40. Henrik Wergeland (1808-1845)

17 maj 1829. Människor i Christiania (dagens Oslo) har samlats för att uppmärksamma Norges första fria konstitution, som undertecknades på dagen femton år tidigare. Ordningsmakten finns också på plats, redo att arrestera orosmakare. Det gnisslar nämligen i den nyetablerade unionen. Kort bakgrund: det norska Stortinget vill ha mer makt, medan kung Karl XIV Johan vill att norrmännen ska nöja sig med vad de redan har. Oron från svenskt håll är att de upproriska stämningarna ska sprida sig till Sverige. Sedan ett år tillbaka är det därför förbjudet att fira 17 maj, och den svenske ståthållaren Baltzar von Platen har för dagen gett order om att varje person som hurrar till förmån för konstitutionen ska arresteras. Pikant nog har båten Constitutionen anlagt vid Christianias hamn samma morgon och polismännen har svårt att avgöra om hurraropen tillägnas den femton år gamla konstitutionen – eller båten. 

Christianias polisstyrka omfattar vid den här tidpunkten endast åtta man. Man kan ha viss förståelse för att de känner sig trängda. I själva verket är folkmassan varken upprorisk eller våldsam. Men ordningsmakten, med von Platen i spetsen, ser ett tillfälle att statuera ett exempel. Enligt den så kallade "upprorslagen" är det tillåtet att sätta in militären om en folkmassa stör offentligt lugn och vägrar åtlyda uppmaningar om att gå hem. Men innan militären kan sättas in är de civila myndigheterna tvungna att läsa upp bestämmelserna tre gånger. Så sker också. I vilken mån folkmassan hör vad som säger är oklart. Men budskapet möts av tystnad.

Tystnaden bryts bara av ett högljutt gapskratt. Det kommer från den tjugoåriga studenten Henrik Wergeland.

Vad som händer därefter är att militären sätts in för att skingra folkmassan. Övervåldet är väl dokumenterat. De samlade människorna möts av beriden militär med dragna sablar och höjda gevärskolvar. När det var dags att summera tumultet har militären arresterat sex personer och ett 30-tal har skadats. Den unge studenten Wergeland har fått ett sabelslag över ryggen. (Den skadade rocken skickar han senare till myndigheterna, som en uppstudsig symbolhandling och som ett bevis för misshandeln.) Händelsen har gått till historien som Torgslaget 1829 och har blivit lika central i Norges historia som i mytbildningen kring Henrik Wergeland. Den unge studenten var vid tiden en sorts ledare för de unga poeterna i staden, och strax efter händelsen skriver han en pjäs där militären angriper klädesplagg i tron om att det rör sig om upprorsmakare. Budskapet gick inte förlorat för någon: upproret fanns bara i militärens ögon. Med sin skarpa penna blev Wergeland snabbt en av Torgslagets huvudpersoner. Lika god och ärofull som Baltzar von Platen var grym och usel.

Samtida teckning av Torgslaget av Hans E. Reimers. Längst till vänster syns Wergeland i hatt. Den norska konstitutionen ligger utkastad framför hästens hovar.

Egentligen var Torgslaget varken särskilt blodigt eller spektakulärt. Liknande händelser i Sverige eller på den europeiska kontinenten ledde till mycket mer omfattande skador och arresteringar. Moderna historiker har dessutom satt vissa frågetecken vid de nationella stämningarna. Var människor verkligen ute på gatorna för att fira 17 maj, eller hade de helt enkelt samlats (som människor gör) för att nyfiket ta del av vad som skulle kunna hända, nu när alla slags firanden var förbjudna? Men för ett land som mer och mer under 1800-talet motsatte sig unionen med Sverige blev Torgslaget efter hand oerhört symboliskt laddad. Och Wergeland blev frihetshjälten, "syttendemaikongen". (Han blev så förknippad med 17 maj att många fortfarande tror att det var han "som innstifta da'n".) När Bjørnstjerne Bjørnson i ett tal 1881 kallade Wergeland för "nationens störste son" var det en bekräftelse på vad han hade blivit för eftervärlden: en skaldande nationalhjälte.

Det hade han ännu inte hunnit bli, när han som ung student (och förmodligen rätt så berusad) skrattade åt de civila myndigheterna 1829. Men vem var han då, vår unge provokatör? Först och främst var han en person som alltid såg till att placera sig själv där det hände saker. Hans liv kretsade kring studier, men också kring det nöjesliv som fanns i staden, med återkommande krogrundor och lockande kvinnoaffärer. Och så diktade han förstås, en rå och kaotisk ungdomsdiktning, som tilldrog sig kritik från mer noggranna kollegor. Häftigast i kritiken var den jämnåriga Johan Sebastian Welhaven, som med tiden blev hans största rival. Welhaven uppskattade inte Wergelands icke-traditionella diktning och nämnde det i en text. Wergeland svarade och så var "poeternas kamp" igång. Det var en kraftmätning som fördes med fuktade läppar och vässade pennor. Welhaven skrev syrligt om Wergelands oborstade poesi, medan Wergeland gav sig på Welhavens högfärd och pretentioner:

    Welhaven gjorde et vers til jul
    og tror seg Apollons fetter [kusin]
    Så tror seg flyvefisken fugl
    når over sjø den spretter

Mic drop, liksom. Där borde kulturdebatten ha tagit slut. Men den bara växte och de bägge kontrahenterna samlade på sig anhängare. Två läger skapades: "patrioterna" respektive "intelligensen". Wergeland och Welhaven skilde sig nämligen inte bara åt i synen på poesi. De var varandras motsatser, personligt, politiskt och estetiskt. Wergeland och hans anhängare ville nå bönderna med sin romantiska patriotism, "intelligensen" sökte däremot en andlig enhet mellan Norge och Danmark. (Vad nu det innebar.) Från dagens synpunkt var det kanske inte mycket att träta om. Men att det inte var på lek visas av att de rivaliserande grupperna emellanåt råkade i slagsmål med varandra. Om det över huvud taget går att vinna en kulturdebatt kan man säga att Welhaven gick segrande ur striden, åtminstone på kort sikt. Det var först mot slutet av 1800-talet som Wergeland blev en symbol för det demokratiska Norge (trots att han själv inte var demokrat) och senare för det från Sverige fria Norge. 

Är det därför Wergeland är med på den här listan, som en viktig och enande symbol? 

Nåja. Inte bara. Han är också med för sitt enträgna arbete för att avskaffa § 2 i Grunnloven, "judeparagrafen". Paragrafen som hade tillkommit i samband med konstitutionen förbjöd judar att leva och verka i Norge och Wergeland var inte nådig i sin kritik av den:

Jeg troer vor Grundlov bedst paa Jord;

dog ei, at bedst er hvert et Ord.

Saaledes troer jeg for Exempel,

at Hver bør vælge frit sit Tempel.

Man friest være maa i Tro;

thi bør forandres § 2.

Innan en omröstning i Stortinget om paragrafen skickade Wergeland sin diktsamling Jøden till alla stortingsrepresentanter. Men lobbyförsöket misslyckades och det var först efter Wergelands död som den förhatliga paragrafen avskaffades.

Han är också med för sina dikters skull. 1844, inte ens fyrtio år fyllda, blev Wergeland allvarligt sjuk i tuberkulos, men fortsatte att skriva. Det är från den tiden han skrev sina bästa dikter. Jag tänker på "Til Foraaret" och "Til min Gyldenlak", som bägge skrevs samma år som han dog.

Gyldenlak, før Du din Glands har tabt,

da er jeg Det hvoraf Alt er skabt;

ja før Du mister din Krones Guld,

da er jeg Muld.

Idet jeg raaber: med Vindvet op!

mit sidste Blik faar din Gyldentop.

Min Sjel dig kysser, idet forbi

den flyver fri.

Togange jeg kysser din søde Mund.

Dit er det første med Rettens Grund.

Det andet give du, Kjære husk,

min Rosenbusk!

Udsprungen faaer jeg den ei at see;

thi bring mig Hilsen, naar det vil skee;

og siig, jeg ønsker, at paa min Grav

den blomstrer af.

Ja siig, jeg ønsker, at paa mit Bryst

den Rose laa, du fra mig har kyst;

og, Gyldenlak, vær i Dødens Huus

dens Brudeblus!

I dikten möter vi den döende poeten som har accepterat och kommit till ro med sitt öde. Dikten är riktad till en gyllenlack, en blomma som lyser upp många nordiska blomsterängar på våren. Diktaren har inte mycket tid kvar och tror sig inte finnas kvar när blomman väl har blommat ut och mist sin "kronas guld". Men som en sista önskan vill han att gyllenlacken ska växa på hans grav. Olav H. Hauge skriver i en dagboksanteckning: "Wergelands evigt unga poesi! Dessa gyllene jublande soldikter." Det finns en motsägelsefull optimism i Wergelands sista dikter, trots det bittra öde som väntade den unge mannen. De känns därför levande, på ett sätt som gör att de bryter igenom det avstånd (i tid och språk) som skiljer oss från 1840-talets Norge. Tycker jag då.

Men det är klart. Det är som nationell symbol Wergeland är mest känd. Han läses fortfarande i viss mån i Norge, och kommer att leva kvar i det norska kollektiva medvetandet så länge landet firar 17 maj. Det gör honom i viss mån odödlig. Till skillnad från Nordens andra stora nationalskald, Runeberg, är Wergeland en mer fascinerande person i historien. Om det säger något om Finland att deras nationalskald diktade om krig och enkla bönder, så säger det något om Norge att deras motsvarighet rumlade runt på Christianias gator, skrev romantiska dikter och dog en tragisk död. 

Framförallt satt Wergelands hjärta på rätt plats. Han kämpade för judarnas rätt att leva i Norge och han gapskrattade när övermakten i Christiania hotade att sätta in militären mot en fredlig folkmassa. 

 

Kom inte här och bestäm över mig. Det blir inte mer norskt än så.

41. Herman Bang (1857-1912)

Den danske författaren Herman Bang var ute och åkte tåg en dag, när han från sin kupé såg en kvinna i ett fönster. Hon gjorde inget speciellt och ögonblicket kan inte ha varat länge. Men bilden av kvinnan stannade kvar hos honom. Hennes orörliga ansikte, omgivet av blommor och med en tyst resignation i blicken, förföljde honom. Bang var en extravagant man, med erfarenheter av både det ena och det andra – ändå var det denna anspråkslösa lilla bild ur verkligheten som skulle inspirera honom till hans kanske allra främsta verk. Och det säger en hel del om hans författarskap.

Det är först de senaste par åren jag läst något av Herman Bang. Men han har gjort intryck på mig långt tidigare än så. När jag läste kulturvetarprogrammet för länge sedan (herregud, 15 år har det väl gått nu) fastnade jag för en bild på en ung Bang i Bernt Olssons och Ingemar Algulins Litteraturens historia i världen. Jag tyckte han var jävligt snygg och det i kombination med vad som måste ha varit en tilltalande beskrivning av hans litterära gärning, skapade för mig en lyster runt hans namn. Bang blev en sådan där författare man har som en av sina favoriter utan att någonsin ha läst ett ord. När jag så till sist läste Vid vägen (1886) för något år sedan och älskade den, så kom det alltså inte som någon överraskning utan mer som en bekräftelse på något jag redan vetat sedan länge.

Vid vägen är en roman om undertryckta känslor och längtan efter något annat än den kvävande vardagen. Katinka bor vid en järnvägsstation och är gift med ortens stins. Hon älskar honom inte och de har inga barn. En ny godsförvaltare kommer till trakten och Katinka blir förälskad. Men vardagens och konventionernas bojor är för starka. En kärlekshistoria som kunde ha blivit något, blir ingenting. Sällan har en bok med så lite handling varit så berörande. (Skådespelaren Max von Sydow blev så gripen av Vid vägen att han gick i 25 år och längtade efter att få göra en filmversion av den, som till sist blev av 1988. Jag har tyvärr inte sett den.)

Perfekt anpassad till Herman Bangs stillsamt tragiska historier är hans unika stil. Den brukar kallas impressionistisk och det är ett omdöme som har bekräftats av starkast tänkbara auktoritet. Under en kort tid bodde nämligen Claude Monet och Bang på samma pensionat i Norge. Monet skaffade sig en fransk översättning av vad som brukar anses vara författarens andra stora mästerverk, romanen Tine (1889), och sade efter att han hade läst den att den var den enda impressionistiska roman han kände till. Än idag anses Bang som den kanske ende konsekvente impressionisten på litteraturens område. Och visst är det en passande benämning för hans stil, där korta intryck av händelser och samtal flimrar förbi, tillsammans tecknande konturerna av ett litet, levande utsnitt av verkligheten. Samtidigt måste jag säga att Bangs litterära impressionism gör ett helt annat intryck på mig än impressionismen inom målarkonsten. Precis som inom måleriet finns känslan av liv, flöde och rörelse där – men effekten Bangs stil gör på läsaren är snarare besläktad med den som Hemingway uppnår med sin isbergsteknik. Han är en författare som kan konsten att skapa djupt berörande scener med de mest enkla medel. Ett avsnitt där en kvinna dränker sig avslutas till exempel på följande kortfattade sätt: "...Nu var dammen lugn. Dagen kom."  De förbiflimrande intrycken blir bara antydningar om ett enormt känsloliv som bubblar under ytan, men som just genom att bara vara antytt drabbar med så mycket större kraft. Något sådant har jag aldrig upplevt när jag tittat på en målning av Monet eller Renoir.

Tine utspelar sig under mer dramatiska omständigheter än Vid vägen. Handlingen tilldrar sig på den lilla ön Als under det dansk-tyska kriget 1864. (Bang växte själv upp på ön och hade barndomsminnen från kriget.), Det är emellertid inte frontens strider som skildras, utan det monotona slitet, städandet och omplåstrandet i bakgrunden. De förbimarscherande härarna fyller ungefär samma funktion som tågen som passerar järnvägsstationen i Vid vägen. De är påminnelser om det "stora" livet därute, i kontrast mot romanens "lilla" liv. Krigets nationella katastrof blir en vag återklang av den olyckliga kärlekshistoria som står i dess centrum.

Herman Bangs eget liv var också på många sätt tragiskt – däremot var det allt annat än stillsamt. På många sätt utgör det en dramatisk kontrast till den nedtonade, vardagliga miljön i hans främsta verk. Efter att ha kommit till Köpenhamn vid 22 års ålder, gav sig Bang med enorm energi in i tidnings- och kulturvärlden (han skrev som jag förstår det stundtals i fem-sex tidningar samtidigt) och blev snart både berömd och beryktad. Den unge dandyn sågs som en sinnebild för dekadent livsstil och karikerades flitigt i skämtpress och på teaterscener. Debutromanen Haabløse Slægter (1880) fick honom åtalad och dömd för otuktigt skrivsätt. När han var utomlands hände det att han titulerade sig "de Bang" och påstod sig ha stora gods på Jylland. Vart han än kom hade han en benägenhet att ställa till rabalder. Från Preussen blev han utvisad efter att ha skrivit en elak artikel om kejsarfamiljen och deras ständiga lust att fotografera sig. Andra gånger blev han i egenskap av homosexuell förföljd av myndigheterna.

Skillnaderna mellan Herman Bangs liv och verk är alltså i många avseenden stora, men självklart går det också att göra kopplingar mellan de två. Det ligger till exempel nära till hands att koppla Bangs favorittema om oförlöst kärlek, som präglar både Tine och Vid vägen, till hans egen homosexualitet. Det är lätt att föreställa sig att Tine och Katinkas upplevelser av kärlek som inte blir mycket mer än små, små antydningar i det tysta, inte bara är inkännande fantasier, utan också härrör från faktiska erfarenheter och känslor hos författaren själv. Impressionismen blir ur denna synvinkel mer än bara en stil – den blir i sin fragmentariska antydan om det outsagda det mest passande sättet att beskriva känslan av att leva ett liv där kärleken per definition är något förbjudet som man inte får tala om.

Herman Bang förde ett kringflackande liv. Kanske kände han sig aldrig riktigt hemma någonstans. När han dog 1912 var han på väg till San Francisco och Japan. I den lilla staden Ogden i Utah fann man honom död i sin tågkupé. Vilket hastigt, förbiflimrande intryck som blev hans sista finns vad jag vet inte noterat.

42. Jens Peter Jacobsen (1847-1885)

Rainer Maria Rilke är en av de allra största författarna i brytpunkten mellan tämligen traditionell 1800-talsdiktning och påföljande sekels modernism. Österrikaren anses närmast oöverträffad inom den tyskspråkiga diktningen, med ett starkt symboliskt och ofta mystiskt författarskap. Rilke är en av världslitteraturens stora, helt enkelt. Det fanns bara två böcker som denna gåtfulla poet alltid packade ner på sina många resor genom Europa. Den ena var Bibeln. Den andra var Jens Peter Jacobsens roman Niels Lyhne. Rilke fascinerades så till den grad av romanen att han allvarligt övervägde att lära sig danska enbart för att kunna läsa den i original.

Rilke var inte det tidiga 1900-talets enda beundrare av Jacobsen. Än mer namnkunniga storheter som Freud och Kafka läste och fängslades av danskens böcker. Svenske poeten Karl Vennberg menar att Jacobsen borde få göra Søren Kierkegaard och H.C. Andersen sällskap i den lilla illustra skara danska författare vars verk tillhör världslitteraturen.

Två frågor tarvar svar: vem tusan var Jens Peter (J.P.) Jacobsen egentligen och varför var han så bra?

Jacobsen var, om inte främst så i alla fall först, naturvetenskapsman. Mot slutet av 1860-talet studerade han botanik och andra naturvetenskapliga ämnen. Sin allra mest betydande insats inom det naturvetenskapliga fältet var som förmedlare: han var den som förde in Darwins idéer i Danmark genom översättningar av engelsmannens genombrottsverk Om arternas uppkomst. Denna insats kompletterades med akademiska uppsatser på området. En ögonbrynshöjande prestation i sig, kanske, men inte alls varför han är med på den här listan. Däremot är det viktigt att veta att Jacobsen hade den naturvetenskapliga bakgrunden för att förstå hur han tog sig an sin litteratur.

Han var nämligen en naturalist, Jacobsen. Förenklat kan man säga att naturalistisk litteratur var sådan som utgick från naturvetenskapens metoder: karaktärerna gavs vissa fysiska och psykiska förutsättningar, som i mötet med miljön gav upphov till givna förändringar och reaktioner, utifrån naturens obönhörliga orsak-och-verkan-lagar. Vissa naturalister fokuserade i inzoomad detalj på den fysiska världen: smutsen, utseendena, miljön. Andra, som Jacobsen, var mer intresserad av den psykologiska naturalismen. Hur reagerar egentligen vissa typer av människor när de hamnar i vissa omständigheter?

Eller, om vi ska vända oss till Rilkes favoritroman: Hur reagerar den moderna människan när den tappat sina illusioner och sin gudstro, men ändå måste hantera kärlek och död? Vad händer om denna människa till själ och hjärta är idealist och romantiker, men till förnuft och erfarenhet är krass realist? Strukturellt och berättartekniskt är Niels Lyhne rörig och otympligt sammansatt, men det är en kritik lätt att vifta bort: det här handlar inte om det. Det handlar om språkligt undersköna partier och lysande, hjärtskärande, psykologisk realism. Den som är intresserad av kärlek, melankoli, skapande, längtan, resignation, tro, död och filosofi bör någon gång läsa romanen. Som psykolog och människokännare erinrar Jacobsen ibland om Dostojevskij, och som rytmisk språkkonstnär snuddar han ibland vid poeter som Rimbaud. Inte dåligt för en dansk.

Det sägs att Jacobsen hade ett fattigt kärleksliv, att han kanske rent av, med Vennbergs ord, saknade "all konkret erotisk erfarenhet". Det gör skildringarna i hans romaner desto mer häpnadsväckande. Jacobsen skrev bara två romaner, den andra av dessa har jag redan talat om, och den första var Fru Marie Grubbe. I den visar Jacobsen upp en mycket subtil förståelse för kärlekens väsen. Marie Grubbe genomlever flera olika sorters kärleksrelationer, och små impressionistiska situationer i romanerna visar med träffsäkerhet hur mycket han förstår om kärlek, med eller utan egen erfarenhet. (En dansk impressionist som tog stor lärdom av Jacobsen var Herman Bang). Fru Marie Grubbe är också ett utsökt exempel på Jacobsens vetenskapliga noggrannhet. Romanen utspelar sig under 1600-talet och Jacobsen gjorde grundliga kulturhistoriska undersökningar om tiden innan han påbörjade romanen. Även språket skulle vara så realistiskt som möjligt. Exempelvis skriver han i ett brev till den store Georg Brandes att han noga undersökt intet:s utbredning och uttal från den tiden innan han vågade använda ordet i romanen. Brandes var för övrigt en kritiker som älskade Jacobsen, och när den förra höll sina berömda föreläsningar om det moderna genombrottet (en epok som hämtat sitt namn från Brandes essä "Det moderna genombrottets män") framhöll han Jacobsen som en av de allra främsta. 

Om någon tycker att allt det här ändå känns för inaktuellt – om nu kärlek och psykologiska kamper någonsin kan gå ur tiden – ja, då kanske det kan kännas kittlande att istället vända sig till Jacobsens lilla novell "Pesten i Bergamo". Det är alltså inte en novell om coronavirusets utbrott i Europa ungefär 150 år senare, utan en medeltida berättelse om pestens härjningar i den italienska staden. Återigen är det inte de yttre händelserna som Jacobsen intresserar sig mest för, utan de mentala tillstånden. Hur tar sig skräck uttryck i människors liv? Bland annat, visar det sig, i form av grymt självspäkande. 

En riktigt bra litterär text kan fortfarande göra något med oss människor som inget annat riktigt kan. J.P. Jacobsen skrev flera sådana texter. Av den enkla anledningen bör han inte glömmas bort, och av den enkla anledningen bör du ta dig till närmaste bibliotek.

43. Adam Oehlenschläger (1779-1850)

De söker intensivt i gamla böcker
i öppnade gravlunder med beskådande ögon
på svärd och sköld i förruttnande vallgravar
på runstenar bland söndriga skelett ...

... Och där har vi startskottet för den nordiska romantiken. Mer om det snart.

*

Det var en vacker högsommardag, 23 juni 1829. Inte kunde man ana att den här dagen var speciell på något sätt, om man bara strosade runt på stadens gator. Men det var den faktiskt. Det var nämligen så att en märklig händelse ägde rum i Lunds domkyrka. Stora delar av den svenska kultureliten var samlade där, i högstämd väntan på att Sveriges ledande kulturman och tillika biskop Esaias Tegnér skulle äntra scenen. Inte för att hålla en predikan, nej, det här var inget gudstjänsttillfälle. Faktum är att Tegnér inte var dagens huvudperson. Däremot hade han åtagit sig uppgiften att genomföra en kröning och hålla ett hyllningstal. Det var inte en världslig konung som skulle krönas, inte heller en religiös ledare, men väl en konstnärlig sådan: det var Nordens diktarkung som skulle erkännas. När sorlet lagt sig tog biskopen fram den lagerkrans som snart skulle läggas på den prisades huvud. Men först hyllningstalet. Tegnér började deklamera, och mot slutet nådde han fram till de sammanfattande raderna:

Skaldernas Adam är här, den Nordiske sångarekungen, Thronarvingen i diktningens verld, ty thronen är Göthes.

Vem var det som några decennier in på 1800-talet hyllades som den nordiska diktningens konung, och hela diktarvärldens nummer två (endast bakom den omöjlige tysken Goethe, av romantiska diktare allmänt ansedd som G.O.A.T. vid den här tiden)? Vem ansågs vara så viktig och nyskapande att han kunde liknas vid världens första människa? Jo, det var dansken Adam Oehlenschläger.

Danske konstnären Constantin Hansens målning från 1866.

Adam Ölsläggarvemdå? Han är märkligt bortglömd idag, Oehlenschläger. Visst, han är inte den första som upphöjs i sin tid men sedan faller i glömska. Men det är alltför få som talar om honom, med tanke på att han som symbol fortfarande har en kanoniserad plats i dansk, men också nordisk, litteraturhistoria. Han hade det åtminstone i allra högsta grad under andra världskriget, när svenske poeten Hjalmar Gullberg försökte trösta de ockuperade danskarna med att ingen jordisk makt kunde utrota deras utsökta kulturarv. I dikten "Hälsning till Danmark" konstateras det att "det var på den danska kulturens grund / Tegnér i en upplyst stund / bekransade Oehlenschläger". Dansken nämns i dikten i samma andetag som Kierkegaard och Grundtvig. Men vad är han symbol för, mer konkret? I inledningen citerade jag de första raderna ur "Guldhornene" (1802), en av diktarkungens allra första ungdomsdikter. Bakgrunden är stölden av de danska nationalklenoderna Gallehushornen, de vackra dryckeshornen med urnordiska inskrifter och inristade figurer. Dessa artefakter, tillverkade under järnåldern, hittades på 1600-talet av en bondflicka och väckte genast stor uppståndelse. Men i början av 1800-talet stals hornen från den kungliga konstkammaren. Det var en girig guldsmed som låg bakom och inte nog med själva stölden – han var kallsinnig och konsthatande nog att smälta ned guldet. Oehlenschlägers dikt beskriver stölden som gudarnas straff för ett danskt folk som tappat känslan för det högre, den andliga värdigheten, digniteten. En typisk romantisk skildring, minst sagt. Diktens avslutas med versen:

Himlen sortner, Storme brage!
Visse Time du er kommen.
Hvad de gav de tog tilbage.
Evig bortsvandt Helligdommen.

Vad de gav, tog de tillbaka. Men nu skulle Oehlenschläger ge danskarna känslan och konstnärligheten åter. Han var mycket inspirerad av de förromantiska tyska författarna och tänkarna (Fichte, Schelling och det gänget), via den dansk-tyska filosofen Henrich Steffens som Oehlenschläger stod i personlig kontakt med, och som var den som förmedlade tidens heta idéer till den danska intelligentsian. I ett brev till Steffens skriver den unga aspirerande poeten att han vill bevisa att han är en diktare. Arbetsprovet är just "Guldhornene". Närmast överraskad, replikerar Steffens efter att ha läst dikten: "De er jo virkelig en Digter!" För att återknyta till inledningen, så anses detta inte bara vara Oehlenschlägers genombrott som författare, utan startskottet på den romantiska epoken i Norden. Åtminstone vad gäller litteraturen. För detta är den lagerkrönta diktaren mest känd idag. Ja, detta och att han författade texten till Danmarks nationalsång, "Der er et yndigt land".

Men för en författare kan det vara närmast en förolämpning att bli kallad symboliskt viktig, eller en pionjärfigur, eftersom det underförstått antyds att författarskapet ut konstnärlig synvinkel är dött, irrelevant eller ointressant. Tur då att Oehlenschlägers verk fortfarande vibrerar och har förmågan att väcka känslor. Men prioritera för all del inte diktningen, utan vänd er till dramerna. Även de få människor som fortfarande engageras av poesi har svårt att riktigt uppskatta hans diktning till fullo. Mycket går över huvudet på dagens publik, som inte riktigt kan förstå när han till exempel använder versmåttet alexandriner ironiskt. (Det kräver vetskap om hur och när alexandriner brukade användas på den tiden). Jag ska inte tala för bloggens kunniga läsarskara, men mig går i alla fall sådana fyndigheter totalt förbi.

Dramerna, däremot. Tyvärr är de hiskeligt svåra att få tag i, särskilt på svenska. Man får vända sig till bibliotekens läsesalar eller bokbörsens utkanter för att hitta flera av dem. Vissa är fortfarande relativt berömda – Aladdin kan återfinnas i vissa antologier, åtminstone i utdrag, och Helge är ett drama som Tegnér plagierade till sitt storverk Fritjofs saga – men inte heller dessa finns i närmaste Myrornaback. Det är ändå värt mödan att leta fatt på hans dramer, om man är någorlunda intresserad av nationalromantisk mytologi och upphöjda stämningslägen. Dramat Hakon Jarl är ett utmärkt exempel på detta. Den utspelar sig i den intressanta brytningstiden mellan hednisk och kristen tid i Norden (romantikerna vände ju gärna blickarna mot svunnen tid och, tja, romantiserade den). Vi får följa den hedniske Hakon, lastbar, lustfylld och makthungrig – men inte på något sätt omänsklig – när han oroar och motsätter sig den kristna konkurrenten om makten, Olof Tryggvason. Dramat är fullt av svek och maktfullkomliga drömmar, kärlek och grubblerier. Ödesmättade händelser finns förstås också, som när en staty av Oden rasar samman i samma stund som Hakon bestämmer sig för att utmana Olof – ett symboliskt ihoprasande och ett illavarslande omen minst sagt. Vi vet hur dramat slutar för vi kan historien: med kristendomens intåg och seger i Norden. Hakon dör. I dramats sista monolog står hans älskade över honom och grubblar över eftermälet:

Nu har den hela, stora kämpaskaran

Dig glömt, och hyllar re'n en annan sol

Ett ensamt qvinnohjärta ännu slår,

Af stilla vemod vid ditt dyra minne.

[...]

En gång skall Nordens saga kallt förtälja,

När tidens hand har plånat färgen ut,

Och blott bedriftens yttre drag stå qvar:

Han var en ond afgudadyrkare!

Med rysning då man nämna skall ditt namn,

Jag ryser icke, ty jag kände dig.

[...]

Det är vackert och mänskligt, och raderna är en påminnelse om hur vinnarna skriver historien.

Visst är Oehlenschlägers poesi och dramer daterade, på så sätt att man märker att de tillhör artonhundratalets romantiska epok. Men vad gör det? Pet Shop Boys skriker 80-tal, men de är fortfarande en av de bästa popakterna jag vet. Nästa gång ni vill sjunka ner i mytologi och högstämdhet, passionerade intriger och symbolmättade gudomar, så ta en runda på Bokbörsen och hämta hem några av Oehlenschlägers dramer eller läs hans dikter på nätet. Om de är skrivna på ironisk alexandrin eller inte kan ni fullständigt bortse ifrån.

44. Alvar Aalto (1898-1976)

En av arkitekten Alvar Aaltos tre byggnader i Sverige ligger i Uppsala. Byggnaden som inrymmer V-dala nation restes 1965 och gav snart upphov till upprörda reaktioner i universitetsstaden. Det var inte enbart den modernistiska designen som gav skäl till upprördheten, utan det för en del studenter försvårande faktum att byggnaden skuggar Uplands nations uteservering. Varje år arrangerar Uplands nation följaktligen en gask med efterföljande marsch med pukor och trummor runt byggnaden. Syftet med den så kallade Jerikomarschen är förhoppningen att byggnaden, likt Jerikos murar, ska sönderfalla i smulor. 

V-dala nation (1965)

Det är inte otänkbart att studenterna från Uplands nation, i sina känslor gentemot Aaltos skapelse, förenas med medlemmarna i Facebook-gruppen Arkitekturupproret. De senare brukar vara snabba med att döma ut byggnader utan tinnar och torn, friser och stuckatur. En vit kub! Mitt i Uppsala! De skulle förmodligen bli aningen överraskade av att få veta att upphovsmannen själv var en stark motståndare till ful modernistisk arkitektur. 

I en artikel från 1922 återberättar Aalto en historia: "Tre arkitekter kom en gång till en gammal orörd landsortsby. En av dem sade: Vad här är vackert. Här har tydligen aldrig några arkitekter fått husera." Det låter inte som en historia som en nyexaminerad arkitekt skulle återberätta. (Särskilt inte om han vill få några uppdrag.) Men Aalto var redan som student en skarp kritiker av den samtida arkitekturen i Finland. Han ansåg att det mesta som byggdes var dåligt. Det var en inställning han skulle bära med sig genom livet. Och han måste ha räknat noggrant. Fyrtio år senare, på 60-talet, sa Aalto nämligen att endast 5 procent av alla byggnader som hade rests i Finland under hans livstid utmärktes av god arkitektur. 

Jag har inte särskilt mycket till övers för Arkitekturupprorets vurmande för äldre tiders arkitektur. Men vad gruppens storlek och engagemanget hos dess medlemmar illustrerar är att arkitektur engagerar och berör. Dammet har sedan länge lagt sig över det moderna genombrottet i andra konstformer. Kriget är sedan länge över. Segraren har korats. Ingen blir längre upprörd över Schönbergs tolvtonsmusik eller Kandinskijs nonfigurativa målningar. Men en byggnad utan utsmyckningar gör människor fortfarande rasande. Det måste ju ha att göra med att det går att blunda och hålla för ögonen när man tar del av konstverk man inte gillar. Arkitektur tar däremot plats, den syns i stadsbilden. Det går visserligen att blunda, men det tycks mig inte vara en, eh, långsiktig lösning.

En musiker eller målare kan göra konst för konstens egen skull och spränga alla gränser och tabun. Men en arkitekt måste förhålla sig till människan och människans behov. Tanken med arkitektur är ändå att människor ska bo eller jobba, leva, i byggnaderna. Alvar Aalto var skarpt kritisk mot varje arkitektur som glömmer bort denna grundläggande förutsättning. Vid ett tillfälle blev han upprörd över en stentrappa som Jyväksylä stad hade byggt nära hans barndomshem. Aalto var kritisk mot trappan eftersom man för att ta sig uppför den, enligt Aalto, måste konstruera om den mänskliga foten. Så ska det inte vara. En trappa måste anpassas efter hur människor går. Arkitekturen ska tjäna människan, inte tvärtom. Eller som Aalto själv uttryckte saken: "En enda regel gäller i byggnadskonsten: bygg naturligt." Sett ur den synvinkeln är det inte så konstigt att Aaltos stora fiende egentligen inte var gamla tiders arkitektur, utan dålig modern arkitektur. 

Aalto var visserligen uttalad modernist och förknippas i allmänhet med stilriktningen funktionalism eller "funkis". Man skulle kunna tro att han därför ville slänga historien och alla utsmyckningar på sophögen. Så var inte fallet. Aalto hade ett stort historiskt intresse för gamla stilar och lösningar. Men det som intresserade honom i historien var möjligheten att förvandla den till något nytt och framåtblickande. Och han var inte emot utsmyckningar per se, det handlade snarare om att motivera utsmyckningarna i förhållande till den funktion de spelar. 

På 30-talet ritade Aalto två byggnader, Pemars sanatorium och Viborgs bibliotek, som tillsammans skulle innebära hans internationella genombrott. Pemars sanatorium var en byggnad för rehabiliterande tuberkulospatienter och i vanlig ordning var Aalto fullständigt delaktig i byggnadens utseende, ända ner till hur det skulle se ut på detaljnivå i patienternas sovrum. Dessa inrymde två patienter och Aalto såg till att designa icke-plaskande tvättställ för att de inte skulle störa varandra. Det fanns ingen bot mot tuberkulos när sanatoriet öppnades och patienterna tillbringade därför en hel del tid liggandes. Lampor placerades på rätt höjd och taket målades i en mörkgrön färg för att undvika solreflexer. Frisk luft och solljus ansågs också vara bra, så det fanns sovbalkonger på varje våningsplan dit patienterna kunde dra ut sin säng eller slå sig ner i en Pemarstol. Aalto menade att själva byggnaden på så vis bidrog till tillfrisknadsprocessen. 

Vem är jag att motsäga honom? Funkishatare ser en tråkig vit byggnad. Jag ser humanism i byggnadsform. Kan en byggnad, kan arkitektur, ha en större uppgift, en större mening, än att "bara" vara vacker? Ja naturligtvis.

Pemars sanatorium (1935)

I arbetet med Viborgs bibliotek fick Aalto fullt utlopp för sin vilja att inkorporera olika träslag i sin formgivning. Redan på tjugotalet hade Aalto börjat experimentera med olika sätt att böja trä. Det här ledde till att han 1933 fick patent på L-benet, som han återkommande gånger (nästan på ett besatt sätt) använde i sina möbler. Bland annat i den charmiga Pall 60. 

Viborgs bibliotek (1935) med hundratals Pall 60

De stora fönstren. De fina trädetaljerna. Det böljande taket. De som inte gillar funkis kan inte heller uppskatta Viborgs bibliotek. Det är ännu en vit låda. Men varför ska hur något ser ut trumfa vad något gör? Fönstren är designade för maximalt ljusinsläpp; träet och taket ska erinra om att vi som människor inte är helt avskilda från naturen. (Aalto jobbade så: symbios istället för motsättningar.) Det är tämligen enögt att värdera arkitektur ur ett enda perspektiv. Dessutom är jag av den bestämda åsikten att Viborgs bibliotek är vackert. Byggnaden är en sorts mellanting mellan Gunnar Asplunds nordiska klassicism i Stockholms stadsbibliotek och något av Le Corbusier. 

Åter igen. Det går inte att förstå Aaltos byggnader utan att ta hans humanism på allvar. Och det är hans humanism som fick honom att senare i livet avsky de strömlinjeformade och rationalistiska byggnader som missbrukade funktionalismens former. För all del, spy galla över dem. Det är själlösa skapelser som inte förtjänar att kallas arkitektur. Men blanda inte in Alvar Aalto i den diskussionen. 

Jerikomarschen har ännu inte gett något resultat. V-dala nation står kvar där den restes. För ett par år sedan fick byggnaden ett nytt lager skinande vit puts. Jag hoppas att den står kvar länge. Men det ska erkännas. Jag är en part i målet. Jag är sedan studietiden fortfarande medlem i V-dala nation, och vill fortsätta att dricka billig öl på takterrassen och se ned på de stackars Uplands-studenterna på sin sketna och skuggiga innergård.

45. Aki Kaurismäki (1957-)

Jag sätter mig framför datorn. Aki Kaurismäkis Flickan från tändsticksfabriken (1990) är kvällens film. Jag trycker på play och bilder från en tändsticksfabrik dyker upp. Steg för steg skildras hela tillverkandeprocessen, från trästock till färdigt paket, fram till vad som tycks vara den mest överflödiga delen av hela maskineriet – en ung kvinna (Iris heter hon får vi veta senare), som av oklar anledning står vid ett band och rättar till paketen som fabriken spottar ut sig. När Iris inte är på jobbet bor hon hemma hos sina föräldrar, som utnyttjar henne och lägger beslag på pengarna hon arbetar ihop. Hon går på dansställen utan att bli uppbjuden och en gång tillåter hon sig att köpa en fin klänning för lite av pengarna, varpå hon blir kallad "hora" av sin far. 

Efter att en femtedel av filmen har förflutit har ingen av dess karaktärer sagt ett ord. De enda mänskliga röster som hörts är en TV-reporter som rapporterar om massakern på Himmelska fridens torg och Reijo Taipale som framför "Satumaa" under en tangokväll. Tystnaden bryts inte förrän Iris går in på en öde restaurang och med tom blick beställer en öl i baren. Jag gör en notering i anteckningsblocket och konstaterar att jag just bevittnat en sällan överträffad sammanfattning av något mycket typiskt finskt.

Det är ju en vanlig fördom att finländarna är ett tystlåtet folk. Bertolt Brechts ord om landet som tiger på två språk har blivit bevingade. Kanske har ingen konstnär skildrat och använt sig av denna tystlåtenhet bättre än filmregissören Aki Kaurismäki. I filmer som Skuggor i paradiset (1986), Moln på drift (1996), Mannen utan minne (2002) och ovan beskrivna Flickan från tändsticksfabriken destillerar han en specifik form av finländsk melankoli som känns som vardag och dröm på samma gång.

Även om Aki Kaurismäkis filmer ofta är tragiska, mycket tragiska, uppvisar de nästan alltid, kanske framför allt i sina svartaste ögonblick, prov på något annat typiskt finskt – humorn. Ofta är det själva eländet och Kaurismäkis lakoniska sätt att skildra det som får en att fnissa till på ställen där det i själva verket inte alls känns lämpligt: Paret i Moln på drift som just öppnat en restaurang och förväntansfullt står och väntar på sina första gäster – som inte kommer. Kvinnan på vårdcentralen i Flickan från tändsticksfabriken som utan omsvep konstaterar för den stackars Iris: "Det är inget att oroa sig för. Testet är positivt. Du är med barn." Eller pappan från samma film som uppvisar den extremt futtiga vänligheten att lämna en apelsin vid Iris sjuksäng efter att ha berättat att hon inte är välkommen hem längre. Jag skrev i min text om Unto Mononen om den finska rakt på sak-mentaliteten när det gäller livets mörkare sidor och hur den kom till uttryck i den finska tangon. Något liknande finns i Kaurismäkis filmer och är en viktig orsak till att jag tycker om dem så mycket.

En annan anledning är hans ömsinta intresse för den lilla människan och det vardagliga livet. Hos Aki Kaurismäki kan den storslagna slutscenen i en kärleksfilm som Skuggor i paradiset, vara en grå färja som sakta åker iväg mot Estland. Hans hjältar är sophämtare, fabriksarbetare och arbetslösa. Jag ska inte snurra in mig för mycket i jämförelsen, men jag tycker mig skönja en röd tråd från Kaurismäkis melodramer i proletär miljö, via nationalklenoder som Väinö Linna och Aleksis Kivi, ända tillbaka till Runebergs bönder som talade på hexameter. En typisk finländsk heroisering av den vanliga, enkla människan – opolerad, tystlåten och enkel, men med en seg kraft som tycks kapabel att stå emot varje prövning och en sund realism som överhetens manér står sig slätt emot.

Ovanstående beskrivning av Aki Kaurismäkis filmer skulle lätt kunna få en att tro att det är diskbänksrealistiska dramer det är fråga om. Men riktigt så enkelt är det inte. För det finns nämligen också något stiliserat över dem, lite påminnande om en filmkonstens mästare som Robert Bresson. Något som renodlar och upphöjer den prosaiska verklighet som är deras klangbotten. En fransk, minimalistisk tradition inom filmkonsten som hos Kaurismäki gifter sig med typiskt finländska, kulturella särdrag. En sammansmältning av fransk intellektualitet och finländsk folklighet, som hos Kaurismäki inte bara känns sömlös, utan helt självklar, som om den alltid funnits. Det är om sådant man frestas använda ordet "genialiskt".

Med tanke på ovanstående är det väl inte så konstigt att när den typiskt finländske Aki Kaurismäki någon enstaka gång lämnar sitt hemland, så är det i regel i Frankrike han hamnar. Filmatiseringen av Henri Murgers Scènes de la vie de bohème (samma roman som ligger till grund för Puccinis klassiska opera La Boheme) från 1992 är ett exempel. Kaurismäkis tolkning ligger dock långt från operans teatraliska värld. Filmen utspelar sig i ett 90-tals-Paris som samtidigt verkar vara en plats bortom tid och rum. De tre huvudkaraktärerna Marcel, Rodolfo och Schaunard är rätt sjaskiga typer med tvivelaktig moral, närmare medelålders alkisar än unga frihetssjälar. Men likt bonden Paavo i ett annat land och annat sekel, ställer de upp för varandra och visar värdighet när motgångarna är som störst. En av dem spelas av Matti Pellonpää, en av Kaurismäkis ständigt återkommande skådespelarfavoriter och en man som skapad enkom för regissörens ordkarga stil. Bara med sin mustasch kunde Pellonpää uttrycka ett större register av känslor än många skådespelare gör under en hel karriär. Något liknande kan för övrigt sägas om skådespelerskan Kati Outinen, hon som spelar Iris i Flickan från tändsticksfabriken, och är ytterligare en gemensam nämnare för många av Kaurismäkis filmer. Sällan har en aktör uppnått så mycket med ett och samma ansiktsuttryck. Ingen kan göra en min av att känna sig skevt inpassad i tillvaron som Outinen.

I senare filmer som Le Havre från 2012 (en annan fransk utflykt) och Ljus i natten (2017) har Aki Kaurismäki skildrat situationen för Europas flyktingar – kanske ser han i dessa det mest extrema exemplet på den mänskliga vilsenhet och ensamhet hans filmer alltid har handlat om. Pandemin vi just har genomlevt och kanske kommer få fortsätta genomleva ett tag till (tillsammans med annat elände), har på sitt sätt gjort det verkliga livet mer likt en Kaurismäkifilm. Den sociala distanseringen har för många lett till mänsklig isolering och dagar med långa sjok av tystnad. En känsla av melankoli har legat som ett filter över tillvaron. Desto viktigare då den lärdom som kanske till syvende och sist är kärnan i Aki Kaurismäkis verk: Livet är vackert ändå.

46. Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Utgången av finska kriget år 1808-1809 var en sällan upplevd chock för Sverige. Hela Finland, vår östra rikshalva, gick förlorat till ryssarna. Östersjön var inte längre ett svenskt innanhav. Det var ett hårt slag mot Sveriges själva identitet som rike. Har vi någon gång haft behov av att lära oss konsten att visa värdighet i motgång, så var det väl då. Några decennier senare skulle en finländsk poet dyka upp som kan sägas ha gjort en karriär av just detta.

Johan Ludvig Runeberg hette han – en portalgestalt för finländsk litteratur och nationalkänsla. Det är svårt att komma på författare i Finland innan Runeberg och det är inte så konstigt – hans debutsamling Dikter från 1830 var den första egentliga diktsamling som gavs ut i Finland. I denna första samling ingår inte minst den odödliga dikten om bonden Paavo och hans hustru, kanske den ultimata manifestationen av finländsk stoicism och värdighet. Inledningsraderna är berömda:

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av Herren väntade han växten.

Tillvaron för bonden Paavo är svår. Naturens obevekliga krafter är ständigt emot honom:

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos hustru vill att de ska ge upp jordbruket och ta upp tiggarstaven. Men Paavo stretar på genom motgångarna i sin fasta tro att "Herren prövar blott, han ej förskjuter". För varje slag mot sin tillvaro ökar han sina ansträngningar, gräver nya diken, säljer boskap och blandar bark i brödet – tills slutligen ett år kommer då vädergudarna ler mot honom och skörden blir god. Hustrun tycker att det nu äntligen är dags att leva livets glada dagar, vilket leder fram till den fina slutpoängen:

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,

som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

ty förfrusen står vår grannes åker!»

Det Runeberg hyllar i dikten är inte de enstaka, heroiska gärningarna, utan en hel livshållning – den fattige finske bondens naturliga motståndskraft och solidaritet. En idealbild helt säkert, men diktaren får den att kännas både vacker och sann.

Värt att notera i dikten om bonden Paavo är hur enkel och okonstlad den är. Detta är överlag något som kännetecknar Runebergs diktning och antagligen bidragit till att den stått sig så bra genom åren. Han var en uttalad motståndare till konstlat och överlastat språk. Uppsatsen Försök till en naturalhistorisk beskrifning af den poetiska örnen (1832) är en rolig satir över poeters högstämda konstigheter, där Runeberg i kontrast till den prosaiska örnen, den som finns i vår vanliga värld, ger sig på att fylla en lucka i ornitologin genom en vetenskaplig beskrivning av den poetiska örnen – "Aquila poetica" – det vill säga, örnarna "sådane som skalden ser dem i diktens regioner". Med hjälp av exempel hämtade från stora och små poeter visar Runeberg hur denna häpnadsväckande örn inte intar vanlig föda, utan dricker eter, eld, kraft, mod, frihet och ljus; hur den ofta företar färder till solen (varvid den ibland får sina vingar svedda); samt i största allmänhet är

utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m. m.

Och så vidare. Mycket underhållande läsning.

Jag antar att ett viktigt syfte med det direkta tilltalet och den språkliga enkelheten, var att skapa en dikt som lättare skulle kunna nå in i finländarnas hjärtan och på så vis bidra till att stärka deras självmedvetande som folk. Det verk som mer än något annat skulle uppnå just detta var Fänrik Ståls sägner (utgiven 1848, andra delen 1860). I denna diktsamling skildras finländarnas heroiska, men i slutändan lönlösa, kamp under finska kriget. Sägnerna har kallats för den finska patriotismens grundtext och går en ganska imponerande balansgång mellan att hylla finländarnas mod under kriget, samtidigt som de aktar sig för att stöta de ryska myndigheterna för mycket. I den mån Runeberg uttrycker hat och förakt, är det inte riktat mot ryssen, utan mot svekfulla och/eller inkompetenta personer på den svenska sidan. (Här finns faktiskt vad som snarast kan kallas för ett slags hyllningsdikt till en rysk officerare, Kulneff – mest känd för de bevingade, och ganska bisarra, lovorden om att "han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ".)

I samlingen ingår klassiska dikter som den om Sven Duva, som visserligen inte är den skarpaste kniven i lådan, men som visar sitt sanna värde när det gäller att försvara en bro mot fienden. Här finns också Sveaborg, en av tidernas hårdaste hatdikter, formulerad i så skarpa ordalag att den inte kunde medtas i Fänrik Ståls sägner förrän efter Runebergs död. Sveaborg var en av det svenska rikets viktigaste befästningar, en östlig motsvarighet till Göteborgs fästning på västkusten (därav namnet), och den svenska kronans klart största byggnadsverk på 1700-talet. När fästningen kapitulerade i maj 1808 innebar det ett hårt slag mot det svenska försvaret av Finland. Enligt den gängse historieskrivningen gavs denna kronjuvel i det svenska försvarsverket upp märkligt lättvindigt och Runeberg känner sådan avsky för denna handling att han inte ens förmår nämna den ansvarige befälhavaren vid namn:

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,

Välv ej på den hans brott;

Må ingen rodna för hans skam,

Den drabbe honom blott.

Den, som förrått sitt land, han har

Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm,

Man ställt till Finlands stöd,

Nämn honom blygd och hån och harm

Och skuld och straff och död.

Det är blott så, han kallas bör,

Det är att skona den som hör.

Tag allt vad mörker finns i grav,

Och allt vad kval i liv,

Och bilda dig ett namn därav

Och det åt honom giv;

Det skall dock väcka mindre sorg

Än det, han bar på Sveaborg.

(Carl Olof Cronstedt hette han, för den nyfikne.)

För dagens läsare är nog Runeberg överlag mest underhållande när han får uttrycka sin ovilja mot något. Dikten Konungen är inte lika fylld av öppen avsky som Sveaborg, men är likafullt en elak och rolig narrbild av Gustav IV Adolf. Och andra samlingens Bröderna är ytterligare en ruskigt hård dikt på temat Sveaborg. Men skildringen av krigsveteranen som inte kan förlåta sin bror för delaktigheten i fästningens nesliga fall, är faktiskt också genuint gripande och kanske min personliga favorit från hela Runebergs diktverk.

Bland berömda dikter i Fänrik Ståls sägner måste så klart också nämnas den ett par år tidigare skrivna Vårt land som sedermera (tonsatt av Fredrik Pacius) kom att bli Finlands nationalsång. Det är bland annat här den populära beskrivningen av Finland som "tusen sjöars land" är hämtad.

Hur bra är de då, Fänrik Ståls sägner? Är det fortfarande levande och angelägen litteratur? Tja, självklart beundrar jag Runebergs tekniska skicklighet och uppfinningsrikedom. Lika självklart hyser jag respekt för hans ställning i finsk (och svensk) litteraturhistoria. (Det är väl svårt att göra något annat när det gäller en man som ofta omnämns som Finlands nationalskald och vars födelsedag 5 februari är allmän flaggdag i Finland.) Dock så har jag, med några undantag, känslomässigt svårt att beröras på djupet av hans taktfast rimmade krigsdyrkan. Vad jag förstår är också Runebergs uppfattning om hur det går till i krig en minst lika verklighetsfrämmande konstruktion som den poetiska örnen. Men även om sägnerna för mig inte innehåller vare sig kloka sanningar eller omvälvande skönhetsupplevelser, så utgör de absolut inte någon bortkastad läsning. Som teknisk uppvisning och fyndig underhållning står de sig bra.  Bildspråket är effektivt, ordvändningarna slagfärdiga, karaktärer och scener minnesvärda. Det är "schvung" i dikterna och även om jag tyvärr är rädd för att jag aldrig kommer bli en människa som deklamerar dikter från minnet, så kan jag lätt förstå att Runebergs medryckande alster skulle passa perfekt för detta.  

Precis som i exempelvis Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad är också krigsromantiken lättare att smälta, eftersom det är nederlag snarare än segrar som står i fokus. Jag gillar också att varje dikt har sin egen unika ingång till krigstematiken – även om det i regel slutar på samma sätt, nämligen med att huvudkaraktären överlyckligt låter sig dödas av en ryss. (Det är stundtals närmast parodiskt hur extremt glada dikternas hjältar är över att få dö för sitt fosterland. Om folk var så här beredvilliga att kasta sig framför första bästa svärdspets, så inte undra på att ryssen vann!)

Antagligen just tack vare sin medryckande lättillgänglighet, i kombination med den storvulna militärromantiken, har Fänrik Ståls sägner alltid varit populära att parodiera. Bara några år efter att andra samlingen sägner utgivits, släppte Johan Gustaf Schultz, redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse, Konstapel Batongs sägner där flera av samlingens dikter parodieras. Vårt land, Finlands framtida nationalsång, har här gjorts om till polishyllningen (hrm, nåja) Vår Polis, där exempelvis Runebergs strof 

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

i Schultz tappning har förvandlats till

Vi älska högt dess spolnings-brus

Med friska bäckars språng,

Dess raster, dess små lätta rus,

Dess snarkningar i månens ljus ...

Allt, allt - men mest dock dess batong -

Som skyddat oss var gång.

I vårt sekel har Hasse och Tage parodierat sägnerna i revyn Gula Hund från 1964. Runeberg skapade kort sagt goda förutsättningar för roliga parodier på hans verk – en underskattad egenskap hos en diktare!

Efter sin död kom Runeberg att bli föremål för vad som närmast kan kallas dyrkan. En staty av honom, skulpterad av sonen Walter, restes i Helsingfors och blev huvudstadens första stora offentliga minnesmärke. En Runebergsdag instiftades, som fortfarande firas 5 februari med intagande av Runebergstårta och utdelande av litterära priser. Hans hem köptes av staten och öppnades för allmänheten som museum.

Att Runeberg var en brinnande förkämpe för sitt land och folk under en tid av gryende missnöje med den ryska överheten är så klart en viktig förklaring till att han blev nationalskald. Men helt avgörande är också att han var en fantastiskt begåvad poet, som hade en sällsynt förmåga att skapa slagfärdiga och citatvänliga diktrader. Hans dikter har, vad man än tycker om dem i övrigt, en tendens att sätta sig på minnet. Även om vi svenskar inte längre (och kanske inte finländarna heller, vad vet jag) har Fänrik ståls sägner som obligatorisk läsning i skolan, så talar vi fortfarande om att “inte släppa en jävel över bron” eller att “x visste var den tog!”.

Sedan finska kriget har Sverige befunnit sig i en i stort sett obruten tvåhundraårig fred. Men vi får nog vänta ytterligare något sekel innan Runeberg lämnar oss helt ifred.