42. Jens Peter Jacobsen (1847-1885)

Rainer Maria Rilke är en av de allra största författarna i brytpunkten mellan tämligen traditionell 1800-talsdiktning och påföljande sekels modernism. Österrikaren anses närmast oöverträffad inom den tyskspråkiga diktningen, med ett starkt symboliskt och ofta mystiskt författarskap. Rilke är en av världslitteraturens stora, helt enkelt. Det fanns bara två böcker som denna gåtfulla poet alltid packade ner på sina många resor genom Europa. Den ena var Bibeln. Den andra var Jens Peter Jacobsens roman Niels Lyhne. Rilke fascinerades så till den grad av romanen att han allvarligt övervägde att lära sig danska enbart för att kunna läsa den i original.

Rilke var inte det tidiga 1900-talets enda beundrare av Jacobsen. Än mer namnkunniga storheter som Freud och Kafka läste och fängslades av danskens böcker. Svenske poeten Karl Vennberg menar att Jacobsen borde få göra Søren Kierkegaard och H.C. Andersen sällskap i den lilla illustra skara danska författare vars verk tillhör världslitteraturen.

Två frågor tarvar svar: vem tusan var Jens Peter (J.P.) Jacobsen egentligen och varför var han så bra?

Jacobsen var, om inte främst så i alla fall först, naturvetenskapsman. Mot slutet av 1860-talet studerade han botanik och andra naturvetenskapliga ämnen. Sin allra mest betydande insats inom det naturvetenskapliga fältet var som förmedlare: han var den som förde in Darwins idéer i Danmark genom översättningar av engelsmannens genombrottsverk Om arternas uppkomst. Denna insats kompletterades med akademiska uppsatser på området. En ögonbrynshöjande prestation i sig, kanske, men inte alls varför han är med på den här listan. Däremot är det viktigt att veta att Jacobsen hade den naturvetenskapliga bakgrunden för att förstå hur han tog sig an sin litteratur.

Han var nämligen en naturalist, Jacobsen. Förenklat kan man säga att naturalistisk litteratur var sådan som utgick från naturvetenskapens metoder: karaktärerna gavs vissa fysiska och psykiska förutsättningar, som i mötet med miljön gav upphov till givna förändringar och reaktioner, utifrån naturens obönhörliga orsak-och-verkan-lagar. Vissa naturalister fokuserade i inzoomad detalj på den fysiska världen: smutsen, utseendena, miljön. Andra, som Jacobsen, var mer intresserad av den psykologiska naturalismen. Hur reagerar egentligen vissa typer av människor när de hamnar i vissa omständigheter?

Eller, om vi ska vända oss till Rilkes favoritroman: Hur reagerar den moderna människan när den tappat sina illusioner och sin gudstro, men ändå måste hantera kärlek och död? Vad händer om denna människa till själ och hjärta är idealist och romantiker, men till förnuft och erfarenhet är krass realist? Strukturellt och berättartekniskt är Niels Lyhne rörig och otympligt sammansatt, men det är en kritik lätt att vifta bort: det här handlar inte om det. Det handlar om språkligt undersköna partier och lysande, hjärtskärande, psykologisk realism. Den som är intresserad av kärlek, melankoli, skapande, längtan, resignation, tro, död och filosofi bör någon gång läsa romanen. Som psykolog och människokännare erinrar Jacobsen ibland om Dostojevskij, och som rytmisk språkkonstnär snuddar han ibland vid poeter som Rimbaud. Inte dåligt för en dansk.

Det sägs att Jacobsen hade ett fattigt kärleksliv, att han kanske rent av, med Vennbergs ord, saknade "all konkret erotisk erfarenhet". Det gör skildringarna i hans romaner desto mer häpnadsväckande. Jacobsen skrev bara två romaner, den andra av dessa har jag redan talat om, och den första var Fru Marie Grubbe. I den visar Jacobsen upp en mycket subtil förståelse för kärlekens väsen. Marie Grubbe genomlever flera olika sorters kärleksrelationer, och små impressionistiska situationer i romanerna visar med träffsäkerhet hur mycket han förstår om kärlek, med eller utan egen erfarenhet. (En dansk impressionist som tog stor lärdom av Jacobsen var Herman Bang). Fru Marie Grubbe är också ett utsökt exempel på Jacobsens vetenskapliga noggrannhet. Romanen utspelar sig under 1600-talet och Jacobsen gjorde grundliga kulturhistoriska undersökningar om tiden innan han påbörjade romanen. Även språket skulle vara så realistiskt som möjligt. Exempelvis skriver han i ett brev till den store Georg Brandes att han noga undersökt intet:s utbredning och uttal från den tiden innan han vågade använda ordet i romanen. Brandes var för övrigt en kritiker som älskade Jacobsen, och när den förra höll sina berömda föreläsningar om det moderna genombrottet (en epok som hämtat sitt namn från Brandes essä "Det moderna genombrottets män") framhöll han Jacobsen som en av de allra främsta. 

Om någon tycker att allt det här ändå känns för inaktuellt – om nu kärlek och psykologiska kamper någonsin kan gå ur tiden – ja, då kanske det kan kännas kittlande att istället vända sig till Jacobsens lilla novell "Pesten i Bergamo". Det är alltså inte en novell om coronavirusets utbrott i Europa ungefär 150 år senare, utan en medeltida berättelse om pestens härjningar i den italienska staden. Återigen är det inte de yttre händelserna som Jacobsen intresserar sig mest för, utan de mentala tillstånden. Hur tar sig skräck uttryck i människors liv? Bland annat, visar det sig, i form av grymt självspäkande. 

En riktigt bra litterär text kan fortfarande göra något med oss människor som inget annat riktigt kan. J.P. Jacobsen skrev flera sådana texter. Av den enkla anledningen bör han inte glömmas bort, och av den enkla anledningen bör du ta dig till närmaste bibliotek.

43. Adam Oehlenschläger (1779-1850)

De söker intensivt i gamla böcker
i öppnade gravlunder med beskådande ögon
på svärd och sköld i förruttnande vallgravar
på runstenar bland söndriga skelett ...

... Och där har vi startskottet för den nordiska romantiken. Mer om det snart.

*

Det var en vacker högsommardag, 23 juni 1829. Inte kunde man ana att den här dagen var speciell på något sätt, om man bara strosade runt på stadens gator. Men det var den faktiskt. Det var nämligen så att en märklig händelse ägde rum i Lunds domkyrka. Stora delar av den svenska kultureliten var samlade där, i högstämd väntan på att Sveriges ledande kulturman och tillika biskop Esaias Tegnér skulle äntra scenen. Inte för att hålla en predikan, nej, det här var inget gudstjänsttillfälle. Faktum är att Tegnér inte var dagens huvudperson. Däremot hade han åtagit sig uppgiften att genomföra en kröning och hålla ett hyllningstal. Det var inte en världslig konung som skulle krönas, inte heller en religiös ledare, men väl en konstnärlig sådan: det var Nordens diktarkung som skulle erkännas. När sorlet lagt sig tog biskopen fram den lagerkrans som snart skulle läggas på den prisades huvud. Men först hyllningstalet. Tegnér började deklamera, och mot slutet nådde han fram till de sammanfattande raderna:

Skaldernas Adam är här, den Nordiske sångarekungen, Thronarvingen i diktningens verld, ty thronen är Göthes.

Vem var det som några decennier in på 1800-talet hyllades som den nordiska diktningens konung, och hela diktarvärldens nummer två (endast bakom den omöjlige tysken Goethe, av romantiska diktare allmänt ansedd som G.O.A.T. vid den här tiden)? Vem ansågs vara så viktig och nyskapande att han kunde liknas vid världens första människa? Jo, det var dansken Adam Oehlenschläger.

Danske konstnären Constantin Hansens målning från 1866.

Adam Ölsläggarvemdå? Han är märkligt bortglömd idag, Oehlenschläger. Visst, han är inte den första som upphöjs i sin tid men sedan faller i glömska. Men det är alltför få som talar om honom, med tanke på att han som symbol fortfarande har en kanoniserad plats i dansk, men också nordisk, litteraturhistoria. Han hade det åtminstone i allra högsta grad under andra världskriget, när svenske poeten Hjalmar Gullberg försökte trösta de ockuperade danskarna med att ingen jordisk makt kunde utrota deras utsökta kulturarv. I dikten "Hälsning till Danmark" konstateras det att "det var på den danska kulturens grund / Tegnér i en upplyst stund / bekransade Oehlenschläger". Dansken nämns i dikten i samma andetag som Kierkegaard och Grundtvig. Men vad är han symbol för, mer konkret? I inledningen citerade jag de första raderna ur "Guldhornene" (1802), en av diktarkungens allra första ungdomsdikter. Bakgrunden är stölden av de danska nationalklenoderna Gallehushornen, de vackra dryckeshornen med urnordiska inskrifter och inristade figurer. Dessa artefakter, tillverkade under järnåldern, hittades på 1600-talet av en bondflicka och väckte genast stor uppståndelse. Men i början av 1800-talet stals hornen från den kungliga konstkammaren. Det var en girig guldsmed som låg bakom och inte nog med själva stölden – han var kallsinnig och konsthatande nog att smälta ned guldet. Oehlenschlägers dikt beskriver stölden som gudarnas straff för ett danskt folk som tappat känslan för det högre, den andliga värdigheten, digniteten. En typisk romantisk skildring, minst sagt. Diktens avslutas med versen:

Himlen sortner, Storme brage!
Visse Time du er kommen.
Hvad de gav de tog tilbage.
Evig bortsvandt Helligdommen.

Vad de gav, tog de tillbaka. Men nu skulle Oehlenschläger ge danskarna känslan och konstnärligheten åter. Han var mycket inspirerad av de förromantiska tyska författarna och tänkarna (Fichte, Schelling och det gänget), via den dansk-tyska filosofen Henrich Steffens som Oehlenschläger stod i personlig kontakt med, och som var den som förmedlade tidens heta idéer till den danska intelligentsian. I ett brev till Steffens skriver den unga aspirerande poeten att han vill bevisa att han är en diktare. Arbetsprovet är just "Guldhornene". Närmast överraskad, replikerar Steffens efter att ha läst dikten: "De er jo virkelig en Digter!" För att återknyta till inledningen, så anses detta inte bara vara Oehlenschlägers genombrott som författare, utan startskottet på den romantiska epoken i Norden. Åtminstone vad gäller litteraturen. För detta är den lagerkrönta diktaren mest känd idag. Ja, detta och att han författade texten till Danmarks nationalsång, "Der er et yndigt land".

Men för en författare kan det vara närmast en förolämpning att bli kallad symboliskt viktig, eller en pionjärfigur, eftersom det underförstått antyds att författarskapet ut konstnärlig synvinkel är dött, irrelevant eller ointressant. Tur då att Oehlenschlägers verk fortfarande vibrerar och har förmågan att väcka känslor. Men prioritera för all del inte diktningen, utan vänd er till dramerna. Även de få människor som fortfarande engageras av poesi har svårt att riktigt uppskatta hans diktning till fullo. Mycket går över huvudet på dagens publik, som inte riktigt kan förstå när han till exempel använder versmåttet alexandriner ironiskt. (Det kräver vetskap om hur och när alexandriner brukade användas på den tiden). Jag ska inte tala för bloggens kunniga läsarskara, men mig går i alla fall sådana fyndigheter totalt förbi.

Dramerna, däremot. Tyvärr är de hiskeligt svåra att få tag i, särskilt på svenska. Man får vända sig till bibliotekens läsesalar eller bokbörsens utkanter för att hitta flera av dem. Vissa är fortfarande relativt berömda – Aladdin kan återfinnas i vissa antologier, åtminstone i utdrag, och Helge är ett drama som Tegnér plagierade till sitt storverk Fritjofs saga – men inte heller dessa finns i närmaste Myrornaback. Det är ändå värt mödan att leta fatt på hans dramer, om man är någorlunda intresserad av nationalromantisk mytologi och upphöjda stämningslägen. Dramat Hakon Jarl är ett utmärkt exempel på detta. Den utspelar sig i den intressanta brytningstiden mellan hednisk och kristen tid i Norden (romantikerna vände ju gärna blickarna mot svunnen tid och, tja, romantiserade den). Vi får följa den hedniske Hakon, lastbar, lustfylld och makthungrig – men inte på något sätt omänsklig – när han oroar och motsätter sig den kristna konkurrenten om makten, Olof Tryggvason. Dramat är fullt av svek och maktfullkomliga drömmar, kärlek och grubblerier. Ödesmättade händelser finns förstås också, som när en staty av Oden rasar samman i samma stund som Hakon bestämmer sig för att utmana Olof – ett symboliskt ihoprasande och ett illavarslande omen minst sagt. Vi vet hur dramat slutar för vi kan historien: med kristendomens intåg och seger i Norden. Hakon dör. I dramats sista monolog står hans älskade över honom och grubblar över eftermälet:

Nu har den hela, stora kämpaskaran

Dig glömt, och hyllar re'n en annan sol

Ett ensamt qvinnohjärta ännu slår,

Af stilla vemod vid ditt dyra minne.

[...]

En gång skall Nordens saga kallt förtälja,

När tidens hand har plånat färgen ut,

Och blott bedriftens yttre drag stå qvar:

Han var en ond afgudadyrkare!

Med rysning då man nämna skall ditt namn,

Jag ryser icke, ty jag kände dig.

[...]

Det är vackert och mänskligt, och raderna är en påminnelse om hur vinnarna skriver historien.

Visst är Oehlenschlägers poesi och dramer daterade, på så sätt att man märker att de tillhör artonhundratalets romantiska epok. Men vad gör det? Pet Shop Boys skriker 80-tal, men de är fortfarande en av de bästa popakterna jag vet. Nästa gång ni vill sjunka ner i mytologi och högstämdhet, passionerade intriger och symbolmättade gudomar, så ta en runda på Bokbörsen och hämta hem några av Oehlenschlägers dramer eller läs hans dikter på nätet. Om de är skrivna på ironisk alexandrin eller inte kan ni fullständigt bortse ifrån.

44. Alvar Aalto (1898-1976)

En av arkitekten Alvar Aaltos tre byggnader i Sverige ligger i Uppsala. Byggnaden som inrymmer V-dala nation restes 1965 och gav snart upphov till upprörda reaktioner i universitetsstaden. Det var inte enbart den modernistiska designen som gav skäl till upprördheten, utan det för en del studenter försvårande faktum att byggnaden skuggar Uplands nations uteservering. Varje år arrangerar Uplands nation följaktligen en gask med efterföljande marsch med pukor och trummor runt byggnaden. Syftet med den så kallade Jerikomarschen är förhoppningen att byggnaden, likt Jerikos murar, ska sönderfalla i smulor. 

V-dala nation (1965)

Det är inte otänkbart att studenterna från Uplands nation, i sina känslor gentemot Aaltos skapelse, förenas med medlemmarna i Facebook-gruppen Arkitekturupproret. De senare brukar vara snabba med att döma ut byggnader utan tinnar och torn, friser och stuckatur. En vit kub! Mitt i Uppsala! De skulle förmodligen bli aningen överraskade av att få veta att upphovsmannen själv var en stark motståndare till ful modernistisk arkitektur. 

I en artikel från 1922 återberättar Aalto en historia: "Tre arkitekter kom en gång till en gammal orörd landsortsby. En av dem sade: Vad här är vackert. Här har tydligen aldrig några arkitekter fått husera." Det låter inte som en historia som en nyexaminerad arkitekt skulle återberätta. (Särskilt inte om han vill få några uppdrag.) Men Aalto var redan som student en skarp kritiker av den samtida arkitekturen i Finland. Han ansåg att det mesta som byggdes var dåligt. Det var en inställning han skulle bära med sig genom livet. Och han måste ha räknat noggrant. Fyrtio år senare, på 60-talet, sa Aalto nämligen att endast 5 procent av alla byggnader som hade rests i Finland under hans livstid utmärktes av god arkitektur. 

Jag har inte särskilt mycket till övers för Arkitekturupprorets vurmande för äldre tiders arkitektur. Men vad gruppens storlek och engagemanget hos dess medlemmar illustrerar är att arkitektur engagerar och berör. Dammet har sedan länge lagt sig över det moderna genombrottet i andra konstformer. Kriget är sedan länge över. Segraren har korats. Ingen blir längre upprörd över Schönbergs tolvtonsmusik eller Kandinskijs nonfigurativa målningar. Men en byggnad utan utsmyckningar gör människor fortfarande rasande. Det måste ju ha att göra med att det går att blunda och hålla för ögonen när man tar del av konstverk man inte gillar. Arkitektur tar däremot plats, den syns i stadsbilden. Det går visserligen att blunda, men det tycks mig inte vara en, eh, långsiktig lösning.

En musiker eller målare kan göra konst för konstens egen skull och spränga alla gränser och tabun. Men en arkitekt måste förhålla sig till människan och människans behov. Tanken med arkitektur är ändå att människor ska bo eller jobba, leva, i byggnaderna. Alvar Aalto var skarpt kritisk mot varje arkitektur som glömmer bort denna grundläggande förutsättning. Vid ett tillfälle blev han upprörd över en stentrappa som Jyväksylä stad hade byggt nära hans barndomshem. Aalto var kritisk mot trappan eftersom man för att ta sig uppför den, enligt Aalto, måste konstruera om den mänskliga foten. Så ska det inte vara. En trappa måste anpassas efter hur människor går. Arkitekturen ska tjäna människan, inte tvärtom. Eller som Aalto själv uttryckte saken: "En enda regel gäller i byggnadskonsten: bygg naturligt." Sett ur den synvinkeln är det inte så konstigt att Aaltos stora fiende egentligen inte var gamla tiders arkitektur, utan dålig modern arkitektur. 

Aalto var visserligen uttalad modernist och förknippas i allmänhet med stilriktningen funktionalism eller "funkis". Man skulle kunna tro att han därför ville slänga historien och alla utsmyckningar på sophögen. Så var inte fallet. Aalto hade ett stort historiskt intresse för gamla stilar och lösningar. Men det som intresserade honom i historien var möjligheten att förvandla den till något nytt och framåtblickande. Och han var inte emot utsmyckningar per se, det handlade snarare om att motivera utsmyckningarna i förhållande till den funktion de spelar. 

På 30-talet ritade Aalto två byggnader, Pemars sanatorium och Viborgs bibliotek, som tillsammans skulle innebära hans internationella genombrott. Pemars sanatorium var en byggnad för rehabiliterande tuberkulospatienter och i vanlig ordning var Aalto fullständigt delaktig i byggnadens utseende, ända ner till hur det skulle se ut på detaljnivå i patienternas sovrum. Dessa inrymde två patienter och Aalto såg till att designa icke-plaskande tvättställ för att de inte skulle störa varandra. Det fanns ingen bot mot tuberkulos när sanatoriet öppnades och patienterna tillbringade därför en hel del tid liggandes. Lampor placerades på rätt höjd och taket målades i en mörkgrön färg för att undvika solreflexer. Frisk luft och solljus ansågs också vara bra, så det fanns sovbalkonger på varje våningsplan dit patienterna kunde dra ut sin säng eller slå sig ner i en Pemarstol. Aalto menade att själva byggnaden på så vis bidrog till tillfrisknadsprocessen. 

Vem är jag att motsäga honom? Funkishatare ser en tråkig vit byggnad. Jag ser humanism i byggnadsform. Kan en byggnad, kan arkitektur, ha en större uppgift, en större mening, än att "bara" vara vacker? Ja naturligtvis.

Pemars sanatorium (1935)

I arbetet med Viborgs bibliotek fick Aalto fullt utlopp för sin vilja att inkorporera olika träslag i sin formgivning. Redan på tjugotalet hade Aalto börjat experimentera med olika sätt att böja trä. Det här ledde till att han 1933 fick patent på L-benet, som han återkommande gånger (nästan på ett besatt sätt) använde i sina möbler. Bland annat i den charmiga Pall 60. 

Viborgs bibliotek (1935) med hundratals Pall 60

De stora fönstren. De fina trädetaljerna. Det böljande taket. De som inte gillar funkis kan inte heller uppskatta Viborgs bibliotek. Det är ännu en vit låda. Men varför ska hur något ser ut trumfa vad något gör? Fönstren är designade för maximalt ljusinsläpp; träet och taket ska erinra om att vi som människor inte är helt avskilda från naturen. (Aalto jobbade så: symbios istället för motsättningar.) Det är tämligen enögt att värdera arkitektur ur ett enda perspektiv. Dessutom är jag av den bestämda åsikten att Viborgs bibliotek är vackert. Byggnaden är en sorts mellanting mellan Gunnar Asplunds nordiska klassicism i Stockholms stadsbibliotek och något av Le Corbusier. 

Åter igen. Det går inte att förstå Aaltos byggnader utan att ta hans humanism på allvar. Och det är hans humanism som fick honom att senare i livet avsky de strömlinjeformade och rationalistiska byggnader som missbrukade funktionalismens former. För all del, spy galla över dem. Det är själlösa skapelser som inte förtjänar att kallas arkitektur. Men blanda inte in Alvar Aalto i den diskussionen. 

Jerikomarschen har ännu inte gett något resultat. V-dala nation står kvar där den restes. För ett par år sedan fick byggnaden ett nytt lager skinande vit puts. Jag hoppas att den står kvar länge. Men det ska erkännas. Jag är en part i målet. Jag är sedan studietiden fortfarande medlem i V-dala nation, och vill fortsätta att dricka billig öl på takterrassen och se ned på de stackars Uplands-studenterna på sin sketna och skuggiga innergård.

45. Aki Kaurismäki (1957-)

Jag sätter mig framför datorn. Aki Kaurismäkis Flickan från tändsticksfabriken (1990) är kvällens film. Jag trycker på play och bilder från en tändsticksfabrik dyker upp. Steg för steg skildras hela tillverkandeprocessen, från trästock till färdigt paket, fram till vad som tycks vara den mest överflödiga delen av hela maskineriet – en ung kvinna (Iris heter hon får vi veta senare), som av oklar anledning står vid ett band och rättar till paketen som fabriken spottar ut sig. När Iris inte är på jobbet bor hon hemma hos sina föräldrar, som utnyttjar henne och lägger beslag på pengarna hon arbetar ihop. Hon går på dansställen utan att bli uppbjuden och en gång tillåter hon sig att köpa en fin klänning för lite av pengarna, varpå hon blir kallad "hora" av sin far. 

Efter att en femtedel av filmen har förflutit har ingen av dess karaktärer sagt ett ord. De enda mänskliga röster som hörts är en TV-reporter som rapporterar om massakern på Himmelska fridens torg och Reijo Taipale som framför "Satumaa" under en tangokväll. Tystnaden bryts inte förrän Iris går in på en öde restaurang och med tom blick beställer en öl i baren. Jag gör en notering i anteckningsblocket och konstaterar att jag just bevittnat en sällan överträffad sammanfattning av något mycket typiskt finskt.

Det är ju en vanlig fördom att finländarna är ett tystlåtet folk. Bertolt Brechts ord om landet som tiger på två språk har blivit bevingade. Kanske har ingen konstnär skildrat och använt sig av denna tystlåtenhet bättre än filmregissören Aki Kaurismäki. I filmer som Skuggor i paradiset (1986), Moln på drift (1996), Mannen utan minne (2002) och ovan beskrivna Flickan från tändsticksfabriken destillerar han en specifik form av finländsk melankoli som känns som vardag och dröm på samma gång.

Även om Aki Kaurismäkis filmer ofta är tragiska, mycket tragiska, uppvisar de nästan alltid, kanske framför allt i sina svartaste ögonblick, prov på något annat typiskt finskt – humorn. Ofta är det själva eländet och Kaurismäkis lakoniska sätt att skildra det som får en att fnissa till på ställen där det i själva verket inte alls känns lämpligt: Paret i Moln på drift som just öppnat en restaurang och förväntansfullt står och väntar på sina första gäster – som inte kommer. Kvinnan på vårdcentralen i Flickan från tändsticksfabriken som utan omsvep konstaterar för den stackars Iris: "Det är inget att oroa sig för. Testet är positivt. Du är med barn." Eller pappan från samma film som uppvisar den extremt futtiga vänligheten att lämna en apelsin vid Iris sjuksäng efter att ha berättat att hon inte är välkommen hem längre. Jag skrev i min text om Unto Mononen om den finska rakt på sak-mentaliteten när det gäller livets mörkare sidor och hur den kom till uttryck i den finska tangon. Något liknande finns i Kaurismäkis filmer och är en viktig orsak till att jag tycker om dem så mycket.

En annan anledning är hans ömsinta intresse för den lilla människan och det vardagliga livet. Hos Aki Kaurismäki kan den storslagna slutscenen i en kärleksfilm som Skuggor i paradiset, vara en grå färja som sakta åker iväg mot Estland. Hans hjältar är sophämtare, fabriksarbetare och arbetslösa. Jag ska inte snurra in mig för mycket i jämförelsen, men jag tycker mig skönja en röd tråd från Kaurismäkis melodramer i proletär miljö, via nationalklenoder som Väinö Linna och Aleksis Kivi, ända tillbaka till Runebergs bönder som talade på hexameter. En typisk finländsk heroisering av den vanliga, enkla människan – opolerad, tystlåten och enkel, men med en seg kraft som tycks kapabel att stå emot varje prövning och en sund realism som överhetens manér står sig slätt emot.

Ovanstående beskrivning av Aki Kaurismäkis filmer skulle lätt kunna få en att tro att det är diskbänksrealistiska dramer det är fråga om. Men riktigt så enkelt är det inte. För det finns nämligen också något stiliserat över dem, lite påminnande om en filmkonstens mästare som Robert Bresson. Något som renodlar och upphöjer den prosaiska verklighet som är deras klangbotten. En fransk, minimalistisk tradition inom filmkonsten som hos Kaurismäki gifter sig med typiskt finländska, kulturella särdrag. En sammansmältning av fransk intellektualitet och finländsk folklighet, som hos Kaurismäki inte bara känns sömlös, utan helt självklar, som om den alltid funnits. Det är om sådant man frestas använda ordet "genialiskt".

Med tanke på ovanstående är det väl inte så konstigt att när den typiskt finländske Aki Kaurismäki någon enstaka gång lämnar sitt hemland, så är det i regel i Frankrike han hamnar. Filmatiseringen av Henri Murgers Scènes de la vie de bohème (samma roman som ligger till grund för Puccinis klassiska opera La Boheme) från 1992 är ett exempel. Kaurismäkis tolkning ligger dock långt från operans teatraliska värld. Filmen utspelar sig i ett 90-tals-Paris som samtidigt verkar vara en plats bortom tid och rum. De tre huvudkaraktärerna Marcel, Rodolfo och Schaunard är rätt sjaskiga typer med tvivelaktig moral, närmare medelålders alkisar än unga frihetssjälar. Men likt bonden Paavo i ett annat land och annat sekel, ställer de upp för varandra och visar värdighet när motgångarna är som störst. En av dem spelas av Matti Pellonpää, en av Kaurismäkis ständigt återkommande skådespelarfavoriter och en man som skapad enkom för regissörens ordkarga stil. Bara med sin mustasch kunde Pellonpää uttrycka ett större register av känslor än många skådespelare gör under en hel karriär. Något liknande kan för övrigt sägas om skådespelerskan Kati Outinen, hon som spelar Iris i Flickan från tändsticksfabriken, och är ytterligare en gemensam nämnare för många av Kaurismäkis filmer. Sällan har en aktör uppnått så mycket med ett och samma ansiktsuttryck. Ingen kan göra en min av att känna sig skevt inpassad i tillvaron som Outinen.

I senare filmer som Le Havre från 2012 (en annan fransk utflykt) och Ljus i natten (2017) har Aki Kaurismäki skildrat situationen för Europas flyktingar – kanske ser han i dessa det mest extrema exemplet på den mänskliga vilsenhet och ensamhet hans filmer alltid har handlat om. Pandemin vi just har genomlevt och kanske kommer få fortsätta genomleva ett tag till (tillsammans med annat elände), har på sitt sätt gjort det verkliga livet mer likt en Kaurismäkifilm. Den sociala distanseringen har för många lett till mänsklig isolering och dagar med långa sjok av tystnad. En känsla av melankoli har legat som ett filter över tillvaron. Desto viktigare då den lärdom som kanske till syvende och sist är kärnan i Aki Kaurismäkis verk: Livet är vackert ändå.

46. Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Utgången av finska kriget år 1808-1809 var en sällan upplevd chock för Sverige. Hela Finland, vår östra rikshalva, gick förlorat till ryssarna. Östersjön var inte längre ett svenskt innanhav. Det var ett hårt slag mot Sveriges själva identitet som rike. Har vi någon gång haft behov av att lära oss konsten att visa värdighet i motgång, så var det väl då. Några decennier senare skulle en finländsk poet dyka upp som kan sägas ha gjort en karriär av just detta.

Johan Ludvig Runeberg hette han – en portalgestalt för finländsk litteratur och nationalkänsla. Det är svårt att komma på författare i Finland innan Runeberg och det är inte så konstigt – hans debutsamling Dikter från 1830 var den första egentliga diktsamling som gavs ut i Finland. I denna första samling ingår inte minst den odödliga dikten om bonden Paavo och hans hustru, kanske den ultimata manifestationen av finländsk stoicism och värdighet. Inledningsraderna är berömda:

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av Herren väntade han växten.

Tillvaron för bonden Paavo är svår. Naturens obevekliga krafter är ständigt emot honom:

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos hustru vill att de ska ge upp jordbruket och ta upp tiggarstaven. Men Paavo stretar på genom motgångarna i sin fasta tro att "Herren prövar blott, han ej förskjuter". För varje slag mot sin tillvaro ökar han sina ansträngningar, gräver nya diken, säljer boskap och blandar bark i brödet – tills slutligen ett år kommer då vädergudarna ler mot honom och skörden blir god. Hustrun tycker att det nu äntligen är dags att leva livets glada dagar, vilket leder fram till den fina slutpoängen:

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,

som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

ty förfrusen står vår grannes åker!»

Det Runeberg hyllar i dikten är inte de enstaka, heroiska gärningarna, utan en hel livshållning – den fattige finske bondens naturliga motståndskraft och solidaritet. En idealbild helt säkert, men diktaren får den att kännas både vacker och sann.

Värt att notera i dikten om bonden Paavo är hur enkel och okonstlad den är. Detta är överlag något som kännetecknar Runebergs diktning och antagligen bidragit till att den stått sig så bra genom åren. Han var en uttalad motståndare till konstlat och överlastat språk. Uppsatsen Försök till en naturalhistorisk beskrifning af den poetiska örnen (1832) är en rolig satir över poeters högstämda konstigheter, där Runeberg i kontrast till den prosaiska örnen, den som finns i vår vanliga värld, ger sig på att fylla en lucka i ornitologin genom en vetenskaplig beskrivning av den poetiska örnen – "Aquila poetica" – det vill säga, örnarna "sådane som skalden ser dem i diktens regioner". Med hjälp av exempel hämtade från stora och små poeter visar Runeberg hur denna häpnadsväckande örn inte intar vanlig föda, utan dricker eter, eld, kraft, mod, frihet och ljus; hur den ofta företar färder till solen (varvid den ibland får sina vingar svedda); samt i största allmänhet är

utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m. m.

Och så vidare. Mycket underhållande läsning.

Jag antar att ett viktigt syfte med det direkta tilltalet och den språkliga enkelheten, var att skapa en dikt som lättare skulle kunna nå in i finländarnas hjärtan och på så vis bidra till att stärka deras självmedvetande som folk. Det verk som mer än något annat skulle uppnå just detta var Fänrik Ståls sägner (utgiven 1848, andra delen 1860). I denna diktsamling skildras finländarnas heroiska, men i slutändan lönlösa, kamp under finska kriget. Sägnerna har kallats för den finska patriotismens grundtext och går en ganska imponerande balansgång mellan att hylla finländarnas mod under kriget, samtidigt som de aktar sig för att stöta de ryska myndigheterna för mycket. I den mån Runeberg uttrycker hat och förakt, är det inte riktat mot ryssen, utan mot svekfulla och/eller inkompetenta personer på den svenska sidan. (Här finns faktiskt vad som snarast kan kallas för ett slags hyllningsdikt till en rysk officerare, Kulneff – mest känd för de bevingade, och ganska bisarra, lovorden om att "han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ".)

I samlingen ingår klassiska dikter som den om Sven Duva, som visserligen inte är den skarpaste kniven i lådan, men som visar sitt sanna värde när det gäller att försvara en bro mot fienden. Här finns också Sveaborg, en av tidernas hårdaste hatdikter, formulerad i så skarpa ordalag att den inte kunde medtas i Fänrik Ståls sägner förrän efter Runebergs död. Sveaborg var en av det svenska rikets viktigaste befästningar, en östlig motsvarighet till Göteborgs fästning på västkusten (därav namnet), och den svenska kronans klart största byggnadsverk på 1700-talet. När fästningen kapitulerade i maj 1808 innebar det ett hårt slag mot det svenska försvaret av Finland. Enligt den gängse historieskrivningen gavs denna kronjuvel i det svenska försvarsverket upp märkligt lättvindigt och Runeberg känner sådan avsky för denna handling att han inte ens förmår nämna den ansvarige befälhavaren vid namn:

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,

Välv ej på den hans brott;

Må ingen rodna för hans skam,

Den drabbe honom blott.

Den, som förrått sitt land, han har

Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm,

Man ställt till Finlands stöd,

Nämn honom blygd och hån och harm

Och skuld och straff och död.

Det är blott så, han kallas bör,

Det är att skona den som hör.

Tag allt vad mörker finns i grav,

Och allt vad kval i liv,

Och bilda dig ett namn därav

Och det åt honom giv;

Det skall dock väcka mindre sorg

Än det, han bar på Sveaborg.

(Carl Olof Cronstedt hette han, för den nyfikne.)

För dagens läsare är nog Runeberg överlag mest underhållande när han får uttrycka sin ovilja mot något. Dikten Konungen är inte lika fylld av öppen avsky som Sveaborg, men är likafullt en elak och rolig narrbild av Gustav IV Adolf. Och andra samlingens Bröderna är ytterligare en ruskigt hård dikt på temat Sveaborg. Men skildringen av krigsveteranen som inte kan förlåta sin bror för delaktigheten i fästningens nesliga fall, är faktiskt också genuint gripande och kanske min personliga favorit från hela Runebergs diktverk.

Bland berömda dikter i Fänrik Ståls sägner måste så klart också nämnas den ett par år tidigare skrivna Vårt land som sedermera (tonsatt av Fredrik Pacius) kom att bli Finlands nationalsång. Det är bland annat här den populära beskrivningen av Finland som "tusen sjöars land" är hämtad.

Hur bra är de då, Fänrik Ståls sägner? Är det fortfarande levande och angelägen litteratur? Tja, självklart beundrar jag Runebergs tekniska skicklighet och uppfinningsrikedom. Lika självklart hyser jag respekt för hans ställning i finsk (och svensk) litteraturhistoria. (Det är väl svårt att göra något annat när det gäller en man som ofta omnämns som Finlands nationalskald och vars födelsedag 5 februari är allmän flaggdag i Finland.) Dock så har jag, med några undantag, känslomässigt svårt att beröras på djupet av hans taktfast rimmade krigsdyrkan. Vad jag förstår är också Runebergs uppfattning om hur det går till i krig en minst lika verklighetsfrämmande konstruktion som den poetiska örnen. Men även om sägnerna för mig inte innehåller vare sig kloka sanningar eller omvälvande skönhetsupplevelser, så utgör de absolut inte någon bortkastad läsning. Som teknisk uppvisning och fyndig underhållning står de sig bra.  Bildspråket är effektivt, ordvändningarna slagfärdiga, karaktärer och scener minnesvärda. Det är "schvung" i dikterna och även om jag tyvärr är rädd för att jag aldrig kommer bli en människa som deklamerar dikter från minnet, så kan jag lätt förstå att Runebergs medryckande alster skulle passa perfekt för detta.  

Precis som i exempelvis Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad är också krigsromantiken lättare att smälta, eftersom det är nederlag snarare än segrar som står i fokus. Jag gillar också att varje dikt har sin egen unika ingång till krigstematiken – även om det i regel slutar på samma sätt, nämligen med att huvudkaraktären överlyckligt låter sig dödas av en ryss. (Det är stundtals närmast parodiskt hur extremt glada dikternas hjältar är över att få dö för sitt fosterland. Om folk var så här beredvilliga att kasta sig framför första bästa svärdspets, så inte undra på att ryssen vann!)

Antagligen just tack vare sin medryckande lättillgänglighet, i kombination med den storvulna militärromantiken, har Fänrik Ståls sägner alltid varit populära att parodiera. Bara några år efter att andra samlingen sägner utgivits, släppte Johan Gustaf Schultz, redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse, Konstapel Batongs sägner där flera av samlingens dikter parodieras. Vårt land, Finlands framtida nationalsång, har här gjorts om till polishyllningen (hrm, nåja) Vår Polis, där exempelvis Runebergs strof 

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

i Schultz tappning har förvandlats till

Vi älska högt dess spolnings-brus

Med friska bäckars språng,

Dess raster, dess små lätta rus,

Dess snarkningar i månens ljus ...

Allt, allt - men mest dock dess batong -

Som skyddat oss var gång.

I vårt sekel har Hasse och Tage parodierat sägnerna i revyn Gula Hund från 1964. Runeberg skapade kort sagt goda förutsättningar för roliga parodier på hans verk – en underskattad egenskap hos en diktare!

Efter sin död kom Runeberg att bli föremål för vad som närmast kan kallas dyrkan. En staty av honom, skulpterad av sonen Walter, restes i Helsingfors och blev huvudstadens första stora offentliga minnesmärke. En Runebergsdag instiftades, som fortfarande firas 5 februari med intagande av Runebergstårta och utdelande av litterära priser. Hans hem köptes av staten och öppnades för allmänheten som museum.

Att Runeberg var en brinnande förkämpe för sitt land och folk under en tid av gryende missnöje med den ryska överheten är så klart en viktig förklaring till att han blev nationalskald. Men helt avgörande är också att han var en fantastiskt begåvad poet, som hade en sällsynt förmåga att skapa slagfärdiga och citatvänliga diktrader. Hans dikter har, vad man än tycker om dem i övrigt, en tendens att sätta sig på minnet. Även om vi svenskar inte längre (och kanske inte finländarna heller, vad vet jag) har Fänrik ståls sägner som obligatorisk läsning i skolan, så talar vi fortfarande om att “inte släppa en jävel över bron” eller att “x visste var den tog!”.

Sedan finska kriget har Sverige befunnit sig i en i stort sett obruten tvåhundraårig fred. Men vi får nog vänta ytterligare något sekel innan Runeberg lämnar oss helt ifred.

47. Liv Ullmann (1938-)

En av mina favoritscener i filmhistorien är från stumfilmen Steamboat Bill, Jr. från 1928. William "Steamboat Bill" Canfield vill få sin mjäkige son Bill Jr. (Buster Keaton) att lägga ifrån sig sin ukulele och bli en riktig man. De går in i en hattaffär och pappan letar fram den ena manliga hatten efter den andra. Sedan växlar kameran till spegelns perspektiv och det är i de följande närbilderna som magin äger rum. Keatons minspel när han provar de olika hattarna är helt igenom mänsklig. Han växlar mellan olika personligheter, men inte utan att samtidigt undvika att bli tagen för en hatt-estet och dra på sig sin faders ilska. I Keatons minspel ser vi både sårbarhet och spelad självsäkerhet. Egentligen växlar han aldrig mellan dessa affekter, utan de finns närvarande genom hela tagningen. Steamboat Bill, Jr. innehåller några fantastiska stunts, men filmens egentliga drama, dess essens, är det som utspelar sig i Keatons ansikte när han provar några hattar.

Buster Keaton har sin beundrarskara. Det har Liv Ullmann med. Men i motsats till den våghalsige komikern är det alltför sällan man talar om Ullmanns skådespelartalang. Det finns en tendens att reducera hennes insats i filmhistorien till en tom projektionsyta för geniala regissörer. Ett sårigt ansikte som framför kameran till dessa män kunde förvandlas sublim konst. Keaton har agens, Ullmann har det inte. Missuppfattningen har delvis sin grund i att Ullmann var så duktig på att uttrycka just tomhet och passivitet. Men de som inte ser Ullmanns talang kan inte ha tittat på filmerna särskilt noga.

I Ingmar Bergmans Persona befinner vi oss långt bort från manliga hattar och amerikanska ångbåtar. Filmens ramhandling är en rehabiliterande vistelse på en svensk ö. Skådespelaren Elisabet Vogler (Liv Ullmann) har plötsligt tystnat under en teaterföreställning och sköterskan Alma (Bibi Andersson) har anställts för att ta hand om henne. Men även här spelar skådespelarnas ansikten en viktig roll i handlingen. Dels i den bemärkelsen att filmen undergräver vår verklighetsuppfattning och lämnar den tolkningen öppen att Elisabet och Alma är en och samma person. Dels också i den bemärkelsen att Elisabet är stum. Vår enda möjlighet att få reda på något om henne är genom hennes ansiktsuttryck. I en tidig scen i filmen har Alma stoppat om Elisabet och satt på klassisk musik på radion. Kameran zoomar in på Elisabet ansikte och dröjer sig kvar. Ansiktet är tomt. Men så rycker det nästan omärkbart till i ett ögonbryn. Sedan i en mungipa. Är det ångestens ryckningar? Ullmanns ansikte skuggas och till slut vrider hon på sig och gömmer ansiktet bakom sina händer. 

I en annan scen håller Alma en lång erotisk monolog framför Elisabet. Elisabets ansikte uttrycker ointresse och förvåning. Men också fasa och road vällust. I en bok har Bergman berättat att han ville att Ullmann i en tagning skulle "samla all känsla i läpparna". Det är en teknik som skådespelare, enligt Bergman, behärskar, de kan placera känslan i pekfingret, i stortån, i skinkan eller i läpparna. Bergman råder oss att ge akt på Livs ansikte. Läpparna sväller, ögonen blir mörkare, "man ser hela ansiktet förvandlas till en sorts kylig vällustig mask". Det är en makalös tagning.

Senare i filmen öppnar Alma olovligen ett kuvert med ett brev som Elisabet har skrivit. I brevet dissekerar Elisabet Almas känsloliv och hon funderar på hur hon kan få användning för historien när hon väl återvänder till scenen. 

Det finns filmteoretiker som menar att det aldrig får förekomma psykologiska överraskningar i filmer. Alla personlighetsförändringar måste vara urskiljbara i skådespelarens ansikte från filmens början. Jag vet inte om det stämmer. Men i ljuset av Elisabets osympatiska reaktion på Almas utlämnande historia är det lätt att börja spekulera i vad Elisabets munryckningar egentligen betydde. Var Elisabets elakhet tydlig redan i filmens inledning? Fast elakhet är nog fel ord. Kanske handlar det snarare om skådespelarens nöje över att få studera världen och människorna, en verklighet hon under teaterföreställningarna har tappat greppet om.

I sin självbiografi Förändringen (1976) skriver Ullmann om hur hon ser på sitt yrke. Hennes egen styrka, menar hon, låg i intuitionen. Men denna måste balanseras med tekniska knep. Ett annat knep som hon drog nytta av i Persona var kontrarörelsen. Allt som framställs på scen eller på film måste visas från två sidor, i både svart och vitt. Varje gång du ler måste du också visa grinet bakom leendet. I scenen mellan Alma och Elisabet utnyttjar Ullmann denna teknik till fulländning. Elisabets fientlighet balanseras av medkänsla, hennes likgiltighet av road förvåning. Hon säger ingenting, men hennes ansikte säger allt. Bibi Andersson är fantastisk i rollen som Alma. Det är hennes livs roll. Men filmens egentliga drama utspelas i Liv Ullmanns otroliga ansikte. 

Persona var Liv Ullmanns första samarbete med Ingmar Bergman. Totalt blev det elva roller för dämonregissören. Mina favoriter av dessa är som Marianne i Scener ur ett äktenskap och som Eva i Höstsonaten. Finns det någon annan skådespelerska (eller skådespelare för den delen) som lika nyansrikt har fångat olyckans alla fysiologiska skiftningar? Ullmann är naturligtvis också berömd för insatsen som Kristina i Jan Troells Utvandrarna och Nybyggarna. Där kan man verkligen säga att Liv Ullmann fick öva sin förmåga att uttrycka lidande, ångest och oro. Men i min mening är insatsen aningen för endimensionell för att räknas till en av hennes bästa. 

Jag har under förberedelserna till den här texten passat på att se Ullmanns genombrottsroll. I Ung flukt från 1959 spelar Ullmann en frispråkig och självständig ung tjej som bland annat, till den norska allmänhetens och Ullmanns familjs stora fasa, nakenbadade. Jag har också sett hennes regidebut, Fröken Julie från 2014. Den är okej, men lättviktig. Särskilt i relation till hennes egna skådespelarinsatser. Jag har däremot, av naturliga skäl, inte sett någon av Liv Ullmanns många teaterroller, som egentligen utgör hälften av hennes karriär. 

I den här texten har jag bara nämnt Ingmar Bergman i relation till Liv Ullmanns skådespelarinsatser. Den som vill veta mer om deras förhållande och hur det var på Fårö kan vända sig till andra texter, Liv Ullmanns två självbiografier eller till Linn Ullmann De oroliga från 2015. 

Det är inte för att hon var ihop med Bergman som Liv Ullmann tar plats på den här listan. Men i deras samarbete formades någonting unikt. Liv Ullmanns ansikte var som skapat för hans filmer. Inte som en projektionsyta för Bergmans geni, utan som en plats där filmernas många motstridiga idéer och affekter kunde komma till uttryck.

48. Piet Hein (1905-1996)

Piet Hein var en gång på besök hos Charlie Chaplin i Schweiz. De gick ut på en promenad tillsammans och Hein frågade: ”How did the world go round, before we met?” Varpå Chaplin svarade: ”It didn’t!” Det var ett svar helt i Piet Heins anda. Man kan förmoda att han skrattade gott.

Det var på skoj förstås. Världen rörde sig tryggt i sin bana, även innan Chaplin och Hein träffades. Men eventuellt väcker anekdoten en del frågor hos läsaren. När ägde det här mötet rum? Bodde Chaplin i Schweiz? Och framförallt, vem var Piet Hein? Det här var någon gång efter de McCarthy-ledda förföljelserna av inbillade kommunister i USA. Chaplin bestämde sig då för att bosätta sig i Schweiz, där han bodde fram till sin död 1977. 

Vem Piet Hein var kräver ett lite mer utförligt svar.

Dansken är mest känd i Sverige för utformningen av Sergels torg. 1959 fick Piet Hein uppdraget. Problemet var att hitta en form som både var estetisk tilltalande och ändamålsenlig. Formen skulle möjliggöra att torget inrymde en vattenbassäng och att trafiken i cirkulationsplatsen rullade på effektivt. Som så många gånger förr såg Hein det ingen annan såg. Hans lösning var att utforma Sergelfontänen som en superellips, en mellanform mellan en rektangel och en ellips. Det var ett genidrag, ett av många i Piet Heins karriär. Tillsammans med Bruno Mathsson konstruerade Hein senare ett superelliptiskt bord, som idag får sägas vara en av dansk designs arketyper, tillsammans med PH-lampan och Myran av Arne Jacobsen. Framgången med superellipsen fick Hein att konstruera superägget, en geometrisk form som uppstår när man roterar en superellips. (Ekonomisk upplysning: ett superelliptiskt bord går för över 10 000 kr, men ett superägg i rostfritt stål kan du komma över för några hundralappar, lite beroende på storlek och användningsområde.)

Superbra eller hur?

Okej, det är bara början. 

Heins påhittighet som formgivare är verkligen makalös. Flera hundratals innovationer, spel och uppfinningar har hans namn inpräntat på sig. Två av mina favoriter är Hex och Somakuben. Hex är ett spel som spelas av två personer på ett rombformat bräde. Målet är att ta sig till den andra sidan och förhindra att motståndaren lyckas med samma sak. (Hex kan, till skillnad från exempelvis schack eller go, inte sluta oavgjort, så det är upplagt för bittra fejder.) Somakuben är däremot ett slags 3d-pussel. Hein kom på idén till kuben när han bevistade en föreläsning av atomfysikern Niels Bohr. Hein kunde inte koncentrera sig på Bohrs högtflygande matematiska modeller och började fundera på om det inte går att konstruera ett pussel med sju olikformade pusselbitar, som tillsammans ska forma en kub. Till skillnad vanliga 2d-pussel är det möjligt att nå fram till målet på många olika sätt. 240 olika sätt, närmare bestämt. Är man påhittig går det bra att formera andra strukturer. Bara fantasin sätter gränser.

Som en livs levande Skalman gick Hein ständigt omkring med pennor, gem och tejp i fickan. Man vet ju aldrig när inspirationen strömmar till och man får användning för grejerna. Men Piet Heins första claim to fame var faktiskt som författare. Under pseudonymen Kumbel började Hein publicera sina texter i Danmark under andra världskriget. Vid den här tidpunkten var Danmark under tysk ockupation och många av Kumbels dikter alluderade på ett inte helt oförtäckt vis till tyskarna. Kumbel skrev till exempel om en målare "der har så travlt med at male hela Europa rødt, hvidt og sort". Det var inte särskilt svårt för allmänheten att förstå vilka politiska ideal som hystes av den rastlösa målaren.

Kumbels mest kända rader kom att sammanfatta den danska motståndskampen:

Vem tillhör du, lilla katt på vägen? Jo, jag är banne mig min egen. Alla i Danmark förstod med en gång att dikten handlade om det lilla landets frihetstörst gentemot den tyska övermakten. 

Men det politiska var aldrig den mest centrala delen av Heins diktning. Under pseudonymen Kumbel och sedan under eget namn gjorde han sig efter kriget känd för sina korta dikter med en fyndig eller tankeväckande vändning. Det här är ett typexempel:

Når klokken er 11 i Danmark,
er den 5 i U.S.A.,
10 i London, og 18 i Kina,
og 13 omkring Moskva.

Hvor er vi danske et udvalgt folk,
at vi netop er født i selve
det lille velsignede land, hvor klokken
er 11, når den er 11.

Den här typen av humoristisk eller vardagsfilosofisk dikt fick av Hein samlingsnamnet "gruk". När livet känns trist och meningslöst kan man slå upp en bok med en samling grukar och välja och vraka. Det finns nämligen en hel del att välja mellan. Tanken svindlar inför Piet Heins enorma produktion. Totalt skrev han nästan 10 000 grukar, både på danska och på engelska. Det finns grukar för varje tid och tillfälle. 

Känns det fortfarande lite oklart? För enkelhetens skull har Hein själv definierat vad en gruk är – i en gruk: 

Et Gruk skal være
kort och smalt
og ikke langt og bredt.

Det skal læses
i et Øjekast
og huskes under ét

og glemmer man det,
Herregud,
saa er det jo saa lidt.

Piet Hein tänkte alltid som en uppfinnare och innovatör. Inte ens när han skrev dikter följde han en mall för hur det skulle gå till. Gruk har visserligen föregångare inom litteraturhistorien – Hávamáls tänkespråk och Rochefoucaulds maximer kommer till minnes – men Piet Heins "korta och smala" dikter känns ändå som något genuint eget. Till Piet Heins radda av uppfinningar och innovationer kan vi alltså lägga en helt ny litteraturgenre.

Piet Heins finurliga aforismer har aldrig riktigt fått genomslag i Sverige, trots att till och med Astrid Lindgren har bedyrat sin kärlek till "fenomenet gruk". Det är synd, eftersom dikt inte bara borde vara en ensak för finandar och dysterfåglar. Eller som Hein själv uttryckte det:

Den, som kun
tar Spøg for Spøg
og Alvor kun alvorligt,
han og hun
har faktiskt fattet
begge Dele
daarligt.

Har vi att göra med ett geni? Om definitionen är mångsidighet, överraskande perspektiv och enorm produktion så är svaret givet. Niels Bohr sa en gång, apropå Hein, att nog är mannen ett geni, men att han var rädd för att Hein försökte ge sig på för många ämnen. Förmodligen hade Hein kommit längre eller djupare om han bara hade gjort en sak. Men mångsidigheten var hans mål och motto. 

 

Piet Hein ville inte sätta några gränser för sin kreativitet och sin skaparkraft. Genom hela sitt långa liv befann han sig mittemellan naturvetenskap och humaniora. Jag behöver inte gå igenom vilka negativa fördomar och missförstånd som råder mellan de två kulturerna. Piet Hein försökte överbrygga den klyftan. Han gjorde det med humor och genom att lansera begreppsparet teknoti och kultisme. Att bara förhålla sig till tekniken är idiotiskt (teknoti) och ett ensidigt intresse för humaniora gränsar till ockultism (kultisme). En diktande uppfinnare, en humoristisk teknolog. I vanliga fall oförenliga storheter, men de möttes i Piet Heins person. 

Framförallt älskar jag Piet Hein för hans naiva och obotliga optimism. Som alla andra har jag de senaste veckorna oroats av krigsmullret i Europas östra delar. Hur ska man förhålla sig till de fruktansvärda rapporterna om ett förestående krig? Vad är värt att tro och hoppas på? Jag slår upp min bok med grukar:

Pessimisterne
er dog de reneste Taaber -
de tror
paa de modsatte af,
hvad de haaber.

Nej, de Optimister,
som Livet
beror paa,
er dem,
som tør haabe
paa noget, de tror paa.

Piet Heins livssyn formades av först det andra världskriget, sedan det kalla kriget. Optimismen var kanske medfödd, men den var också ett aktivt livsval i skuggan av ett kärnvapenkrig. Så måste vi välja varje gång vapenskrammel hörs i fjärran. Vi måste våga hoppas på det vi tror på.

Ord kan bli dikt. Gem och tejp kan bli en rolig uppfinning. Och med lite glädje kan det bli fred på jorden. Räck Putin en somakub för bövelen!