54. Arne Næss (1912-2009)

Kanske var det för att jag var barn, med ett snävare perspektiv, men jag minns att jag under skolåldern uppfattade de så kallade "trädkramarna" som en subkulturgrupp i mängden. Bland emokidsen, innebandykillarna och serietidningsnördarna fanns också miljömupparna. De var ofta – i mina och många andras ögon – humorlösa aktivister som klädde sig fult, åt äckliga böngrytor och demonstrerade mot något obskyrt cementföretag ingen annan unge hade hört talas om eller brydde sig om. Visst fanns det en allmän hållning att miljöfrågor var viktiga saker, men hållningen präglades av en urvattnad banalitet. Det är viktigt med miljön, precis som det är viktigt med en stadig frukost och fred på jorden. För många handlade de mest aktuella miljöfrågorna om nedskräpning i naturen. Släng inte plast på backen! Vi ska hålla det snyggt och prydligt på våra gator och torg. Surret om ozonhålet hade visserligen trängt fram till mina tonårsöron, men det var ett ganska abstrakt problem och fick aldrig riktigt någon domedagsliknande tyngd. 

Men, tja, sen kom klimatdokumentärerna, Al Gore, skogsbränderna och Greta Thunberg. Veganer blev plötsligt hippa istället för konstiga. Idag är insatthet i miljö- och klimatfrågor inte ett tecken på särintresse, utan något som genomsyrar alla åtaganden och diskussioner. Skolans styrdokument framhåller att aspekter av hållbarhet ska tas upp i snart sagt varje ämne och alla större företag, institutioner och organisationer har miljöråd, klimatpaneler eller hållbarhetsutvecklare. Kanske handlar det i många fall om spel för galleriet och greenwashing. Alldeles säkert görs inte tillräckligt mycket av tillräckligt många på tillräckligt bra sätt. Men det finns en medvetenhet idag som är långt mer utbredd än den varit tidigare.

Då kan det vara fascinerande att tänka på att det för länge, länge sedan (ett drygt femtiotal år åtminstone) i ett land långt, långt borta (nåja, Norge) fanns en filosof som försökte få världen att vakna upp inför problemen som vi först nu tar på fullaste allvar. Skillnaderna mellan honom och de miljöaktivister jag minns från min uppväxt är påfallande många, men den kanske allra viktigaste är att han var allt annat än en humorlös tråkmåns, och hans idéer är inspirerande istället för deprimerande. Arne Næss grundade det som kommit att kallas för djupekologi, eller ekosofi, och har genom sina tankar och handlingar blivit en pionjär inom miljörörelsen. Den här texten kommer inte handla mycket om Næss eget liv, men det är värt att lyfta fram att han var allt annat än en instängd akademiker och dammig bokmal. Nej, han var aktiv i samhället och politiken, inte minst som motståndsman under andra världskriget. Han levde långa perioder i isolerade naturmiljöer, helt i linje med hans miljöfilosofi. Som en sann hurtig norrman var han också en gedigen bergsklättrare. Samtidigt var han ett intellektuellt underbarn, blev tidigt professor och kom utöver sin miljöfilosofiska verksamhet också att bli framträdande inom ett så pass abstrakt fält som det språkfilosofiska.

Inom filosofin diskuterar man ofta vad som har inneboende värde, det vill säga vad som är meningsfullt i sig självt och inte bara som medel för något eller någon annan (intrinsikala respektive instrumentella värden, för den som vill lägga sig an med filosofisk lingo). En vanlig uppfattning är att människolivet bär på ett sådant värde. Vissa menar att också övriga levande arter har egenvärden. Vad som utmärker Næss är att han menade att allt i naturens ekosystem har ett värde för sin egen skull. Växter och träd, absolut, men också biologiskt sett döda ting som bergskedjor och fjordar. Det spelar ingen roll om vi människor tycker att fjorden är vacker eller inte, om vi kan använda den till något eller inte. Fjorden har som en del av naturens ekosystem ett inneboende värde, oberoende av oss. Detta innebär inte att vi konstant måste tassa på tårna för att inte röra någonting i naturen – tvärtom ska vi leva i och av den. Men vi har bara rätt att manipulera, utnyttja och förstöra djur och natur i den mån det är av vital nödvändighet för oss. Och skulle vi leva som Næss menade att vi borde, så skulle mycket lite av den skogsskövling, djuruppfödning och annat som pågår idag vara nödvändig. 

Centralt för Næss och djupekologin är synen på människan som en helt integrerad del av naturen. Det är inte så att vi människor är skilda från naturen med sina ekosystem, att vi kan betrakta det utifrån och ingripa ifall det passar oss. Det kan låta självklart, men ser man människan som en del av naturen, på samma sätt som allt annat är en del av naturen, så medför det också ett tungt moraliskt ansvar att verkligen respektera omgivningen. Vi har inte större rätt till naturen än något annat levande eller dött som är en del av naturens olika system. Næss blir närapå mystisk när han diskuterar jaget, som han ser som något mer än bara kroppen – jaget tycks för Næss vara integrerad med helheten, med naturen, på ett sätt som vår tids individualistiska syn på jaget har svårt att ta till oss. Det här ser han som något att glädjas åt: vi är större än vi normalt tänker oss att vi är. I detta liknar han panteister som Spinoza och har mycket gemensamt med flera icke-västerländska tanketraditioner. Det kan i sammanhanget nämnas att Gandhi var en stor inspirationskälla för honom. Det är också värt att påpeka att Næss i mångt och mycket bara är radial och nytänkande i en modern västerländsk kontext. Samtidigt är det ju i den kontexten som hans tankar verkligen kan anses behövas.

Biologisk mångfald har också ett egenvärde, menade Næss, och det såg rätt illa ut på den fronten redan när han levde och skrev sina texter. Vi vet att arter dör ut i rasande fart – mycket fortare än vad nya utvecklas – och det här såg Næss som moraliskt förkastligt. Nödvändiga förutsättningar för att kunna få fungerande ekosystem och en värld där allt liv tillåts realisera sin potential är att människan tar ett steg tillbaka. Vi måste på sikt bli färre personer på jordklotet istället för fler och vi som finns här måste lära oss att leva mycket mer hållbart och återhållsamt, materiellt sett. Så långt ser det ut som att vi har fått en deppig miljöpessimist på halsen. Men Næss var inte sådan, och han var definitivt ingen cynisk ekofascist som önskade död åt mänskligheten.

Nyckeln för Næss var nämligen glädjen. Han var dessutom övertygad om att människan har goda möjligheter att uppleva denna glädje, även om han bekymrade sig över alienationen som västerlänningarna – och i ökad takt även tredje världens människor – känner i det industrialiserade samhället. I samspelet med naturen kommer vi att känna oss som mer hela människor och lättare nå en djup form av glädje. Han påpekade att även pessimister som Kirkegaard och Heidegger förstod att allvaret, ångesten och förtvivlan (som den insiktsfulla människan måste och bör hantera) inte kan eller ska utesluta glädjen. Han citerade sin inspirationskälla Spinoza: "Joy is man's transition from lesser to greater perfection." Med glädje kommer kärlek, även till sig själv. Självutplånande uppoffring vill inte Næss veta av. Det gör ingen människa glad, vare sig den som offrar sig eller någon annan.

Arne Næss insåg att om miljörörelsen någonsin skulle få ett verkligt genombrott så måste den tilltala människor. I det sammanhanget referade han till Kants distinktion mellan att handla pliktenligt ("vackert") och att handla utifrån plikt ("moraliskt"). Kant menade att vårt handlande bara har moraliskt värde om vi utför vår plikt därför att det är vår plikt. Om vi däremot följer plikten därför att vi tycker det är skoj, så handlar vi "vackert" och pliktenligt men inte moraliskt. Det är uppenbart att Kant värderar den verkligt moraliska handlingen högre, men Næss är inte lika sträng: han tycker att det vore toppen om människor utifrån sin egen känsla av glädje och lust handlade rätt. Miljökampen får inte kännas som en börda, utan som någonting man mår bra av och vill ägna sig åt. Næss uppmanar oss att leda genom exempel: ut och lev i naturen! Det är bättre än att träget arbeta för miljön bakom ett skrivbord. 

Det vi ska sikta på är att dröja kvar i stunder som bär på inneboende värden, istället för att söka öka var materiella levnadsstandard. Sådant som att umgås med vänner, vara god mot andra och vistas i fredlig samklang med den naturliga omgivningen. Utan överdriven konsumtion eller annat som skadar naturen. Det behöver inte betyda ett "enkelt" liv i ordens alla betydelser. Som Næss skriver på ett ställe: "Lead a complex, not complicated, life". Då kommer vi att känna verklig glädje. Låter det som en utopi? Næss insåg att det var en lång väg dit, och att miljöproblemen håller på att bli akuta, men han vägrade låta sig drabbas av för tung misstro. (Hans optimistiska hållning var kanske än mer imponerande med tanke på att han var vän och filosofikollega med den utpräglade pessimisten Peter Wessel Zapffe.) 

Just det där med att det finns andra värden än de ekonomiska och materiella, och att vi som samhälle är dåliga på att verkligen uppskatta dem, framgår i följande vackra passage, citerad från hans bok Livsfilosofi:

Jag tänker på en man som dog utan att ha blivit något, som det heter. Han tyckte mycket om blommor och att odla grönsaker i familjens trädgård. Efter hand kom han att specialisera sig på färgnyanser hos blåsippa. Han kunde allt om blåsippor och en massa annat. Men självfallet hade han inte tillräckligt av den form av kunskaper som krävs för att kunna ta en examen i botanik. Han blev inte botaniker. Han tyckte om att sjunga för andra och lyssna till andras sång. Men han övade sig inte systematiskt. Han nådde inte fram till att bli en professionell sångare. Han älskade teater och försökte sig på att skådespela, men övertygade inte tillräckligt. Han pressade sig inte som det skulle ha krävts. Han var, med andra ord, en pärla till medmänniska, en glädjespridare av rang. Han utförde otaliga tjänster, men eftersom han gjorde dem helt gratis, kom det inte med i nationalprodukten. Det skriks högt i vårt samhälle om att vi måste öka värdeskapandet, men är det verkligen det man menar? Vilken slags värden? Ökad medmänsklighet räknas inte, men våldsamt ökad försäljning av elektriska tandborstar räknas som en stor förbättring av nationalprodukten.

Behöver vi verkligen alla elektriska tandborstar? Är det oundvikligt att det fruktansvärda ekorrhjulet ska fortsätta snurra som det gör nu? Måste vi slösa resurser som om vi hade fyra eller fem jordklot istället för detta enda? Redan innan jag läste Næss så kände jag att nej, det måste vi nog inte och det kan vi inte. Men efter jag läst Næss så känns det genuint miljövänliga livet inte längre som en uppoffring, en jobbig nödvändighet, utan något inspirerande och glädjerikt. Kanske ska jag nu äntligen göra slag i saken och köpa en cykel. Ut på tur och cykla! Tänk vad roligt.

55. Marit Bjørgen (1980-)

Min entusiasm för längdskidåkning har varit väldigt varierande genom åren. Första gången jag verkligen fastnade kan ha varit OS i Nagano 1998. Möjligtvis var det mest en ursäkt för att få sitta uppe framför TV:n sent på natten. Kanske kom det egentliga intresset först senare. Hur som helst associerar jag den första gryende kärleken till längdskidåkningen med sportlovsmys, mellantider och så inte minst de där koskällorna som folk väsnas med på varje längdtävling värd namnet. Tanken på det ljudet kan fortfarande sända vällustrysningar längs min ryggrad. 

Men under rätt långa perioder har intresset också legat nere, framför allt de tio senaste åren. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Att tv-rättigheterna till OS köptes upp Discovery kanske. Eller att typ alla längdtävlingar nu för tiden är masstarter där åkarna kör runt och runt i en oändlighet kring en och samma lilla bana. (Den tävling jag följt mest konsekvent det senaste decenniet är Vasaloppet, som har den karaktär av episk resa genom vintrig skog mitt romantiska jag tycker att ett riktigt skidlopp ska ha.) Måhända har det att göra med att jag liksom många andra insett att skidskytte, hur konstruerad tävlingsgren det än är, faktiskt är ganska mycket roligare att titta på. Eller kanske helt enkelt att vintrarna är så dåliga nu för tiden – kom igen liksom, det finns ingen snö, ta av skidorna och spring istället.

Men det kan ju också vara så att det har med norrmännen att göra.

Det går inte att komma ifrån att det gnager lite hos oss svenskar att norrmännen är så förbannat bra på att åka skidor. Vi är också bra, absolut, men inte som Norge. De har ju sådana resurser säger vi. Den oljestinna statsapparaten pumpar in pengar i längdskidåkningen. De använder astmamedicin och läppsalva. De är överlag ett gäng töntiga friskusar som gillar att "gå på tur". Snö har de på vintern också. Det om något måste väl ändå räknas som fusk?

Dåliga förlorare är vi.

Till saken hör att de norska skidåkarna känns så omänskliga. Visst var inte Petter Northug bra i varje tävling, men när han väl drog igång den där spurten, då gick han helt enkelt inte att slå.

Och Marit Bjørgen ska vi inte ens tala om.

*

För att beskriva Marit Bjørgens storhet finns nog ingen annan råd än att börja med siffrorna. Hon är tidernas mest framgångsrika vinterolympier med sina 15 OS-medaljer – 8 guld, 4 silver, 3 brons. Den första från OS i Salt Lake City 2002 (en evighet sedan), den sista från OS i Pyeongchang 2018 (vilket ju känns som helt nyligen). OS i Beijing, vars inledningsceremoni hålls precis samma dag som detta publiceras, blir det första vinter-OS på över 20 år där hon inte deltar. Det kommer kännas tomt. 

Marit Bjørgens VM-facit är lika imponerande: 26 VM-medaljer – 18 guld, 5 silver och 3 brons. Och så har vi antalet individuella segrar i världscupen – 114 stycken, flest någonsin. Då hade hon ändå några relativt svaga år 2006-2009, åtminstone i mästerskapen, då det känns som om det hade kunnat gå bättre. Att hon tagit såväl VM- som OS-guld på både de längsta och kortaste mästerskapsdistanserna säger något om hennes bredd. Att hon efter att ha lagt av 2018 gjorde en comeback som långloppsåkare i bland annat Vasaloppet 2021, 40 år gammal, säger något om vilken övermänniska hon är. (Har jag förstått det rätt ska hon vara med i år igen.)

För att uttrycka det kort: Marit Bjørgen är tidernas bästa längdskidåkare på damsidan. Om Bjørn Dæhlie på sista tiden börjat bli åtminstone lite flåsad i nacken, så är Bjørgen än så länge helt ohotad (trots hyfsad konkurrens genom åren).

Alla känner till Petter Northugs explosiva spurter. Det är inte lika lätt att sätta fingret på Marit Bjørgens storhet som skidåkare. Idéhistorikern Sverker Sörlin gör ett försök i boken Kroppens geni - Marit, Petter och skidåkning som lidelse från 2011:

Björgen vinner inte med hugg. Hon åker bara fortare. /.../ Björgens storhet är berättande, Northugs poetisk. Northug arbetar med ögonblicket. Bokstavligen i klipp. Björgen arbetar med tiden, som en roman som först kan te sig trevande men som sida för sida tränger sig in i läsaren och så småningom uppfyller en fullständigt, eller som en symfoni av Mahler. Då bara sluter man ögonen och låter tårarna komma.

På sitt sätt motsvaras Petter Northugs och Marit Bjørgens olika sätt att vinna av deras skilda personligheter: spelevinken Northug med sina fräcka spurter; den plikttrogna, tålmodiga, snälla och ordentliga Bjørgen med hårt arbete under ett helt lopp. 

Plikttrogenhet och tålamod är egenskaper som hör till landsbygdens traditionella dygder. Och det är också där vi hittar hennes bakgrund. Marit Bjørgen växte, likt otaliga generationer av familjen Bjørgen före henne, upp på gården Bjørga, högt belägen mellan fjället och älven nära den lilla byn Rognes. Hon började träna som 10-åring med en man på orten vid namn Idar Terje Belsvik, en utbildad skidledare som skramlade ihop de få barn som fanns där – Marit och hennes bror Anders, samt Idars egen 12-årige bror Hans Kjetil – och började åka skidor med dem. De tränade flera dagar i veckan. För Marit, en flicka som aldrig kunde sitta still, passade det perfekt. I den närbelägna Troøybacken (idag heter den Bjørgenbacken) tränade man med rullskidor om somrarna. I Rognes många brutalt branta backar sprangs det med stavar. Ibland passade man på att samla ihop får på de omkringliggande gårdarna. Det gav pengar som behövdes till tävlingarna – till bensin, startavgifter och valla. 

Sin första tävling vann Marit Bjørgen när hon var sju. Hon verkar sedan ha vunnit varje tävling hon ställde upp i. (För att citera svenska Wikipedia: "Första gången hon inte vann ett lopp var en gång i Funäsdalen då hon var i 14-15-årsåldern.") Men när den unga Bjørgen fick frågan om att börja på skidgymnasium, så valde hon istället att stanna i Rognes – med sina föräldrar, tränaren Idar och de träningsrutiner hon var van vid. Det var där hon trivdes bäst. När hon som sjuttonåring vann alla distanser på Norgemästerskapen, tillhörde hon den lilla, lilla byklubben Rognes IL – och det har hon fortsatt göra sedan dess. Idag har ingen annan klubb i Norge fler olympiska guld på damsidan. 

Kanske kan vi se Marit Bjørgens framgångar som en seger för den norska landsbygd, som är så mycket mer levande än den svenska. Möjligheten att leva och verka i de små byarna, som en del av framgångsreceptet för den norska skidåkningen. Kanske hänger detta också ihop med varför de norska skidåkarna är så folkkära, ja varför skidåkning är så viktigt för norrmännen. Som Sörlin skriver: "En god och lönsam gård med äkta brukare är den högsta livsform som kan tänkas i det idealtypiska bygde-Norge." Framgångsrika skidåkare med Bjørgens bakgrund förstärker en norsk självbild med djupa historiska rötter. Detta även om sportens karaktär gradvis förändrats från "det enkla gårdsfolkets hävdelseväg" till "en ganska dyr och livsstilsskiljande överklassport i världens rikaste land".

Petter Northug och Marit Bjørgen är hur som helst båda uppvuxna på gårdar på den tröndska landsbygden. Under vinter-OS 2010 i Vancouver såg de tillsammans till att nästan hälften av längdskidsmedaljerna i detta mästerskap togs av landskapet Trøndelag mitt i Norge. Det finns något vackert i det.

 *

Det är ett lite knäckande faktum här i livet att vissa helt enkelt är bättre än andra. Som barn tror man sig vara åtminstone potentiellt bäst på allt. Men som Sverker Sörlin skriver i sin bok: "Vissa människor skapar Gud med stora lungor och särskilda blodkroppar. Ingen vet varför." Det är inte rättvist, men så är det. Detsamma gäller väl när man jämför två olika nationer och deras skicklighet i en viss sport. Som Norges och Sveriges i längdskidåkning.

Innerst inne njuter vi kanske lite av att vara sämre än norrmännen. Av att vara underdogs och slå underifrån. Det gör segrarna, när de väl kommer, mer njutbara. Att bara vinna hela tiden blir trist i längden, tänker vi.

Fast vi gör nog bäst i att inte fråga Marit Bjørgen om det.

56. Peder Severin Krøyer (1851-1909)

Jag har varit på Skagen en gång. Det var (precis som med allt annat i Danmark) någon gång under min barndom. Jag kommer ihåg det som att det var den sommar då jag precis kommit i målbrottet, men kanske minns jag fel. Det som verkligen stannat kvar i minnet från Skagen är sand, blå himmel och hav – allt sammanfattat i bilden av den där lilla sandudden, Danmarks nordspets, gränsen mellan Skagerack och Kattegatt, där turisterna turades om att ta bilder av varandra. Säkert finns det någon bild även av mig när jag står där, med solen i ögonen och håret fladdrande i vinden.

Jag vet inte om de minnesbilder jag ser när jag sluter mina ögon och tänker på Skagen är direkt från platsen eller om de är från VHS-inspelningar av den – troligtvis är det väl en kombination – men hur som helst så badar dem i ljus. Starkt, klart solljus. Mer än något annat så var det kanske just detta ljus som lockade målarna till Skagen. Martinus Rørbye, en fin målare från den danska guldåldern, var förste konstnär på platsen. Men de konstnärer vi framför allt förknippar med Skagen är så klart den gruppering som var där under 1800-talets sista decennier och som brukar benämnas "Skagenmålarna": Anna och Michael Ancher, Viggo Johansen, Christian Krogh och många fler. Bäst och mest berömd av dem alla var Peder Severin Krøyer.

Krøyer har på ett självklart sätt blivit en symbol för Skagenmåleriet. Ingen annan målning fångar platsens treenighet av sand-hav-himmel lika fint som "Sommerdag ved Skagens Sønderstrand", ett verk där Skagen framstår som ett sorglöst, solglittrande paradis. 

Sommerdag ved Skagens Sønderstrand (1884)

Men mitt i sommaridyllen finns också en laddning i kontrasten mellan de nakna, lekande pojkarna i vattnet och den ensamma, svartklädda flickan på stranden. En konkret gestaltning av skillnader i pojkar och flickors livsvillkor – men kanske också en symbolisk bild av spänningen mellan social livsglädje och svartsynt nedstämdhet hos konstnären själv.

*

Det var först sommaren 1882 som Peder Severin Krøyer – över 30 år gammal och redan en ansedd konstnär – för första gången satte sin fot på Skagen. Vid det laget hade redan flera danska målare upptäckt platsen, inte minst paret Michael och Anna Ancher som var bosatta där. Det första verket Krøyer färdigställde på Skagen var "I købmandens bod, når der ikke fiskes". Michael Ancher var inte odelat positiv till att Krøyer klampade in på hans domäner och började konkurrera med motiv liknande hans egna – "det påminner om den rike mannen, som hade många får, men slaktade den fattiges enda lamm" skrev han i ett brev till Krøyer – men tråkigt nog för Anchers del hade konstnärskollegan fått blodad tand. Sommaren därpå ger Krøyer ett snapshot av konstnärstillvaron på Skagen i målningen "Konstnärslunch på Brøndums hotell". Verket är ett exempel på konstnärens nya, mer impressionistiska stil och blev en stor framgång.

"I købmandens bod, når der ikke fiskes" (1882)

Ved frokosten (1883)

Men det är en annan lunchtillställning vi idag mest förknippar Peder Severin Krøyer med. Inspirationen till det som skulle bli "Hip hip hurra!" kom från ett fotografi av en konstnärslunch i paret Anchers trädgård. Målningen tog flera år att färdigställa, delvis eftersom det tog tid för Krøyer att få tag på alla de personer han ville avbilda vid bordet. Idag hänger tavlan på Göteborgs konstmuseum och betraktas som Krøyers kanske allra finaste verk.

Hip hip hurra! (1888)

På myriader olika sätt faller ljuset genom buskar och champagneglas. På nästan lika många sätt yttrar sig glädjen genom festdeltagarnas ansikten. De flesta av de bekanta Skagennamnen är där: Viggo Johansen, Christian Krogh, Michael och Anna Ancher, Krøyer själv så klart – förenade i ett ögonblick av lycka och ljus. Glädjen är i regel något flytande, omöjligt att nagla fast i stunden. Höjdpunkten på en glad fest går oftast att peka ut först i efterhand. Men i "Hip hip hurra!" är denna flyktiga materia för en gångs skull fångad, mer levande än i något fotografi, påminnande oss om att varje ögonblick av glädje är ett ögonblick av nåd.

En som dock inte var med på denna bild var Marie Krøyer, som vid det här laget fortfarande hette Marie Triepcke. Tycket mellan de två uppstod något senare medan Marie var Krøyers elev. 1889 gifte de sig i Augsburg. Den älskade Marie började efter giftermålet förekomma som ett vanligt motiv i konstnärens målningar. Som exempel kan nämnas den vackra "Roser. Haveparti fra Skagen med kunstnerens hustru siddende i en havestol". Mest förknippar man väl henne dock med några fantastiskt fina skildringar av sommarkvällen på Skagen.

Sommeraften på Skagen Sønderstrand (1894), med Anna Ancher och Marie Krøyer

Sommeraften ved Skagen (1892)

Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru (1899)

Inte minst "Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru" (1899) är en underbar målning och en bild som jag mer än de flesta andra har haft många tillfällen att betrakta (en reproduktion av den hänger på väggen i mitt sovrum). Jag har dock alltid tyckt att månskenet, som nog kan sägas vara målningens egentliga huvudperson, ser lite artificiellt, ja nästan påklistrat ut. Det sken Krøyer och hans hustru betraktar och beundrar framstår inte som en integrerad del av den vackra sommarkvällen, utan snarare som ett slags mystisk uppenbarelse av skönhet som sänkt sig från ovan ner till jorden och abrupt hejdat konstnärsparet på deras promenad. Kanske kan målningen därmed ses, inte som en realistisk avbildning av en sommarkväll på Skagen, utan som en symbolisk gestaltning av ljusets och skönhetens förmåga att förbluffa människan. När Krøyer på bilden förundrar sig över månljuset, är det alltså på sätt och vis den mystiska kraften i sitt eget konstnärskap han förundrar sig över – det där som gör att vi drabbas, stannar upp och häpnar inför det vackra. Kanske var det också något liknande han hade upplevt i mötet med Marie.

Kärleken må vara vacker, men den är också brutal. När målningen av paret på Skagens strand färdigställdes 1899 hade deras relation börjat försämras. Krøyer fick allt starkare anfall av depression. År 1902 inledde Marie en relation med den svenske tonsättaren Hugo Alfvén (som ironiskt nog först fick upp ögonen för hennes skönhet genom Krøyers målningar). Några år därefter blev Marie havande med Alfvéns barn och fick slutligen igenom den skilsmässa hon länge hade eftersökt. 

Peder Severin Krøyers tio sista år blev svåra. Han var periodvis intagen på sinnessjukhus (där han enligt vittnesmål ska ha ställt till bekymmer genom att väcka sina medpatienter mitt i natten för att måla deras porträtt). Krøyers sista stora verk blev "Sankt Hansblus på Skagen strand" från 1906.

Sankt Hansblus på Skagen strand (1906)

Återigen är konstnärsvännerna samlade, men den här gången (frestas man att säga) till avsked. Visst är midsommaren en fest, men givet omständigheterna har jag svårt att tolka målningen som något annat än en dramatisk och bitterljuv dödshymn i eld till Skagen.

*

Den 21 november 1909 dog Krøyer, omgiven av bland annat sin dotter Vibeke och paret Ancher. I en nekrolog skrev den store Georg Brandes om sin vän att: "Uppsluppenhetens och nedslagenhetens perioder växlade hos honom." Krøyer tycks verkligen ha varit manodepressiv under stora delar av sitt liv. När han hade sina bra dagar flödade han över av livsglädje och kreativitet. De dåliga dagarna fungerade han inte alls. De sistnämnda tog tyvärr överhanden mot slutet av hans liv – men i hans konst är det livsglädjen som segrar. Genom VHS-kassetters brus och oljemålningars fernissa lever minnet av ljuset, himlen, havet och glädjen vidare.

57. Leif Eriksson (ca 970-1020)

Under en resa till Grönland i slutet av 900-talet förirrade sig en man vid namn Bjarni Herjulfsson på sin färd. Han drev ur kurs västerut och observerade på sin irrfärd tre aldrig tidigare skådade länder, som senare kom att kallas för Helluland, Markland och Vinland. Bjarni verkar ha varit en föga nyfiken person och klev aldrig i land på något av ställena. Men får vi tro Grönlänningarnas saga så var han den förste nordbo som såg Amerika.

När Bjarni till sist lyckades komma till Grönland berättade han om sina fynd, vilket gjorde en man vid namn Erik den röde nyfiken. Erik var mannen som en gång i tiden upptäckt, bebyggt och namngivit Grönland. Hade allt gått som det var tänkt, så hade det varit han som hade lett den nya resa det nu började förberedas för. På väg till skeppet föll emellertid Erik av sin häst och skadade sig. Med en typisk isländsk lakonism konstaterade han: "Det är inte meningen att jag skall finna fler länder än detta vi nu bor i. Längre än hit far vi inte." 

Uppgiften överläts till sonen Leif.

*

Om denne Leif Eriksson och hur han var vet vi egentligen inte mycket. I Grönlänningarnas saga beskrivs han som en "stor och stark man, klok och hovsam på alla sätt". Särskilt mycket mer än så får vi inte veta om hans personlighet. Uppgifterna om vad Leif gjorde är knapphändiga och osäkra. De är till största delen hämtade från två isländska sagor – Grönlänningarnas saga och Erik den rödes saga – precis som andra sådana nedtecknade ett par hundra år efter händelserna de skildrar. Sagorna skiljer sig dessutom åt gällande vem som gjorde vad och när. Båda har dem i alla fall gemensamt att Leif (eller någon i hans besättning) är den som först sätter sin fot på det nya landet. Och just detta, att vara den som är först på en annan kontinent, tycks, närmast vare sig vi vill det eller inte, utöva en magnetisk kraft på oss. Det har rests statyer över Leif Eriksson och i USA firar de "Leif Erikson Day" den 9 oktober varje år. Leif Erikssons namn har överlevt genom århundradena, medan nästan alla av hans samtida nordbor är helt okända för de flesta.

Trots detta är det egentligen inte Leif Eriksson som får mest utrymme i Vinlandssagorna. Enligt Grönlänningarnas saga var det visserligen han som först gav sig av och utforskade länderna som Bjarni tidigare hade sett. Först klev han iland på Helluland (vilket troligen motsvarar dagens Baffin Island). Vid landstigningen konstaterade han, som en markering mot sin mindre äventyrslystne föregångare på platsen, att: "Nu kan man inte säga om oss och detta land som man sade om Bjarni att vi inte gick iland." Därefter gjorde han ett kort besök på Markland (förmodligen någonstans längs Labradorhalvöns kust). På det tredje av de upptäckta landen (gissningsvis på Newfoundland, men därom tvistar de lärde) slog sig Leif och hans mannar slutligen ner och bestämde sig för att tillbringa vintern. Efter att en tysk vid namn Tyrkir hittat vindruvor, döpte Leif landet till Vinland. Med båten full med druvor åkte de sedan hem igen till Grönland framåt våren.

Redogörelsen i Erik den rödes saga är dock mycket knappare. Här nämns Leif Erikssons besök i Nordamerika bara kort och närmast i förbifarten – han kommer dit av misstag på väg till Grönland från Norge och upptäcker såväl vinträd som veteåkrar som sår sig själva (troligtvis ris), men sen får vi inte veta så mycket mer. Det hela liknar Bjarni Herjulfssons irrfärd i Grönlänningarnas saga, med den enda skillnaden att Leif faktiskt går iland. Istället är det i Erik den rödes saga handelsmannen Þorfinn Karlsefni som mer aktivt upptäcker, utforskar och börjar bebygga det nya landet. Efter att ha fått höra om Leif Erikssons slumpmässiga upptäckt anordnar Karlsefni en expedition till Vinland tillsammans med två män vid namn Þorvald (Leifs bror) och Þorvarđ (gift med Leifs dotter Freydis). Expeditionen tycks göra ungefär samma resa längs den amerikanska kusten som Leif gjorde i Grönlänningarnas saga. Vin upptäcks, liksom självsått vete – men också "så mycket fågel att det knappt gick att ta sig fram för alla ägg". 

Efter ett tag stöter Þorfinn Karlsefni och hans mannar på de så kallade "skrälingarna", det vill säga ursprungsbefolkningen på de nordamerikanska landområden som nordborna precis upptäckt. Dessa är "småvuxna fula män med tunt hår på huvudet", som åker i skinnbåtar där de gör märkliga signaler med träbitar. Skrälingarna dyker upp även i Grönlänningarnas saga. I denna saga är det Leifs bror Þorvald som under en ny resa till landet i väst blir först med att stöta på dem. Strid utbryter genast och Þorvald blir själv träffad av en skrälings pil och dör. Efter att ha läst Grönlänningarnas saga förväntar sig således läsaren ett blodbad, men Karlsefni och hans mannar överraskar istället med att välvilligt tolka de kryptiska signalerna som ett fredstecken. Det första mötet stannar vid ömsesidig nyfikenhet och förundran. Skrälingarna och nordborna skiljs åt utan strid. Vid nästa möte är skrälingarna fler, men istället för strid idkas byteshandel. Skrälingarna är intresserade av nordbornas röda tyg, som de byter till sig i utbyte mot skinnfållar och därpå virar runt huvudet. Det hela avlöper fredligt och pågår ända till en av Karlsefnis tjurar råkar skrämma iväg nordbornas nya bekanta. Vid det tredje mötet händer så det oundvikliga – skrälingarna kommer emot Karlsefni och hans mannar skrikandes och svängande sina trän motsols (istället för medsols som vid första mötet). Nordborna svarar med att visa upp en röd sköld istället för en vit sköld. Detta signalspel, kanske världshistoriens första exempel på framgångsrik kommunikation mellan två kulturer på varsin sida av Atlanten, får avsett resultat – strid utbryter. 

I denna strid utmärker sig inte minst Leif Erikssons ruskiga syster Freydis. Hon hånar sina manliga följeslagare för att de flyr och går (trots att hon är gravid) emot skrälingarna, blottar sitt ena bröst och bultar sitt svärd emot det. Åsynen av detta är tillräcklig för att skrämma iväg nordbornas motståndare. Denna Freydis utmärker sig för övrigt även i Grönlänningarnas saga, där hon anordnar en Vinlandsresa tillsammans med två bröder vid namn Helgi och Finnbogi. Väl på plats i Vinland lyckas Freydis med ränker och lögner få bröderna och alla deras mannar dödade. När ingen av hennes egna mannar förmår slå ihjäl fem kvinnor som också hört till brödernas besättning, ber Freydis om en yxa och gör själv slag i saken. Därefter lägger hon beslag på de dödade brödernas skepp och far hem igen. Säga vad man vill om den förfärliga Freydis, men nog gör hon i alla fall ett mer minnesvärt intryck på läsaren än den personlighetslöse brodern Leif.

I sagorna om Vinland finns också stundtals rent fantastiska inslag. Som exempel kan nämnas den så kallade "enfoting" (vad nu det kan tänkas vara) som Þorfinn Karlsefni stöter på efter att ha begett sig vidare på sin expedition efter ovan nämnda strid med skrälingarna. Episoden är mest minnesvärd för den underbara oneliner som Leif Erikssons bror Þorvald yttrar efter att enfotingen skjutit en pil i honom. Þorvald drar ut pilen och säger: "Här finns gott om isterfett. Vi har hittat ett gott land, men vi lär knappast få njuta av det." Kort därefter dör han. 

*

Är det någon på den här listan som är med som en ren symbolfigur, så är det väl Leif Eriksson. Att han satte sin fot på det vi idag kallar för Amerika hade knappast någon konkret, historisk betydelse. Bosättningen där verkar ha blivit kortlivad (även om sporadiska resor till Markland för att hämta timmer och annat kan ha utförts av nordbor i ytterligare ett antal hundra år). Arkeologisk evidens för att nordborna faktiskt befunnit sig i Nordamerika kom först på 60-talet med Helge och Anne Stine Ingstads banbrytande utgrävningar vid L'Anse aux Meadows på Newfoundland. Om det för Leif Eriksson och hans samtida var så mycket häftigare att upptäcka Vinland än Grönland är väl dock tveksamt. Vad visste väl de om New York, Vilda Västern och Den Amerikanska Drömmen? 

På något vis handlar kanske fascinationen över Leif Eriksson om ett slags projicering bakåt i tiden av känslor man egentligen har för Christoffer Columbus – vars bedrift onekligen var historiskt betydande (även om den givetvis kan problematiseras på många sätt). Kort sagt: Columbus upptäckte Amerika och inledde en ny epok i mänsklighetens historia. Men Leif Eriksson var före. Och dessutom nordbo!

Men visst finns det också något i Leif Erikssons gärning som talar till en djupt mänsklig dröm om det ultimata äventyret. Om resan till det okända och utforskandet av vår världs vita fläckar – ja, om en värld där det över huvud taget finns några vita fläckar kvar att tala om. 

Drömmen om att bara ta båten och styra den rätt ut, utanför kartan. 

58. Petter Northug (1986-)

OS i Vancouver 2010. 50 km klassisk stil. 55 skidåkare från 22 länder beger sig stakande ut från Whistler Olympic Park klockan halv tio på morgonen, lokal tid. För vissa av åkarna är det karriärens höjdpunkt, de är glada bara att få deltaga. Andra drömmer om toppresultat och ädla medaljer. I vanlig ordning i masstarter är det ett samlat fält långt in i loppet. Åkarna i täten turas om att dra: Södergren, Sundby, Legkov och Bauer. Och så Södergren igen. Sundby. Cologna. Så rullar det på. En som inte är särskilt intresserad av att dra är norrmannen Petter Northug. Han ligger längre ner i fältet, bidar sin tid. Utan att förta sig, utan att gå upp i ledning och kämpa i motvinden. Men alla de övriga åkarna känner av hans närvaro – en rödklädd skugga eller en varg som vallar en fårskock? – och alla vet vad de måste göra innan loppet ska avgöras, innan spurten, för att ge någon annan chansen att kliva högst upp på prispallen. Deras enda chans är att skaka av sig honom. 

Ett femmilslopp är ett enda långt fysiskt och mentalt kraftprov, där förmågan att uthärda smärta prövas till sitt yttersta. All träning och alla minutiösa förberedelser är bortkastade om man misslyckas i att möta smärtan och ta sig igenom den. Med någon kilometer kvar tills målgång ser det ut som om tysken Axel Teichmann är den för dagen starkaste. Han skapar sig en liten lucka i en uppförsbacke och när de kommer ner på stadion är tysken i ledning, med ett avstånd ner till Northug och Johan Olsson. Men efter några kraftiga stavtag är Northug ikapp. Han har Olsson hack i häl. Nu ska allt avgöras. Det är löst före i svängen in till upploppet och Teichmann vinglar till. Dario Cologna, som har kommit starkt på slutet, drattar på ändan. Men Northug håller sig på benen. Han gör inga misstag så här nära mål. Han sätter stakningen perfekt och när han tar sig upp jämsides med Teichmann vet tysken redan att han har förlorat. Teichmann in som tvåa. Johan Olsson trea. Northugs första individuella OS-guld är bärgat. Han skriker ut sin glädje genom smärta och tårar. 

Dags att fira? Nej för tusan. Efter ett lopp är det viktigt att göra sig av med slaggprodukterna i benen och det är ju fler tävlingar om hörnet. Säsongen är inte slut och nästa år väntar hemma-VM i Oslo. Samma kväll ger sig Northug ut på en längre rekreationstur i de kanadensiska skogarna. Han är helt ensam i spåret och bara elljuset lyser upp den nyblivna mästaren. Vid ett tillfälle tar han sig förbi husen där de aktiva OS-deltagarna håller till. I ett rum firas det högljutt. Northug känner strax igen de tyska åkarna: Jens Filbrich, Tobias Angerer och Axel Teichmann, tvåan i loppet. De dricker champagne och skålar. Fira ett silver? Inte underligt att "det tyska skidundret" inte producerar några guld längre, tänker Northug och fortsätter sin runda.

Anekdoten, som finns med i Min historia, självbiografin som Northug gav ut 2018, är givetvis en del av ett självförhärligande narrativ. Den ensamma hjälten som går sina egna okonventionella vägar och är sprø nog för att ge sig ut på en träningsrunda samma dag som han har vunnit ett individuellt OS-guld. Men den är (förmodligen) inte desto mindre sann, och gav Northug ännu en chans att pika Teichmann, en av många skidåkare han genom åren hade sina orddueller med. Det var i rättvisans namn en ganska enahanda duell. Teichmann kritiserade Northug för att vara en omogen spoling. Och Northug var, tja, en omogen spoling. Under vinter-OS i Vancouver sa Teichmann något överraskande att Northug höll på att "ändra sig invändigt och bli en bättre sportsman och en bättre människa". Möjligen var det ett aningen förhastat omdöme. Northug hade i alla fall inga planer på att ändra sig. Efter att ha spurtslagit Teichmann i sprintstafetten, sa Northug bland annat att den enda som skulle kunna ge honom en match på upploppet är kameran. Fast vem vet, Teichmann kanske inte såg det som "kaxigt", utan som ett konstaterande av vad som redan var tydligt för alla som hade ögon att se. Northug var vid det här laget inte bara tidernas spurtfenomen, utan också världens bästa skidåkare.

Och mitt hjärta bultade för den egensinniga trøndern. Det var inte ett vanligt supporterskap, baserat på att jag är halvnorsk och uppvuxen med norska skidframgångar. Bjørn Dæhlie är förmodligen tidernas bäste manliga skidåkare. Ett unikum med enorm syreupptagningsförmåga. Men jag blev aldrig sur eller arg när Dæhlie (för en gångs skull) förlorade en tävling. Bra för sporten (och kul att andra norrmän fick chansen att vinna). Dæhlie var perfekt. Redan under sin aktiva karriär kanoniserades han och upptogs i den norska skidhistoriens pantheon. Han tillfredsställde alla kriterier för hur en älskad norsk skidåkare skulle vara och bete sig. En skidåkare från det norska folkdjupet, helt uppfylld av ärlig sportsmannaanda. När Northug slog igenom – januari 2006, då Northug blev norsk mästare efter att ha spurtslagit hela den norska skideliten – blev det snabbt tydligt för den norska idrottspubliken att den här killen är annorlunda. Samma dag som sin triumf fick han besked om att han inte var uttagen till OS 2006, senare på säsongen. Dagen därpå säkrade han segern för sitt lag i stafetten och utbrast vid målgången, med ord som föll tungt på landslagsledningen: "Och jag ska inte till OS?" En skidåkare som vågar trotsa landslagsledningen? En skidåkare som uttrycker sig utmanande i pressen? Det hade inte hänt tidigare och det säger sig självt att Northugs stil inte gick hem i alla stugor runt om i landet. Men jag älskade det. Om Northug förlorade tog jag det personligt. Det kunde förstöra en hel helg för mig. Eller längre tid än så. Och innan varje större tävling ängslades jag för hur det skulle gå. Hur var hans form den här dagen? Med Northug var det aldrig lätt att veta. Antingen var han i toppslag eller så var han helt under isen. Northug var allt det Dæhlie inte var. Det vill säga, inte förutsägbar, perfekt – eller tråkig.

Northug slog igenom i en tid när skidsporten höll på att förändras. Som ett svar på vikande publikintresse minskade antalet individuella starter och ersattes av publikfriande masstarter. Sprint hade premiär i VM 2001. Och säsongen 2006/2007 – säsongen efter Northugs norska genombrott – hade Tour de Ski premiär, en tävling där åkarna samlar poäng till en avslutande och jippoartad klättring uppför en slalombacke. Den här utvecklingen möttes inte med hurrarop från alla håll, särskilt inte från dem som var uppväxta med stillastående tevebilder på backkrön och snöklädda granar. Istället för att vänta in åkarna vid tidskontrollerna fick tittarna nu följa åkarna genom hela loppet. Även själva sporten förändrades. Åkare som klarade av att hålla en jämn fart genom hela loppen missgynnades av det nya tävlingsformatet. Vad som tvärtom premierades var taktisk körning och förmågan att hänga sig fast i klungor när farten var hög eller rycktes sönder av plötsliga tempoväxlingar. Spurten blev helt avgörande. 

Istället för till OS åkte Northug till junior-VM och kammade hem alla de individuella distanserna. Samma vinter tog han också karriärens första världscupseger, som den yngsta manliga utövaren någonsin; en spurtstrid mot tyskarna Tobias Angerer och Axel Teichmann. Men hans stora mediala genombrott i Sverige kom först i Sapporo 2007. Northug låg bra till inför upploppet i skiathlonen, men ramlade olyckligtvis. Så när han stod i startgroparna inför stafetten, 4x10 km, var han naturligtvis helt uppumpad av oförlöst energi. Med någon kilometer kvar av sista sträckan var Anders Södergren (Sverige), Jevgenij Dementiev (Ryssland) och Petter Northug (Norge ) samlade i täten. De norska kommentatorerna var oroliga för att Northug slängde blickar bakåt, mot ryssen. Men Northug hade full koll. Han gick upp vid sidan av Anders Södergren och accelererade sig rakt in i idrottshistorien. "Det är så lett! Barneskirenn!" utbrast den adrenalinstinna unggutten i målfållan. Med den typen av kommentarer, som väckte uppmärksamhet (ilska) långt utanför skidsportens ganska snäva gränser, blev Northug sportens stora affischnamn och räddning, på samma gång som han gynnades av skidsportens förändring från individuella starter till masstarter.

Men det var inte bara Northugs kommentarer som väckte ont blod. Lika upprörande var att han inte drog och hjälpte till. Som om det var Northugs (eller någons) ansvar att hålla uppe farten i en tävling, där det faktiskt handlar om att komma först fram till mål. Hur missriktad den kritiken än var, belyser den hur befäst den traditionella bilden av en god idrottsman var i mångas ögon. Northug använde naturligtvis kritiken som tändvätska och försökte hela tiden hitta sina motståndares känsliga punkter. Särskilt svenskarna stod i centrum för hans skämtlynne. Med mer eller mindre lyckade resultat. (Efter målgången i stafetten 2011, med en referens till ett klassiskt norskt sportreferat: "Kong Carl Gustaf, hör du mig? Björn Borg, Ingemar Stenmark. You guys took a hell of a beat today." Och det stämmer ju, även om det som provokation är lite väl uttänkt.) Northugs ryggtavla blev en van syn för svenska skidåkare under de här åren. Framförallt under mästerskapen. Northug var bara stundtals framgångsrik i världscupen eller Tour de Ski. Klättringen upp för en slalombacke passade inte Northugs fysik och han behövde mästerskapens ansamling av adrenalin och medial uppmärksamhet. Han var bäst när det verkligen gällde.

Stillbild från NRK:s dokumentär Northugs triumf.

Under hemma-VM i Oslo tog Northug fem medaljer, varav tre guld. Han stod på toppen av sin karriär och hade uppnått allt han hade velat uppnå. Det är inte så konstigt att han efter mästerskapet började tappa i motivation. Han tog visserligen VM-guld i Val di Fiemme 2013, men det var på grund av en enorm grundträning. I själva verket blev han i allt sämre form. Han la ner mindre energi i träningen. Han började festa och dricka alkohol. Kraschen såg ut att komma. Men få anade att det verkligen skulle innebära en faktisk krasch. 2014 satte sig en alkoholpåverkad Northug bakom ratten och körde sönder sin Audi A7. En idiotisk sak att göra. Men samtidigt ett mönster vi känner igen från andra toppidrottsmän som har tappat kontrollen. För Northug betydde idrotten länge allt. Men när idrotten inte längre finns där för att skänka mening och syfte till tillvaron – vad gör man då? Var tar man vägen med sitt behov av dopaminkickar? Som tur var tog Northug inte livet av någon, vare sig själv eller någon annan. Det motsägelsefulla är att kraschen var precis vad Northug behövde för att kunna fortsätta sin karriär. Nu siktade han fram emot VM i Falun 2015. Framgångar där, ja det skulle betyda att svenskarna sattes på plats, en gång för alla.

Kan skidåkning vara vacker? Jag tror det. Den kan åtminstone bli det under rätt förutsättningar. VM i Falun blev en stor framgång för Northug. Han vann sprinten, sprintstafetten och stafetten. Men det var i femmilen han skulle stå för den mest imponerande insatsen i sin karriär. Tävlingen blev som vanligt en kamp för alla deltagare, såväl mot de andra åkarna som mot den egna kroppens smärta och begränsningar. Men den här gången blev tävlingen också en kamp mot väderelementen. Under nästan hela loppet föll tung blötsnö ner över åkarna, med ett klistrigt och löst före som resultat. Med mindre än fyra kilometer kvar att åka ligger Northug sist i en stor klunga av åkare. På tevebilderna ser han trött ut, och han vajar oroande mycket med överkroppen. Med en kilometer kvar har till och med de norska kommentatorerna räknat bort honom. Upphämtningen som följer är bland det råaste jag har sett. Någonstans inom sig hittar han nya krafter. Det är som att han plötsligt, genom trötthetens dimmor, kommer på att han är med i en femmil – i Sverige! – och att en guldpeng står på spel. Fram till mål tar han sig, på varierande sätt, förbi nio världsklassåkare, som är lika trötta som han själv och som kämpar allt vad de kan för att först nå fram till mål. För den svenska publiken är det en upplevelse av kollektiv stress. Johan Olsson ligger också där framme i täten och när Northug tar sig förbi honom utstöter publiken ett besviket "NEEEJ!" Det ska inte gå att göra vad Northug gör, men det gick. Det sista genidraget – pricken över i:et – var att hitta en väg fram mellan vilt kämpande Lukáš Bauer och Maxim Vylegzhanin på upploppet.

Northug fick sin revansch och han kunde inte ha önskat sig ett bättre avslut på sin karriär. (Även om han fortsatte i ytterligare ett par år, utan större framgångar.) Svenskarna var tystade, en gång för alla. Men nog sjutton var det många – även svenskar – som klappade på läktarna. En god skidpublik vet att uppskatta en fantastisk prestation. De såg väl vad som var tydligt för alla som hade ögon att se. När Northug slog igenom var det fortfarande möjligt av en stormakt (nåja) som Sverige att placera en åkare som Anders Södergren på en sistasträcka i en stafett. När han la skidorna på hyllan hade Johannes Høsflot Klæbo precis slagit igenom. På så vis knyter han samman det som hade varit med det som skulle att komma. Men det går också att säga att Northug förenade det som var imponerande med den gamla tidens skidåkning (uthålligheten och förmågan att uthärda mjölksyra) med den nya tidens egenskaper (det taktiska sinnet och det ostoppbar rycket). Ingredienser i det som, tillsammans med de beryktade kontroverserna, gjorde Northug till den starkast lysande skidstjärnan den här sidan av millenniet. 

Jag kollar fortfarande mycket på skidor. Men det är inte samma sak utan skidvärldens enfant terrible. 

59. Zacharias Topelius (1818-1898)

Två författare tävlar om titeln som Finlands genom tiderna mest produktive. Den ene är Mika Waltari, författare till den internationella bestsellern Sinuhe egyptiern och tja, fruktansvärt mycket annat. Den andre är Zacharias Topelius. Den sistnämnde hann under sitt liv skriva flera långa romaner, sagor och läroböcker för barn, dramatik för teatern (bland annat librettot till Fredrik Pacius Kung Karls jakt, Finlands första opera), psalmer, vetenskapliga publikationer, samt otaliga dikter och tidningsartiklar. Efter hans död har omfattande volymer med dagböcker och korrespondens givits ut. Han var professor i historia, redaktör för Helsingfors Tidningar, Finska Konstföreningens förste sekreterare, Finska fornminnesföreningens förste ordförande, ordförande för svenska psalmbokskommittén och rektor för Helsingfors universitet. Han var också aktiv i samhällsdebatten, bland annat i frågor om djurskydd och kvinnans ställning i samhället.

Varje människa som ska uppnå dessa alphöjder av gärningar och tryckta boksidor behöver en drivkraft. Vad det var för Mika Waltari vet jag inte, annat än att han utöver denna okända sporre också behövde flaskan som stöd. För Zacharias Topelius räckte det med detta enda: fäderneslandet.

Som en nästan oförskämt pigg och frisk fläkt svepte Zacharias Topelius i mitten av 1800-talet in i finländskt kulturliv för att bidra till det nationella uppvaknande som hans något äldre kollegor – tungviktarna Runeberg, Lönnrot och Snellman – hade påbörjat. Hans insatser kom att få stor betydelse för synen på och kunskapen om Finlands historia och geografi, och var mycket viktiga för populariserandet av idén om Finland som en nation med egen historia. Det mest berömda exemplet är mastodontverket Fältskärns berättelser (1854-1867), en i runda slängar 2000 sidor lång roman uppdelad i fem så kallade "cykler", som kretsar kring de två släkterna Bertelskiöld och Larsson, och deras äventyr kopplade till en ring med magiska krafter. Redan i inledningen ges en vacker och underbart exalterad beskrivning av Topelius hemland:

Och Östersjön sträcker sina väldiga blå armar mot öster och norr och sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som uppvuxit ur deras sköte, som växer än idag och som höjer sina fasta klippor högt öfver sin moders hjässa. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än idag tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor.

Fältskärns berättelser är folkbildning när den är som bäst – läsaren snappar upp både det ena och andra ur finländsk historia, från stormaktstid till gustaviansk tid, samtidigt som det bjuds på spänning och underhållning längs vägen. Allt berättas ur ett finländskt perspektiv – kanske kan man säga att Topelius här, och i andra verk han skrev, skapade den finländska historien, åtminstone för det allmänna medvetandet.

Även poesin enrollerades av Zacharias Topelius i kampen för det finländska självmedvetandet, ofta via lovsånger till landets natur. "Den blå randen på havet" och "Islossningen i Uleå älv" är mäktiga hyllningar till våren. I den sistnämnda lyckas Topelius göra vårfloden till en storslagen, nationalistisk manifestation. I en dikt med namnet "Finlands höjning" sker något liknande med landhöjningen. Ett genomgående drag i Topelius lyrik är hans känsla för melodi och flyt – dikterna är alltid lätta och lediga, och går som ett rinnande vatten att läsa. Genomgående är också en ljus och optimistisk syn på tillvaron. Topelius är inte en av de där poeterna som tycker att jordelivet är idel fåfänglighet. Han intresserar sig för det stora och fina i livet, och hans dikter får ofta någon form av lyckligt slut. Salami och Zulamit i den astronomiska kärleksdikten "Vintergatan" får varandra till sist och till och med den tårframkallande "En liten pilt" (om ett litet barn som dött) slutar på något vis i dur. Det är ändå fint tycker jag. Sånt behöver man också ibland.

Zacharias Topelius om någon gjorde sig väl genom sin livsgärning förtjänt av att kallas "vuxen". Ändå går det inte att låta bli att tänka på honom som lite av ett barn. Den hejdlösa entusiasmen, friska optimismen och vad det verkar oskuldsfullt uppriktiga känslan av att vara bra på allt  –  allt detta är egenskaper som Topelius delade med det lilla barnet. Med den skillnaden att han faktiskt var bra på allt, vill man kanske tillägga. Men jag tror faktiskt inte det stämmer. Allt han skrev kan knappast ha blivit bra. Poängen här är att Topelius inte deppade ihop och lade av för det. Han fortsatte arbeta. Det finns något tilltalande i det.

Låt oss nu stanna upp ett tag och reflektera över hur fint det faktiskt är med kreativ produktivitet. Att inte sitta och tjuvhålla på sina talanger. Jag vet inte, kanske blev bara, säg, 20 procent av det Topelius skrev bra – med hans enorma produktion räcker det ändå till Fältskärns berättelser, x antal sagor, en drös med dikter och texten till "Sov du lilla videung" (som har en speciell plats i mitt hjärta i alla fall). Hade det varit bättre om han ägnat hela livet åt att knepa och knåpa med ett enda stort mästerverk, för att postumt bli hyllad som Mr. 100%? Topelius författarliv är något att inspireras av för alla er (förlåt, oss) som sitter på kammaren och beklagar att om inte om hade varit så hade de där hopknycklade papperna längst ner i skrivbordslådan varit en stor roman. Kör på, ut med det bara!

Nåväl. Zacharias Topelius produktivitet underlättades naturligtvis av att han på sin tid var oerhört populär och efterfrågad. Det är inte för inte som han har kallats för 1800-talets motsvarighet till 1900-talets Astrid Lindgren och Tove Jansson. Några av hans mest älskvärda alster är de på sin tid omåttligt populära sagorna för barn. Topelius menade att barnlitteraturen var mycket viktig för samhällets framtid, men avvisade samtidigt torra moralpredikningar som riskerade att uppfostra framtida generationer av "sladdrande papegojor". Skulle barnet få ut något av en saga, så måste den tala till barnets känsla och fantasi. Det är inte svårt att förstå att Topelius, med sin egen barnsliga entusiasm och optimism, kände stor sympati för barndomens lekfullhet och vidöppna förhållningssätt till världen. Om barnen skulle växa upp till fosterlandssinnade medborgare måste man (precis som Topelius gjort för egen del) använda sig av dessa fina egenskaper – inte bekämpa dem.

Liksom i lyriken finns i sagorna ett ljust och optimistiskt drag. Bröderna Grimms och H.C. Andersens sagor kan vara grymma och otäcka, med olyckliga slut. Inte Topelius berättelser. De verkar skapade för att ingjuta mod och framtidstro hos de läsande barnen – för att uppmuntra till bra saker, snarare än avskräcka från dåliga. Man behöver inte tvivla på hur sagan om Adalmina ska sluta, prinsessan som måste välja mellan å ena sidan skönhet, rikedom och klokhet, och å andra sidan ett ödmjukt hjärta – självklart får hon alltihop på slutet! Hos H.C. Andersen hade kammartjänarna och kammarjungfrurna som lät Adalmina rymma till skogs fått huvudena avhuggna utan pardon – i Topelius saga nöjer sig den ruskige bödeln (som trots allt finns med i berättelsen) med att hålla vakt utanför deras fängelsetorn (som de så klart släpps ut ifrån när allt blivit bra igen).

Och när vi ändå är inne på sagor, visst kommer ni ihåg Asbjørnsen och Moes historia om den där kvarnen, som stod på havets botten och bara fortsatte och fortsatte att spruta ur sig salt? Det är lite så jag ser på Zacharias Topelius, som en oändligt producerande kvarn som bara gjorde och gjorde, och skrev och skrev – storslagna romancykler, vackra dikter, banbrytande barnlitteratur och, vilket jag inte ens hunnit ta upp, pionjärinsatser på skräckens och detektivlitteraturens områden. Mycket bortglömt, men också en hel del som är hågkommet och uppskattat än idag. Topelius penna skrev fram Finland, och liksom havet inte kan tänkas utan sitt salt, går det knappast att föreställa sig den finska nationen utan hans ord.

Och hade han inte dött, så hade han väl skrivit än.

60. Karl Ove Knausgård (1968-)

Spårvagnen skulle gå 10.11 från Stigbergstorget. Det tog bara några minuter att gå ner, så jag var tvungen att komma på något att göra ett litet tag till för att inte behöva stå och vänta vid hållplatsen. Tygpåsen, som jag hade fått från Backateatern efter att ha deltagit i någon sorts undersökning, stod färdigpackad vid dörren. Hade jag kommit ihåg att stoppa ner allt? Badbyxorna låg där. De var egentligen lite för korta, och jag kände mig fånig i dem, men det enda andra alternativet var mina träningsshorts och jag hade tidigare gjort misstaget att bada i dem. Redan när jag var i vattnet insåg jag problemet och när jag sedan tog de första kliven upp på trappstegen bekräftades farhågorna. Byxorna smet åt kring kroppen på ett alltför avslöjande sätt. Det hade inte varit förödande genant, men ändå tillräckligt för att inse att jag hellre kände mig fånig än blottad. Handduken och vattenflaskan var också nedstoppade, samt en pocketversion av Karl Ove Knausgårds självbiografiska roman Min kamp, andra delen. Hur tjock hade en volym innehållandes alla delar behövt vara? Jag hade läst någonstans att det rörde sig om 3600 sidor totalt. Ett litet leende kom över mig när jag föreställde mig hur löjeväckande det skulle se ut. Den hade förmodligen inte ens fått plats i tygpåsen. 

Det var fortfarande nästan tio minuter kvar och min erfarenhet sa mig att det inte var någon idé att vara där i god tid. Några minuter sen var spårvagnen ofta, men aldrig för tidig. Jag vände mig mot köksbänken. Tallriken från frukosten var odiskad och grötresterna hade redan börjat stelna. Det skulle bli ett mindre helvete att diska tallriken om den tilläts stå för länge, så jag tog fram diskborsten, duttade på lite diskmedel och började gnugga. Efter att ha ställt tallriken i diskstället snörade jag på mig skorna och gick ner till hållplatsen. 

På vägen tog jag upp mobilen för att se om jag hade fått något meddelande. Ljud eller vibration hade jag aldrig på längre. Fördelen var att det ingav en känsla av kontroll. Jag hade också fått för mig att det var bra för nerverna. Tidigare hade jag ibland störts av att det plötsligt kunde plinga till, ett pling som tog mig ur den koncentration som var riktad mot en film eller en bok eller vad det nu var. Jag stördes numera aldrig på ett oväntat sätt: de digitala knackningarna på min dörr kunde komma när som helst, men det var upp till mig att lyssna till dem när det passade. Nackdelen var att jag självmant fick ta fram mobilen och kolla om någon hade hört av sig, vilket jag gjorde mycket oftare än jag ville erkänna för mig själv. 

Solljuset bländade skärmen och jag var tvungen att lägga en kupad hand över den för att bättre kunna se. Rikard hade skrivit. "Jag sitter i bakre vagnen." Jag skickade en tumme upp som svar, innan jag lade ner telefonen i fickan igen. Precis då såg jag elvan rulla fram till hållplatsen och jag var tvungen att småspringa de sista stegen för att hinna fram. Det höll på att bli stressigt, eftersom framdörrarna var avstängda. Det hade de varit sedan pandemin skjutit fart. Jag var därför tvungen att ta mig ytterligare tio steg till nästa dörr. De övriga resenärerna hade hunnit på, men chauffören såg mig nog, för han lät dörrarna stå öppna några sekunder längre än normalt.

*

Det var som vanligt ganska mycket folk på Saltholmens klippor. Vi hade tur som hittade en plats med jämna och platta stenblock, vilket var sällsynt en solig sommardag. Rikard tog av sig t-shirten, satte på sig solglasögonen och lade sig ner för att värma kroppen inför stundande bad. Jag plockade fram handduken ur tygpåsen och bredde ut den på klippblocket. Sedan lade jag mig på mage på handduken och tog fram boken för att läsa. Jag tittade en stund på framsidan innan jag slog upp boken där jag hade lagt bokmärket, ungefär två tredjedelar in. Karl Ove och hans författarvän Geir har ett samtal om deras skrivande. Geir påpekar, inte utan avundsjuka, att Karl Ove har förmågan att låta ett banalt toalettbesök svälla ut över tjugo sidor och få det att tåras i ögonen på läsarna. Jag förstår vad Geir menar. Egentligen är det ironiskt att hela Min kamp-serien inleder med de vackra orden "För hjärtat är livet enkelt", eftersom alla de 3600 sidor som följer gör en poäng av att inte vara "vackert" skrivna, i någon litterär-estetisk mening. Knausgård "avsäger sig varje litterärt trick", som amerikanska författaren Jonathan Lethem träffande uttryckt det. Stilen framstår som nästan helt genomskinlig. Varför blir det så effektivt?

Den experimentella filmskaparen Jonas Mekas lyckas med något liknande. Mekas har ägnat en hel karriär åt att sätta samman filmer utifrån sina egna hemvideor. Det är klipp när han går i parken med sin familj, på katten som ligger på pianot, på kompisar som spelar krocket i trädgården, och så vidare. Det är fullständigt vardagligt och utan någon dramaturgi. Han poängterade rent av att klippen inte var sammanställda i någon särskild ordning. Jag minns att jag tittade på As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty och stundtals funderade på vad i hela fridens namn jag sysslade med, varför jag slösade bort timmar av mitt liv på att betrakta en främmande mans kaotiskt sammanställda dagboksliknande videoklipp från 70-talet. Men lika ofta satt jag där, starkt berörd, och kände att genom det partikulära och vardagliga skiner något allmängiltigt igenom, någon sorts vacker sanning om människan. Det är en fin gräns mellan den pretentiösa bluffen och det genuint sublima och det är svårt att säga hur gränsen ser ut.

– Är det spännande? Rör han med skeden i ett glas?

Rikard log när han fällde den skämtsamt föraktfulla kommentaren. Jag tittade upp från boksidorna och konstaterade att jo, det gör han, och det är riktigt spännande att läsa om. Rikard försökte läsa Min kamp men fastnade inte riktigt. För honom framstod de ordinära vardagsbeskrivningarna först och främst just som ordinära vardagsbeskrivningar. Han var mer förtjust i de essäistiska utvikningarna, om jag förstod honom rätt, och sådana finns det också ganska gott om i Knausgårds böcker, även om författarens årstidsböcker har mycket mer av den varan än Min kamp. Det är lustigt hur olika man kan uppfatta samma text. Min vän Sanna fullkomligt älskar de vardagliga detaljbeskrivningarna. Under en av våra promenader fångade hon kärnfullt sin upplevelse: "Jag kan läsa om hur han går över vägen och det känns verkligare än när jag själv går över vägen." En av Knausgårds stora bedrifter är just detta: han får oss uppmärksamma det banala och vardagliga, att liksom verkligen upptäcka det, utan att för den sakens skull ägna sig åt några litterära åthävor. 

Litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglund har konstaterat att Knausgård genomgående i Min kamp återkommer till en fras, som nästan fungerar som ett credo: "Det gäller att fästa blicken". Författaren söker oupphörligt att fästa blicken, på de dramatiska stunderna likväl som de långa händelselösa tomrummen däremellan, som han hjälper oss inse faktiskt inte är så händelselösa trots allt. "Jag vet vad det vill säga att se något utan att fästa sig vid det", skriver Knausgård på ett ställe i serien. Hans skrivande kan ses som en kamp för att upptäcka det liv han, och vi alla, lever, hur ordinärt det livet än kan synas vara. Hägglund påpekar att dragningskraften i att läsa Min kamp inte består i att den tvingar dig att se hans liv med dina ögon, utan att den får dig att se ditt liv med hans ögon. Vi upptäcker allt det som pågår också i våra liv, genom att ta del av de otroligt specifika skildringarna av hans. Hägglund menar att medvetenheten om att allt detta en dag ska upphöra, att livet är ändligt, är vad som skänker alla ögonblicksbeskrivningar deras betydelse och mening: "Ja, känslan av förgänglighet är en inneboende del av själva ögonblickets strålglans."

Jag försökte läsa vidare i texten – fortfarande satt Karl Ove och Geir och diskuterade varandras skrivande – men tankarna ville inte fästa sig vid boksidorna. Istället började jag tänka på hur många paradoxer det finns mellan Knausgårds liv och litteratur. Han skriver ofta om hur mån han är att vara alla till lags och hur känslig han är för socialt tryck. Samtidigt fläker han ut inte bara sitt eget liv i böckerna, utan också sina närståendes. Han drar sig inte för att skriva genanta eller provokativa saker om ärligheten kräver det. Beter man sig så om man vill vara alla till lags? Han beskriver sig ofta som socialt inbunden, fåordig och tyst, men i litteraturen sväller hans ord över tusentals sidor. Han påstår att han är glömsk, men tycks kunna återge detaljerade skildringar av hur han höll i en cigarett på en fest när han var sexton. Den intressantaste paradoxen är kanske ändå det faktum att han ofta framhåller sitt liv som så banalt, samtidigt som det tycks vara värt att navelskåda in i minsta detalj. Men det är väl just det som Hägglund är inne på: kampen att äga sitt liv, uppmärksamma det, få det att betyda något. Kanske är han också ute efter att späka sig genom sitt litterära utlämnande, rena sig, i förhoppningen att nå fram till något heligt. Om och om igen återkommer Knausgård till sin fascination för religionen och för de heliga människornas livskänsla, som han känner avundsjuka inför.

– Ska vi ta ett dopp nu?

Rikards röst väckte mig ur mina tankar och jag lade ner boken. Övergången från den inre världen som jag hamnar i vid läsningen, när boken dessutom rent fysiskt fungerar som en sorts skärm mot omvärlden, till den ljusa sommardagen full med tjoande människor, tog det några sekunder att vänja mig vid. Jag reste mig sakta, drog med mig handduken som jag legat på, och började gå ner mot stegen. Framför mig gick två bikiniklädda flickor. När den ena plötsligt snubblade på en våt sten, skrek den andra till och tog tag i hennes arm, innan båda fnissade kokett åt det inträffade. Eftersom jag hade Knausgård i tankarna, och kanske för att jag själv är lärare, så gick associationerna genast till kontroversen kring den norska storsäljarens debutroman Ut ur världen. När den översattes till svenska dröjde det inte länge innan en debatt blossade upp. Romanen handlar om en manlig lärare som blir attraherad och romantiskt intresserad av en trettonårig elev. Litteraturprofessorn Ebba-Witt Brattström undrade varför unga flickor ofta tycks få bära upp den manliga genikulten och var helt enkelt inte särskilt förtjust i den "litterära pedofili" som hon menade att bland andra Knausgård ägnade sig åt. Norrmannen blev rasande och skrev en mycket läst och omdebatterad anklagelseskrift riktad mot svenskarna, detta trångsynta folk av "cykloper", som var mycket mer intresserad av moral än litteratur och som blev arga så fort någon skildrade delar av tillvaron som var ambivalent eller inte ansågs moraliskt korrekt. Texten kan användas som diskussionsunderlag för hela idén om PK-Sverige, landet där många menar att man om inte skräms så i alla fall skäms till tystnad ifall man inte skriver under på rådande konsesusuppfattning i en viss känslig fråga. Denna diskussion var kanske som allra livligast när inlägget publicerades, 2015. I andra delen av Min kamp återges flera reflektioner kring svenskarnas sätt att bete sig och Knausgård, som bott i Sverige många år, har sagt vid ett tillfälle att reaktionerna på hans debutbok bekräftade allt han skrev om svenskarna i denna del.

*

Samma kväll fortsatte jag läsa i Min kamp. Under tiden lade jag märke till att armarna blivit brunare efter dagens tur ut till Saltholmen. Det gladde mig lite, eftersom jag alltid hade förknippat brunhet med sommar, och sommaren var min favoritårstid på året. Badturen hade gjort gott, men också bidragit till viss utmattning, och det dröjde inte särskilt länge innan jag fick kämpa mot tröttheten. Eftersom boken saknar kapitelindelningar, så finns det inga naturliga avbrott i den. Jag bestämde mig därför för att stanna när jag kom fram till sida 500. Tjugo minuter senare var målet uppnått och jag lade boken på nattduksbordet, ovanpå Beng Liljegrens biografi över Adolf Hitler, och funderade på hur jag skulle formulera den text om Knausgård jag var ålagd att skriva som en del av ett bloggprojekt med mina vänner. Det skulle lösa sig, tänkte jag, och så släckte jag lampan.