45. Aki Kaurismäki (1957-)

Jag sätter mig framför datorn. Aki Kaurismäkis Flickan från tändsticksfabriken (1990) är kvällens film. Jag trycker på play och bilder från en tändsticksfabrik dyker upp. Steg för steg skildras hela tillverkandeprocessen, från trästock till färdigt paket, fram till vad som tycks vara den mest överflödiga delen av hela maskineriet – en ung kvinna (Iris heter hon får vi veta senare), som av oklar anledning står vid ett band och rättar till paketen som fabriken spottar ut sig. När Iris inte är på jobbet bor hon hemma hos sina föräldrar, som utnyttjar henne och lägger beslag på pengarna hon arbetar ihop. Hon går på dansställen utan att bli uppbjuden och en gång tillåter hon sig att köpa en fin klänning för lite av pengarna, varpå hon blir kallad "hora" av sin far. 

Efter att en femtedel av filmen har förflutit har ingen av dess karaktärer sagt ett ord. De enda mänskliga röster som hörts är en TV-reporter som rapporterar om massakern på Himmelska fridens torg och Reijo Taipale som framför "Satumaa" under en tangokväll. Tystnaden bryts inte förrän Iris går in på en öde restaurang och med tom blick beställer en öl i baren. Jag gör en notering i anteckningsblocket och konstaterar att jag just bevittnat en sällan överträffad sammanfattning av något mycket typiskt finskt.

Det är ju en vanlig fördom att finländarna är ett tystlåtet folk. Bertolt Brechts ord om landet som tiger på två språk har blivit bevingade. Kanske har ingen konstnär skildrat och använt sig av denna tystlåtenhet bättre än filmregissören Aki Kaurismäki. I filmer som Skuggor i paradiset (1986), Moln på drift (1996), Mannen utan minne (2002) och ovan beskrivna Flickan från tändsticksfabriken destillerar han en specifik form av finländsk melankoli som känns som vardag och dröm på samma gång.

Även om Aki Kaurismäkis filmer ofta är tragiska, mycket tragiska, uppvisar de nästan alltid, kanske framför allt i sina svartaste ögonblick, prov på något annat typiskt finskt – humorn. Ofta är det själva eländet och Kaurismäkis lakoniska sätt att skildra det som får en att fnissa till på ställen där det i själva verket inte alls känns lämpligt: Paret i Moln på drift som just öppnat en restaurang och förväntansfullt står och väntar på sina första gäster – som inte kommer. Kvinnan på vårdcentralen i Flickan från tändsticksfabriken som utan omsvep konstaterar för den stackars Iris: "Det är inget att oroa sig för. Testet är positivt. Du är med barn." Eller pappan från samma film som uppvisar den extremt futtiga vänligheten att lämna en apelsin vid Iris sjuksäng efter att ha berättat att hon inte är välkommen hem längre. Jag skrev i min text om Unto Mononen om den finska rakt på sak-mentaliteten när det gäller livets mörkare sidor och hur den kom till uttryck i den finska tangon. Något liknande finns i Kaurismäkis filmer och är en viktig orsak till att jag tycker om dem så mycket.

En annan anledning är hans ömsinta intresse för den lilla människan och det vardagliga livet. Hos Aki Kaurismäki kan den storslagna slutscenen i en kärleksfilm som Skuggor i paradiset, vara en grå färja som sakta åker iväg mot Estland. Hans hjältar är sophämtare, fabriksarbetare och arbetslösa. Jag ska inte snurra in mig för mycket i jämförelsen, men jag tycker mig skönja en röd tråd från Kaurismäkis melodramer i proletär miljö, via nationalklenoder som Väinö Linna och Aleksis Kivi, ända tillbaka till Runebergs bönder som talade på hexameter. En typisk finländsk heroisering av den vanliga, enkla människan – opolerad, tystlåten och enkel, men med en seg kraft som tycks kapabel att stå emot varje prövning och en sund realism som överhetens manér står sig slätt emot.

Ovanstående beskrivning av Aki Kaurismäkis filmer skulle lätt kunna få en att tro att det är diskbänksrealistiska dramer det är fråga om. Men riktigt så enkelt är det inte. För det finns nämligen också något stiliserat över dem, lite påminnande om en filmkonstens mästare som Robert Bresson. Något som renodlar och upphöjer den prosaiska verklighet som är deras klangbotten. En fransk, minimalistisk tradition inom filmkonsten som hos Kaurismäki gifter sig med typiskt finländska, kulturella särdrag. En sammansmältning av fransk intellektualitet och finländsk folklighet, som hos Kaurismäki inte bara känns sömlös, utan helt självklar, som om den alltid funnits. Det är om sådant man frestas använda ordet "genialiskt".

Med tanke på ovanstående är det väl inte så konstigt att när den typiskt finländske Aki Kaurismäki någon enstaka gång lämnar sitt hemland, så är det i regel i Frankrike han hamnar. Filmatiseringen av Henri Murgers Scènes de la vie de bohème (samma roman som ligger till grund för Puccinis klassiska opera La Boheme) från 1992 är ett exempel. Kaurismäkis tolkning ligger dock långt från operans teatraliska värld. Filmen utspelar sig i ett 90-tals-Paris som samtidigt verkar vara en plats bortom tid och rum. De tre huvudkaraktärerna Marcel, Rodolfo och Schaunard är rätt sjaskiga typer med tvivelaktig moral, närmare medelålders alkisar än unga frihetssjälar. Men likt bonden Paavo i ett annat land och annat sekel, ställer de upp för varandra och visar värdighet när motgångarna är som störst. En av dem spelas av Matti Pellonpää, en av Kaurismäkis ständigt återkommande skådespelarfavoriter och en man som skapad enkom för regissörens ordkarga stil. Bara med sin mustasch kunde Pellonpää uttrycka ett större register av känslor än många skådespelare gör under en hel karriär. Något liknande kan för övrigt sägas om skådespelerskan Kati Outinen, hon som spelar Iris i Flickan från tändsticksfabriken, och är ytterligare en gemensam nämnare för många av Kaurismäkis filmer. Sällan har en aktör uppnått så mycket med ett och samma ansiktsuttryck. Ingen kan göra en min av att känna sig skevt inpassad i tillvaron som Outinen.

I senare filmer som Le Havre från 2012 (en annan fransk utflykt) och Ljus i natten (2017) har Aki Kaurismäki skildrat situationen för Europas flyktingar – kanske ser han i dessa det mest extrema exemplet på den mänskliga vilsenhet och ensamhet hans filmer alltid har handlat om. Pandemin vi just har genomlevt och kanske kommer få fortsätta genomleva ett tag till (tillsammans med annat elände), har på sitt sätt gjort det verkliga livet mer likt en Kaurismäkifilm. Den sociala distanseringen har för många lett till mänsklig isolering och dagar med långa sjok av tystnad. En känsla av melankoli har legat som ett filter över tillvaron. Desto viktigare då den lärdom som kanske till syvende och sist är kärnan i Aki Kaurismäkis verk: Livet är vackert ändå.

46. Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Utgången av finska kriget år 1808-1809 var en sällan upplevd chock för Sverige. Hela Finland, vår östra rikshalva, gick förlorat till ryssarna. Östersjön var inte längre ett svenskt innanhav. Det var ett hårt slag mot Sveriges själva identitet som rike. Har vi någon gång haft behov av att lära oss konsten att visa värdighet i motgång, så var det väl då. Några decennier senare skulle en finländsk poet dyka upp som kan sägas ha gjort en karriär av just detta.

Johan Ludvig Runeberg hette han – en portalgestalt för finländsk litteratur och nationalkänsla. Det är svårt att komma på författare i Finland innan Runeberg och det är inte så konstigt – hans debutsamling Dikter från 1830 var den första egentliga diktsamling som gavs ut i Finland. I denna första samling ingår inte minst den odödliga dikten om bonden Paavo och hans hustru, kanske den ultimata manifestationen av finländsk stoicism och värdighet. Inledningsraderna är berömda:

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av Herren väntade han växten.

Tillvaron för bonden Paavo är svår. Naturens obevekliga krafter är ständigt emot honom:

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos hustru vill att de ska ge upp jordbruket och ta upp tiggarstaven. Men Paavo stretar på genom motgångarna i sin fasta tro att "Herren prövar blott, han ej förskjuter". För varje slag mot sin tillvaro ökar han sina ansträngningar, gräver nya diken, säljer boskap och blandar bark i brödet – tills slutligen ett år kommer då vädergudarna ler mot honom och skörden blir god. Hustrun tycker att det nu äntligen är dags att leva livets glada dagar, vilket leder fram till den fina slutpoängen:

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,

som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

ty förfrusen står vår grannes åker!»

Det Runeberg hyllar i dikten är inte de enstaka, heroiska gärningarna, utan en hel livshållning – den fattige finske bondens naturliga motståndskraft och solidaritet. En idealbild helt säkert, men diktaren får den att kännas både vacker och sann.

Värt att notera i dikten om bonden Paavo är hur enkel och okonstlad den är. Detta är överlag något som kännetecknar Runebergs diktning och antagligen bidragit till att den stått sig så bra genom åren. Han var en uttalad motståndare till konstlat och överlastat språk. Uppsatsen Försök till en naturalhistorisk beskrifning af den poetiska örnen (1832) är en rolig satir över poeters högstämda konstigheter, där Runeberg i kontrast till den prosaiska örnen, den som finns i vår vanliga värld, ger sig på att fylla en lucka i ornitologin genom en vetenskaplig beskrivning av den poetiska örnen – "Aquila poetica" – det vill säga, örnarna "sådane som skalden ser dem i diktens regioner". Med hjälp av exempel hämtade från stora och små poeter visar Runeberg hur denna häpnadsväckande örn inte intar vanlig föda, utan dricker eter, eld, kraft, mod, frihet och ljus; hur den ofta företar färder till solen (varvid den ibland får sina vingar svedda); samt i största allmänhet är

utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m. m.

Och så vidare. Mycket underhållande läsning.

Jag antar att ett viktigt syfte med det direkta tilltalet och den språkliga enkelheten, var att skapa en dikt som lättare skulle kunna nå in i finländarnas hjärtan och på så vis bidra till att stärka deras självmedvetande som folk. Det verk som mer än något annat skulle uppnå just detta var Fänrik Ståls sägner (utgiven 1848, andra delen 1860). I denna diktsamling skildras finländarnas heroiska, men i slutändan lönlösa, kamp under finska kriget. Sägnerna har kallats för den finska patriotismens grundtext och går en ganska imponerande balansgång mellan att hylla finländarnas mod under kriget, samtidigt som de aktar sig för att stöta de ryska myndigheterna för mycket. I den mån Runeberg uttrycker hat och förakt, är det inte riktat mot ryssen, utan mot svekfulla och/eller inkompetenta personer på den svenska sidan. (Här finns faktiskt vad som snarast kan kallas för ett slags hyllningsdikt till en rysk officerare, Kulneff – mest känd för de bevingade, och ganska bisarra, lovorden om att "han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ".)

I samlingen ingår klassiska dikter som den om Sven Duva, som visserligen inte är den skarpaste kniven i lådan, men som visar sitt sanna värde när det gäller att försvara en bro mot fienden. Här finns också Sveaborg, en av tidernas hårdaste hatdikter, formulerad i så skarpa ordalag att den inte kunde medtas i Fänrik Ståls sägner förrän efter Runebergs död. Sveaborg var en av det svenska rikets viktigaste befästningar, en östlig motsvarighet till Göteborgs fästning på västkusten (därav namnet), och den svenska kronans klart största byggnadsverk på 1700-talet. När fästningen kapitulerade i maj 1808 innebar det ett hårt slag mot det svenska försvaret av Finland. Enligt den gängse historieskrivningen gavs denna kronjuvel i det svenska försvarsverket upp märkligt lättvindigt och Runeberg känner sådan avsky för denna handling att han inte ens förmår nämna den ansvarige befälhavaren vid namn:

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,

Välv ej på den hans brott;

Må ingen rodna för hans skam,

Den drabbe honom blott.

Den, som förrått sitt land, han har

Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm,

Man ställt till Finlands stöd,

Nämn honom blygd och hån och harm

Och skuld och straff och död.

Det är blott så, han kallas bör,

Det är att skona den som hör.

Tag allt vad mörker finns i grav,

Och allt vad kval i liv,

Och bilda dig ett namn därav

Och det åt honom giv;

Det skall dock väcka mindre sorg

Än det, han bar på Sveaborg.

(Carl Olof Cronstedt hette han, för den nyfikne.)

För dagens läsare är nog Runeberg överlag mest underhållande när han får uttrycka sin ovilja mot något. Dikten Konungen är inte lika fylld av öppen avsky som Sveaborg, men är likafullt en elak och rolig narrbild av Gustav IV Adolf. Och andra samlingens Bröderna är ytterligare en ruskigt hård dikt på temat Sveaborg. Men skildringen av krigsveteranen som inte kan förlåta sin bror för delaktigheten i fästningens nesliga fall, är faktiskt också genuint gripande och kanske min personliga favorit från hela Runebergs diktverk.

Bland berömda dikter i Fänrik Ståls sägner måste så klart också nämnas den ett par år tidigare skrivna Vårt land som sedermera (tonsatt av Fredrik Pacius) kom att bli Finlands nationalsång. Det är bland annat här den populära beskrivningen av Finland som "tusen sjöars land" är hämtad.

Hur bra är de då, Fänrik Ståls sägner? Är det fortfarande levande och angelägen litteratur? Tja, självklart beundrar jag Runebergs tekniska skicklighet och uppfinningsrikedom. Lika självklart hyser jag respekt för hans ställning i finsk (och svensk) litteraturhistoria. (Det är väl svårt att göra något annat när det gäller en man som ofta omnämns som Finlands nationalskald och vars födelsedag 5 februari är allmän flaggdag i Finland.) Dock så har jag, med några undantag, känslomässigt svårt att beröras på djupet av hans taktfast rimmade krigsdyrkan. Vad jag förstår är också Runebergs uppfattning om hur det går till i krig en minst lika verklighetsfrämmande konstruktion som den poetiska örnen. Men även om sägnerna för mig inte innehåller vare sig kloka sanningar eller omvälvande skönhetsupplevelser, så utgör de absolut inte någon bortkastad läsning. Som teknisk uppvisning och fyndig underhållning står de sig bra.  Bildspråket är effektivt, ordvändningarna slagfärdiga, karaktärer och scener minnesvärda. Det är "schvung" i dikterna och även om jag tyvärr är rädd för att jag aldrig kommer bli en människa som deklamerar dikter från minnet, så kan jag lätt förstå att Runebergs medryckande alster skulle passa perfekt för detta.  

Precis som i exempelvis Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad är också krigsromantiken lättare att smälta, eftersom det är nederlag snarare än segrar som står i fokus. Jag gillar också att varje dikt har sin egen unika ingång till krigstematiken – även om det i regel slutar på samma sätt, nämligen med att huvudkaraktären överlyckligt låter sig dödas av en ryss. (Det är stundtals närmast parodiskt hur extremt glada dikternas hjältar är över att få dö för sitt fosterland. Om folk var så här beredvilliga att kasta sig framför första bästa svärdspets, så inte undra på att ryssen vann!)

Antagligen just tack vare sin medryckande lättillgänglighet, i kombination med den storvulna militärromantiken, har Fänrik Ståls sägner alltid varit populära att parodiera. Bara några år efter att andra samlingen sägner utgivits, släppte Johan Gustaf Schultz, redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse, Konstapel Batongs sägner där flera av samlingens dikter parodieras. Vårt land, Finlands framtida nationalsång, har här gjorts om till polishyllningen (hrm, nåja) Vår Polis, där exempelvis Runebergs strof 

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

i Schultz tappning har förvandlats till

Vi älska högt dess spolnings-brus

Med friska bäckars språng,

Dess raster, dess små lätta rus,

Dess snarkningar i månens ljus ...

Allt, allt - men mest dock dess batong -

Som skyddat oss var gång.

I vårt sekel har Hasse och Tage parodierat sägnerna i revyn Gula Hund från 1964. Runeberg skapade kort sagt goda förutsättningar för roliga parodier på hans verk – en underskattad egenskap hos en diktare!

Efter sin död kom Runeberg att bli föremål för vad som närmast kan kallas dyrkan. En staty av honom, skulpterad av sonen Walter, restes i Helsingfors och blev huvudstadens första stora offentliga minnesmärke. En Runebergsdag instiftades, som fortfarande firas 5 februari med intagande av Runebergstårta och utdelande av litterära priser. Hans hem köptes av staten och öppnades för allmänheten som museum.

Att Runeberg var en brinnande förkämpe för sitt land och folk under en tid av gryende missnöje med den ryska överheten är så klart en viktig förklaring till att han blev nationalskald. Men helt avgörande är också att han var en fantastiskt begåvad poet, som hade en sällsynt förmåga att skapa slagfärdiga och citatvänliga diktrader. Hans dikter har, vad man än tycker om dem i övrigt, en tendens att sätta sig på minnet. Även om vi svenskar inte längre (och kanske inte finländarna heller, vad vet jag) har Fänrik ståls sägner som obligatorisk läsning i skolan, så talar vi fortfarande om att “inte släppa en jävel över bron” eller att “x visste var den tog!”.

Sedan finska kriget har Sverige befunnit sig i en i stort sett obruten tvåhundraårig fred. Men vi får nog vänta ytterligare något sekel innan Runeberg lämnar oss helt ifred.

47. Liv Ullmann (1938-)

En av mina favoritscener i filmhistorien är från stumfilmen Steamboat Bill, Jr. från 1928. William "Steamboat Bill" Canfield vill få sin mjäkige son Bill Jr. (Buster Keaton) att lägga ifrån sig sin ukulele och bli en riktig man. De går in i en hattaffär och pappan letar fram den ena manliga hatten efter den andra. Sedan växlar kameran till spegelns perspektiv och det är i de följande närbilderna som magin äger rum. Keatons minspel när han provar de olika hattarna är helt igenom mänsklig. Han växlar mellan olika personligheter, men inte utan att samtidigt undvika att bli tagen för en hatt-estet och dra på sig sin faders ilska. I Keatons minspel ser vi både sårbarhet och spelad självsäkerhet. Egentligen växlar han aldrig mellan dessa affekter, utan de finns närvarande genom hela tagningen. Steamboat Bill, Jr. innehåller några fantastiska stunts, men filmens egentliga drama, dess essens, är det som utspelar sig i Keatons ansikte när han provar några hattar.

Buster Keaton har sin beundrarskara. Det har Liv Ullmann med. Men i motsats till den våghalsige komikern är det alltför sällan man talar om Ullmanns skådespelartalang. Det finns en tendens att reducera hennes insats i filmhistorien till en tom projektionsyta för geniala regissörer. Ett sårigt ansikte som framför kameran till dessa män kunde förvandlas sublim konst. Keaton har agens, Ullmann har det inte. Missuppfattningen har delvis sin grund i att Ullmann var så duktig på att uttrycka just tomhet och passivitet. Men de som inte ser Ullmanns talang kan inte ha tittat på filmerna särskilt noga.

I Ingmar Bergmans Persona befinner vi oss långt bort från manliga hattar och amerikanska ångbåtar. Filmens ramhandling är en rehabiliterande vistelse på en svensk ö. Skådespelaren Elisabet Vogler (Liv Ullmann) har plötsligt tystnat under en teaterföreställning och sköterskan Alma (Bibi Andersson) har anställts för att ta hand om henne. Men även här spelar skådespelarnas ansikten en viktig roll i handlingen. Dels i den bemärkelsen att filmen undergräver vår verklighetsuppfattning och lämnar den tolkningen öppen att Elisabet och Alma är en och samma person. Dels också i den bemärkelsen att Elisabet är stum. Vår enda möjlighet att få reda på något om henne är genom hennes ansiktsuttryck. I en tidig scen i filmen har Alma stoppat om Elisabet och satt på klassisk musik på radion. Kameran zoomar in på Elisabet ansikte och dröjer sig kvar. Ansiktet är tomt. Men så rycker det nästan omärkbart till i ett ögonbryn. Sedan i en mungipa. Är det ångestens ryckningar? Ullmanns ansikte skuggas och till slut vrider hon på sig och gömmer ansiktet bakom sina händer. 

I en annan scen håller Alma en lång erotisk monolog framför Elisabet. Elisabets ansikte uttrycker ointresse och förvåning. Men också fasa och road vällust. I en bok har Bergman berättat att han ville att Ullmann i en tagning skulle "samla all känsla i läpparna". Det är en teknik som skådespelare, enligt Bergman, behärskar, de kan placera känslan i pekfingret, i stortån, i skinkan eller i läpparna. Bergman råder oss att ge akt på Livs ansikte. Läpparna sväller, ögonen blir mörkare, "man ser hela ansiktet förvandlas till en sorts kylig vällustig mask". Det är en makalös tagning.

Senare i filmen öppnar Alma olovligen ett kuvert med ett brev som Elisabet har skrivit. I brevet dissekerar Elisabet Almas känsloliv och hon funderar på hur hon kan få användning för historien när hon väl återvänder till scenen. 

Det finns filmteoretiker som menar att det aldrig får förekomma psykologiska överraskningar i filmer. Alla personlighetsförändringar måste vara urskiljbara i skådespelarens ansikte från filmens början. Jag vet inte om det stämmer. Men i ljuset av Elisabets osympatiska reaktion på Almas utlämnande historia är det lätt att börja spekulera i vad Elisabets munryckningar egentligen betydde. Var Elisabets elakhet tydlig redan i filmens inledning? Fast elakhet är nog fel ord. Kanske handlar det snarare om skådespelarens nöje över att få studera världen och människorna, en verklighet hon under teaterföreställningarna har tappat greppet om.

I sin självbiografi Förändringen (1976) skriver Ullmann om hur hon ser på sitt yrke. Hennes egen styrka, menar hon, låg i intuitionen. Men denna måste balanseras med tekniska knep. Ett annat knep som hon drog nytta av i Persona var kontrarörelsen. Allt som framställs på scen eller på film måste visas från två sidor, i både svart och vitt. Varje gång du ler måste du också visa grinet bakom leendet. I scenen mellan Alma och Elisabet utnyttjar Ullmann denna teknik till fulländning. Elisabets fientlighet balanseras av medkänsla, hennes likgiltighet av road förvåning. Hon säger ingenting, men hennes ansikte säger allt. Bibi Andersson är fantastisk i rollen som Alma. Det är hennes livs roll. Men filmens egentliga drama utspelas i Liv Ullmanns otroliga ansikte. 

Persona var Liv Ullmanns första samarbete med Ingmar Bergman. Totalt blev det elva roller för dämonregissören. Mina favoriter av dessa är som Marianne i Scener ur ett äktenskap och som Eva i Höstsonaten. Finns det någon annan skådespelerska (eller skådespelare för den delen) som lika nyansrikt har fångat olyckans alla fysiologiska skiftningar? Ullmann är naturligtvis också berömd för insatsen som Kristina i Jan Troells Utvandrarna och Nybyggarna. Där kan man verkligen säga att Liv Ullmann fick öva sin förmåga att uttrycka lidande, ångest och oro. Men i min mening är insatsen aningen för endimensionell för att räknas till en av hennes bästa. 

Jag har under förberedelserna till den här texten passat på att se Ullmanns genombrottsroll. I Ung flukt från 1959 spelar Ullmann en frispråkig och självständig ung tjej som bland annat, till den norska allmänhetens och Ullmanns familjs stora fasa, nakenbadade. Jag har också sett hennes regidebut, Fröken Julie från 2014. Den är okej, men lättviktig. Särskilt i relation till hennes egna skådespelarinsatser. Jag har däremot, av naturliga skäl, inte sett någon av Liv Ullmanns många teaterroller, som egentligen utgör hälften av hennes karriär. 

I den här texten har jag bara nämnt Ingmar Bergman i relation till Liv Ullmanns skådespelarinsatser. Den som vill veta mer om deras förhållande och hur det var på Fårö kan vända sig till andra texter, Liv Ullmanns två självbiografier eller till Linn Ullmann De oroliga från 2015. 

Det är inte för att hon var ihop med Bergman som Liv Ullmann tar plats på den här listan. Men i deras samarbete formades någonting unikt. Liv Ullmanns ansikte var som skapat för hans filmer. Inte som en projektionsyta för Bergmans geni, utan som en plats där filmernas många motstridiga idéer och affekter kunde komma till uttryck.

48. Piet Hein (1905-1996)

Piet Hein var en gång på besök hos Charlie Chaplin i Schweiz. De gick ut på en promenad tillsammans och Hein frågade: ”How did the world go round, before we met?” Varpå Chaplin svarade: ”It didn’t!” Det var ett svar helt i Piet Heins anda. Man kan förmoda att han skrattade gott.

Det var på skoj förstås. Världen rörde sig tryggt i sin bana, även innan Chaplin och Hein träffades. Men eventuellt väcker anekdoten en del frågor hos läsaren. När ägde det här mötet rum? Bodde Chaplin i Schweiz? Och framförallt, vem var Piet Hein? Det här var någon gång efter de McCarthy-ledda förföljelserna av inbillade kommunister i USA. Chaplin bestämde sig då för att bosätta sig i Schweiz, där han bodde fram till sin död 1977. 

Vem Piet Hein var kräver ett lite mer utförligt svar.

Dansken är mest känd i Sverige för utformningen av Sergels torg. 1959 fick Piet Hein uppdraget. Problemet var att hitta en form som både var estetisk tilltalande och ändamålsenlig. Formen skulle möjliggöra att torget inrymde en vattenbassäng och att trafiken i cirkulationsplatsen rullade på effektivt. Som så många gånger förr såg Hein det ingen annan såg. Hans lösning var att utforma Sergelfontänen som en superellips, en mellanform mellan en rektangel och en ellips. Det var ett genidrag, ett av många i Piet Heins karriär. Tillsammans med Bruno Mathsson konstruerade Hein senare ett superelliptiskt bord, som idag får sägas vara en av dansk designs arketyper, tillsammans med PH-lampan och Myran av Arne Jacobsen. Framgången med superellipsen fick Hein att konstruera superägget, en geometrisk form som uppstår när man roterar en superellips. (Ekonomisk upplysning: ett superelliptiskt bord går för över 10 000 kr, men ett superägg i rostfritt stål kan du komma över för några hundralappar, lite beroende på storlek och användningsområde.)

Superbra eller hur?

Okej, det är bara början. 

Heins påhittighet som formgivare är verkligen makalös. Flera hundratals innovationer, spel och uppfinningar har hans namn inpräntat på sig. Två av mina favoriter är Hex och Somakuben. Hex är ett spel som spelas av två personer på ett rombformat bräde. Målet är att ta sig till den andra sidan och förhindra att motståndaren lyckas med samma sak. (Hex kan, till skillnad från exempelvis schack eller go, inte sluta oavgjort, så det är upplagt för bittra fejder.) Somakuben är däremot ett slags 3d-pussel. Hein kom på idén till kuben när han bevistade en föreläsning av atomfysikern Niels Bohr. Hein kunde inte koncentrera sig på Bohrs högtflygande matematiska modeller och började fundera på om det inte går att konstruera ett pussel med sju olikformade pusselbitar, som tillsammans ska forma en kub. Till skillnad vanliga 2d-pussel är det möjligt att nå fram till målet på många olika sätt. 240 olika sätt, närmare bestämt. Är man påhittig går det bra att formera andra strukturer. Bara fantasin sätter gränser.

Som en livs levande Skalman gick Hein ständigt omkring med pennor, gem och tejp i fickan. Man vet ju aldrig när inspirationen strömmar till och man får användning för grejerna. Men Piet Heins första claim to fame var faktiskt som författare. Under pseudonymen Kumbel började Hein publicera sina texter i Danmark under andra världskriget. Vid den här tidpunkten var Danmark under tysk ockupation och många av Kumbels dikter alluderade på ett inte helt oförtäckt vis till tyskarna. Kumbel skrev till exempel om en målare "der har så travlt med at male hela Europa rødt, hvidt og sort". Det var inte särskilt svårt för allmänheten att förstå vilka politiska ideal som hystes av den rastlösa målaren.

Kumbels mest kända rader kom att sammanfatta den danska motståndskampen:

Vem tillhör du, lilla katt på vägen? Jo, jag är banne mig min egen. Alla i Danmark förstod med en gång att dikten handlade om det lilla landets frihetstörst gentemot den tyska övermakten. 

Men det politiska var aldrig den mest centrala delen av Heins diktning. Under pseudonymen Kumbel och sedan under eget namn gjorde han sig efter kriget känd för sina korta dikter med en fyndig eller tankeväckande vändning. Det här är ett typexempel:

Når klokken er 11 i Danmark,
er den 5 i U.S.A.,
10 i London, og 18 i Kina,
og 13 omkring Moskva.

Hvor er vi danske et udvalgt folk,
at vi netop er født i selve
det lille velsignede land, hvor klokken
er 11, når den er 11.

Den här typen av humoristisk eller vardagsfilosofisk dikt fick av Hein samlingsnamnet "gruk". När livet känns trist och meningslöst kan man slå upp en bok med en samling grukar och välja och vraka. Det finns nämligen en hel del att välja mellan. Tanken svindlar inför Piet Heins enorma produktion. Totalt skrev han nästan 10 000 grukar, både på danska och på engelska. Det finns grukar för varje tid och tillfälle. 

Känns det fortfarande lite oklart? För enkelhetens skull har Hein själv definierat vad en gruk är – i en gruk: 

Et Gruk skal være
kort och smalt
og ikke langt og bredt.

Det skal læses
i et Øjekast
og huskes under ét

og glemmer man det,
Herregud,
saa er det jo saa lidt.

Piet Hein tänkte alltid som en uppfinnare och innovatör. Inte ens när han skrev dikter följde han en mall för hur det skulle gå till. Gruk har visserligen föregångare inom litteraturhistorien – Hávamáls tänkespråk och Rochefoucaulds maximer kommer till minnes – men Piet Heins "korta och smala" dikter känns ändå som något genuint eget. Till Piet Heins radda av uppfinningar och innovationer kan vi alltså lägga en helt ny litteraturgenre.

Piet Heins finurliga aforismer har aldrig riktigt fått genomslag i Sverige, trots att till och med Astrid Lindgren har bedyrat sin kärlek till "fenomenet gruk". Det är synd, eftersom dikt inte bara borde vara en ensak för finandar och dysterfåglar. Eller som Hein själv uttryckte det:

Den, som kun
tar Spøg for Spøg
og Alvor kun alvorligt,
han og hun
har faktiskt fattet
begge Dele
daarligt.

Har vi att göra med ett geni? Om definitionen är mångsidighet, överraskande perspektiv och enorm produktion så är svaret givet. Niels Bohr sa en gång, apropå Hein, att nog är mannen ett geni, men att han var rädd för att Hein försökte ge sig på för många ämnen. Förmodligen hade Hein kommit längre eller djupare om han bara hade gjort en sak. Men mångsidigheten var hans mål och motto. 

 

Piet Hein ville inte sätta några gränser för sin kreativitet och sin skaparkraft. Genom hela sitt långa liv befann han sig mittemellan naturvetenskap och humaniora. Jag behöver inte gå igenom vilka negativa fördomar och missförstånd som råder mellan de två kulturerna. Piet Hein försökte överbrygga den klyftan. Han gjorde det med humor och genom att lansera begreppsparet teknoti och kultisme. Att bara förhålla sig till tekniken är idiotiskt (teknoti) och ett ensidigt intresse för humaniora gränsar till ockultism (kultisme). En diktande uppfinnare, en humoristisk teknolog. I vanliga fall oförenliga storheter, men de möttes i Piet Heins person. 

Framförallt älskar jag Piet Hein för hans naiva och obotliga optimism. Som alla andra har jag de senaste veckorna oroats av krigsmullret i Europas östra delar. Hur ska man förhålla sig till de fruktansvärda rapporterna om ett förestående krig? Vad är värt att tro och hoppas på? Jag slår upp min bok med grukar:

Pessimisterne
er dog de reneste Taaber -
de tror
paa de modsatte af,
hvad de haaber.

Nej, de Optimister,
som Livet
beror paa,
er dem,
som tør haabe
paa noget, de tror paa.

Piet Heins livssyn formades av först det andra världskriget, sedan det kalla kriget. Optimismen var kanske medfödd, men den var också ett aktivt livsval i skuggan av ett kärnvapenkrig. Så måste vi välja varje gång vapenskrammel hörs i fjärran. Vi måste våga hoppas på det vi tror på.

Ord kan bli dikt. Gem och tejp kan bli en rolig uppfinning. Och med lite glädje kan det bli fred på jorden. Räck Putin en somakub för bövelen!

49. Theodor Kittelsen (1857-1914)

Det där med naturen alltså. Vi nordbor har ett speciellt förhållande till den. Naturen står för det otämjda och främmande, för något både hotfullt och löftesrikt. Naturen står för friheten från civilisationens band och konventioner, men också för det i vår värld som vi inte kan kontrollera och styra över. Genom historien har vi känt ett behov av att personifiera det där mystiska vi kallar "natur". Ofta har det gjorts i form av troll, älvor och andra sagoväsen. Det är därför inte konstigt att varje nordiskt land har sin egen stora sagokonstnär. I Sverige heter han John Bauer, i Finland Rudolf Koivu och i Danmark kan man nämna Louis Moe.

Av alla de naturdyrkande nordiska folken, är det nog ändå norrmännen som älskar och respekterar sin natur mest (något vi redan sett exempel på tidigare här på listan). Det är väl därför bara logiskt att den bäste sagomålaren av dem alla finns i Norge och heter Theodor Kittelsen. Han är också den som i sina sagomålningar bäst fångat det sublima och ruskiga i naturen; dess mörka, otyglade kraft. John Bauers troll är mystiska och kanske lite skrämmande, men gör ändå ett i grunden godmodigt och sympatiskt intryck. Hos Kittelsen är naturen större och mörkare. Både som frälsning och som hot tycks den ständigt ha upptagit hans tankar.

Theodor Kittelsen har (liksom Bauer hos oss) präglat norrmännens föreställning om hur troll och andra sagoväsen ser ut. Hans troll kan ses som personifieringar av den mystiska naturen, vilket kanske tydligare än i något annat verk syns i den fantastiska teckningen Skogtroll, där den djupa skogen och det jättelika trollet glider ihop till ett. Ett vanligt tema är mötet mellan människa och troll, ibland våldsamt som i En Klapjagt efter et Bergtrold (1888), ibland mest komiskt som i den underbara Troldet paa Karl Johans gate (1892).

Skogtroll (1906)

Troldet paa Karl Johans gate (1892)

Flera av Theodor Kittelsens bästa verk skapades under perioder då han bodde i nära anslutning till naturen. Närheten till det vilda tycks ha förlöst hans kreativitet. Efter svåra vistelser i Paris och München, följde Kittelsen 1887 med sin syster och hennes man till Lofoten, där svågern fått anställning som fyrvakt. I denna ensliga, karga miljö började han arbeta i ett furiöst tempo och skapade flera framstående verk. I boken Fra Lofoten sammanfattade han sina intryck från vistelsen i text och bild. Den blev en stor framgång. Bland de som var imponerade var den norske konstnären Christian Krogh som förundrades över att till och med "en gammel forhærdet realist" som han själv kunde beröras i så hög grad av något "der maa regnes til den rene romantik".

Aeolsharpen, från Fra Lofoten (1890-1891)

Fra Lofoten, från Fra Lofoten (1890-1891)

Ett annat exempel på naturens inverkan på Theodor Kittelsens skapande, är verken han utförde under de tre år han bodde tillsammans med sin familj på gården Sole i Eggedal. I denna ensliga miljö, med skogen tätt inpå knuten, tycks Kittelsen precis som i Lofoten ha fått ett ryck av kreativitet. Från denna tid finns ljuvliga bilder där det tycks vara själva naturens skönhet som tar gestalt och får ett sagoväsens form. 

Nøkken som hvit hest (1899)

Hans mest berömda bilder från denna tid har dock en helt annan karaktär. Under tiden på Sola färdigställde nämligen Theodor Kittelsen vad som kanske är ett av konsthistoriens ruskigaste verk – boken och bildserien Svartedauen (utgiven 1900). Temat för illustrationerna är Pesten och dess härjningar i norsk bondemiljö. Sjukdomen är på många sätt naturen när den är som allra mest destruktiv och skräckinjagande. Vilda djur och naturkatastrofer kan vara nog så hemska, men de är ändå något synligt och påtagligt. Att bilderna om pesten är så otäcka är kanske just för att vi bara ser dess resultat. Källan till det hemska ligger utanför det vi kan se framför oss på boksidan och kan därmed (med god hjälp av den undergångsstämning Kittelsen manar fram) växa vidare i vår fantasi.

Musstad, från Svartedauen

Pesta i trappen, från Svartedauen

 

Mann og Kone dingler døde bundne fast til Hesteryggen

Det var dock inte bara tragiken som låg nära till hands för Theodor Kittelsen – han gjorde även flitigt bruk av humorn. Sina första framgångar som konstnär fick han redan som ung pojke, då han målade lustiga bilder av personer från den lilla hemstaden Kragerø, som blev mycket populära bland traktens barn. Han blev sedermera en framstående karikatyrtecknare. Det är värt att poängtera att även Kittelsens skämtteckningar ofta rör sig kring naturen och människans förhållande till den. Ett exempel är Selvportrett omgitt av beundrende dyr (1887), där en samling småkryp står och betraktar ett porträtt av Kittelsen själv. Istället för människan som betraktar naturen, är det i denna bild naturen som betraktar människan – och inte vilken människa som helst, utan just en person som vigt sitt liv åt att skildra den. Det finns en charmerande självironi i bilden, men också en nyfikenhet på gränsen mellan människa och natur, något som skulle återkomma i flera andra av hans alster. Kittelsen var under perioder av sitt liv fattig, stundtals på gränsen till svältande. Det är frestande att se ett samband mellan denna direkta fysiska nöd och den blick för det djuriska i människan (och det mänskliga i djuren) som ofta kännetecknar hans konst.  Ett av Kittelsens verkliga mästerverk som tecknare är bildboken Har Dyrene Sjæl? (1893) där denna närhet mellan människan och de lägsta av djurarter betonas på ett många gånger genialt vis.

"En delikatessehandel"

"Generende Familieforhold"

Theodor Kittelsens sista stora arbete som målare blev den så kallade "Rjukan-serien", beställd av den store industrimannen Sam Eyde, grundaren av Norsk Hydro, som ville att konstnären skulle skildra bolagets stora arbeten i Vestfjorddalen. Resultatet är ett fascinerande möte mellan den frambrytande storindustrin och den uråldriga naturen – en på många sätt passande svanesång för den kanske främste skildraren av naturens magi vi har haft i Norden. 

"Nissene er begyndt at arbeide i Fjeldet" (1907-1908)

Theodor Kittelsen var vid det här laget sjuk och hans liv var på upphällningen, så var också den orörda naturens – om trollet som dök upp på Karl Johan mest var komiskt, är bilden av människorna som med hackor och stegar bryter sig in i trollens värld tragisk. Vi vet ju hur det slutar. Människan vinner mot trollen. Allt annat är saga och fantasi – och även i folksagan går det ju förresten oftast på samma sätt.

Men trots allt så finns det någonting inom oss som inte riktigt vill gå med på att civilisationens seger över naturen (och i längden över sig själv) är oundviklig och slutgiltig. Vi klamrar oss fast vid tanken på sagoväsena eftersom de står för något annat än det välbekanta och inrutade. Den som en gång förälskat sig i Theodor Kittelsens konst kommer nog aldrig helt sluta tro på att trollen lever kvar någonstans där ute i skogen.

50. Arne Jacobsen (1902-1971)

En stol. Finns det något mer självklart föremål än en stol? Ett av de klipp jag skrattat mest åt i TV-serien Family Guy är när Peter Griffin apropå någonting säger: "This is even more intense than the time I forgot how to sit down", varpå vi får se honom stå och fundera framför en stol, för att sedan bara rasa ihop tillsammans med stolen när han försöker slå sig ner. Det är roligt för att det är så jävla dumt. Vad kan vara mer självklart för en människa än att sätta sig?

Ett land som historiskt sett har varit bra på stolar är Danmark. Möbeldesignern Hans Wegner kallades för "The King of Chairs". På 50-talet ville folk över hela världen inget hellre än att sätta sig i en stol av Finn Juhl. Och vem kan förresten glömma Verner Pantons psykedeliska 60-talssäten? 

Skulle man ta med sig en enda dansk designer av stolar till en öde ö, så skulle det nog ändå ha varit Arne Jacobsen. Det är han jag har fått i uppgift att skriva om idag. Jag måste erkänna att det är lite motvilligt.

Det finns någonting med mig och möbeldesign som inte riktigt lirar med varandra. Designen intar en för mig lite störande position mellan hantverk och konst. Jag har respekt för en hantverkare som snickrar ihop en bra stol. Jag uppskattar högt en konstnär som skapar ett gripande eller tänkvärt verk. Men jag vill så att säga sitta på stolen och betrakta konstverket, inte tvärtom. Och det är ibland lite oklart för mig vilket av dessa som är huvudsyftet med designerns alster. Om Jacobsens stolar nu är så bra, varför upplever vi dem i regel bara via glassiga foton?

Mina problem med Arne Jacobsen slutar inte där. Han var nämligen inte bara en ikonisk möbeldesigner, utan dessutom en av de stora funktionalistiska arkitekterna. Och funktionalismen är en riktning som sannerligen inte heller alltid är lätt att vara bästa vän med. För många av oss sitter det i sedan barndomen. Jacobsens utformning av Munkegårdskolan i Gentofte var banbrytande, även i ett internationellt perspektiv. Den utfördes i en enda våning och ljusgårdar anlades i anslutning till varje klassrum, för att släppa in ljus och skapa en känsla av trivsel. Den fick många efterföljare, minst sagt. Högstadieskolan och gymnasiet jag själv gick på en gång i tiden, båda byggda runt 1970, hade (liksom många, många andra skolor i Sverige och utomlands) ljusgårdar i liknande stil som Munkegårdsskolans. Visst var de bra på så vis att de släppte in ljus. I övrigt gjorde de dock ett rätt sorgligt intryck. Ingen var någonsin där (jag tror de var låsta). Gårdarna var slitna och beväxta med ogräs. De framstod som ett ingenmansland som ingen brydde sig om. Säkert hade de en gång i tiden använts för barnen att springa runt på eller för skolaktiviteter av olika slag. Varit platser för ungdomarna att gå ut fritt till när de behövde lite ljus och luft. I det tillstånd de hamnat i när jag började på skolorna ifråga bidrog de mest till att ge mig dåliga vibbar för byggnader av Munkegårdsskolans typ.

Arne Jacobsen startar alltså i en viss uppförsbacke för min del. För att nå fram till någon form av kärlek för mannen och hans verk, måste jag ta omvägen via ett fenomen jag (till skillnad från stolar och högstadiebyggnader) alltid hyst känslor av fascination och kärlek inför, nämligen allkonstverket. 

Allkonstverk var något som Arne Jacobsen skapade flera gånger under sin karriär. Ett tidigt och underbart exempel är strandområdet Bellevue i närheten av Köpenhamn, där Jacobsen designade allt ifrån badvaktstorn och omklädningshytter, till glasskiosker och rentav själva glassbägarna. Andra exempel är stadshusen i Søllerød och Århus.

Badvaktstorn på Bellevue

Mest berömt av alla Arne Jacobsens allkonstverk är dock SAS Royal Hotel i Köpenhamn, det största projekt han någonsin utförde. Det finns onekligen något fascinerande i tanken på ett stort hotell där en enda person har utformat allt. Vi kan tänka oss en hotellbesökare på 60-talet som kommer promenerande genom den danska huvudstaden och ser fasaden torna upp sig. Personen ifråga fortsätter in i lobbyn, kommer in på sitt rum, slår sig ner i en stol, tar en matbit i restaurangen och avslutar kvällen med en drink i baren. Under hela besöket, så är allt personen möter – fasaden, lobbyn, rummen med sina möblemang, restaurangen (inklusive tallrikar, glas, knivar och gafflar), baren – designat av en enda person. Att på detta sätt bli uppslukad av ett enda stort konstverk, utsökt i varje beståndsdel, men också mer än summan av sina delar – är inte det vad man på ett eller annat vis vill bli med all konst? Kanske är det romantiken kring det individuella konstnärsgeniet som spökar här, men är det inte också särskilt tilltalande om detta verk dessutom (på det stora hela, åtminstone) är resultatet av en enda andes kreativa arbete? Och alltihop inte som en del av ett besök på en konserthall eller ett konstmuseum – utan genom en vanlig vistelse på ett hotell!

SAS Royal Hotel, fasaden

SAS Royal Hotel, lobbyn

Idag finns inte mycket kvar av Arne Jacobsens interiörer till SAS Royal Hotel. Det känns lite sorgligt, men är också förståeligt. Det är väl det funktionalistiska allkonstverkets ironi: just genom att vara så in i minsta detalj utformat för att passa sitt ändamål, blir det också extra känsligt för när tiden går och ändamålen förändras. Och när förändringarna börjat ske så har i någon mening redan konstverket upplösts. Det går inte att hänga om en hel hotellinteriör som man gör med en fin tavla när den inte längre går ihop med tapeten. Den bästa lösningen på dilemmat är väl kanske den som använts på SAS Royal Hotel, där man valt att bevara ett enda rum (nummer 606) i ursprungligt skick. Kolla upp det nästa gång ni är i Köpenhamn.

SAS Royal Hotel, rum 606

Det var också på SAS Royal Hotel som Arne Jacobsen för första gången introducerade de ikoniska stolarna Ägget (1958) och Svanen (1958). Båda två är exempel på hans förkärlek för att jobba med böjda ytor. Tidigare hade Jacobsen arbetat med stolar i bambu och vide, material som tack vare sin böjlighet inbjöd till den typen av experiment. Myran (1952) å sin sida, en av hans mest berömda stolar, använde den vid det laget helt nya tekniken att böja plywood för samma ändamål.

Ägget

Svanen

Myran

Dessa böjda ytor är en av anledningarna till att Arne Jacobsens funktionalism slår mig som osedvanligt mjuk. Den ger ett varmt och inbjudande intryck, inte kallt och opersonligt (som en del modernistisk design kan göra). Faktum är att den nästan framstår som sensuell. (För ett mycket tydligt exempel på de sensuella kvaliteterna i Arne Jacobsens design, se Lewis Morleys ikoniska foto av den brittiska modellen Christine Keeler poserandes på en kopia av Jacobsens så kallade "Sjuan".)

Arne Jacobsens design utstrålar helt enkelt danskt hygge. Ta bara en sådan sak som dörrhandtagen han utformade till SAS Royal Hotel – det räcker med att titta på dessa små mästerverk för att känna en instinktiv lust att sluta sina händer kring dem. Perfekt avpassade för handens form, påminner de om att funktionalism värd namnet ska vara anpassad för oss människor, inte överskugga eller krossa oss. Det är vi som är det yttersta målet för dess funktioner.

Tryck ner dörrhandtaget och kliv in i rum 606.

Jacobsens dörrhandtag ursprungligen skapat för SAS Royal Hotel

Dörrhandtagen är ett exempel på det som är den konstnärliga designens finaste och viktigaste potential: inte att skapa vackra hem, hotell eller utomhusmiljöer, utan att göra själva livet, i dess allra mest självklara aspekter – ätandet, sittandet, liggandet, öppnandet av en dörr – vackrare. I någon utsträckning tycks Arne Jacobsen ha lyckats med just detta. Det är ändå inte fy skam för en möbeldesigner och funktionalist.

Inför att jag skulle skriva den här texten kände jag mig lite som Peter Griffin framför den där stolen – som en på området obildad klumpeduns som kommer in och gör bort sig bland Arne Jacobsens ikoniska möbler och byggnader. Det hela känns fortfarande, om inte helt främmande, så åtminstone något abstrakt. Jag har ju aldrig (mig veterligen) suttit på någon av Jacobsens stolar, inte heller hängt i baren på Royal SAS Hotel, fattat beslut i Århus stadshus eller ens tagit ett dopp i vattnet vid Bellevue. Det liv Jacobsen har gjort vackrare är inte mitt. Jag behöver bara sätta på Spotify eller låna en bok med bra reproduktioner för att låta en kompositörs symfonier eller en målares tavlor bidra till det liv som är, medan många av Jacobsens alster aldrig kommer kunna göra annat än att bidra till det liv som kunde ha varit  – det liv där det var jag som kom insläntrande i hotellobbyn på Royal SAS Hotel en dag på 60-talet.

Designen som den mest melankoliska av konstarter? Vem hade trott det.

51. Saxo Grammaticus (1150-1220)

En dag gav den danske ärkebiskopen Absalon i uppdrag åt Saxo Grammaticus att skriva ett verk om Danmarks historia. Saxo låg inte på latsidan. Det fullbordade verket, Gesta Danorum, bestående av sexton enskilda böcker, är det mest ambitiösa verk om Danmarks historia som har skrivits, och skildrar tiden från den så kallade sagotiden, den dunkla forntid vi har högst begränsad kunskap om, till Saxos egen samtid. Det vill säga 1100-talets Danmark, Valdemarernas tid, då Valdemar den store (kung 1157-1182) och hans två söner, Knut VI (kung 1182-1202) och Valdemar Sejr (kung 1202-1241) styrde och ställde.

Det här är en text om författaren och hans verk.

Om författaren vet vi nästan ingenting. Saxo själv påstår i Gesta Danorum att hans far och farfar tjänade som krigare under kung Valdemar den store. Och historiker gissar att Saxo studerade på Sankt Genevieves klosterskola i Paris och en tid praktiserade som en av stadens berömda lärare, grammatici, innan Absalon kallade hem honom från utlandet. Men det kan inte bekräftas i några historiska dokument. Däremot vet vi med säkerhet att Absalon någon gång före 1201 undertecknade ett testamente, där han återskänkte en skuld på två och en halv mark silver till Saxo och i samma veva uppmanade honom att överlämna två av biskopens böcker till Sorö kloster. Det finns dokumenterat i samtida källor. Men vem var han, mannen bakom det stora historieverket? Där famlar vi i mörker. Förmodligen hade han skägg. Det är åtminstone så Saxo har skildrats på porträtt genom åren. Men det gällde ju de flesta på den här tiden.

Grammaticus, "den lärde", var alltså en yrkesbeteckning. Idag kanske ordet "grammatik" mest frammanar oändligt trista skollektioner om satsdelar och ordklasser. Det är symptomatiskt att den kärlekskranka Anna Book i "ABC" nämner helt andra skolämnen när hon ska förhöra sin kille. Biologi, inte dammig grammatik, är kärlekens magi. På 1100-talet hade grammatiken en helt annan status. Ämnet betraktades som en språngbräda mot nya uttrycksformer och kunskaper. Genom noggrant studium (och användning) av språket kunde man vinna insikt om världen och Guds egentliga natur. Men grammatiken hade redan under sin storhetstid sina belackare. Kunde inte språket också användas för att förföra och förvilla ungdomen? En samtida till Saxo, biskopen Andreas Sunesen, uttryckte klagande om grammatiken: "O denna fadda smak, denna avväg, denna bittra sötma, denna vilseledande konst, denna skadliga vinst, denna sorgens glädje, denna skadliga nytta, detta blinda ljus, denna bedrägliga vetenskap!" Ni hör, en gång i tiden var grammatiken rock'n'roll.

Jag vill inte tro det, men det är möjligt att du inte ens har hört talas om Gesta Danorum. Nå, det finns så mycket i världen att intressera sig för. Vad är en gammal bok mot allt som finns på närmsta strömningssajt. Men även om det skulle vara på det viset har du med all säkerhet stött på Saxos berättelser, utan att vara medveten om det. Gesta Danorum har genom åren haft en enorm påverkan på vår föreställningsvärld. Men den har haft det indirekt. Du har kanske hört talas om Hamlet? Jadå, Shakespeare hämtade inspiration till sin danske prins från Saxos berättelser om Amleth. Och om du gillar det här med vikingar och slagsmål har du kanske sett Netflixserien Vikings, med erövraren Ragnar Lodbrok i en av huvudrollerna. Jag tror inte att producenterna faktiskt läste Gesta Danorum innan de satte igång med inspelningen, men det är häftigt att det som en gång skrevs ned av en dansk skriftställare åtta århundraden senare kan komma att bli en del av en påkostad teveserie. 

Det är möjligt att Saxo Grammaticus inte är särskilt välbekant för människor idag, men för 800 år sedan var han ett aktat namn. Kort efter sin död blev Saxo den störste av alla medeltida auktoriteter. Till den grad att den danske prästen Anders Vedel 1575 skrev att Saxo är "en Fader for alle Nordlendiske Historiescriffuere, som Homerus en Fader for alle andre poeter". Idag överskuggas hans insats av Snorre Sturlasson, vars kungasagor, Heimskringla, en del människor ändå har hört talas om. Jag tror att det delvis har sin förklaring i omvärderingen av Gesta Danorum som inleddes på 1600-talet. Det var då den norsk-isländske historikern Thormodus Torfaeus började jämföra Saxos skrifter med de isländska sagorna och upptäckte – o ve för den skäggprydde grammatikern! – att de inte stämde överens. Det var till en början blott en antydan, men en som växte i omfång och kraft. Saxos skildring av forntiden var en ren fantasiskapelse. Han hade hittat på! Nej nu.

På 1700-talet började man åter igen omvärdera verket. Ludvig Holberg hävdade att de första åtta böckerna var fulla av orimliga fabler, medan de åtta senare, som behandlade Saxos samtid, "kunne sættes mod en Theucidides" (den store skildraren av det peloponnesiska kriget). På 1800-talet införlivades verket i dansk-nationalistiska strömningar. Okej, Saxo hade haft fel på många sätt och vis, resonerade nationalisterna, men han uttryckte en annan och djupare sanning, det vill säga kärleken till Danmark och förfädernas minne. Idag har vi, får vi hoppas, en nyktrare syn på Saxo och hans verk. Jag kan inte avgöra hur Kurt Johannessons bok Saxo Grammaticus: komposition och världsbild i Gesta Danorum står sig i den samlade Saxoforskningen. Men Johannesson lyfter en poäng som genom århundradena verkar ha gått många uttolkare förbi. Tänk om Saxo inte var särskilt intresserad av vad som var sant eller inte under Danmarks sagotid? Tänk om hans egentliga syfte var att säga något om sin egen tid och beställaren av verket, nämligen ärkebiskopen Absalon?

Sagan om Ralf Krake får illustrera vad jag menar. Det är en grym och hemsk saga, likt många andra medeltida sagor. Den börjar med att den vilde sjökonungen Helge efter ett segertåg tar sig till ön Thorö. Där våldtar han en jungfru vid namn Thora. Efter nio månader nedkommer hon med en dotter som får namnet Yrsa. När Helge efter många år återvänder till ön passar den kränkta på att ta en gruvlig hämnd. Hon för sin dotter till stranden för att Helge ovetande ska begå incest. När Helge får reda på den hemska sanningen tar han livet av sig i skam. Men Yrsa har blivit gravid och föder så småningom en son – Rolf Krake. Hunnen till vuxen ålder är Rolf Krake frikostigheten personifierad. Han ger gärna bort sina ägodelar (och mer därtill) till den som frågar efter dem. Annat är det med den svenska konungen Adils, som gifter sig med Rolf Krakes mor Yrsa, bara för att slippa betala den skatt som svearna var skyldiga Danmark. När Yrsa får reda på detta börjar hon intrigera för att tillsammans med Rolf Krake föra bort konungens samlade skatter. Vid flykten ser de ut att bli upphunna, men Yrsa befaller då att Rolf Krake ska strö ut guldet på marken. När Adils får se guldet "ställer han sig på knä på marken och låter sin konungsliga värdighet böja sig för sitt begär". Vid synen av den nedböjda konungen brister Rolf Krake ut i skratt.

Nå, vad ville Saxo säga med den här berättelsen? (Som är skarpt nedkortad.) Andra historieskrivare i Saxos samtid hyllade de gamla konungarna. Saxos ärende var ett annat. Kurt Johannesson menar att Gesta Danorum i första hand var en sorts instruktionsbok med praktiska råd till härskare, likt de furstespeglar som under medeltiden producerades i stora mängder. Varje enskild bok av Gesta Danorum är uppbyggd kring någon eller några av de fyra kardinaldygderna: prudentia (förstånd), fortitudo (tapperhet), temperantia (måttfullhet) och iustitia (rättrådighet). I den första boken står tapperheten mot fruktan och vällust, i den andra boken (där vi hittar sagan om Rolf Krake) står tapperheten mot girigheten, och så vidare. En god härskare måste behärska alla dessa dygder och i Gesta Danorums böcker hittar han en lång rad sedeslärande och avskräckande exempel. Låt dig inte svepas med av dina begär eller din girighet. Var inte som Helge eller Adils! 

I den sista boken av Gesta Danorum är vi framme vid Saxos samtid, och det blir på alla sätt och vis tydligt att hela verket är en lång hyllning till biskopsämbetet i allmänhet och Absalon i synnerhet. (Surprise!) Ärkebiskopen motsvarar Saxos högt ställda krav på hur en rättrådig människa ska vara. Det är han som är Guds utvalda, inte kungarna som fladdrar förbi. Danskarna var vid den här tiden i krig med venderna (ett västslaviskt folk) och Absalon skildras med svärdet i hand. Verket får här en religiöst-patriotisk prägel. I Danmarks enhet såg Saxo den universella ordningen och Guds vilja återspegla sig.  

Samtidigt är det kanske mer rättvist att betrakta Gesta Danorum idag, inte som ett historiskt verk, utan som ett diktverk. Och som sådant innehåller den tillräckligt mycket skönhet för att räknas till ett av Nordens främsta.

Sagan om Hading återfinns i den första boken. Hading råkar vid ett bad döda ett sällsamt odjur, varpå han drar på sig elementens raseri. Odjuret var i själva verket en demon som iklätt sig en främmande kropp. Hading jagas av vindarna över hela jordklotet, innan han som härskare över hela Norden drar sig tillbaka till sitt hem. Då drabbas han av längtan efter äventyret och havets faror. 

Varför dröjer jag i dessa mörka gömslen, instängd bland skrovliga klippor, varför beger jag mig inte ut på haven som förr? (...) Dystra är dessa berg och ödemarker för de bröst som vant sig vid ett hårdare liv, de oländiga markerna ställer sig i vägen för de sinnen, som lärt sig älska havens fria vidd.

Varpå hans hustru svarar: 

Fågelns sång fyller mig med ängslan, när jag dröjer mig kvar vid stranden, dess pladder väcker mig och gör mig sömnlös (...) Det är säkrare och ljuvare att njuta av skogarna. Vem föredrar inte dunklet, natten och vilan framför livet på ett böljande, oroligt hav?

I dessa vackra rader konfronteras längtan efter handling mot frestelsen att sjunka ner i passiv självupptagenhet och overksamhet. Den manliga tapperheten står mot den kvinnliga vällusten. 

Om det här är grammatik vill jag aldrig att det tar slut.