5. Jean Sibelius (1865-1957)

Jag upptäckte Jean Sibelius i samma veva som jag slutade älska musiken. För mig var musik först och främst popmusik, men efter vår lista över världshistoriens 101 bästa album hade jag blivit ganska mätt på den. Att ungdomens entusiastiska kärlek till ljuva melodier och gråtmilda texter börjat dämpas, hade väl också att göra med att jag blivit äldre. Visst fanns kärleken och intresset där fortfarande, men de tycktes plötsligt vara i behov av någon form av krycka för att kunna upprätthållas. Jag började därför med ett projekt där jag i kronologisk ordning gick igenom de stora klassiska kompositörerna. Det visade sig vara precis vad jag behövde. Klassiskt istället för pop och så nörderi som den nödvändiga kryckan för musikintresset. Jag behövde inte älska allt – det historiska intresset i att förstå vem som influerade vem (och var man gjorde vad och när) kompenserade för detta mer än väl.

Men så ibland glimtade det till. Något som högg tag i en på liknande sätt som de gamla älskade popmelodierna hade gjort. Framför allt skedde det från och med romantiken, då det allt oftare började dyka upp saker som en på popmusik uppväxt person kunde känna igen sig i: känslor, chockeffekter, historieberättande och stämningsskapande.

Och allt detta tycktes på något vis kulminera i Jean Sibelius.

*

I en konversation med Jean Sibelius sade Gustav Mahler en gång att "en symfoni måste vara som världen, den måste omfatta allt". Detta uttalande säger någonting även om Sibelius, som i likhet med Mahler företrädde en senromantisk stil som var så over the top och gränslös i sina ambitioner, att den nästan hamnade med ena foten i modernismen. Det jag upptäckte när jag betade av de klassiska kompositörerna var att jag gillade den här typen av musik – den som förenade det harmoniska och melodiösa från den traditionella klassiska musiken, med något djärvt och gränslöst som strävade bortom alla former. Att Theodor Adorno i en artikel 1938 skrivit något i stil med att om Sibelius var bra, så omintetgjorde det måttstockarna för musikalisk kvalitet som gällt från Bach till Schönberg, spelade ingen som helst roll för mig – Adorno hade ju när allt kommer omkring hatat Beatles också. Det viktiga för mig var att den finländske kompositörens musik bjöd på ett överflöd av just stämningar, effekter, känslor och vackra melodier.

Jean Sibelius gränslöshet, och hans typiskt romantiska vilja att skildra utommusikaliska fenomen i sina verk, gör det logiskt att tondikten var en form han briljerade i. Mest berömd är naturligtvis Finlandia (1899). Med de tyngsta inledningstonerna sedan Beethovens ödessymfoni har verket blivit något av ett finländskt nationalepos i notskrift. Tung, mäktig och lätt olycksbådande för inledningen tanken till såväl Finlands dramatiska natur som till landets blodiga krig – det framstår som helt självklart att det är till tonerna av Finlandia vi ser soldaterna marschera i inledningen till Edvin Laines berömda filmatisering av Väinö Linnas Okänd soldat. (Även andra länder har haft användning för Sibelius verk. Kompositören omarbetade ett tema från slutet av Finlandia till ett eget verk kallat Finlandiahymnen. Hymnen, med sångtext av poeten Veikko Antero Koskenniemi, skulle komma att bli en av Finlands viktigaste nationella sånger – men rönte också ett mer överraskande öde som nationalsång för den kortlivade afrikanska staten Biafra.)

Precis som Akseli Gallen-Kallela insåg Jean Sibelius den outtömliga källa för konstnärlig inspiration som det finska nationaleposet Kalevala utgör. Tondikten Tuonelas svan (1893-1895) skildrar, i likhet med nämnda konstnärs målning Lemminkäinens moder, dödsriket och den gåtfulla svan som den temperamentsfulle hjälten Lemminkäinen fått i uppdrag att döda. I Sibelius drömska, skimrande verk vilar dock än så länge lugnet över vattnet, endast brutet av svanens olycksbådande sång. En annan tondikt med motiv från Kalevala är Pohjolas dotter (1906) som skildrar hur Väinämöinen misslyckas med att erövra Pohjolas dotter, den vackra mångudinnan. (Någonstans i mitten hörs stickande stråkar som påminner om, och möjligtvis även inspirerade, Bernard Herrmanns musik till duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho.) Nämnas bör också körsymfonin Kullervo (1891-1892) som berättar historien om den urstarke men olycksdrabbade Kullervo från Kalevala. Ett fint smakprov är den tredje satsen, där Kullervo möter och försöker förföra tre kvinnor. Han lyckas få till ett ligg med den tredje bara för att efteråt upptäcka att det är hans sedan länge försvunna syster. När hon förstår hur det ligger till hoppar hon i floden och dränker sig. Sjungen finska brukar ofta låta lite skevt, åtminstone i pop- och rockmusik – men framförd av en massiv manskör, ackompanjerad av kraftfull orkester och berättande om incest och självmord i den finska barrskogen … ja, då kan man faktiskt inte föreställa sig ett bättre språk att sjunga på.

Tillsammans med tondikterna är det så klart sina symfonier som Jean Sibelius är mest känd för. Redan i sin första symfoni (1898-1899) var han sprängfylld av idéer och svängningar mellan stämningslägen. Han visar sin originalitet genom att låta första satsen inledas med en ensam klarinett, som varsamt presenterar verkets grundläggande teman innan känslostormarna brakar loss. Det är mycket effektfullt och vackert, precis som hela symfonin. Med symfoni nr 2 (1901-1902) skapade sedan Sibelius ett av sina absolut främsta verk. Symfonin hade premiär något år efter Finlandia och en entusiastisk publik läste in liknande budskap om kampen för finländsk självständighet även i detta verk. Det är lätt att förstå varför. Den första satsen kan tänkas skildra de gryende förväntningarna. Korta teman introduceras och utvecklas, men når aldrig ett förlösande klimax. Det är än så länge bara just förväntningar och drömmar det handlar om. Innan visionen om självständighet kan nå sin fullbordan måste vi igenom den andra satsens pendling mellan hopp och djup förtvivlan, samt den tredje satsens febrila aktivitet som varvas med andhämtningspauser för att påminna sig om kampens slutmål. Men när den tredje satsen sömlöst övergår i den episka, triumfatoriska avslutande delen av symfonin, så är förlösningen ett faktum. Vi är där, drömmen om självständighet för Finland har blivit sann om än tills vidare bara i musikens värld). Man behöver dock inte tolka den andra symfonin som ett nationalistiskt monument. Faktum är att det är mycket oklart om det någonsin var vad Jean Sibelius själv avsåg med sitt verk. Själv kallade han den för "en själens bekännelse" och den är minst lika bra tolkad på det viset – som en bild av den kamp mellan lycka och sorg, hopp och förtvivlan, nederlag och seger, som pågår i varje människosjäl.

Den ångestladdade och mörka fjärde symfonin (1910-1911) har än så länge varit mer svårgenomtränglig för mig. Dess dystra ton har sagts höra samman med såväl det nära förestående världskriget, som med Sibelius personliga dödsskräck efter att något år tidigare ha opererat bort en cancertumör. Vissa har även sett en koppling till psykoanalysens intresse för att gräva i människans omedvetna (Sibelius bror Christian var psykiater och en av de första att diskutera Freuds lära i Finland). Elmer Diktonius kallade den för "Barkbrödssymfonin". När Sibelius själv blev ombedd att beskriva symfonin citerade han Strindberg: "Det är synd om människorna."

Tillsammans med den andra symfonin så är nog symfoni nr 5 (1914-1915, reviderad 1918-1919) mitt favoritverk av Jean Sibelius. Vi är nu framme vid andra halvan av 1910-talet. Schönberg, Debussy och Stravinskij har chockat samtiden med allt mer radikala verk. Sibelius står inför ett vägval: ska han hoppa på det modernistiska tåget eller stanna i den senromantiska form han blivit en mästare i? Han väljer det sistnämnda, men utvecklar och förnyar formen till något nytt och fascinerande. Den femte symfonin är fantastisk och hade det inte varit för en lite trist andra sats hade det nog varit min favoritsymfoni av Sibelius.  Första och tredje satsen är dock underbara. Inledningen till den första citeras tydligen av John Coltrane (som troligen hört den indirekt via ett verk av Leonard Bernstein) på A Love Supreme, och den tredje är stundtals ett jävla popmästerverk. Den alltid lika ödmjuke Sibelius skrev under arbetet med symfonin att det var som om Gud Allsmäktig kastat ner bitar av en mosaik från himlens golv och bett honom finna det ursprungliga mönstret. Och jag förstår vad han menar.

Jean Sibelius sista trettio år i livet präglas av en gåtfull tystnad (ofta kallad "the silence of Järvenpää", efter den lilla stad norr om Helsingfors där kompositörens hem Ainola var beläget), då han bland annat förgäves ska ha försökt fullborda en åttonde symfoni. Bland det sista Sibelius skrev innan tystnaden vidtog, var två långa verk som måste betraktas som ett par av hans mest radikala skapelser. Den sjunde symfonin (1922-1924) är något så udda som en symfoni i en enda sats. Sibelius överger här helt den traditionella symfonins formfasthet, för en organiskt framväxande helhet, ständigt skiftande mellan olika tempon och stämningslägen. Hans allra sista verk innan tystnaden blev Tapiola, en lång tondikt om skogsanden Tapio, som omnämns i Kalevala. Dess fria, vindlande struktur för tanken till djupa, karelska skogar att gå vilse i. Den poetiskt lagde kan måhända däri se en bild av den långa period av skrivkramp och tystnad som Sibelius nu tog klivet in i, för att aldrig riktigt återvända.

*

Äh, jag har väl egentligen aldrig tappat kärleken till musiken. Det där projektet med kompositörerna höll på något år för att sedan ersättas av något annat. Och så lär det väl hålla på – nya projekt kring och infallsvinklar på musiken (och kulturen i stort) kommer avlösa varandra och på så sätt kommer jag stappla mig fram genom livet, i förhoppningen att det bakom nästa krök kommer finnas något som skänker precis den tröst och njutning jag behöver – eller, ännu bättre, den jag ännu inte visste att jag ville ha. Än så länge har det fungerat. Det mesta längs vägen blir visserligen tillfälliga bekantskaper, säkert trevliga för stunden, men utan att göra något bestående intryck. Jag har aldrig återkommit till Felix Mendehlsson eller ens Joseph Haydn, även om det säkert inte var något fel på dem.

Men jag vet att varje gång jag vill ha en förnimmelse av det gudomliga, så finns den tredje satsen av Jean Sibelius femte symfoni där och väntar på mig. Och så länge chansen till sådana upptäckter finns är det värt att lyssna vidare.

6. Henrik Ibsen (1828-1906)

(Ett litet avskilt rum i ett café. Två små runda bord och några stolar är placerade i mitten av scenen. Till vänster står ett dammigt piano. Uppepå pianot finns några odiskade kaffekoppar kvarlämnade. I bakgrunden en vägg med några landskapsmålningar uppsatta som dekoration. Till höger finns ingången till rummet.)

(Författarna August Strindberg och Anne Charlotte Leffler samt tidens stora litteraturkritiker Georg Brandes kliver småpratandes in genom dörren till höger och slår sig ner vid bordet med kaffe och cigaretter. Brandes bär också på en dagstidning som han lägger på bordet.) 

Strindberg: Jaha, vad ska han hitta på den här gången då, den gamla norska blåstrumpan. Hedda Gabler heter tydligen stycket – ännu en kvinnopjäs, får man förmoda. Jag borde ha stannat hemma. Nåväl, det är två timmar kvar innan vi behöver gå mot teatern, så jag hinner väl vänja mig vid tanken på att tillbringa kvällen med ett moralistiskt skådespel.

Brandes (med ett milt leende): Jag förmodar att du i smyg anklagar mig för denna utveckling? Visserligen påpekade jag Ibsens storhet tidigt, just som han hade farit utomlands och skrivit sina genombrottsdramer Brand och Peer Gynt, men det är väl inte alltför förmätet av mig att påstå att det var på grund av mina tankar om att litteraturen bör vara modern, samtidsrelevant och debattfrämjande, som Ibsen skrev sina verkliga storverk: Samhällets stöttepelare, Ett dockhem, Gengångare och En folkfiende. 

Strindberg: Jag anklagar dig inte i smyg – jag gör det helt öppet och ogenerat. Och förmäten kan du inte låta bli att vara hur mycket du än låtsas försöka. Men för all del, fortsätt ...

Brandes: Ha! Du är en bitter stolle, August, men skriva kan du. Någon dag får du försöka komma över det faktum att diskussionen om din debutroman, Röda rummet, drunknade i debatterna om Ett dockhem. Nå. Ibsens främsta verk pratade vi om. Allsköns borgerliga illusioner träder där fram i dagen, klart och skoningslöst. Fasaderna och förljugenheten tål inte Ibsens klara dagsljus. Det är klart att etablissemanget blir oroliga och upprörda. Hade makten fått välja skulle vare sig äktenskapsfrågan, kvinnosaksfrågan eller någon annan "fråga" som kan röra till det i de välordnade hemmen fått uppta plats på debattsidorna eller kring matborden.

Strindberg: Min käre Georg, du låter som en föreläsare även när du sitter på café och talar med vänner. Du är outhärdlig, men kan åtminstone ett och annat om litteratur, annars hade jag direkt rest mig för att gå. Med det sagt har jag svårt att förlåta dig för något inflytande du kan ha haft på Ett dockhem. Ibsen gaddade där ihop sig med det täcka könet, kelade med den bortskämda kvinnan – och nu ser alla plötsligt underkuvade kvinnor överallt. Nej, tacka vet jag Brand, som influerade mig djupt. Ja, och Peer Gynt förstås – ett mustigt och fantasifullt symboldrama som säger lika mycket om den norska belägenheten som någonsin hans samtidsdramer. Den pjäsen har dessutom fördelen att ackompanjeras av god musik. Känner du herr Grieg, fru Leffler?

Leffler: Nej, det gör jag inte. Däremot känner jag Nora mycket väl, huvudkaraktären i Ett dockhem. Jag har träffat många sådana kvinnor. Du har säkert förträngt hela historien, August, men tillåt mig friska upp ditt minne: Nora inser mot slutet av dramat att hon levt i ett skenäktenskap, där hon och hennes man varit mer upptagna av att visa upp en fasad av fungerande samliv än att på djupet lära känna varandra. Hon har levt i "ett dockhem", varit en docka – och det är mannen som hållit i trådarna. När det går upp för henne att Torvald, den äkta mannen, bryr sig om sitt rykte mer än om henne, då lämnar hon honom för att slutligen försöka bli en människa istället för en marionett. I uppbrottets stund försöker Torvald försvara sig och säger: "Det finns ingen som offrar sin ära för den man älskar." Nora svarar: "Det har hundra tusen kvinnor gjort." Jag förstår att du är bitter över dina egna erfarenheter av kvinnor, August, men ser du verkligen inte alla dessa frustrerade Nora-dockor runt omkring dig?

Strindberg: Frustrerade – eller otacksamma? Nåväl, så länge inflytandet inte sträcker sig över till Sveriges gränser kan jag ändå motvilligt uppskatta Ibsens klara psykologiska blick och mästerliga sätt att bygga upp dramerna; hur hemligheterna saktar vecklar ut sig, och hur man som betraktare får ... vad säger du, fru Leffler?

Leffler: Jag sa: inflytandet har redan nått Sverige. Men du har förstås inte sett någon uppsättning av mina egna dramer.

Strindberg: Jag har inte haft tid – jag har haft så många arga brev att skriva ...

Brandes: Ha, där är åtminstone du och Ibsen lika. Det finns väl inte en enda kritiker, teaterdirektör eller bokförlagsansvarig som han inte skickat långa brev med ingående utläggningar till. Jag har själv länge haft god kontakt med honom även om han bott utomlands i över två decennier. Märkligt, det där, hur han kunnat säga så mycket om den norska samtiden och kommenterat det politiska tillståndet här, trots att han levt i Italien och Tyskland så länge. Men barndoms- och ungdomsåren i Skien har förstås satt djupa spår.

Leffler: Om du kunde sluta föreläsa en stund, Georg, och du August kunde tänka dig att fimpa både din cigarett och din butterhet, så kanske vi kan börja röra oss mot teatern. Den börjar snart.

Strindberg: Gud hjälpe mig. Nå, vi går.

(Sällskapet lämnar scenen. Ridån går ner i någon minut innan den går upp igen. Scenen är samma som innan, men ljuset är lite mer dämpat. Brandes, Strindberg och Leffler kommer återigen in genom dörren till höger, livligt diskuterandes med varandra.)

Strindberg: Det är uppenbart! Ibsen försöker ha ihjäl mig, om än endast på teatern. I Vildanden var den patetiske förloraren Hjalmar Ekdal uppenbart ett parodiförsök på mig, och nu hette karln Ejlert Lövborg – båda gångerna verkar karaktärernas självmord nära till hands ... någonting försöker han säga mig.

Brandes: Allt handlar inte om dig. Alla karaktärer är inte parodier på dig. 

Strindberg: Jaså, är det därför gubbfan har satt upp en bild på mig, sin enda rival bland nordiska dramatiker, över sitt skrivbord i sitt arbetsrum? Han vill väl påminnas om sin fiende ... och sedan fylla sin dramer med så många nidbilder av mig han kan.

Brandes: Äh, du pratar strunt, Ibsen både läser och gillar dig. Det vet jag. Men åter till kvällens upplevelse. Jag är lite förvirrad. Ibsen tycks otydligare här – vad vill han säga? Hm. Hedda Gabler är en galen, närmast psykotiskt kvinna ...

Leffler: ... så som man blir i kvävande, kärlekslösa och meningslösa relationer. Naturligtvis har Ibsen slagit ännu ett slag för kvinnornas frigörelse.

Brandes: Det kan du inte mena? Hennes nyckfullhet passar ju om något precis in på stereotypbilden av kvinnan som oförklarlig och irrationell.

Leffler: Inte alls oförklarlig. Tristess, besvikelse och en känsla för dramatik – där har du alla nödvändiga ingredienser för att förstå hennes beteende.

Brandes: Alls inte. Men någonting säger mig att detta är ett drama som kommer fortsätta ge upphov till vitt skilda tolkningar. Ett tecken på stor konst, denna ambivalens.

Strindberg: En galen kvinna, var hon ja. Ibsens kanske allra mest verklighetstrogna pjäs hittills, således.

Brandes: Du himlar med ögonen, Fru Leffler ...

Leffler: Kalla mig Ann Charlotte.

Brandes: ... men låt oss strunta i herr Strindbergs poserande kvinnohat ...

Strindberg: Poser är mig främmande.

Brandes: ... och istället återgå till analyser av Ibsens dramatik. Som jag sa, är jag nästan säker på att Hedda Gabler kommer att bli omdiskuterad i århundraden. Kanske kommer den att ge upphov till lika många djupgående analyser som Vildanden? Ni har förstås sett den, eller läst den i manustryck. Så synd det är om Hedvig, den oskyldiga lilla flickan ... Vildanden är verkligen både isande tragisk och skrockande lustig. Litteraturhistorien kommer säkerligen hålla den som den första stora tragikomedin, om den inte redan gör det. Pjäsens centrala tema kretsar kring den obehagliga frågan: är livslögnen ibland värd att bevara? Gör sanningen oss verkligen lyckligare, och om inte – är den då värd att eftersträva?

Strindberg (tänder en ny cigarett): Så har han åter klivit upp i predikstolen, Fru Leffler. (vänder huvudet mot Brandes) Du är så förälskad i Ibsens samtidsdramer, att du antagligen lyckats förtränga att han som sitt bästa verk håller Kejser og Galilæer. Du hittar ingen "Nora" eller "Hedda" där inte. 

Brandes: Vad bryr jag mig om vad Ibsen tycker? Min smak är överlägsen hans.

Leffler: Nej, mina uppblåsta herrvänner, nu får det vara nog med självgodhet för en kväll. Jag tackar för sällskapet, och lämnar er. Godkväll. (lämnar).

Brandes: Vad, självgodhet? Förstår du vad kvinnan talade om?

Strindberg: Jag förstår inga kvinnor.

Brandes: Nåväl, för att bäst förklara Ibsens storhet kanske man ändå bör vända sig till hans egna ord. Han skrev ju nästan ingen prosa alls, men några rader om sin barndom fäste han på papper innan han gav upp en fortsatt biografisk skildring. Han berättar där att hans allra första barndomsminne är när en piga tog med honom upp i kyrkans torn, där han fick se ut över Skien. Uppifrån, från gudarnas plats, betraktade han världen. Nere i kyrkans sal kände han sig aldrig riktigt hemma, men i kyrktornet – där var hans plats. Som diktare var det där han hörde hemma; inte bland människorna, utan ensam i tornet, tvingad till att för alltid skildra de mänskliga tragedier som utspelade sig nedanför honom.

Strindberg: Herr Georg Brandes, jag tänker inte betala dig för dessa utläggningar, om du hade hoppats på det. Jag tänker gå hem och skriva brev. Verner von Heidenstam, den åsnan, har skrivit något påfallande obegåvat i gårdagens tidning. (Strindberg lämnar).

Brandes: Nu har visserligen alla lämnat rummet, men jag vill ändå framhålla att Ibsen trots allt har sina kritiker, också bland de som förstår sig på litteratur. Hamsun menade att hans karaktärer saknade både liv- och lyskraft. Ja, och så kan man tillägga ...

(Ljuset försvinner mer och mer innan mörkret helt lägger sig över scenen, alltmedan Brandes fortgående prat sakta tynar bort.)

7. Paavo Nurmi (1897-1973)

Det fanns en tid när idrott var en lek. En fritidssysselsättning för gentlemän, ett mandomsprov för gossar eller bara en källa till enkel glädje när man för en gångs skull fick lägga vardagens hårda slit åt sidan. Nog var det viktigt att springa snabbare än granngårdens pojkar, men minuter och sekunder var det ingen som brydde sig om. Idrotten var inte kvantifierad. Ingen sprang med tidtagarur i händerna.

Den finske löparlegenden Paavo Nurmi var på så sätt en av den moderna idrottens pionjärer. Han hade ett mycket analytiskt förhållande till sin löpning, sprang alltid med stoppklocka, och har setts som pionjär för strategin att springa i en jämn takt. Medan andra sprang mot sina motståndare, sprang Nurmi mot sig själv – målet var att finslipa taktik och teknik till dess att motståndarnas insatser skulle vara irrelevanta. Han utvecklade ett systematiskt träningsprogram som sträckte sig över hela året och var en föregångsman för vetenskapligt grundade förberedelser inom idrotten. Detta tillsammans med hans matematiska kunskaper och ingenjörsutbildning gjorde att media gärna karakteriserade honom som något av en mänsklig maskin – ett närmast skrämmande exemplar av den moderna tidens människa.

Paavo Nurmi är så klart den överlägset mest berömde finske långlöparen. Men han var inte ensam. Faktum är att den finländska löpningen under 1900-talets första decennier var något av ett fenomen. Hannes Kolehmainen var mannen som först gjorde "flygande finländare" till ett begrepp. (Uttrycket har senare applicerats inte bara på andra löpare utan också på rallyförare och fotbollsspelare med udda målgester). Kolehmainen bärgade fyra OS-guld under sin karriär, tre i Stockholm 1912 och ett i Antwerpen 1920, på distanser från 5000 m till marathon. Hade inte ett världskrig kommit emellan hade det säkert blivit fler. Kolehmainens främste arvtagare (vid sidan av Nurmi) var Ville Ritola som under 1920-talet bärgade hela åtta olympiska medaljer i långdistanslöpning, varav fem guld. På Paris-OS 1924 tog han fyra guld och två silver vilket fortfarande är rekord i antal olympiska medaljer under ett och samma spel för en friidrottare.

Men ändå kan ingen av dem mäta sig med Paavo Nurmi. För att förklara varför kan jag helt enkelt inte låta bli att rabbla lite siffror:

• Nurmi tog 9 olympiska guld i sin karriär, ett rekord som matchades först på 60-talet och inte slogs förrän 2008 av Michael Phelps. Han är fortfarande delad tvåa på den listan.
• Nurmis rekord på flest olympiska medaljer stod sig också till 60-talet. Där är han delad femma idag.
• Nurmi tog under OS i Paris 1924 fem guld, fortfarande rekord för en friidrottare på ett och samma olympiska spel. Än mer imponerande blir prestationen av att de fem guldmedaljerna togs inom loppet av endast sex dagar.(Efteråt var han besviken över att den finländska ledningen inte lät honom ställa upp på 10 000 m också.)
• Nurmi satte under sin karriär 22 officiella världsrekord på sträckor mellan 1500 m och 20 km.
• Vid en tidpunkt höll han samtidigt världsrekorden på 1500 m, engelsk mil, 3000 m, 5000 m och 10 000 m.
• Under en period sprang han 121 lopp från 800 m och uppåt utan att gå miste om vinsten på ett enda.
• Han förlorade aldrig ett 10 000-meterslopp under hela sin 14-åriga elitkarriär.

Till detta kan läggas att Paavo Nurmi egentligen skulle ha ställt upp även i OS 1932 och då fokuserat på de längre grenarna 10 000 m och marathon, där han hade haft god chans att ta ytterligare medaljer att döma av de osannolika tider han ska ha uppnått på träning. IAAF ifrågasatte emellertid hans amatörstatus och hindrade honom med anledning av detta från att delta. Professionalismen var för 30-talets idrottsvärld ungefär vad doping är för vår. Misstänkta proffs jagades, stängdes av och fördömdes av idrottsetablissemanget. Men många var de idrottsmän som sysslade med det i skymundan och på mer eller mindre raffinerade vis försökte dölja det. I Nurmis fall ska det ha handlat om att han tagit emot pengar för att springa några lopp i Tyskland. Tusentals människor protesterade i Helsingfors mot behandlingen av löparstjärnan. Avstängningen verkar ha skett på lösa grunder och sågs allmänt som ett fult trick av högt uppsatta svenskar i organisationen (en uppfattning det tycks ligga en hel del sanning, om jag förstått saken rätt). Relationen mellan grannländerna försämrades och ledde bland annat till att Finnkampen lades ner mellan 1933 och 1939. (OS i Berlin 1936 blev en liten revansch: Nurmi, nu som tränare för de finska löparna, kunde se sina adepter nå framgångar med sammanlagt sju medaljer varav tre guld.)

Paavo Nurmi hade en stor betydelse för löparsportens utveckling. Många har velat se det som hans förtjänst att löpning blev en av de stora grenarna inom internationell idrott. Publik världen runt fascinerades av Nurmis resultat, ryste över hans maskinella effektivitet och själva faktumet att han var från Finland tycks också ha gett honom ett slags exotisk "appeal". (Ett exempel på det sistnämnda är den amerikanska skådespelerskan Maila Nurmi, känd för att spela karaktären Vampira i bland annat den berömda kult/kalkonfilmen Plan 9 from Outer Space, som påstod att hon var född i Finland som brorsdotter till löparlegenden – något som inte alls var sant, men som man får tänka sig passade in i hennes mystiska, exotiska, lite skrämmande image.)

Paavo Nurmi blev så småningom en viktig förebild för framtida löparstjärnor. Emil Zátopek brukade skrika "Jag är Nurmi! Jag är Nurmi!" när han tränade som barn och Hicham El Guerrouj blev inspirerad till att börja springa efter att ha hört sin farfar berätta historier om Nurmi under barndomen i Marocko.

Givetvis var och är Paavo Nurmi också en ikon i Finland. Han blev tidigt en symbol för den nya, självständiga nationen. Det säger något att historiens främste finländske monumentskulptör Wäinö Aaltonens mest kända verk är en hyllning av Nurmi. Han har förekommit på finländska sedlar och det har satts upp operor om honom – vi har haft högt älskade och beundrade idrottare även i Sverige, men kanske ändå inte någon som kommer upp i nivå med Nurmis betydelse i Finland.

Paavo Nurmi var under hela sitt liv en tillbakadragen och gåtfull karaktär. Man tror inte att han hade några nära vänner och han gjorde sällan framträdanden i media. "Världslig berömmelse och rykte är värt mindre än ett ruttet lingon" sade han på sin ålders höst. Efter karriären öppnade Nurmi en klädbutik i Helsingfors, gav sig in i byggarbranschen och på aktiemarknaden. Med stor framgång även här – arbetarsonen som slutat skolan vid 12 års ålder för att försörja sin familj blev så småningom en av Finlands rikaste män. 

En av få tv-intervjuer Paavo Nurmi gick med på var på hans 70-årsdag, med självaste president Urho Kekkonen som intervjuare. Nurmi konstaterade för presidenten att han tyckte idrott var ett slöseri med tid jämfört med vetenskap och konst. Sex år senare dog han och det anordnades statsbegravning. President Kekkonen höll tal och sade bland annat (i engelsk översättning): "People explore the horizons for a successor. But none comes and none will, for his class is extinguished with him."

Urho Kekkonen hade sett mycket i sitt långa liv – makthavare och politiska kriser som kom och gick – men han visste att en man som Paavo Nurmi skulle varken han eller någon annan få se igen.

8. Roald Amundsen (1872-1928)

Scenen har beskrivits tidigare på listan. Den sjuttonårige Roald Amundsen som bevittnar Fridtjof Nansens triumftåg genom Oslo efter hemkomsten från Grönland 1888 och börjar spinna drömmar om egna storslagna bedrifter. Han var säkerligen inte ensam bland den norska huvudstadens sjuttonåringar om att hysa sådana drömmar. Vi kan föreställa oss att många djärva idéer och fantasier föddes denna festdag i Oslo. Få blev förverkligade. Men Amundsens blev det. Vad krävdes för att gå från dröm till verklighet?

*

Roald Amundsens drömmar om att bli äventyrare hade i själva verket vaknat redan ett par år tidigare, när han som femtonåring läste upptäckaren John Franklins berättelser om sina expeditioner till Arktis.  I sin självbiografi My Life as an Explorer (1927) skulle Amundsen senare skriva att "my career has been a steady progress toward a definite goal since I was fifteen years of age". Sjuttonåringen som såg Fridtjof Nansen firas av Oslos befolkning visste redan vad han ville. För de flesta av oss, hur fascinerade vi än kan vara av upptäcktsresor och äventyr, skulle kanske Franklins redogörelse för hur han under en av sina resor behövde äta upp sina läderskor för att överleva, ha åtminstone en viss avskräckande effekt. Men för Amundsen var det precis tvärtom – i självbiografin hävdar han att det rentav var lidandet Franklin och hans mannar uthärdade under sina expeditioner som lockade honom mest. Tonårsromantisering av lidande är väl kanske i och för sig inte heller något helt ovanligt, men för Amundsen satte sig uppenbarligen denna idé djupare än vad den gör hos de flesta andra människor. I den unge Roalds träning inför (fortfarande mycket eventuella) framtida arktiska äventyr ingick givetvis skidåkning – men också att sova med fönstren öppna på vintern för att härda sig inför kommande prövningar. Amundsens mamma ville emellertid inte att sonen skulle till sjöss och fick honom att lova att han skulle bli läkare istället. Amundsen höll också löftet under hela sin mors livstid – när hon dog var han 21 år gammal och slutade genast på universitetet för att förverkliga sina drömmar om ett liv som äventyrare.

Ett slags generalrepetition inför kommande äventyr blev Roald Amundsen och en jämnårigs försök att korsa bergsplatån mellan Oslo och Bergen – en strapats som redan den höll på att kosta honom livet. Åren 1897-1899 följde han med som styrman på belgaren Adrien de Gerlaches expedition till Antarktis. På grund av flera mindre lyckade val tvingades skeppet med hela besättningen att övervintra på kontinenten, något som inte ingick i expeditionens planer och som ingen någonsin tidigare hade gjort. I tretton långa månader låg expeditionen fångad i den antarktiska isen. Hela besättningen fick skörbjugg och en del tappade förståndet under den långa infrysningen. Enligt Amundsens egen redogörelse fick han själv efter en tid ta över befälet efter att såväl de Gerlache som båtens kapten blivit utslagna av skörbjugg. Den dåligt förberedda övervintringen under minst sagt kärva förhållanden gav Amundsen många lärdomar för framtiden.

Året efter hemkomsten från sin resa med de Gerlache till Antarktis tog Roald Amundsen sin skepparlicens och började förbereda för sin första egna expedition. Målet var att ta sig igenom Nordvästpassagen över Kanada, från Atlanten till Stilla havet. Idolen Fridtjof Nansen hjälpte honom generöst att hitta de rätta kontakterna för att bistå med företaget. Att skaffa fram medel till expeditionen var dock inte det enklaste och avresan 1903 skedde enligt Amundsen i skydd av mörkret och närmast som en flykt från en långivare som hotat stämma äventyraren om han inte fick tillbaka sina pengar.

Färden genom Nordvästpassagen 1903-1906 blev Roald Amundsens första stora bedrift. Ingen hade någonsin tagit sig igenom passagen tidigare. Expeditionen bestod av endast sex män som tog sig fram på den lilla fiskebåten Gjøa. Hela två vintrar tvingades man tillbringa på King William Island där Amundsen under tiden lärde känna de lokala inuiterna av vilka han fick många lärdomar som skulle visa sig komma väl till pass under hans senare äventyr. Den 5 december 1905 kunde han från telegrafstationen i den lilla bosättningen Eagle på gränsen mellan Kanada och USA, meddela att expeditionen hade lyckats. Amundsen och hans kamrater hade blivit de första någonsin att genomfara Nordvästpassagen. 

Fiskebåten Gjøa som tog Roald Amundsen genom Nordvästpassagen. Idag kan den beskådas på Frammuseet i Oslo.

Roald Amundsens nästa projekt skulle bli det som mer än något annat skrev in hans namn i historieböckerna. I en expedition något decennium tidigare hade Fridtjof Nansen tagit sig längre norrut än någon människa tidigare hade gjort genom att med båten Fram frysa fast i och sedan driva med packisen mot Nordpolen (som han emellertid inte lyckades ta sig ända fram till). Nu var det dags för samma Fram att dammas av igen för en resa så långt bort det över huvud taget var möjligt att komma från de platser dit Nansen fört skeppet – Fram skulle ta Roald Amundsen till Sydpolen. I juni 1910 lämnade skeppet Norge för den långa resan till Antarktis. Det var emellertid först under ett stopp på Madeira som besättningen fick reda på var de skulle någonstans. Ursprungligen hade nämligen en expedition till Nordpolen planerats, men när såväl Frederick Cook som Robert Peary hävdade att de tagit sig dit 1909 ändrade Amundsen planen – utan att berätta det för någon. (Huruvida Peary och Cook verkligen hade varit på Nordpolen har diskuterats och betvivlats. För Amundsen stod dock saken klar: "Når en mand som Peary sier han har vært på polen, da har han også vært der.")

Väl framme i Antarktis satte Roald Amundsen upp en bas som han döpte till "Framheim". Oktober 1911 började sedan färden mot Sydpolen. Tre månader senare blev han i spetsen för fem andra män den första människan någonsin att nå jordklotets sydligaste punkt. Det hela gick faktiskt förvånansvärt enkelt. Peter Wessel Zapffe skriver i en minnestext om Amundsen att: "slædereisen blev utført på tre måneder med en elegance så suveræn og med et sådant overskudd i enhver henseende, at hele polarhistorien ikke kan opvise noget liknende". Norrmännen kan som vi vet det här med att åka skidor och av inuiterna hade Amundsen lärt sig både hur man transporterar gods med hjälp av slädhundar och att det bästa sättet att klä sig under dessa förhållanden var med djurpälsar istället för med de tjocka ullkläder som tidigare varit vanliga vid expeditioner av den här typen.

(Som en tragisk parallell till Roald Amundsens segertåg genom Antarktis löper historien om Robert Falcon Scott. Engelsmannen nådde bara någon månad efter Amundsen också Sydpolen, men dog tillsammans med sina kamrater på vägen tillbaka (vilket visar hur oerhört riskfylld en sådan här expedition trots allt var). Scott hade lämnat Storbritannien nästan precis samtidigt som Amundsen lämnade Norge, i likhet med alla andra helt ovetande om norrmannens planer. Inte förrän Scott var i Melbourne för ett av de sista stoppen innan färden mot Antarktis fick han genom ett telegram direkt från Amundsen reda på att denne också var på väg mot Sydpolen. Att Amundsen hunnit före stod klart för Scott först när han kom fram till Sydpolen och såg en norsk flagga vaja där. "Well, it is something to have got here" konstaterade engelsmannen i sin dagbok efter den bittra upptäckten. Ett par månader senare hade han och hela hans grupp frusit ihjäl.)

Roald Amundsen kunde dock återvända med alla mannar (och åtminstone elva av sina slädhundar) i behåll och telegraferade den 7 mars 1912 de glada nyheterna från Hobart på Tasmanien. Som Zapffe påpekar i sin hyllningstext så är det remarkabelt att vare sig denna eller någon annan av Amundsens egna expeditioner kostade några människoliv, något Zapffe menar till stor del kan förklaras med Amundsens personliga egenskaper som expeditionsledare. Som vi sett var förberedelserna allt för Amundsen – som han själv beskriver det så var ju hela hans liv från unga år en enda stor förberedelse inför de stora uppgifterna i polartrakterna. Den minutiöst planerade expeditionen till Sydpolen visar hur förhållandevis enkelt det kunde gå att göra något ingen annan någonsin hade gjort om man bara var förberedd.

Roald Amundsen och hans mannar är framme vid sitt mål. Den norska flaggan vajar på Sydpolen.

År 1918 seglade Roald Amundsen från Norge för att via Nordostpassagen försöka nå Nordpolen på skeppet Maud. Expeditionen pågick i flera år men misslyckades i slutändan med att nå sitt mål. Men det fick inte Amundsen att ge upp. Första världskriget hade blivit det definitiva genombrottet för flyget och norrmannen var inte sen med att utnyttja den tekniska utvecklingen. Den 12 maj 1926 blev han på luftskeppet Norge tillsammans med femton andra män den förste som helt säkert nådde Nordpolen. Amundsen blev alltså troligtvis (tillsammans med kompanjonen Oscar Wisting) den förste att nå såväl Syd- som Nordpolen. Lägger man till att han också var den förste att genomfara Nordvästpassagen så kan vi konstatera att Amundsen var först med att klara tre av de fyra klassiska uppgifterna för en polarfarare. Ett imponerande facit måste man säga. (Den fjärde hade redan avklarats av en annan nordbo, finlandssvensken Adolf Erik Nordenskiöld, som år 1878-1879 hade blivit den förste att ta sig igenom Nordostpassagen.)

Enligt Peter Wessel Zapffe var emellertid flygfarkosternas inträde i polarhistorien början på en ny era, där människans heroiska närkamp mot naturen i allt högre grad blev ett slags tjuv- och rackarspel där naturen skulle övervinnas (eller "narres" som Zapffe uttrycker det) med fiffiga tekniska uppfinningar: "Utfaldet avgjøres ikke så meget i sneskavlen som i laboratoriet." Polarresornas heroiska karaktär tynade allt mer bort, liksom i förlängningen det passionerade intresse hos befolkningen som kunde driva en tredjedel av Oslos befolkning ut på gatorna för att hylla Nansen. Hade en sjuttonårig Amundsen som levt några decennier senare blivit lika exalterad av idén om att flyga till Nordpolen? Zapffe verkar tvivla på den saken och går så långt som att uttrycka det som att Amundsen "solgte sin sjæl til maskinernes dæmon" när han började använda sig av flygfarkosterna. Bedriften att korsa Nordpolen med ett flygskepp hade enligt Zapffe en helt annan karaktär än den att till fots nå Sydpolen. I expeditionen med Fram hade varje steg framåt varit en seger i sig, vilket kan kontrasteras mot Nordpolsresan där uppdragets uppfyllelse blir ett "øde faktum", och den resulterande berömmelsen får en "månekolde glans".

I slutändan skulle också flyget bli Roald Amundsens död. I juni 1928 försvann han under ett flyguppdrag över Barents hav för att rädda luftskeppet Italia. Hans kvarlevor har fortfarande inte hittats. För Zapffe hade Amundsens död en symbolisk karaktär:

Teltet og slæden, de var strenge i sin utvælgelse. Maskinen bærer eller svikter, utan forskjel, stymper og profet, forbryder og samaritan, flyktning og hero.

Efter ett liv av förberedelser som gång på gång möjliggjort för Roald Amundsen att göra det till synes omöjliga, var hans död i slutändan resultatet av en fallerande maskin. Allt som kunde kontrolleras hade Amundsen haft kontroll över. Mänskligt sett var han fulländad som polarfarare – det var bara det att polarresorna tappat sin mänskliga karaktär.

I slutet av sin text frågar sig Zapffe om Roald Amundsens död verkligen kan beskrivas som en tragedi:

Tragedie? En død, ædel av slumpens nåde efter et liv i bekræftelse – eller en alderdom på Svartskog som pièce de resistance i sitt eget museum – i sitt nittiende år kanske ikke engang istand til å motta jubilæets talere?

Enligt Zapffe hade den verkliga tragedin varit om Amundsen behövt vara vittne till det han själv blev banbrytare för – en tid då polarresor kunde genomföras i bekvämlighet, med segerherrar smuttande på cocktails: "Ingen tragedie er værre end den å bli sine bedrifters narr. Høiere og mere raffinert kan ikke dæmonerne hovere." Lägg därtill tragiken att se en sådan man som Amundsen bli fysiskt och psykiskt försvagad av ålderdomen – nä kanske var inte flygkraschen så tragisk ändå.

För var det något Roald Amundsen inte var förberedd för så var det ett liv på åldershem. Döden? Den hade han varit förberedd på sedan han var femton.

9. Niels Bohr (1885-1962)

När dansken Niels Bohr var tio år gammal tog han fram en cykel och började sakta och metodiskt att förstöra den. Det vill säga, han plockade isär den tills han hade en hög av cykelns minsta beståndsdelar framför sig. Oroade vuxna som hade upptäckt vad pojken höll på med försökte stoppa honom men Niels egen far bröt in och uppmanade den utforskande ynglingen att fortsätta. Niels hade nämligen en plan: att sätta ihop cykeln igen, helt på sitt eget sätt, utefter sina egna idéer. Projektet lyckades. De småkillar som satt runt omkring och nyfiket följde det lilla äventyret kunde inte bidra på något sätt, men historien förtäljer att Niels ändå hade lyckats få dem att känna sig delaktiga.

Anekdoter av det här slaget kan kännas så övertydligt symboliska att man undrar hur tillrättalagda de är. Pojken skulle växa upp och bli en av 1900-talets mest berömda fysiker, där förmågan att bryta isär problem i sina beståndsdelar för att sedan, med kreativitet och briljans, sätta ihop delarna till nya fungerande förklaringsmodeller – ja, det skulle komma att definiera honom. Dessutom hade han en förmåga att samla människor runt sig och göra dem delaktiga. Samtidigt finns det inget som säger att anekdoten inte skulle kunna vara sann. Niels hade en mycket stöttande, akademiskt intresserad familj och redan tidigt odlade han en stor nyfikenhet på hur världen fungerade. Fadern var professor i fysiologi, brorsan skulle komma att excellera i den intressanta kombinationen matematik och fotboll, och Niels son skulle senare precis som sin far föräras nobelpriset i fysik. Arv och miljö tycks ha samspelat på bästa sätt när det kom till släkten Bohr.

Vad gäller miljön, är det också värt att säga några ord om den vidare kontexten. I slutet av 1800-talet var den allmänna uppfattningen inom stora delar av vetenskapen att det viktigaste redan var upptäckt. Nu återstod bara att finslipa på detaljerna, att metodiskt lära sig mer och mer om en värld som man på det stora hela hade lyckats förklara och få grepp om. Den klassiska mekaniken hade varit en succé som förklaringsmodell, vare sig man pratade om mindre fenomen här på jorden eller planeternas banor över himlavalvet. Men när vetenskapsmännen började vända blicken inåt, mot mikrokosmos, så framstod inte världen som så förutsägbar och tydlig längre. Mest känd från denna tid är förstås Albert Einstein, som med sin relativitetsteori fick klassiska uppfattningar om tid och rum att ställas på ända (med häpnadsväckande konsekvenser också för makrokosmos), men det fanns flertalet andra forskare som bidrog till den revolution inom framförallt fysiken som ägde rum i början av förra århundradet. Världen öppnade upp sig på nytt och återigen framstod den som genuint märklig, fascinerande, vördnadsbjudande och svårförståelig. 

En av dessa framstående vetenskapsmän var Max Planck, som lade någon sorts grund för kvantmekaniken. Det var med hjälp av hans tankar som Bohr lyckades lösa ett problem som hade gäckat samtidens fysiker. Dansken hade under sina resor till England under en period arbetat med Ernest Rutherford. Rutherford, ansedd som kärnfysikens fader, hade utvecklat en atommodell som i korthet gick ut på att atomen består av en positivt laddad kärna som omges av ett antal kringsurrande elektroner. So far, so good. Men det fanns ett problem: De negativt laddade elektronerna skulle, om den klassiska fysiken stämde, tappa lite energi i takt med att de far runt i atomen, och därmed så sakteliga dras närmare och närmare den starkt positivt laddade kärnan, för att slutligen slukas upp. Atomen skulle kollapsa. Men det sker uppenbarligen inte. Vad höll elektronerna på plats?

Inspirerad av Plancks kvantfysikaliska tankar, skissade Bohr på en lösning. Han menade att elektronerna rör sig i bestämda banor runt atomkärnan och hålls på plats genom den energi banorna besitter. Elektronerna kan "hoppa" mellan dessa olika banor och det är bara då som elektronerna tillsätts eller avger energi. Om de tillsätts energi hoppar de utåt, till en bana längre ifrån atomkärnan, och om de avger energi hoppar de inåt. Teorin kunde förklara tidigare olösta problem. Exempelvis problemet med varför upphettat väte utstrålade fyra olika färgers ljus. Energin som Bohrs elektroner tappar när de hoppar inåt i sina banor avges just i form av ljus och färgerna stämmer överens med vätets olika atombanor. Bohrs modell förklarade därmed både varför atomerna höll samman och varför de kan avge strålning eller ljus. Rent generellt kunde hans teori också förklara varför olika ämnen har olika grundläggande egenskaper.

Om det här verkar lite flummigt och abstrakt, så är jag rädd att det bara är början. Bohrs atommodell är kanske hans allra största egen upptäckt, men han skulle vara djupt inblandad i kvantfysikens utveckling – och kvantfysiken är ingenting om inte flummig och abstrakt. Framgångarna med atomteorin gav Bohr hög status i hemlandet där han tilldelades en professur i teoretisk fysik och gavs möjligheten att grunda ett helt eget institut för forskning. Niels Bohr-institutet, som det senare skulle komma att heta, blev en samlingsplats för briljanta teoretiker som under danskens överseende utvecklade den moderna kvantfysiken. Ett av de genier som knöts till kretsen runt Bohr var tysken Werner Heisenberg. Han formulerade osäkerhetsprincipen, som i korthet går ut på att det är omöjligt att bestämma en atompartikels läge och hastighet samtidigt, eftersom själva observationen påverkar partikeln. Om man mäter var partikeln befinner sig, kommer man inte kunna få grepp om dess hastighet, och vice versa. För övrigt menade Heisenberg att man inte kan säga att de minsta partiklarna ens existerar innan man har observerat dem: "The idea of an objective real world whose smallest parts exist objectively in the same sense as stones or trees exist, independently of whether or not we observe them ... is impossible". Inga konstigheter, som ni märker.

Eller jo, i princip alla tyckte att det var konstigt. Bohrs och Heisenbergs idéer kom att utgöra stommen till det som kallas Köpenhamnstolkningen av kvantfysiken, och den oroade även upphovsmännen själva. Bohr har konstaterat att de som inte chockas när de första gången stöter på kvantfysiken, omöjligen kan ha förstått den. En av 1900-talets mest tongivande teoretiska fysiker, Richard Feynman, inledde en föreläsning om kvantfysik med att konstatera (bara halvt på skämt) att ingen förstod teorin. Man får helt enkelt bara försöka acceptera att naturen tycks kunna fungera på det här sättet, och lägga undan tankarna på hur i hela friden det kan tänkas hänga ihop. Den mänskliga förmågan är uppenbarligen tillräckligt stor för att upptäcka kvantfysiken, men det är en annan fråga om den är tillräckligt stor för att verkligen förstå den.

Jag ska snart sluta prata kvantyfysik (en god anledning till att hålla tyst är att jag absolut inte bottnar i det här, men ska man tro Feynman är jag åtminstone i gott sällskap), men det är värt att nämna en av de mest kontroversiella implikationerna av teorin. Omöjligheten att kunna förutse vad som händer inne i en atom, där det bästa man kan göra är att bestämma sannolikheten för olika utfall, verkar medföra att det råder en fundamental indeterminism i naturen. Inne i naturens innersta kärnor, det vill säga själva atomerna, sker vissa saker lite på slump, utan orsak. Typ så. Detta inslag av indeterminism bekymrade bland annat Bohrs gode vän Einstein. Denne försökte hitta fel i teorin eftersom han var övertygad om att, som han på ett ungefär sa: "Gud spelar inte tärning". Bohr svarade att Einstein inte ska säga åt Gud vad han ska göra. Heisenberg, som var troende, tröstade sig med att åtminstone Herren själv bör ha koll på de subatomära partiklarnas position och att kausalitetstanken därmed fortfarande har giltighet.

Nu lämnar vi det teoretiska. Det var i stor utsträckning vad Niels Bohr själv också tvingades göra, när de världsliga problemen blev alltmer påträngande. Nazisternas maktövertagande ledde som bekant några år senare till andra världskriget, under vilket Danmark blev ockuperat. Samtidigt hade kvantfysiken skapat de teoretiska förutsättningarna för kärnvapenutveckling. Bohr, som på dramatiska sätt flydde ockupationen (och efter samtal med svenske kungen också bidrog till att Sverige blev en fristad åt tusentals danska judar), skulle så småningom bli involverad i amerikanernas framställande av atombomben. Bohr var konstant orolig över hur vapnet kunde användas i onda syften och skrev ett öppet brev till FN där han pläderade för öppenhet mellan nationer i fråga om forskning och kunskaper på kärnvapenområdet. Kanske kan Bohr anklagas för viss naivitet, men inte ondska, och man ska vara medveten om att tyskarna (med Heisenberg som en av de ledande figurerna) själva arbetade intensivt med att framställa egna kärnvapen. Hitler och kärnvapen var en kombination som man av uppenbara skäl ville undvika till varje pris och därför var det viktigt att besegra axelmakterna innan man hann fram till den punkten.

*

Vad har Bohrs insatser lett till, så här med hundra års distans? Det går att peka på många saker. Modern forskning om mediciner och laser bygger i någon mån på hans teorier och utvecklingen av datorer, kärnkraft, mikrovågsugnar och gud vet hur många fler fenomen står i tacksamhetsskuld till Bohr. Nu är inte jag odelat positiv till naturvetenskapliga framsteg, eftersom de ofta utgör grunden för den tekniska utveckling som jag definitivt inte är odelat positiv till. AI, ett teknologiskt övervakningssamhälle, cyniska sociala medier-företag, hela faderullan – det kan skrämma och deprimera mig. Mår vi bättre av det här? Vet vi vad vi håller på med? 

Som svar på detta kan man förstås anföra alla de tusentals sätt som vetenskapliga framsteg har förbättrat människors liv. Men för mig är det ändå något annat som gör att jag tycker om Niels Bohr. Jag kan ofta känna hur det är ytterst få människor idag som är verkligt nyfikna på det mirakel som är vårt universum. Vi flyter med, mår dåligt över våra misslyckade självförverkliganden, och så dör vi. Människor som Bohr utgör ett sorts motmedel, ett bevis på att man kan leva ett liv i storögd fascination istället för trött likgiltighet. Han kan också fungera som medicin mot den tråkiga känslan av att allt är utforskat, av att det inte finns något som kan kännas som magi. Kvantfysikens totala märklighet, att vi människor har så svårt att verkligen förstå den, upplever jag som uppfriskande och upplivande.

Och atombomben hade säkert några jävlar lyckats utveckla ändå.

10. Knut Hamsun (1859-1952)

Det mest naturliga, när man skriver en text om Knut Hamsun, är att börja med Svält, som även om den fick ett svalt mottagande i sin samtid, idag framstår som den moderna psykologiska romanens startpunkt.

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.

Så lyder den berömda inledningen. Sedan tar en lång irrfärd på Kristianias gator vid. Svältvarelsen, som aldrig nämns vid namn, hungrar och hallucinerar och beter sig högst högfärdigt gentemot sin omgivning. Det är i längden något tjatigt, men om man är på humör är det en oerhörd roman. Georg Brandes, det sena artonhundratalets främste smakdomare, tyckte att boken var "monoton", ett omdöme som det tog Hamsun tio år att smälta. Brandes hade rätt, men samtidigt fel om det var menat som en nedvärdering av boken.

Men för att få en bild av Hamsuns tidiga författarskap kan man egentligen slå upp vilken som helst av hans 90-talsromaner. De handlar alla om patologiska och smått löjliga övermänniskor: Svältvarelsen i Svält, Nagel i Mysterier och löjtnant Thomas Glahn i Pan. Det är långt ifrån några idolporträtt. Svältvarelsen pendlar mellan självömkan och att föraktfullt se ner på sin omgivning, pratkvarnen Nagel vill man inte hänga en längre stund med, och Thomas Glahn är en hemsk människa, vars stolthet försätter honom i olika pinsamma situationer och som omöjliggör varje form av kärleksrelation. Vi besväras av dessa övermänniskor, skrattar åt dem... och, när vi är helt ärliga, upptäcker vi också delar av oss själva i deras irriterande högfärd. Det finns ingen som har dekonstruerat övermänniskorollen lika bra som Knut Hamsun. Om det var meningen? Ja säg det. Men det spelar ingen roll. Som Sigrid Combüchen skriver i sin biografi över Knut Hamsun: han var en alldeles för bra författare för att bli en megafon åt enkla budskap eller ideologier.

Då hade det blivit rätt trist. För han var ju... nazist. Eller?

Jo, det var han. Åtminstone ett tag. Hamsun uttryckte beundran för Hitler och stödde Quisling. Han skrev för den nazistiska pressen under ockupationen och uppmanade de norska motståndsmännen, som handgripligen kämpade mot den tyska invasionen från april 1940 till september samma år, att slänga bössan och ge upp. När han konfronterades efter kriget svajade han mellan att stå för vad han hade gjort och påstå att han "ingenting fått veta". Hamsun hade visserligen inget till övers för det vulgära i nazismen. När unga beundrare i tysk uniform knackade på och ville ha sina exemplar av Pan eller Victoria signerade, vägrade Hamsun kategoriskt att öppna dörren. Det är roligt. Men det ursäktar naturligtvis inte alla hemskheter han bidrog till genom att ställa sig på tyskarnas sida. Och det ursäktar inte minnestexten han skrev när Hitler hade tagit självmord. Ingen uppmanade honom till att skriva den, men han gjorde det ändå. Vilken tjurskalle till gubbe. Hamsun sattes efter kriget i husarrest och en rättspsykiatrisk undersökning genomfördes. Denna kom fram till att Hamsun visserligen inte var mentalt sjuk men ändå inte var vid sina sinnens fulla bruk. Hamsun ansåg att undersökningen var onödig och kränkande, och skrev, trots att han egentligen sedan länge hade pensionerat sig från bokskrivandet, den både vackra och djupt personliga På igenvuxna stigar. Man får intryck av att han gjorde det på trots. I boken gör han ingen som helst avbön.

Hamsuns nazism är ett öppet sår i Norge. Det gjorde ont att nationens stolthet (internationellt beryktad, Nobelpristagare) ställde sig på fel sida när det betydde som mest. Man kan ha förståelse för att folk fortfarande är upprörda. 

Det går att belägga Hamsuns antisemitism tidigare i författarskapet. Den var ingenting som plötsligt uppstod i och med ockupationen. Alldeles i slutet av Markens gröda, som bidrog till att han tilldelades Nobelpriset, finns några rader om judarna som förändrar hela sättet man läser boken på. Det är svårt att förhålla sig Hamsuns författarskap när man känner till allt detta. 

Men det är inte omöjligt. 

Jag minns inte vem som har sagt det, men det bästa rådet för att handskas med problematiska författare tycks mig vara: läs, men håll huvudet kallt. Läser man inte Hamsun går man nämligen miste om mycket.

Combüchen talar om det specifikt "hamsunska". Vad är det? I Pan vandrar löjtnant Glahn omkring i skogen. Han känner suset från träden, hör fåglarnas läten, lägger märke till en grön mätarlarv som tar sig fram på en gren. Han är förälskad, men inser det inte riktigt själv än. På originalets bokmål:

Jeg kjender de steder jeg passerer, trær og stener står der som før i ensomheten, løvet rasler under mine føtter. Det monotone sus og de kjendte trær og stener er for meget for mig, jeg blir fuld av en sælsom taknemmelighet, alt indlater sig med mig, blander sig med mig, jeg elsker alt. Jag tar op en tørkvist og holder den i hånden og ser på den mens jeg sitter der og tænker på mine ting, kvisten er næsten rotten, dens fattige bark gjør indtryk på mig, en medynk [ett medlidande] vandrer gjennom mit hjærte.

I förälskelsens ljuva skimmer känner Glahn, den stolta jägaren och militären, till och med medlidande med en rutten kvist! Istället för att kasta den ifrån sig lägger han kvisten fint ner på marken och står ett tag och tycker om den. Glahn framstår i början av boken som en rätt hygglig prick. Det är Hamsuns skicklighet som författare att kunna vända vår sympati till antipati, utan att förlora i psykologisk trovärdighet. Glahn blir mer och mer odräglig, tills han har förlorat både den han älskar och läsarens medkänsla.

Passagen vittnar också om en form av naturmystik som ofta återkommer i Hamsuns böcker.

Hamsun var framförallt anti-modernist. Den redan nämnda Markens Gröda har ett tydligt "tillbaka-till-jorden-budskap". Boken handlar om en gudfruktig och självförsörjande jordbrukare, Isak, och hans familj på nybyggargården Sellanrå. Genom hela romanen framställs den kapitalistiska moderniteten som det överhängande hotet. Det enkla, naturliga livet ställs i kontrast till urbaniteten och den tomma konsumtionen. Flera av familjemedlemmarna har övernaturliga upplevelser: Isak möter djävulen, frun Inger hör sjungande småfiskar och en av sönerna hör två änder prata med varandra om honom. Karl Ove Knausgård har skrivit att i så gott som alla Knut Hamsuns romaner "ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida" och huvudpersonerna rör sig fritt mellan dessa sfärer. Hamsun hyllade det enkla livet, bundenheten till land och arbete. De övernaturliga inslagen är liksom en naturlig en del av det livet.

Det "hamsunska" innefattar också en tydlig arbetsfördelning mellan könen. Männen ska arbeta med jorden, medan kvinnorna ska stanna hemma som familjens känslomässiga centrum. Här är det värt att påminna om Knut Hamsuns långa relation med Marie Hamsun. Hon var tjugotvå år yngre än honom och aktiv skådespelerska när de träffades. Knut såg inte med blida ögon på Maries karriärambitioner, och kvävde livsgnistorna så gott han kunde. Han ville ha en foglig hustru som kunde anpassa sig efter hans rutiner och hans behov av avskildhet och skrivro. Det gnissliga framochtillbaka-förhållandet har gestaltats väldigt bra av Max von Sydow och Ghita Nørby i Jan Troells film från 1996, efter manus av P.O. Enquist.

Och språket – språket! Det hände inte så sällan, skriver Combüchen, att Hamsun började gnola på en en psalm i köket på morgonen. När Hamsuns prosa är som bäst kan man likna den vid en mässande psalmsång, som dem man sjunger under kollekten.

Trots alla hans skavanker och felsteg tycker jag att man ska läsa Knut Hamsun. Så länge man håller huvudet kallt.

Som Combüchen kärnfullt har sammanfattat: "En bra författare kan bara vara en bra människa genom att särskilt tänka på det. Hamsun var – är – en fruktansvärt bra författare." 

11. N.F.S. Grundtvig (1783-1872)

Det var som en uppenbarelse. Tillsammans med min fru och svåger var jag i New York sommaren 2019. Av en för mig oklar anledning hamnade vi på en baptistisk gudstjänst i Harlem. Det här var under Trumps sista år som president och i sin predikan resonerade prästen över hur man som svart församlingsmedlem ska förhålla sig till att landet styrs av en lögnare och rasist. Ett ord som hela tiden återkom var "persevere", framhärda. Man måste stå ut och våga hoppas på bättre tider. Prästen eldade upp sig till för mig oanade nivåer av vältalighet. Jag kommer inte ihåg exakt vilka Bibelställen han lutade sig mot, men hans röst och rättvisepatos klingar fortfarande i mitt öra. 

Jag är inte kristen och blev inte kristen av att höra den baptistiske prästen tala. Men jag förstod en sak som jag först ett par år senare, när jag läste på om den danske kyrkomannen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, kunde formulera för mig själv.

Denne Grundtvig. Han var under förarbetet till den här listan länge något av ett problem för oss. Vi vet att han är stor och viktig i Danmark. Men hur stor? Och hur viktig? Han är överallt, men ändå svår att få syn på. Hur avgör man egentligen en persons betydelse? Perspektivförändringar. Med hjälp av ett och samma instrument, en kikare eller en räknesticka, kan något se antingen stort eller litet ut. Att nämna antalet psalmer Grundtvig har skrivit (1500 stycken) och att hans idéer gav upphov till folkhögskolan i Danmark, är beroende på hur man betraktar saken både att sakligt beskriva hans insats för det danska kulturlivet och att förringa den.

Man kan också själv röra på sig. I Sverige är Grundtvig så gott som okänd för den breda allmänheten. När jag skulle låna ett par böcker om honom på stadsbiblioteket i Uppsala, var jag tvungen att bokstavera namnet för den stackars bibliotekarien. Ett kapitel i en av böckerna har rubriken "Grundtvig kom aldrig till Sverige". Det gjorde han aldrig. Vare sig bokstavligen, eller i den meningen att hans idéer fick särskilt mycket inflytande över det svenska kulturlivet. 

Förflyttar man sig till Danmark får man syn på något helt annat. Han står som staty utanför den mäktiga Frederiks kirke och i stadsdelen Bispebjerg i Köpenhamn restes på 1920-talet en monumental kyrka till hans ära. Men viktigare, skulle alla som hyllar Grundtvig vilja lyfta fram, är att han är närvarande i hur vanliga människor beter sig och pratar, i det särpräglat danska. Nationalkaraktärer är vanskliga att belägga, men visst händer det något när man tar sig över Kattegatt. Man slappnar av, tinar liksom upp. Höjer huvudet en aning. I efterordet till en samling dikter och psalmer av Grundtvig skriver prästen och författaren Inge Löfström att de särdrag vi idag förknippar med det danska, "den godmodiga vardagligheten, misstron mot allt patetiskt och högtravande, optimismen och humorn", har att göra med arvet från Grundtvig. Betraktat från det perspektivet, som vi har valt för att värdera Grundtvigs insats, har han ingen like i Norden. Ingen annan enskild person har betytt lika mycket för sitt land. 

Så vem var han, denne Grundtvig och vad lärde han ut? Jag tror att det viktigaste för att förstå Grundtvig är att känna till vad han vände sig emot. Grundtvig växte upp i en miljö präglad av gammeldags bibelkristendom och med en oerhört pessimistisk människosyn. Fadern var prästson och ville att sonen skulle få samma uppväxt som han hade utsatts för. Men den unga Grundtvig kom snart i kontakt med upplysningstänkare och romantiker som tog honom vidare i hans tänkande. 

Av särskild betydelse var en olycklig ungdomsförälskelse. Grundtvig var ingen Werther-natur, han gick inte under i förtvivlan och misströstan. Tvärtom, verkar det som, hur konstigt det än låter, väckte förälskelsen livsgnistan hos den unge mannen:

Och kunde jag dricka av Lethes porlande vatten och förlora minnet av de högre toner, då jag var lycklig... Dock, vad önskar jag, dåre? Är det icke denna svaga efterklang, som utgör mitt enda värde? Var det icke den, som överträffade sig själv, då den väckte aningen om det eviga hos mig och lyfte mig över tillvaron som solens förebud, den rodnande skyn, lyfter lärkan upp över den kvalmiga jorden? Jo, så var det, och här är den fulla ersättningen för förlusten av livets glädjeämnen, till och med för förlusten av kärlekens, som gent emot detta högres är vad ugnens värme är mot solens eld. — Ja, den högsta lycksalighet var att kunna värma sig vid den (kärleken) under livets vinter utan att glömma sin längtan efter evighetens vår, men det blev givet endast åt få, och hellre då lida den skakande kölden, som man vet måste ge rum åt den städse allt varmare våren, än att sluta sig fast till den mildare vintern, utan hopp om det skönare, när den försvann.

Vad jag får ut av dessa rader är att det är bättre att säga ja till livet, med all smärta det kan innebära, än att föra ett vegeterande liv, där man inte riskerar att såra och såras. Det är att spekulera en smula, men det är inte omöjligt att Grundtvigs optimism och livsglädje har sin grund i de lärdomar han drog av detta livets tidiga nålstick. 

Grundtvig läste romantikerna, han läste Goethe och Oehlenschläger (som han visserligen senare avfärdade). Men han stannade inte där. Hans romantik tog aldrig formen av ett dådlöst svärmande och drömmen om poesins blå blomma. Han vände sig så småningom till den nordiska forntiden, där han ansåg att poesins dunkla aningar var förverkligade i det jordiska livet. Han översatte Saxo och Snorre till danska och blev mer och mer övertygad om modersmålets betydelse. Han diktade också en hel del på egen hand, en ojämn sorts diktning, där förkunnelsen om Gud och det eviga, skådandet, är det viktigaste. Med en överlägsen gest borstade Grundtvig bort alla frågor om form och teknik: "det som duger något till, kommer i det kar det skall". 

Grundtvig var alltså en ordens man. Men i vilken mån var även för honom okänt, fram till den dagen då han kom fram till sin "makalösa" upptäckt. Upptäckten gick ut på att Bibeln i grund och botten är en död text, men att den levandegörs varje gång människor samlas i kyrkan för gudstjänst. Kyrkan är inte ett läsesällskap utan ett trossamfund. Han började därför skriva psalmer, totalt 1500 stycken blev det som sagt, som fortfarande sjungs i danska kyrkor och vid högtidliga sammanhang

Det jag uppskattar mest med Grundtvigs betoning av "det levande ordet" är att han också hade en blick för vardagens alla enskildheter. Man kan säga att Grundtvig förespråkade ett slags realistisk vardagskristendom, åter igen i kontrast till faderns gammellutheranska anda. I Grundtvigs tankevärld kombinerades tro och liv, söndag och vardag, gudstjänst och arbetsliv. I ett vackert stycke uppmanar han till ett slags uppmärksamhetens konst. Han börjar med att diskutera vikten av att välja rätt typ av sko för en vandring i "människolundens irrgångar", innan han varnar för överdriven beundran av industriella framsteg och nya luftmaskiner som visserligen tar oss upp i luften men som inte närmar oss det eviga:

Däremot vill vi vänligt betrakta allt, i vilket livet rör och röjer sig, icke gå så i tankarna, att vi icke hör den sjungande fågeln, vill ej springa för det surrande biet eller låta förgätmigejen dölja sig osedd. 

Jag tillhör visserligen dem som älskar 1800-talets drömmar om rymdresor till andra stjärnor och planeter. Men jag kan ändå sympatisera med Grundtvigs betoning av att se och uppmärksamma det som är vardagligt och närliggande. 

Det här för mig tillbaka till den predikan jag hörde i baptistkyrkan i Harlem för några år sedan. Jag kommer som sagt inte ihåg vilka bibelstycken prästen refererade till, men i sin kombination av humor och medmänsklighet var det som om prästen, trots att han talade om förhållanden i ett annat land och en annan tid, ändå talade i Grundtvigs anda. Så görs texter levande, genom att låta dem ljuda över en församlad människoskara. Så blir en predikan relevant, genom att handla om de erfarenheter som människor gör varje dag. 

Grundtvigs andra stora insats för det danska kulturlivet är grundandet av folkhögskolan. Idag är folkhögskolan (åtminstone i Sverige) kanske främst ett ställe där unga människor får skriva formlös vers och experimentera sexuellt. Men i grund och botten är folkhögskolerörelsen ett stort upplysningsprojekt. Tanken med skolan, som Grundtvig föreställde sig den, som bara delvis har realiserats, var att ställa människor ansikte mot ansikte med verkligheten. Det skulle därför inte vara fokus på prov och faktakunskaper, utan på upplysning om människolivet. Grundtvigs pedagogiska idé kan sammanfattas i den berömda sentensen "menneske först og Kristen saa". Det var enligt dansken det enda rätta förhållandet mellan det mänskliga och det kristna. Sentensen ska inte förstås som att det mänskliga är sig självt nog. Nej, människan är en syndare och behöver frälsning. Den betyder heller inte att människan måste ha en viss materiell standard eller nå en viss kulturnivå för att bli kristen. Det sentensen däremot säger är att människan måste vara levande, ha livsgnistan i sig, för att man ska kunna tala om det eviga livet. Människan är ett gudomlig experiment, som förenar ande och stoft, och vägen till upplysning går genom att hon blir medveten om sig själv. I folkhögskolan, menade Grundtvig, får människor möjlighet att nå den självmedvetenheten. 

Jag vet inte i vilken mån Grundtvigs namn är levande i Danmark idag. Men hans namn återkommer flest gånger i den danska Högskolesångboken, som jag utgår från att de flesta danskar kan utan och innan, och framförallt är han levande i den danska nationalkaraktären, som varje dag gör motstånd mot det högtravande, det allvarligt högkyrkliga och pessimistiska. 

Problemet Grundtvig. Han är överallt – och därför ingenstans. 

Det går inte att mäta storhet på ett absolut sätt. Vi lämnas åt jämförelser. I N.F.S. Grundtvig: människan - diktaren - folkledaren, som jag till stor del har lutat mig mot i skrivandet av den här texten, nämner författaren Hal Koch Grundtvig i samma andetag som Luther, Shakespeare, Goethe, Dostojevskij och Nietzsche, som alla enligt författaren profetiskt "följde den mänskliga kunskapen ända till tankens gräns, där den möter det, som ligger högre än all tanke". Det är sannerligen inget dåligt sammanhang.