23. Fridtjof Nansen (1861-1930)

Det är den 6 mars 1903 och Kristian Birkeland ska demonstrera sin elektromagnetiska kanon i Kristiania universitets bankettsal. Föreställningen är helt utsåld och publiken väntar i spänning på vad som ska hända. Birkeland lugnar dem genom att säga att kanonen kommer att vara helt tyst och att det inte finns anledning till oro. Men visst finns det dem som skruvar nervöst på sig på stolarna; det går inte att komma ifrån att kanonen är en prototyp och att Birkelands tidigare påhitt har varit både farliga och olycksdrabbade. På första raden sitter förvarsministern, arméchefen, chefen för kustartilleriet, högste operative chefen och flera andra officerare. Deras förhoppning är att kanonen ska komma till militär nytta. Mellan generatorn och den tretton centimeter tjocka måltavlan av trä har Birkeland spärrat av en smal korridor. Där får naturligtvis inga människor befinna sig. Men nog tusan sitter det ändå en person där, en man med barskt utseende och borstig mustasch: polarforskaren, äventyraren, och Birkelands gode vän, Fridtjof Nansen. Han sitter innanför det farliga området och vägrar flytta på sig. Vad gör man? Inte ber man en av Norges nationalidoler att flytta på sig. Nansen får sitta kvar. Det går nog bra.

Men det gör det ju inte. Kanonen kortsluts av den tretusen ampere starka spänningen. Ett öronbedövande vrål fyller salen och en stor ljusbåge skjuter ut mot publiken. Alla som befinner sig där får panik och försöker i tumultartad ordning tränga sig ut ur lokalen. Nåja, kanske inte riktigt alla. Nu rör vi oss in på spekulativt område, men jag vill tro att den erfarne äventyraren, när larmet slutligen lagt sig och den sönderbrända kanonen stillnat, lugnt och metodiskt reser sig upp, dammar av sina kläder och lämnar byggnaden. Han hade varit med förr, så att säga.

*

Vi har flera gånger i den här bloggen återkommit till Nordens respektive nationalkaraktärer, som det danska hygget och det finländska svårmodet. Om det är någonting som, åtminstone från ett svenskt perspektiv, sticker ut med Norge så är det den oförblommerade patriotismen som exploderar varje gång det vankas en tävling. Det ska jublas, det ska hejas och det ska viftas med flaggor. Norrmännen syns och hörs, även när de är undertaliga. Det här gör varje svensk lite obekväm till mods, innerst inne, även om vi samtidigt också önskar att vi kunde släppa loss på samma sätt. Det verkar krocka med Sveriges moderna självförståelse. Det där med nationalism har vi väl ändå lämnat bakom oss, så upplysta världsmedborgare som vi är? Att vifta med flaggor och ha sig är förvisso inte rasistiskt, men... är det inte i alla fall lite pinsamt? 

Vill man förklara norrmännens patriotism är det lätt att peka på motståndskampen under andra världskriget. Jovisst, men danskarna levde också under ockupation och de beter sig inte som tokiga varje gång landets färger ska försvaras. Svårigheterna under andra världskriget kan bara vara en delförklaring. En annan, minst lika viktig förklaring, är att Norge under egentligen hela sin historia har befunnit sig i underläge. Landet har aldrig riktigt haft en stormaktstid – om man inte räknar med 1200-talet, då Norge enligt vissa bedömare var Europas största rike, men ingen norrman kan minnas så långt tillbaka i tiden – och har därför heller aldrig haft några slavkolonier eller fåniga stormaktsdrömmar att tala om. Under flera århundraden tillhörde Norge Danmark och för bara lite mer än hundra år sedan befann sig landet i en union med Sverige. (Trots att det är väldigt få svenskar som faktiskt känner till nämnda faktum. Blir vi påminda mumlar vi jajustja eller något om den svenska skolan.) Sammantaget har norrmän många historiska skäl att känna sig förringade och nedtryckta, vilket har bidragit till ett kollektivt mindervärdeskomplex. Är det då så konstigt att de känner behov av att tävla och att utmärka sig med fysiska bravader? Det här ska vi bli bäst på. Det här ska de inte kunna ta ifrån oss. För norrmän blev på så vis tävlingen, och möjligheten att knäppa søte bror på näsan, livets sötma.

Det norska revanschbehovet går alltså långt tillbaka i tiden. Det finns ingen naturlig startpunkt och man kan inte plocka ut en enda händelse som skänker ljus åt alla tävlingsbedrifter och häpnadsväckande fysiska prestationer som norrmän har stått för under 1900-talet. Men om man ändå skulle tillåta sig själv att försöka plocka ut en sådan händelse, så tror jag att man inte kan komma på en bättre kandidat än Fridtjof Nansens Grönlandsexpedition 1888.

1888 var Fridtjof Nansen en ung vetenskapsman som hade specialiserat sig på pirålens nervsystem. Han hade också utmärkt sig som äventyrare och god skidåkare. Sådana går det visserligen tretton på dussinet av i Norge, men Nansens envishet och viljestyrka gjorde att han stack ut i mängden. En idé hade börjat forma sig i hans huvud. Drömmen att korsa Grönlands inland hade lockat generationer av äventyrare, men ingen hade lyckats med vågstycket. Det vetenskapliga syftet med en sådan expedition var att ta reda på om isen sträckte sig hela vägen från öst till väst. Det var inget man med säkerhet visste vid den här tiden. Mer eller mindre fantasifulla förslag om vad som fanns i mitten av Grönland diskuterades på fullt allvar. Kunde isen gömma skogar, djurliv eller andra mänskliga civilisationer? Men framförallt handlade drömmen om att korsa Grönland om att nå dit ingen tidigare hade nått, att lyckas där andra tidigare hade misslyckats, att spränga vallarna för vad som ansågs vara möjligt. Nansen började därför planera för en expedition.

Till skillnad från tidigare expeditioner som försökt korsa Grönland från västsidan ville Nansen starta från den fruktade östsidan, som utmärktes av svårbemästrade kastbyar och eländigt klimat. Men hade man väl tagit sig iland, var Nansens tanke, kunde man därifrån relativt enkelt ta sig över till den lugnare västra sidan. Nansens idé blev starkt kritiserad av andra (och äldre) experter, men han vidhöll att det var bättre att möta faran på en gång, än att skjuta upp den till resans slut. En båt och utrustning införskaffades, sex erfarna expeditionsmedlemmar anlitades. Med sälfångarskutan Jason försökte Nansen och hans besättning sensommaren 1888 i flera dagar ta sig i land, utan att lyckas. Till slut frös båten fast i ett isflak som sakta drev in mot land. Besättningen delade då upp sig i två mindre båtar och tillbringade tolv dygn (i kyla och snålblåst) med att ro och segla norrut, för att hitta den ideala platsen för en landstigning. De gick slutligen iland på Grönland den 15 augusti 1888. Den farligaste etappen var avklarad.

Nansen har skildrat Grönlandexpeditionen i boken Paa ski over Grønland (1890). Det är en spännande och välskriven och ibland poetiskt vacker bok. Så här skriver han om tiden strax efter landstigningen på ön:

I den stilla, vackra natten fortsatte vi västerut, solen hade gått ned, himlen glödde i kvällsfärgerna, havet gungade blankt, och tankarna kretsade kring det okända äventyr på gott eller ont som väntade där borta i väster. Detta liv – är det egentligen mer än minnen av det som varit och hopp om det som skall komma?

Naturligtvis gick resten inte enkelt. Men i jämförelse med landstigningen och östsidans strapatser gick det förvånansvärt lätt för expeditionen, med häst och släde (snart bara släde), tack vare Nansens noggranna förberedelser, att ta sig tvärs över den kylslagna ön. Nej, det inre Grönland gömde inga exotiska skogar, djur eller folkslag, det var bara mil efter mil av is och snö. Den 29 september nådde expeditionen Ameralikfjorden och staden Nuuk. Nansen och hans expeditionsmedlemmar hade med gemensamma krafter klarat av vad ingen annan tidigare hade klarat av. Några hästar hade fått sätta livet till, men i det stora hela var expeditionen en stor succé. När Nansen kom tillbaka till Norge från Grönland var en tredjedel av Oslos befolkning ute på gatorna. I publikhavet stod en sjuttonårig Roald Amundsen, med ögon glansiga av drömmar om egna expeditioner och upptäckter.

Fridtjof Nansen kom att genomföra andra expeditioner (fem år senare återanvände han ett knep från Grönlandsexpeditionen, han lät skeppet Fram frysa fast i ett isflak och lät det driva mot Nordpolen; expeditionen misslyckades, men Nansen kom närmare Nordpolen än någon dittills hade kommit), men i betydelse finns det ingen som överträffar Grönlandsexpeditionen. Den visade att det var möjligt, att det kunde göras, och blev starten för den norska polarforskningens guldålder. På liknande sätt som Sex Pistols energi fick engelska ungdomar att plocka upp gitarren och Nikolaj Gogol fick unga ryssar att fatta pennan, fick Nansen varje norsk pojke att dra på sig sin lusekofta och hoppa på närmsta skepp med destination något kallt jävla ställe vid polerna.

Men den satte också igång något annat, något i slutändan kanske ännu mer betydelsefullt. Nansen blev snabbt en nationalidol och oerhört betydelsefull för de självständighetskänslor som var på uppgång i landet. Vad Grönlandsexpeditionen gjorde var att skapa ett oupplösligt band mellan nationell stolthet och fysiska prestationer. Det uppdämda behovet av att hävda sig fick på så vis sin förlösning. Här kan vi hävda oss, här är vi bäst. Svenska polarexpeditioner gick på grund, de norska däremot kröntes med framgångar och lagrar. Sedan överflyttades stoltheten från polarexpeditioner till prestationer på tävlingsarenor eller i längdskidspåren. I Sverige är idrottsprestationer imponerande och beundransvärda, i Norge är de mycket mer betydelsefulla än så. Ett missat stafettguld i ett större mästerskap är att likna vid ett nationellt trauma. När Northug hyschade publiken och stoppsladdade i mål var det i Sverige ett tydligt exempel på osportsligt beteende. Många var upprörda även i Norge, men det uppfattades också, trots alla decennier av norska idrottsframgångar, som bra och välbehövligt å sette svenskerne på plass. Endelig. Det var på tia.  

Och det händer fortfarande i Norge att nutida idrottsprestationer jämförs med Grönlandsexpeditionen. "Det största sen Nansen korsade Grönland" ropade de norska tidningarna ut efter Rosenborgs seger mot AC Milan på San Siro 1996. Det är fortfarande den stora prestationen att mäta sig med. På ett märkligt vis den flaggviftande norska idrottens urscen. 

24. Niels Henrik Abel (1802-1829)

Det anses svårt och tråkigt. Det ger en hel del människor ångest. Nej, jag pratar inte om den årliga deklarationen, Ingmar Bergmans filmografi eller nya styrningsmetoder som vi kommunala tjänstemän måste inrätta oss efter (hej tillitsbaserad styrning). Jag pratar naturligtvis om matematik. Nu kanske det knyter sig i era magar. Själv tillhör jag dem som blir rentav lyriska när matematik kommer på tal. Det kan ha att göra med att ett så självförsjunket och navelskådande ämne känns som en motståndshandling i en tid när all verksamhet ska värderas utifrån samhällelig eller ekonomisk nytta. Det kan också vara för att matematik representerar drömmen om en ordnad värld i en kaotisk tid; ett himmelskt och vackert glaspärlespel, utan kontakt med den smutsiga verkligheten därunder. Enkelt uttryckt: Låt oss prata om Pythagoras sats istället för om klusterbomber och flockimmunitet. (Och för ett ögonblick ignorera det faktum att de där sakerna i högsta grad har med matematik att göra.)

För mig är anledningen också högst personlig.

Några korta biografiska fakta om dagens nordbo, innan jag förklarar mig närmare. Niels Henrik Abel växte upp på Gjerstads prästgård i södra Norge, med en äldre bror, tre yngre bröder och en syster. Han hemskolades av sin far innan han som trettonåring skickades till katedralskolan i Kristiania. Abel utmärkte sig inte nämnvärt från skolbänken. Skolans matematiklärare var en "Caligula"; en gång pryglade han en elev så grundligt att eleven avled av skadorna. En aning hårt kan man tycka och att bete sig så gick inte ens för sig för att upprätthålla ordningen i ett klassrum på 1800-talet. Som femtonåring fick Abel därför en ny lärare: Bernt Michael Holmboe. Den nya läraren kom med pedagogiska nymodigheter som större frihet för eleverna och självständiga uppgifter. Holmboe kom att betyda oerhört mycket för den unge Abel. Nu tändes hans gnista för matematik. Abel slutade låna skönlitteratur på biblioteket och gav sig strax i kast med Newton och Euler. "Man skall studera mästarna och inte deras lärjungar", uttryckte han sig lillgammalt. Men ingen kan säga att det inte gick framåt. Vid nitton års ålder var Abel den som visste mest om matematik i hela Norge. 

Från samma år härrör en av Abels stora upptäckter och en av matematikhistoriens klassiker. Inom matematiken kan det vara lika intressant att bevisa det omöjliga som att bevisa det möjliga. Abel bevisade sålunda att det inte finns någon algebraisk lösning för femtegradsekvationer. Han kom fram till sitt bevis genom att se samband mellan olika matematiska fält, en begåvning eller förmåga som låg bakom många av hans upptäckter. 

Norge var vid den här tidpunkten ett struntland i Europas periferi, inte ens en självständig nation. Sitt arbete om femtegradsekvationer publicerade Abel därför på franska för att nå ut internationellt, och gissa om han blev glad när han fick ett stipendium för att vistas i Tyskland och Frankrike under ett år. I Berlin fann han sig snart tillrätta i sällskapslivet och det sägs att han stundtals var så högljudd att filosofen Hegel, som bodde i lägenheten ovanför, klagade. I Paris blev han så småningom (1826) klar med sitt stora Parisarbete om elliptiska funktioner. Vad det gick ut på? Ja, vet ni vad. Man får olika svar beroende på vem man frågar, och det har att göra med att Abel, sin vana trogen, arbetade tvärs över olika matematiska fält. Men man kanske kan säga att arbetet hittade nya, tidigare okända, samband mellan algebra, matematisk analys och geometri. Abels stjärna var på uppåtgående. Det ryktades om en professorstjänst för det unge snillet. Två år senare diagnosticerades han med tuberkulos. Det var i princip en dödsdom, de enda behandlingar som fanns tillgängliga var blodiglar och åderlåtning. (Behandlingar som inte bara var obehagliga, utan obehagliga och meningslösa.) Abel dog 1829, ogift, barnlös och relativt okänd. Han blev 26 år gammal. Två dagar efter dödsfallet utnämndes han till matematikprofessor i Berlin, som en poetisk bekräftelse på alltings förjävlighet och en påminnelse om att inte ens genier och särskilt inte ens snygga matematikgenier står fredade för dödens långa klor. 

Idag är Abel allmänt betraktad som Norges (och Nordens) mest framträdande matematiker. Hans upptäckter ligger till grund för innovationer inom datorprocessorer, grafisk design och gudarna vet vad mer. Matematik innan Abel var mest inriktad på praktisk tillämpbarhet (för fysiken eller astronomin) men i och med Abels upptäckter började matematiken bli alltmer abstrakt. Kanske kan man säga att Abels stora betydelse var att göra matematiken till en vetenskap i egen rätt. Det är en imponerande bedrift av en nordbo. 

Lika imponerande är Gustav Vigelands skulptur av Abel, rest på en åtta meter hög pelare. Norge hade precis blivit en självständig nation och här och var och överallt skulle det resas statyer av nationens hjältar. Vigeland ville inte göra en skulptur av den sjuke Abel när han satt på sitt rum och hostade. Istället gjorde han Abel till en Hercules, som för att säga att matematik inte är ett gebit för veka lättingar; nej, för att brottas med tillvarons elementa behöver man mod, ett vågigt hår och en deffad kropp.

Abelmonumentet (1908)

I Vigeland vision av matematiken är den en plats för stordåd och heroiska bedrifter. Det är möjligt att den är det på de högsta höjderna – det vet jag ingenting om –  men det var inte därför jag kom att älska matematik som barn. 

I början var det bara kul. Jag löste matematikproblem på löpande band och tävlade med klasskamraterna med att hinna klart med matematikböckerna så snabbt som möjligt (Richard och Erika var mina största konkurrenter). Men sedan kom förpuberteten och den både förnöjsamma och obehagliga upptäckten av kroppen. Plötsligt var det som om allting man sa och gjorde var pinsamt och konstigt. Och det som tidigare bara var kul blev en nödvändighet. I matematikböckerna mötte jag ordning och struktur och en lockande förutsägbarhet. För en blyg liten pojke kan matematiken vara ett tryggt rum, där reglerna är lätta att förstå och man inte behöver förhålla sig till det svåra sociala samspelet. Pythagoras sats och elliptiska funktioner i all ära, men för mig är det när matematiken fungerar så som den är som allra vackrast.

Om det var så också för Abel är svårt och förmodligen omöjligt att idag få reda på. Men har man sett en klasskamrat pryglas till döds är det inte så konstigt, tänker jag – även om det är ren spekulation från min sida – att man söker sig till något tryggt och förutsägbart. 

Går det bland alla dessa bilder – den snygge festprissen som stör tyska filosofers nattro, den himlastormande Hercules, det sjuke snillet hostandes på sitt rum, den unge pojken som vänder sig till matematiken på grund av en vedervärdig omvärld – få syn på den riktiga Abel? Kanske. Det är möjligt. Men sånt där är historikers jobb. För mig samlas alla bilder till en enda: Niels Henrik Abel, Nordens matematikkung. 

25. Edith Södergran (1892-1923)

Av hela vår soliga värld

önskar jag blott en trädgårdssoffa 

där en katt solar sig ...

Där skulle jag sitta

med ett brev i barmen,

ett enda litet brev.

Så ser min dröm ut ...

Denna fina lilla dikt satt länge på vårt kylskåp här hemma. Den heter "En önskan" och är en dikt som passar för ett kylskåp. Full av hemtrevnad och mys, men med ett vagt understråk av melankoli och längtan. Dikten är skriven av Edith Södergran och är från hennes tidiga period, då hon precis började slå igenom i Finland. Kontrasten är stor mellan den inåtvända och stillsamma atmosfär som präglar "En önskan" och det himlastormande tonläge man brukar förknippa med hennes lyrik.

Med facit i hand anar man något som vibrerar under den där stillsamma längtan, något som längtar efter att bli förlöst. Något som vill mer, mycket mer, än att hängas upp på en kylskåpsdörr.

 *

Den finlandssvenska modernismen var ett fascinerande fenomen av världslitterärt intresse. Långt innan den rikssvenska eller finskspråkiga litteraturen kunde uppvisa något liknande, så framträder ett helt gäng modernistiska finlandssvenska lyriker. Inspirationen kom främst från tyska och östeuropeiska expressionister. Förklaringen till att finlandssvenskarna kunde ligga så långt före har antagligen att göra både med den svenskspråkiga överklassens kosmopolitiska liv och flerspråkighet, men också med dess slutenhet – karaktären av en liten bubbla där alla känner alla, och där de flesta är intellektuella.

Flera finlandssvenska modernister förtjänar så klart ett omnämnande: Elmer Diktonius, Hagar Olsson, Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Men först, störst och bäst var Edith Södergran. Hon är en av svenska språkets stora poeter och har förblivit läst och älskad av många människor (något som knappast kan sägas om alla modernister). Hennes dikter är fantastiska som de är, men deras extatiska egomani gör så klart än större intryck med tanke på hennes liv i krigets och sjukdomens skugga.

Edith Södergran föddes i St Petersburg 1892. Hon led sedan unga år av tuberkulos och tillbringade mycket tid i Davos i Schweiz, en metropol för tuberkulospatienter. Där stiftade hon bekantskap med den senaste utvecklingen inom den europeiska kulturen. Hennes debutsamling Dikter som kom ut hösten 1916 ses ofta som den finlandssvenska modernismens födelse. Strax därefter utbröt den ryska revolutionen och hennes familj förlorade sin förmögenhet. Hon levde därefter under knappa förhållanden tillsammans med sin mor i Raivola på Karelska näset (som idag tillhör Ryssland). Midsommardagen 1923 ryckte hennes sjukdom bort henne från världen, endast 31 år gammal.

*

Jag tycker mig se tre faser i Edith Södergrans diktning. Den första utgörs av debutsamlingen, där dikterna i regel är stillsamma och melankoliska. De tycks företräda ett diktarjag drabbat av olycklig kärlek, som låter sina känslor avspeglas i naturen. Berömd är "Dagen svalnar ...":

Dagen svalnar mot kvällen...

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan...

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

I samlingen finns rentav några rimmade dikter. Södergran har ännu inte helt släppt taget om de traditionella lyriska konventionerna. Hon har ännu inte kastat bojorna och påbörjat själens resa mot det oändliga och gränslösa. 

I nästa fas, från och med Septemberlyran 1918, så förlöses emellertid diktaren i en extatisk, nietzscheansk upphöjning av jaget vid dödens rand. Den ryska revolutionen har brutit ut, familjen har förlorat sin förmögenhet – otryggheten står vid dörren och Edith Södergran tycks bejaka den. I den inledande anmärkning hon skrev till Septemberlyran råder det inte något som helst tvivel om att hon inte längre anser att rim och dylikt passar henne och att hennes hållning över huvud taget har förändrats:

Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motstridiga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdlösa handanteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Jag blir lycklig varje gång jag läser denna underbart fräcka och självupphöjande inledning. Den yttersta poängen med Edith Södergrans modernism är inte att experimentera, inte att stå i något diktlaboratorium och prova ut nya lyriska substanser att utsätta läsarna för. Nej, poängen här är modernismen som personlig frigörelse, att spränga de litterära formerna som ett verktyg för att spränga gränserna för den egna själen. Som nykter betraktare kan man kanske tycka att dessa anspråk på vad litteraturen ska kunna förmå göra med oss är överdrivna, nästan lite fåniga. Men Södergrans poesi inbjuder oss till att bli något annat än nyktra betraktare i förhållande till litteraturen. Den inbjuder oss till att bli något mer i största allmänhet, om inte till det yttre så till det inre:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

vet av ingenting annat än sol.

De våldsamma omständigheter som råder i världen under samlingens tillkomst avspeglar sig i flera av dikterna. I en heter det:

Världen badar i blod för att Gud måtte leva.

Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.

I en annan:

Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.

På kopparbanor över sjön går en visshet fram:

lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.

Kombinationen av hoten utifrån och den inre extasen – och hur det ibland är svårt att avgöra var det ena slutar och det andra börjar – är en del av vad som gör hennes dikt så fascinerande.

Efter Septemberlyran släppte Edith Södergran ytterligare ett par lysande diktsamlingar i liknande stil. En favorit för mig är den extatiskt förebådande Framtidens skugga, med dikter som "Stjärnorna vimla":

Stjärnorna stiga! Stjärnorna vimla. Sällsamma afton.

Tusen händer lyfta doken från den nya tidens ansikte.

Den nya tiden blickar ned på jorden: smältheta blickar.

Sakta rinner vanvett i människornas hjärtan.

Gyllne dårskap famnar människornas tröskel

med unga rankors lidelse.

Människorna öppna sina fönster för en ny längtan.

Människorna glömma allt på jorden för att lyssna till

en röst som sjunger uppe:

Varje stjärna kastar med djärv hand sin skärv på jorden:

klingande mynt.

Från varje stjärna kommer smitta över skapelsen:

den nya sjukdomen, den stora lyckan. 

Jag tycker mig emellertid också se en tredje fas i Edith Södergrans diktning, som omfattar några dikter från 1922 (sista delen av den postumt utgivna samlingen Landet som icke är), där hon tycks finna frid i en barnatro nära kopplad till naturen. Se till exempel dikten "Hemkomst":

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!

och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.

Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.

Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:

mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,

nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:

en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

Tonen är kanske liknande, men det där rastlösa, ständigt jagande efter nya himlar, finns inte där längre. Det började bli dags för Edith Södergran att dö.

*

Edith Södergrans diktning är en hyllning till det vackra och stora i livet. Febrigare och mer "larger than life" blir nog inte poesi. Jag tolkar hennes verk som att de ytterst handlar om att bejaka livet i dödens skugga. Hon vet att hon förmodligen kommer dö snart. Hon ser världen omkring sig rämna i krig. Hur hantera detta? Jo, genom att bejaka livet till det yttersta! Om så bara genom dikten. Därav övermänniskoposen – som annars kan framstå som närmast lite obehaglig stundtals, exempelvis i strofer som denna:

Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.

Tvinga, tvinga 

människornas hav,

forma, forma

människornas stora massa

till en fröjd åt gudar.

Men det hon egentligen ville forma var sig själv –att bli något annat och större, något mer än en sjuk kvinna som sitter med ett brev i knät. Till ett subjekt som tar plats i världen – den stora, farliga, okända, grymma och skrämmande världen – men likafullt den enda värld många av oss känner till och den enda värld vi kan ta plats i, om vi över huvud taget ska ta plats någonstans.

Till och med stjärnorna slocknar förr eller senare, men dessförinnan lyser de starkt. Och deras ljus lever kvar långt efter att de själva försvunnit.

26. Kirsten Flagstad (1895-1962)

Varför imponeras vi så mycket av operasångare? I ärlighetens namn är det inte många av oss som så särskilt ofta vänder oss till konstformen. Opera kan framstå som lite väl teatralisk teater, och musiken kräver en nivå av uppmärksamhet, tålmodighet och engagemang som den moderna människan med sin splittrade tillvaro och distraktionsfyllda livsstil sällan orkar uppbåda. När vi just har skummat klart nyheterna på mobilen och har elva minuter kvar innan det är dags att gå av bussen, kanske vi inte trycker igång en ödesdiger Wagneropera. Likaledes är en filmkväll med tacos både billigare och enklare än att pallra sig iväg till ett fyratimmars-evenemang på stadens operahus. Vi har inte tid. Vi pallar inte.

Ändå fascineras vi av operasångare på ett sätt som vi sällan gör av popartister. Operastjärnornas hela väsen är präglat av storslagen tragik. Är du en person som varje helg ikläder dig rollen som Isolde på planetens mest vördade operahus får du en annan aura än om du sjunger popsånger på Roskildefestivalen. Dessutom: de imposanta karaktärerna, de självgoda divalaterna, den enorma röststyrkan, den otroliga rösttekniken – villigt eller motvilligt imponeras vi av detta. Kort sagt, de största operasångarna är larger than life. Kanske är det det som vi älskar?

Ovanstående beskrivningar stämde hur som helst in på norska sopranen Kirsten Flagstad. Hennes obesvärade förmåga att öka röstens volym till hisnande höjder, utan att verka ansträngd och utan att darra på tonmanschetten, gav henne epitetet "århundradets röst". Till detta ska läggas hennes dramatiska talang. Flagstad skulle bli berömd som den största Wagneruttolkaren av dem alla, och med tanke på hur ödesdigert storslagna Wagners verk är kan man ana vilken utstrålning och teatralisk förmåga som krävdes för att fylla ut kostymen. Flagstad var med andra ord en sanslöst skicklig operasångare, en av de största i historien. Trots det handlar de flesta skildringar av Kirsten Flagstad om någonting annat – nämligen hur hennes hemland behandlade henne under och efter den nazistiska epoken i Europa.

Kirsten Flagstad växte upp och började uppträda i Norge, men skulle göra sig ett namn på Stora Teatern i Göteborg. Det var där (eller här, eftersom jag sitter och skriver det här i nyss nämnda stad) som hon några år in på 1930-talet blev upptäckt av Metropolitanoperans ("Mets") styrelseordförande. Norskans talang var naturligtvis det som fick ordföranden att försöka locka henne till sig, men hennes ungdomliga och slanka utseende var också en viktig faktor. (Dirigenten Artur Bodanzky lät meddela henne att hon "först och främst inte skulle bli tjock" under tiden som hon övade in de Wagnerroller Met hade avsatt åt henne.) Flagstad ville först inte åka – faktum är att hon helt hade övervägt att sluta med opera – men beslutade sig till sist för att ta chansen. Hennes man, affärsmannen Henry Johansen, stannade kvar på hemmaplan. Han skulle spela en viktig roll i den sorgliga historia som senare utspelade sig.

Succén lät inte vänta på sig. Mer eller mindre över en natt blev Kirsten Flagstad såväl publikens som kritikernas gunstling. Hänförda deklarerade de att en ny superstjärna hade tagit plats på scenen, och under andra halvan av 30-talet befäste hon sin position som den förmodligen största sopranen i världen. I alla händelser var hon den ojämförligt bästa Wagnersångerskan. Det är ont om rörliga bilder på Flagstad när hon sjunger, men ett kort tv-uppträdande när hon framför valkyrieropet "Hojotoho" ger ett härligt exempel på hur det kunde se ut och låta, även om det finns anledning att tro att framförandet är lite polerat för att passa den breda tv-publiken. Flagstad spelade flera av de stora Wagnerrollerna: Brünhilde i Wagners tre operor Valkyrian, Siegfried och Ragnarök, Isolde i Tristan och Isolde, Elsa i Lohengrin, med flera. När Flagstads karriär började ta slut i början av 50-talet hade hon spelat Isolde 182 gånger. Det är många, om någon undrar.

Flagstad kunde göra mer än bara tolka Wagner. Hon har sjungit in fina psalmer, klassiska Bachkantater och på ett underbart sätt tagit sig an sin landsman Grieg. Det märks i dessa inspelningar att hon inte bara kunde fläska på, utan också förmedla subtila och berörande känslor med mer nedtonade medel. För egen del är det i dessa inspelningar jag tycker som mest om Kirsten Flagstad.

Var var vi någonstans? Just det: succén på Met med efterföljande världsrykte. Men så kom kriget. Hennes man Henry hade som sagt stannat hemma och 1941 började Kirsten få oroväckande telegram som tydde på att Henry behövde henne. Alla, inklusive före detta presidenten Herbert Hoover, avrådde henne från att åka tillbaka till det krigshärjade Europa, men Kirsten valde i det här läget kärleken till sin man före karriären. Problemet var att det handlade om kärlek till en man som hade tjänat pengar på kriget och som ansågs ha nazistkopplingar. Kirsten Flagstad själv uppträdde under krigsåren bara i neutrala stater (inklusive Sverige) och avstod aktivt från att uppträda för tyskarna. Men det spreds rykten att hon uppträtt för Hitler, och när kriget väl var över var det många norrmän som såg på Flagstad som, om inte en kollaboratör, så åtminstone en feg person som underhållit européer medan norrmännen slagits för sin frihet och sina liv på hemmaplan. Den negativa inställningen spred sig till Amerika. Norska ambassaden i USA tog sin hand från Flagstad och amerikanarna, som dyrkat sin stjärna, blev nu mer och mer tveksamma. Vid en konsert efter krigsslutet såg protesterna ut så här:

Chefen för Met, som hade tagit tillbaka Flagstad, hade en enkel och tydlig förklaring till varför han lät henne kliva upp på deras scen igen: "Århundradets bästa sopran måste uppträda i världens bästa operahus". Så blev det också, men inte utan protester.

Alltsedan andra världskrigets slut har kampen om Kirsten Flagstads eftermäle dominerat skildringarna av henne. En dokumentär om sångerskan fokuserar nästan enbart på att rentvå henne från beskyllningarna. Robert Tuggle, under decennier chefsarkivarie på Met och som i åratal arbetade på en bok om Flagstad, säger sig ha blivit "fysiskt och psykiskt illamående" av att lära sig om hur hon blev behandlad. En kvinna ur motståndsrörelsen berättar om trösten hon kände när hon lyssnade på Flagstads ljuva röst under de tuffa krigsåren. Med undertryckt ilska förklarar hon att vi människor är värdelösa, om vi inte längre klarar av att värdera och respektera människor som står högre än oss själva. På Flagstads sida stod också den mest berömda av alla norska motståndsmän, Gunnar Sønsteby, som med emfas intygade att sångerskan inte var nazist, utan snarare anti-nazist.

Utifrån det jag läst och förstått så verkar anklagelserna mot Flagstad vara orättvisa. Idag har Norge också vänt i synen på Flagstad, vilket visar sig i att hennes ansikte syns på både sedlar och flygplan. Hennes amerikanska status som en av historiens största inom sitt fält kan symboliseras av att hon tillsammans med Sonja Henie är den enda norska personen som förärats en stjärna på Hollywoods "walk of fame". Men i slutänden är det inte främst för hennes omvälvande livshistoria eller framstående plats i operahistorien som vi idag beundrar Kirsten Flagstad, utan för hennes sång. Kvinnan ur motståndsrörelsen, som jag nämnde ovan, sammanfattade sin ödmjuka tacksamhet genom att säga: "Tänk att jag får lov att höra en så stor röst!"

Många, än idag, skulle påstå att den största rösten av dem alla tillhörde Kirsten Flagstad.

27. Helene Schjerfbeck (1862-1946)

År 2003 såldes ett självporträtt på Bukowskis för cirka 900 000 euro och blev ett av de dyraste finländska konstverken någonsin. Det är en målning av sällsynt suggestiv verkan, skapad av en konstnär som snart skulle dö. De mänskliga anletsdragen är nästan utplånade. Man kan få intryck av att betrakta en dödsmask – men en dödsmask med själ. 

Självporträtt, ljus och skugga (1945)

Målningen är inte någon höjdpunkt, inte en kulmen – utan slutet på en lång resa, där hela resan på något vis syns i porträttet. Det är ett av de sista konstverken som den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck någonsin målade.

*

När Helene Schjerfbeck var fyra år gammal ramlade hon en dag nerför en trappa och fick en fraktur på höften. Skadan fick läkas utan vård, vilket ledde till att hon blev rörelsehindrad och stillasittande redan från tidig ålder och genom hela sitt långa liv. En potentiellt tom och trist tillvaro, som hon redan som ung flicka lyckades göra meningsfull med hjälp av skapande. Schjerfbeck var nämligen något av ett underbarn som vid blotta elva års ålder kom in på Finska Konstföreningens ritskola (som normalt tog in elever när de var i 16-17-årsåldern) och redan som artonåring for på stipendium för målarstudier i Paris. 

Finland var ett föregångsland för konstnärlig utbildning för flickor. Den Finska Konstföreningens ritskolor tog redan då de öppnades på 1840-talet emot talanger utan några restriktioner kopplade till kön. Som jämförelse kan nämnas att den svenska konstakademin inte öppnades för kvinnliga elever förrän 1864 och då avskilt i den så kallade "fruntimmersateljén". Gemensam undervisning för kvinnor och män, som var det som gällde redan från första början i Finland, påbörjades först under 1900-talet i vårt land. Kanske är det en förklaring till att en i jämförelse med andra länder ovanligt hög andel av de allra bästa konstnärerna från 1800-talet och tidigt 1900-tal i Finland har varit kvinnor. (Utöver Helene Schjerfbeck kan till exempel Fanny Churberg och Ellen Thesleff nämnas.)

Att Helene Schjerfbeck var så bra som gammal gör att man nästan kan glömma bort ibland vilken fantastisk konstnär hon var redan som mycket ung. De underbart vackra Balskorna och Lövhyddohögtid målade hon som 20-åring. Strax därefter ställde hon ut på Parissalongen för första gången.

Balskorna (1882)

Lövhyddohögtid (1883)

Under en resa i Bretagne vid samma tid målade hon Gata i Pont-Aven och Dörren – fascinerande förebud om hennes senare stil, som dock blev så kritiserade av hennes målarkamrater att de ställdes undan och inte plockades fram förrän flera decennier senare.

Gata i Pont-Aven (1883)

Dörren (1884)

Den mest berömda målningen från Helene Schjerfbecks 1800-tal är dock Konvalescenten. Tavlan har blivit något av en symbol för hela hennes generations 1800-talsmåleri. Den är målad i St Ives i England och föreställer en sjuk flicka som med lätt febriga ögon betraktar en vårgrön kvist i ett glas. En tolkning av konstverket har varit att det är en kommentar till hennes egen kroniska höftskada; en annan att det speglar "tillfrisknandet" från sorgen efter en nyligen bruten förlovning. Senare skulle Schjerfbeck säga att det var tur att hon aldrig blev gift då ett äktenskap hade förstört hennes möjligheter att ägna sig åt måleriet. Konvalescentmotivet skulle återkomma i hennes skapande under hela hennes liv – kanske som en blinkning till just detta faktum.

Konvalescenten (1888)

Helene Schjerfbeck reste mycket i sina unga år – till Frankrike, England, Italien och många andra platser i Europa. Men tidigt i trettioårsåldern upphörde resorna och hon kom efter det aldrig att lämna Norden. I ungefär ett decennium kring sekelskiftet föll hennes konstnärskarriär också ner i en rejäl svacka. Det hade många anledningar. Hennes åtaganden som lärare vid Finska Konstföreningens ritskola, fysiska och psykiska besvär, hennes mor som flyttade in hos henne och krävde omhändertagande, samt en ovilja att följa med i tidens nationalromantiska trend. I början av 1900-talet flyttade Schjerfbeck tillsammans med modern ut från Helsingfors till en liten lägenhet i Hyvinge och glömdes bort av stora delar av konstetablissemanget. Hon var nu i 40-årsåldern – en konstnärstalang vars bana planat ut, en kvinna som (i tidens ögon) misslyckats med att skaffa barn och bilda familj. En fysiskt nedbruten person som resten av livet tvingades använda käpp när hon var ute och gick.

Och ändå var detta inte slutet. Det var i själva verket bara början.

*

"Min väg har varit mörk och ... först när hoppet var borta gav livet något." 

Så skrev Helene Schjerfbeck om sig själv i ett brev 1917. Under 1910-talet började en och annan gallerist och konstkännare få upp ögonen för henne. Hennes målningar började säljas, hennes personliga stil uppskattas. I september 1917 anordnades rentav en separatutställning av Schjerfbecks konst. Många blev förvånade över att hon över huvud taget levde – och att hon var så bra sen! De nyare målningarna, som skapats under den långa frånvaron från rampljuset, blev dock en vattendelare. Hagar Olsson skrev i ett kåseri om utställningsbesökarna:

Genom rummen med de äldre tavlorna gingo de lugna och tillfreds; detta var gammalt och beprövat och man visste vad man hade framför sig och vad som var meningen, detta var konst, helt enkelt. Men ack! Snart var det slut med tryggheten och konsten och alltsammans och man såg på varandra i en ytterlig hjälplöshet, vilket var enbart rörande. Man gick från den ena moderna så kallade tavlan till den andra och allt befanns vara översatt till ett främmande språk och man begrep – rakt ingenting.

Något hade mycket riktigt hänt i Helene Schjerfbecks konst. Under hennes svåra år i början av 1900-talet hade hennes måleri börjat koncentrera sig i plana ytor – befriad från omsorgen om detaljer tycks hon ha börjat hitta fram till något slags essens av sitt skapande. Tidiga exempel är ett par porträtt av modern samt den fantastiskt vackra Arbeterskan. Ofta är det just kvinnoporträtt det rör sig om – lågmälda i grundtonen, men med färgklickar som sticker ut och suger in betraktaren. (Se till exempel Kostymbild II och Skidåkerskan.)

Min mor (1902)

Arbeterskan (1903)

Kostymbild II (1909)

Skidåkerskan (1909)

I ett brev från denna tid skriver hon: "80-talets målning har blifvit en död fotografi för mig och passade mig aldrig. Jag tror att hvar och en borde måla så som den tycker det är vackert /.../". Isoleringen skärpte hennes konst och hennes blick för det vackra och väsentliga i de avbildade motiven. 

Denna blick skulle snart riktas mot henne själv, i vad som kanske är hennes allra mest fascinerande målningar.

*

Innan hon fyllde 50 hade Helene Schjerfbeck bara skapat ett mycket litet antal självporträtt. Det var först som äldre kvinna hon på allvar började ägna sig åt bilden av sig själv och påbörjade en av de mest fascinerande serier av självporträtt jag över huvud taget kan komma på i konsthistorien. Schjerfbeck själv uttryckte en praktisk inställning till det hela – i ett brev från 1921 skrev hon:

När jag nu så sällan orkar måla har jag börjat ett sjelvporträtt, man har modellen tillhands, det är bara inte alls roligt att se sig sjelv.

Men var och en som betraktar Helene Schjerfbecks självporträtt måste känna att det finns något mer i dem än bara ett ansikte som råkade finnas nära tillhands. Visst var det säkert så att de röda rosfläckarna på kinderna, som med åren framträder allt tydligare i hennes bilder av sig själv, tilltalade hennes estetiska sinnelag. Men de säger också något om henne och hennes kamp för att få ägna sig åt måleriet. Rosfläckarna är ett spår av många års målarstudier i kalla ateljéer. Att låta dem få en markerad plats i hennes självporträtt skulle kunna ses som ett sätt för Schjerfbeck att lyfta fram sig själv som kämpande konstnär.

Självporträtt (1912)

Självporträtt med svart fond (1915)

En fascinerande aspekt av Helene Schjerfbecks konst var hur hon kunde arbeta om vissa av sina verk under flera års tid. Ett exempel är självporträttet nedan som omarbetades i hela tretton år. Målningen blev nästan bokstavligt talat levande och förändrades i takt med de förändringar som skedde hos konstnären själv. Sällan kommer liv och konst så nära varandra.

Självporträtt (1913-1926)

*

1920-talet blev Helene Schjerfbecks mest produktiva decennium sedan ungdomsåren på 1880-talet – detta trots att hon nu var i sextioårsåldern. Delvis hade det väl att göra med att hennes mor dog i början av 1923. Det var en sorg, men också en befrielse för hennes skapandelust. Under detta decennium återkom hon bland annat till motiv från ungdomen, exempelvis tidigare nämnda Konvalescenten, och framställde dem i ny stil.

Konvalescenten II (1927)

I mitten av 30-talet, nu över 70 år gammal, fick hon sitt stora genombrott i Stockholm tack vare ett par utställningar i den svenska huvudstaden. Konstkritikern Gotthard Johansson menade i sin recension av separatutställningen i Stockholm år 1937 att:

Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt eller nytt, ja, till och med gott eller dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum.

Man skulle nästan bli lite generad av ett sådant uttalande om det inte vore för att det var sant. 

Den folkskygga Schjerfbeck fick plötsligt finna sig i att folk knackade på hemma hos henne och ville köpa tavlor eller få henne att ställa upp på intervju. Naturligtvis fortsatte hon ändå att skapa fantastiska målningar.

Margareta Wind (1934)

80 år gammal blev hon invald som ledamot av Konstakademin i Stockholm. Ett par år senare flyttade hon till Sverige, undan kriget och bomberna i Finland. Där dog hon på Saltsjöbadens badhotell 1946 efter att ha varit aktiv målare i ungefär 70 år.

Att titta på självporträtten från hennes sista decennium i livet är som att se en människa dö framför sina ögon. Ändå är det så vackert. Ändå är det så, ja faktiskt, hoppingivande.

Självporträtt med palett (1937)

Självporträtt (1942)

Självporträtt med röd fläck (1944)

*

Helene Schjerfbeck var den enda finländska konstnär som vandrade hela vägen från naturalism till modernism. Under nästan hela sitt liv producerade hon fantastiska målningar – och hennes liv var som vi sett långt. Som museimannen Lena Holger skriver i en bok om henne: "Helene Schjerfbecks liv var måleriet. Det var hennes arbete, hennes barn, hennes familj. Hennes början och hennes slut." Även om hon verkade i många olika stilar så tycker jag också att hennes egen konstnärspersonlighet lyser igenom under hela hennes karriär. Hennes målningar är alltid "Schjerfbeck-målningar"; hennes förhållande till rådande konstrender alltid självständigt – de delar hon tyckte var intressanta plockade hon ut och använde i sitt eget skapande.

Vari består egentligen det säregna i Helene Schjerfbecks konst, det som gör att den känns så unik och att jag tycker så mycket om den? Så gott som alla hennes målningar är i en rent "ytlig" mening vackra – betraktaren upplever en omedelbar, visuell tillfredsställelse. Samtidigt finns nästan alltid också något annat där - vågar man kalla det för något andligt? - någon form av djup i alla fall, något som bjuder in en under den vackra ytan, in i "själen" hos de avbildade föremålen och personerna. Hennes långa liv som aktiv målare, den konsekventa (men samtidigt ständigt utvecklade) stilen och de många självporträtten, gör också att man i osedvanligt hög grad får känslan av att följa och komma nära en människas liv när man betraktar hennes konst. Det känns personligt och vackert – men också heroiskt: konsten som ett sätt att övervinna de trista och begränsande ramarna som omvärlden vill sätta runt en. Ni ser en 50-årig barnlös gumma med käpp som bor tillsammans med sin mamma – men det här är mitt verkliga jag. 

Vilket får mig att tänka på konvalescentmotivet igen. Kanske var det detta som var innebörden? Helene Schjerfbeck som flickan i stolen. Konsten som den vårgröna kvisten i glaset.

28. Anna Karina (1940-2019)

Don't have to be beautiful – but it helps  
Pet Shop Boys, "Love etc."

En dag satt filmkritikern Jean-Luc Godard och tittade på tv. Godard var en ung man, knappt trettio år, och en ambitiös sådan: framgångar som kritiker räckte inte för honom; han behövde skapa riktiga konstverk själv. Den slumrande franska filmkonsten törstade efter ny energi och fräscha idéer och Godard tänkte vara den livgivande gnistan. Egentligen hade väl fransmannen knappast tid att sitta framför dumburken. Han var nämligen i full färd med att rollbesätta sitt debutverk, det som skulle komma att bli startskottet för den franska nya vågen, klassikern Till sista andetaget. På tv:n visades reklam och Godard hade tydligen varken intresse, vett eller ork nog att stänga av. Plötsligt dök det upp en reklamfilm för tvål. Godard var inte överdrivet intresserad av tvål, det ska sägas. Men han var intresserad av vackra kvinnor, det ska också sägas. Och han visste vad han ville ha i sina filmer. Vem var kvinnan som tvålade in sig med skummande Palmolive?

Det var Henne Karin Bayer, som vid det här laget kallade sig Anna Karina. När flickan var sjutton år gammal hade hon lämnat sitt danska hemland och rymt till Frankrike. Hemma hade hon behövt stå ut med trassliga familjeförhållanden, inklusive en frånvarande far och en allt annat än godhjärtad styvfar. Den unga flickan levde periodvis hos morföräldrar och i familjehem. Redan som ung tonåring hade hon uppträtt i små cabareter och agerat modell i reklamfilmer. Men det var inte insatser som tog henne någonstans. Efter ett gräl med sin mor så tröttnade hon på allting och gav sig helt sonika iväg. 10 000 franc var allt hon hade. Franska? Hon kunde inte ett ord. Under den första tiden kunde det, påstod hon senare, gå flera veckor utan att hon åt någonting. Men efter att en främmande kvinna plötsligt närmat sig henne medan hon satt på ett berömt café, med frågan om hon ville ställa upp som modell, så var karriären igång igen. Hon arbetade bland annat för Elle och kom i kontakt med Coco Chanel. Det var tillsammans med Chanel som Bayer kom fram till artistnamnet Anna Karina, ett namn som förstås skulle ge associationer till Tolstojs berömda hjältinna. Snart fick hon också roller i reklamfilmer. Inklusive reklamfilmer för tvål.

Då var vi tillbaka där vi började. Godard förtjusades av den skumdrypande unga kvinnan och tog genast kontakt med henne. Han erbjöd henne en mindre roll i Till sista andetaget, men rollen medförde en nakenscen, och det fick Anna Karina att prompt avböja. En förvånad Godard undrade varför det var ett problem, eftersom hon hade varit naken i tvålreklamen. Inte alls, svarade Anna Karina, som betonade att hon hade haft baddräkt på sig och att skummet täckte henne ända upp till nacken. "Det var i din fantasi som jag var naken", konstaterade hon. Det blev ingen filmroll för henne den gången.

Några månader senare hörde Godard av sig igen, denna gång med erbjudande om en huvudroll – och utan nakenscener. Filmen, Den lilla soldaten, spelades in 1960 men släpptes inte förrän tre år senare. Vid det laget hade Godard och Karina redan hunnit spela in flera filmer ihop, och dessutom gift sig. Anna Karina blev snabbt en bländande representant för den nya coola franska filmen och en ikonisk symbol för hela 60-talet. För bara ett av alla klassiska exempel, se dansscenen från Leva sitt liv. Hon fick stå ut med mycket avundsjuka från kolleger som ansåg att hon fått sina framgångar och sin status gratis genom sin man. Men den som har sett en film med Anna Karina vet att hennes enigmatiska lyskraft är unik. Hon var bättre skådespelare än Brigitte Bardot, coolare än Sophia Loren, gåtfullare än Claudia Cardinale, snyggare än Jeanne Moreau, mer blodfull än Catherine Deneuve och, tja, mer europeisk än Jean Seberg. Naturligtvis var hon vacker, men det är uppenbart att hon hade något mer än bara yttre företräden. Hon var en sorts manic pixie dream girl före fenomenet existerade, och med mer djup i uttrycket än i princip alla quirkiga indieaktriser som följt i hennes fotspår.

Även om Anna Karina spelat i filmer av flera framstående regissörer (Fassbinder och Visconti är två exempel) så är det definitivt Godard hon är mest sammankopplad med. Detta så till den grad att hon kallats för "Godards musa", ett epitet som kan låta nedlåtande men som hon själv inte hade något emot. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Godards filmkonst. När jag hör namnet Godard, så sträcker jag mig efter min revolver. Det är otvetydigt så att han är en pionjär inom den franska nya vågen, en rörelse som bidrog med flera nymodigheter som jump-cuts, arrogant brytande av fjärde väggen, lekfull klippning, uppluckrande av konventionell dramaturgi och mycket annat. Men filmerna upplever jag ofta som outhärdligt självgoda och pretentiösa. Ändå fortsätter jag att titt som tätt utforska hans filmografi. En stor anledning till det är Anna Karinas medverkan i många av dem. Man kan heller inte förneka att de två passade bra tillsammans: Godards arroganta, lekfulla och respektlösa inställning till filmmediet gifte sig perfekt med Anna Karinas spjuveraktiga, förföriska och gåtfullt energiska uppenbarelse. 

Äktenskapet höll inte. Den tio år äldre Godard var inte särskilt närvarande och arbetade mycket (eller vad han nu gjorde – Anna visste sällan var han höll hus). Kanske var inte den förrymda danska unga kvinnan en helt enkel personlighet heller. Efter skilsmässan gjorde de två ytterligare någon film tillsammans, men det romantiska uppbrottet markerade ändå början till slutet på det intensiva samarbete de haft också som yrkesutövare.

Det ska sägas att Anna Karina hade talanger också för annat. Hennes romaner har jag inte läst och det är svårt att hitta omdömen om dem. Men musiken hon spelat in är härlig. Den berömda, och mycket franska, låtskrivaren Serge Gainsbourg skrev några låtar åt henne som var med i filmen Anna. Ett par av dessa blev hits, inte minst "Roller Girl". 

Det är förstås ändå som ikonisk filmstjärna, tidlös och tidsbunden på samma gång, som vi minns Anna Karina. Jag vet inte hur många gånger jag sett den här youtube-tributen till henne. Allt fångas där: den frisinnade energin, den coola attityden, känslan av att hon på samma gång är både blyg och farlig, sårbar och obeveklig. För att också få en uppskattning för hennes skådespelartalanger behöver man kanske se själva filmerna, vilket jag naturligtvis rekommenderar.

Den där tvålreklamen avslutas med att Anna Karina tittar upp mot oss och säger "Il n'est pas comme les autres". Den är inte som de andra. Den gången pratade hon om tvålen, men hon hade lika gärna kunna prata om sig själv. Hon var inte som de andra, den oefterlikneliga Anna Karina.

29. Drottning Margareta (1353-1412)

Det har alltid rått delade meningar om politiska unioner. I vår tid och på vår plats är det EU som är det stora transnationella projektet. På ena sidan finns de som hävdar att EU är fredsbevarande, för människor närmare varandra och underlättar handeln. På andra sidan hittar vi de som i första hand ser hur den egna nationen bakbinds av Bryssels lagar och som bekymras över att makten förflyttas än längre bort från den enskilda människan.

Det var förstås likadant i början av 1400-talet, när Sverige, Danmark och Norge tillsammans utgjorde en stor europeisk maktsfär. Pappren för den så kallade Kalmarunionen hade kritats på 1397, och det har ända sedan dess funnits vitt skilda åsikter om vilka fördelar och nackdelar den här unionen förde med sig: för de nordiska länderna som helhet, för de enskilda nationerna och för de individuella medborgarnas väl och ve. Men oavsett i vilket läger man hamnar så är det ofrånkomligen så att det finns något imponerande med stora maktsfärer; det kan man inte förneka. 

Särskilt fascinerande är det kanske också eftersom det var en kvinna som låg bakom idén och genomförandet av Kalmarunionen. Margareta Valdermarsdotter hette hon, eftersom hon var dotter till danska kungen Valdemar Atterdag, men hon har blivit mer känd som Drottning Margareta. Förutom genomförandet av detta projekt så var det också hon som inledningsvis styrde den nya maktskutan, som var den största i hela Europa. Det var sannerligen inget lättnavigerat vatten, det ska gudarna veta.

Visst, det hade funnits och fanns en del kvinnor i maktpositioner vid den här tiden. Man behöver inte ens lämna de danska markerna för att hitta en: drottning Margareta Sambiria rattade nationens spakar i mitten av 1250-talet. (Naturligtvis endast i väntan på att en manlig avkomma skulle växa till sig, men ändå. Vi i Norden hade under medeltiden inte samma rykte av att vara jämställdhetsmässiga föregångsländer som vi har nuförtiden.) Ute i Europa härskade krönta monarker som Johanna av Neapel och Hedvig av Polen, båda samtida med Drottning Margareta.

Men ändå. Den oöverträffade politiska listen, de självständiga idéerna och besluten som ledde fram till denna otroliga makt. Den fullständigt självklara agensen. Intelligensen att inse precis vilken hand hon sitter på, vilka regler som gäller för henne och hur hon kan använda sig av dem för att sakta utöka sin makt. Drottning Margareta var något speciellt.

Det politiska tänkesättet fick den unge Margareta med bröstmjölken. Fadern var som sagt Valdemar Atterdag, för oss svenskar mest känd för erövringen av Gotland och brandskattning av Visby. Viktigare var att Atterdag enade Danmark efter en tid av splittring och kaos. Tillnamnet Atterdag betyder "åter dag" vilket säger något om hur man såg på hans insats för Danmark. Men den kanske största maktfaktorn i Norden vid den här tiden var Hansan: det handelsförbund mellan tyska och nordiska städer som helt dominerade Östersjöhandeln. De tyska köpmännen hade en storhetstid och ägde makten i flera svenska städer, inklusive Stockholm. Missnöje, orosmoment och inte minst stora ekonomiska skulder fanns konstant närvarande eller runt hörnet för den danska kungafamiljen. 

I denna miljö växte den unga dottern Margareta upp. Redan som litet barn blev hon bortgift till den svenska kungen Magnus Erikssons barn Håkan, som hade fått titeln som kung över Norge. Det upprörde många svenskar eftersom, tja, i korthet: danskjävlarna inte var att lita på. I Sverige erbjöd man Albrecht av Mecklenburg makten, för man föredrog tyskarna framför Atterdags danska hot och den svekfulla svenske kung Magnus. Margareta var alltså redan som barn drottning av Norge och en bricka i den snåriga politiska spelet. Hon hade inga manliga syskon, så det var oklart vad som skulle hända gällande den danska kronan när Atterdag trillade av pinn.

När Atterdag väl dog så var Margareta 22 år gammal. Hon hade ingen laglig rätt till tronen i Danmark eftersom hon var kvinna. Makt tänkte hon skaffa sig ändå och hon inledde politiska kampanjer som gick ut på att bearbeta maktmän. Hastigt knöt hon sig till många av de viktigaste rösterna i landet. Hon smörade även för Hansan och lovade att de skulle få behålla stort inflytande, om hennes sexårige son Olof valdes som kung över Danmark. Så blev det. Några år senare dog hennes man Håkan, med följden att lille Olof blev kung även där. En sexåring har dock svårt att själv styra två riken, så i praktiken var det nu Margareta som härskade över Danmark och Norge. Det räckte naturligtvis inte: anspråk gjordes även på den svenska tronen.

1387 dog hennes son Olof hastig och olustigt. Ryktena gick att Margareta själv hade dödat sin son. En ganska grov anklagelse, får man lov att säga. Om vi leker med tanken att det var sant, så var det ett högt spel av den nu 35-åriga kvinnan. Å ena sidan fanns det nu inga manliga arvingar kvar, vilket kan tyckas göra sikten friare för Margaretas maktutövning. Å andra sidan fanns det ju som sagt ingen kvinnlig tronföljd, vilket skulle kunna innebära att garanten för att hon de facto skulle kunna styra, med sin son som rättfärdigande alibi, nu hade försvunnit. Resultatet blev hur som helt att hon utsågs till riksföreståndare och alltså även på papperet den som fick styra över Danmark och Norge (detta trots att Albrecht av Mecklenburg egentligen hade goda anspråk på Norge, men norrmännen hade inget till övers för tysken).

Nu återstod bara Sverige, och chansen dök upp när Bo Jonsson Grip, Sveriges rikaste man genom alla tider, avled. Plötsligt stod sisådär två tredjedelar av hela rikets egendomar (inklusive hela Finland – en skaplig grej att han på bankkontot) utan rättmätig ägare. Naturligtvis uppstod kaos och stridigheter, och någon behövde medla för att få lugn och ordning. Vem kunde göra detta bättre än den skickliga diplomaten och politikern Margareta? Den impopuläre Albrecht, som hade satt tyskar på snart sagt varje post i Sverige, avlägsnades och diverse förhandlingar senare stod hon där, som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde". Den bittra Albrecht ansåg sig fortfarande vara kung över Sverige och hånade Margareta med tillmälet "kung byxlös", men faktum kvarstod: Drottning Margareta styrde nu själv över Nordens tre riken. Albrecht samlade ihop tyska trupper och anföll Margaretas nordiska motsvarigheter, men fick se sig slagen.

En arvinge behövde under alla omständigheter utses eftersom inte ens Drottning Margareta var odödlig. Valet föll på ännu en pojkspoling, Margaretas släkting Bogislav, snart känd som Erik av Pommern. Det var vid Eriks kröning som kung över Sverige, Norge och Danmark, som den beryktade Kalmarunionen kom till. Vid samma ceremoni skrevs nämligen ett unionsbrev under, med signaturer från rikenas rådsherrar och andra mäktiga personer. Det innebar en gemensam politik på flera sätt, bland annat ingick länderna i ett slags mini-NATO, en försvarsallians som lovade att skydda varandra om något av rikena blev anfallet. Tonfallet i unionsbrevet var högtidligt: "Om Gud vill ska de tre rikena aldrig mer säras åt." 

Även om Erik av Pommern snart nådde myndig ålder och var den som på papperet styrde unionen, så valde han att intressera sig mer för kvinnor medan Margareta fortfarande tog ansvar för det politiska arbetet. Hennes skicklighet visade sig på flera sätt. Hon såg till att hela tiden personligen utse fogdar, biskopar och andra viktiga personer för att säkerställa sig om att de inte skulle ställa till trubbel. Hon var noga med att inte göra om Albrechts misstag och skicka in massa främlingar på höga poster i Sverige, utan valde danskar som bott i "svenska" delar som Skåne, Halland och Blekinge, och därmed kunde svenska och kände till svenska förhållanden. Bestämde hon sig för att klämma till frälsefolket så såg hon samtidigt till att hålla sig väl med kyrkan och bönderna. Naturligtvis krävde styret också att hårdhandskar användes emellanåt, och särskilt i Sverige var drottningen rätt så impopulär, inte minst på grund av högt skattetryck. 

Margareta (tillsammans med Erik) fortsatte att styra och ställa, bakom eller framför kulisserna, tills hon 59 år gammal dog i pesten.

Jag blir trött bara jag tänker på den politiska skicklighet som krävs för att hålla flera olika folk, samhällsklasser och riken någorlunda nöjda över tid. Den som spelat datorspelet Crusader Kings vet hur ansträngande det är att hålla kyrkans män, handelsfolket, rådsherrar och inte minst intrigerande släktingar nöjda, samtidigt som man själv försöker befästa eller stärka sin makt. Vem ska giftas bort med vem, vilka ska fjäskas för, när ska man visa hårdhet? Det är ofta en närmast omöjlig ekvation. Men Margareta lyckades förbluffande väl med det, och de nordiska länderna upplevde en sällsynt fred under hennes styre.

Hennes rykte har ständigt skiftat: var hon en fredssökande visionär med Nordens bästa för ögonen, eller en egoistisk manipulatör som skapade en union som gynnade Danmark på de andra ländernas bekostnad? Hon fick ofta kritik av samtiden, som plågades av hennes höga skatter. "Hon var i sitt liv mycket framgångsrik i vad det världsliga beträffar", sammanfattar Vadstenadiariet syrligt drottningens regeringstid. Hon ansågs vara skicklig, men hade inte folkets goda för ögonen. En modern genusanalys skulle kanske hitta problem med själva beskrivningarna av Margareta: var hon egentligen "listigare" (ett ord med negativ klang i dessa sammanhang) än många andra manliga regenter? Var hon inte bara ... tja, politiskt skicklig? Jag vet inte. Under skandinavismens blomstrande 1800-tal hyllades hon hur som helst igen, som en enande kraft för Norden. Annars har många svenska historiker varit skeptiska till hennes insatser, medan de danska hyllat henne. Även historiker (inte minst historiker) dras gärna med i nationalistisk yra.

Naturligtvis var Drottning Margareta inte bara en smart visionär, utan ibland också en ganska hänsynslös regent. Ingen blir härskare över någonting över huvud taget om den inte också har dessa stråk i sin personlighet. Om hon var bra eller inte, moraliskt (och långsiktigt politiskt) sett, vet jag inte. Men det känns inte som det viktigast här. I den stora soppa av monarker, despoter och regenter som styrt nationer och regioner genom historien, lyser Margareta som någonting lite speciellt, något annorlunda som oupphörligen fascinerar och inspirerar. Exakt vilken betydelse hon hade, och hur beundransvärda hennes insatser var, lär fortsätta diskuteras. Bortglömd tycks hon åtminstone aldrig bli, Drottning Margareta.