra intyg) och klev ur bilen någonstans i Nørrebro. Vi skulle hälsa på min syster, som av många goda anledningar bor där. Vi välkomnades av en ljum vind och några välbekanta toner:

Sommersøndag nationen holder fri
Nogen høre Arne Myggen
Selv høre jeg David Bowie
Solen skinner & genbokonen flager
Med dannebrog over et kaffebord
Fyldt med likør & tørre kager
Alt er så simpelt & såre godt
Rul hende en joint & stik mig lidt pot

Tre kvinnor i medelåldern satt vid en trapp och rökte gräs i solen. De lyssnade på C.V. Jørgensen. De hade det bra. 

I "Bellevue" från Storbyens små oaser (1977) finns allt som gör C.V. Jørgensen till C.V. Jørgensen: den milda ironin över danskheten, de överraskande rimmen (godt/pot, fri/Bowie) och de för svenskar svårförståeliga referenserna. (Arne Myggen, vem?) Allt det här förklarar varför han i hemlandet är en omhuldad kultfigur, medan han i Sverige är praktiskt taget okänd. Ulf Lundell fick en gång av en förväntansfull dansk musikjournalist frågan om sin relation till C.V. Jørgensen. Lundell var tvungen att göra journalisten besviken, han hade varken hört talas om C.V. eller lyssnat på en enda låt av den danska musikskalden.

C.V. Jørgensen är helt klart inte Kim Larsen. Men de tillhör samma generation av danska rockpoeter, som med vardagsrealistiska texter på danska slog igenom på 70-talet. Kim Larsen tog Gasolin-raketen rakt upp bland stjärnorna. Andra artister som Sebastian, Gnags och C.V. Jørgensen fick nöja sig med att stå hostandes i sotstoftet och bittert mumla vafan hände. Så kan en historieskrivning se ut, som inte tar hänsyn till vad som skulle kunna ha hänt. Faktum är att C.V. Jørgensen i slutet av 70-talet konkurrerade med Kim Larsen om samma publik. Det var en kamp där Kim Larsen inte alltid drog det längsta strået. Under turnén till Vild i varmen (1978) var alla medlemmar av Gasolin inbjudna till en spelning. En skakad Kim Larsen lämnade redan efter en halvtimme med orden: "Nu er det sket! De æder os! De æder os!"

Det ska understrykas att "C.V. Jørgensen" vid den här tidpunkten var ett band. C.V. stod för låttexter, sång och gitarrspel, men de övriga medlemmarna var minst lika viktiga för att skapa det driviga och tajta soundet. Den klassiska medlemsuppsättningen Erik Falck, René Wulff, Ivan Horn och C.V. Jørgensen (som tillsammans också gick under namnet Det Ganske Lille Band) följdes åt under tre skivor: förutom Vild i varmen, den redan nämnda Storbyens små oaser och Solgt til stanglakrids (1979). De här tre skivorna har bland C.V.-fans närmast ikonisk status. Sedan splittrades bandet, som en följd av en lång maktkamp mellan den konflikträdda ensamvargen C.V. och de övriga medlemmarna. Ironiskt nog ledde splittringen till att C.V. ett år senare släppte sin bäst säljande skiva. Tidens tern (1980) med hiten "Costa Del Sol" sålde över 100 000 exemplar och har sedermera fått plats i den danska kulturkanon.

Men Kim Larsen kunde andas ut. C.V. Jørgensen var aldrig ämnad för de allra största rubrikerna. Efter den oväntade succén med Tidens tern gjorde C.V. allt för att skaka av sig den oönskade populariteten. Han försökte ett tag att helt undvika att skapa hits. Jag vet vad publiken vill ha, jag vill bara inte ge dem det, som han uttryckte saken. Den tjurskalliga inställningen förklaras av att C.V. i grunden är en idealist. En hit lyssnar du på – och glömmer i samma sekund som tonerna klingar bort. C.V. vill skänka människor förlösning med sin musik. Och för det krävs det att sången känns som ett personligt meddelande. (Det förklarar också varför han, under sin aktiva karriär, la ner oerhört mycket tid på sina texter. De blev oftast inte klara förrän precis vid inspelningsskedet.) Sedan peaken med Tidens tern har C.V. gett ut sex album, som inget – till upphovsmannens stora lättnad – har gjort större väsen av sig, varken i Danmark eller utomlands. Han kunde ha blivit en stjärna och som folkkär åldrande musiker en regelbunden gäst i diverse mysprogram på teve. Det blev inget av det. Och tur är väl det. C.V. Jørgensens texter fungerar bättre ur ett outsider-perspektiv.

Den ironiska blicken på samhället och samtiden fanns där redan från början. C.V. Jørgensen rimmade syrligt om danska överklassflickor och rikemansfamiljer. "Entertaineren" är en drift med jet set-underhållare som håller "monologer uden mening i", och "Et satanisk mesterværk" en vidräkning med hur pengabegär äter upp människor inifrån. I "Maskemesteren" gör sig C.V. lustig över gråa kontorsmän, med sina resväskor och oklanderliga kostymer. Han naglar fast en av dem i sin sång: "Han er totalt blottet for humor & farveløs som gelé / Han titulerer sig selv diplomat & attaché". Men i slutändan är även kostymnissen ett offer för systemet, någon som måste skriva för brödfödan: "Men selv om hans håndskrift har det helt korrekte svaj / Er & bli'r han blækhusarbejder ligesom mig." 

C.V. Jørgensen hade emellertid inga ambitioner om att leda en revolution eller förändra samhället. Han såg sig själv snarare som en protestsångare i Bob Dylans efterföljd, en person som vittnar från samhällets skuggsida. Och han tummade aldrig på den poetiska formen. I "Datadisciplin" gör C.V. narr av åttiotalets själlösa yuppie-samhälle, genom att helt enkelt ställa upp och rimma på tidens populära inne-ord:

Digital hjernedød konservatisme
Nådesløs illoyal funktionalisme
Creditcard kokain Cadillac disciplin
Hjerteløs asocial chauvinisme
Legitim eksklusiv liberalisme

I takt med att 80-talet framskred letade sig ett melankoliskt stråk in i C.V. Jørgensens texter. På Vennerne og vejen (1985) är utanförskapet och pessimismen tydlig, som på "Vennerne og mig" där inte ens vännerna skänker glädje till poetens liv: "De smiler når de glider / Uden ord til farvel / Vennerne bli'r skygger af sig selv". Vid ungefär samma tid vände C.V. sig inåt. Samhällets ofullkomlighet störde honom fortfarande, men det gav inte längre upphov till arga utfall. På "Livet er lykken" från Indian summer (1988) erkänner C.V. att han har det som allra bäst när han är "tanketom": "Alt hva' jeg forlanger på en dag som i dag / er sød country-musik uden stop".

C.V. Jørgensens strävan efter spiritualitet och nya själsliga insikter kulminerade sedan med Sjælland (1994). Skivan markerade att C.V. Jørgensens tid som rockig samhällskritiker var förbi. Borta var de arga gitarrerna. Istället präglas skivan av vad C.V. Jørgensen kallar ett "Miles Davis-sound" (nåja) och texter som snarare än att peka ut missförhållanden i samhället betonar det stora sammanhang alla världens skapelser är en del av. Det här är verkligen inte en dålig sak, vilket den vackra "Skygger af skønhed" kan få illustrera. Hade den cyniska protestsångaren blivit flummig hippie på äldre dar? Nja, så enkelt är det kanske ändå inte. C.V. Jørgensen hyste fortfarande sympati för samhällets medellösa och utstötta och på omslaget till skivan står C.V. naken bland jättebjörnlokor som tornar upp sig kring honom. Ja, vi ska älska naturen men det är inte säkert att naturen älskar oss tillbaka. 

*

Hur ska man förklara att vi, tre kulturnördar i Sverige, älskar en dansk rockpoet så pass mycket att han hamnar på plats 32 på en sådan här lista? Jag kan bara svara för mig själv, men när jag upptäckte C.V. Jørgensen för några år sedan och tragglande började dechiffrera hans texter, var det som en uppenbarelse. 

Det har nog med identifikation att göra. När jag var yngre letade jag efter arga uppkäftiga sångare, vars utanförskap jag kunde känna med hela kroppen. Det var ungdomens aggressiva avståndstagande från samhället, dess libidinösa jakt efter normöverträdelse. 

Men vafan, man växer ju upp. Samhället är lika idiotiskt som förut, men det blir allt svårare att se sig själv i ett ungdomsuppror och allt lättare att identifiera sig med en sångare som på behövligt avstånd och med poetisk ackuratess sätter ord på människors förljugenhet och hyckleri.

En sådan sångare är C.V. Jørgensen.

33. Vilhelm Hammershøi (1864-1916)

I Jean-Paul Sartres huvudverk Varat och intet (1943) har vi stämt möte med författarens gode vän Pierre på ett kafé. Men Pierre kommer inte och långsamt förändras hela lokalen. Den fylls av Pierres frånvaro. Icke-Pierre erövrar snart rummet från allt som finns där: kaffekoppen framför oss, de stökande gästerna, rökluften. Det är till slut det enda vi lägger märke till. Frånvaron. 

Sartres poäng är att våra förväntningar om världen är delaktiga i att skapa den. Världen finns inte i en från människor avskild verklighet, utan skapas i vårt möte med den.

Jag tänker på Pierres frånvaro när jag betraktar Vilhelm Hammershøis interiörer.

Interiör, Strandgade 30 (1904)

En öppen dörr som leder blicken mot ett sparsmakat möblerat rum. En ensam tavla på väggen. En soffa. Ett bord med två stolar, där en av stolarna är utdragen från bordet. Som om den som satt där precis har lämnat rummet. Det råder en påtaglig och tryckande frånvaro. En frånvaro som liksom rymmer sin motsats.

1898 flyttade Vilhelm Hammershøi in i en lägenhet på Strandgade 30 i stadsdelen Christianshavn i Köpenhamn. Christianshavn anlades 1619 av Kristian IV med Amsterdam som förebild, och man får förmoda att Vilhelm Hammershøi – som uppskattade holländsk arkitektur och måleri – trivdes i lägenheten. Varken huset eller gatan finns kvar idag, men det gör de 60 interiörer som Hammershøi målade i lägenheten under en tioårsperiod. Det är mer än dubbelt så många målningar som han hade färdigställt de tidigare tio åren. Det var något med lägenhetens olika rum och ljusskiftningar som fick Hammershøi att om och om igen fatta penseln.

Hammershøi uttalade sig sällan om sin konst. Målningarna talade för sig själva, ansåg han. Men han erkände i alla fall att det var linjerna och ljuset han lockades av i ett motiv. Så får vi föreställa oss Hammershøi i lägenheten: han flyttade runt sitt staffli, öppnade och stängde dörrar och fönster, ställde fram och plockade bort föremål; allt för att hitta det ideala ljuset, de rätta linjerna.

Många av interiörerna är lika avskalade som den från 1904. De enstaka föremålen i målningarna – stenkrukor, tavlor, blomkrukor, porslinsskålar – påverkar inte det övergripande intrycket. De understryker snarare tomheten och frånvaron.

I andra syns Vilhelm Hammershøis fru Ida, bortvänd och klädd i svart.

Interiör, Strandgade 30 (1901)

Interiör, Strandgade 30 (1906-8)

De två interiörerna är målade med fem års mellanrum. Inte mycket skiljer dem åt. De är målade på samma sätt, med samma slags gråtonskala och under nästan exakt samma ljusförhållanden. På den tidigare sitter Ida på en stol. Bredvid henne, på ett lågt bord, ligger en bok. På den senare har två tavlor tillkommit på väggen till vänster. Bordet med boken är borta. Två dörrar är öppnade på vid gavel och Ida står nu i det bortre rummet. Hammershøi tycks behandla Ida på samma sakliga och opersonliga sätt som stolen eller tavlan. Han ger inte sin fru någon sorts särställning i målningen. Det gör att vi som åskådare inte upplever rummet från hennes perspektiv, utan "utifrån".

Jag tänker på Virginia Woolf, som i ett kapitel av Vågorna (1931) försökte skildra det som händer i ett rum när ingen är där för att erfara vad som händer. Texten är inte skriven ur ett mänskligt perspektiv, utan är så objektiv det är möjligt att komma. Som jag minns texten registrerar den solljuset som faller in genom ett fönster, skuggspelet som uppstår av fönsterspröjsen, dammkornen som dansar i solstrålarna.

Dammkornens dans i solstrålarna (1900)

I själva verket är det en illusion. Det finns alltid en synvinkel, världen skapas alltid i en betraktares ögon. I sista instans av oss som läser texten eller betraktar tavlan. Det finns ingen neutral punkt från vilken man kan betrakta världen. Men i sin strävan att skapa objektiva "ögonblicksbilder" är Hammershøis interiörer det närmaste Virginia Woolfs försök man kan komma i målarkonsten. 

Man kan säga att den modernistiska konsten vid slutet av 1800-talet tog endera av två vägar. Antingen maximal subjektivitet och uttrycksfullhet. Det var en väg som gick över tydlig symbolism och expressionism. Eller så ville man tvärtom reducera konstnären så mycket som möjligt. Tänk på impressionismens ambitioner att så exakt som möjligt fånga ljusreflexioner på duken eller post-impressionismens nästan vetenskapliga tillvägagångssätt. Det är målning som fotografi. 

Nu är det förstås möjligt att tolka Hammershøis interiörer symboliskt. Att i den ensamma kvinnan i lägenheten se den moderna människans alienation i massamhället, eller liknande. Men det är dels att gå emot Hammershøis egna visioner (han föraktade symbolismen), dels att missa vad jag tycker är den viktigaste aspekten av Hammershøis målningar: att de i sin sakliga och opersonliga objektivitet får oss att se andra saker i vår omgivning än vad vi annars hade gjort. 

Subjektiviteten gör här en återkomst. Hammershøis målningar beskriver för mig ett erfarenhetstillstånd, de stunder av naken kontemplation av tillvaron man ibland drabbas av. När man tittar upp över laptopens ljusskärm. Och ser rum som griper tag och försvinner i andra rum.

De fyra rummen (1914)

Det är också helt omöjligt att undvika att fylla Hammershøis målningar med subjektivt innehåll. Ola Billgren har noterat att Hammershøis melankoli är "moralisk". Rilke, som uppskattade Hammershøi och som även planerade att skriva en biografi över den danska konstnären, har skrivit att "fattigdom är ett stort ljus inifrån".

Det finns en uppmaning här. Som eventuellt är outhärdlig för den som är uppvuxen i en protestantisk prästfamilj, men som betraktad från andra sidan millennieskiftet, då Gud har dött flera gånger om och återvänt i form av kändisdyrkan och krass kommersialism, kan te sig ganska så lockande.

Det handlar inte om religionens uppmaning om att inte förhäva sig själv eller att inordna sig faderliga auktoriteter. När Rilke skriver att fattigdom är ett stort ljus, så syftar han inte på materiell fattigdom, utan snarare om att göra sig mottaglig för världens rikedom och kärlek. Det är först då, när vi har gjort oss själva "fattiga" i själen, som vi inser att det finns storhet i det lilla och att kärlek inte alltid innebär de största gesterna.

Det blir tydligt i Hammershøis porträtt. Han slog igenom som konstnär redan 1885, tjugoett år gammal, med ett porträtt av sin syster Anna Hammershøi. Det är en målning som utstrålar ömhet och sårbarhet. 

Fem år senare målar han av Ida Ilsted. Vid den här tidpunkten var de ännu inte gifta, men Ida har förlovningsringen på höger hand. Hennes blick är fast inborrad i betraktaren, Vilhelm Hammershøis egen. Jag kan inte på ett rationellt sätt förklara varför målningen är så gripande. Men liksom med interiörerna tycks det ha med frånvaro och tomhet att göra. Hur mycket jag än ser in i Idas blick kan jag inte urskilja vad hon tänker och känner. Är det förvåning, tristess, kärlek eller ömhet? Det är en naken blick, en blick som avslöjar lika mycket som den döljer. Och med Ola Billgrens ord: denna nakenhet är Hammershøis vision av kärleken.

Åtminstone för mig är porträttet av Ida Ilsted en av de stora kärleksskildringarna i konsthistorien.

34. Tarjei Vesaas (1897-1970)

Det är klart att du kommer ihåg, men minns du hur det var?

När du bråkade i skolan, blev kär eller träffade en ny kompis, och sedan mötte vuxenvärldens oförståelse inför det oerhörda i de här händelserna. Det var väl inte så att de vuxna inte var intresserade, men de var det ofta på fel sätt. De ställde fel frågor och missförstod. Kommunikationen räckte inte ända fram. Från bägge hållen. Vad som var stort eller smått var heller inte alldeles självklart. En gång lovade jag pappa att ringa ett telefonsamtal till min fotbollstränare innan sommaruppehållet. Men jag ringde aldrig. Dagarna gick och pappa utgick från att jag hade ringt. Varje dag jag vaknade upp var det där. En klump i magen som bara växte. Jag sa ingenting och ingen frågade. Ett helt sommarlov förstördes av tanken på det uteblivna telefonsamtalet. 

Från ett vuxet perspektiv är det här bara ännu ett exempel på hur barn kan förstora upp små bagateller till att betyda livet, och det är lätt att avfärda det hela som omogna barnsligheter. För att däremot se saken ur barnets perspektiv måste man ha ett känsligt sinne. I en artikel från 60-talet skriver Jan Erik Vold om ett besök på gården Vinje i Telemark, där den norske författaren Tarjei Vesaas bodde hela sitt liv. Mitt under intervjun upptäcker Vesaas ett övergivet fågelbo uppe vid taknocken: "Nej sjå, kor fint!", utbrister han, innan han bär ner boet och lägger det varsamt på marken, trots att det är övergivet. Som i vördnad för något som inte bör kränkas, skriver Vold.

Så var han, Tarjei Vesaas. 

Och när det kommer till att skriva om barn, liksom inifrån, från deras egen horisont, har han ingen like. Isslottet (1963) är en berättelse om Siss och Unn. Siss är den populära flickan i skolan, den självklara ledargestalten. Unn är ny i klassen och håller sig på sin kant. Ändå är det något hos Unn som lockar Siss, som drar i henne. När de väl möts en kväll inser de bägge att det är inledningen på en intensiv vänskap. Siss vet att hon varit med om någonting ovanligt och hemlighetsfullt, men hon har svårt att sätta ord på det hela. Det blir hennes hemlighet och hon lovar sig själv att vårda den ömt. Dagen därpå vill Unn inte träffa Siss i skolan. Hon vill vara själv med sina tankar och bestämmer sig för att stanna ute hela dagen, trots att det är vinter och isande kallt. Hon tar sig till den vackra isformation som har bildats av ett fruset vattenfall: isslottet. Hon kommer bort. En stor räddningsinsats inleds. Unn har inga andra vänner i skolan och det faller sig naturligt att letarna vänder sig till Siss med frågor: Vad sa hon till dig? Vad är det du vet? Siss deltar också i letandet, men blir ständigt ansatt av frågor från omgivningen och till slut kollapsar hon av utmattning.

De vuxna vill inget ont. Det är inte det det handlar om. De är oroliga och vill så snabbt som möjligt hitta Unn. Men i sin iver att hitta Unn är de helt blinda för Siss verklighet. Siss vet mycket riktigt någonting, men det är en sak som har med vänskapen mellan två unga flickor att göra och ingenting med Unns försvinnande. Vesaas verk är fulla av den här typen av missförstånd, där språket inte riktigt räcker till för att överbrygga avståndet mellan barnen och de vuxna.

I novellen "G som i Gudny" från novellsamlingen En vacker dag (1959) är det kommunikationen mellan Arve och modern som inte fungerar. De talar förbi varandra. En dag, han vet själv inte varför, ristar han in ett "G" på ett gammal skjul i trädgården. Som så ofta i Vesaas berättelser är det naturen och vårens hemlighetsfulla krafter som får människor att handla:

Han kände nog hur hemligt det var. Farligt och sött och hemligt. Det som ibland var en hotelse, blev i andra stunder till en söt frestelse. Det var sällsamt. Men han ville vara med och han förstod att han måste göra något för att visa att han var med.

På samma gång som han ristar in bokstaven i skjulet får han en känsla av att något betydelsefullt har hänt, att en gräns är passerad. Flickan Gudny, som bor i närheten, får reda på vad Arve har gjort. Är det för hennes skull han har ristat in bokstaven? Nej, inte direkt – men kanske ändå. När Arve och Gudny väl möts bubblar det av återhållsam attraktion och förväntningar. Tyvärr är kommunikationen mellan generationskamraterna inte bättre än att Gudny går besviken därifrån. Det "farliga" (det lockande och sexuella) blir inte uttalat, men det påverkar honom i grunden. När modern träffar Arve strax därefter har hon inte förmåga att se allt omvälvande som har hänt: "Mor sa Gudny precis på samma sätt som hon sa allt annat. Spade, morot, Gudny. Allt lika vardagligt." Modern är inte medvetet ointresserad, men sättet hon säger Gudny på förråder för Arve att hon inte kan förstå honom. Både Isslottet och "G som i Gudny" fångar på så vis det ömtåliga skede i livet då barndomens trygghet i förhållande till vuxenvärlden har övergått i tvivel och misstänksamhet. 

Det finns inget romantiskt eller idylliserande i Vesaas syn på barndomen eller naturen. I en av novellerna från novellsamlingen Vindarna (1952) får vi följa en myras liv, hans strävsamma arbete med att hämta fler strå till stacken och de faror som lurar bakom varje krök. Novellen slutar med att myran blir uppkäkad av ännu mindre kryp. Det är verkligen ett allas krig mot alla. Det är i samma novellsamling vi för första gången möter Mattis. Ett barn i mångas ögon, en halvidiot. Han bor med sin syster i utmarkerna. Det är hon som tjänar in till brödfödan, men Mattis vill också bidra till hushållet. Så en dag blir han tilltalad av en lång kraftig man, som frågar om han vill ta en famnvedshuggning. Det vill han gärna. Han pyser av stolthet och vågar äntligen möta andra människors blick. Men det går sådär med arbetet. Mattis är klen till fysiken och han blir ständigt avbruten av naturens skönhet och sina egna funderingar. Men mitt i björkskogen, efter att ha fällt en tjock björk, upplever Mattis en stund av lycka, en stund av nåd:

Först haglade det av regndroppar i ryggen när trädet skalv före fallet. Så kom fallet och suset av löven genom regnväven. Så susar det nog när man ska dö, tänkte han plötsligt. Det här är suset genom mitt eget hjärta.

Han såg sig omkring för att se efter att ingen hört det han tänkte sist. Han hade tänkt det högt. Han darrade av glädje över att han lyckats tänka något sådant. Han önskade att de kloka hade hört det. Han sa det ännu en gång:

– Detta är suset som går genom mitt eget hjärta!

– När det regnar! lade han till.

– När sniglarna går upp på veden, lade han till igen.

Det kom för honom bara, det ena efter det andra. Han tyckte att det lät så bra att han måste sluta upp med att hugga och sätta sig ned och mumla det en gång till.

Det här skulle de hört, de som – ja allihop. Han trodde att han skulle kunnat tänka ut vad som helst just nu – allt som fanns i världen.

Så utan all gräns!

Mattis får på så vis revansch på alla "kloka", de som skrattat åt honom och sagt att han inte duger till någonting. Lyckan i att uppleva detta och lyckan i att formulera och skapa världen med språkets hjälp. Det är en oerhört vacker passage och väldigt utmärkande för Tarjei Vesaas, där sympatin för de värnlösa och barnsliga och språkets centrala betydelse går som röda trådar genom hela författarskapet. Men människans värld är lika brutal som myrans. Mannen som gav Mattis jobbet besöker hygget för att se hur det går. Mattis försöker urskulda sig, han vet att en ordentlig arbetskarl skulle ha klarat av mycket mer. Men han har så mycket i sig och det bubblar fram ur honom. Han pekar på en snigel som sitter på en träspån: "Varför går de upp på trä så fort det regnar?" Mannen bara skakar på huvudet åt Mattis enfaldiga fråga. Kontrasten mellan Mattis barnsliga nyfikenhet och mannens vuxna rationalitet är oerhört drabbande. 

Mattis och hans syster återkommer i Tarjei Vesaas mest kända roman, Fåglarna (1957). Vold har skrivit att det var med Fåglarna som Vesaas blev Vesaas. Med det menade han den specifika blandning av naivism, språklig koncentration och symbolism som finns i boken. Det är inte riktigt sant. Fåglarna är förvisso Vesaas mästerverk, men samma blandning finns tidigare i författarskapet, bland annat i Tornet (1948) och Vårnatt (1954).

Så när blev Vesaas Vesaas? Jag vet inte vad Vesaas-forskningen säger om saken, men jag vill förlägga starten till tiden för det andra världskriget. 1940 gav Vesaas ut Grodden, en studie av massmänniskan och människans inneboende ondska. Samma år ockuperades Norge av Nazityskland och fem år senare gav Vesaas ut Huset i mörkret, där motståndskampen och situationen under ockupationen framställs genom ett raster av symboler: landet Norge är ett knakande hus där gestalterna rör sig spöklikt i korridorerna och nazisternas påbud framställs som gyllene pekande pilar. Det är en lockande tanke att Vesaas började skriva annorlunda samtidigt med andra världskrigets fasor och omöjligheten att uttrycka dem i ord. Vesaas symbolism kulminerar sedan i Branden (1961), ett djärvt modernistisk experiment som fortfarande har förmåga att överraska en modern läsare. 

Det är när symbolismen och realismen smälter samman som Vesaas är som bäst. I Tornet är tornet dels ett riktigt torn av skrot, dels en symbol för skulden över ett dött barn. Och isslottet i berättelsen om Siss och Unn är både ett riktigt isslott, skapat av kylan och vattnets krafter, och en symbol för naturens dubbelnatur: vacker och livsfarlig. Genom att ladda språket med innebörder och undertoner lyckas Vesaas göra verkligheten extra verklig, på ett sätt som saknar motstycke i nordisk litteraturhistoria. Böckerna är häpnadsväckande att läsa och att återkomma till. 

Vold skriver att det är svårt att sätta ord på vad Vesaas betyder för en. Det är "noko namnlaust". Men för mig handlar det framförallt om att han i böckerna kommer så nära det som betyder något, livets brusande ström. 

Det är lätt att bli vuxen. Det går med automatik, utan att man reflekterar över saken. Man tar en examen, får ett jobb, inordnar sitt liv efter rutiner och vanor. Det händer allt mer sällan att man blir förundrad av någonting i livet eller i världen. Det händer allt mer sällan att man tänker en ny tanke eller känner någonting nytt. 

Så blir man påmind, av en bok. 

35. Elias Lönnrot (1802-1884)

En av de bästa musikböcker jag läst är "Last Night a DJ Saved My Life" (döpt efter discoklassikern). Den handlar om discjockeyns långa och vindlande historia, genom olika epoker och musikstilar. Boken är en kärleksförklaring, men för en gångs skull inte till konstens upphovsmän, nej, det är sammanställaren och presentatören som står i fokus. Människan som med stor kunskap, lyhört öra och ihärdig tålmodighet vet hur man ska sammanfoga delarna till en tilltalande helhet. På så sätt är sammanställaren trots allt en konstnär i egen rätt – något nytt har uppstått, ur myllret av röster, ord och ljud. Kulturskaparna utgör förutsättningen, men det är förmedlarna som får konsten att nå mina ögon och öron, och som paketerar det på ett sätt som gör att jag bryr mig.

Vilket faktiskt helt osökt leder oss in på den finländska artonhundratalsmänniskan Elias Lönnrot. Visst, han ägde egen originalitet: han skrev ett lexikaliskt standardverk, Svenskt-Finskt lexikon, som utövade ett inte helt obetydligt inflytande på det finska språket, och som utbildad läkare bidrog han, förutom alla sina praktiska insatser förstås, även med skrifter om läkarvård. Han var därtill ett aktat namn inom botaniken, där hans skrifter fick stor cirkulation i Skandinavien. Men det här är inte vem Elias Lönnrot först och främst var. Lönnrot var den största och viktigaste sammanställaren i finsk historia. Kanske är det en överdrift att säga att Lönnrot genom sina samlingar av mytologiska finska berättelser lagt hela grunden för den finländska kulturen. Kanske är det förhastat att påstå att han genomgripande påverkat finländarnas uppfattning om sin historia, sin karaktär och sitt själsliv. Men förmodligen inte.

När Elias Lönnrot gav sig iväg till avlägsna trakter i Karelen och Savolax var det med det huvudsakliga syftet att sammanställa ett mäktigt epos. Homeros var förebilden. Lönnrot sökte upp så kallade runosångare, vilket var personer som sjöng gamla folkdikter. (Legendarisk är minnesgeniet Larin Paraske, en bubblare till den här listan.) Sången framfördes på runometer, även kallad kalevalameter, vilket är ett versmått som bland annat innefattar riklig allitteration. Alla dessa gamla sånger om mänskliga gudar, om världens skapelse, om heroiska äventyr och småaktig avundsjuka, fick Lönnrot sjungna för sig. Snart hade alla dessa fantastiska myter omvandlats från sång i luften till bläck på papper. Hemkommen från sina resor satte han sig ner för att sammanställa materialet. Visst behövdes det remixas lite, och fyllas ut lite här och var med Lönnrots egna rader, så att hålen i handlingen fogades igen. Men som helhet sprang allting i eposet från det finska folkets urminne, från historier som återberättats och visklekt sig fram i hundratals år. Resultat blev Kalevala, Finlands oomkullrunkeliga nationalepos.

Kalevala, med sina 50 sånger över knappa 400 sidor, inleds inte smygande och försiktigt. Vi kastas rakt in i en himlastormande skapelseberättelse, där luftens jungfru stiger ner från skyarna och befruktas av vind och vatten: "Vinden gjorde vad den gjorde; hon blev havande med havet." Medan jungfrun, som heter Ilmatar, ojar sig över sina födslovåndor så lägger en and bo på hennes knä, som sticker upp ur havet. Äggen ramlar ur boet och när de slås i bitar så uppstår jord, himmel, sol, måne och moln. Men Ilmatar lider fortfarande av sin graviditet och önskar att storguden Ukko ska skynda på processen. Till slut lackar även fostret själv på tiden det tar. Den otålighet och ilska som den ofödda sonen känner ska bli typiska kännetecken för honom. Han ber månen och solen att släppa ut honom så han kan börja härja runt i världen. Men till ingen nytta. Som vanligt får man ta tag i saker själv om det ska bli nåt gjort. Det gäller särskilt finska människogudar med en manlighetsbarometer som slår i taket.

Men när månen inte ville,
   och när solen inte kunde,
blev han småningom förargad,
   utled på att leva instängd,
vred upp låset till palatset
   med det nästyttersta fingret,
sparkade upp portens benlås
   med den vänstra fotens stortå,
spände naglarna i tröskeln,
   och kröp fram i farstudörren.

Väinämöinen ramlar ner i havet och irrar runt några år innan han hittar fast land. Det är starten på Kalevala, och därifrån tas vi sedan igenom ett rikt persongalleri och fantastiska händelser. Baksidetexten till en svensk utgåva av eposet sammanfattar kärnfullt vad det handlar om:

Kalevalasångerna handlar om män och kvinnor med övermänskliga krafter. De tar ofta sången til hjälp. Om Väinämöinen behöver en båt så sjunger han fram den. Om Lemminkäinen behöver en häst så skapar han den av sina motgångar. Den mäktiga kvinnan Louhi förvandlar sig lätt till en väldig örn. Den unga Marjatta blir gravid med ett lingon i skogen. Kalevala innehåller urgamla skapelsemyter, gripande mänskliga öden, mycken folklig visdom och många partier av lyrisk skönhet.

Visdomen och skönheten framträder redan tidigt i eposet. Väinämöinen har redan hunnit bli äldre, och vida berömd för sin visdom och sina sångkrafter. Han har också hunnit få sig en rival i Joukahainen, som utmanar honom i en sorts sångduell. Väinämöinen sjunger helt sonika ner honom i ett kärr, och i sin nöd lovar han Väinämöinen sin systers hand. Systern, Aino, tvingas därmed lämna sina föräldrars trygga hem. Hennes sorg över detta skildras hjärtskärande:

Modern frågar sin dotter:
   "Varför gråter du, min Aino?
Du som får en sådan fästman,
   vittberömd och rik; vid fönstret
kan du sitta där i huset,
   prata ditt och datt på bänken."

Dottern svarade och sade:
   "Mamma, du som gav mig livet!
Har jag inte skäl att sörja:
   flätan som jag måste mista,
håret som är tjockt och härligt,
   glänsande som guld i solen,
men som jag skall gömma undan,
   hölja med en hustruhuva?

Aldrig slutar jag att sakna,
   solen som den lyser hemma,
månen som går upp så mäktig,
   allting underbart som finns här,
om jag måste lämna kvar det, 
   tidigt i min enda ungdom,
här på bror mins snickarbacke,
   platsen under pappas fönster."

Man känner starkt för dotterns belägenhet. Men lika starkt är moderns förmanande svar:

Modern sade till sin dotter,
   sade som en äldre säger:
"Dåraktig är du som gråter,
   bort med dig och dina tårar!
Du har inte minsta orsak
   att så gräma dig och gråta.
Gud har gjort att solen skiner
   också annanstans i världen,
inte blott vid pappas fönster
   eller på din bror vid grinden.
Backar finns med bär och buskar,
   svedjeland med smultronsställen,
som du, sparv, skall lära känna
   långt från stället där vi lever,
långt från pappas gamla svedja,
   och din brors nyss brända
                                    backsved."

"Gud har gjort att solen skiner / också annanstans i världen". Hur fint är inte det? Just den här blandningen av rörande partier med halsbrytande äventyr är en av Kalevalas styrkor. Det finns en uppsjö av märkliga karaktärer att fascineras av (smeden Ilmarinen är en personlig favorit – ni vet, han som smitt himlavalvet och pengakvarnen Sampo). Det typiskt finska återfinns överallt i verket: det barska, robusta, no nonsense-tänket. Kanske har finländarna i någon utsträckning blivit som de blivit på grund av Kalevala? Med tanke på hur stort inflytande det haft på det kollektiva finska medvetandet så är det inte omöjligt.

När man läst Kalevala framstår det inte som konstigt att eposet inspirerat så mycket kanoniserad finländsk litteratur, konst och musik. Många finska egennamn och företag har sitt ursprung i verket och det finns tv-serier, filmer och serietidningar som behandlar nationaleposet. Men inflytandet sträcker sig långt utöver de finska nationsgränserna. Kalle Anka och Jorge Luis Borges har använt sig av Kalevalas mytvärld och Lönnrots namn. Estlands nationalepos tycks i det närmaste vara en rip-off på det finska originalet. Sagan om Ringen? Jodå, Tolkien var uttryckligen inspirerad av Lönnrots epos (det finns exempelvis uppenbara likheter mellan Väinämöinen och Tom Bombadill). Jag har, som ni förstår, bara skrapat på ytan. Kalevala som grunden till finländsk kultur? Det framstår allt mer som en underdrift, när man ser vilka återverkningar den haft på människors fantasi över hela världen.

Det kanske inte har gjorts några discoklassiker till Elias Lönnrots ära, men hans livsverk har legat till grund för ett helt folks kulturella, historiska och mentala medvetande. Det är, när allt kommer omkring, inte så illa pinkat för en sammanställare.

36. Väinö Linna (1920-1992)

Den fjärde juni 1942 firade marskalk Mannerheim sin sjuttiofemte födelsedag. Dagen blev en nationell festtillställning. Mannerheim tilldelades den ärofulla titeln "marskalk av Finland". Självaste Adolf Hitler gjorde ett överraskningsbesök och de två åt en födelsedagsmiddag tillsammans. För den finska armén, under denna period involverad i det blodiga fortsättningskriget med Sovjetunionen, firades dagen på så sätt att det delades ut en flaska förskuren konjak att dela på för fem man. I en roman som kom ut några år efter kriget skildras denna episod. Fänrik Koskelas pluton tar tacksamt emot flaskorna men nöjer sig inte därmed, utan kompletterar med hembryggt brännvin (så kallad "kilju"). Det hela blir upptakten till ett hejdlöst suparslag. 

Medan flaggor viftas och fanfarer trumpetas i Helsingfors vinglar alltså stupfulla finska soldater runt någonstans i de karelska skogarna. Episoden är rolig och också träffande för författarens sätt att ta sig an den finländska historien. Väinö Linna hette han. Okänd soldat hette romanen.

*

Okänd soldat (1954) var Väinö Linnas stora genombrott som författare och kan nog utan överdrift sägas vara det moderna Finlands nationalepos. Romanen är en av alla tiders största bestsellers i Finland. Med sitt realistiska underifrånperspektiv och sina minnesvärda karaktärer har den haft en stor betydelse för det kollektiva minnet av fortsättningskriget mot Sovjet. Redan året efter romanens utgivning gjorde regissören Edvin Laine en filmatisering som också blev mycket uppskattad och har bidragit till bokens bestående popularitet.

Romanen bygger på Väinö Linnas egna erfarenheter som stridande i fortsättningskriget. Känslan av autenticitet är stark. Trots att händelserna som skildras många gånger är fruktansvärda, är den också överraskande rolig med sina sköna karaktärer och återkommande cynismer om kriget och krigföring i största allmänhet. Finlands 1900-talskrig beskrivs med klädsam ironi. Om vinterkriget sägs det:

"Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa dittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måste avfärda landområden åt sin motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser."

Ett liknande ironiskt utlåtande om fortsättningskriget avges av lustigkurren Vanhala på bokens sista sidor: "Socialistiska rådsrepublikernas förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa."

De olika karaktärerna i Väinö Linnas roman beskriver olika förhållningssätt till kriget och dess fasor. Den jordnära cynismen dominerar. Mot slutet av kriget, när krigslyckan vänt för finländarna och de är stadda på en mer eller mindre kaotisk reträtt, träffas idealisten Kariluoto (som nyss varit på permission och gift sig, och därför inledningsvis är på gott humör) och den krasse realisten Koskela. De börjar diskutera krigsutvecklingen. Kariluoto frågar Koskela:

- Hur ska det gå för oss?

- För bataljonen?

- För oss alla. För hela Finland …

- Som det brukar gå för den som förlorar. Åt helvete. 

Kariluoto haka darrade. Han kände något vått under ögonlocken och sa med gråtblandat raseri i rösten:

- Nej. Nej herregud. Det står jag inte ut med … Jag vill inte se det. Vad som helst men inte det.

- Det finns inget hopp. Inget alls.

- Då får vi slåss utan att hoppas.

- Det är ju det vi har gjort hela tiden, sa Koskela trött och likgiltigt.

Riktigt så illa gick det ju nu faktiskt inte för Finland, trots krigsförlusten, men det kunde man förstås inte veta vid den tidpunkt då detta samtal utspelade sig.

Den kritik mot kriget som ofta framförs, direkt eller indirekt, är dock sällan av någon mer ideologisk natur, utan snarare ett utslag av ett slags typiskt finskt, realistiskt bondeförnuft.  När kommunisten Lahtinen försöker hålla en utläggning om hur "herrarna" håller manskapet i hunger, blir han utskrattad. Linna förklarar:

Där gick gränsen mellan mannarnas grumsande och den verkliga revoltandan. När som helst var de färdiga att överösa både fosterlandet och dess herrar med spott och spe, men om någon försökte ge hånet en programmatisk anstrykning blev han utskrattad. Där fanns en rå av allvar som inte fick överskridas.

På liknande sätt avfärdas brutalt alla former av patosfylld fosterländskhet.

En anledning till att Okänd soldat blev så omåttligt populär hos det finska folket, tror jag är att den lyckas kombinera en rå avidealisering av kriget med en på samma gång sympatisk framställning av den "vanlige finnen", Det är krigsberättelsens eviga trick. Support the troops, not the war. Men sällan så skickligt utfört som i Linnas roman. Framställningen av den vanlige finnen är faktiskt inte helt olik den som framträder i Fänrik Ståls sägner, och jag upplever att Runebergs verk ständigt finns med i bakgrunden av Okänd soldat. Till viss del som inspiration, men förstås ännu mer som motpol till Linnas krigsskildring, det vill säga, som urtypen för den idealiserade bild av kriget som författaren ville bort ifrån.

Detta komplicerade förhållande till nationalskalden Runeberg och hans Finlandsbild finns i ännu högre grad med i Väinö Linnas andra storverk – trilogin Här under polstjärnan (1959-1963), där Finlands historia, med torparfamiljen Koskela i centrum, skildras från 1880 och nästan ända fram till Linnas egen tid. Första delen fick i svensk översättning titeln Högt bland Saarijärvis moar och jag hade till en början tänkt göra en stor poäng av det genialiska i denna referens till Runebergs klassiska dikt om bonden Paavo – tills jag insåg att Linnas roman tyvärr inte alls heter så på finska. Det är lite synd för det finns något i denna titel som passar så perfekt för författarens sätt att både bygga vidare på och ironisera över den folkligt heroiska traditionen från Runeberg. Bonden Paavo är ju ett slags symbol för det finska nationallynnet – och Linna och Runebergs hyllningar av finnen är som sagt inte alltför olika varandra. Samtidigt är en av bokens stora förtjänster Linnas sätt att uppnå ironi genom att kontrastera Runebergs ideal mot den råa verkligheten.

I en briljant scen kommer det upplysta kyrkoherdeparet Salpakari på besök till torparen Jussis enkla bostad. De berättar för den hårt strävande familjen hur "vi finnar" är den hårdaste och segaste av alla människoraser, och hur inget annat folk skulle stå ut under de förhållanden som råder i de finska skogarna. Jussi vill de förära med "lantbrukssällskapets nyodlarmedalj" för sitt arbete med att röja ny mark. När han berättar om hur frosten tagit hans råg, så vet kyrkoherdefrun precis hur det känns:

Ja. Den faran har ju alltid hotat nybyggarna. I Bonden Paavo skildras det så fint. Också Juhani Aho har beskrivit det så bra någonstans.

På vägen hem till prästgården stannar paret upp i andakt inför det finska landskapets skönhet. De konstaterar att det aldrig är så vackert som när göken gal och våren har anlänt. Och bestämmer sig för att ålägga familjen Koskela ytterligare sex dagsverken. Man måste ju trots allt kunna leva ståndsmässigt på prästgården.

Kyrkoherdeparet Salpakari är inga elaka människor. De är upplysta, liberala och välmenande. Uppträder alltid respektfullt mot drängar, pigor och torpare, och visar genuint intresse för deras sysslor. Ändå blir det så fel. Man skulle kunna säga att det är kyrkoherdeparets naivitet som leder fram till det så småningom katastrofala förhållandet till sina underlydande – men riktigare är nog att katastrofen ligger latent redan i parets maktposition gentemot torparen, och att nämnda naivitet består just i oförmågan eller oviljan att se denna maktposition i sitt fulla ljus. För kyrkoherdeparet är bonden Paavo en berättelse om det finska folkets strävsamhet och karaktär. För Koskelas är det en levd realitet, dag efter dag, år ut och år in. Och det är inte bara frosten som är fienden.

Balansgången att slå hål på det pompösa, nationalistiska och idealistiska hos Runeberg – men samtidigt bygga vidare på nationalskaldens hyllning till finnen, fast på en mer jordnära och realistisk nivå – lyckas tack vare Väinö Linnas förmåga att skildra alla människor (även de från de högre klasserna) med självklar förståelse och värme. Trilogin är fylld av intressanta karaktärer. Kyrkoherden, med sina återkommande resonemang med sig själv som aldrig slutar i något radikalare än god vilja och pessimism  är kanske den jag kan känna igen mig mest i. En annan minnesvärd karaktär är skräddare Halme som försöker förena gryende socialism med fosterländska bildningssträvanden gemensamma med överklassen; som bildar byns första arbetarförening, men hövligt frågar baronen om lov att ha möten i brandkårshuset – och som av bara farten försöker introducera såväl teosofi som vegetarianism i den lilla avlägsna finska byn. Halme är en typisk representant för den intellektuelle uppkomlingen – lojal med sina arbetande olycksbröder, smickrad av den bildade överhetens intresse, och i alla sammanhang ytterligt mån om den egna självbilden. Vidare finns naturligtvis den gamle torparen Jussi som med sin djupt inpräntade arbetsmoral ser med skepsis på de marscherande socialisterna: 

Nuförtiden gör int man nå anat än sjunger. Man ha börja bygg världin me att sjung. På min tid levd int nå ander än klockaren på he.

Allihop är de i mer eller mindre utsträckning gestalter som går att tycka om. Alla läsare kanske inte känner sympati för kyrkoherdeparet, men Linna ger oss i alla fall chansen att göra det.

Första delen av trilogin avslutas med en vacker sommarbild från torparsonen Akselis och hans älskade Elinas bröllopsnatt. Och så ett par avslutande, olycksbådande ord: "Finlands sommar är vacker. Men kort." I nästa del bryter helvetet löst. Den finländska bondemiljön känns ju inte alls så långt ifrån vår egen. Chocken blir därför desto större när krig och massavrättningar plötsligt kommer in i bilden.

*

Väinö Linna blev en modern nationalförfattare för Finland med Okänd soldat och Här under Polstjärnan. Böckerna blev oerhört inflytelserika och uppskattade, och hade utöver sina litterära kvaliteter även en stor betydelse för landets kollektiva minne av sin närhistoria: bilden av Finlands deltagande i fortsättningskriget mot Sovjet har påverkats starkt av Okänd soldat och många har också ansett att den andra delen av polstjärnetrilogin (Upp trälar! heter den på svenska) varit avgörande för att den "röda" sidans umbäranden under och efter det finska inbördeskriget blivit en del av det allmänna medvetandet. Avgörande för att detta inflytande skulle bli möjligt var så klart att Linna med sin frodiga humor och sitt folkliga perspektiv även kunde tilltala den breda massan. Trots alla tragedier skjuts idén om Finland och det finländska aldrig fullständigt i sank i hans verk.

Efter alla om och men, efter umbäranden, klasskamp, inbördeskrig och massavrättningar, så fortsätter vi ändå tro på bonden Paavo.

37. Anders Chydenius (1729-1803)

 

Nog är jag dock något dristig, men jag hade aldrig vågat, det Chydenius vågade.

Gustav III

"Jag är arkivarie." Med detta bombastiska statement inledde jag min text om Axel Oxenstierna för några år sedan. Min tankegång var att Oxenstierna genom sitt utbyggande av den svenska byråkratin varit med och skapat förutsättningarna för min egen yrkesutövning. 

En annan person som i mycket hög grad kan sägas ha gjort just detta var Anders Chydenius, en av de drivande krafterna bakom den svenska tryckfrihetsförordningen år 1766. Chydenius var en prästman från Österbotten som i mitten av 1760-talet for till Stockholm som representant i riksdagen för de österbottniska kaplanerna. Detta var hattarnas och mössornas tid. Chydenius sällade sig till mösspartiets led och blev den stora, drivande kraften bakom att Sverige fick den första tryckfrihetslagen i sitt slag i världen; en radikal förordning som stoppade all censur (förutom gällande smädande av kungen och vissa religiösa frågor) samt slog fast den för Sverige unika offentlighetsprincipen som än idag ger medborgarna rätt att ta del av alla ej sekretessbelagda, allmänna handlingar.

Kanske kan man se det som att Axel Oxenstierna står för arkivarieyrkets auktoritära sida – ett utskott av statsmaktens och byråkratins massiva ingrepp i människors liv; medan Anders Chydenius står för dess demokratiska sida – möjligheten för samma människor att bli upplysta om dessa ingrepp. Som arkivarie är det kanske lätt hänt att man ibland betraktar offentlighetsprincipen lite som en läkare betraktar sjukdomar – en viktig förutsättning för ens yrkeskårs existens, men likafullt något i grunden jobbigt och obekvämt. Suckande över rättshaverister och andra besvärliga medlemmar av den så kallade "allmänhet", som ständigt är oförskämda nog att skapa arbetsuppgifter för den stackars arkivarien, skymmer lätt sikten för vad det i grund och botten handlar om: en vacker demokratisk idé om transparens och delaktighet. Ibland när jag förbluffad läser om de vanvettiga konspirationsteorier som var och varannan människa verkar tro på i länder som USA, så kan jag tänka att offentlighetsprincipen är ett litet botemedel mot just detta – ett sätt att skapa lite mer förtroende för myndigheter och lite mindre utrymme för fantasier om vad som försiggår bakom deras fasader. Självklart ska myndigheter misstros och kritiseras, men de ska göra det på grund av det de faktiskt gör. Offentlighetsprincipen ger möjligheter till en sådan upplyst kritik. Det är fint. I sådana stunder sträcker jag på mig som arkivarie och ger en mental high five till Anders Chydenius: "Du och jag Anders, förenade i kampen för öppenhet och demokrati."

Tryckfrihetsförordningen var emellertid inte det enda Anders Chydenius åstadkom under sitt liv. Det finns människor inför vars otroliga verksamhetslust man måste stanna och häpna. Vi har sett dem i olika former tidigare på listan: Jørgen Jørgensen, Piet Hein, Zacharias Topelius. Men där Jørgensen var en äventyrare som verkade göra lite vad som helst som föll honom in om det bara var tillräckligt galet, Hein en kreativ uppfinnarjocke vars geni tycks ha styrts mer av lust än av något annat och Topelius slutligen var en fosterlandssinnad arbetsnarkoman – så framstår Chydenius som en urtyp för upplysningsmannen som låter sitt förnuft och sina ideal leta honom mot ständigt nya områden och bedrifter.

Anders Chydenius sällsynta iver för att ta sig för och sätta sig in i de mest skilda mänskliga aktiviteter hade funnits med honom genom hela livet. Redan innan hans politiska bana tog sin början hade han på sitt kaplansboställe inrättat ett laboratorium för tillredande av läkemedel, utfört operationer på ögonsjuka och skrivit avhandlingar om såväl "bästa sättet att uppodla mossbelupna ängar" som "kärrors förbättring". Chydenius intresse för politiska och ekonomiska frågor var rotat i hans ursprung - som österbottning var han en passionerad förespråkare för utökade handelsrättigheter för städerna längs den finska kusten av Östersjön. I förlängningen ledde det till ett starkt motstånd till stapelmonopol och alla former av begränsningar för arbetets och handelns frihet.

Anders Chydenius huvudverk på nationalekonomins område är Den nationnale winsten (1765), en skrift som lanserade idéer liknande den skotske nationalekonomen Adam Smiths (ofta kallad "liberalismens fader") – elva år före Smith själv gjorde det i sitt huvudverk The Wealth of Nations (1776). Det här var en tid då merkantilismen var den helt dominerande nationalekonomiska praktiken i Europa – ett system där staten genom olika långtgående ingrepp (lagar, tullar, skråväsende, med mera) försökte krama ut så mycket som möjligt ur den nationella produktionen, med slutsyftet att nationen skulle exportera för mer värde än vad den importerade för. Vad gäller detta slutmål var Chydenius helt enig med merkantilisterna – det är just denna värdeskillnad mellan de utgående och de ingående varorna som är "den nationnale winsten" enligt Chydenius och hans samtidas sätt att se på saken. De medel han föreslår för att nå dit ser emellertid helt annorlunda ut. Att statsmakten ska lägga sig i och krångla till för sina undersåtar i den nationella vinstens namn är i själva verket kontraproduktivt – mycket bättre är att släppa på alla regleringar och låta "naturen", i form av fri konkurrens och den enskildes självbevarelsedrift och egenintresse, göra jobbet. 

Enligt Anders Chydenius bör man låta folk arbeta var och med vad de själva vill: "hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån". Nationens intresse är i slutändan detsamma som individens. Att styra över vad den enskilde ägnar sig åt (vare sig det är med "twång eller förmoner") är i bästa fall slöseri med tid och resurser, i värsta fall direkt motverkande det syfte man vill uppnå. Delvis är det ett problem av kunskapsteoretisk natur – ingen statsman kan med säkerhet avgöra vilken näring som ger mest värde åt nationen. Naturen, i form av människans egenintresse, är en säkrare kompass. Träffande är också hans påpekande att ett avskaffande av regleringarna skulle minska kostsamma rättegångar: "när Lagen är uphäfwen, blifwer dess öfwerträdelse till intet" konstaterar Chydenius – laglydighet och rättssamhälle uppnås lättare genom att minska författningarna än att öka dem. 

Anders Chydenius hade ett optimistiskt synsätt på naturen som i grunden harmonisk och rättvis – att störa den, även i samhällsekonomiska sammanhang, kunde bara leda fel:

När ströminen får flyta jämt, då är hwarje droppa watten i rörelse. När inga hinder äro i wägen fiks hwarje arbetare om sin föda och ökar med det samma Nationens winst. Men genom författningar samlas folkhopen i wissa flockar, utwägarna till industrien blifwa inskränkta, och et litet antal människor i hwarje flock flyter öfwer den största hopen, hwilkas wälmåga man nyttjar som skäl till hela Rikets wälstånd.

(Notera hur liknelsen om den jämna strömmen på många sätt liknar Adam Smiths berömda "osynliga hand".) Det kan synas naivt, men vi får komma ihåg att i Chydenius samtid var det de av merkantilismen skapade monopolen som i en radikal liberals ögon tycktes skapa orättvisa och samhällsskadliga förmögenhetsskillnader. Chydenius skrivande genomsyras av ett rättvisepatos och han visar en för sin tid djup omsorg om att förbättra situationen för arbetare och torpare. I en tidigare pamflett hade han indignerat utbrustit: "Träla i andras arbete, så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar, och dö i uselhet äro de Lagrar, som skola locka den arbetande hopen, att älska Fäderneslandet." Visst är hans patos ofta inlindat i den nationalekonomiska motiveringen att arbetarna genom förbättrade villkor skulle hindras att lämna landet och förminska den för den nationella vinsten så avgörande arbetskraften. Men poängen är att detta mål uppnås genom att ge arbetarna mer frihet och rättigheter, inte mindre. Med mer frihet kan alla hitta det sätt att försörja sig på som passar dem själva och i slutändan nationen bäst. Detta befrämjar även arbetssamheten och idogheten på ett mycket bättre sätt än straff och piskor:  

Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna av. De gifwas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll afsättning och egen winst uplifwas, blifwer den naturliga trögheten öfwerwunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifwas.

Kopplad till hans ekonomiska liberalism hade Anders Chydenius också progressiva idéer om exempelvis religiös tolerans, idéer som han dessutom sin vana trogen förmådde omsätta i praktiken. Under 1778 års riksdag författade han ett memorial om religionsfrihet, som i stora delar kom att ligga till grund för Gustav III:s förordning om utvidgad religionsfrihet 1781. (Det var apropå detta memorial som kungen yttrade de inledningsvis citerade orden om Chydenius.)

Nyckelordet i Anders Chydenius gärning var frihet: låt folk handla och arbeta med vad de vill; låt dem tycka vad de vill, läsa vad de vill och tro på vad de vill. Låt dem få insyn i lagstiftarnas verksamhet så de blir fria att bilda sig en egen uppfattning om vad som sker. Denna frihet var sannerligen ingen självklarhet på Chydenius tid, men enligt honom var den inte bara önskvärd, utan dessutom given oss av naturen, vårt naturliga element om man så vill. Det finns säkerligen mycket att säga om varför denna uppfattning om människans naturliga frihet och vad den innebär, uppkom i det sammanhang och den tid som den gjorde; det finns lika säkert en hel del att invända mot och problematisera i den. Bojorna som plågade människan i hans tid var kanske inte desamma som de som plågar oss i vår. Osynliga händer kan vara lika kvävande som synliga. Men för de flesta människor vill jag tro att Chydenius insats väcker en känsla av beundran för den man som så konsekvent argumenterade för saker som var så annorlunda jämfört med det de flesta av hans samtida tog för givet – och faktiskt också lyckades bidra till att en hel del av hans visioner omsattes i praktiken.

Är du fortfarande inte övertygad? Då föreslår jag att du sätter dig vid datorn och formulerar en riktigt krånglig och omfattande begäran om allmän handling till en valfri myndighet. Klicka på "Skicka" och försjunk sedan i tillfredsställelsen av att ha retat gallfeber på en arkivarie eller annan myndighetsperson. Den tillfredsställelsen är också den dristige Anders Chydenius förtjänst.