11. N.F.S. Grundtvig (1783-1872)

Det var som en uppenbarelse. Tillsammans med min fru och svåger var jag i New York sommaren 2019. Av en för mig oklar anledning hamnade vi på en baptistisk gudstjänst i Harlem. Det här var under Trumps sista år som president och i sin predikan resonerade prästen över hur man som svart församlingsmedlem ska förhålla sig till att landet styrs av en lögnare och rasist. Ett ord som hela tiden återkom var "persevere", framhärda. Man måste stå ut och våga hoppas på bättre tider. Prästen eldade upp sig till för mig oanade nivåer av vältalighet. Jag kommer inte ihåg exakt vilka Bibelställen han lutade sig mot, men hans röst och rättvisepatos klingar fortfarande i mitt öra. 

Jag är inte kristen och blev inte kristen av att höra den baptistiske prästen tala. Men jag förstod en sak som jag först ett par år senare, när jag läste på om den danske kyrkomannen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, kunde formulera för mig själv.

Denne Grundtvig. Han var under förarbetet till den här listan länge något av ett problem för oss. Vi vet att han är stor och viktig i Danmark. Men hur stor? Och hur viktig? Han är överallt, men ändå svår att få syn på. Hur avgör man egentligen en persons betydelse? Perspektivförändringar. Med hjälp av ett och samma instrument, en kikare eller en räknesticka, kan något se antingen stort eller litet ut. Att nämna antalet psalmer Grundtvig har skrivit (1500 stycken) och att hans idéer gav upphov till folkhögskolan i Danmark, är beroende på hur man betraktar saken både att sakligt beskriva hans insats för det danska kulturlivet och att förringa den.

Man kan också själv röra på sig. I Sverige är Grundtvig så gott som okänd för den breda allmänheten. När jag skulle låna ett par böcker om honom på stadsbiblioteket i Uppsala, var jag tvungen att bokstavera namnet för den stackars bibliotekarien. Ett kapitel i en av böckerna har rubriken "Grundtvig kom aldrig till Sverige". Det gjorde han aldrig. Vare sig bokstavligen, eller i den meningen att hans idéer fick särskilt mycket inflytande över det svenska kulturlivet. 

Förflyttar man sig till Danmark får man syn på något helt annat. Han står som staty utanför den mäktiga Frederiks kirke och i stadsdelen Bispebjerg i Köpenhamn restes på 1920-talet en monumental kyrka till hans ära. Men viktigare, skulle alla som hyllar Grundtvig vilja lyfta fram, är att han är närvarande i hur vanliga människor beter sig och pratar, i det särpräglat danska. Nationalkaraktärer är vanskliga att belägga, men visst händer det något när man tar sig över Kattegatt. Man slappnar av, tinar liksom upp. Höjer huvudet en aning. I efterordet till en samling dikter och psalmer av Grundtvig skriver prästen och författaren Inge Löfström att de särdrag vi idag förknippar med det danska, "den godmodiga vardagligheten, misstron mot allt patetiskt och högtravande, optimismen och humorn", har att göra med arvet från Grundtvig. Betraktat från det perspektivet, som vi har valt för att värdera Grundtvigs insats, har han ingen like i Norden. Ingen annan enskild person har betytt lika mycket för sitt land. 

Så vem var han, denne Grundtvig och vad lärde han ut? Jag tror att det viktigaste för att förstå Grundtvig är att känna till vad han vände sig emot. Grundtvig växte upp i en miljö präglad av gammeldags bibelkristendom och med en oerhört pessimistisk människosyn. Fadern var prästson och ville att sonen skulle få samma uppväxt som han hade utsatts för. Men den unga Grundtvig kom snart i kontakt med upplysningstänkare och romantiker som tog honom vidare i hans tänkande. 

Av särskild betydelse var en olycklig ungdomsförälskelse. Grundtvig var ingen Werther-natur, han gick inte under i förtvivlan och misströstan. Tvärtom, verkar det som, hur konstigt det än låter, väckte förälskelsen livsgnistan hos den unge mannen:

Och kunde jag dricka av Lethes porlande vatten och förlora minnet av de högre toner, då jag var lycklig... Dock, vad önskar jag, dåre? Är det icke denna svaga efterklang, som utgör mitt enda värde? Var det icke den, som överträffade sig själv, då den väckte aningen om det eviga hos mig och lyfte mig över tillvaron som solens förebud, den rodnande skyn, lyfter lärkan upp över den kvalmiga jorden? Jo, så var det, och här är den fulla ersättningen för förlusten av livets glädjeämnen, till och med för förlusten av kärlekens, som gent emot detta högres är vad ugnens värme är mot solens eld. — Ja, den högsta lycksalighet var att kunna värma sig vid den (kärleken) under livets vinter utan att glömma sin längtan efter evighetens vår, men det blev givet endast åt få, och hellre då lida den skakande kölden, som man vet måste ge rum åt den städse allt varmare våren, än att sluta sig fast till den mildare vintern, utan hopp om det skönare, när den försvann.

Vad jag får ut av dessa rader är att det är bättre att säga ja till livet, med all smärta det kan innebära, än att föra ett vegeterande liv, där man inte riskerar att såra och såras. Det är att spekulera en smula, men det är inte omöjligt att Grundtvigs optimism och livsglädje har sin grund i de lärdomar han drog av detta livets tidiga nålstick. 

Grundtvig läste romantikerna, han läste Goethe och Oehlenschläger (som han visserligen senare avfärdade). Men han stannade inte där. Hans romantik tog aldrig formen av ett dådlöst svärmande och drömmen om poesins blå blomma. Han vände sig så småningom till den nordiska forntiden, där han ansåg att poesins dunkla aningar var förverkligade i det jordiska livet. Han översatte Saxo och Snorre till danska och blev mer och mer övertygad om modersmålets betydelse. Han diktade också en hel del på egen hand, en ojämn sorts diktning, där förkunnelsen om Gud och det eviga, skådandet, är det viktigaste. Med en överlägsen gest borstade Grundtvig bort alla frågor om form och teknik: "det som duger något till, kommer i det kar det skall". 

Grundtvig var alltså en ordens man. Men i vilken mån var även för honom okänt, fram till den dagen då han kom fram till sin "makalösa" upptäckt. Upptäckten gick ut på att Bibeln i grund och botten är en död text, men att den levandegörs varje gång människor samlas i kyrkan för gudstjänst. Kyrkan är inte ett läsesällskap utan ett trossamfund. Han började därför skriva psalmer, totalt 1500 stycken blev det som sagt, som fortfarande sjungs i danska kyrkor och vid högtidliga sammanhang

Det jag uppskattar mest med Grundtvigs betoning av "det levande ordet" är att han också hade en blick för vardagens alla enskildheter. Man kan säga att Grundtvig förespråkade ett slags realistisk vardagskristendom, åter igen i kontrast till faderns gammellutheranska anda. I Grundtvigs tankevärld kombinerades tro och liv, söndag och vardag, gudstjänst och arbetsliv. I ett vackert stycke uppmanar han till ett slags uppmärksamhetens konst. Han börjar med att diskutera vikten av att välja rätt typ av sko för en vandring i "människolundens irrgångar", innan han varnar för överdriven beundran av industriella framsteg och nya luftmaskiner som visserligen tar oss upp i luften men som inte närmar oss det eviga:

Däremot vill vi vänligt betrakta allt, i vilket livet rör och röjer sig, icke gå så i tankarna, att vi icke hör den sjungande fågeln, vill ej springa för det surrande biet eller låta förgätmigejen dölja sig osedd. 

Jag tillhör visserligen dem som älskar 1800-talets drömmar om rymdresor till andra stjärnor och planeter. Men jag kan ändå sympatisera med Grundtvigs betoning av att se och uppmärksamma det som är vardagligt och närliggande. 

Det här för mig tillbaka till den predikan jag hörde i baptistkyrkan i Harlem för några år sedan. Jag kommer som sagt inte ihåg vilka bibelstycken prästen refererade till, men i sin kombination av humor och medmänsklighet var det som om prästen, trots att han talade om förhållanden i ett annat land och en annan tid, ändå talade i Grundtvigs anda. Så görs texter levande, genom att låta dem ljuda över en församlad människoskara. Så blir en predikan relevant, genom att handla om de erfarenheter som människor gör varje dag. 

Grundtvigs andra stora insats för det danska kulturlivet är grundandet av folkhögskolan. Idag är folkhögskolan (åtminstone i Sverige) kanske främst ett ställe där unga människor får skriva formlös vers och experimentera sexuellt. Men i grund och botten är folkhögskolerörelsen ett stort upplysningsprojekt. Tanken med skolan, som Grundtvig föreställde sig den, som bara delvis har realiserats, var att ställa människor ansikte mot ansikte med verkligheten. Det skulle därför inte vara fokus på prov och faktakunskaper, utan på upplysning om människolivet. Grundtvigs pedagogiska idé kan sammanfattas i den berömda sentensen "menneske först og Kristen saa". Det var enligt dansken det enda rätta förhållandet mellan det mänskliga och det kristna. Sentensen ska inte förstås som att det mänskliga är sig självt nog. Nej, människan är en syndare och behöver frälsning. Den betyder heller inte att människan måste ha en viss materiell standard eller nå en viss kulturnivå för att bli kristen. Det sentensen däremot säger är att människan måste vara levande, ha livsgnistan i sig, för att man ska kunna tala om det eviga livet. Människan är ett gudomlig experiment, som förenar ande och stoft, och vägen till upplysning går genom att hon blir medveten om sig själv. I folkhögskolan, menade Grundtvig, får människor möjlighet att nå den självmedvetenheten. 

Jag vet inte i vilken mån Grundtvigs namn är levande i Danmark idag. Men hans namn återkommer flest gånger i den danska Högskolesångboken, som jag utgår från att de flesta danskar kan utan och innan, och framförallt är han levande i den danska nationalkaraktären, som varje dag gör motstånd mot det högtravande, det allvarligt högkyrkliga och pessimistiska. 

Problemet Grundtvig. Han är överallt – och därför ingenstans. 

Det går inte att mäta storhet på ett absolut sätt. Vi lämnas åt jämförelser. I N.F.S. Grundtvig: människan - diktaren - folkledaren, som jag till stor del har lutat mig mot i skrivandet av den här texten, nämner författaren Hal Koch Grundtvig i samma andetag som Luther, Shakespeare, Goethe, Dostojevskij och Nietzsche, som alla enligt författaren profetiskt "följde den mänskliga kunskapen ända till tankens gräns, där den möter det, som ligger högre än all tanke". Det är sannerligen inget dåligt sammanhang.

12. Snorre Sturlasson (1179-1241)

Egil Skallagrimsson är sju år gammal och spelar boll med några äldre barn. Han blir bryskt behandlad, ger igen men blir satt på plats av en elvaåring. Då springer Egil iväg till den något äldre kompisen Tord. De pratar ihop sig och beger sig tillbaka till spelet. När elvaåringen ensam har bollen ger Egil och Tord sig på honom samtidigt. Egil klyver hans huvud i två delar med en yxa.

Några år senare spelar Egil och Tord boll med Egils pappa Skallagrim. Skallagrim blir sur för att det hela dagen har gått så bra för Egil och Tord, så han drämmer ner den senare i marken. Tord dör på studs. Skallagrim ger sig också på sin son, men blir stoppad i tid av en gammal kvinna. Skallagrim springer då efter henne och när hon har flytt ner i vattnet kastar han ett stenblock som landar mellan hennes skulderblad. Hon syns aldrig mer till. 

Egil är såklart skitsur över att pappan har dödat hans kompis. Han klubbar därför ner en av Skallagrims bästa män. Efter det så talar far och son inte med varandra under en hel vinter.

Så börjar sagan om Egil Skallagrimsson, den mest underhållande av de isländska sagorna, som (kanske? förmodligen?) skrevs av Snorre Sturlasson.

Han är ingen bra förebild, Egil Skallagrimsson, med nutida mått mätt. Men han håller på sitt och sina, svingar sitt svärd så "svulten varg får föda" och kväder sånger utan dess like. Enligt religionshistorikern Åke Ohlmark var Egil "pirat och mandråpare, ful som ett bergatroll och girig som en grottdvärg [och] genial centrallyriker av Nordens skönaste märke". Egil Skallagrimsson förenade på så vis två isländska dygder: övermänsklig styrka och skön diktkonst. 

Skaldekonsten var ursprungligen en norsk konstform, men kom med tiden av bli en isländsk angelägenhet. Skalderna var privilegierade och uppskattade gäster vid de nordiska kungahirderna. De presenterade sig vid hirden genom att framföra en dikt till kungens ära; kungens gärningar förevigades i historien och skalden kunde ta rikligt betalt i silver och guld. Skalderna kunde också följa med på resor till främmande länder. Egil framförde sina dikter både för olika nordiska kungar och för den engelska kungen. 

Skaldekonsten nådde sin höjdpunkt på 900-talet, då Egil Skallagrimsson levde. När Snorre Sturlasson skrev ner sin skildring av Egil Skallagrimssons liv, i början av 1200-talet, var skaldekonsten inte alls lika populär och på nedgång. Det är lätt att betrakta den isländska medeltiden som en sammanhängande historisk period; ett enhetligt "då", utan spretigheter och nyanser. Men det är ett misstag. Snorre Sturlasson var kristen och skrev om förhållanden mer än tvåhundra år tidigare. Det är mer än vad som skiljer oss idag från Bacchanterna och Fredmans epistlar. Faktum är att Snorre delvis skrev ner sina berättelser om gamla skalder och historiska myter för att samtiden höll på att glömma bort dem. Han arbetade som en historiskt lärd antikvarie, som försökte hålla liv i den gamla traditionen. 

Ragnarök, en kort sammanfattning: Fimbulvintern kommer. Snö driver från alla håll. Väldig köld och vassa vindar. Bröder dräper varandra av girighet. En varg slukar solen, en annan varg slukar månen. Stjärnorna försvinner från himlen. Jorden skälver så att träden lossnar från marken och bergen sjunker ihop. Den fjättrade Fenresulven kommer lös, det står eld ur hans mun och nos. Midgårdsormen tar sig upp på land och spottar sitt gift. Loke och hans män tågar fram. Nu börjar en himmelsk batalj mellan det goda och det onda. Främst av asagudarna rider Oden med sin guldhjälm. Tor dräper Midgårdsormen, men dör själv av ormens gift. Oden slukas av Fenresulven. Vidar hämnas honom genom att riva sönder ulvens käft. Jätten Surt slungar eld över jorden och bränner hela världen.

Snorre, som kristen, måste ju ha betraktat det här som underhållande trams. Snorres Edda (som man brukar skilja från den äldre poetiska Eddan), är både en handbok i poesi och en introduktion till den isländska mytologin. Den innehåller en kristen ramberättelse enligt vilken asatron är en "naturreligion", en tolkning av världen naturlig för de människor som ännu inte har nåtts av den kristna förkunnelsen. Asagudarna är enligt ramberättelsen vanliga människor, charlataner eller bedragare, som har fått folk att tro att de är av gudomlig släkt. Det gör dem nästan ännu häftigare, för enligt Snorre härstammar de ursprungligen från det historiska Troja. Precis som Aeneas enligt Vergilius flyr det trojanska kriget och grundar Rom, så flyr Oden från Troja och tar sig upp till dagens Frankrike, Danmark, Sverige (Sigtuna) och Norge, innan han med båt tar sig över till Island. Likt romarna är asagudarna alltså trojanernas släktingar!

I "Hur Gylfe blev lurad", den första delen av Snorres Edda, presenteras myterna i ett slags frågetävling, där den som inte kan besvara frågan eller som inte kan göra den andre svarslös, förlorar tävlingen. Ramberättelsen förklarar och sätter i sammanhang och Snorre kan själv inte en sekund ha trott på det som skildras. Texten präglas vidare av ett godmodigt, nästan ironiskt tonfall. Men jag skulle ändå inte hålla det emot honom om han någonstans lockades av berättelsernas kraft och medryckande schvung. Jag vill här också passa på att nämna Heimskringla (som i Sverige har getts ut under namnet Nordiska kungasagor), det tredje verk, vid sidan av Eddan och Egil Skallagrimssons saga, som Snorre Sturlassons är berömd för. Åke Ohlmark skriver att med Heimskringla skänkte Snorre Nordens folk deras första verkligt läsbara historia och dessutom "en rasande rolig och stilistiskt välskriven tegelstensroman". Sedär, ett lästips till sommaren!

Snorres eget liv är som taget ur en av hans berättelser. Han föddes 1179, som son till den mäktiga hövdingen Hvamm-Sturla Tordsson. När Snorre var liten hamnade fadern i bråk med en annan mäktig hövding på det isländska västlandet, Jón Loptsson. Hvamm-Sturla förlorade kampen och det slutade med att Jón Loptsson åtog sig att uppfostra Snorre. Här går skildringarna lite isär. Karl G. Johansson och Mats Malm (den senare ledamot i Svenska Akademien) menar att det här var "ett vanligt sätt att markera sin överlägsenhet gentemot en motståndare samtidigt som det befäste den ingångna uppgörelsen". Åke Ohlmark (som översatte Sagan om ringen på sitt eget sätt och kallade JRR Tolkien för en vresig gammal gubbe) skriver tvärtom att det var "ett ytterst hedersamt bud, då i regel den som fostrade en annans barn ansågs ringare än barnets egen far". Nå, man får tro på vem man vill.

Det hade, hur som helst, den effekten att Snorre Sturlasson hamnade på gården Odde, där han kom i kontakt med berättelser och texter från hela det lärda Europa. På gården stannade Snorre i tjugo år, innan Jón Loptsson hastigt avled 1197. Snorres framtid var tvungen att säkras. Som tur var kunde han med hjälp av två förmånliga äktenskap avancera i makthierarkin på det medeltida Island. (Snorres första hustru var, enligt Ohlmark, "stenrik, ful och folkilsken". Äktenskapet var djupt olyckligt, oklart varför. Hans andra äktenskap var lyckligare.) Med sin lärdom i bagaget avancerade Snorre till lagsagoman och slutligen till en av de mäktigaste männen i landet. Hans kulturella gärningar ska nog, som Karl G. Johansson och Mats Malm noggrant framhäver, egentligen förstås som en aspekt av hans statsmannaskap. Historieskrivning och allmän lärdom sågs på den här tiden som en självklar del av den politiska verksamheten, vilket minst sagt är något överraskande från ett nutida svenskt perspektiv.

Nåväl, Snorres maktposition skänkte honom samtidigt många fiender. Under en resa i Norge hamnade Snorre mitt i en maktkamp mellan jarlen Skule och den norske kungen Hakon Hakonsson. Hakon beordrade Snorre att stanna i Norge, men Snorre valde att trotsa kungens vilja. Haters gonna hate, liksom. Det ledde till att Snorre mördades året därpå, av en av sina före detta svärsöner. 

Snorre Sturlassons historiska betydelse går inte att överskatta. I århundraden har det isländska folket läst och beundrat hans skrifter. Åke Ohlmark skriver att man under vintermörka "kvällsvakor" har reciterat dem i halvsjungande mässtoner. Om det nationella uppvaknandet på 1800- och 1900-talet kan liknas vid ett hus, så var Snorres berättelser såväl murstock och träpanel, som tiljor och takpannor. Men framförallt är den medeltida isländska litteraturen en kulturskatt av världsintresse, som helt saknar motsvarighet i Norden. Det är en litteratur som har format och för lång tid framöver kommer att forma vår bild av islänningen och hans kärnfullt korta liv.

Som listförfattaren Gabriel skrev när han fick höra om Egil Skallagrimssons ruskiga bedrifter: "Man börjar förstå varför det bor så få på Island."

13. Lars von Trier (1956-)

Trots alla avslöjanden om vänskapskorruption och mutor som har fått sin beskärda del av medieutrymmet i Sverige de senaste åren, åtnjuter myndigheter och samhällets toppar fortfarande ett högt förtroende av allmänheten. Bestickning och smutsig korruption? Nej, inte här, inte hos oss. Inte i vårt finfina folkhem.

Det är inte konstigt om människor från andra länder surnar till och reagerar på den förträffliga svenska självbilden. Lars von Trier var en gång inbjuden till en högtidlig middag någonstans i södra Sverige. Han kände egentligen inte för att gå på ännu en trist tillställning, men såg en chans att bevisa att korruptionen i Sverige är lika stor, om inte större, som i resten av världen. Han ställde därför arrangören inför ett ultimatum: för att närvara på middagen ville han ha en svensk orden. Arrangören bad von Trier vänta ett tag och ett par telefonsamtal senare kunde han meddela den danske regissören att ordensutmärkelsen var ett faktum. von Trier gick naturligtvis inte på middagen – det var trots allt bara en trist tillställning i mängden och ordensutmärkelsen gav han blanka tusan i – men tesen var bevisad. Quod erat demonstrandum. 

För att ta reda på sanningen går det bra att fråga ett fyllo eller ett barn. Det går också bra att anlita en dansk mästerprovokatör.

*

Han var en vanartig son. Men det fick han, till skillnad från Fritiof Nilsson Piratens alter ego, också lov till att vara. Lars von Triers kulturradikala föräldrar levde efter principen om fri uppfostran och den unge Lars fick klara sig bäst han ville. Det innebar att han inte hade några bestämda gränser att prövande forma sin egen identitet gentemot, inga förbud att uppröras över eller överträda. Lars fick skapa sina egna gränser, han blev sin egen förälder och bestraffare. Ett helt livs ångestproblematik har nog sin grund i barndomens skenbara frihet. 

Men ångest kan kanaliseras på olika sätt. Barndomens upplevelser var inte bara psykiskt påfrestande, utan också en perfekt grogrund för konstnärligt skapande. Å ena sidan fick Lars ett grundmurat självförtroende; på filmskolan hängde han upp en skylt på sin dörr: "Här gör vi filmhistoria". Å andra sidan formades en narcissistisk självupptagenhet, där varje film är ett se mig! – ett rop på uppmärksamhet – och så småningom ett konstnärskap som både är ett studium över upphovsmannen själv och en serie spektakulärt utförda uppror mot det kulturradikala föräldrahemmet.

Det skapade också ett intressant förhållande till sanningen. Lars von Trier är en mytoman och själviscensättare, där det långt ifrån är självklart var det verkliga slutar och det påhittade börjar. (Det syns redan i hans namn: han föddes som Lars Trier och la till ett "von" för att det lät bra.) I flera intervjuer har von Trier pratat om människans behov av struktur och mening, och hur mycket av verkligheten man måste bortse från eller skära bort för att få en berättelse eller ett narrativ att hänga ihop. Kan man med det i tankarna ta hans berättelse om den traumatiska barndomen på allvar? Eller är det bara ännu en dimridå, ännu ett spår som leder oss vilse? 

Tillsammans med regissörerna Thomas Vinterberg, Kristian Levring och Søren Kragh-Jacobsen lanserade von Trier vid mitten av 90-talet filmrörelsen Dogma 95. Enligt rörelsens manifest skulle alla kameror vara handhållna, inget ljud fick läggas på i efterhand och kulisser var strängeligen förbjudna; allt för att "tvinga fram sanningen" ur filmens karaktärer och miljöer. De fyra regissörerna fuskade redan tidigt med dessa regler, men manifestet hade ett enormt genomslag internationellt. Dogma blev ett begrepp. Man kan förledas att tro att von Trier med manifestet ville säga att Dogma-filmerna var mer "äkta" eller "sanna" än dyra studioproduktioner. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. 

Lars von Trier bestämde sig tidigt i sin karriär för att endast göra tre filmer i en stil, innan han bytte estetisk inriktning. Hans tre första filmer, Forbrydelsens element, Epidemic och Europa (tillsammans kallad Europa-trilogin) är inspirerad av vad von Trier och hans filmskolevänner internt kallade "rövmytologiskt", det vill säga Tarkovskijs filmer, människors skuggsida, patina och förfall. Särskilt den sista filmen, Europa, krävde oerhört mycket av den unge regissören. Enligt von Trier gjordes filmen "som ett mästerverk". Men all omsorg om scenografi och kameravinklar hämmade hans kreativitet. Dogma-manifestet var på så vis en sorts självbegränsning för att gynna skapandet. Om man kan betrakta von Triers filmografi som en enda lång rad uppror, vilket är helt rimligt att göra, så gjorde han med Dogma-manifestet uppror mot sin egen perfektionism.

Detsamma kan sägas om TV-serien Riket, med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som den svenske överläkaren Stig Helmer. Lars von Trier hade precis filmat klart Europa och såg med TV-serien en chans att göra en humoristisk nonsensserie om spöken på ett sjukhus. Det blev en oväntad tittarframgång och en av höjdpunkterna i von Triers karriär. Allt fungerar, från den dokumentära produktionen till ironin över såväl andeskådare som överspända vetenskapsmän. Med Riket blev von Trier något så udda som en folkkär enfant terrible. Till detta bidrog det lilla inslaget vid slutet av varje avsnitt, där von Trier, iförd Dreyers gamla smoking, samtidigt som eftertexterna rullar, säger gonatt till det danska folket med ett kors- och ett djävulstecken. (Apropå det: efter succésamarbetet planerade von Trier en film om Ingmar Bergman med Ernst-Hugo i huvudrollen. Det var i själva verket ett practical joke som von Trier och Ernst-Hugo läckte till pressen. De ville störa den gamla filmnestorns sömn med den säkert obekväma tanken på att bli porträtterad av Ernst-Hugo Järegård.)

Nej, sanningen i någon upphöjd mening har von Trier aldrig varit särskilt intresserad av. De tre filmer, Breaking the Waves, Idioterna och Dancer in the Dark, som (mer eller mindre) gjordes i enlighet med Dogma-manifestet utgjorde sålunda inget egentligt brott i filmografin. Det var bara ännu en period i danskens postmoderna stilföränderlighet. Som följdes av andra stilperioder: Dogville och Manderlays stiliserade teaterkänsla; Antichrist, Melancholia och Nymphomaniacs fokus på mänsklig sorg och förtvivlan. Samtliga är filmer som verkar vilja säga någonting om mellanmänskliga relationer eller den ömkliga existensen, men när von Trier själv får prata om sitt konstnärskap förnekar han att han över huvud taget har något budskap: "Jag vill visa dem något och få dem att uppleva något." Det har han sannerligen lyckats med. Det finns få regissörer som har lyckats skapa så ikoniska bilder som räven i Antichrist, avrättningen i Dancer in the Dark eller den annalkande och skrämmande planeten i Melancholia. Lars von Trier värjer sig sålunda från rollen som en regissör med ett budskap, som en övertydlig samhällskommentator. Han jobbar med mycket mer subtila metoder. Han vill visa upp den mänskliga grymheten, fåfängan och avundsjukan. Sedan får vi dra våra egna slutsatser.

Men samtidigt. All konst involverar en viss grad av manipulation. Det gäller per definition, eftersom man för att berätta en historia framhäver vissa aspekter av verkligheten och bortser från andra. von Triers geni ligger i att han lyckas berätta sina historier på ett så fängslande och medryckande vis att vi blir delaktiga i manipulationen. Vi vet ju att Dogville bara är på låtsas, det räcker att ta en titt på det kritstrecksuppdelade betonggolvet för att inse det. Vi vet att Björk är en isländsk musikartist och inte en tjeckisk invandrare på den amerikanska landsbygden. Men von Trier manipulerar oss, får oss att skratta, gråta eller förfärat vända oss bort ifrån duken. Det känns på riktigt. Hur påhittat det än är. Samtidigt lär vi oss någonting om livet, existensen och döden. Låt oss kalla dessa sanningar, som växer fram ur och bärs av berättelserna, för poetiska.

Att Sverige är lika korrupt som andra länder, det skulle nog von Trier bara kalla ett vanligt fordømt faktum.

14. Tycho Brahe (1546-1601)

Den här listan har redan fört oss till många platser – till Grönland och Tasmanien, in i engelska kungahov och ut på smugglaräventyr på Östersjön. 

Nu är det dags att rikta blickarna mot stjärnhimlen. 

Som Carl Sagan en gång konstaterade är vår jord bara en liten prick, om ens det, i universum. Hur meningslösa studier av rymden än kan tyckas vara, så är det nog ändå få som förblir helt oberörda av dem – vi människor tycks ha en inneboende fascination för det som är större än oss själva. Länge var det Gud som fyllde den platsen. I den materiella världen stod jorden i centrum och allt kretsade kring vår lilla planet i vad som brukar kallas för den geocentriska världsbilden. Matematikern och astronomen Nicolaus Copernicus brukar få stå som symbol för övergången till en heliocentrisk världsbild med solen i centrum och planeterna (inklusive jorden) kretsande runt omkring. Sakta men säkert fråntogs människan och hennes värld sina platser i centrum för universum. 

I denna utveckling spelar den danske astronomen Tycho Brahe en central roll – även om han nog själv hade blivit rätt besviken över att ha bidragit till den kopernikanska världsbildens genomslag. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig.

*

Tre år efter att Copernicus på sin dödsbädd lagt fram sin revolutionerande tes föddes den lille pojken Tycho Brahe på Knutstorps borg i Skåne. Han var ett barn av den danska makteliten – mor och far tillhörde två av Danmarks mäktigaste adelsfamiljer. Intresset för astronomin väcktes som ung tonåring när han såg en solförmörkelse och fascinerades av att den hade kunnat förutses. Redan här verkade det alltså vara den dolda lagbundenheten som fascinerade Brahe - möjligheten att genom envishet, intelligens och hårt arbete upptäcka mönster i det till synes oförklarliga.

Under en studieresa i Europa i början av 1560-talet började Tycho Brahe på allvar ägna sig åt astronomiska observationer. I augusti 1563 låg planeterna Jupiter och Saturnus ovanligt nära varandra på himlen. När Brahe jämförde det han såg med uppgifter publicerade i tabeller fann han stora skillnader och insåg att astronomin behövde reformeras med hjälp av noggrannare, mer systematiska observationer och genom att bättre instrument togs fram. Han började föra detaljerade dagboksanteckningar med astronomiska observationer, något han skulle fortsätta med fram till sin död och som skulle komma att bli själva grundstommen i hans vetenskapliga gärning.

Tycho Brahes stora genombrott som astronom kom när han år 1572 bevisade att "den nya stjärnan" (i själva verket en supernova) i stjärnbilden Cassiopeia befann sig på större avstånd från jorden än månen.  Detta var en direkt utmaning av uppfattningen att världsrymden bortom månen var oföränderlig – en dogm som varit rådande ända sedan Aristoteles. Så revolutionerande var upptäckten att Brahe själv förklarade det som ett "gudomligt tecken" bortom naturlagarna. Han skrev en bok om fenomenet, De nova stella, som gjorde honom till ett känt namn bland astronomer i Europa. Brahe började planera att lämna Danmark för att fortsätta karriären utomlands, men det ville den danske kungen Fredrik II inte veta av. För att behålla den numera berömde vetenskapsmannen inom landets gränser förlänade kungen ön Ven till Brahe. Förläningen var på livstid och Brahe erbjöds dessutom en årlig pension på 500 daler, samt medel för att bygga upp ett observatorium. Han kunde knappast annat än att tacka ja till erbjudandet. Ven passade astronomens syften perfekt – den platta ön skulle ge fri sikt mot himlen åt alla håll och behörigt avstånd till störande hovliv. 

År 1576 lades grundstenen till det som skulle bli Uraniborg av den franske ambassadören Charles Dançay. Uraniborg, namngivet efter Urania, astronomins musa i den grekiska mytologin, kom att bli en imponerande byggnad som i ett och samma renässansslott var bostad åt Brahe med familj, kemiskt laboratorium och astronomiskt observatorium. Inspirerad av italiensk renässansarkitektur lade Brahe stor vikt vid att slottet skulle byggas enligt harmoniska geometriska mönster som skulle återspegla den himmelska harmonin.  Det var en praktfull byggnad som i viss mån kan tyckas stå i strid med hans eget valspråk "Icke att synas men att vara" – för övrigt en av många latinska inskriptioner Brahe lät sätta upp i byggnaden. Uraniborg var försett med ett avancerat vattenledningssystem, som via pumpverk och rör gav vatten till slottets rum. Här fanns även ett ringledningssystem med klockor, med vilket astronomen kunde kalla på sina assistenter när de satt på sina rum. Runt slottet uppfördes också en renässansträdgård, utformad av Brahe själv, givetvis enligt ett strängt geometriskt mönster.

Plan över Uraniborg med trädgård

När Tycho Brahe efter några år insåg att han behövde mer utrymme och stabilare uppställningsplats för sina instrument, blev lösningen att bygga ett nytt observatorium – denna gång under jord. Grävningarna till det som skulle bli Stjärneborg startade cirka 1584 och skulle resultera i ett observatorium som var nytt och banbrytande i Europa. Här fanns bland annat en gigantisk armillarsfär, men också ett arbetsrum där Brahe hade möjlighet att sova över – i rummet fanns porträtt av honom själv och andra astronomer samt i taket en bild av hans "tychoniska" världssystem tillsammans med en liten tavla med inskriptionen "Om det är så?".

Stjärneborg

För att åstadkomma den exakthet Tycho Brahe eftersträvade i sina mätningar blev han tvungen att konstruera sina egna instrument. På Ven upprättades en instrumentverkstad – smeder, snickare och gravörer kallades in. Banbrytande nydaningar gjordes vad gäller bland annat siktteknik och metoder för avläsning. Brahes mest berömda instrument var den så kallade "murkvadrant" som fanns monterad i väggen på Uraniborg och användes för att mäta himlakroppars höjd över horisonten. Ovanför instrumentet fanns en målning av Brahe själv i färd med att göra observationer.

Tycho Brahes murkvadrant

Ett annat berömt föremål var den himmelsglob, 1,5 meter i diameter, där Tycho Brahe löpande placerade ut stjärnor och stjärnbilder vartefter han fastställt deras position – när han lämnade Ven innehöll den över 1000 stjärnor. På dess horisontring fanns en inskription som bland annat konstaterade att: "himlen har genom ett sinnrikt konstverk öppnats för dem av de dödliga som förstår sig här uppå".

Tycho Brahe ville att även presentationen av hans resultat skulle hålla högsta kvalitet och lät därför bygga ett eget boktryckeri på Ven för att trycka sina vetenskapliga fynd. Snart visade det sig dock att tillgång på papper var ett problem för boktryckarverksamheten – för att lösa detta byggdes även en papperskvarn, som i sin tur (på grund av bristen på sjöar och strömmande vattendrag) krävde att ett sextiotal nya dammar konstruerades på ön. Brahes envishet när det gällde att genomföra sina visioner var kort sagt imponerande (även om de bönder som under hårt slit fick gräva dammar av sin jordbruksmark antagligen var mindre nöjda).

Tycho Brahes arbete på Ven pågick oavbrutet från 1577 till 1597, det vill säga i hela tjugo år. Ven blev till en forskningsanläggning, där inte bara forskning utan även undervisning bedrevs – något som var nödvändigt för att träna upp de nya assistenter som hämtades från hela Nordeuropa. Ingenstans i Europa vid denna tid bedrevs mer avancerad astronomisk forskning. Ven blev berömt över hela kontinenten och snart flockades nyfikna besökare till ön – såväl andra astronomer som en och annan kunglighet.

Bland de viktigaste resultaten av Tycho Brahes astronomiska arbete på Ven fanns bland annat observationerna av den komet som han skådade på natthimlen den 13 november 1577, något som brukar beskrivas som den andra stora astronomiska händelsen i hans liv (efter den nya stjärnan 1572). Brahe började göra noggranna observationer av kometen vilket han fortsatte med under hela den period på två och en halv månad som den gick att skåda på himlen. Han kunde slå fast att kometen låg långt bortom månens sfär – ytterligare en spik i kistan för idén om de oföränderliga, himmelska sfärerna. Utöver detta bör också nämnas den stjärnkatalog med 777 stjärnor och deras positioner som Brahe upprättade och som kom att ersätta den gamle grekiske astronomen Ptolemaios 1400 år gamla katalog. Sammantaget viktigast var kanske dock själva observationerna – oerhört noggranna, metodiska och för tiden mycket exakta. Som vi ska se skulle de komma att spela en stor roll för astronomins utveckling. Även om Brahes observationer så småningom skulle komma att bli en av grundvalarna för den heliocentriska världsbildens genombrott, ville han dock själv inte släppa tanken på jorden i centrum av universum. För att få det hela att stämma överens med sina mätningar, utarbetade han en teori där solen och månen snurrade runt jorden, men där de andra planeterna snurrade runt solen – det så kallade tychoniska systemet.

Det har beräknats att under Fredrik II:s tid vid makten gick årligen en procent av den danska statens samlade intäkter till Tycho Brahes arbete på Ven. Ett sådant stöd från statsmakten var unikt för en vetenskapsman. Denna generositet hade inte bara att göra med den typiske renässansfurstens storsinta givmildhet gentemot vetenskapen, utan också om att det i 1500-talets kungahov sågs som mycket viktigt att ha en god astrolog i sin närhet. Även om Brahe själv vid en föreläsning sagt att "astronomin bygger på bevis och exakta matematiska metoder, medan astrologin rör sig med gissningar" innebar inte detta att han på något sätt förkastade astrologin – tvärtom såg han astronomin som ett sätt att göra astrologin pålitligare. Att låta en så lysande astronom som Brahe försvinna iväg till något annat hov i Europa framstod som ett enormt slöseri för den danske kungen som därför med alla medel försökte behålla honom vid sitt hov. I rollen som kunglig astrolog kom Brahe att ge konkreta förslag på hur kungen borde agera i olika frågor. Några av hans förutsägelser slog naturligtvis fel men ett exempel på att hans astrologiska gissningar ännu långt efter hands död tillmättes betydelse är att man på 1600-talet allmänt ansåg att han förutsett Gustav II Adolfs levnadsöde.

År 1597 lämnade till sist Tycho Brahe Ven för att aldrig mer återkomma. Folk vid makten hade börjat störa sig på den excentriske vetenskapsmannen som år efter år drog in, om ni ursäktar, astronomiska anslag för sin forskningsverksamhet på Ven, samtidigt som han i flera fall misskötte de skyldigheter som ålåg honom som länsherre. När den nye kung Kristian IV kom till makten var det slut på det roliga. Kristian var inte alls lika vänligt inställd till Brahe och vetenskapen som hans salig far hade varit. En stor del av Brahes bidrag drogs in och astronomen insåg att verksamheten på Ven inte längre skulle kunna bedrivas. Till en början hade Brahe tänkt fortsätta sina observationer i ett nytt hus i Köpenhamn, men när han inte tilläts ha sina instrument på stadsvallen såg han det som ett tecken på att han inte var önskvärd i staden längre. Brahe tog sin familj och sina instrument på båten och lämnade Danmark. I samband med avskedet skaldade han med vemod följande rader:

Danmark, vad är mitt brott, för vilket du hårt mig förskjuter?

Hur kan du, o fädernesland, behandla mig som fiende?

(Renässansmänniskan Brahe sysslade naturligtvis också med poesi.)

Tycho Brahe började jaga nya mecenater och kom så småningom att hamna hos den kanske finaste som stod att finna i hela Europa – den tysk-romerske kejsaren Rudolf II. Brahe blev kejserlig astronom och snart även kejsarens närmaste rådgivare. I denna roll fick han naturligt nog inte lika mycket tid över för sina observationer. Som tur var fick han år 1600 en ny begåvad medarbetare vid sin sida. Hans namn var Johannes Kepler och han var redan en ansedd matematiker och forskare. Kepler hade därför tänkt sig ett någorlunda jämbördigt samarbete, men så blev det inte. Brahe betraktade Kepler som sin assistent och gav honom inte fritt tillträde till observatoriet. Trots relationssvårigheterna kunde de dock arbeta tillsammans och Kepler skulle komma att bli oerhört viktig både för Brahes framtida ställning i vetenskapshistorien och för astronomin som helhet. 

Tiden i Prag blev emellertid kortvarig. Den 24 oktober 1601 dog Tycho Brahe. Det hela skedde enligt vad Johannes Kepler senare berättade på ett smått tragikomiskt vis. Under en bankett hos vännen Peter Vok von Rosenberg i Prag vågade Brahe inte resa sig från bordet för att gå och kissa, eftersom det vore ett etikettsbrott. På kvällen drabbades han av svåra smärtor förorsakade av urinretention och dog efter elva dagars sjukdom. Senare har det spekulerats i att han i själva verket blev förgiftad av någon. Brahes snabba uppstigande till en av kejsarens närmaste förtrogna hade väckt avund – och att han var protestant gjorde saken än värre. Så nog fanns det säkert fiender som velat förgifta honom vid det kejserliga hovet. Idag är dock vad jag förstår såväl historien om att Brahe inte vågade kissa som spekulationerna om att han skulle ha blivit avsiktligt förgiftad avskrivna som förklaringar till hans död. 

Johannes Kepler blev efter Tycho Brahes död ny hovastronom åt kejsaren och övertog som sådan samtliga Brahes journaler. På basis av föregångarens observationer formulerade han sina berömda tre lagar som kom att revolutionera den astronomiska vetenskapen. Journalerna kom så småningom att köpas tillbaka till Danmark från Keplers son av den danske kungen Fredrik III och förvaras idag på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. De flesta av Brahes instrument förstördes emellertid i samband med trettioåriga krigets inledning i Prag och vad gäller anläggningen på Ven så lät Kristian IV så småningom riva den för att bereda plats för ett boningshus åt sin älskarinna. Idag finns bara några underjordiska lämningar (av bland annat Stjärneborg) kvar, dock restaurerade och tillsnyggade på ett sätt som åtminstone ger lite känsla för den viktiga plats anläggningen intar i den astronomiska vetenskapens historia.

*

Tycho Brahe har idag såväl asteroider, månkratrar, supernovor och observatorium uppkallade efter sig. Hans plats i vetenskapens historia är säkrad. Under sin tid i livet hade dock den temperamentsfulle Brahe en tendens att ständigt hamna i bråk med andra människor. Under en vistelse vid universitetet i Rostock 1566 hamnade han i en svärdsduell med en avlägsen släkting (enligt en teori med ursprung i ett fyllebråk om vem som var den främste matematikern). Brahe miste en del av näsan i duellen och lät tillverka en protes som gått till historien som "guldnäsan" (troligtvis var den dock gjord av mässing). 

Tycho Brahe verkar på det stora hela inte ha varit en så sympatisk person. När han fick Ven som förläning blev han på köpet länsherre för omkring 250 invånare som bodde på ön sedan tidigare. Redan vid bygget av Uraniborg var det föga förvånande öns bönder som fick svettas mest för att förverkliga Brahes visioner. Bönderna på Ven hade tidigare varit självägande men fick nu en länsherre med hårda krav. Bönderna drevs på hårt för att genom skatter och dagsverken bygga upp hans forskningsanläggning. Adelsmannen Brahe var en man som var van att bli åtlydd (och dessutom som sagt mycket temperamentsfull). Prygelstraff eller en tid i Uraniborgs fängelsehåla väntade den som bonde som började bråka. Hyllad över hela världen var "bondeplågaren" Brahe fortfarande i början av 80-talet så illa sedd på Ven att hamnstyrelsen i Landskrona undvek att döpa en nyinköpt lastfärja (som skulle gå till ön) efter honom på grund av namnets negativa laddning där. "Man blir inte profet i sin egen hemstad" säger vi och tänker oss att detta förhållande kan förklaras med småsinthet och avundsjuka – men glömmer privilegiet det innebär att befinna sig på ett så behörigt avstånd i tid och rum från profeten ifråga, att vi med lätthet kan skala bort oväsentliga personliga otrevligheter från vår bild av personen. 

Det är svårt att få igenom storslagna visioner på egen hand – därför är det väl tyvärr inte så konstigt om stora visionärer ibland också är stora översittare. Tycho Brahe var dock inte bara en översittare – han var dessutom en översittare med pengar. Ovanför nedgången till Stjerneborg fanns följande inskription att läsa: "Varken makt eller rikedom, endast konstens och vetenskapens välde består." Nu är det ju så att det sistnämnda ofta förutsätter det förstnämnda. Brahe hade genom arv blivit i det närmaste ekonomiskt oberoende när hans far dog 1571 och som vi redan sett fullkomligt vräkte statsmakten pengar över honom under en lång tid. Denna ekonomiskt fördelaktiga ställning var naturligtvis en förutsättning för hans insatser – han kunde länge lägga nästan hur mycket tid och pengar som helst på att utveckla nya fantastiska instrument och på att göra fler spännande observationer av rörelserna uppe på himlavalvet. 

Som alla vet är andra människors rikedom i regel en källa till irritation och avundsjuka – men rika människor som väljer att ösa sina tillgångar över nördiga specialintressen och lösnäsor av guld (eller om det nu var mässing), de kan vi ändå inte undgå att älska lite. Det som gjorde Tycho Brahes insats så viktig var på många sätt just nördigheten i den, det vill säga att den grundades på extremt noggranna och omfattande observationer (medan till exempel en sådan som Copernicus i högre grad baserat sin revolutionerande teori på matematiska uträkningar). Genom Brahe tog astronomin ett rejält steg från filosofins marker till vetenskapens. Helt idéhistoriskt korrekt är det kanske inte, men det går att förstå varför han ibland har kallats för skaparen av den moderna naturvetenskapen. Just detta att med hjälp av noggranna observationer och rationellt tänkande dra slutsatser som utmanar till och med vad som uppfattas som grundläggande naturlagar är ju precis vad som i hög grad får oss att beundra en sådan som Albert Einstein. Precis som i fallet Einsteins relativitetsteori kan man tänka sig att upptäckten av det föränderliga universum hade potentiellt existentiella implikationer. En viktig aspekt av Brahes upptäckter av den nya stjärnan 1572 och kometen 1577 var ju att den skarpa skiljelinjen mellan den himmelska och den jordiska delen av universum suddades ut. Observationerna hade visat att de stabila sfärer som Aristoteles hävdat inte verkade existera – kometer och annat rörde sig helt fräckt genom flera av planeternas banor utan att ta hänsyn till några kristallsfärer. Världsrymden var inte en isolerad tillvaro präglad av en stilla, gudomlig oföränderlighet; den var lika rörlig och ibland till synes kaosartad som vår tillvaro här nere. 

Vad Tycho Brahes eget syfte var med alla observationer visas emellertid tydligt av följande inskription från Uraniborg, som formulerar hans syn på sitt arbete med vetenskapen: "Gud, universums skapare, ville inte veta av oreda och oordning i världsrymden." För Brahe var ett av de viktigaste målen med hans arbete att genom studier av himlavalvet bättre kunna utläsa Guds avsikter. Jorden som en liten ynklig prick i universum var långt från hans föreställningsvärld. Nej, för Brahe kretsade jorden tryggt i sitt tychoniska system av komplexa lagbundenheter, bara ett nytt avancerat instrument ifrån att kunna kartläggas ännu bättre och exaktare. 

Och vi kan nog tänka oss att detta i Tycho Brahes föreställningsvärld var lika säkert och gott som att det mesta här nere på jorden, när allt kom omkring, kretsade kring honom själv.

15. Carl Theodor Dreyer (1889-1968)

Det började redan skymma och alla i filmteamet var redo. Skådespelarna hade gått in i zonen och kameramännen stod hukade bakom sina stora småsurrande apparater. Det var en av de sista tagningarna på en av de sista inspelningsdagarna. Äntligen skulle projektet snart vara över och alla inblandade skulle få sina välbehövliga semestrar. Anspänningsnivån var precis lagom, allas fokus inriktade på förestående tagning. Det enda som krävdes nu var att regissören gav klartecken.

Problemet var bara att Carl Theodor Dreyer höll sig tyst. Sakta gick han runt och petade på rekvisitan, justerade någonting som inte låg riktigt som han tänkte sig, stannade upp och funderade på än det ena och än det andra. Otåligheten bland övrig filmpersonal växte och till slut gick några av dem fram och knackade honom på axeln. "Ursäkta, herr Dreyer, men vi måste få till den här tagningen nu. Alla är redo och solen går snart ner." Filmregissören tittade upp och svarade lugnt: "Det är okej. Om vi inte filmar scenen nu så kan vi göra det nästa år."

Anekdoten säger mycket om hur den danska filmregissören Carl Th. (som mellannamnet ofta förkortas) Dreyer såg på sina filmskapelser. De var inga hastiga hantverksprodukter som kunde mejslas fram efter ett tajt lagt schema. Tog det tio år att bli klar med konstverket, ja då fick det väl ta tio år. Den integritetstunga inställningen kan också förklara varför Dreyer, efter en produktiv stumfilmsperiod, bara gjorde fem filmer mellan 1928 och 1964, då hans sista film hade premiär. En av dessa fem filmer har Dreyer själv för övrigt tagit avstånd från.

Den långsamma produktionstakten kan säkert ha hängt ihop med Dreyers höga krav på sig själv. Kanske rent av prestationsångest? Han visste när han hade gjort något av hög kvalitet och mot slutet av 1920-talet hade han satt samman en film som än idag framhålls som stumfilmserans kanske allra största mästerverk. En kvinnas martyrium handlar om den franska motståndsflickan Jeanne d'Arc, som efter himmelska ingivelser ledde Frankrike till segrar i hundraårskriget, innan hon tillfångatogs och brändes på bål. Mer specifikt handlar den om rättegången, en politisk fars där den blott nittonåriga flickan ställdes till svars för kätteri. Ämnena eller temana i En kvinnas martyrium – religion och lidande – och fokuset på kvinnors roll är återkommande i danskens filmproduktion. Men mycket viktigare än vad hans filmer handlar om, är hur innehållet presenteras.

Filmskaparen Paul Schrader konstaterar i boken Transcendental Style in Film: Ozu, Bresson, Dreyer (1972) att religiösa filmer alltid har funnits, i bemärkelsen att de berättar historier om bibliska figurer eller heliga människors livsöden. Räcker det för att konstituera en "religiös film"? Frågan ska nog åtminstone delvis uppfattas som retorisk: nej, själva filmen blir inte andlig bara för att det presenterade innehållet har med religion att göra. Schrader fångar problemet med den konventionella religiösa filmen bra, när han påpekar att den "does not elevate the viewer to the level of the sacred, it brings the sacred down to the level of the viewer." Verklig religiös film måste istället vara gjord på ett sådant sätt att den faktiskt manar till andlig kontemplation eller insikt. Då blir formen avgörande, filmens hur sätts i centrum. En av få regissörskollegor som kan anses vara något av en själsfrände till Dreyer, den franske formalisten Robert Bresson, har i sina Anteckningar om filmkonsten pekat på formens betydelse i sammanhanget: "De religiösa ämnena får sin värdighet och sin upphöjdhet från bilderna och ljuden. Inte (som man skulle tro) tvärtom: att bilderna och ljuden skulle få det från de religiösa ämnena."

Dreyer var som sagt extremt inriktad på formfrågor, och i En kvinnas martyrium använder han sig av närbilder på ett osannolikt expressivt ansikte, som samtidigt fråntagits allt världsligt prål genom att genomgående vara osminkat. Närbilderna gör att vi inte kan fly undan och inte kan koncentrera blick eller tanke på något annat det ansikte vi har framför oss. Den andligt rena men världsligt plågade Jeanne d'Arc kontrasteras mot de skeptiska gamla biskoparna, gubbar som är kyrkans män och världens representanter. Vinklarna som används, hur bilderna ramas in – allt är mycket medvetet genomtänkt för att skapa önskad effekt. I slutbilden ser vi toppen på en kyrka, ett kors, i samma bild som toppen av träpålen från det brinnande bålet. En effektiv och möjligen ironisk bild av världsligt hyckleri och andligt martyrskap i samma avskärmade bildruta. Filmen tar slut och som betraktare har vi inte bara lärt oss någonting; vi har känt någonting, förstått något utan att riktigt kunna sätta ord på vad det är, lyfts till ett högre andligt plan på något vis. Konsten har verkat transcendentalt på oss.

Renee Maria Falconetti spelade bara i en enda film, men framträdandet är ett av de mest minnesvärda i filmhistorien.

En kvinnas martyrium är på flera sätt typisk för Dreyers filmkonst. Temana återkommer i andra verk och filmens formmedvetenhet är ett signum för konstnären överlag. På andra sätt är den mindre typisk. Falconettis ansikte är så otroligt uttrycksfullt och hela filmen är expressionistisk i anslaget. Jämför man det med det andra stora Dreyerverket om religion, talfilmen Ordet, så är skillnaderna ganska anslående. Som Schrader påpekar lutar sig de flesta filmerna mot betraktaren och söker fånga tag i uppmärksamheten. Ordet gör det motsatta: den lutar sig bort från betraktaren. Filmen försöker inte på minsta sätt förföra tittaren med traditionellt fängslande dramaturgi, spänningsskapande element eller typiskt uttrycksfullt och utlevande skådespeleri. Karaktärerna rör sig smått mekaniskt runt i ett enkelt hem och talar långsamt och nästan onaturligt med varandra. Som betraktare sveps man inte med av några filmiska stråkar eller liknande känslomässigt manipulerande inslag. Bara en aning generaliserat kan man säga att några enkla människor sitter runt ett bord och diskuterar Jesus i två timmar. Det är avskalat, strikt, nästan statiskt. Men också filmtekniskt och formmässigt häpnadsväckande, vilket det underbara spelet mellan ljus och skugga är ett tecken på, eller den scen där kameran rör sig nästan 360 grader utan att vi för den delen någonsin får se ryggen på karaktärerna.

När miraklet slutligen inträffar – en "helig dåre", Johannes, lyckas med med sin tro och sina böner få Gud att uppväcka en ung kvinna från döden – då blir effekten desto starkare. Kan en så vardaglig, trist och i stora delar känslolös tillvaro verkligen innehålla det omöjliga, det andliga, ja, självaste miraklet? Undret känns i detta sammanhang både mer självklart och mer fantastiskt på samma gång. Som betraktare står vi kvar rena och omanipulerade inför det som händer, och måste själva ta ställning till om vi kan acceptera det vi sett. Dreyer har skrivit om hur han byggde upp för slutscenen:

Once they [biobesökarna] have been brought to this condition of reverence and introspection, they more easily let themselves be induced to believe in the miracle – for the sole reason that they – being forced to think about death – are also led to think about their own death – and therefore (unconsciously) hope for a miracle and therefore shut off their normally sceptical attitude.

Det är intressant att notera att Dreyer inte lägger någon tid på att försöka psykologisera de heliga människorna, varken i En kvinnas martyrium eller Ordet. Det finns inga förklarande barndomsupplevelser eller sociologiska modeller att luta sig emot. Dreyer tycks helt ointresserad av detta. Det är som att han vill säga: "Dessa personers helighet ska inte bortförklaras!" Naturligtvis kan hans filmer ibland verka stela och svåra (sista filmen Gertrud, baserad på en Hjalmar Söderberg-pjäs, är nästan extrem i sin rigida framtoning), men när man väl kommit under skinnet på dem så framstår de som så mycket klarare och starkare än de flesta "vanliga" filmerna gör. Den berömde filmkritikern Roger Ebert har sammanfattat det väl, när han om Ordet sa: "Det är en svår film att ta sig in i, men när du väl är i filmens värld, så är det omöjligt att fly från den."

Dreyer gjorde flera minnesvärda filmer, både under sin stumfilmsperiod – jag kan personligen rekommendera Mikael, baserad på en Herman Bang-roman – och under sin talfilmsperiod. Från den senare perioden kan den atmosfäriska och surrealistiska Vampyr och den otäcka häxprocessfilmen Vredens dag, med sina starka kvinnoporträtt, lyftas fram. Båda tillhör filmhistoriens klassiker och är väl värda att söka upp. Någon närmare analys av dessa ska jag emellertid inte ägna mig åt här.

Carl Th. Dreyer var inte med i någon rörelse, inte aktiv i någon ideologiskt driven filmgrupp eller omslagspojke för någon hipp trend. Likt kollegan Bresson så har han egentligen aldrig fått några tydliga efterföljare, trots att han influerat en mängd stora filmskapare (vår egen Ingmar Bergman, inte minst). Det är befriande, tycker jag, eftersom det gör honom tidlös. Han hör till ingen och alla tider, och jag kan inte tänka mig att hans filmer någonsin kommer bli fullständigt irrelevanta. Hans "utanförskap" i filmhistorien bidrar också starkt till känslan av någon sorts andlig renhet och konstnärlig integritet. Dreyers verk gör det som all konst lyckas med när den är som allra bäst: den uttrycker någonting som vi trodde var omöjligt att uttrycka. Något som vi inte riktigt kan formulera på andra sätt. Avslutningsvis vill jag ännu en gång vända mig till någon annans ord, denna gång den katolska filmkritiken Amédée Ayfres. I en essä från 1964 fångar han vackert Dreyers storhet: "What the body is to the soul, what the sacraments are to grace, what the word is to the thought – that is what Dreyer’s films are to a mysterious world which normally escapes us."

16. Michael Laudrup (1964-)

Det sägs att det inte finns någonting som aktiverar minnescentrat i hjärnan lika mycket som en välbekant lukt. Det stämmer säkert, men vissa ljud är för mig lika indränkta av minnen. Det gäller i allmänhet ljud jag inte har hört på ett tag – poplåtar stora på 00-talet, vågskvalp och friska havsvindar – men i synnerhet de ljud som uppstår när någon står och duttar på en fotbollsplan i högsommarvärme: en torr läderboll mot en fot, ett lår, ett huvud eller en axel. Det dröjde därför inte många sekunder av Jørgen Leths dokumentär om Michael Laudrup innan jag vandrade nerför the memory lane. Det är nämligen det första man hör när man trycker på play, svagt i början, sedan tydligare, innan dansken själv syns i bild, utan benskydd men med vita strumpor och Patrick Laudrup-skor från 1988 med nedfälld plös. Bollen går från höger fot till vänster lår, sedan omväxlande höger, vänster, höger, vänster och höger fot igen; man kan se det framför sig, enbart med vägledning av ljuden, trots att Laudrup bara är synlig från bröstet och uppåt. Upp med bollen i luften – där är bollen äntligen! – dämpning på låret, en klackspark, en axeldutt. Avslappnat och lekfullt, fast med total koncentration och fullständig kontroll. Bilderna får mig att minnas: fotbollsträningar som höll på för evigt, sommarlov som aldrig tycktes ta slut, torr gräslukt i näsan, svett och solsveda på pannan. Att vinna matcher och cuper, jo för all del. Men den bästa känslan var ändå att på egen hand stå och trixa med bollen, så upptagen av den enkla leken att allt annat försvann i tankarna. Bara detta enda, att inte låta bollen nudda marken, att med hjälp av kroppens alla lemmar (förutom de fördömda händerna) få bollen att stanna i luften. Med gravitationen som enda motståndare. Det är vackert att tänka på, i kärleken till bollen och duttandet förenas superstjärnor som Michael Laudrup med pojklagsspelare världen över.

Det är värt att hålla fast vid den tanken, för det senaste decenniet har inte varit lätt för en fotbollsälskare. Visst, själva fotbollen är bättre än någonsin. Men det har varit med en känsla av besvikelse och lätt äckel som jag har bevittnat de senaste årens många avslöjanden om korruption inom de stora fotbollsorganisationerna. Att penningen har fått ett allt starkare grepp om sporten jag älskar är en sak, att fotbollen också har lierat sig med skurkstater och oljediktaturer är så långt bortom alla rimliga proportioner, att det krävs en oändlig självövervinnelse för att orka engagera sig. Det är klart att jag tittar, men jag bryr mig inte längre. Inte som tidigare. Men jag betalar och tittar – och är på så vis en del av problemet. Det är en logik jag inte gillar, men som jag inte kan blunda för. Men jag tittar och varje gång jag gör det är det för att än en gång få uppleva de där ögonblicken av magi som fotbollshistorien är så full av. Det är fortfarande den känslan jag söker efter, när jag inte kan slita mig från skärmen trots att jag egentligen helst av allt vill stänga av. Vissa ögonblick är fastetsade på näthinnan: Zidanes uppvisning mot Brasilien 2006, Messis soloräd mot Getafe, Michael Laudrups yttersidelobbpass mot Nigeria i åttondelsfinalen i VM 1998. DEN ÄR HELT OTROLIG. Titta på den flera gånger. Innan passningen har Laudrup precis tagit sig ur en tilltrasslad situation. Han borde vara i obalans och endast inriktad på att passa bollen så fort som möjligt till en framrusande Ebbe Sand. Det hade varit en svår pass, inte omöjlig, men svår. Istället har Laudrup sinnesnärvaro nog för att hitta ett utrymme bakom den nigerianska försvararen. Utförandet är perfekt. Han lyckas lobba bollen över försvararen med perfekt precision och tillräcklig fart; i själva verket till vänster om försvararen från målet sett, trots att han med kroppen är på väg åt andra hållet. Det ska inte vara möjligt. Jag minns att jag satt hemma och bara gapade. Passningen ledde fram till ett av målen i Danmarks 4-1-vinst mot Nigeria i mästerskapet, och var – skulle det visa sig – Laudrups sista stora insats som fotbollsspelare. Han la dojorna på hyllan strax efter kvartsfinalförlusten mot Brasilien. Det var slutet på en lång och ovanligt framgångsrik karriär.

Michael Laudrup var Köpenhamnskillen som via Brøndby IF tog sig ut i fotbollseuropa. Det var annorlunda då än nu, fotbollen hade ännu inte genomkommersialiserats och fotbollsspelare var inte supperrika globala varumärken. Lag i Europa tilläts bara ha fyra utlänningar i laget och tre på planen samtidigt. Laudrup gjorde det bra i Italien, det går inte att säga annat, med Juventus vann han scudetton. Men det är för åren i Spanien han är mest ihågkommen. Det var inte självklart att han skulle gå till FC Barcelona, en klubb som inte hade vunnit den spanska ligan på åtta år, men när Johan Cruyff talar så lyssnar man och när den legendariske holländaren vill ha en, ja då flyttar man. Laudrups första säsong i den katalanska huvudstaden var inte anmärkningsvärd. Det var först när lagets två andra utlänningar var borta från spel – Ronald Koeman skadad och Hristo Stoitjkov avstängd efter att ha stampat på en domares fot – som Laudrup fick en central roll i Cruyffs lagbygge. För några år sedan pratades det mycket om Messis nya roll som "falsk nia" i Pep Guardiolas Barcelona. Men Guardiola kopierade bara den roll som Laudrup hade i Cruyffs så kallade Dream Team. I rollen som attackerande mittfältare eller tillbakasjunken anfallare ledde Laudrup laget till fyra raka ligatitlar, en Copa del Rey-vinst och seger i Europacupen. Sedan genomförde han en kontroversiell flytt till ärkerivalen Real Madrid. Det är uppseendeväckande ur ett nutida perspektiv, men det finns mycket som talar för att Laudrup, när han kritade på för Real Madrid, faktiskt aldrig riktigt förstod hur kontroversiell flytten skulle bli. Romario hade precis kommit till Barcelona och Laudrup såg inte hur han själv skulle få plats på planen (med tanke på utlänningslagen). Nåväl, flytten blev av och Laudrup lyckades med sitt nya lag vinna en femte ligatitel på lika många år. En ofattbar bedrift. Och han är numera en av få spelare som är lika uppskattad av fans från bägge lagen. Det finns en rolig anekdot från hans tid i den spanska huvudstaden. Laudrup var ute på restaurang och pratade med en vän om att kanske dra sig tillbaka från fotbollen. Han började ju bli lite till åren, trots allt. Den spanske kungen råkade sitta vid bordet bredvid och hade uppfattat vad Laudrup talade om. Kungen reste sig upp, kom över till Laudrup och viskade i hans öra: "det låter som en bra idé, för då blir jag den ende kungen i stan." 

Vem vet, anekdoten kanske till och med är sann, för Michael Laudrup kunde göra otroliga saker på en fotbollsplan. Sina två signaturtricks, la croqueta och the no look pass, utvecklade han till perfektion. Som spelare förenade han elegans med atletisk styrka (när han som tränare ledde Swansea i Premier League menade många av hans spelare att han fortfarande var bäst tränad – vid 48 års ålder). Platini har sagt att Laudrup bara hade ett enda fel: han var inte tillräckligt självisk. Även ställd inför ett öppet mål letade Laudrup efter ett passningsalternativ. Det är inte att undra på att han influerade en hel generation av spanska mittfältare, som hellre letar passningstrianglar vid mittplan än tar sig direkt mot mål. Efter varje träning rusade Xavi från La Masia för att få se Laudrup spela, och Iniesta hade en poster av dansken uppsatt på sitt rum. Laudrup var visserligen inte med i det Danmark som överraskande vann EM 1992, men man skulle kunna säga, även om det förstås är en smärre överdrift, att han på grund av Spaniens framgångar ett tag var både Europa- och världsmästare.

Nå, The Super League blev inte av och Ryssland blev av med årets Champions League-final. Men Qatar kommer att få hålla sitt öken-VM och The Public Investment Fund (det vill säga den saudiarabiska staten) tilläts köpa Newcastle United. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Så hackar fotbollsmaskinen sig fram till ständigt nya nivåer av hybris och ruttenhet. Till motsatsen bevisas kommer jag fortsätta att vara bedrövad över fotbollens utveckling. Men en sammanställning av Laudrups bästa passningar får mig, fortfarande och trots allt, att vilja leta fram min opumpade boll ur förrådet och bege mig ut till närmsta gräsplan.

17. Magnus Carlsen (1990-)

Den norske poeten och schackentusiasten André Bjerke diktade såhär om spelet han älskade och satte så högt:

Hva gjør en mann til kunstner? Ingen vet
det helt bestemt. Men ofte er det nok
at han har sære vaner, pannelokk,
er full av vin og full av hemmelighet.

En komponist, en maler, en poet
kan bløffe selv kritikkens kloke flokk.
Det finnes ingen sikker målestokk
som garanterer verkets kvalitet.

Alene sjakkens kunst har faste normer
for godt og dårlig: Hva man duger til,
må nemlig vise seg i vunnet spill.

All bløff blir avslørt der - i alle former.
Og derfor bør den sanne kunstner vie
seg til det rene kunstverk: sjakkpartiet.

Visst hade Bjerke rätt: det går inte att bluffa i schack. Försöker du göra det blir du skoningslöst avslöjad. Man kan spela aggressivt, behärskat eller oförutsägbart, men vad som är bra schack avgörs i slutändan på schackbrädet. Det intressanta med Bjerkes syn på schack, som den kommer till uttryck i den högst personliga schackboken Spillet i mitt liv (1975), är att han på andra ställen i boken formulerar sig annorlunda, ja faktiskt på ett rakt motsatt sätt. 

Vid ett tillfälle diskuterar Bjerke fenomenet "ren matt". En ren matt är när varje fält runt omkring en kung är otillgängligt av bara en anledning. Ta en titt på nedanstående uppställning. Svart kung schackas av den vita springaren på d5. Han måste fly! Tyvärr är fälten d6, d8 och f8 otillgängliga på grund av andra svarta pjäser. Han kan inte heller röra sig till fälten d7, e8 och e6, eftersom de bevakas både av den vita springaren på e5 och löparen på f7. Att slå ut den vita löparen på f7 är inte att tänka på, eftersom den försvaras av springaren på e5. Och det finns, slutligen, inga andra pjäser han kan flytta på för att förhindra det kommande ödet. Kungen är körd, han är schack matt. 

Uppställningen är ett resultat av en öppningsfälla som härstammar från Sire de Légal, världens bästa schackspelare mellan åren 1730 och 1755. Alla bra schackspelare känner till fällan och hur man försvarar sig mot den, men den kan överraska en mindre van spelare. Fällan är uppseendeväckande eftersom vit offrar sin dam – den enskilt mest värdefulla pjäsen på ett schackbräde – för att nå en strategisk fördel. Ett drottningsoffer som på det här viset leder fram till schack matt anses vara extra beundransvärt och vackert. 

Schackspelet har uppenbarligen en estetik: att offra en drottning för att vinna ett spel smäller högre än att offra en springare eller en bonde. Och det är stor skillnad på matt och matt. Den vackraste av dem alla, åtminstone enligt Bjerke, är den rena matten: "Den som har sett og oppfattet hva en ren matt er, han har samtidig opplevet noe fundamentalt i all kunst og all vitenskapelig tenkning: loven om midlenes økonomi." Schackens estetik går alltså ut på att göra saker och ting så enkelt och effektivt och med så lite ansträngning som möjligt. Man ska inte överdriva eller ta till den stora släggan, när det räcker med en knuff i rätt riktning. 

Bjerke menar, intressant nog, att schacken även har en etik: man ska sätta anden högre än materian. Svarts beslut att plocka åt sig den vita drottningen, hans girighet och hunger efter materiell vinning, leder honom i fördärvet. 

*

Mitt eget intresse för schack har jag min morfar att tacka för. Jag minns hans ådriga händer över schackbrädet, hans värme, tålamod och noggrannhet. Han lät mig aldrig vinna med flit, det skulle gå rätt till.

En gång blev jag rasande. Jag hade flyttat fram en bonde två steg från linjen av bönder man startar med. Morfar tog då en av sina framskjutna bönder och flyttade den diagonalt över brädet och ställde den precis bakom min egen nyss framflyttade pjäs, samtidigt som han greppade tag om min bonde med samma hand. Ett upphöjt leende spreds över hans ansikte. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin framöver råka ut för en passant igen. Vilket jag förstås har fått äta upp många gånger. 

Jag spelar fortfarande schack, men mer sporadiskt och utan några som helst ambitioner om att bli verkligt bra. Det jag uppskattar med schack är att reglerna är förhållandevis lätta att lära sig, men att det krävs oerhört mycket mer för att bemästra spelet. Det handlar förstås om övning. Ju mer man spelar, desto lättare är det att se mönster och sammanhang och desto bättre spelar man. Men salighet upplever man bara ibland. Det kan komma plötsligt. Man sitter där, framåtlutad över brädet eller framför en mobilskärm, och funderar över en särskilt komplicerad uppställning. Då kan det hända att man hittar ett drag som överraskar motståndaren och även en själv; ett drag som framstår som både nödvändigt och vackert, men först i efterhand, som i ett förklarat ljus. Att man inte såg det tidigare! Det är svårt att beskriva exakt vad som då händer. En knut som löses upp? En himmel som klarnar? En glimt av något högre? 

André Bjerke beskriver det kanske bäst. I all konst finns det två rum. I det första kan alla ta sig in och se sig om. Innanför finns det ytterligare ett rum, ett mycket större. Dit behöver man hjälp att ta sig.

*

Magnus Carlsen är vegetarian (typ) och socialdemokrat, han gillar att spela poker och fantasy football. Han är en helt vanlig norsk kille.

Han är också världens genom tidernas bästa schackspelare.

Jag tror att vi kan slå fast det, även om Garry Kasparov säkert också skulle vilja göra anspråk på tronen. Carlsens överlägsenhet över tid är anmärkningsvärd. Sedan juli 2011 har han varit rankad som den bäste schackspelaren i världen, med en högsta rating på 2882. (För er som inte förstår vad siffran betyder: det är väldigt högt, i själva verket högst någonsin.) I klassisk schack blev Carlsen världsmästare 2013, när han finalslog Viswanathan Anand. Sedan dess har han lyckats försvarat titeln vid fyra tillfällen, senast förra året. 2014 blev han även världsmästare i snabbschack och blixtschack, vilket gjorde att han blev den förste att inneha de tre världsmästartitlarna samtidigt.

I en schackvärld full av beskedliga nördar har Carlsen en aura av att vara en lite mindre beskedlig nörd. Han hejar på Real Madrid i fotboll och han har ofta en humoristisk (och kanske provocerande) replik beredd i rockärmen. Särskilt vid presskonferenser. När Carlsen konfronterades med sitt rykte om att vara en "arrogant bad boy" svarade han: "Bad boy är jag inte så säker på. Arrogant kan jag vara." Efter en av titelmatcherna mot Fabiano Caruana 2018 ombads Carlsen och Caruana att välja sina favoritspelare ur historien. Amerikanen Caruana valde sin landsman Bobby Fischer, som utmanade den sovjetiska hegemonin på 60- och 70-talen. Carlsens svar? "Probably myself, like, three or four years ago."

Det är svårt att komma ihåg en tid innan Magnus Carlsen. Han har ju varit med så länge. Magnus Carlsen var underbarnet som charmade Norge och som trettonåring spelade jämnt mot självaste Kasparov. (Det är så mycket som är roligt med klippet, inte minst Kasparovs uppenbara huvudbry och att Carlsen vid ett tillfälle ger sig av från brädet för att titta på andra matcher.) Kasparov har senare sagt att Carlsen som schackspelare är som "en dödlig kombination av Bobby Fischer och Anatolij Karpov". Det vill säga att Carlsen förenar Fischers styrka att aldrig ge upp, att slåss till den sista pjäsen, med Karpovs förmåga att använda alla pjäser på ett bräde med maximal effekt. Hur ska man kunna försvara sig mot det? 

Det har ingen hittills kunnat göra, ja förutom de avancerade schackdatorer som har lämnat alla mänskliga hjärnor långt bakom sig.

Det finns de som menar att datorernas inträde i schackvärlden har gjort spelet förutsägbart och tråkigt. Visst, de bästa spelarna lägger numera den mesta av sin tid åt att sparra mot datorer och blir på så vis bättre spelare. Schack idag handlar mer än någonsin tidigare om att minnas enorma mängder av schackpositioner. Men tills den dagen vi tillåter datorer att ställa upp så spelas schackmästerskap av människor – felbara och irrationella varelser av kött och blod. 

Magnus Carlsen har stoltserat med att han tillhör den siste generationen av schackspelare som lärde sig spela schack innan datorernas inträde. Det är möjligt, men frågan är om det är så mycket att skryta om.

Vad jag vill säga med den här texten är att det mänskliga alltid gör en återkomst. Lite som en mullvad i Whac-A-Mole.

Ja, vad som är bra schack är redan bestämt. Det finns ett facit, det visste André Bjerke redan på sjuttiotalet. Datorerna gör det bara tydligare. I titelmatcher kan vi i realtid följa vem som, enligt datorn, har övertaget. Men för spelarna handlar det om att faktiskt hitta dragen, bland alla tusentals miljoner möjliga drag som under en hel match står till buds. Och att det finns ett facit hindrar inte oss människor från att tycka att vissa drag eller vissa sätt att spela är vackra, eleganta eller moraliska. 

Det måste vara så. Annars skulle vi inte hålla på.