19. Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Under den här listans gång har vi resonerat en del kring det här med nationalkaraktär. Vi har gjort det i samband med litteratur, musik och resor genom Grönland – men det allra mest effektiva mediet för att skapa en uppfattning om vad som är typiskt för ett folk i ett visst land är nog ändå bildkonsten. När vi listade världshistoriens 101 bästa svenskar resonerade jag en del om detta i samband med vad som får sägas vara vår nationalmålare framför alla andra – Carl Larsson. Och eftersom finnarna enligt gängse uppfattning är ett mustigare och vildare folk än oss svenskar, så kunde väl ingenting falla sig mer naturligt än att deras egen nationalmålare bäst kan beskrivas som just en mustigare, vildare och mycket finsk motsvarighet till Carl Larsson. Hans namn var Akseli Gallen-Kallela och liksom sin svenska motsvarighet skapade han inte bara konst med pensel och målarduk – nej, själva hans liv var något av ett konstverk i sig.

*

Perioden 1880-1910 i finländsk konsthistoria präglades av nationalromantik och anses vara den finländska konstens guldålder. Störst av alla periodens konstnärer var just Akseli Gallen-Kallela. Hans speciella karaktär, det där vilda och otämjda som känns typiskt för honom, syns redan i verk från hans tidiga naturalistiska fas.

Pojke med kråka (1884)

Gumma med katt (1885)

Till Gumma med katt ville Gallen-Kallela hitta en modell som skulle förmedla samma stämning som det höstlika landskapet i bakgrunden. Gumman på bilden var en lokal särling, en hemlös gammal tant som brukade sova i lador och ibland under öppen sky. Hennes uppenbarelse var precis vad konstnären var ute efter. En människa så härjad av naturen att hon framstod som en del av naturen själv. Värt att notera är att båda verken ovan föreställer en människa och ett djur – jag föreställer mig att det Gallen-Kallela var ute efter var någon form av bild av samhörigheten mellan människa och natur. Att i sin jakt på den finländska nationalkaraktären söka upp människor han uppfattade som "orörda av civilisationen" – i någon mening närmare den så kallade naturen – skulle som vi kommer att se bli ett återkommande tema i hans konst. Intellektuellt kan man så klart se mycket problematiskt med det här sättet att tänka – men det konstnärliga resultatet blev fantastiskt.

Det var naturligtvis närmast ödesbestämt att Akseli Gallen-Kallela skulle ge sig i kast med Kalevala. För konstnären fanns det en röd tråd mellan hans naturalistiska skildringar av finnar på landsbygden och de avbildningar med motiv från det finska nationaleposet som han sedermera skulle bli så berömd för. I nationalromantisk anda såg han det finska folket som ättlingar till Väinämöinen, Lemminkäinen och de andra hjältarna i eposet. Detta innebar inte att Gallen-Kallela väjde för tragiska aspekter av landsbygdens liv – tvärtom sökte han närmast upp dem. Se till exempel Den vilsegångna som föreställer en kvinna som just dödat sitt spädbarn (motivet var inspirerat av Faustlegendens Gretchen). Kanske ville han visa på ett slags mänsklig styrka som lyste igenom även i tragedins djupaste ögonblick – tragedin är ju för övrigt aldrig långt borta i Kalevala heller.

Den vilsegångna (1886)

Akseli Gallen-Kallela får nog sägas ha skapat den definitiva bilden av hur Kalevala "ser ut" och har gjort flera underbara verk med motiv från nationaleposet, som tar fram och rentav förhöjer dess magi. Ainotriptyken markerar hans definitiva språng in i Kalevalas värld. Tavlan skildrar historien om den stackars Aino som dränker sig hellre än att gifta sig med den gamle Väinämöinen. Den naturalistiska stilen är fortfarande kvar men appliceras nu på sagans värld. Den fantastiska guldfärgade ramen lyfter verket från vardaglig realism till en annan sfär. Gallen-Kallela skulle fortsätta på den inslagna vägen med Vattenfall vid Mäntykoski något år senare. Vattenfallet i sig är en realistisk naturstudie i likhet med tidigare verk av hans hand. Men över hela bilden går fyra gyllene streck och påminner oss om strängarna på Finlands traditionella nationalinstrument kantelen (enligt traditionen uppfunnen av Väinämöinen själv). Naturen blir till saga – sagan blir till natur.

Ainotriptyken (1890)

Vattenfall vid Mäntykoski (1892-1894)

Ett verk som kanske har mer indirekt anknytning till Akseli Gallen-Kallelas fosterländska strävanden är Symposion (eller Problem som målningen hette i en annan version). Det är ett fantastiskt dekadent symbolistiskt verk med en glasartat stirrande Jean Sibelius i en av huvudrollerna. Platsen är restaurang Kämp i Helsingfors; personerna från den unga finländska kultureliten – kompositörerna Sibelius (mannen längst till höger) och Oskar Merikanto, dirigenten Robert Kajanus och så Gallen-Kallela själv längst till vänster. Många har förmodligen varit med om den där känslan en sen festkväll då man druckit alldeles för mycket och tillsammans med några andra i samma tillstånd plötsligt tycker sig kunna lösa alla tillvarons problem. Jag gissar att det är i precis det stadiet av kvällen herrarna på bilden befinner sig. Nyckeln till Finlands andliga renässans tycks vara precis inom räckhåll – lika nära som den under påföljande morgons bakfylla kommer kännas långt bort, frestas man att tillägga. Som jag förstår det var dock Gallen-Kallela helt oironisk när han målade tavlan – han och hans vänner trodde verkligen att de satt på nycklarna till Finlands framtid. Och tja, med män som Gallen-Kallela och Sibelius i sällskapet – vem kan klandra dem? En fantastisk målning är det hur som helst, ett av de främsta exemplen på dekadent symbolism som jag kan komma på.

Symposion (1894)

Problem (1894)

År 1895 flyttade Akseli Gallen-Kallela in i det kombinerade hemmet och ateljén Kalela vid sjön Ruovesi. Träpalatset, ritat av konstnären själv, blev en nationalromantisk förebild och var bland annat menat att sälja in idén om honom som en sann representant för Kalevalas folk. Det var också efter att Gallen-Kallela flyttat in i huset som han började skapa de mer stiliserade Kalevalaskildringar som han idag är allra mest berömd för. Kalela gav honom en hel livsmiljö inspirerad av det finländska nationaleposet. Konsten började sippra ut genom ramarna och in i hans liv. Likheterna med Carl Larsson och Sundborn är slående. Gallen-Kallela kom emellertid att uppföra inte bara ett överdådigt ateljéhus, utan två. I början av 1910-talet var Kalela satt i ett tillstånd av allt värre förfall. Gallen-Kallela gav sig i kast med att designa och uppföra en ny ateljé till sig själv. Tarvaspää färdigställt 1916 blev en blandning av medeltida kyrkoarkitektur, finsk folkkonst och italiensk renässans. Idag ligger ett museum tillägnat Gallen-Kallela där.

Kalela

Tarvaspää

En av de mest berömda Kalevala-målningarna i den nya stilen är Sampos försvarare. Den monstruösa Louhi från det mörka Pohjola attackerar Väinämöinens båt och försöker ta den magiska artefakten Sampo ifrån honom. Det är en bild fylld av våldsam energi. En del har tolkat det som en kamp mellan könen (ett ämne som ju ofta tycks ligga nära till hands för kulturmän med övermänniskokomplex vid den här tiden). Den allra mest berömda av Gallen-Kallelas Kalevalabilder är kanske emellertid Lemminkäinens moder – en skildring av moderskärleken och en hyllning till konstnärens egen mor. Scenen föreställer den döde Lemminkäinen vars kroppsdelar slängts i floden som leder till dödsriket. Hans mor har emellertid samlat ihop kroppsdelarna, sytt ihop hans kropp och väntar nu på att ett litet bi (det kan ses ovanför hennes huvud) ska komma med honung från guden Ukko som kan ge sonen livet åter. (I bakgrunden tittar den gåtfulla Tuonelas svan på, som Sibelius bara något år tidigare tillägnat en fantastisk tondikt.)

Sampos försvarare (1896)

Lemminkäinens moder (1897)

*

Att kalla Akseli Gallen-Kallela för en målarkonstnär är visserligen helt korrekt, men han var också mycket mer än så. Som vi redan sett var han aktiv inom byggnadskonsten. Utöver det sysslade Gallen-Kallela också med konsthantverk – han ritade möbler, textiler, glasmålningar och prydnadsföremål. Finsk design har under 1900-talet varit en framgångssaga, kanske kan man se Gallen-Kallela som dess fader. Man bör också nämna hans insatser inom grafiken, med bland annat nyskapande illustrationer av Kalevala. Denna rastlösa jakt på nya konstnärliga fält att verka på kan nog sättas i samband med att konsten för honom var något större än bara vackra tavlor – den tjänade ett högre syfte som strävade utanför målningarnas fysiska ramar. Som vi redan varit inne på var hans liv i sig en del av denna konstnärliga strävan – ett exempel på det är hans namn, det var inte förrän 1907 som han förfinskade det svenska Axel Gallén till Akseli Gallen-Kallela (under den nationalromantiska perioden i Finland var det oerhört många finländare som förfinskade sina namn på liknande sätt). Det är nog inte för mycket att säga att konsten var ett slags religion för Gallen-Kallela – när två av hans barn döptes 1899 så var det med hans egen visionära målning Ad Astra som altartavla.

Ad Astra (1894)

För Akseli Gallen-Kallela själv räckte det därför inte med att "bara" vara en mångsidig konstnär. Han ville vara ett geni, nej mer än så – han ville vara en hjälte. Han var en man som slets mellan en önskan att befinna sig ute i stora världen och en rakt motsatt önskan att leva som eremit. Kalela kunde beroende på hans humör kännas antingen som en tillflykt eller ett fängelse. Han har själv beskrivit hur han varje höst när han såg tranorna lämna Finland för varmare platser längtade efter att få följa med dem ut i stora världen. I ett sådant längtande tillstånd målade han för övrigt en av sina bästa målningar – Båtens klagan.

Båtens klagan (1906)

Det ligger också nära till hands att se den nedgångna båten som en bild av konstnärens egen annalkande ålderdom. Det var dock knappast så att äventyren upphörde när Gallen-Kallela blev äldre. Snarare tvärtom. År 1909 for han till Brittiska Östafrika, dagens Kenya, och slog sig tillsammans med sin familj ner i utkanten av Nairobi, varifrån han gjorde långa safariutflykter i den omkringliggande vildmarken. Återigen var det en mänsklig tillvaro i nära samklang med naturen som han var på jakt efter – trots bildernas olikhet så går det en röd tråd från gumman och katten till Homo Victor.

Homo Victor (1910)

Under inbördeskriget 1918 deltog Gallen-Kallela på den vita sidan. Den äventyrlige konstnären hade nog gärna velat slåss vid fronten, men de vitas kloke överbefälhavare satte honom snart på att designa flaggor och uniformer istället. Lite plåster på såren var det nog när Gallen-Kallela 1919 blev Mannerheims adjutant. Under parader och mottagningar kunde han sola sig i glansen av den man som åtminstone halva Finland såg som nationens räddare. Man kan tänka sig att konstnärens ego blev tillfredsställt. 

Mannerheim sittandes, bakom honom en stolt Gallen-Kallela

I december 1923 for Gallen-Kallela över Atlanten för en utställning i Chicago. Han kom att stanna i Amerika i två och ett halvt år, en tid under vilken han reste över hela kontinenten. Inte minst inspirerades han av indianerna – även dessa får man förmoda påminde honom om Kalevalas hjältar och om en tid innan den moderna civilisationen och dess förödande påverkan på mänskligheten. 

Indian Chief Clear Water (1924)

*

I målningen Väinämöinens avresa skildrade Akseli Gallen-Kallela symboliskt hur hedendomen i Finland fick ge vika för kristendomen. Väinämöinen reser med bister min iväg med sin träbåt, medan ett skimmer lyser över det Kristuslika barnet i bakgrunden. Nya tider väntar.

Väinämöinens avresa (1906)

Men den uppmärksamme betraktaren kan se att Väinämöinen glömt kvar något på land. En liten pojke sitter och fingrar på en kantele. Kanske ville Gallen-Kallela säga att även om de gamla gudarna lämnat oss, så lät de nyckeln till konsten vara kvar. Så länge den finns kommer något slags band till sagans dagar bestå.

När Akseli Gallen-Kallela målade pojken med kantelen vill jag gärna tro att det han för sitt inre öga såg var sig själv som barn, med prövande fingrar kännandes på målarpenslarna.

20. Gustaf Mannerheim (1867-1951)

Gustaf Mannerheim var ju egentligen klar. Han var 72 år gammal och äventyrens tid var förbi. Han hade som man brukar säga gjort både det ena och det andra. 

Född som tredje sonen i en adlig familj på vackra Villnäs slott hade han blivit i praktiken föräldralös som 14-åring efter att hans far rymt till Paris med en älskarinna och hans mor dött nedbruten av sorg året efter. Den unge Gustaf hade därefter placerats hos sin morbror, som i sin tur ganska omedelbart skickat vidare den stökige gossen till Finska Kadettkårens skola i Fredrikshamn, varifrån han snart lyckades bli relegerad. Efter denna mindre lyckade start i det militära hade emellertid Gustaf Mannerheims liv i uniform så småningom tagit en ljusare bana. Som 20-åring kom han in på kavalleriskolan och kom under efterföljande år att avancera allt högre i den militära hierarkin. Vid rysk-japanska kriget 1904-1905 deltog han som officer och blev efteråt befordrad till överste. Äventyrliga resor i Asien följde. 1905 ledde han en geografisk och militär expedition från Tasjkent till Kashgar tillsammans med den berömde franske sinologen Paul Pelliot. Kort därefter gav han sig iväg på en ny asiatisk expedition fram till hösten 1908 under vilken han bland annat träffade Dalai Lama.

I första världskriget deltog Gustaf Mannerheim som kommendant för Gardeskavalleribrigaden i Warszawa. Hösten 1914 fick han Rysslands mest eftertraktade tapperhetsmedalj Sankt Georgsorden. När oktoberrevolutionen bröt ut och Finland blev självständigt sökte han sig tillbaka till sitt hemland, där han utsågs till den blivande finländska arméns överbefälhavare. Knappt hade han kommit hem förrän landet kastades in i det blodiga finska inbördeskriget. För den röda sidan var kriget en kamp mot borgerligt förtryck; för den vita sidan med Mannerheim i spetsen först och främst ett frihetskrig mot ryskt inflytande över den nybildade nationen Finland. Den vita sidan segrade och Mannerheim befordrades i krigets slutskede till general av kavalleriet. 

Vid det här laget kan man tycka att Gustaf Mannerheim skulle gå in i en lugnare fas av sitt liv. Han var dryga 50 år gammal och hade just lett sina styrkor till seger i ett omvälvande inbördeskrig. Till en början såg det också ut att bli så. Finland hade under kriget tagit hjälp av Tyskland och Mannerheim kunde inte acceptera att senaten nu ville organisera armén enligt tyskt mönster och under tyskt befäl. Han avgick från posten som överbefälhavare och åkte som privatman till Stockholm för att medelst kontakter med Frankrikes och Storbritanniens ambassadörer få dessa stormakter att erkänna Finlands självständighet. Efter Tysklands förlust i första världskriget stod det emellertid snart klart att finnarnas tyskorienterade politik kört på grund. Mannerheim, med sina goda kontakter med segermakterna, sågs som den enda som kunde lotsa Finland vidare och valdes i december 1918 till riksföreståndare. Han lyckades utmärkt med att reparera relationerna med de västliga segermakterna – som tidigare rysk officer hade han aldrig varit riktigt bekväm med den tyska orienteringen. Efter att i december 1919 ha besegrats av K.J. Ståhlberg i landets första presidentval (framför allt kanske eftersom de finländska socialdemokraterna inte kunde tänka sig att rösta på den vite härföraren Mannerheim) lämnade han dock återigen den politiska scenen.

Tjugotalet blev sedan en rätt lugn period i Gustaf Mannerheims liv. Han grundade Mannerheims barnskyddsförbund, blev vald till finländska Röda Korsets ordförande och gjorde ett gäng resor utomlands till bland annat Indien. Han tycktes kort sagt gå in i rollen som (visserligen rätt aktiv) pensionär. På 30-talet började det emellertid hetta till igen. Efter att den högerorienterade P.E. Svinhufvud blivit vald till president 1931, blev det återigen möjligt för Mannerheim att få en offentlig roll i Finland. Han blev försvarsrådets ordförande och utnämndes år 1933 till fältmarskalk. I spetsen för försvarsrådet verkade han aktivt, dels för en klassförsoningslinje (som så småningom gjorde att även socialdemokrater kunde acceptera honom som galjonsfigur), och dels för att Finland skulle gå in för en nordisk neutralitetspolitik och hålla sig utanför alla krig. När Sovjet hösten 1939 gjorde anspråk på en del av Finlands territorium (främst på Karelska näset) i utbyte mot att Finland kompenserades med mångdubbelt större områden i landets nordöstra gränsområden, så förordade Mannerheim ett tillmötesgående av ryssarnas önskemål. Regeringen delade emellertid inte hans ståndpunkt och han begärde avsked.

Gustaf Mannerheim var vid det här laget 72 år och äventyrens tid borde verkligen ha varit förbi.

*

Det jag försökt få fram med den långa inledningen ovan, är att friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim i slutet av 30-talet hade levt så det räckte och blev över. Nu borde det rimligtvis ha tagit slut för honom. Men det gjorde det inte. 

Som bekant anföll Sovjetunionen det neutrala Finland och vinterkriget bröt ut. Gustaf Mannerheim återtog sin avskedsansökan och utsågs till arméns överbefälhavare. Vid utnämnandet utfärdade han följande berömda dagorder:

Finlands tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroendet till sin chef är första villkoret till framgång. Ni känner mig och jag känner eder och vet att envar i ledet är färdig att fylla sin plikt ända in i döden. Detta krig är ej annat än frihetskrigets fortsättning och sista akt. Vi ska kämpa för våra hem, vår tro och vårt Fosterland.

(Denna dagorder till de finländska soldaterna tycks ha en legendarisk status i Finland. Ett lite lustigt exempel på detta är hur överste Kemppainen, självmordssällskapets ledare i Arto Paasilinnas roman Kollektivt självmord, överväger att citera den innan hans "armé" ska köra sin buss utför stupet vid Nordkap.)

Under den fruktansvärt kalla vintern 1939-1940 gjorde sedan finländarna ett tappert motstånd mot sin numerärt överlägsna motståndare. Den optimistiske Josef Stalin hade räknat med en sovjetisk seger på omkring tio dagar. Men så lätt gick det inte. Den finska armén kunde använda sin kännedom om den lokala terrängen till att uppföra försvarsverk som drog nytta av östra Finlands täta skogar och stora sjöar. En av de viktigaste försvarslinjerna som sträckte sig över Karelska näset fick namnet Mannerheimlinjen – ett begrepp som snart spreds över världen av krigskorrespondenter och journalister. Finnarna använde sig framgångsrikt av den så kallade "mottitaktiken" som gick ut på att splittra fiendens trupper till små enheter som sedan inringades och tillintetgjordes – en taktik det fanns gynnsamma förutsättningar för då de tunga sovjetiska förbanden var tvungna att ta sig fram på de vägar som fanns, medan de skidburna finska soldaterna kunde röra sig friare i terrängen. Det var också under vinterkriget som den så kallade molotovcocktailen om inte uppfanns, så åtminstone namngavs. Denna enkla men effektiva fattigmansgranat (döpt efter dåvarande sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov användes med framgång mot de ryska styrkorna. I slutändan gick det dock inte för Finland att stå emot den sovjetiska övermakten och man tvingades den 13 mars 1940 gå med på en fred där ungefär 10 procent av landets yta (däribland Karelska näset) avträddes till Sovjetunionen. 

De internationella sympatierna för Finland under vinterkriget var överväldigande. Lite grann liknar situationen dagens krig i Ukraina, med en oförsonlig jätte i öst som attackerar en mindre granne i väst, som dock lyckas uppbåda ett oväntat starkt motstånd. (Innan de senaste månadernas ryska invasion var ju för övrigt vinterkriget den senaste gången som Sverige skickade vapen till en krigförande makt.) Och varje hjältemodig David mot Goliat-kamp behöver så klart sin galjonsfigur, sin symbol. Idag är det Volodymyr Zelenskyj – under vinterkriget var det Gustaf Mannerheim.

Efter vinterkriget följde en mycket kort mellanfred då den finska revanschlustan bara växte. Gustaf Mannerheim själv hade egentligen en anglofil grundhållning, men vinterkriget hade smärtsamt visat att varken västmakterna eller Sverige skulle ställa upp när det gällde. Under den tyska storoffensiven våren och sommaren 1940 började därför blickarna riktas mot Tyskland som en tänkbar allierad. En allierad behövdes – man ville inte dela de baltiska staternas öde med tvångsannektering och massdeportationer till Sibirien. Tyskarnas ockupation av Danmark och Norge gjorde dock att ett brittiskt stöd var i praktiken omöjligt. Och ett förbund med Sverige hade inte accepterats vare sig i Berlin eller Moskva (vid denna tidpunkt stod ju Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjet fortfarande fast). Finland lät därför tyskarna transportera trupper till Nordnorge genom landet i utbyte mot att få köpa vapen från tyskarna. Förbindelserna tätnade ända tills en förfrågan kom från Hitler om att delta i Operation Barbarossa, det stora korståget mot Sovjet. Finland såg ett tillfälle att få tillbaka sina förlorade territorier från vinterkriget (och kanske rent av bli av med sin sovjetiska granne för gott) och antog budet. 

Snart utvidgades krigsplanerna från att återta nyligen förlorade områden till att skapa ett "Storfinland" där hela Karelen skulle införlivas med landet. Gustaf Mannerheim själv underblåste dessa förväntningar genom att i en dagorder tala om hur ett "fritt Karelen och stort Finland stiger fram för våra blickar ur de mäktiga världshistoriska händelsernas svall". Denna erövringslusta gjorde att landet tappade mycket av den internationella sympati som skapats under vinterkriget. Plötsligt hamnade man i krigstillstånd mot Mannerheims gamla favoritländer Franrkike och Storbritannien. Fortsättningskriget blev mycket mer utdraget än vinterkriget och efter att finländarnas anfall avstannat stagnerade det till ett långvarigt ställningskrig. 

Gustaf Mannerheims 75-årsdag den 4 juni 1942 underströk vilken enorm status han vid det här laget hunnit få i Finland – men också det minst sagt tveksamma sällskap landet nu hamnat i. Mannerheim förärades med hederstiteln marskalk av Finland (han är fortfarande den enda som någonsin innehaft denna titel), dagen utnämndes till "den finska försvarsmaktens flaggfestdag" och en av de största gatorna i Helsingfors namngavs efter honom. Mitt i alltihop anlände självaste Adolf Hitler med ett flygplan från Tyskland för att överraskningsgratulera födelsedagsbarnet.

Grattis på födelsedagen!

En lite intressant anekdot rörande detta möte är att en medarbetare på finländska Rundradion i hemlighet lyckades sticka in en mikrofon genom fönstret på den tågkupé där Mannerheim och Hitler satt och diskuterade. Elva minuter blev inspelade av de två herrarnas konversation innan den tyske ledarens livvakter avbröt tilltaget. Det är den enda kända inspelningen av Hitlers röst utanför formella sammanhang.

I februari 1943 stod det klart att tyskarna hade förlorat slaget vid Stalingrad. Det blev en viktig vändpunkt för världskrigets utgång och i takt med att krigslyckan vände för tyskarna inledde Finland ett komplicerat dubbelspel där fredsförhandlingar hölls med Sovjet, samtidigt som man försökte undanhålla allt för tyskarna för att så länge som möjligt och nödvändigt behålla deras gunst. Det var dock först när Gustaf Mannerheim efterträdde Risto Ryti som president som Moskvas fredsvillkor slutligen godkändes och ett vapenstilleståndsfördrag kunde slutas. Resultatet blev en återgång till gränserna från 1940, samt ett drygt krigsskadestånd. Dessutom behövde man driva ut de tyska trupperna vilket ledde till nytt krig i ungefär ett halvår, denna gång mot tyskarna i Lappland. I efterhand skulle finländarna göra allt för att övertyga sina nordiska grannländer och de segrande västmakterna om att alliansen med Tyskland hade ingåtts av nödtvång och att fortsättningskriget skulle ses som ett separat krig mot Sovjet (och inte med de andra allierade).

Finlands agerande i fortsättningskriget är knappast rakt igenom berömvärt. Men värt att notera är ändå att Finland som enda krigförande småstat i andra världskriget lyckades undgå att bli ockuperat. Den yttersta beslutsrätten över landets framtid stannade därför kriget igenom hos den finska statsledningen. Och trots alla vedermödor och hårda fredsvillkor lyckades man ju också i slutändan komma ur kriget med självständigheten intakt. Att sitta och bedöma Finlands val under andra världskriget är minst sagt knepig terräng, men någonstans får man väl ändå respektera den fruktansvärt svåra situation landet hade, som småstat klämd mellan krigshetsande stormakter. Och visst är det väl på något sätt ändå imponerande att man lyckades dribbla sig ur det hela som fortsatt självständigt – och snart också mycket framgångsrikt – land. En hel del av denna prestation får man lov att tillskriva Gustaf Mannerheim. Som Henrik Meinander skriver i sin finska historia: "I Mannerheims person förenades på ett märkligt sätt en professionell militär, en klarsynt säkerhetspolitiker och en världsvan adelsman med erfarenheter från det kejserliga hovet." I efterhand är det lätt att fångas av det heroiska hos Mannerheim - men kanske är det hans mångsidighet och pragmatism som är de verkligt fascinerande dragen hos honom. Rollen som ledare för de vita under det finska inbördeskriget är naturligtvis omstridd och samarbetet med nazisterna under fortsättningskriget lika självklart kontroversiell. Jag är definitivt inte någon Mannerheimexpert men den uppfattning jag fått är att han i alla fall aldrig var någon krigshetsare eller extremist – i flera lägen strävade han efter fred där många mer krigiskt nationalistiska av hans landsmän helst hade fortsatt kriga. Även om han var ideologiskt konservativ och tveksam till moderna fenomen som demokrati och dylikt, så lade han i regel sina personliga åsikter åt sidan för sitt lands främsta. Och samarbetet med tyskarna var aldrig något mer än ett nödvändigt ont för Mannerheim. 

En paradox i Gustaf Mannerheims liv är ju att han trots sin status som det finländska folkets värn mot ryssen, ju egentligen var väldigt "ryssvänlig". Visst kallade han ryssarna för "arvfienden" i sin berömda dagorder. Men hela hans liv motsäger egentligen de orden. Som ung studerade han ryska i Charkiv och även som gammal hade han säkerligen kunnat föra en fläckfri diskussion med valfri rysk bolsjevik, medan ett samtal med en finskspråkig soldat antagligen hade gått betydligt knaggligare – finska var inte ett av de fem språk Mannerheim kunde tala flytande. Hustrun Anastasia som han fick två döttrar med var dotter till en rysk generalmajor. Större delen av hans lysande militära karriär var i rysk tjänst. I hans hem stod ett signerat porträtt på tsaren. Mannerheim var alltså ingen ryssfientlig person. Däremot var han en aristokrat och kände vämjelse för bolsjevikerna. Det är kanske mer i det ljuset man ska se hans insatser sent i livet i Finlands 1900-talskrig.

Den 4 augusti 1944 valdes Gustaf Mannerheim till president över Finland eftersom det allmänt ansågs att han var den enda som kunde leda landet till fred. Den 77-årige Mannerheim blev dock snart mer av en galjonsfigur, medan den verkställande makten övertogs av statsminister J.K. Paasikivi. Pragmatismens mästare Urho Kekkonen hade redan börjat flytta fram sina positioner. Snart försämrades Mannerheims hälsa. Månaderna kring årsskiftet 1945-1946 blev han sjukskriven och begärde snart också avsked från sitt ämbete. 

De sista åren av sitt liv tillbringade Gustaf Mannerheim huvudsakligen på ett sanatorium i Schweiz, där han bland annat skrev (och dikterade, när han inte längre orkade hålla pennan) sina memoarer. Den 27 februari 1951 dog han i Lausanne i Schweiz. När han dog hade det dock hunnit bli 28 februari i Finland – Mannerheim har därför två officiella dödsdatum. Memoarerna publicerades först efter hans död.

*

När jag gjorde research till den här listan kikade jag en hel del på en lista över de främsta finländarna någonsin som röstades fram av det finska folket år 2004. Den listan toppades av Gustaf Mannerheim. Han var länge (tillsammans med Jean Sibelius) den tveklöst mest berömde finländaren både i sitt hemland och utomlands, och har kallats för "det moderna Finlands far". Intresset för honom är fortsatt stort. På mitt lokala bibliotek i Knivsta finns hela tre stycken biografier om honom (och då har jag inte ens kollat hur det ser ut i magasinet). En man som spelat en stor och avgörande roll i samtliga av sitt lands 1900-talskrig kommer knappast blekna bort ur det nationella medvetandet i första taget.

Dag Sebastian Ahlander skriver i sin biografi om Mannerheim att han var “Nordens siste hjälte”. Vad som är kriterierna för att vara en hjälte – och om Mannerheim uppfyller dessa kriterier – kan man tvista om. Men vi känner nog alla innerst inne att ordet “hjälte” så som det används i exempelvis Svenska hjältar-galan inte är helt korrekt. På denna gala hyllas vardagshjältarna, en minst lika beundransvärd människotyp, men likafullt något annat. Det som kännetecknar vardagshjälten är ju just att denne inte är hjälte till vardags. När hjältedådet är slutfört börjar det vanliga livet igen och den korta tiden som hjälte är över.

För Gustaf Mannerheim tog det aldrig slut. Vi får väl hoppas att när han lade ner pennan efter att på ålderns höst ha slutfört sina memoarer kunde tänka att: "Jag hann ändå med att göra en del i mitt liv, det blev något utöver det vanliga." Kanske kunde han i det ögonblicket rentav känna ett uns av tillfredsställelse.

21. Edvard Grieg (1843-1907)

du-du-du-du-du-du-du, du-du-du, du-du-du, och så vidare. Alla har hört tonerna. De har använts av föräldrar som skoj-jagar sina barn runt huset, de har visslats av psykopater i filmklassiker, de har dundrats ut över salar i konserthus och de har, ända sedan de första gången spelades till Henrik Ibsens drama Peer Gynt 1876, ätit sig in i människors hjärnor. 

Vad kompositören själv tyckte? Han stod inte ut med "I bergakungens sal". I förbifarten och nästan lite avfärdande konstaterar Edvard Grieg i ett brev att "jag har också skrivit något för scenen i bergakungens sal", vilket alltså är scenen i Ibsens pjäs när huvudkaraktären Peer Gynt i en drömlik fantasi möter trollkungen. Odjuret sitter på sin tron i en grottsal, omgiven av allsköns märkliga varelser. Det hela blir snart stökigt och Gynt blir jagad av trollen i ett slags dans. Griegs musik är tänkt att fånga denna pompösa och snart kaotiska situation. Kompositören har dock medvetet valt att överdriva, så till den grad att han själv inte klarar av att lyssna på stycket, eftersom det "fullständigt stinker av komockor, överdriven norsk nationalism och självbelåtenhet". Ibsen låter såväl Peer Gynt som trollen representera mindre smickrande sidor av det norska nationalromantiska lynnet, så det var sannolikt detta Grieg ville bygga vidare på i en enligt honom närmast parodisk tappning. Skulle publiken uppfatta driften? Grieg var inte särskilt orolig. Han "hoppades att ironin kommer att märkas". Ett av de mest välkända styckena i västerländsk klassisk musik skrevs alltså som en sorts ironisk lol, en drift med det ultra-nationalistiskt norska.

Inte för att Grieg var anti-nationalist – tvärtom. 

En femtonårig Edvard, upptäckt av den norska demonviolinisten Ole Bull (en superstjärna på sin tid), skickades till det högt aktade och Mendelssohn-grundade Leipzig-konservatoriet. Där fick han inte bara lära sig hur tysk musik skulle låta utan även skandinavisk. Danske stilpolisen Niels Gade hade stakat ut riktlinjerna för vad som ansågs typiskt "skandinaviskt" och inom denna tradition var det tänkt att Grieg skulle arbeta. Men i tider av bubblande fosterlandskärlek, av nationalistiska språkstrider och vilja att lösgöra sig från unionen med Sverige, tänkte Grieg inte rätta sig efter vare sig tyskar eller danskar. (Detta trots att jag måste påpeka att Gade är en alldeles utmärkt kompositör.) Nej, Edvard Grieg skulle göra norsk musik.

Hur gör man musik som andas ett visst land eller kultur? Vart vänder man sig? Till folkmusiken, förstås. Från den hämtade Grieg inspiration när man han tonsatte stycken som frammanade bilder av höga fjäll, ringlande fjordar, hurtiga byfester och vad det nu är norrmännen är så stolta över. Det måste sägas att han lyckades häpnadsväckande väl. Grieg blev en kändis redan under sin livstid, vilket inte var vanligt för kompositörer. Hans rykte spreds sig dessutom internationellt. Mäktiga stycken som "I bergakungens sal" är aparta och udda i hans katalog. Från samma orkesterverk, det vill säga skådespelsmusiken till Peer Gynt, hittar vi pittoreska små Fylkedoftande stycken som "Morgonstämning", smärtsamt vackra sånger som "Solveigs sång" och muntra dansnummer som "Anitras dans" (som för övrigt finns i störtskön boogieversion av Charlie Norman). Den här typen av musik var mer typisk för Grieg: vacker, melodisk och lätt att tycka om.

Eller, om man så vill, lättsam och lättuggad. Grieg har fått dras med ett rykte att inte vara verkligt djupsinnig och inte genuint nyskapande. Hans brott är att musiken är aningen för trevlig. Kanske är det en orsak till att han aldrig fått den riktigt höga statusen bland världskompositörerna, trots att han är Nordens mest kända klassiska musikskapare genom alla tider och ihop med tidigare nämnda Ibsen förmodligen den internationellt mest berömda norrmannen. En annan anledning kan vara att han inte satsade på symfonier, operor och andra "stora" verk. Han arbetade istället nästan alltid i det lilla formatet. Korta "lyriska stycken", som 66 av hans pianokompositioner kommit att kallas, är tydliga exempel. Ställ Grieg bredvid Wagner och han ser väldigt liten ut – och inte bara för att han endast var 154 centimeter lång. De lyriska styckena utgörs var och en av ett par minuter varm, melodisk och lagom känslomässig pianomusik. Behövs det verkligen mer än så? All musik måste inte vara Beethovens femte symfoni. Den behöver, för den delen, inte heller vara atonala Schönberg-experiment. Trevligt går bra. Trevligt kan vara helt okej.

Kritiker fanns redan i samtiden. Syrligast var kanske kollegan Claude Debussy, som menade att Grieg visserligen var en skicklig uttolkare av sitt lands folkmusik, men därutöver bara var "en skicklig musiker, mer mån om effekter än om äkta konst". Om Griegs romanser – musikstilen alltså, inte hans kärlekshistorier – uttryckte sig Debussy med utsökt förminskande ironi, när han kallade de "mycket rara och oskuldsfulla, musik som ruskar om konvalescenterna i burgna bostadskvarter". (Svårare är det kanske att förstå Debussys kommentar att Grieg skulle vara "en skär karamell inslagen i snö".)

Med det sagt fanns också tillskyndare redan i samtiden. Att Grieg nådde stor berömmelse har jag redan nämnt, så publiken älskade honom. Men förutom Ole Bull så fanns det andra storheter som såg något extra i norrmannen. Det ungerska pianogeniet Franz Liszt behövde bara ögna igenom noterna till Griegs pianokonsert för att inse dess genialitet. En pianokonsert som för övrigt idag tillhör de allra mest spelade någonsin. Ryske giganten Tjajkovskij var också en uttalat varm beundrare av den lille mustaschprydde Bergenbon. 

Även om Griegs musik har tydliga kännetecken: rikt melodisk, norskt folkmusikinspirerad, lättsmält men vacker, känslomässig men sällan sentimental – så var han ingen one trick pony. Det är stor skillnad på "I bergakungens sal" och hans pianokonsert, på hans romanser och den 1700-talsdoftande hyllningen till Ludvig Holberg. Men i slutänden andas allting ändå Edvard Grieg. Hans musik är kanske inte omskakande (för andra än konvalescenter i burgna bostadskvarter, då), men det finns väl tillräckligt mycket i vår krigshärjade värld som är omskakande. Griegs musik är vacker, skön och trevlig. Det kommer man långt på. Att den också är norsk är lätt att ha överseende med.

22. Georg Brandes (1842-1927)

Vi befinner oss i en föreläsningssal i Köpenhamn, 1888. Mumlet i bänkarna tystnar snabbt när en 46-årig man med fördelaktigt utseende äntrar scenen. Självförtroendet strålar från mannen. Det är inte ett friskt och extatiskt självförtroende, utan den avmätta, självklara sorten som vissa skulle kalla arrogans. Han vet sin betydelse. Det råder ingen tvekan om att det är han som sätter agendan bland de intellektuella, inte bara i sitt land utan i hela Norden. Arrogansen till trots är han älskad av sin publik. Den vördnadsbjudande kunskapen om tidens tankar och litteratur i kombination med det patos som han förmedlar sina idéer med, gör honom otroligt respektingivande.

Eller sina och sina: just denna dag är det den tyske filosofen Friedrich Nietzsches idéer han lägger fram. Åhörarna har aldrig hört talas om tysken, en okunskap som de delar med alla andra i de skandinaviska länderna. Knappt tyskarna själva känner till den enigmatiske fritänkaren. Men snart skulle den danska, norska och svenska intelligentsian vara införstådd med och influerad av Nietzsches tankevärld. Det var så det brukade gå när Georg Brandes talade om något. Kultureliten, åtminstone den radikalare och mer framåtsyftande delen av den, lyssnade och absorberade och lät sig påverkas. Nietzsches tankar om den överlägsna människan gav utrymme åt det fria författargeniet. Idéerna "ansågs ge litterärt berättigande åt den stolta gesten, det nyckfulla och överdådiga hos författare som d'Aunnunzio och Hamsun", för att citera den svenska litteraturhistorikern Gunnar Brandell. Brandes föreläsningar under 1888 hade alltså både direkt och indirekt stor påverkan på tidens stora författare. (Nietzsche själv hade för övrigt bara berömmande ord att säga om Brandes beskrivningar av honom och hans tankar.)

Några år senare skulle en aspirerande svensk författarinna vid namn Selma Lagerlöf ge ut sin debutroman, Gösta Berlings saga. Idag anses den som en av de stora svenska romanklassikerna och Lagerlöf skulle som bekant senare få Nobelpriset. Tidens kritiker rynkade emellertid på näsan åt boken. Vissa delade ut rejält elaka omdömen. Romanen sålde dessutom dåligt, så någon större publik nådde den inte heller.

Två år senare, när boken nådde Georg Brandes, gav han den en mycket positiv recension. Plötsligt ändrade en drös ledande svenska förståsigpåare sina uppfattningar och författarinnan själv inspirerades till att fortsätta sin karriär. Så kan makt också se ut.

Det där var bara ett par exempel på Brandes inflytande. Trots hans vid den här tiden relativt sett unga ålder hade hans betydelse som kulturkritiker varit uppenbar i 15-20 år, sedan det tidiga 70-talet. Det var då han började ge ut bokvolymerna Hovedstrømninger i det 19. Aarhundredes Litteratur, som byggde på en serie föreläsningar vid Köpenhamns universitet. Brandes var då nyss hemkommen från långa bildningsresor genom Europa, under vilka han träffade tidens intellektuella storheter, inklusive filosofen och liberalen John Stuart Mill. Influerad av bland annat Mills samhällsengagemang och positivisten Hippolyte Taines vetenskapliga synsätt också på litteraturen, gav sig Brandes i kast med att beskriva och bedöma 1800-talets litterära strömningar och författarskap. Här inleddes hans långvariga kamp att modernisera dansk litteratur. (Jag har själv läst i delar av bokserien, och Brandes imponerande bildning i kombination med hans retoriska effektfullhet utgör en potent kraft helt klart.) Enligt Brandes hade danskarna fastnat i verklighetsfrånvända efterdyningar av romantiken. Blek idealism och trötta poser präglade det danska (och nordiska) litterära klimatet. Istället ville Brandes att de samtida författarna skulle "sätta problem under debatt" och på så sätt verka för ökad frihet och rättvisa. Auktoriteter skulle utmanas, fördomar lyftas ut i ljuset och traditioner omprövas. Samhällsklimatet, som Brandes delvis var med och frammanade, innehöll brännande stoff för den diskussionsvillige. Inte minst handlade det om "kvinnosaksfrågor", inklusive äktenskapsdebatter, och bråk om arbetarnas rättigheter. 

Även detta kan förvisso anses vara inlånade idéer. Göra Hägg låter nästintill avfärdande när han konstaterar att Brandes tankar huvudsakligen är franska. Det Hägg åsyftar är den franska naturalismen, den litterära rörelse som propagerade för detaljerad realism på såväl yttre som inre plan. (Ovan nämnde Taine var naturalismens teoretiska livgivare.) Tanken var att beskriva miljöer och mänskligt handlande på ett sätt influerat av naturvetenskapen, som del av experiment där oundvikliga kedjor av orsak och verkan gäller. Det ska dock understrykas att Brandes betonade litteraturens samhällskritiska uppgift mycket mer än det "vetenskapliga" tillvägagångssättet som naturalisterna förfäktade. Brandes influenser tycktes komma från hela Europa snarare än bara Frankrike.

Originell eller inte – Brandes blev gnistan och vägvisaren för en brytpunkt i nordisk litteratur. "Det moderna genombrottet" har historieböckerna valt att kalla tiden, och med denna beteckning vill man fånga hur flera betydande författare från och med ungefär 80-talet valde att, enligt Brandes anvisningar, fokusera realism och progressiv samhällskritik i sina verk. "Betydande författare" var närmast en underdrift: vi talar alltså om ikoniska storheter som Henrik Ibsen, August Strindberg och Bjørnstjerne Bjørnson. Bland Brandes egna landsmän kan nämnas bloggfavoriter som Herman Bang och J.P. Jacobsen. Ibsen, som tidigare inte varit påtagligt samhällstillvänd, kunde nu säga saker som: "I vår tid har varje diktning uppgiften att flytta gränspålar". Frågan är om en klassisk pjäs som "Ett dockhem" hade kommit till utan den riktningsförflyttning som Brandes till stor del ansvarade för.

Ytterligare en författare tillhörande det moderna genombrottet bör nämnas, av delvis tragiska orsaker: Victoria Benedictsson. Hon har idag en någorlunda befäst plats i den svenska litteraturhistorien, men var inte lika uppburen när det begav sig. Som så många andra fascinerades hon av den danske lärdomsgiganten. Problemet var att hon inte bara fascinerades, utan förtrollades. Benedictsson blev kraftigt förälskad i Brandes och denna kärlekshistoria, som tyvärr var olycklig för Benedictssons del, var förmodligen en av orsakerna till svenskans självmord. Historien är tragisk och jag är inte bekväm med att spekulera för mycket om den. Men något säger den sannolikt om Brandes aura.

80-talet övergick till 90-tal, och som alltid skiftar trenderna. Symbolism och esteticism blev på modet, och Brandes själv började röra sig i nya riktningar. Som nämndes tidigare var han viktig för att Selma Lagerlöfs karriär tog fart och hans roll som kritiker fortsatte att vara ofantligt stort. Men hans egna arbeten vände sig nu alltmer mot de "stora andarna". Tjocka monografier om Caesar, Shakespeare och Michelangelo kan exemplifiera denna nya tendens hos Brandes. Hyllandet av stora genier kan förstås ses som mer passande en idealistisk romantiker än en frän samhällskritiker, men egentligen hade Brandes alltid varit öppen för individens säregenhet och betydelse. 

Brandes fortsatte att vara verksam ytterligare några decennier, men hans historiska betydelse vilar på det han gjorde under 1800-talets senare decennier.

En och annan som har läst så här långt undrar kanske nu i sitt stilla sinne varför en, tja, kritiker hamnar så här högt på en lista över de bästa nordborna (minus svenskar, då). Nu kan visserligen Brandes också betraktas som en författare i egen rätt, och genom sitt inflytande nästan som en politiker. Men ändå. Svaret är kanske att han någonstans representerar allt det där vi som driver den här bloggen önskar vara själva. Män med bred och djup bildning, koll på vad som ligger i tiden, smarta och eleganta. Visst, att hoppas på att ändra riktningen för litteraturhistorien är kanske att lägga Brandesribban lite väl högt, men det lilla vi gör här i bloggen när vi uttrycker en försiktig tanke om kultur, filosofi och litteratur, innebär faktiskt att vi i någon grad bär vidare en smula av Georg Brandes arv. Sett på det viset, kan vi nog ändå sträcka på våra ryggar lite grann.

23. Fridtjof Nansen (1861-1930)

Det är den 6 mars 1903 och Kristian Birkeland ska demonstrera sin elektromagnetiska kanon i Kristiania universitets bankettsal. Föreställningen är helt utsåld och publiken väntar i spänning på vad som ska hända. Birkeland lugnar dem genom att säga att kanonen kommer att vara helt tyst och att det inte finns anledning till oro. Men visst finns det dem som skruvar nervöst på sig på stolarna; det går inte att komma ifrån att kanonen är en prototyp och att Birkelands tidigare påhitt har varit både farliga och olycksdrabbade. På första raden sitter förvarsministern, arméchefen, chefen för kustartilleriet, högste operative chefen och flera andra officerare. Deras förhoppning är att kanonen ska komma till militär nytta. Mellan generatorn och den tretton centimeter tjocka måltavlan av trä har Birkeland spärrat av en smal korridor. Där får naturligtvis inga människor befinna sig. Men nog tusan sitter det ändå en person där, en man med barskt utseende och borstig mustasch: polarforskaren, äventyraren, och Birkelands gode vän, Fridtjof Nansen. Han sitter innanför det farliga området och vägrar flytta på sig. Vad gör man? Inte ber man en av Norges nationalidoler att flytta på sig. Nansen får sitta kvar. Det går nog bra.

Men det gör det ju inte. Kanonen kortsluts av den tretusen ampere starka spänningen. Ett öronbedövande vrål fyller salen och en stor ljusbåge skjuter ut mot publiken. Alla som befinner sig där får panik och försöker i tumultartad ordning tränga sig ut ur lokalen. Nåja, kanske inte riktigt alla. Nu rör vi oss in på spekulativt område, men jag vill tro att den erfarne äventyraren, när larmet slutligen lagt sig och den sönderbrända kanonen stillnat, lugnt och metodiskt reser sig upp, dammar av sina kläder och lämnar byggnaden. Han hade varit med förr, så att säga.

*

Vi har flera gånger i den här bloggen återkommit till Nordens respektive nationalkaraktärer, som det danska hygget och det finländska svårmodet. Om det är någonting som, åtminstone från ett svenskt perspektiv, sticker ut med Norge så är det den oförblommerade patriotismen som exploderar varje gång det vankas en tävling. Det ska jublas, det ska hejas och det ska viftas med flaggor. Norrmännen syns och hörs, även när de är undertaliga. Det här gör varje svensk lite obekväm till mods, innerst inne, även om vi samtidigt också önskar att vi kunde släppa loss på samma sätt. Det verkar krocka med Sveriges moderna självförståelse. Det där med nationalism har vi väl ändå lämnat bakom oss, så upplysta världsmedborgare som vi är? Att vifta med flaggor och ha sig är förvisso inte rasistiskt, men... är det inte i alla fall lite pinsamt? 

Vill man förklara norrmännens patriotism är det lätt att peka på motståndskampen under andra världskriget. Jovisst, men danskarna levde också under ockupation och de beter sig inte som tokiga varje gång landets färger ska försvaras. Svårigheterna under andra världskriget kan bara vara en delförklaring. En annan, minst lika viktig förklaring, är att Norge under egentligen hela sin historia har befunnit sig i underläge. Landet har aldrig riktigt haft en stormaktstid – om man inte räknar med 1200-talet, då Norge enligt vissa bedömare var Europas största rike, men ingen norrman kan minnas så långt tillbaka i tiden – och har därför heller aldrig haft några slavkolonier eller fåniga stormaktsdrömmar att tala om. Under flera århundraden tillhörde Norge Danmark och för bara lite mer än hundra år sedan befann sig landet i en union med Sverige. (Trots att det är väldigt få svenskar som faktiskt känner till nämnda faktum. Blir vi påminda mumlar vi jajustja eller något om den svenska skolan.) Sammantaget har norrmän många historiska skäl att känna sig förringade och nedtryckta, vilket har bidragit till ett kollektivt mindervärdeskomplex. Är det då så konstigt att de känner behov av att tävla och att utmärka sig med fysiska bravader? Det här ska vi bli bäst på. Det här ska de inte kunna ta ifrån oss. För norrmän blev på så vis tävlingen, och möjligheten att knäppa søte bror på näsan, livets sötma.

Det norska revanschbehovet går alltså långt tillbaka i tiden. Det finns ingen naturlig startpunkt och man kan inte plocka ut en enda händelse som skänker ljus åt alla tävlingsbedrifter och häpnadsväckande fysiska prestationer som norrmän har stått för under 1900-talet. Men om man ändå skulle tillåta sig själv att försöka plocka ut en sådan händelse, så tror jag att man inte kan komma på en bättre kandidat än Fridtjof Nansens Grönlandsexpedition 1888.

1888 var Fridtjof Nansen en ung vetenskapsman som hade specialiserat sig på pirålens nervsystem. Han hade också utmärkt sig som äventyrare och god skidåkare. Sådana går det visserligen tretton på dussinet av i Norge, men Nansens envishet och viljestyrka gjorde att han stack ut i mängden. En idé hade börjat forma sig i hans huvud. Drömmen att korsa Grönlands inland hade lockat generationer av äventyrare, men ingen hade lyckats med vågstycket. Det vetenskapliga syftet med en sådan expedition var att ta reda på om isen sträckte sig hela vägen från öst till väst. Det var inget man med säkerhet visste vid den här tiden. Mer eller mindre fantasifulla förslag om vad som fanns i mitten av Grönland diskuterades på fullt allvar. Kunde isen gömma skogar, djurliv eller andra mänskliga civilisationer? Men framförallt handlade drömmen om att korsa Grönland om att nå dit ingen tidigare hade nått, att lyckas där andra tidigare hade misslyckats, att spränga vallarna för vad som ansågs vara möjligt. Nansen började därför planera för en expedition.

Till skillnad från tidigare expeditioner som försökt korsa Grönland från västsidan ville Nansen starta från den fruktade östsidan, som utmärktes av svårbemästrade kastbyar och eländigt klimat. Men hade man väl tagit sig iland, var Nansens tanke, kunde man därifrån relativt enkelt ta sig över till den lugnare västra sidan. Nansens idé blev starkt kritiserad av andra (och äldre) experter, men han vidhöll att det var bättre att möta faran på en gång, än att skjuta upp den till resans slut. En båt och utrustning införskaffades, sex erfarna expeditionsmedlemmar anlitades. Med sälfångarskutan Jason försökte Nansen och hans besättning sensommaren 1888 i flera dagar ta sig i land, utan att lyckas. Till slut frös båten fast i ett isflak som sakta drev in mot land. Besättningen delade då upp sig i två mindre båtar och tillbringade tolv dygn (i kyla och snålblåst) med att ro och segla norrut, för att hitta den ideala platsen för en landstigning. De gick slutligen iland på Grönland den 15 augusti 1888. Den farligaste etappen var avklarad.

Nansen har skildrat Grönlandexpeditionen i boken Paa ski over Grønland (1890). Det är en spännande och välskriven och ibland poetiskt vacker bok. Så här skriver han om tiden strax efter landstigningen på ön:

I den stilla, vackra natten fortsatte vi västerut, solen hade gått ned, himlen glödde i kvällsfärgerna, havet gungade blankt, och tankarna kretsade kring det okända äventyr på gott eller ont som väntade där borta i väster. Detta liv – är det egentligen mer än minnen av det som varit och hopp om det som skall komma?

Naturligtvis gick resten inte enkelt. Men i jämförelse med landstigningen och östsidans strapatser gick det förvånansvärt lätt för expeditionen, med häst och släde (snart bara släde), tack vare Nansens noggranna förberedelser, att ta sig tvärs över den kylslagna ön. Nej, det inre Grönland gömde inga exotiska skogar, djur eller folkslag, det var bara mil efter mil av is och snö. Den 29 september nådde expeditionen Ameralikfjorden och staden Nuuk. Nansen och hans expeditionsmedlemmar hade med gemensamma krafter klarat av vad ingen annan tidigare hade klarat av. Några hästar hade fått sätta livet till, men i det stora hela var expeditionen en stor succé. När Nansen kom tillbaka till Norge från Grönland var en tredjedel av Oslos befolkning ute på gatorna. I publikhavet stod en sjuttonårig Roald Amundsen, med ögon glansiga av drömmar om egna expeditioner och upptäckter.

Fridtjof Nansen kom att genomföra andra expeditioner (fem år senare återanvände han ett knep från Grönlandsexpeditionen, han lät skeppet Fram frysa fast i ett isflak och lät det driva mot Nordpolen; expeditionen misslyckades, men Nansen kom närmare Nordpolen än någon dittills hade kommit), men i betydelse finns det ingen som överträffar Grönlandsexpeditionen. Den visade att det var möjligt, att det kunde göras, och blev starten för den norska polarforskningens guldålder. På liknande sätt som Sex Pistols energi fick engelska ungdomar att plocka upp gitarren och Nikolaj Gogol fick unga ryssar att fatta pennan, fick Nansen varje norsk pojke att dra på sig sin lusekofta och hoppa på närmsta skepp med destination något kallt jävla ställe vid polerna.

Men den satte också igång något annat, något i slutändan kanske ännu mer betydelsefullt. Nansen blev snabbt en nationalidol och oerhört betydelsefull för de självständighetskänslor som var på uppgång i landet. Vad Grönlandsexpeditionen gjorde var att skapa ett oupplösligt band mellan nationell stolthet och fysiska prestationer. Det uppdämda behovet av att hävda sig fick på så vis sin förlösning. Här kan vi hävda oss, här är vi bäst. Svenska polarexpeditioner gick på grund, de norska däremot kröntes med framgångar och lagrar. Sedan överflyttades stoltheten från polarexpeditioner till prestationer på tävlingsarenor eller i längdskidspåren. I Sverige är idrottsprestationer imponerande och beundransvärda, i Norge är de mycket mer betydelsefulla än så. Ett missat stafettguld i ett större mästerskap är att likna vid ett nationellt trauma. När Northug hyschade publiken och stoppsladdade i mål var det i Sverige ett tydligt exempel på osportsligt beteende. Många var upprörda även i Norge, men det uppfattades också, trots alla decennier av norska idrottsframgångar, som bra och välbehövligt å sette svenskerne på plass. Endelig. Det var på tia.  

Och det händer fortfarande i Norge att nutida idrottsprestationer jämförs med Grönlandsexpeditionen. "Det största sen Nansen korsade Grönland" ropade de norska tidningarna ut efter Rosenborgs seger mot AC Milan på San Siro 1996. Det är fortfarande den stora prestationen att mäta sig med. På ett märkligt vis den flaggviftande norska idrottens urscen. 

24. Niels Henrik Abel (1802-1829)

Det anses svårt och tråkigt. Det ger en hel del människor ångest. Nej, jag pratar inte om den årliga deklarationen, Ingmar Bergmans filmografi eller nya styrningsmetoder som vi kommunala tjänstemän måste inrätta oss efter (hej tillitsbaserad styrning). Jag pratar naturligtvis om matematik. Nu kanske det knyter sig i era magar. Själv tillhör jag dem som blir rentav lyriska när matematik kommer på tal. Det kan ha att göra med att ett så självförsjunket och navelskådande ämne känns som en motståndshandling i en tid när all verksamhet ska värderas utifrån samhällelig eller ekonomisk nytta. Det kan också vara för att matematik representerar drömmen om en ordnad värld i en kaotisk tid; ett himmelskt och vackert glaspärlespel, utan kontakt med den smutsiga verkligheten därunder. Enkelt uttryckt: Låt oss prata om Pythagoras sats istället för om klusterbomber och flockimmunitet. (Och för ett ögonblick ignorera det faktum att de där sakerna i högsta grad har med matematik att göra.)

För mig är anledningen också högst personlig.

Några korta biografiska fakta om dagens nordbo, innan jag förklarar mig närmare. Niels Henrik Abel växte upp på Gjerstads prästgård i södra Norge, med en äldre bror, tre yngre bröder och en syster. Han hemskolades av sin far innan han som trettonåring skickades till katedralskolan i Kristiania. Abel utmärkte sig inte nämnvärt från skolbänken. Skolans matematiklärare var en "Caligula"; en gång pryglade han en elev så grundligt att eleven avled av skadorna. En aning hårt kan man tycka och att bete sig så gick inte ens för sig för att upprätthålla ordningen i ett klassrum på 1800-talet. Som femtonåring fick Abel därför en ny lärare: Bernt Michael Holmboe. Den nya läraren kom med pedagogiska nymodigheter som större frihet för eleverna och självständiga uppgifter. Holmboe kom att betyda oerhört mycket för den unge Abel. Nu tändes hans gnista för matematik. Abel slutade låna skönlitteratur på biblioteket och gav sig strax i kast med Newton och Euler. "Man skall studera mästarna och inte deras lärjungar", uttryckte han sig lillgammalt. Men ingen kan säga att det inte gick framåt. Vid nitton års ålder var Abel den som visste mest om matematik i hela Norge. 

Från samma år härrör en av Abels stora upptäckter och en av matematikhistoriens klassiker. Inom matematiken kan det vara lika intressant att bevisa det omöjliga som att bevisa det möjliga. Abel bevisade sålunda att det inte finns någon algebraisk lösning för femtegradsekvationer. Han kom fram till sitt bevis genom att se samband mellan olika matematiska fält, en begåvning eller förmåga som låg bakom många av hans upptäckter. 

Norge var vid den här tidpunkten ett struntland i Europas periferi, inte ens en självständig nation. Sitt arbete om femtegradsekvationer publicerade Abel därför på franska för att nå ut internationellt, och gissa om han blev glad när han fick ett stipendium för att vistas i Tyskland och Frankrike under ett år. I Berlin fann han sig snart tillrätta i sällskapslivet och det sägs att han stundtals var så högljudd att filosofen Hegel, som bodde i lägenheten ovanför, klagade. I Paris blev han så småningom (1826) klar med sitt stora Parisarbete om elliptiska funktioner. Vad det gick ut på? Ja, vet ni vad. Man får olika svar beroende på vem man frågar, och det har att göra med att Abel, sin vana trogen, arbetade tvärs över olika matematiska fält. Men man kanske kan säga att arbetet hittade nya, tidigare okända, samband mellan algebra, matematisk analys och geometri. Abels stjärna var på uppåtgående. Det ryktades om en professorstjänst för det unge snillet. Två år senare diagnosticerades han med tuberkulos. Det var i princip en dödsdom, de enda behandlingar som fanns tillgängliga var blodiglar och åderlåtning. (Behandlingar som inte bara var obehagliga, utan obehagliga och meningslösa.) Abel dog 1829, ogift, barnlös och relativt okänd. Han blev 26 år gammal. Två dagar efter dödsfallet utnämndes han till matematikprofessor i Berlin, som en poetisk bekräftelse på alltings förjävlighet och en påminnelse om att inte ens genier och särskilt inte ens snygga matematikgenier står fredade för dödens långa klor. 

Idag är Abel allmänt betraktad som Norges (och Nordens) mest framträdande matematiker. Hans upptäckter ligger till grund för innovationer inom datorprocessorer, grafisk design och gudarna vet vad mer. Matematik innan Abel var mest inriktad på praktisk tillämpbarhet (för fysiken eller astronomin) men i och med Abels upptäckter började matematiken bli alltmer abstrakt. Kanske kan man säga att Abels stora betydelse var att göra matematiken till en vetenskap i egen rätt. Det är en imponerande bedrift av en nordbo. 

Lika imponerande är Gustav Vigelands skulptur av Abel, rest på en åtta meter hög pelare. Norge hade precis blivit en självständig nation och här och var och överallt skulle det resas statyer av nationens hjältar. Vigeland ville inte göra en skulptur av den sjuke Abel när han satt på sitt rum och hostade. Istället gjorde han Abel till en Hercules, som för att säga att matematik inte är ett gebit för veka lättingar; nej, för att brottas med tillvarons elementa behöver man mod, ett vågigt hår och en deffad kropp.

Abelmonumentet (1908)

I Vigeland vision av matematiken är den en plats för stordåd och heroiska bedrifter. Det är möjligt att den är det på de högsta höjderna – det vet jag ingenting om –  men det var inte därför jag kom att älska matematik som barn. 

I början var det bara kul. Jag löste matematikproblem på löpande band och tävlade med klasskamraterna med att hinna klart med matematikböckerna så snabbt som möjligt (Richard och Erika var mina största konkurrenter). Men sedan kom förpuberteten och den både förnöjsamma och obehagliga upptäckten av kroppen. Plötsligt var det som om allting man sa och gjorde var pinsamt och konstigt. Och det som tidigare bara var kul blev en nödvändighet. I matematikböckerna mötte jag ordning och struktur och en lockande förutsägbarhet. För en blyg liten pojke kan matematiken vara ett tryggt rum, där reglerna är lätta att förstå och man inte behöver förhålla sig till det svåra sociala samspelet. Pythagoras sats och elliptiska funktioner i all ära, men för mig är det när matematiken fungerar så som den är som allra vackrast.

Om det var så också för Abel är svårt och förmodligen omöjligt att idag få reda på. Men har man sett en klasskamrat pryglas till döds är det inte så konstigt, tänker jag – även om det är ren spekulation från min sida – att man söker sig till något tryggt och förutsägbart. 

Går det bland alla dessa bilder – den snygge festprissen som stör tyska filosofers nattro, den himlastormande Hercules, det sjuke snillet hostandes på sitt rum, den unge pojken som vänder sig till matematiken på grund av en vedervärdig omvärld – få syn på den riktiga Abel? Kanske. Det är möjligt. Men sånt där är historikers jobb. För mig samlas alla bilder till en enda: Niels Henrik Abel, Nordens matematikkung. 

25. Edith Södergran (1892-1923)

Av hela vår soliga värld

önskar jag blott en trädgårdssoffa 

där en katt solar sig ...

Där skulle jag sitta

med ett brev i barmen,

ett enda litet brev.

Så ser min dröm ut ...

Denna fina lilla dikt satt länge på vårt kylskåp här hemma. Den heter "En önskan" och är en dikt som passar för ett kylskåp. Full av hemtrevnad och mys, men med ett vagt understråk av melankoli och längtan. Dikten är skriven av Edith Södergran och är från hennes tidiga period, då hon precis började slå igenom i Finland. Kontrasten är stor mellan den inåtvända och stillsamma atmosfär som präglar "En önskan" och det himlastormande tonläge man brukar förknippa med hennes lyrik.

Med facit i hand anar man något som vibrerar under den där stillsamma längtan, något som längtar efter att bli förlöst. Något som vill mer, mycket mer, än att hängas upp på en kylskåpsdörr.

 *

Den finlandssvenska modernismen var ett fascinerande fenomen av världslitterärt intresse. Långt innan den rikssvenska eller finskspråkiga litteraturen kunde uppvisa något liknande, så framträder ett helt gäng modernistiska finlandssvenska lyriker. Inspirationen kom främst från tyska och östeuropeiska expressionister. Förklaringen till att finlandssvenskarna kunde ligga så långt före har antagligen att göra både med den svenskspråkiga överklassens kosmopolitiska liv och flerspråkighet, men också med dess slutenhet – karaktären av en liten bubbla där alla känner alla, och där de flesta är intellektuella.

Flera finlandssvenska modernister förtjänar så klart ett omnämnande: Elmer Diktonius, Hagar Olsson, Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Men först, störst och bäst var Edith Södergran. Hon är en av svenska språkets stora poeter och har förblivit läst och älskad av många människor (något som knappast kan sägas om alla modernister). Hennes dikter är fantastiska som de är, men deras extatiska egomani gör så klart än större intryck med tanke på hennes liv i krigets och sjukdomens skugga.

Edith Södergran föddes i St Petersburg 1892. Hon led sedan unga år av tuberkulos och tillbringade mycket tid i Davos i Schweiz, en metropol för tuberkulospatienter. Där stiftade hon bekantskap med den senaste utvecklingen inom den europeiska kulturen. Hennes debutsamling Dikter som kom ut hösten 1916 ses ofta som den finlandssvenska modernismens födelse. Strax därefter utbröt den ryska revolutionen och hennes familj förlorade sin förmögenhet. Hon levde därefter under knappa förhållanden tillsammans med sin mor i Raivola på Karelska näset (som idag tillhör Ryssland). Midsommardagen 1923 ryckte hennes sjukdom bort henne från världen, endast 31 år gammal.

*

Jag tycker mig se tre faser i Edith Södergrans diktning. Den första utgörs av debutsamlingen, där dikterna i regel är stillsamma och melankoliska. De tycks företräda ett diktarjag drabbat av olycklig kärlek, som låter sina känslor avspeglas i naturen. Berömd är "Dagen svalnar ...":

Dagen svalnar mot kvällen...

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan...

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

I samlingen finns rentav några rimmade dikter. Södergran har ännu inte helt släppt taget om de traditionella lyriska konventionerna. Hon har ännu inte kastat bojorna och påbörjat själens resa mot det oändliga och gränslösa. 

I nästa fas, från och med Septemberlyran 1918, så förlöses emellertid diktaren i en extatisk, nietzscheansk upphöjning av jaget vid dödens rand. Den ryska revolutionen har brutit ut, familjen har förlorat sin förmögenhet – otryggheten står vid dörren och Edith Södergran tycks bejaka den. I den inledande anmärkning hon skrev till Septemberlyran råder det inte något som helst tvivel om att hon inte längre anser att rim och dylikt passar henne och att hennes hållning över huvud taget har förändrats:

Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motstridiga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdlösa handanteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Jag blir lycklig varje gång jag läser denna underbart fräcka och självupphöjande inledning. Den yttersta poängen med Edith Södergrans modernism är inte att experimentera, inte att stå i något diktlaboratorium och prova ut nya lyriska substanser att utsätta läsarna för. Nej, poängen här är modernismen som personlig frigörelse, att spränga de litterära formerna som ett verktyg för att spränga gränserna för den egna själen. Som nykter betraktare kan man kanske tycka att dessa anspråk på vad litteraturen ska kunna förmå göra med oss är överdrivna, nästan lite fåniga. Men Södergrans poesi inbjuder oss till att bli något annat än nyktra betraktare i förhållande till litteraturen. Den inbjuder oss till att bli något mer i största allmänhet, om inte till det yttre så till det inre:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

vet av ingenting annat än sol.

De våldsamma omständigheter som råder i världen under samlingens tillkomst avspeglar sig i flera av dikterna. I en heter det:

Världen badar i blod för att Gud måtte leva.

Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.

I en annan:

Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.

På kopparbanor över sjön går en visshet fram:

lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.

Kombinationen av hoten utifrån och den inre extasen – och hur det ibland är svårt att avgöra var det ena slutar och det andra börjar – är en del av vad som gör hennes dikt så fascinerande.

Efter Septemberlyran släppte Edith Södergran ytterligare ett par lysande diktsamlingar i liknande stil. En favorit för mig är den extatiskt förebådande Framtidens skugga, med dikter som "Stjärnorna vimla":

Stjärnorna stiga! Stjärnorna vimla. Sällsamma afton.

Tusen händer lyfta doken från den nya tidens ansikte.

Den nya tiden blickar ned på jorden: smältheta blickar.

Sakta rinner vanvett i människornas hjärtan.

Gyllne dårskap famnar människornas tröskel

med unga rankors lidelse.

Människorna öppna sina fönster för en ny längtan.

Människorna glömma allt på jorden för att lyssna till

en röst som sjunger uppe:

Varje stjärna kastar med djärv hand sin skärv på jorden:

klingande mynt.

Från varje stjärna kommer smitta över skapelsen:

den nya sjukdomen, den stora lyckan. 

Jag tycker mig emellertid också se en tredje fas i Edith Södergrans diktning, som omfattar några dikter från 1922 (sista delen av den postumt utgivna samlingen Landet som icke är), där hon tycks finna frid i en barnatro nära kopplad till naturen. Se till exempel dikten "Hemkomst":

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!

och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.

Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.

Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:

mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,

nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:

en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

Tonen är kanske liknande, men det där rastlösa, ständigt jagande efter nya himlar, finns inte där längre. Det började bli dags för Edith Södergran att dö.

*

Edith Södergrans diktning är en hyllning till det vackra och stora i livet. Febrigare och mer "larger than life" blir nog inte poesi. Jag tolkar hennes verk som att de ytterst handlar om att bejaka livet i dödens skugga. Hon vet att hon förmodligen kommer dö snart. Hon ser världen omkring sig rämna i krig. Hur hantera detta? Jo, genom att bejaka livet till det yttersta! Om så bara genom dikten. Därav övermänniskoposen – som annars kan framstå som närmast lite obehaglig stundtals, exempelvis i strofer som denna:

Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.

Tvinga, tvinga 

människornas hav,

forma, forma

människornas stora massa

till en fröjd åt gudar.

Men det hon egentligen ville forma var sig själv –att bli något annat och större, något mer än en sjuk kvinna som sitter med ett brev i knät. Till ett subjekt som tar plats i världen – den stora, farliga, okända, grymma och skrämmande världen – men likafullt den enda värld många av oss känner till och den enda värld vi kan ta plats i, om vi över huvud taget ska ta plats någonstans.

Till och med stjärnorna slocknar förr eller senare, men dessförinnan lyser de starkt. Och deras ljus lever kvar långt efter att de själva försvunnit.