35. Elias Lönnrot (1802-1884)

En av de bästa musikböcker jag läst är "Last Night a DJ Saved My Life" (döpt efter discoklassikern). Den handlar om discjockeyns långa och vindlande historia, genom olika epoker och musikstilar. Boken är en kärleksförklaring, men för en gångs skull inte till konstens upphovsmän, nej, det är sammanställaren och presentatören som står i fokus. Människan som med stor kunskap, lyhört öra och ihärdig tålmodighet vet hur man ska sammanfoga delarna till en tilltalande helhet. På så sätt är sammanställaren trots allt en konstnär i egen rätt – något nytt har uppstått, ur myllret av röster, ord och ljud. Kulturskaparna utgör förutsättningen, men det är förmedlarna som får konsten att nå mina ögon och öron, och som paketerar det på ett sätt som gör att jag bryr mig.

Vilket faktiskt helt osökt leder oss in på den finländska artonhundratalsmänniskan Elias Lönnrot. Visst, han ägde egen originalitet: han skrev ett lexikaliskt standardverk, Svenskt-Finskt lexikon, som utövade ett inte helt obetydligt inflytande på det finska språket, och som utbildad läkare bidrog han, förutom alla sina praktiska insatser förstås, även med skrifter om läkarvård. Han var därtill ett aktat namn inom botaniken, där hans skrifter fick stor cirkulation i Skandinavien. Men det här är inte vem Elias Lönnrot först och främst var. Lönnrot var den största och viktigaste sammanställaren i finsk historia. Kanske är det en överdrift att säga att Lönnrot genom sina samlingar av mytologiska finska berättelser lagt hela grunden för den finländska kulturen. Kanske är det förhastat att påstå att han genomgripande påverkat finländarnas uppfattning om sin historia, sin karaktär och sitt själsliv. Men förmodligen inte.

När Elias Lönnrot gav sig iväg till avlägsna trakter i Karelen och Savolax var det med det huvudsakliga syftet att sammanställa ett mäktigt epos. Homeros var förebilden. Lönnrot sökte upp så kallade runosångare, vilket var personer som sjöng gamla folkdikter. (Legendarisk är minnesgeniet Larin Paraske, en bubblare till den här listan.) Sången framfördes på runometer, även kallad kalevalameter, vilket är ett versmått som bland annat innefattar riklig allitteration. Alla dessa gamla sånger om mänskliga gudar, om världens skapelse, om heroiska äventyr och småaktig avundsjuka, fick Lönnrot sjungna för sig. Snart hade alla dessa fantastiska myter omvandlats från sång i luften till bläck på papper. Hemkommen från sina resor satte han sig ner för att sammanställa materialet. Visst behövdes det remixas lite, och fyllas ut lite här och var med Lönnrots egna rader, så att hålen i handlingen fogades igen. Men som helhet sprang allting i eposet från det finska folkets urminne, från historier som återberättats och visklekt sig fram i hundratals år. Resultat blev Kalevala, Finlands oomkullrunkeliga nationalepos.

Kalevala, med sina 50 sånger över knappa 400 sidor, inleds inte smygande och försiktigt. Vi kastas rakt in i en himlastormande skapelseberättelse, där luftens jungfru stiger ner från skyarna och befruktas av vind och vatten: "Vinden gjorde vad den gjorde; hon blev havande med havet." Medan jungfrun, som heter Ilmatar, ojar sig över sina födslovåndor så lägger en and bo på hennes knä, som sticker upp ur havet. Äggen ramlar ur boet och när de slås i bitar så uppstår jord, himmel, sol, måne och moln. Men Ilmatar lider fortfarande av sin graviditet och önskar att storguden Ukko ska skynda på processen. Till slut lackar även fostret själv på tiden det tar. Den otålighet och ilska som den ofödda sonen känner ska bli typiska kännetecken för honom. Han ber månen och solen att släppa ut honom så han kan börja härja runt i världen. Men till ingen nytta. Som vanligt får man ta tag i saker själv om det ska bli nåt gjort. Det gäller särskilt finska människogudar med en manlighetsbarometer som slår i taket.

Men när månen inte ville,
   och när solen inte kunde,
blev han småningom förargad,
   utled på att leva instängd,
vred upp låset till palatset
   med det nästyttersta fingret,
sparkade upp portens benlås
   med den vänstra fotens stortå,
spände naglarna i tröskeln,
   och kröp fram i farstudörren.

Väinämöinen ramlar ner i havet och irrar runt några år innan han hittar fast land. Det är starten på Kalevala, och därifrån tas vi sedan igenom ett rikt persongalleri och fantastiska händelser. Baksidetexten till en svensk utgåva av eposet sammanfattar kärnfullt vad det handlar om:

Kalevalasångerna handlar om män och kvinnor med övermänskliga krafter. De tar ofta sången til hjälp. Om Väinämöinen behöver en båt så sjunger han fram den. Om Lemminkäinen behöver en häst så skapar han den av sina motgångar. Den mäktiga kvinnan Louhi förvandlar sig lätt till en väldig örn. Den unga Marjatta blir gravid med ett lingon i skogen. Kalevala innehåller urgamla skapelsemyter, gripande mänskliga öden, mycken folklig visdom och många partier av lyrisk skönhet.

Visdomen och skönheten framträder redan tidigt i eposet. Väinämöinen har redan hunnit bli äldre, och vida berömd för sin visdom och sina sångkrafter. Han har också hunnit få sig en rival i Joukahainen, som utmanar honom i en sorts sångduell. Väinämöinen sjunger helt sonika ner honom i ett kärr, och i sin nöd lovar han Väinämöinen sin systers hand. Systern, Aino, tvingas därmed lämna sina föräldrars trygga hem. Hennes sorg över detta skildras hjärtskärande:

Modern frågar sin dotter:
   "Varför gråter du, min Aino?
Du som får en sådan fästman,
   vittberömd och rik; vid fönstret
kan du sitta där i huset,
   prata ditt och datt på bänken."

Dottern svarade och sade:
   "Mamma, du som gav mig livet!
Har jag inte skäl att sörja:
   flätan som jag måste mista,
håret som är tjockt och härligt,
   glänsande som guld i solen,
men som jag skall gömma undan,
   hölja med en hustruhuva?

Aldrig slutar jag att sakna,
   solen som den lyser hemma,
månen som går upp så mäktig,
   allting underbart som finns här,
om jag måste lämna kvar det, 
   tidigt i min enda ungdom,
här på bror mins snickarbacke,
   platsen under pappas fönster."

Man känner starkt för dotterns belägenhet. Men lika starkt är moderns förmanande svar:

Modern sade till sin dotter,
   sade som en äldre säger:
"Dåraktig är du som gråter,
   bort med dig och dina tårar!
Du har inte minsta orsak
   att så gräma dig och gråta.
Gud har gjort att solen skiner
   också annanstans i världen,
inte blott vid pappas fönster
   eller på din bror vid grinden.
Backar finns med bär och buskar,
   svedjeland med smultronsställen,
som du, sparv, skall lära känna
   långt från stället där vi lever,
långt från pappas gamla svedja,
   och din brors nyss brända
                                    backsved."

"Gud har gjort att solen skiner / också annanstans i världen". Hur fint är inte det? Just den här blandningen av rörande partier med halsbrytande äventyr är en av Kalevalas styrkor. Det finns en uppsjö av märkliga karaktärer att fascineras av (smeden Ilmarinen är en personlig favorit – ni vet, han som smitt himlavalvet och pengakvarnen Sampo). Det typiskt finska återfinns överallt i verket: det barska, robusta, no nonsense-tänket. Kanske har finländarna i någon utsträckning blivit som de blivit på grund av Kalevala? Med tanke på hur stort inflytande det haft på det kollektiva finska medvetandet så är det inte omöjligt.

När man läst Kalevala framstår det inte som konstigt att eposet inspirerat så mycket kanoniserad finländsk litteratur, konst och musik. Många finska egennamn och företag har sitt ursprung i verket och det finns tv-serier, filmer och serietidningar som behandlar nationaleposet. Men inflytandet sträcker sig långt utöver de finska nationsgränserna. Kalle Anka och Jorge Luis Borges har använt sig av Kalevalas mytvärld och Lönnrots namn. Estlands nationalepos tycks i det närmaste vara en rip-off på det finska originalet. Sagan om Ringen? Jodå, Tolkien var uttryckligen inspirerad av Lönnrots epos (det finns exempelvis uppenbara likheter mellan Väinämöinen och Tom Bombadill). Jag har, som ni förstår, bara skrapat på ytan. Kalevala som grunden till finländsk kultur? Det framstår allt mer som en underdrift, när man ser vilka återverkningar den haft på människors fantasi över hela världen.

Det kanske inte har gjorts några discoklassiker till Elias Lönnrots ära, men hans livsverk har legat till grund för ett helt folks kulturella, historiska och mentala medvetande. Det är, när allt kommer omkring, inte så illa pinkat för en sammanställare.

36. Väinö Linna (1920-1992)

Den fjärde juni 1942 firade marskalk Mannerheim sin sjuttiofemte födelsedag. Dagen blev en nationell festtillställning. Mannerheim tilldelades den ärofulla titeln "marskalk av Finland". Självaste Adolf Hitler gjorde ett överraskningsbesök och de två åt en födelsedagsmiddag tillsammans. För den finska armén, under denna period involverad i det blodiga fortsättningskriget med Sovjetunionen, firades dagen på så sätt att det delades ut en flaska förskuren konjak att dela på för fem man. I en roman som kom ut några år efter kriget skildras denna episod. Fänrik Koskelas pluton tar tacksamt emot flaskorna men nöjer sig inte därmed, utan kompletterar med hembryggt brännvin (så kallad "kilju"). Det hela blir upptakten till ett hejdlöst suparslag. 

Medan flaggor viftas och fanfarer trumpetas i Helsingfors vinglar alltså stupfulla finska soldater runt någonstans i de karelska skogarna. Episoden är rolig och också träffande för författarens sätt att ta sig an den finländska historien. Väinö Linna hette han. Okänd soldat hette romanen.

*

Okänd soldat (1954) var Väinö Linnas stora genombrott som författare och kan nog utan överdrift sägas vara det moderna Finlands nationalepos. Romanen är en av alla tiders största bestsellers i Finland. Med sitt realistiska underifrånperspektiv och sina minnesvärda karaktärer har den haft en stor betydelse för det kollektiva minnet av fortsättningskriget mot Sovjet. Redan året efter romanens utgivning gjorde regissören Edvin Laine en filmatisering som också blev mycket uppskattad och har bidragit till bokens bestående popularitet.

Romanen bygger på Väinö Linnas egna erfarenheter som stridande i fortsättningskriget. Känslan av autenticitet är stark. Trots att händelserna som skildras många gånger är fruktansvärda, är den också överraskande rolig med sina sköna karaktärer och återkommande cynismer om kriget och krigföring i största allmänhet. Finlands 1900-talskrig beskrivs med klädsam ironi. Om vinterkriget sägs det:

"Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa dittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måste avfärda landområden åt sin motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser."

Ett liknande ironiskt utlåtande om fortsättningskriget avges av lustigkurren Vanhala på bokens sista sidor: "Socialistiska rådsrepublikernas förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa."

De olika karaktärerna i Väinö Linnas roman beskriver olika förhållningssätt till kriget och dess fasor. Den jordnära cynismen dominerar. Mot slutet av kriget, när krigslyckan vänt för finländarna och de är stadda på en mer eller mindre kaotisk reträtt, träffas idealisten Kariluoto (som nyss varit på permission och gift sig, och därför inledningsvis är på gott humör) och den krasse realisten Koskela. De börjar diskutera krigsutvecklingen. Kariluoto frågar Koskela:

- Hur ska det gå för oss?

- För bataljonen?

- För oss alla. För hela Finland …

- Som det brukar gå för den som förlorar. Åt helvete. 

Kariluoto haka darrade. Han kände något vått under ögonlocken och sa med gråtblandat raseri i rösten:

- Nej. Nej herregud. Det står jag inte ut med … Jag vill inte se det. Vad som helst men inte det.

- Det finns inget hopp. Inget alls.

- Då får vi slåss utan att hoppas.

- Det är ju det vi har gjort hela tiden, sa Koskela trött och likgiltigt.

Riktigt så illa gick det ju nu faktiskt inte för Finland, trots krigsförlusten, men det kunde man förstås inte veta vid den tidpunkt då detta samtal utspelade sig.

Den kritik mot kriget som ofta framförs, direkt eller indirekt, är dock sällan av någon mer ideologisk natur, utan snarare ett utslag av ett slags typiskt finskt, realistiskt bondeförnuft.  När kommunisten Lahtinen försöker hålla en utläggning om hur "herrarna" håller manskapet i hunger, blir han utskrattad. Linna förklarar:

Där gick gränsen mellan mannarnas grumsande och den verkliga revoltandan. När som helst var de färdiga att överösa både fosterlandet och dess herrar med spott och spe, men om någon försökte ge hånet en programmatisk anstrykning blev han utskrattad. Där fanns en rå av allvar som inte fick överskridas.

På liknande sätt avfärdas brutalt alla former av patosfylld fosterländskhet.

En anledning till att Okänd soldat blev så omåttligt populär hos det finska folket, tror jag är att den lyckas kombinera en rå avidealisering av kriget med en på samma gång sympatisk framställning av den "vanlige finnen", Det är krigsberättelsens eviga trick. Support the troops, not the war. Men sällan så skickligt utfört som i Linnas roman. Framställningen av den vanlige finnen är faktiskt inte helt olik den som framträder i Fänrik Ståls sägner, och jag upplever att Runebergs verk ständigt finns med i bakgrunden av Okänd soldat. Till viss del som inspiration, men förstås ännu mer som motpol till Linnas krigsskildring, det vill säga, som urtypen för den idealiserade bild av kriget som författaren ville bort ifrån.

Detta komplicerade förhållande till nationalskalden Runeberg och hans Finlandsbild finns i ännu högre grad med i Väinö Linnas andra storverk – trilogin Här under polstjärnan (1959-1963), där Finlands historia, med torparfamiljen Koskela i centrum, skildras från 1880 och nästan ända fram till Linnas egen tid. Första delen fick i svensk översättning titeln Högt bland Saarijärvis moar och jag hade till en början tänkt göra en stor poäng av det genialiska i denna referens till Runebergs klassiska dikt om bonden Paavo – tills jag insåg att Linnas roman tyvärr inte alls heter så på finska. Det är lite synd för det finns något i denna titel som passar så perfekt för författarens sätt att både bygga vidare på och ironisera över den folkligt heroiska traditionen från Runeberg. Bonden Paavo är ju ett slags symbol för det finska nationallynnet – och Linna och Runebergs hyllningar av finnen är som sagt inte alltför olika varandra. Samtidigt är en av bokens stora förtjänster Linnas sätt att uppnå ironi genom att kontrastera Runebergs ideal mot den råa verkligheten.

I en briljant scen kommer det upplysta kyrkoherdeparet Salpakari på besök till torparen Jussis enkla bostad. De berättar för den hårt strävande familjen hur "vi finnar" är den hårdaste och segaste av alla människoraser, och hur inget annat folk skulle stå ut under de förhållanden som råder i de finska skogarna. Jussi vill de förära med "lantbrukssällskapets nyodlarmedalj" för sitt arbete med att röja ny mark. När han berättar om hur frosten tagit hans råg, så vet kyrkoherdefrun precis hur det känns:

Ja. Den faran har ju alltid hotat nybyggarna. I Bonden Paavo skildras det så fint. Också Juhani Aho har beskrivit det så bra någonstans.

På vägen hem till prästgården stannar paret upp i andakt inför det finska landskapets skönhet. De konstaterar att det aldrig är så vackert som när göken gal och våren har anlänt. Och bestämmer sig för att ålägga familjen Koskela ytterligare sex dagsverken. Man måste ju trots allt kunna leva ståndsmässigt på prästgården.

Kyrkoherdeparet Salpakari är inga elaka människor. De är upplysta, liberala och välmenande. Uppträder alltid respektfullt mot drängar, pigor och torpare, och visar genuint intresse för deras sysslor. Ändå blir det så fel. Man skulle kunna säga att det är kyrkoherdeparets naivitet som leder fram till det så småningom katastrofala förhållandet till sina underlydande – men riktigare är nog att katastrofen ligger latent redan i parets maktposition gentemot torparen, och att nämnda naivitet består just i oförmågan eller oviljan att se denna maktposition i sitt fulla ljus. För kyrkoherdeparet är bonden Paavo en berättelse om det finska folkets strävsamhet och karaktär. För Koskelas är det en levd realitet, dag efter dag, år ut och år in. Och det är inte bara frosten som är fienden.

Balansgången att slå hål på det pompösa, nationalistiska och idealistiska hos Runeberg – men samtidigt bygga vidare på nationalskaldens hyllning till finnen, fast på en mer jordnära och realistisk nivå – lyckas tack vare Väinö Linnas förmåga att skildra alla människor (även de från de högre klasserna) med självklar förståelse och värme. Trilogin är fylld av intressanta karaktärer. Kyrkoherden, med sina återkommande resonemang med sig själv som aldrig slutar i något radikalare än god vilja och pessimism  är kanske den jag kan känna igen mig mest i. En annan minnesvärd karaktär är skräddare Halme som försöker förena gryende socialism med fosterländska bildningssträvanden gemensamma med överklassen; som bildar byns första arbetarförening, men hövligt frågar baronen om lov att ha möten i brandkårshuset – och som av bara farten försöker introducera såväl teosofi som vegetarianism i den lilla avlägsna finska byn. Halme är en typisk representant för den intellektuelle uppkomlingen – lojal med sina arbetande olycksbröder, smickrad av den bildade överhetens intresse, och i alla sammanhang ytterligt mån om den egna självbilden. Vidare finns naturligtvis den gamle torparen Jussi som med sin djupt inpräntade arbetsmoral ser med skepsis på de marscherande socialisterna: 

Nuförtiden gör int man nå anat än sjunger. Man ha börja bygg världin me att sjung. På min tid levd int nå ander än klockaren på he.

Allihop är de i mer eller mindre utsträckning gestalter som går att tycka om. Alla läsare kanske inte känner sympati för kyrkoherdeparet, men Linna ger oss i alla fall chansen att göra det.

Första delen av trilogin avslutas med en vacker sommarbild från torparsonen Akselis och hans älskade Elinas bröllopsnatt. Och så ett par avslutande, olycksbådande ord: "Finlands sommar är vacker. Men kort." I nästa del bryter helvetet löst. Den finländska bondemiljön känns ju inte alls så långt ifrån vår egen. Chocken blir därför desto större när krig och massavrättningar plötsligt kommer in i bilden.

*

Väinö Linna blev en modern nationalförfattare för Finland med Okänd soldat och Här under Polstjärnan. Böckerna blev oerhört inflytelserika och uppskattade, och hade utöver sina litterära kvaliteter även en stor betydelse för landets kollektiva minne av sin närhistoria: bilden av Finlands deltagande i fortsättningskriget mot Sovjet har påverkats starkt av Okänd soldat och många har också ansett att den andra delen av polstjärnetrilogin (Upp trälar! heter den på svenska) varit avgörande för att den "röda" sidans umbäranden under och efter det finska inbördeskriget blivit en del av det allmänna medvetandet. Avgörande för att detta inflytande skulle bli möjligt var så klart att Linna med sin frodiga humor och sitt folkliga perspektiv även kunde tilltala den breda massan. Trots alla tragedier skjuts idén om Finland och det finländska aldrig fullständigt i sank i hans verk.

Efter alla om och men, efter umbäranden, klasskamp, inbördeskrig och massavrättningar, så fortsätter vi ändå tro på bonden Paavo.

37. Anders Chydenius (1729-1803)

 

Nog är jag dock något dristig, men jag hade aldrig vågat, det Chydenius vågade.

Gustav III

"Jag är arkivarie." Med detta bombastiska statement inledde jag min text om Axel Oxenstierna för några år sedan. Min tankegång var att Oxenstierna genom sitt utbyggande av den svenska byråkratin varit med och skapat förutsättningarna för min egen yrkesutövning. 

En annan person som i mycket hög grad kan sägas ha gjort just detta var Anders Chydenius, en av de drivande krafterna bakom den svenska tryckfrihetsförordningen år 1766. Chydenius var en prästman från Österbotten som i mitten av 1760-talet for till Stockholm som representant i riksdagen för de österbottniska kaplanerna. Detta var hattarnas och mössornas tid. Chydenius sällade sig till mösspartiets led och blev den stora, drivande kraften bakom att Sverige fick den första tryckfrihetslagen i sitt slag i världen; en radikal förordning som stoppade all censur (förutom gällande smädande av kungen och vissa religiösa frågor) samt slog fast den för Sverige unika offentlighetsprincipen som än idag ger medborgarna rätt att ta del av alla ej sekretessbelagda, allmänna handlingar.

Kanske kan man se det som att Axel Oxenstierna står för arkivarieyrkets auktoritära sida – ett utskott av statsmaktens och byråkratins massiva ingrepp i människors liv; medan Anders Chydenius står för dess demokratiska sida – möjligheten för samma människor att bli upplysta om dessa ingrepp. Som arkivarie är det kanske lätt hänt att man ibland betraktar offentlighetsprincipen lite som en läkare betraktar sjukdomar – en viktig förutsättning för ens yrkeskårs existens, men likafullt något i grunden jobbigt och obekvämt. Suckande över rättshaverister och andra besvärliga medlemmar av den så kallade "allmänhet", som ständigt är oförskämda nog att skapa arbetsuppgifter för den stackars arkivarien, skymmer lätt sikten för vad det i grund och botten handlar om: en vacker demokratisk idé om transparens och delaktighet. Ibland när jag förbluffad läser om de vanvettiga konspirationsteorier som var och varannan människa verkar tro på i länder som USA, så kan jag tänka att offentlighetsprincipen är ett litet botemedel mot just detta – ett sätt att skapa lite mer förtroende för myndigheter och lite mindre utrymme för fantasier om vad som försiggår bakom deras fasader. Självklart ska myndigheter misstros och kritiseras, men de ska göra det på grund av det de faktiskt gör. Offentlighetsprincipen ger möjligheter till en sådan upplyst kritik. Det är fint. I sådana stunder sträcker jag på mig som arkivarie och ger en mental high five till Anders Chydenius: "Du och jag Anders, förenade i kampen för öppenhet och demokrati."

Tryckfrihetsförordningen var emellertid inte det enda Anders Chydenius åstadkom under sitt liv. Det finns människor inför vars otroliga verksamhetslust man måste stanna och häpna. Vi har sett dem i olika former tidigare på listan: Jørgen Jørgensen, Piet Hein, Zacharias Topelius. Men där Jørgensen var en äventyrare som verkade göra lite vad som helst som föll honom in om det bara var tillräckligt galet, Hein en kreativ uppfinnarjocke vars geni tycks ha styrts mer av lust än av något annat och Topelius slutligen var en fosterlandssinnad arbetsnarkoman – så framstår Chydenius som en urtyp för upplysningsmannen som låter sitt förnuft och sina ideal leta honom mot ständigt nya områden och bedrifter.

Anders Chydenius sällsynta iver för att ta sig för och sätta sig in i de mest skilda mänskliga aktiviteter hade funnits med honom genom hela livet. Redan innan hans politiska bana tog sin början hade han på sitt kaplansboställe inrättat ett laboratorium för tillredande av läkemedel, utfört operationer på ögonsjuka och skrivit avhandlingar om såväl "bästa sättet att uppodla mossbelupna ängar" som "kärrors förbättring". Chydenius intresse för politiska och ekonomiska frågor var rotat i hans ursprung - som österbottning var han en passionerad förespråkare för utökade handelsrättigheter för städerna längs den finska kusten av Östersjön. I förlängningen ledde det till ett starkt motstånd till stapelmonopol och alla former av begränsningar för arbetets och handelns frihet.

Anders Chydenius huvudverk på nationalekonomins område är Den nationnale winsten (1765), en skrift som lanserade idéer liknande den skotske nationalekonomen Adam Smiths (ofta kallad "liberalismens fader") – elva år före Smith själv gjorde det i sitt huvudverk The Wealth of Nations (1776). Det här var en tid då merkantilismen var den helt dominerande nationalekonomiska praktiken i Europa – ett system där staten genom olika långtgående ingrepp (lagar, tullar, skråväsende, med mera) försökte krama ut så mycket som möjligt ur den nationella produktionen, med slutsyftet att nationen skulle exportera för mer värde än vad den importerade för. Vad gäller detta slutmål var Chydenius helt enig med merkantilisterna – det är just denna värdeskillnad mellan de utgående och de ingående varorna som är "den nationnale winsten" enligt Chydenius och hans samtidas sätt att se på saken. De medel han föreslår för att nå dit ser emellertid helt annorlunda ut. Att statsmakten ska lägga sig i och krångla till för sina undersåtar i den nationella vinstens namn är i själva verket kontraproduktivt – mycket bättre är att släppa på alla regleringar och låta "naturen", i form av fri konkurrens och den enskildes självbevarelsedrift och egenintresse, göra jobbet. 

Enligt Anders Chydenius bör man låta folk arbeta var och med vad de själva vill: "hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån". Nationens intresse är i slutändan detsamma som individens. Att styra över vad den enskilde ägnar sig åt (vare sig det är med "twång eller förmoner") är i bästa fall slöseri med tid och resurser, i värsta fall direkt motverkande det syfte man vill uppnå. Delvis är det ett problem av kunskapsteoretisk natur – ingen statsman kan med säkerhet avgöra vilken näring som ger mest värde åt nationen. Naturen, i form av människans egenintresse, är en säkrare kompass. Träffande är också hans påpekande att ett avskaffande av regleringarna skulle minska kostsamma rättegångar: "när Lagen är uphäfwen, blifwer dess öfwerträdelse till intet" konstaterar Chydenius – laglydighet och rättssamhälle uppnås lättare genom att minska författningarna än att öka dem. 

Anders Chydenius hade ett optimistiskt synsätt på naturen som i grunden harmonisk och rättvis – att störa den, även i samhällsekonomiska sammanhang, kunde bara leda fel:

När ströminen får flyta jämt, då är hwarje droppa watten i rörelse. När inga hinder äro i wägen fiks hwarje arbetare om sin föda och ökar med det samma Nationens winst. Men genom författningar samlas folkhopen i wissa flockar, utwägarna till industrien blifwa inskränkta, och et litet antal människor i hwarje flock flyter öfwer den största hopen, hwilkas wälmåga man nyttjar som skäl till hela Rikets wälstånd.

(Notera hur liknelsen om den jämna strömmen på många sätt liknar Adam Smiths berömda "osynliga hand".) Det kan synas naivt, men vi får komma ihåg att i Chydenius samtid var det de av merkantilismen skapade monopolen som i en radikal liberals ögon tycktes skapa orättvisa och samhällsskadliga förmögenhetsskillnader. Chydenius skrivande genomsyras av ett rättvisepatos och han visar en för sin tid djup omsorg om att förbättra situationen för arbetare och torpare. I en tidigare pamflett hade han indignerat utbrustit: "Träla i andras arbete, så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar, och dö i uselhet äro de Lagrar, som skola locka den arbetande hopen, att älska Fäderneslandet." Visst är hans patos ofta inlindat i den nationalekonomiska motiveringen att arbetarna genom förbättrade villkor skulle hindras att lämna landet och förminska den för den nationella vinsten så avgörande arbetskraften. Men poängen är att detta mål uppnås genom att ge arbetarna mer frihet och rättigheter, inte mindre. Med mer frihet kan alla hitta det sätt att försörja sig på som passar dem själva och i slutändan nationen bäst. Detta befrämjar även arbetssamheten och idogheten på ett mycket bättre sätt än straff och piskor:  

Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna av. De gifwas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll afsättning och egen winst uplifwas, blifwer den naturliga trögheten öfwerwunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifwas.

Kopplad till hans ekonomiska liberalism hade Anders Chydenius också progressiva idéer om exempelvis religiös tolerans, idéer som han dessutom sin vana trogen förmådde omsätta i praktiken. Under 1778 års riksdag författade han ett memorial om religionsfrihet, som i stora delar kom att ligga till grund för Gustav III:s förordning om utvidgad religionsfrihet 1781. (Det var apropå detta memorial som kungen yttrade de inledningsvis citerade orden om Chydenius.)

Nyckelordet i Anders Chydenius gärning var frihet: låt folk handla och arbeta med vad de vill; låt dem tycka vad de vill, läsa vad de vill och tro på vad de vill. Låt dem få insyn i lagstiftarnas verksamhet så de blir fria att bilda sig en egen uppfattning om vad som sker. Denna frihet var sannerligen ingen självklarhet på Chydenius tid, men enligt honom var den inte bara önskvärd, utan dessutom given oss av naturen, vårt naturliga element om man så vill. Det finns säkerligen mycket att säga om varför denna uppfattning om människans naturliga frihet och vad den innebär, uppkom i det sammanhang och den tid som den gjorde; det finns lika säkert en hel del att invända mot och problematisera i den. Bojorna som plågade människan i hans tid var kanske inte desamma som de som plågar oss i vår. Osynliga händer kan vara lika kvävande som synliga. Men för de flesta människor vill jag tro att Chydenius insats väcker en känsla av beundran för den man som så konsekvent argumenterade för saker som var så annorlunda jämfört med det de flesta av hans samtida tog för givet – och faktiskt också lyckades bidra till att en hel del av hans visioner omsattes i praktiken.

Är du fortfarande inte övertygad? Då föreslår jag att du sätter dig vid datorn och formulerar en riktigt krånglig och omfattande begäran om allmän handling till en valfri myndighet. Klicka på "Skicka" och försjunk sedan i tillfredsställelsen av att ha retat gallfeber på en arkivarie eller annan myndighetsperson. Den tillfredsställelsen är också den dristige Anders Chydenius förtjänst.

38. Inger Christensen (1935-2009)

aprikosträden finns, aprikosträden finns

[ny sida]

bergbräken finns; och björnbär, björnbär
och brom finns; och vätet, vätet

[ny sida]

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträden finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

Så uppstår en värld, och så inleds de tre första sidorna av Inger Christensens ömsom naturvackra, ömsom apokalyptiska diktsamling alfabet från 1981. På efterföljande sida skrivs existensen av duvorna, drömmarna och dikterna – men också döden – fram. Läsaren försätts genast i ett hypnosliknande tillstånd. Det känns i hela kroppen att ingenting är på slump, att allt följer en genomtänkt struktur. Christensen har kallats för systemdiktare (den bästa, dessutom) och jo tack, nog finns det en systematik här alltid. Till att börja med är alfabet indelad alfabetsmässigt, där första avsnittet börjar med "a", nästa med "b", och så vidare, som synes i utdraget ovan. Därutöver bestäms antalet versrader i varje avsnitt av Fibonacci-talföljden. Det är en talföljd där varje nytt tal utgörs av summan av de två tidigare. Första avsnittet ("a-kapitlet") består av en versrad, andra avsnittet av två versrader, tredje av tre rader (2+1), fjärde av fem rader (3+2), femte av åtta rader (5+3), och så vidare. Systematiskt nog? Inte då. Den mycket uppmärksamma läsaren upptäcker att första raden ("aprikosträden finns, aprikosträden finns") återkommer exakt trettio rader in i diktverket, det andra avsnittets första rad upprepas sextio rader in i verket, det tredje avsnittets första rad dyker upp nittio rader in, och så vidare, fram till det nionde avsnittets första versrad, som återkommer mot slutet av samlingen. Förutom detta förekommer ytterligare komplicerade strukturer som jag ska lämna därhän.

Jag vet att ni har två frågor, och jag ska svara på dem direkt: Ja, Inger Christensen hade en examen i matematik. Nej, den här extrema formbesattheten förtar inget av det kraftfulla emotionella intryck poesin gör på läsaren. Tvärtom är det tal om en perfekt symbios. Christensen har själv sagt att de strukturella begränsningarna gav henne inspirationsmöjligheter, och det är nästan kusligt hur formen är kongenial med innehållet. Fibonaccitalen är inte valda av slump: det är en talserie som återfinns i naturen, en natur som är det övergripande motivet i diktsviten. Och valet att följa alfabetet ger en känsla av att det inte bara är världen och matematiken som får sin skapelse i verket, utan även språket. När strukturen slutligen börjar krackelera och de strikta formprinciperna till synes överges – Fibonaccitalen följs inte fullt ut, och efter bokstaven "n" överges alfabetsordningen (även om komplexa formmässiga strukturer fortsätter att finnas där) – är också det genialt överensstämmande med innehållet. 

För vad händer egentligen i dikten? Börjar inte också världen i den att lösas upp och gå sönder, precis som formen? Redan på sida tre skrivs "vätet" fram. Ytterligare några sidor senare konstateras det att "atombomben finns" och bombernas hundratusentals offer står torrt utskrivna i sifferform, följt av orden: "siffror som står stilla / någonstans i en avlägsen / vardaglig sommar". Också vätebomben får vi bekanta oss med:

vätebomben finns
en bön om att dö

som man brukar dö
en dag med helt vanligt

väder, vare sig man
vet att man ska dö eller
ingenting vet, en dag

då man kanske som vanligt

har glömt man ska dö,
en lite blåsig dag i

november kanske, medan

man står i sitt kök
och precis hinner

känna hur underbart
potatisen luktar
av jord [....]

Någonting är uppenbarligen fel i paradiset. Allt fler allt ödsligare sammanhang skildras:

det är här i en sliten provins
med ett vemod som ingen törs älska
som gruset på slottsparkens stigar
fortsätter att knarra i åratal
efter att de sista förälskade gått.

det är här i en sliten provins
som en sista flock hus sedan länge
gjort halt, så att folk kan se på tv
och samla tårar för senare bruk

Människans förintelselusta skildras, och vi får bekanta oss med koboltbomber, förkolnade brunnar och djur som oroligt förflyttar sig. Det dystopiska kryper in allt mer, samtidigt som tonen fortsätter vara nykter. Kala nässelstjälkar bär vittne om hur vi skapat "en blomsterlös jord / lika könlös som klor". Slutraderna i diktverket tycks skildra en tillvaro som slutligen blivit postapokalyptisk:

en flock barn söker skydd i en håla
bara iakttagna stumt av en hare

som om de var barn i barndomens 
sagor hör de vinden berätta

om de nedbrända åkrarna
men barn är de inte

det finns ingen som bär dem mer

alfabet är ett av 1900-talets stora diktmästerverk, men möjligen inte Inger Christensens bästa. Det är visserligen det diktverk av henne som gjort störst intryck på mig, men det verkliga mästerverket menar många att Sommerfugledalen är (Fjärilsdalen på svenska). Formmässigt är den minst lika imponerande: det är en så kallad sonettkrans där slutraden i varje dikt utgör första raden i nästa. Sista dikten, den fjortonde så kallade mästarsonetten, består av första raden i varje föregående dikt. Sommerfugledalen är ett av mycket få moderna litterära verk som fått plats i den danska kulturkanon. Det är liv, död, fjärilar, förgänglighet och skönhet som står på menyn – men jag ska inte citera något, eftersom jag vill att ni får behålla några läsupplevelser helt ospoilade.

Inger Christensen dog 2009 och var en ständig nobelpriskandidat fram till dess. Idag menar allt fler att förbiseendet av henne är en av Akademiens stora missar, och det säger ju en del. Hon debuterade på 60-talet och fick sitt genombrott med diktsamlingen det, som jag tyvärr bara hunnit bläddra i eftersom den alldeles nyss landade i min ägo. Men precis som med övriga verk jag läst av henne sugs man in direkt via en inledning som är både saklig och rafflande på samma gång, monumental i sin avskalade enkelhet: "Det. Det var det. Så har det börjat." Jag ser riktigt fram emot att läsa den ordentligt.

Vad är det som gör att det är så lätt att fastna i hennes poesi? Vad är det som gör att hon är omtyckt i breda lager, trots denna uttänkta cerebrala formalism? Kanske finns något av svaret i hennes känsla för ordens musik och många nyanser. "Poesin är en underavdelning till musiken", har hon sagt. Ett ord har många egenskaper och det är bara när man verkligen lyssnar till ordet och inser dess färg, klang, rytm och hastighet, som betydelsen av ordet "sätts fri", som hon uttrycker det. Pretentiöst? Kanske. Men det är nog just den subtila uppfattningsförmågan, och viljan att ta själva ordet på allvar, som gör att hennes poesi höjer sig över mindre nogräknade poeter som tanklöst använder ord efter ord utan att riktigt lyssna till alla dess kvaliteter.

Inger Christensens dikt är unik. Hon är en författare som naturligtvis måste beskrivas som ett geni, och när jag ibland inte riktigt fångas av det hon skriver, utgår jag lugnt från att det är mig det är fel på. Den typen av respekt inger hon. Men hon är inte en "svår" författare, eller hon måste i alla fall inte vara det – det är som sagt lätt att fastna i hennes dikter och det är helt upp till en själv hur djupa veck man vill lägga pannan i. Det är fullt möjligt att bara svepas med och beröras av orden. "Man har inte riktigt sett världen om man inte har drömt den", skrev hon en gång, och vi ska alla vara glada att Christensen har drömt världen åt oss, så att vi kan se den i klarare ljus.

39. Carl Nielsen (1865-1931)

I förarbetet till den här listan läste jag Levande musik (1925) av Carl Nielsen. Jag hade den lilla boken uppslagen i handen när en av bibliotekets stammisar kommer in: 

"Sitter du här och smygläser?" Han får syn på boken. "Vad för någonting? Carl Nielsen, den danske…?" 

Jag nickar.

"Ja, honom lyssnade jag på på sextiotalet. Det var i Stockholm. Jag tog med mig min flickvän, som är min fru nu. Egentligen gillar jag inte den sortens musik, men hon gör..."

Jag sa ingenting. Jag lät honom prata på. Han kom strax in på helt andra saker. Men den sortens musik – vad betydde det? Jag hade precis börjat upptäcka Carl Nielsens musik, men kunde inte för mitt liv begripa vad han syftade på. Sångerna i Højskolesangbogen, kammarmusiken, orkesterverken? Eller menade han bara klassisk musik i allmänhet? 

Jag vill inte tro att läsare av den här bloggen har en lika onyanserad inställning till klassisk musik. Men för säkerhets skull har jag sammanställt en kort lista över mina favoritstycken av Carl Nielsen, utan inbördes ordning. 

Det här kan han ha pratat om.

• Fynsk foraar (1921)

På Fyn är allt annorlunda än i den övriga världen, och den som ger sig tid att lyssna kommer att märka det. Ja, det är inte jag som säger det, utan Carl Nielsen i slutet av Levande musik. Efter att ha skrivit vitt och brett om musikaliska problem, Beethovens pianosonater och danska sånger, är det på barndomens Fyn han slutligen hamnar. På ön surrar bina, brölar korna, gnäggar hästarna, ja till och med tiger mullvaden på ett särskilt fynskt vis. Och traktens flickor, ja de skrattar så hänförande, när de leker kurragömma bland häckarnas grönska. 

Allt det här finns med i körverket Fynsk foraar, där Nielsen frammanar den idylliska öns näckrosor, blommande äppelträd och kurtiserande ungdomar.

• Hymnus amoris (1896)

1891 i Paris träffade Carl Nielsen skulptören Anne Marie Brodersen. De blev blixtförälskade och reste tillsammans ner till Italien. I Florens gifte de sig. Det var början på ett stormigt äktenskap. Anne Marie satsade nämligen på en egen karriär och lämnade Carl ensam långa stunder i Köpenhamn...

Det ligger nära till hands att jämföra Carl Nielsen med Finlands Jean Sibelius. De är födda på samma år och är bägge viktiga för respektive lands självbild – men på olika sätt. Nielsen växte upp i en fattig familj på Fyn, medan Sibelius växte upp i den finlandssvenska övre medelklassen. Sibelius går i tungsinne och melankoli, Nielsen kan kopplas till den danska humorn och "hygget". Kort sagt: Sibelius var förtjust i flaskan, Nielsen i brudar. 

Carl Nielsen utnyttjade alltså Anne Maries långa utlandsresor till att involvera sig i en rad kvinnoaffärer. Dessa affärer ledde emellanåt till utomäktenskapliga barn och till att giftermålet gång på gång skakade i sina grundvalar.

Trots Carl Nielsens konstanta otrohet lyckades paret Nielsen hålla ihop livet ut. De måste ha älskat varandra. Ett bevis på det är kantaten Hymnus amoris, som Carl skrev som ett kärleksbevis till Anne Marie. Inspiration fick han av Tizians Miracle of the jealous husband som de bägge såg i Italien. Målningen föreställer en rasande man, på väg att döda sin otrogna hustru. I scenen till höger har han kommit till insikt om sanningen (hon är oskyldigt anklagad) och ber om förlåtelse. Hustrun i sin tur blir återupplivad.

Den vackra Hymnus amoris är alltså inspirerad av en brutal målning om svartsjuka och mord. Nej, kärleken är sannerligen ingen okomplicerad sak.

• En Fantasirejse til Færøerne (1927)

Jag har aldrig varit på Färöarna, men precis som Carl Nielsen har jag gjort en del fantasiresor till den öde havsnationen. Stycket har en tydlig dramaturgisk kurva: först ankomsten till Färöarna med båt: vyer över isen, det bergiga landskapet och det stålblanka havet. Sedan en varm välkomstkommitté. Fest och förbrödring. Till den här delen vävde Carl Nielsen in inslag av färöisk folkmusik, vilket var nyskapande för sin tid. Hela stycket känns... sunt. 

Det är ingen tillfällighet. I Levande musik tar Nielsen klar ställning för Mozart och mot Wagner. Han kan inte stå ut med det osunda i tyskens motiv, och tillägger att "det verkligt värdefulla är inte det intressanta eller spännande utan långt mera det milt strömmande, när det flödar ur en sund källa".

• "Taagen letter" ur Moderen (1920)

Finns det omusikaliska människor? Inte enligt Carl Nielsen. Han menade att alla människor har en inneboende musikalitet. Det gäller bara att locka fram den. (Ännu en ursäkt mindre för oss som sjunger hellre än bra.)

Nielsen menade att det i musiken är nödvändigt att "upprätthålla förbindelsen med det ursprungliga." Det gjorde att han var skeptisk mot artificiella nymodigheter (särskilt tveksam var han till den fördärvliga filmkonsten), men det ledde också till stycken så ljuvliga som "Taagen letter" (dimman lättar). 

• "Oriental Festival March" ur Aladdin Suite (1917-19)

Carl Nielsen behärskade alltså det vackra och finstämda, men han skapade också verk med schvung i. 

Ett av Carl Nielsens mest kända verk är operan Maskerade (baserad på Ludvig Holberg pjäs), men jag väljer hellre hans musik till Adam Oehlenschlägers Aladdin, eller Den forunderlige Lampe. Nielsen var berömd för sina originella inledningar, och första delen av Aladdin Suite är inget undantag.

• "Solen er saa rød mor" (1923)

I Danmark är Carl Nielsen minst lika känd för sina sånger som för sina instrumentella orkesterverk. I kriget mot Preussen 1864 förlorade Danmark nästan hälften av sin landmassa och en tredjedel av sin befolkning. Det var en enorm stukning av det nationella självförtroendet och innebar att danskarna vände sig inåt. Nu skulle man inte längre kriga för nationell ära, nu skulle man sjunga i grupp och fostra goda samhällsmedborgare. Den gemensamma sången har sedan dess fått en samlande och gemenskapsbyggande funktion i Danmark. Under andra världskriget blev sången till exempel ett sätt att markera motstånd mot de ockuperande tyskarna.

Den första versionen av Højskolesangbogen kom ut 1894 och används fortfarande i olika sammanhang i Danmark. I den står det Nielsen på var och vartannat blad.

Barnvisan "Solen er saa rød mor" (som däremot inte är med i den senaste, artonde upplagan av Højskolesangbogen) har bland annat spelats in av Lars H.U.G. och den finns med i Lars von Triers Riket, där Judith sjunger för den vanskapta Lillebror. Carl Nielsen står för musiken, texten är skriven av Harald Bergstedt, som tyvärr under andra världskriget blev övertygad nazist. Det är en ljuvlig barnvisa likafullt.

• Symfoni nr. 4, Det Uudslukkelige (1914-16)

Nielsen må ha sagt att han föredrog det "milt strömmande" framför det spännande och intressanta. Men det är inget han själv egentligen följde i praktiken. 

Vid början av första världskriget var Nielsen less på krigshetsen han såg runt omkring sig, sedan blev han förfärad av förödelsen och alla miljoner döda, och med Det Uudslukkelige gav han sin hyllning till det som inte kan släckas hos människan. Symfonin börjar, med Kjell Espmarks ord, bland gyttja och död, "ett tutti där d-moll kämpar mot ett C"

som om det tagit sig upp ur en skyttegrav
och rusat med fälld bajonett mot fienden,
detta år då allt mänskligt ställts in

och slutar i en mäktig pukduell. Upplever man symfonin live står pukslagarna vid varsin ände av scenen och trummar för glatta livet. Henri Bergson hade formulerat sin idé om élan vital några år tidigare, och i Det Uudslukkelige fick idén sin mest kärnfulla gestaltning. Det är vad som inte kan släckas, inte av krig, inte av förtryck eller auktoritära regimer: den mänskliga livsviljan.

Med ett pågående krig i Europa som motsäger all mänsklig värdighet, har Det Uudslukkelige tyvärr fått förnyad aktualitet.

*

Den fattige landsortsonen som blev en hyllad kompositör. En musikalisk landsfader. En genial kåtbock. Kärt barn kan man beskriva på många sätt. 

Man skulle kunna säga att Carl Nielsen i sin person förenar många motsägelsefulla tendenser hos danskarna. Å ena sidan har Nielsen med en uppsjö uppbyggliga sånger i den omhuldade Højskolesangbogen. Han hyllade det sunda och okonstlade. Å andra sidan finns det gott om överraskande humor och djärvhet i hans kompositioner och hans kvinnoaffärer vittnar om en konstnär som inte tog det tionde budet på särskilt stort allvar. 

Men kanske är det inga motsättningar. Kanske är det bara danskt. 

40. Henrik Wergeland (1808-1845)

17 maj 1829. Människor i Christiania (dagens Oslo) har samlats för att uppmärksamma Norges första fria konstitution, som undertecknades på dagen femton år tidigare. Ordningsmakten finns också på plats, redo att arrestera orosmakare. Det gnisslar nämligen i den nyetablerade unionen. Kort bakgrund: det norska Stortinget vill ha mer makt, medan kung Karl XIV Johan vill att norrmännen ska nöja sig med vad de redan har. Oron från svenskt håll är att de upproriska stämningarna ska sprida sig till Sverige. Sedan ett år tillbaka är det därför förbjudet att fira 17 maj, och den svenske ståthållaren Baltzar von Platen har för dagen gett order om att varje person som hurrar till förmån för konstitutionen ska arresteras. Pikant nog har båten Constitutionen anlagt vid Christianias hamn samma morgon och polismännen har svårt att avgöra om hurraropen tillägnas den femton år gamla konstitutionen – eller båten. 

Christianias polisstyrka omfattar vid den här tidpunkten endast åtta man. Man kan ha viss förståelse för att de känner sig trängda. I själva verket är folkmassan varken upprorisk eller våldsam. Men ordningsmakten, med von Platen i spetsen, ser ett tillfälle att statuera ett exempel. Enligt den så kallade "upprorslagen" är det tillåtet att sätta in militären om en folkmassa stör offentligt lugn och vägrar åtlyda uppmaningar om att gå hem. Men innan militären kan sättas in är de civila myndigheterna tvungna att läsa upp bestämmelserna tre gånger. Så sker också. I vilken mån folkmassan hör vad som säger är oklart. Men budskapet möts av tystnad.

Tystnaden bryts bara av ett högljutt gapskratt. Det kommer från den tjugoåriga studenten Henrik Wergeland.

Vad som händer därefter är att militären sätts in för att skingra folkmassan. Övervåldet är väl dokumenterat. De samlade människorna möts av beriden militär med dragna sablar och höjda gevärskolvar. När det var dags att summera tumultet har militären arresterat sex personer och ett 30-tal har skadats. Den unge studenten Wergeland har fått ett sabelslag över ryggen. (Den skadade rocken skickar han senare till myndigheterna, som en uppstudsig symbolhandling och som ett bevis för misshandeln.) Händelsen har gått till historien som Torgslaget 1829 och har blivit lika central i Norges historia som i mytbildningen kring Henrik Wergeland. Den unge studenten var vid tiden en sorts ledare för de unga poeterna i staden, och strax efter händelsen skriver han en pjäs där militären angriper klädesplagg i tron om att det rör sig om upprorsmakare. Budskapet gick inte förlorat för någon: upproret fanns bara i militärens ögon. Med sin skarpa penna blev Wergeland snabbt en av Torgslagets huvudpersoner. Lika god och ärofull som Baltzar von Platen var grym och usel.

Samtida teckning av Torgslaget av Hans E. Reimers. Längst till vänster syns Wergeland i hatt. Den norska konstitutionen ligger utkastad framför hästens hovar.

Egentligen var Torgslaget varken särskilt blodigt eller spektakulärt. Liknande händelser i Sverige eller på den europeiska kontinenten ledde till mycket mer omfattande skador och arresteringar. Moderna historiker har dessutom satt vissa frågetecken vid de nationella stämningarna. Var människor verkligen ute på gatorna för att fira 17 maj, eller hade de helt enkelt samlats (som människor gör) för att nyfiket ta del av vad som skulle kunna hända, nu när alla slags firanden var förbjudna? Men för ett land som mer och mer under 1800-talet motsatte sig unionen med Sverige blev Torgslaget efter hand oerhört symboliskt laddad. Och Wergeland blev frihetshjälten, "syttendemaikongen". (Han blev så förknippad med 17 maj att många fortfarande tror att det var han "som innstifta da'n".) När Bjørnstjerne Bjørnson i ett tal 1881 kallade Wergeland för "nationens störste son" var det en bekräftelse på vad han hade blivit för eftervärlden: en skaldande nationalhjälte.

Det hade han ännu inte hunnit bli, när han som ung student (och förmodligen rätt så berusad) skrattade åt de civila myndigheterna 1829. Men vem var han då, vår unge provokatör? Först och främst var han en person som alltid såg till att placera sig själv där det hände saker. Hans liv kretsade kring studier, men också kring det nöjesliv som fanns i staden, med återkommande krogrundor och lockande kvinnoaffärer. Och så diktade han förstås, en rå och kaotisk ungdomsdiktning, som tilldrog sig kritik från mer noggranna kollegor. Häftigast i kritiken var den jämnåriga Johan Sebastian Welhaven, som med tiden blev hans största rival. Welhaven uppskattade inte Wergelands icke-traditionella diktning och nämnde det i en text. Wergeland svarade och så var "poeternas kamp" igång. Det var en kraftmätning som fördes med fuktade läppar och vässade pennor. Welhaven skrev syrligt om Wergelands oborstade poesi, medan Wergeland gav sig på Welhavens högfärd och pretentioner:

    Welhaven gjorde et vers til jul
    og tror seg Apollons fetter [kusin]
    Så tror seg flyvefisken fugl
    når over sjø den spretter

Mic drop, liksom. Där borde kulturdebatten ha tagit slut. Men den bara växte och de bägge kontrahenterna samlade på sig anhängare. Två läger skapades: "patrioterna" respektive "intelligensen". Wergeland och Welhaven skilde sig nämligen inte bara åt i synen på poesi. De var varandras motsatser, personligt, politiskt och estetiskt. Wergeland och hans anhängare ville nå bönderna med sin romantiska patriotism, "intelligensen" sökte däremot en andlig enhet mellan Norge och Danmark. (Vad nu det innebar.) Från dagens synpunkt var det kanske inte mycket att träta om. Men att det inte var på lek visas av att de rivaliserande grupperna emellanåt råkade i slagsmål med varandra. Om det över huvud taget går att vinna en kulturdebatt kan man säga att Welhaven gick segrande ur striden, åtminstone på kort sikt. Det var först mot slutet av 1800-talet som Wergeland blev en symbol för det demokratiska Norge (trots att han själv inte var demokrat) och senare för det från Sverige fria Norge. 

Är det därför Wergeland är med på den här listan, som en viktig och enande symbol? 

Nåja. Inte bara. Han är också med för sitt enträgna arbete för att avskaffa § 2 i Grunnloven, "judeparagrafen". Paragrafen som hade tillkommit i samband med konstitutionen förbjöd judar att leva och verka i Norge och Wergeland var inte nådig i sin kritik av den:

Jeg troer vor Grundlov bedst paa Jord;

dog ei, at bedst er hvert et Ord.

Saaledes troer jeg for Exempel,

at Hver bør vælge frit sit Tempel.

Man friest være maa i Tro;

thi bør forandres § 2.

Innan en omröstning i Stortinget om paragrafen skickade Wergeland sin diktsamling Jøden till alla stortingsrepresentanter. Men lobbyförsöket misslyckades och det var först efter Wergelands död som den förhatliga paragrafen avskaffades.

Han är också med för sina dikters skull. 1844, inte ens fyrtio år fyllda, blev Wergeland allvarligt sjuk i tuberkulos, men fortsatte att skriva. Det är från den tiden han skrev sina bästa dikter. Jag tänker på "Til Foraaret" och "Til min Gyldenlak", som bägge skrevs samma år som han dog.

Gyldenlak, før Du din Glands har tabt,

da er jeg Det hvoraf Alt er skabt;

ja før Du mister din Krones Guld,

da er jeg Muld.

Idet jeg raaber: med Vindvet op!

mit sidste Blik faar din Gyldentop.

Min Sjel dig kysser, idet forbi

den flyver fri.

Togange jeg kysser din søde Mund.

Dit er det første med Rettens Grund.

Det andet give du, Kjære husk,

min Rosenbusk!

Udsprungen faaer jeg den ei at see;

thi bring mig Hilsen, naar det vil skee;

og siig, jeg ønsker, at paa min Grav

den blomstrer af.

Ja siig, jeg ønsker, at paa mit Bryst

den Rose laa, du fra mig har kyst;

og, Gyldenlak, vær i Dødens Huus

dens Brudeblus!

I dikten möter vi den döende poeten som har accepterat och kommit till ro med sitt öde. Dikten är riktad till en gyllenlack, en blomma som lyser upp många nordiska blomsterängar på våren. Diktaren har inte mycket tid kvar och tror sig inte finnas kvar när blomman väl har blommat ut och mist sin "kronas guld". Men som en sista önskan vill han att gyllenlacken ska växa på hans grav. Olav H. Hauge skriver i en dagboksanteckning: "Wergelands evigt unga poesi! Dessa gyllene jublande soldikter." Det finns en motsägelsefull optimism i Wergelands sista dikter, trots det bittra öde som väntade den unge mannen. De känns därför levande, på ett sätt som gör att de bryter igenom det avstånd (i tid och språk) som skiljer oss från 1840-talets Norge. Tycker jag då.

Men det är klart. Det är som nationell symbol Wergeland är mest känd. Han läses fortfarande i viss mån i Norge, och kommer att leva kvar i det norska kollektiva medvetandet så länge landet firar 17 maj. Det gör honom i viss mån odödlig. Till skillnad från Nordens andra stora nationalskald, Runeberg, är Wergeland en mer fascinerande person i historien. Om det säger något om Finland att deras nationalskald diktade om krig och enkla bönder, så säger det något om Norge att deras motsvarighet rumlade runt på Christianias gator, skrev romantiska dikter och dog en tragisk död. 

Framförallt satt Wergelands hjärta på rätt plats. Han kämpade för judarnas rätt att leva i Norge och han gapskrattade när övermakten i Christiania hotade att sätta in militären mot en fredlig folkmassa. 

 

Kom inte här och bestäm över mig. Det blir inte mer norskt än så.

41. Herman Bang (1857-1912)

Den danske författaren Herman Bang var ute och åkte tåg en dag, när han från sin kupé såg en kvinna i ett fönster. Hon gjorde inget speciellt och ögonblicket kan inte ha varat länge. Men bilden av kvinnan stannade kvar hos honom. Hennes orörliga ansikte, omgivet av blommor och med en tyst resignation i blicken, förföljde honom. Bang var en extravagant man, med erfarenheter av både det ena och det andra – ändå var det denna anspråkslösa lilla bild ur verkligheten som skulle inspirera honom till hans kanske allra främsta verk. Och det säger en hel del om hans författarskap.

Det är först de senaste par åren jag läst något av Herman Bang. Men han har gjort intryck på mig långt tidigare än så. När jag läste kulturvetarprogrammet för länge sedan (herregud, 15 år har det väl gått nu) fastnade jag för en bild på en ung Bang i Bernt Olssons och Ingemar Algulins Litteraturens historia i världen. Jag tyckte han var jävligt snygg och det i kombination med vad som måste ha varit en tilltalande beskrivning av hans litterära gärning, skapade för mig en lyster runt hans namn. Bang blev en sådan där författare man har som en av sina favoriter utan att någonsin ha läst ett ord. När jag så till sist läste Vid vägen (1886) för något år sedan och älskade den, så kom det alltså inte som någon överraskning utan mer som en bekräftelse på något jag redan vetat sedan länge.

Vid vägen är en roman om undertryckta känslor och längtan efter något annat än den kvävande vardagen. Katinka bor vid en järnvägsstation och är gift med ortens stins. Hon älskar honom inte och de har inga barn. En ny godsförvaltare kommer till trakten och Katinka blir förälskad. Men vardagens och konventionernas bojor är för starka. En kärlekshistoria som kunde ha blivit något, blir ingenting. Sällan har en bok med så lite handling varit så berörande. (Skådespelaren Max von Sydow blev så gripen av Vid vägen att han gick i 25 år och längtade efter att få göra en filmversion av den, som till sist blev av 1988. Jag har tyvärr inte sett den.)

Perfekt anpassad till Herman Bangs stillsamt tragiska historier är hans unika stil. Den brukar kallas impressionistisk och det är ett omdöme som har bekräftats av starkast tänkbara auktoritet. Under en kort tid bodde nämligen Claude Monet och Bang på samma pensionat i Norge. Monet skaffade sig en fransk översättning av vad som brukar anses vara författarens andra stora mästerverk, romanen Tine (1889), och sade efter att han hade läst den att den var den enda impressionistiska roman han kände till. Än idag anses Bang som den kanske ende konsekvente impressionisten på litteraturens område. Och visst är det en passande benämning för hans stil, där korta intryck av händelser och samtal flimrar förbi, tillsammans tecknande konturerna av ett litet, levande utsnitt av verkligheten. Samtidigt måste jag säga att Bangs litterära impressionism gör ett helt annat intryck på mig än impressionismen inom målarkonsten. Precis som inom måleriet finns känslan av liv, flöde och rörelse där – men effekten Bangs stil gör på läsaren är snarare besläktad med den som Hemingway uppnår med sin isbergsteknik. Han är en författare som kan konsten att skapa djupt berörande scener med de mest enkla medel. Ett avsnitt där en kvinna dränker sig avslutas till exempel på följande kortfattade sätt: "...Nu var dammen lugn. Dagen kom."  De förbiflimrande intrycken blir bara antydningar om ett enormt känsloliv som bubblar under ytan, men som just genom att bara vara antytt drabbar med så mycket större kraft. Något sådant har jag aldrig upplevt när jag tittat på en målning av Monet eller Renoir.

Tine utspelar sig under mer dramatiska omständigheter än Vid vägen. Handlingen tilldrar sig på den lilla ön Als under det dansk-tyska kriget 1864. (Bang växte själv upp på ön och hade barndomsminnen från kriget.), Det är emellertid inte frontens strider som skildras, utan det monotona slitet, städandet och omplåstrandet i bakgrunden. De förbimarscherande härarna fyller ungefär samma funktion som tågen som passerar järnvägsstationen i Vid vägen. De är påminnelser om det "stora" livet därute, i kontrast mot romanens "lilla" liv. Krigets nationella katastrof blir en vag återklang av den olyckliga kärlekshistoria som står i dess centrum.

Herman Bangs eget liv var också på många sätt tragiskt – däremot var det allt annat än stillsamt. På många sätt utgör det en dramatisk kontrast till den nedtonade, vardagliga miljön i hans främsta verk. Efter att ha kommit till Köpenhamn vid 22 års ålder, gav sig Bang med enorm energi in i tidnings- och kulturvärlden (han skrev som jag förstår det stundtals i fem-sex tidningar samtidigt) och blev snart både berömd och beryktad. Den unge dandyn sågs som en sinnebild för dekadent livsstil och karikerades flitigt i skämtpress och på teaterscener. Debutromanen Haabløse Slægter (1880) fick honom åtalad och dömd för otuktigt skrivsätt. När han var utomlands hände det att han titulerade sig "de Bang" och påstod sig ha stora gods på Jylland. Vart han än kom hade han en benägenhet att ställa till rabalder. Från Preussen blev han utvisad efter att ha skrivit en elak artikel om kejsarfamiljen och deras ständiga lust att fotografera sig. Andra gånger blev han i egenskap av homosexuell förföljd av myndigheterna.

Skillnaderna mellan Herman Bangs liv och verk är alltså i många avseenden stora, men självklart går det också att göra kopplingar mellan de två. Det ligger till exempel nära till hands att koppla Bangs favorittema om oförlöst kärlek, som präglar både Tine och Vid vägen, till hans egen homosexualitet. Det är lätt att föreställa sig att Tine och Katinkas upplevelser av kärlek som inte blir mycket mer än små, små antydningar i det tysta, inte bara är inkännande fantasier, utan också härrör från faktiska erfarenheter och känslor hos författaren själv. Impressionismen blir ur denna synvinkel mer än bara en stil – den blir i sin fragmentariska antydan om det outsagda det mest passande sättet att beskriva känslan av att leva ett liv där kärleken per definition är något förbjudet som man inte får tala om.

Herman Bang förde ett kringflackande liv. Kanske kände han sig aldrig riktigt hemma någonstans. När han dog 1912 var han på väg till San Francisco och Japan. I den lilla staden Ogden i Utah fann man honom död i sin tågkupé. Vilket hastigt, förbiflimrande intryck som blev hans sista finns vad jag vet inte noterat.