7. Paavo Nurmi (1897-1973)

Det fanns en tid när idrott var en lek. En fritidssysselsättning för gentlemän, ett mandomsprov för gossar eller bara en källa till enkel glädje när man för en gångs skull fick lägga vardagens hårda slit åt sidan. Nog var det viktigt att springa snabbare än granngårdens pojkar, men minuter och sekunder var det ingen som brydde sig om. Idrotten var inte kvantifierad. Ingen sprang med tidtagarur i händerna.

Den finske löparlegenden Paavo Nurmi var på så sätt en av den moderna idrottens pionjärer. Han hade ett mycket analytiskt förhållande till sin löpning, sprang alltid med stoppklocka, och har setts som pionjär för strategin att springa i en jämn takt. Medan andra sprang mot sina motståndare, sprang Nurmi mot sig själv – målet var att finslipa taktik och teknik till dess att motståndarnas insatser skulle vara irrelevanta. Han utvecklade ett systematiskt träningsprogram som sträckte sig över hela året och var en föregångsman för vetenskapligt grundade förberedelser inom idrotten. Detta tillsammans med hans matematiska kunskaper och ingenjörsutbildning gjorde att media gärna karakteriserade honom som något av en mänsklig maskin – ett närmast skrämmande exemplar av den moderna tidens människa.

Paavo Nurmi är så klart den överlägset mest berömde finske långlöparen. Men han var inte ensam. Faktum är att den finländska löpningen under 1900-talets första decennier var något av ett fenomen. Hannes Kolehmainen var mannen som först gjorde "flygande finländare" till ett begrepp. (Uttrycket har senare applicerats inte bara på andra löpare utan också på rallyförare och fotbollsspelare med udda målgester). Kolehmainen bärgade fyra OS-guld under sin karriär, tre i Stockholm 1912 och ett i Antwerpen 1920, på distanser från 5000 m till marathon. Hade inte ett världskrig kommit emellan hade det säkert blivit fler. Kolehmainens främste arvtagare (vid sidan av Nurmi) var Ville Ritola som under 1920-talet bärgade hela åtta olympiska medaljer i långdistanslöpning, varav fem guld. På Paris-OS 1924 tog han fyra guld och två silver vilket fortfarande är rekord i antal olympiska medaljer under ett och samma spel för en friidrottare.

Men ändå kan ingen av dem mäta sig med Paavo Nurmi. För att förklara varför kan jag helt enkelt inte låta bli att rabbla lite siffror:

• Nurmi tog 9 olympiska guld i sin karriär, ett rekord som matchades först på 60-talet och inte slogs förrän 2008 av Michael Phelps. Han är fortfarande delad tvåa på den listan.
• Nurmis rekord på flest olympiska medaljer stod sig också till 60-talet. Där är han delad femma idag.
• Nurmi tog under OS i Paris 1924 fem guld, fortfarande rekord för en friidrottare på ett och samma olympiska spel. Än mer imponerande blir prestationen av att de fem guldmedaljerna togs inom loppet av endast sex dagar.(Efteråt var han besviken över att den finländska ledningen inte lät honom ställa upp på 10 000 m också.)
• Nurmi satte under sin karriär 22 officiella världsrekord på sträckor mellan 1500 m och 20 km.
• Vid en tidpunkt höll han samtidigt världsrekorden på 1500 m, engelsk mil, 3000 m, 5000 m och 10 000 m.
• Under en period sprang han 121 lopp från 800 m och uppåt utan att gå miste om vinsten på ett enda.
• Han förlorade aldrig ett 10 000-meterslopp under hela sin 14-åriga elitkarriär.

Till detta kan läggas att Paavo Nurmi egentligen skulle ha ställt upp även i OS 1932 och då fokuserat på de längre grenarna 10 000 m och marathon, där han hade haft god chans att ta ytterligare medaljer att döma av de osannolika tider han ska ha uppnått på träning. IAAF ifrågasatte emellertid hans amatörstatus och hindrade honom med anledning av detta från att delta. Professionalismen var för 30-talets idrottsvärld ungefär vad doping är för vår. Misstänkta proffs jagades, stängdes av och fördömdes av idrottsetablissemanget. Men många var de idrottsmän som sysslade med det i skymundan och på mer eller mindre raffinerade vis försökte dölja det. I Nurmis fall ska det ha handlat om att han tagit emot pengar för att springa några lopp i Tyskland. Tusentals människor protesterade i Helsingfors mot behandlingen av löparstjärnan. Avstängningen verkar ha skett på lösa grunder och sågs allmänt som ett fult trick av högt uppsatta svenskar i organisationen (en uppfattning det tycks ligga en hel del sanning, om jag förstått saken rätt). Relationen mellan grannländerna försämrades och ledde bland annat till att Finnkampen lades ner mellan 1933 och 1939. (OS i Berlin 1936 blev en liten revansch: Nurmi, nu som tränare för de finska löparna, kunde se sina adepter nå framgångar med sammanlagt sju medaljer varav tre guld.)

Paavo Nurmi hade en stor betydelse för löparsportens utveckling. Många har velat se det som hans förtjänst att löpning blev en av de stora grenarna inom internationell idrott. Publik världen runt fascinerades av Nurmis resultat, ryste över hans maskinella effektivitet och själva faktumet att han var från Finland tycks också ha gett honom ett slags exotisk "appeal". (Ett exempel på det sistnämnda är den amerikanska skådespelerskan Maila Nurmi, känd för att spela karaktären Vampira i bland annat den berömda kult/kalkonfilmen Plan 9 from Outer Space, som påstod att hon var född i Finland som brorsdotter till löparlegenden – något som inte alls var sant, men som man får tänka sig passade in i hennes mystiska, exotiska, lite skrämmande image.)

Paavo Nurmi blev så småningom en viktig förebild för framtida löparstjärnor. Emil Zátopek brukade skrika "Jag är Nurmi! Jag är Nurmi!" när han tränade som barn och Hicham El Guerrouj blev inspirerad till att börja springa efter att ha hört sin farfar berätta historier om Nurmi under barndomen i Marocko.

Givetvis var och är Paavo Nurmi också en ikon i Finland. Han blev tidigt en symbol för den nya, självständiga nationen. Det säger något att historiens främste finländske monumentskulptör Wäinö Aaltonens mest kända verk är en hyllning av Nurmi. Han har förekommit på finländska sedlar och det har satts upp operor om honom – vi har haft högt älskade och beundrade idrottare även i Sverige, men kanske ändå inte någon som kommer upp i nivå med Nurmis betydelse i Finland.

Paavo Nurmi var under hela sitt liv en tillbakadragen och gåtfull karaktär. Man tror inte att han hade några nära vänner och han gjorde sällan framträdanden i media. "Världslig berömmelse och rykte är värt mindre än ett ruttet lingon" sade han på sin ålders höst. Efter karriären öppnade Nurmi en klädbutik i Helsingfors, gav sig in i byggarbranschen och på aktiemarknaden. Med stor framgång även här – arbetarsonen som slutat skolan vid 12 års ålder för att försörja sin familj blev så småningom en av Finlands rikaste män. 

En av få tv-intervjuer Paavo Nurmi gick med på var på hans 70-årsdag, med självaste president Urho Kekkonen som intervjuare. Nurmi konstaterade för presidenten att han tyckte idrott var ett slöseri med tid jämfört med vetenskap och konst. Sex år senare dog han och det anordnades statsbegravning. President Kekkonen höll tal och sade bland annat (i engelsk översättning): "People explore the horizons for a successor. But none comes and none will, for his class is extinguished with him."

Urho Kekkonen hade sett mycket i sitt långa liv – makthavare och politiska kriser som kom och gick – men han visste att en man som Paavo Nurmi skulle varken han eller någon annan få se igen.

8. Roald Amundsen (1872-1928)

Scenen har beskrivits tidigare på listan. Den sjuttonårige Roald Amundsen som bevittnar Fridtjof Nansens triumftåg genom Oslo efter hemkomsten från Grönland 1888 och börjar spinna drömmar om egna storslagna bedrifter. Han var säkerligen inte ensam bland den norska huvudstadens sjuttonåringar om att hysa sådana drömmar. Vi kan föreställa oss att många djärva idéer och fantasier föddes denna festdag i Oslo. Få blev förverkligade. Men Amundsens blev det. Vad krävdes för att gå från dröm till verklighet?

*

Roald Amundsens drömmar om att bli äventyrare hade i själva verket vaknat redan ett par år tidigare, när han som femtonåring läste upptäckaren John Franklins berättelser om sina expeditioner till Arktis.  I sin självbiografi My Life as an Explorer (1927) skulle Amundsen senare skriva att "my career has been a steady progress toward a definite goal since I was fifteen years of age". Sjuttonåringen som såg Fridtjof Nansen firas av Oslos befolkning visste redan vad han ville. För de flesta av oss, hur fascinerade vi än kan vara av upptäcktsresor och äventyr, skulle kanske Franklins redogörelse för hur han under en av sina resor behövde äta upp sina läderskor för att överleva, ha åtminstone en viss avskräckande effekt. Men för Amundsen var det precis tvärtom – i självbiografin hävdar han att det rentav var lidandet Franklin och hans mannar uthärdade under sina expeditioner som lockade honom mest. Tonårsromantisering av lidande är väl kanske i och för sig inte heller något helt ovanligt, men för Amundsen satte sig uppenbarligen denna idé djupare än vad den gör hos de flesta andra människor. I den unge Roalds träning inför (fortfarande mycket eventuella) framtida arktiska äventyr ingick givetvis skidåkning – men också att sova med fönstren öppna på vintern för att härda sig inför kommande prövningar. Amundsens mamma ville emellertid inte att sonen skulle till sjöss och fick honom att lova att han skulle bli läkare istället. Amundsen höll också löftet under hela sin mors livstid – när hon dog var han 21 år gammal och slutade genast på universitetet för att förverkliga sina drömmar om ett liv som äventyrare.

Ett slags generalrepetition inför kommande äventyr blev Roald Amundsen och en jämnårigs försök att korsa bergsplatån mellan Oslo och Bergen – en strapats som redan den höll på att kosta honom livet. Åren 1897-1899 följde han med som styrman på belgaren Adrien de Gerlaches expedition till Antarktis. På grund av flera mindre lyckade val tvingades skeppet med hela besättningen att övervintra på kontinenten, något som inte ingick i expeditionens planer och som ingen någonsin tidigare hade gjort. I tretton långa månader låg expeditionen fångad i den antarktiska isen. Hela besättningen fick skörbjugg och en del tappade förståndet under den långa infrysningen. Enligt Amundsens egen redogörelse fick han själv efter en tid ta över befälet efter att såväl de Gerlache som båtens kapten blivit utslagna av skörbjugg. Den dåligt förberedda övervintringen under minst sagt kärva förhållanden gav Amundsen många lärdomar för framtiden.

Året efter hemkomsten från sin resa med de Gerlache till Antarktis tog Roald Amundsen sin skepparlicens och började förbereda för sin första egna expedition. Målet var att ta sig igenom Nordvästpassagen över Kanada, från Atlanten till Stilla havet. Idolen Fridtjof Nansen hjälpte honom generöst att hitta de rätta kontakterna för att bistå med företaget. Att skaffa fram medel till expeditionen var dock inte det enklaste och avresan 1903 skedde enligt Amundsen i skydd av mörkret och närmast som en flykt från en långivare som hotat stämma äventyraren om han inte fick tillbaka sina pengar.

Färden genom Nordvästpassagen 1903-1906 blev Roald Amundsens första stora bedrift. Ingen hade någonsin tagit sig igenom passagen tidigare. Expeditionen bestod av endast sex män som tog sig fram på den lilla fiskebåten Gjøa. Hela två vintrar tvingades man tillbringa på King William Island där Amundsen under tiden lärde känna de lokala inuiterna av vilka han fick många lärdomar som skulle visa sig komma väl till pass under hans senare äventyr. Den 5 december 1905 kunde han från telegrafstationen i den lilla bosättningen Eagle på gränsen mellan Kanada och USA, meddela att expeditionen hade lyckats. Amundsen och hans kamrater hade blivit de första någonsin att genomfara Nordvästpassagen. 

Fiskebåten Gjøa som tog Roald Amundsen genom Nordvästpassagen. Idag kan den beskådas på Frammuseet i Oslo.

Roald Amundsens nästa projekt skulle bli det som mer än något annat skrev in hans namn i historieböckerna. I en expedition något decennium tidigare hade Fridtjof Nansen tagit sig längre norrut än någon människa tidigare hade gjort genom att med båten Fram frysa fast i och sedan driva med packisen mot Nordpolen (som han emellertid inte lyckades ta sig ända fram till). Nu var det dags för samma Fram att dammas av igen för en resa så långt bort det över huvud taget var möjligt att komma från de platser dit Nansen fört skeppet – Fram skulle ta Roald Amundsen till Sydpolen. I juni 1910 lämnade skeppet Norge för den långa resan till Antarktis. Det var emellertid först under ett stopp på Madeira som besättningen fick reda på var de skulle någonstans. Ursprungligen hade nämligen en expedition till Nordpolen planerats, men när såväl Frederick Cook som Robert Peary hävdade att de tagit sig dit 1909 ändrade Amundsen planen – utan att berätta det för någon. (Huruvida Peary och Cook verkligen hade varit på Nordpolen har diskuterats och betvivlats. För Amundsen stod dock saken klar: "Når en mand som Peary sier han har vært på polen, da har han også vært der.")

Väl framme i Antarktis satte Roald Amundsen upp en bas som han döpte till "Framheim". Oktober 1911 började sedan färden mot Sydpolen. Tre månader senare blev han i spetsen för fem andra män den första människan någonsin att nå jordklotets sydligaste punkt. Det hela gick faktiskt förvånansvärt enkelt. Peter Wessel Zapffe skriver i en minnestext om Amundsen att: "slædereisen blev utført på tre måneder med en elegance så suveræn og med et sådant overskudd i enhver henseende, at hele polarhistorien ikke kan opvise noget liknende". Norrmännen kan som vi vet det här med att åka skidor och av inuiterna hade Amundsen lärt sig både hur man transporterar gods med hjälp av slädhundar och att det bästa sättet att klä sig under dessa förhållanden var med djurpälsar istället för med de tjocka ullkläder som tidigare varit vanliga vid expeditioner av den här typen.

(Som en tragisk parallell till Roald Amundsens segertåg genom Antarktis löper historien om Robert Falcon Scott. Engelsmannen nådde bara någon månad efter Amundsen också Sydpolen, men dog tillsammans med sina kamrater på vägen tillbaka (vilket visar hur oerhört riskfylld en sådan här expedition trots allt var). Scott hade lämnat Storbritannien nästan precis samtidigt som Amundsen lämnade Norge, i likhet med alla andra helt ovetande om norrmannens planer. Inte förrän Scott var i Melbourne för ett av de sista stoppen innan färden mot Antarktis fick han genom ett telegram direkt från Amundsen reda på att denne också var på väg mot Sydpolen. Att Amundsen hunnit före stod klart för Scott först när han kom fram till Sydpolen och såg en norsk flagga vaja där. "Well, it is something to have got here" konstaterade engelsmannen i sin dagbok efter den bittra upptäckten. Ett par månader senare hade han och hela hans grupp frusit ihjäl.)

Roald Amundsen kunde dock återvända med alla mannar (och åtminstone elva av sina slädhundar) i behåll och telegraferade den 7 mars 1912 de glada nyheterna från Hobart på Tasmanien. Som Zapffe påpekar i sin hyllningstext så är det remarkabelt att vare sig denna eller någon annan av Amundsens egna expeditioner kostade några människoliv, något Zapffe menar till stor del kan förklaras med Amundsens personliga egenskaper som expeditionsledare. Som vi sett var förberedelserna allt för Amundsen – som han själv beskriver det så var ju hela hans liv från unga år en enda stor förberedelse inför de stora uppgifterna i polartrakterna. Den minutiöst planerade expeditionen till Sydpolen visar hur förhållandevis enkelt det kunde gå att göra något ingen annan någonsin hade gjort om man bara var förberedd.

Roald Amundsen och hans mannar är framme vid sitt mål. Den norska flaggan vajar på Sydpolen.

År 1918 seglade Roald Amundsen från Norge för att via Nordostpassagen försöka nå Nordpolen på skeppet Maud. Expeditionen pågick i flera år men misslyckades i slutändan med att nå sitt mål. Men det fick inte Amundsen att ge upp. Första världskriget hade blivit det definitiva genombrottet för flyget och norrmannen var inte sen med att utnyttja den tekniska utvecklingen. Den 12 maj 1926 blev han på luftskeppet Norge tillsammans med femton andra män den förste som helt säkert nådde Nordpolen. Amundsen blev alltså troligtvis (tillsammans med kompanjonen Oscar Wisting) den förste att nå såväl Syd- som Nordpolen. Lägger man till att han också var den förste att genomfara Nordvästpassagen så kan vi konstatera att Amundsen var först med att klara tre av de fyra klassiska uppgifterna för en polarfarare. Ett imponerande facit måste man säga. (Den fjärde hade redan avklarats av en annan nordbo, finlandssvensken Adolf Erik Nordenskiöld, som år 1878-1879 hade blivit den förste att ta sig igenom Nordostpassagen.)

Enligt Peter Wessel Zapffe var emellertid flygfarkosternas inträde i polarhistorien början på en ny era, där människans heroiska närkamp mot naturen i allt högre grad blev ett slags tjuv- och rackarspel där naturen skulle övervinnas (eller "narres" som Zapffe uttrycker det) med fiffiga tekniska uppfinningar: "Utfaldet avgjøres ikke så meget i sneskavlen som i laboratoriet." Polarresornas heroiska karaktär tynade allt mer bort, liksom i förlängningen det passionerade intresse hos befolkningen som kunde driva en tredjedel av Oslos befolkning ut på gatorna för att hylla Nansen. Hade en sjuttonårig Amundsen som levt några decennier senare blivit lika exalterad av idén om att flyga till Nordpolen? Zapffe verkar tvivla på den saken och går så långt som att uttrycka det som att Amundsen "solgte sin sjæl til maskinernes dæmon" när han började använda sig av flygfarkosterna. Bedriften att korsa Nordpolen med ett flygskepp hade enligt Zapffe en helt annan karaktär än den att till fots nå Sydpolen. I expeditionen med Fram hade varje steg framåt varit en seger i sig, vilket kan kontrasteras mot Nordpolsresan där uppdragets uppfyllelse blir ett "øde faktum", och den resulterande berömmelsen får en "månekolde glans".

I slutändan skulle också flyget bli Roald Amundsens död. I juni 1928 försvann han under ett flyguppdrag över Barents hav för att rädda luftskeppet Italia. Hans kvarlevor har fortfarande inte hittats. För Zapffe hade Amundsens död en symbolisk karaktär:

Teltet og slæden, de var strenge i sin utvælgelse. Maskinen bærer eller svikter, utan forskjel, stymper og profet, forbryder og samaritan, flyktning og hero.

Efter ett liv av förberedelser som gång på gång möjliggjort för Roald Amundsen att göra det till synes omöjliga, var hans död i slutändan resultatet av en fallerande maskin. Allt som kunde kontrolleras hade Amundsen haft kontroll över. Mänskligt sett var han fulländad som polarfarare – det var bara det att polarresorna tappat sin mänskliga karaktär.

I slutet av sin text frågar sig Zapffe om Roald Amundsens död verkligen kan beskrivas som en tragedi:

Tragedie? En død, ædel av slumpens nåde efter et liv i bekræftelse – eller en alderdom på Svartskog som pièce de resistance i sitt eget museum – i sitt nittiende år kanske ikke engang istand til å motta jubilæets talere?

Enligt Zapffe hade den verkliga tragedin varit om Amundsen behövt vara vittne till det han själv blev banbrytare för – en tid då polarresor kunde genomföras i bekvämlighet, med segerherrar smuttande på cocktails: "Ingen tragedie er værre end den å bli sine bedrifters narr. Høiere og mere raffinert kan ikke dæmonerne hovere." Lägg därtill tragiken att se en sådan man som Amundsen bli fysiskt och psykiskt försvagad av ålderdomen – nä kanske var inte flygkraschen så tragisk ändå.

För var det något Roald Amundsen inte var förberedd för så var det ett liv på åldershem. Döden? Den hade han varit förberedd på sedan han var femton.

9. Niels Bohr (1885-1962)

När dansken Niels Bohr var tio år gammal tog han fram en cykel och började sakta och metodiskt att förstöra den. Det vill säga, han plockade isär den tills han hade en hög av cykelns minsta beståndsdelar framför sig. Oroade vuxna som hade upptäckt vad pojken höll på med försökte stoppa honom men Niels egen far bröt in och uppmanade den utforskande ynglingen att fortsätta. Niels hade nämligen en plan: att sätta ihop cykeln igen, helt på sitt eget sätt, utefter sina egna idéer. Projektet lyckades. De småkillar som satt runt omkring och nyfiket följde det lilla äventyret kunde inte bidra på något sätt, men historien förtäljer att Niels ändå hade lyckats få dem att känna sig delaktiga.

Anekdoter av det här slaget kan kännas så övertydligt symboliska att man undrar hur tillrättalagda de är. Pojken skulle växa upp och bli en av 1900-talets mest berömda fysiker, där förmågan att bryta isär problem i sina beståndsdelar för att sedan, med kreativitet och briljans, sätta ihop delarna till nya fungerande förklaringsmodeller – ja, det skulle komma att definiera honom. Dessutom hade han en förmåga att samla människor runt sig och göra dem delaktiga. Samtidigt finns det inget som säger att anekdoten inte skulle kunna vara sann. Niels hade en mycket stöttande, akademiskt intresserad familj och redan tidigt odlade han en stor nyfikenhet på hur världen fungerade. Fadern var professor i fysiologi, brorsan skulle komma att excellera i den intressanta kombinationen matematik och fotboll, och Niels son skulle senare precis som sin far föräras nobelpriset i fysik. Arv och miljö tycks ha samspelat på bästa sätt när det kom till släkten Bohr.

Vad gäller miljön, är det också värt att säga några ord om den vidare kontexten. I slutet av 1800-talet var den allmänna uppfattningen inom stora delar av vetenskapen att det viktigaste redan var upptäckt. Nu återstod bara att finslipa på detaljerna, att metodiskt lära sig mer och mer om en värld som man på det stora hela hade lyckats förklara och få grepp om. Den klassiska mekaniken hade varit en succé som förklaringsmodell, vare sig man pratade om mindre fenomen här på jorden eller planeternas banor över himlavalvet. Men när vetenskapsmännen började vända blicken inåt, mot mikrokosmos, så framstod inte världen som så förutsägbar och tydlig längre. Mest känd från denna tid är förstås Albert Einstein, som med sin relativitetsteori fick klassiska uppfattningar om tid och rum att ställas på ända (med häpnadsväckande konsekvenser också för makrokosmos), men det fanns flertalet andra forskare som bidrog till den revolution inom framförallt fysiken som ägde rum i början av förra århundradet. Världen öppnade upp sig på nytt och återigen framstod den som genuint märklig, fascinerande, vördnadsbjudande och svårförståelig. 

En av dessa framstående vetenskapsmän var Max Planck, som lade någon sorts grund för kvantmekaniken. Det var med hjälp av hans tankar som Bohr lyckades lösa ett problem som hade gäckat samtidens fysiker. Dansken hade under sina resor till England under en period arbetat med Ernest Rutherford. Rutherford, ansedd som kärnfysikens fader, hade utvecklat en atommodell som i korthet gick ut på att atomen består av en positivt laddad kärna som omges av ett antal kringsurrande elektroner. So far, so good. Men det fanns ett problem: De negativt laddade elektronerna skulle, om den klassiska fysiken stämde, tappa lite energi i takt med att de far runt i atomen, och därmed så sakteliga dras närmare och närmare den starkt positivt laddade kärnan, för att slutligen slukas upp. Atomen skulle kollapsa. Men det sker uppenbarligen inte. Vad höll elektronerna på plats?

Inspirerad av Plancks kvantfysikaliska tankar, skissade Bohr på en lösning. Han menade att elektronerna rör sig i bestämda banor runt atomkärnan och hålls på plats genom den energi banorna besitter. Elektronerna kan "hoppa" mellan dessa olika banor och det är bara då som elektronerna tillsätts eller avger energi. Om de tillsätts energi hoppar de utåt, till en bana längre ifrån atomkärnan, och om de avger energi hoppar de inåt. Teorin kunde förklara tidigare olösta problem. Exempelvis problemet med varför upphettat väte utstrålade fyra olika färgers ljus. Energin som Bohrs elektroner tappar när de hoppar inåt i sina banor avges just i form av ljus och färgerna stämmer överens med vätets olika atombanor. Bohrs modell förklarade därmed både varför atomerna höll samman och varför de kan avge strålning eller ljus. Rent generellt kunde hans teori också förklara varför olika ämnen har olika grundläggande egenskaper.

Om det här verkar lite flummigt och abstrakt, så är jag rädd att det bara är början. Bohrs atommodell är kanske hans allra största egen upptäckt, men han skulle vara djupt inblandad i kvantfysikens utveckling – och kvantfysiken är ingenting om inte flummig och abstrakt. Framgångarna med atomteorin gav Bohr hög status i hemlandet där han tilldelades en professur i teoretisk fysik och gavs möjligheten att grunda ett helt eget institut för forskning. Niels Bohr-institutet, som det senare skulle komma att heta, blev en samlingsplats för briljanta teoretiker som under danskens överseende utvecklade den moderna kvantfysiken. Ett av de genier som knöts till kretsen runt Bohr var tysken Werner Heisenberg. Han formulerade osäkerhetsprincipen, som i korthet går ut på att det är omöjligt att bestämma en atompartikels läge och hastighet samtidigt, eftersom själva observationen påverkar partikeln. Om man mäter var partikeln befinner sig, kommer man inte kunna få grepp om dess hastighet, och vice versa. För övrigt menade Heisenberg att man inte kan säga att de minsta partiklarna ens existerar innan man har observerat dem: "The idea of an objective real world whose smallest parts exist objectively in the same sense as stones or trees exist, independently of whether or not we observe them ... is impossible". Inga konstigheter, som ni märker.

Eller jo, i princip alla tyckte att det var konstigt. Bohrs och Heisenbergs idéer kom att utgöra stommen till det som kallas Köpenhamnstolkningen av kvantfysiken, och den oroade även upphovsmännen själva. Bohr har konstaterat att de som inte chockas när de första gången stöter på kvantfysiken, omöjligen kan ha förstått den. En av 1900-talets mest tongivande teoretiska fysiker, Richard Feynman, inledde en föreläsning om kvantfysik med att konstatera (bara halvt på skämt) att ingen förstod teorin. Man får helt enkelt bara försöka acceptera att naturen tycks kunna fungera på det här sättet, och lägga undan tankarna på hur i hela friden det kan tänkas hänga ihop. Den mänskliga förmågan är uppenbarligen tillräckligt stor för att upptäcka kvantfysiken, men det är en annan fråga om den är tillräckligt stor för att verkligen förstå den.

Jag ska snart sluta prata kvantyfysik (en god anledning till att hålla tyst är att jag absolut inte bottnar i det här, men ska man tro Feynman är jag åtminstone i gott sällskap), men det är värt att nämna en av de mest kontroversiella implikationerna av teorin. Omöjligheten att kunna förutse vad som händer inne i en atom, där det bästa man kan göra är att bestämma sannolikheten för olika utfall, verkar medföra att det råder en fundamental indeterminism i naturen. Inne i naturens innersta kärnor, det vill säga själva atomerna, sker vissa saker lite på slump, utan orsak. Typ så. Detta inslag av indeterminism bekymrade bland annat Bohrs gode vän Einstein. Denne försökte hitta fel i teorin eftersom han var övertygad om att, som han på ett ungefär sa: "Gud spelar inte tärning". Bohr svarade att Einstein inte ska säga åt Gud vad han ska göra. Heisenberg, som var troende, tröstade sig med att åtminstone Herren själv bör ha koll på de subatomära partiklarnas position och att kausalitetstanken därmed fortfarande har giltighet.

Nu lämnar vi det teoretiska. Det var i stor utsträckning vad Niels Bohr själv också tvingades göra, när de världsliga problemen blev alltmer påträngande. Nazisternas maktövertagande ledde som bekant några år senare till andra världskriget, under vilket Danmark blev ockuperat. Samtidigt hade kvantfysiken skapat de teoretiska förutsättningarna för kärnvapenutveckling. Bohr, som på dramatiska sätt flydde ockupationen (och efter samtal med svenske kungen också bidrog till att Sverige blev en fristad åt tusentals danska judar), skulle så småningom bli involverad i amerikanernas framställande av atombomben. Bohr var konstant orolig över hur vapnet kunde användas i onda syften och skrev ett öppet brev till FN där han pläderade för öppenhet mellan nationer i fråga om forskning och kunskaper på kärnvapenområdet. Kanske kan Bohr anklagas för viss naivitet, men inte ondska, och man ska vara medveten om att tyskarna (med Heisenberg som en av de ledande figurerna) själva arbetade intensivt med att framställa egna kärnvapen. Hitler och kärnvapen var en kombination som man av uppenbara skäl ville undvika till varje pris och därför var det viktigt att besegra axelmakterna innan man hann fram till den punkten.

*

Vad har Bohrs insatser lett till, så här med hundra års distans? Det går att peka på många saker. Modern forskning om mediciner och laser bygger i någon mån på hans teorier och utvecklingen av datorer, kärnkraft, mikrovågsugnar och gud vet hur många fler fenomen står i tacksamhetsskuld till Bohr. Nu är inte jag odelat positiv till naturvetenskapliga framsteg, eftersom de ofta utgör grunden för den tekniska utveckling som jag definitivt inte är odelat positiv till. AI, ett teknologiskt övervakningssamhälle, cyniska sociala medier-företag, hela faderullan – det kan skrämma och deprimera mig. Mår vi bättre av det här? Vet vi vad vi håller på med? 

Som svar på detta kan man förstås anföra alla de tusentals sätt som vetenskapliga framsteg har förbättrat människors liv. Men för mig är det ändå något annat som gör att jag tycker om Niels Bohr. Jag kan ofta känna hur det är ytterst få människor idag som är verkligt nyfikna på det mirakel som är vårt universum. Vi flyter med, mår dåligt över våra misslyckade självförverkliganden, och så dör vi. Människor som Bohr utgör ett sorts motmedel, ett bevis på att man kan leva ett liv i storögd fascination istället för trött likgiltighet. Han kan också fungera som medicin mot den tråkiga känslan av att allt är utforskat, av att det inte finns något som kan kännas som magi. Kvantfysikens totala märklighet, att vi människor har så svårt att verkligen förstå den, upplever jag som uppfriskande och upplivande.

Och atombomben hade säkert några jävlar lyckats utveckla ändå.

10. Knut Hamsun (1859-1952)

Det mest naturliga, när man skriver en text om Knut Hamsun, är att börja med Svält, som även om den fick ett svalt mottagande i sin samtid, idag framstår som den moderna psykologiska romanens startpunkt.

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.

Så lyder den berömda inledningen. Sedan tar en lång irrfärd på Kristianias gator vid. Svältvarelsen, som aldrig nämns vid namn, hungrar och hallucinerar och beter sig högst högfärdigt gentemot sin omgivning. Det är i längden något tjatigt, men om man är på humör är det en oerhörd roman. Georg Brandes, det sena artonhundratalets främste smakdomare, tyckte att boken var "monoton", ett omdöme som det tog Hamsun tio år att smälta. Brandes hade rätt, men samtidigt fel om det var menat som en nedvärdering av boken.

Men för att få en bild av Hamsuns tidiga författarskap kan man egentligen slå upp vilken som helst av hans 90-talsromaner. De handlar alla om patologiska och smått löjliga övermänniskor: Svältvarelsen i Svält, Nagel i Mysterier och löjtnant Thomas Glahn i Pan. Det är långt ifrån några idolporträtt. Svältvarelsen pendlar mellan självömkan och att föraktfullt se ner på sin omgivning, pratkvarnen Nagel vill man inte hänga en längre stund med, och Thomas Glahn är en hemsk människa, vars stolthet försätter honom i olika pinsamma situationer och som omöjliggör varje form av kärleksrelation. Vi besväras av dessa övermänniskor, skrattar åt dem... och, när vi är helt ärliga, upptäcker vi också delar av oss själva i deras irriterande högfärd. Det finns ingen som har dekonstruerat övermänniskorollen lika bra som Knut Hamsun. Om det var meningen? Ja säg det. Men det spelar ingen roll. Som Sigrid Combüchen skriver i sin biografi över Knut Hamsun: han var en alldeles för bra författare för att bli en megafon åt enkla budskap eller ideologier.

Då hade det blivit rätt trist. För han var ju... nazist. Eller?

Jo, det var han. Åtminstone ett tag. Hamsun uttryckte beundran för Hitler och stödde Quisling. Han skrev för den nazistiska pressen under ockupationen och uppmanade de norska motståndsmännen, som handgripligen kämpade mot den tyska invasionen från april 1940 till september samma år, att slänga bössan och ge upp. När han konfronterades efter kriget svajade han mellan att stå för vad han hade gjort och påstå att han "ingenting fått veta". Hamsun hade visserligen inget till övers för det vulgära i nazismen. När unga beundrare i tysk uniform knackade på och ville ha sina exemplar av Pan eller Victoria signerade, vägrade Hamsun kategoriskt att öppna dörren. Det är roligt. Men det ursäktar naturligtvis inte alla hemskheter han bidrog till genom att ställa sig på tyskarnas sida. Och det ursäktar inte minnestexten han skrev när Hitler hade tagit självmord. Ingen uppmanade honom till att skriva den, men han gjorde det ändå. Vilken tjurskalle till gubbe. Hamsun sattes efter kriget i husarrest och en rättspsykiatrisk undersökning genomfördes. Denna kom fram till att Hamsun visserligen inte var mentalt sjuk men ändå inte var vid sina sinnens fulla bruk. Hamsun ansåg att undersökningen var onödig och kränkande, och skrev, trots att han egentligen sedan länge hade pensionerat sig från bokskrivandet, den både vackra och djupt personliga På igenvuxna stigar. Man får intryck av att han gjorde det på trots. I boken gör han ingen som helst avbön.

Hamsuns nazism är ett öppet sår i Norge. Det gjorde ont att nationens stolthet (internationellt beryktad, Nobelpristagare) ställde sig på fel sida när det betydde som mest. Man kan ha förståelse för att folk fortfarande är upprörda. 

Det går att belägga Hamsuns antisemitism tidigare i författarskapet. Den var ingenting som plötsligt uppstod i och med ockupationen. Alldeles i slutet av Markens gröda, som bidrog till att han tilldelades Nobelpriset, finns några rader om judarna som förändrar hela sättet man läser boken på. Det är svårt att förhålla sig Hamsuns författarskap när man känner till allt detta. 

Men det är inte omöjligt. 

Jag minns inte vem som har sagt det, men det bästa rådet för att handskas med problematiska författare tycks mig vara: läs, men håll huvudet kallt. Läser man inte Hamsun går man nämligen miste om mycket.

Combüchen talar om det specifikt "hamsunska". Vad är det? I Pan vandrar löjtnant Glahn omkring i skogen. Han känner suset från träden, hör fåglarnas läten, lägger märke till en grön mätarlarv som tar sig fram på en gren. Han är förälskad, men inser det inte riktigt själv än. På originalets bokmål:

Jeg kjender de steder jeg passerer, trær og stener står der som før i ensomheten, løvet rasler under mine føtter. Det monotone sus og de kjendte trær og stener er for meget for mig, jeg blir fuld av en sælsom taknemmelighet, alt indlater sig med mig, blander sig med mig, jeg elsker alt. Jag tar op en tørkvist og holder den i hånden og ser på den mens jeg sitter der og tænker på mine ting, kvisten er næsten rotten, dens fattige bark gjør indtryk på mig, en medynk [ett medlidande] vandrer gjennom mit hjærte.

I förälskelsens ljuva skimmer känner Glahn, den stolta jägaren och militären, till och med medlidande med en rutten kvist! Istället för att kasta den ifrån sig lägger han kvisten fint ner på marken och står ett tag och tycker om den. Glahn framstår i början av boken som en rätt hygglig prick. Det är Hamsuns skicklighet som författare att kunna vända vår sympati till antipati, utan att förlora i psykologisk trovärdighet. Glahn blir mer och mer odräglig, tills han har förlorat både den han älskar och läsarens medkänsla.

Passagen vittnar också om en form av naturmystik som ofta återkommer i Hamsuns böcker.

Hamsun var framförallt anti-modernist. Den redan nämnda Markens Gröda har ett tydligt "tillbaka-till-jorden-budskap". Boken handlar om en gudfruktig och självförsörjande jordbrukare, Isak, och hans familj på nybyggargården Sellanrå. Genom hela romanen framställs den kapitalistiska moderniteten som det överhängande hotet. Det enkla, naturliga livet ställs i kontrast till urbaniteten och den tomma konsumtionen. Flera av familjemedlemmarna har övernaturliga upplevelser: Isak möter djävulen, frun Inger hör sjungande småfiskar och en av sönerna hör två änder prata med varandra om honom. Karl Ove Knausgård har skrivit att i så gott som alla Knut Hamsuns romaner "ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida" och huvudpersonerna rör sig fritt mellan dessa sfärer. Hamsun hyllade det enkla livet, bundenheten till land och arbete. De övernaturliga inslagen är liksom en naturlig en del av det livet.

Det "hamsunska" innefattar också en tydlig arbetsfördelning mellan könen. Männen ska arbeta med jorden, medan kvinnorna ska stanna hemma som familjens känslomässiga centrum. Här är det värt att påminna om Knut Hamsuns långa relation med Marie Hamsun. Hon var tjugotvå år yngre än honom och aktiv skådespelerska när de träffades. Knut såg inte med blida ögon på Maries karriärambitioner, och kvävde livsgnistorna så gott han kunde. Han ville ha en foglig hustru som kunde anpassa sig efter hans rutiner och hans behov av avskildhet och skrivro. Det gnissliga framochtillbaka-förhållandet har gestaltats väldigt bra av Max von Sydow och Ghita Nørby i Jan Troells film från 1996, efter manus av P.O. Enquist.

Och språket – språket! Det hände inte så sällan, skriver Combüchen, att Hamsun började gnola på en en psalm i köket på morgonen. När Hamsuns prosa är som bäst kan man likna den vid en mässande psalmsång, som dem man sjunger under kollekten.

Trots alla hans skavanker och felsteg tycker jag att man ska läsa Knut Hamsun. Så länge man håller huvudet kallt.

Som Combüchen kärnfullt har sammanfattat: "En bra författare kan bara vara en bra människa genom att särskilt tänka på det. Hamsun var – är – en fruktansvärt bra författare." 

11. N.F.S. Grundtvig (1783-1872)

Det var som en uppenbarelse. Tillsammans med min fru och svåger var jag i New York sommaren 2019. Av en för mig oklar anledning hamnade vi på en baptistisk gudstjänst i Harlem. Det här var under Trumps sista år som president och i sin predikan resonerade prästen över hur man som svart församlingsmedlem ska förhålla sig till att landet styrs av en lögnare och rasist. Ett ord som hela tiden återkom var "persevere", framhärda. Man måste stå ut och våga hoppas på bättre tider. Prästen eldade upp sig till för mig oanade nivåer av vältalighet. Jag kommer inte ihåg exakt vilka Bibelställen han lutade sig mot, men hans röst och rättvisepatos klingar fortfarande i mitt öra. 

Jag är inte kristen och blev inte kristen av att höra den baptistiske prästen tala. Men jag förstod en sak som jag först ett par år senare, när jag läste på om den danske kyrkomannen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, kunde formulera för mig själv.

Denne Grundtvig. Han var under förarbetet till den här listan länge något av ett problem för oss. Vi vet att han är stor och viktig i Danmark. Men hur stor? Och hur viktig? Han är överallt, men ändå svår att få syn på. Hur avgör man egentligen en persons betydelse? Perspektivförändringar. Med hjälp av ett och samma instrument, en kikare eller en räknesticka, kan något se antingen stort eller litet ut. Att nämna antalet psalmer Grundtvig har skrivit (1500 stycken) och att hans idéer gav upphov till folkhögskolan i Danmark, är beroende på hur man betraktar saken både att sakligt beskriva hans insats för det danska kulturlivet och att förringa den.

Man kan också själv röra på sig. I Sverige är Grundtvig så gott som okänd för den breda allmänheten. När jag skulle låna ett par böcker om honom på stadsbiblioteket i Uppsala, var jag tvungen att bokstavera namnet för den stackars bibliotekarien. Ett kapitel i en av böckerna har rubriken "Grundtvig kom aldrig till Sverige". Det gjorde han aldrig. Vare sig bokstavligen, eller i den meningen att hans idéer fick särskilt mycket inflytande över det svenska kulturlivet. 

Förflyttar man sig till Danmark får man syn på något helt annat. Han står som staty utanför den mäktiga Frederiks kirke och i stadsdelen Bispebjerg i Köpenhamn restes på 1920-talet en monumental kyrka till hans ära. Men viktigare, skulle alla som hyllar Grundtvig vilja lyfta fram, är att han är närvarande i hur vanliga människor beter sig och pratar, i det särpräglat danska. Nationalkaraktärer är vanskliga att belägga, men visst händer det något när man tar sig över Kattegatt. Man slappnar av, tinar liksom upp. Höjer huvudet en aning. I efterordet till en samling dikter och psalmer av Grundtvig skriver prästen och författaren Inge Löfström att de särdrag vi idag förknippar med det danska, "den godmodiga vardagligheten, misstron mot allt patetiskt och högtravande, optimismen och humorn", har att göra med arvet från Grundtvig. Betraktat från det perspektivet, som vi har valt för att värdera Grundtvigs insats, har han ingen like i Norden. Ingen annan enskild person har betytt lika mycket för sitt land. 

Så vem var han, denne Grundtvig och vad lärde han ut? Jag tror att det viktigaste för att förstå Grundtvig är att känna till vad han vände sig emot. Grundtvig växte upp i en miljö präglad av gammeldags bibelkristendom och med en oerhört pessimistisk människosyn. Fadern var prästson och ville att sonen skulle få samma uppväxt som han hade utsatts för. Men den unga Grundtvig kom snart i kontakt med upplysningstänkare och romantiker som tog honom vidare i hans tänkande. 

Av särskild betydelse var en olycklig ungdomsförälskelse. Grundtvig var ingen Werther-natur, han gick inte under i förtvivlan och misströstan. Tvärtom, verkar det som, hur konstigt det än låter, väckte förälskelsen livsgnistan hos den unge mannen:

Och kunde jag dricka av Lethes porlande vatten och förlora minnet av de högre toner, då jag var lycklig... Dock, vad önskar jag, dåre? Är det icke denna svaga efterklang, som utgör mitt enda värde? Var det icke den, som överträffade sig själv, då den väckte aningen om det eviga hos mig och lyfte mig över tillvaron som solens förebud, den rodnande skyn, lyfter lärkan upp över den kvalmiga jorden? Jo, så var det, och här är den fulla ersättningen för förlusten av livets glädjeämnen, till och med för förlusten av kärlekens, som gent emot detta högres är vad ugnens värme är mot solens eld. — Ja, den högsta lycksalighet var att kunna värma sig vid den (kärleken) under livets vinter utan att glömma sin längtan efter evighetens vår, men det blev givet endast åt få, och hellre då lida den skakande kölden, som man vet måste ge rum åt den städse allt varmare våren, än att sluta sig fast till den mildare vintern, utan hopp om det skönare, när den försvann.

Vad jag får ut av dessa rader är att det är bättre att säga ja till livet, med all smärta det kan innebära, än att föra ett vegeterande liv, där man inte riskerar att såra och såras. Det är att spekulera en smula, men det är inte omöjligt att Grundtvigs optimism och livsglädje har sin grund i de lärdomar han drog av detta livets tidiga nålstick. 

Grundtvig läste romantikerna, han läste Goethe och Oehlenschläger (som han visserligen senare avfärdade). Men han stannade inte där. Hans romantik tog aldrig formen av ett dådlöst svärmande och drömmen om poesins blå blomma. Han vände sig så småningom till den nordiska forntiden, där han ansåg att poesins dunkla aningar var förverkligade i det jordiska livet. Han översatte Saxo och Snorre till danska och blev mer och mer övertygad om modersmålets betydelse. Han diktade också en hel del på egen hand, en ojämn sorts diktning, där förkunnelsen om Gud och det eviga, skådandet, är det viktigaste. Med en överlägsen gest borstade Grundtvig bort alla frågor om form och teknik: "det som duger något till, kommer i det kar det skall". 

Grundtvig var alltså en ordens man. Men i vilken mån var även för honom okänt, fram till den dagen då han kom fram till sin "makalösa" upptäckt. Upptäckten gick ut på att Bibeln i grund och botten är en död text, men att den levandegörs varje gång människor samlas i kyrkan för gudstjänst. Kyrkan är inte ett läsesällskap utan ett trossamfund. Han började därför skriva psalmer, totalt 1500 stycken blev det som sagt, som fortfarande sjungs i danska kyrkor och vid högtidliga sammanhang

Det jag uppskattar mest med Grundtvigs betoning av "det levande ordet" är att han också hade en blick för vardagens alla enskildheter. Man kan säga att Grundtvig förespråkade ett slags realistisk vardagskristendom, åter igen i kontrast till faderns gammellutheranska anda. I Grundtvigs tankevärld kombinerades tro och liv, söndag och vardag, gudstjänst och arbetsliv. I ett vackert stycke uppmanar han till ett slags uppmärksamhetens konst. Han börjar med att diskutera vikten av att välja rätt typ av sko för en vandring i "människolundens irrgångar", innan han varnar för överdriven beundran av industriella framsteg och nya luftmaskiner som visserligen tar oss upp i luften men som inte närmar oss det eviga:

Däremot vill vi vänligt betrakta allt, i vilket livet rör och röjer sig, icke gå så i tankarna, att vi icke hör den sjungande fågeln, vill ej springa för det surrande biet eller låta förgätmigejen dölja sig osedd. 

Jag tillhör visserligen dem som älskar 1800-talets drömmar om rymdresor till andra stjärnor och planeter. Men jag kan ändå sympatisera med Grundtvigs betoning av att se och uppmärksamma det som är vardagligt och närliggande. 

Det här för mig tillbaka till den predikan jag hörde i baptistkyrkan i Harlem för några år sedan. Jag kommer som sagt inte ihåg vilka bibelstycken prästen refererade till, men i sin kombination av humor och medmänsklighet var det som om prästen, trots att han talade om förhållanden i ett annat land och en annan tid, ändå talade i Grundtvigs anda. Så görs texter levande, genom att låta dem ljuda över en församlad människoskara. Så blir en predikan relevant, genom att handla om de erfarenheter som människor gör varje dag. 

Grundtvigs andra stora insats för det danska kulturlivet är grundandet av folkhögskolan. Idag är folkhögskolan (åtminstone i Sverige) kanske främst ett ställe där unga människor får skriva formlös vers och experimentera sexuellt. Men i grund och botten är folkhögskolerörelsen ett stort upplysningsprojekt. Tanken med skolan, som Grundtvig föreställde sig den, som bara delvis har realiserats, var att ställa människor ansikte mot ansikte med verkligheten. Det skulle därför inte vara fokus på prov och faktakunskaper, utan på upplysning om människolivet. Grundtvigs pedagogiska idé kan sammanfattas i den berömda sentensen "menneske först og Kristen saa". Det var enligt dansken det enda rätta förhållandet mellan det mänskliga och det kristna. Sentensen ska inte förstås som att det mänskliga är sig självt nog. Nej, människan är en syndare och behöver frälsning. Den betyder heller inte att människan måste ha en viss materiell standard eller nå en viss kulturnivå för att bli kristen. Det sentensen däremot säger är att människan måste vara levande, ha livsgnistan i sig, för att man ska kunna tala om det eviga livet. Människan är ett gudomlig experiment, som förenar ande och stoft, och vägen till upplysning går genom att hon blir medveten om sig själv. I folkhögskolan, menade Grundtvig, får människor möjlighet att nå den självmedvetenheten. 

Jag vet inte i vilken mån Grundtvigs namn är levande i Danmark idag. Men hans namn återkommer flest gånger i den danska Högskolesångboken, som jag utgår från att de flesta danskar kan utan och innan, och framförallt är han levande i den danska nationalkaraktären, som varje dag gör motstånd mot det högtravande, det allvarligt högkyrkliga och pessimistiska. 

Problemet Grundtvig. Han är överallt – och därför ingenstans. 

Det går inte att mäta storhet på ett absolut sätt. Vi lämnas åt jämförelser. I N.F.S. Grundtvig: människan - diktaren - folkledaren, som jag till stor del har lutat mig mot i skrivandet av den här texten, nämner författaren Hal Koch Grundtvig i samma andetag som Luther, Shakespeare, Goethe, Dostojevskij och Nietzsche, som alla enligt författaren profetiskt "följde den mänskliga kunskapen ända till tankens gräns, där den möter det, som ligger högre än all tanke". Det är sannerligen inget dåligt sammanhang.

12. Snorre Sturlasson (1179-1241)

Egil Skallagrimsson är sju år gammal och spelar boll med några äldre barn. Han blir bryskt behandlad, ger igen men blir satt på plats av en elvaåring. Då springer Egil iväg till den något äldre kompisen Tord. De pratar ihop sig och beger sig tillbaka till spelet. När elvaåringen ensam har bollen ger Egil och Tord sig på honom samtidigt. Egil klyver hans huvud i två delar med en yxa.

Några år senare spelar Egil och Tord boll med Egils pappa Skallagrim. Skallagrim blir sur för att det hela dagen har gått så bra för Egil och Tord, så han drämmer ner den senare i marken. Tord dör på studs. Skallagrim ger sig också på sin son, men blir stoppad i tid av en gammal kvinna. Skallagrim springer då efter henne och när hon har flytt ner i vattnet kastar han ett stenblock som landar mellan hennes skulderblad. Hon syns aldrig mer till. 

Egil är såklart skitsur över att pappan har dödat hans kompis. Han klubbar därför ner en av Skallagrims bästa män. Efter det så talar far och son inte med varandra under en hel vinter.

Så börjar sagan om Egil Skallagrimsson, den mest underhållande av de isländska sagorna, som (kanske? förmodligen?) skrevs av Snorre Sturlasson.

Han är ingen bra förebild, Egil Skallagrimsson, med nutida mått mätt. Men han håller på sitt och sina, svingar sitt svärd så "svulten varg får föda" och kväder sånger utan dess like. Enligt religionshistorikern Åke Ohlmark var Egil "pirat och mandråpare, ful som ett bergatroll och girig som en grottdvärg [och] genial centrallyriker av Nordens skönaste märke". Egil Skallagrimsson förenade på så vis två isländska dygder: övermänsklig styrka och skön diktkonst. 

Skaldekonsten var ursprungligen en norsk konstform, men kom med tiden av bli en isländsk angelägenhet. Skalderna var privilegierade och uppskattade gäster vid de nordiska kungahirderna. De presenterade sig vid hirden genom att framföra en dikt till kungens ära; kungens gärningar förevigades i historien och skalden kunde ta rikligt betalt i silver och guld. Skalderna kunde också följa med på resor till främmande länder. Egil framförde sina dikter både för olika nordiska kungar och för den engelska kungen. 

Skaldekonsten nådde sin höjdpunkt på 900-talet, då Egil Skallagrimsson levde. När Snorre Sturlasson skrev ner sin skildring av Egil Skallagrimssons liv, i början av 1200-talet, var skaldekonsten inte alls lika populär och på nedgång. Det är lätt att betrakta den isländska medeltiden som en sammanhängande historisk period; ett enhetligt "då", utan spretigheter och nyanser. Men det är ett misstag. Snorre Sturlasson var kristen och skrev om förhållanden mer än tvåhundra år tidigare. Det är mer än vad som skiljer oss idag från Bacchanterna och Fredmans epistlar. Faktum är att Snorre delvis skrev ner sina berättelser om gamla skalder och historiska myter för att samtiden höll på att glömma bort dem. Han arbetade som en historiskt lärd antikvarie, som försökte hålla liv i den gamla traditionen. 

Ragnarök, en kort sammanfattning: Fimbulvintern kommer. Snö driver från alla håll. Väldig köld och vassa vindar. Bröder dräper varandra av girighet. En varg slukar solen, en annan varg slukar månen. Stjärnorna försvinner från himlen. Jorden skälver så att träden lossnar från marken och bergen sjunker ihop. Den fjättrade Fenresulven kommer lös, det står eld ur hans mun och nos. Midgårdsormen tar sig upp på land och spottar sitt gift. Loke och hans män tågar fram. Nu börjar en himmelsk batalj mellan det goda och det onda. Främst av asagudarna rider Oden med sin guldhjälm. Tor dräper Midgårdsormen, men dör själv av ormens gift. Oden slukas av Fenresulven. Vidar hämnas honom genom att riva sönder ulvens käft. Jätten Surt slungar eld över jorden och bränner hela världen.

Snorre, som kristen, måste ju ha betraktat det här som underhållande trams. Snorres Edda (som man brukar skilja från den äldre poetiska Eddan), är både en handbok i poesi och en introduktion till den isländska mytologin. Den innehåller en kristen ramberättelse enligt vilken asatron är en "naturreligion", en tolkning av världen naturlig för de människor som ännu inte har nåtts av den kristna förkunnelsen. Asagudarna är enligt ramberättelsen vanliga människor, charlataner eller bedragare, som har fått folk att tro att de är av gudomlig släkt. Det gör dem nästan ännu häftigare, för enligt Snorre härstammar de ursprungligen från det historiska Troja. Precis som Aeneas enligt Vergilius flyr det trojanska kriget och grundar Rom, så flyr Oden från Troja och tar sig upp till dagens Frankrike, Danmark, Sverige (Sigtuna) och Norge, innan han med båt tar sig över till Island. Likt romarna är asagudarna alltså trojanernas släktingar!

I "Hur Gylfe blev lurad", den första delen av Snorres Edda, presenteras myterna i ett slags frågetävling, där den som inte kan besvara frågan eller som inte kan göra den andre svarslös, förlorar tävlingen. Ramberättelsen förklarar och sätter i sammanhang och Snorre kan själv inte en sekund ha trott på det som skildras. Texten präglas vidare av ett godmodigt, nästan ironiskt tonfall. Men jag skulle ändå inte hålla det emot honom om han någonstans lockades av berättelsernas kraft och medryckande schvung. Jag vill här också passa på att nämna Heimskringla (som i Sverige har getts ut under namnet Nordiska kungasagor), det tredje verk, vid sidan av Eddan och Egil Skallagrimssons saga, som Snorre Sturlassons är berömd för. Åke Ohlmark skriver att med Heimskringla skänkte Snorre Nordens folk deras första verkligt läsbara historia och dessutom "en rasande rolig och stilistiskt välskriven tegelstensroman". Sedär, ett lästips till sommaren!

Snorres eget liv är som taget ur en av hans berättelser. Han föddes 1179, som son till den mäktiga hövdingen Hvamm-Sturla Tordsson. När Snorre var liten hamnade fadern i bråk med en annan mäktig hövding på det isländska västlandet, Jón Loptsson. Hvamm-Sturla förlorade kampen och det slutade med att Jón Loptsson åtog sig att uppfostra Snorre. Här går skildringarna lite isär. Karl G. Johansson och Mats Malm (den senare ledamot i Svenska Akademien) menar att det här var "ett vanligt sätt att markera sin överlägsenhet gentemot en motståndare samtidigt som det befäste den ingångna uppgörelsen". Åke Ohlmark (som översatte Sagan om ringen på sitt eget sätt och kallade JRR Tolkien för en vresig gammal gubbe) skriver tvärtom att det var "ett ytterst hedersamt bud, då i regel den som fostrade en annans barn ansågs ringare än barnets egen far". Nå, man får tro på vem man vill.

Det hade, hur som helst, den effekten att Snorre Sturlasson hamnade på gården Odde, där han kom i kontakt med berättelser och texter från hela det lärda Europa. På gården stannade Snorre i tjugo år, innan Jón Loptsson hastigt avled 1197. Snorres framtid var tvungen att säkras. Som tur var kunde han med hjälp av två förmånliga äktenskap avancera i makthierarkin på det medeltida Island. (Snorres första hustru var, enligt Ohlmark, "stenrik, ful och folkilsken". Äktenskapet var djupt olyckligt, oklart varför. Hans andra äktenskap var lyckligare.) Med sin lärdom i bagaget avancerade Snorre till lagsagoman och slutligen till en av de mäktigaste männen i landet. Hans kulturella gärningar ska nog, som Karl G. Johansson och Mats Malm noggrant framhäver, egentligen förstås som en aspekt av hans statsmannaskap. Historieskrivning och allmän lärdom sågs på den här tiden som en självklar del av den politiska verksamheten, vilket minst sagt är något överraskande från ett nutida svenskt perspektiv.

Nåväl, Snorres maktposition skänkte honom samtidigt många fiender. Under en resa i Norge hamnade Snorre mitt i en maktkamp mellan jarlen Skule och den norske kungen Hakon Hakonsson. Hakon beordrade Snorre att stanna i Norge, men Snorre valde att trotsa kungens vilja. Haters gonna hate, liksom. Det ledde till att Snorre mördades året därpå, av en av sina före detta svärsöner. 

Snorre Sturlassons historiska betydelse går inte att överskatta. I århundraden har det isländska folket läst och beundrat hans skrifter. Åke Ohlmark skriver att man under vintermörka "kvällsvakor" har reciterat dem i halvsjungande mässtoner. Om det nationella uppvaknandet på 1800- och 1900-talet kan liknas vid ett hus, så var Snorres berättelser såväl murstock och träpanel, som tiljor och takpannor. Men framförallt är den medeltida isländska litteraturen en kulturskatt av världsintresse, som helt saknar motsvarighet i Norden. Det är en litteratur som har format och för lång tid framöver kommer att forma vår bild av islänningen och hans kärnfullt korta liv.

Som listförfattaren Gabriel skrev när han fick höra om Egil Skallagrimssons ruskiga bedrifter: "Man börjar förstå varför det bor så få på Island."

13. Lars von Trier (1956-)

Trots alla avslöjanden om vänskapskorruption och mutor som har fått sin beskärda del av medieutrymmet i Sverige de senaste åren, åtnjuter myndigheter och samhällets toppar fortfarande ett högt förtroende av allmänheten. Bestickning och smutsig korruption? Nej, inte här, inte hos oss. Inte i vårt finfina folkhem.

Det är inte konstigt om människor från andra länder surnar till och reagerar på den förträffliga svenska självbilden. Lars von Trier var en gång inbjuden till en högtidlig middag någonstans i södra Sverige. Han kände egentligen inte för att gå på ännu en trist tillställning, men såg en chans att bevisa att korruptionen i Sverige är lika stor, om inte större, som i resten av världen. Han ställde därför arrangören inför ett ultimatum: för att närvara på middagen ville han ha en svensk orden. Arrangören bad von Trier vänta ett tag och ett par telefonsamtal senare kunde han meddela den danske regissören att ordensutmärkelsen var ett faktum. von Trier gick naturligtvis inte på middagen – det var trots allt bara en trist tillställning i mängden och ordensutmärkelsen gav han blanka tusan i – men tesen var bevisad. Quod erat demonstrandum. 

För att ta reda på sanningen går det bra att fråga ett fyllo eller ett barn. Det går också bra att anlita en dansk mästerprovokatör.

*

Han var en vanartig son. Men det fick han, till skillnad från Fritiof Nilsson Piratens alter ego, också lov till att vara. Lars von Triers kulturradikala föräldrar levde efter principen om fri uppfostran och den unge Lars fick klara sig bäst han ville. Det innebar att han inte hade några bestämda gränser att prövande forma sin egen identitet gentemot, inga förbud att uppröras över eller överträda. Lars fick skapa sina egna gränser, han blev sin egen förälder och bestraffare. Ett helt livs ångestproblematik har nog sin grund i barndomens skenbara frihet. 

Men ångest kan kanaliseras på olika sätt. Barndomens upplevelser var inte bara psykiskt påfrestande, utan också en perfekt grogrund för konstnärligt skapande. Å ena sidan fick Lars ett grundmurat självförtroende; på filmskolan hängde han upp en skylt på sin dörr: "Här gör vi filmhistoria". Å andra sidan formades en narcissistisk självupptagenhet, där varje film är ett se mig! – ett rop på uppmärksamhet – och så småningom ett konstnärskap som både är ett studium över upphovsmannen själv och en serie spektakulärt utförda uppror mot det kulturradikala föräldrahemmet.

Det skapade också ett intressant förhållande till sanningen. Lars von Trier är en mytoman och själviscensättare, där det långt ifrån är självklart var det verkliga slutar och det påhittade börjar. (Det syns redan i hans namn: han föddes som Lars Trier och la till ett "von" för att det lät bra.) I flera intervjuer har von Trier pratat om människans behov av struktur och mening, och hur mycket av verkligheten man måste bortse från eller skära bort för att få en berättelse eller ett narrativ att hänga ihop. Kan man med det i tankarna ta hans berättelse om den traumatiska barndomen på allvar? Eller är det bara ännu en dimridå, ännu ett spår som leder oss vilse? 

Tillsammans med regissörerna Thomas Vinterberg, Kristian Levring och Søren Kragh-Jacobsen lanserade von Trier vid mitten av 90-talet filmrörelsen Dogma 95. Enligt rörelsens manifest skulle alla kameror vara handhållna, inget ljud fick läggas på i efterhand och kulisser var strängeligen förbjudna; allt för att "tvinga fram sanningen" ur filmens karaktärer och miljöer. De fyra regissörerna fuskade redan tidigt med dessa regler, men manifestet hade ett enormt genomslag internationellt. Dogma blev ett begrepp. Man kan förledas att tro att von Trier med manifestet ville säga att Dogma-filmerna var mer "äkta" eller "sanna" än dyra studioproduktioner. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. 

Lars von Trier bestämde sig tidigt i sin karriär för att endast göra tre filmer i en stil, innan han bytte estetisk inriktning. Hans tre första filmer, Forbrydelsens element, Epidemic och Europa (tillsammans kallad Europa-trilogin) är inspirerad av vad von Trier och hans filmskolevänner internt kallade "rövmytologiskt", det vill säga Tarkovskijs filmer, människors skuggsida, patina och förfall. Särskilt den sista filmen, Europa, krävde oerhört mycket av den unge regissören. Enligt von Trier gjordes filmen "som ett mästerverk". Men all omsorg om scenografi och kameravinklar hämmade hans kreativitet. Dogma-manifestet var på så vis en sorts självbegränsning för att gynna skapandet. Om man kan betrakta von Triers filmografi som en enda lång rad uppror, vilket är helt rimligt att göra, så gjorde han med Dogma-manifestet uppror mot sin egen perfektionism.

Detsamma kan sägas om TV-serien Riket, med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som den svenske överläkaren Stig Helmer. Lars von Trier hade precis filmat klart Europa och såg med TV-serien en chans att göra en humoristisk nonsensserie om spöken på ett sjukhus. Det blev en oväntad tittarframgång och en av höjdpunkterna i von Triers karriär. Allt fungerar, från den dokumentära produktionen till ironin över såväl andeskådare som överspända vetenskapsmän. Med Riket blev von Trier något så udda som en folkkär enfant terrible. Till detta bidrog det lilla inslaget vid slutet av varje avsnitt, där von Trier, iförd Dreyers gamla smoking, samtidigt som eftertexterna rullar, säger gonatt till det danska folket med ett kors- och ett djävulstecken. (Apropå det: efter succésamarbetet planerade von Trier en film om Ingmar Bergman med Ernst-Hugo i huvudrollen. Det var i själva verket ett practical joke som von Trier och Ernst-Hugo läckte till pressen. De ville störa den gamla filmnestorns sömn med den säkert obekväma tanken på att bli porträtterad av Ernst-Hugo Järegård.)

Nej, sanningen i någon upphöjd mening har von Trier aldrig varit särskilt intresserad av. De tre filmer, Breaking the Waves, Idioterna och Dancer in the Dark, som (mer eller mindre) gjordes i enlighet med Dogma-manifestet utgjorde sålunda inget egentligt brott i filmografin. Det var bara ännu en period i danskens postmoderna stilföränderlighet. Som följdes av andra stilperioder: Dogville och Manderlays stiliserade teaterkänsla; Antichrist, Melancholia och Nymphomaniacs fokus på mänsklig sorg och förtvivlan. Samtliga är filmer som verkar vilja säga någonting om mellanmänskliga relationer eller den ömkliga existensen, men när von Trier själv får prata om sitt konstnärskap förnekar han att han över huvud taget har något budskap: "Jag vill visa dem något och få dem att uppleva något." Det har han sannerligen lyckats med. Det finns få regissörer som har lyckats skapa så ikoniska bilder som räven i Antichrist, avrättningen i Dancer in the Dark eller den annalkande och skrämmande planeten i Melancholia. Lars von Trier värjer sig sålunda från rollen som en regissör med ett budskap, som en övertydlig samhällskommentator. Han jobbar med mycket mer subtila metoder. Han vill visa upp den mänskliga grymheten, fåfängan och avundsjukan. Sedan får vi dra våra egna slutsatser.

Men samtidigt. All konst involverar en viss grad av manipulation. Det gäller per definition, eftersom man för att berätta en historia framhäver vissa aspekter av verkligheten och bortser från andra. von Triers geni ligger i att han lyckas berätta sina historier på ett så fängslande och medryckande vis att vi blir delaktiga i manipulationen. Vi vet ju att Dogville bara är på låtsas, det räcker att ta en titt på det kritstrecksuppdelade betonggolvet för att inse det. Vi vet att Björk är en isländsk musikartist och inte en tjeckisk invandrare på den amerikanska landsbygden. Men von Trier manipulerar oss, får oss att skratta, gråta eller förfärat vända oss bort ifrån duken. Det känns på riktigt. Hur påhittat det än är. Samtidigt lär vi oss någonting om livet, existensen och döden. Låt oss kalla dessa sanningar, som växer fram ur och bärs av berättelserna, för poetiska.

Att Sverige är lika korrupt som andra länder, det skulle nog von Trier bara kalla ett vanligt fordømt faktum.